RH 2007:38

Åklagaren väckte åtal mot D.K. för brott mot den då gällande livsmedelslagen (1971:511) och yrkade ansvar enligt 30 § första stycket tredje punkten och andra stycket nämnda lag. D.K. lades därvid till last i huvudsak att han, som ansvarig platschef för ett företag som distribuerade potatis, i strid med Livsmedelsverkets föreskrifter i SLVFS 1993:19 hade försett potatis med felaktig ursprungsmärkning.

För brott som avsågs med åtalet var stadgat straff i form av böter eller fängelse i högst ett år (30 § första stycket) eller, under vissa förutsättningar, fängelse i högst två år (30 § andra stycket).

Tingsrätten höll huvudförhandling, som pågick i nära fem timmar. D.K. förnekade brott. Förutom förhör med honom hölls vittnesförhör med tre personer. En icke obetydlig mängd skriftlig bevisning genomgicks.

Åklagaren och D.K. överklagade, den förre med yrkande om att hovrätten skulle rubricera gärningen som brott mot 30 § andra stycket livsmedelslagen och under alla förhållanden skärpa påföljden samt den senare med yrkande om frikännande dom.

Samma bevisning åberopades som vid tingsrätten, varvid omförhör begärdes med ett av vittnena. Beträffande övriga vittnen åberopades uppspelning av tingsrättens bandupptagningar.

Hovrätten (hovrättslagmannen Per Eriksson, referent, hovrättsrådet Bob Nilsson Hjorth och tf. hovrättsassessorn Karin Kjellgren) meddelade den 7 februari 2007 följande beslut.

SKÄL

Högsta domstolens avgörande i rättsfallet NJA 2005 s. 33 innebär att bestämmelser av det slag som återfanns i 30 § första och andra styckena livsmedelslagen (1971:511) inte är förenliga med svensk grundlag, såvitt bestämmelserna innehöll fängelse i straffskalan. Följaktligen finns inte någon möjlighet att döma till fängelse för brott mot livsmedelslagen enligt nuvarande lagstiftning; se 29 § livsmedelslagen (2006:804).

Vid sådant förhållande kan D.K. inte lagligen förpliktas att betala avgift enligt lagen om brottsofferfond, och tingsrättens beslut härom bör undanröjas. Däremot finner hovrätten att det saknas skäl att på nytt pröva målet i sak.

Ett utrymme finns att meddela s.k. partiellt prövningstillstånd i brottmål, även om det är litet (se bl.a. Lagrådets yttrande i prop. 1973:87 s. 232 och Fitger, Rättegångsbalken 4, s. 49:53). Sådant prövningstillstånd kan i huvudsak komma i fråga endast beträffande mål, i vilka ansvarstalan och skadeståndstalan har kumulerats. I sådana fall kan prövningstillstånd begränsas till att gälla endera ansvarsfrågan eller skadeståndsfrågan. Begränsat prövningstillstånd har dock meddelats också i andra situationer (se RH 1980:87 och Lars Welamson, SvJT 1989 s. 628).

Begreppet ansvarsfrågan innefattar inte bara frågan om skuld och påföljd. Dit hänförs sålunda även s.k. särskild rättsverkan i form av t.ex. förverkande (se bl.a. prop. 1992/93:216 s.89).

Skyldighet att betala avgift enligt lagen om brottsofferfond får anses utgöra en särskild rättsverkan av brott. Därmed är frågan om åläggande att utge sådan avgift en del av ansvarsfrågan, vilket talar emot att man skulle kunna meddela partiellt prövningstillstånd och pröva endast huruvida sådan avgift skall utgå.

Emellertid infördes lagen om brottsofferfond först efter det att reglerna om prövningstillstånd i brottmål, såvitt nu är av intresse, fått den utformning de har i dag. Lagstiftaren har således inte haft anledning att ta ställning till frågan om hur åläggande av brottsofferavgift skall hanteras i förhållande till bestämmelserna om prövningstillstånd.

Det kan vidare konstateras att skyldighet att betala avgift enligt lagen om brottsofferfond intar en särställning i förhållande till annan rättsverkan på så sätt att åläggande skall ske med automatik. Det finns sålunda inget utrymme för skönsmässiga överväganden; så snart en fällande dom meddelas, skall den tilltalade åläggas att utge avgift, om fängelse ingår i straffskalan.

Är skuldfrågan avgjord på rätt sätt, finns det därmed inget utrymme för en överrätt att efter överklagande befria den tilltalade från skyldigheten att betala brottsofferavgift. Endast om tingsrätten gjort en missbedömning i formellt hänseende och, som i förevarande fall, ålagt den tilltalade att betala avgift, trots att formella förutsättningar saknats, kan åläggandet undanröjas. Som ovan redovisats finner hovrätten att det inte finns skäl att i detta mål pröva själva saken på nytt. Däremot skall åläggandet för den tilltalade att betala brottsofferavgift undanröjas. Om ett sådant undanröjande skulle kräva prövningstillstånd för målet i dess helhet, skulle konsekvensen bli att hela målet skulle behöva företas till avgörande vid en ny huvudförhandling i hovrätten. Detta skulle strida mot syftet bakom bestämmelserna om prövningstillstånd, nämligen att koncentrera hovrätternas begränsade resurser till mål, där det framstår som nödvändigt med en fullständig prövning i två instanser (se prop. 1992/93:216 s. 36 ff.).

Sammantaget konstaterar hovrätten att rättegångsbalken visserligen inte uttryckligen tillåter partiella prövningstillstånd på det sätt som gäller för Högsta domstolen (54 kap. 11 § rättegångsbalken), men att det inte heller finns något förbud däremot samt att övervägande skäl - både med hänsyn till lagstiftningens syfte och av processekonomisk art - talar för att ett åläggande att utge avgift enligt lagen om brottsofferfond skall kunna undanröjas i andra instans utan att man tvingas att där pröva om målet i dess helhet.

SLUT

Hovrätten meddelar prövningstillstånd i frågan om avgift enligt lagen om brottsofferfond och undanröjer tingsrättens åläggande för D.K. att betala en avgift om 500 kr enligt nämnda lag.

Hovrätten meddelar inte prövningstillstånd i målet i övrigt.

Hovrättens beslut meddelat: den 7 februari 2007.

Mål nr: B 1745-05.

Lagrum: 49 kap. 13 § rättegångsbalken.

Rättsfall: RH 1980:87.

Litteratur: Lagrådets yttrande i prop. 1973:87 s. 232; prop. 1992/93:216; Lars Welamson, SvJT 1989 s. 628; Peter Fitger, Rättegångsbalken 4, s. 49:53.