RH 2007:61

Åklagaren åtalade G.S. för bl.a. försök till grovt narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning: G.S. har den 30 november 2006 i Malmö försökt att olovligen transportera, förvara eller ta annan befattning med 5,2 kg amfetamin, som är narkotika, och som ej varit avsett för eget bruk. Fara för brottets fullbordan har varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter eftersom polis någon vecka före den 30 november 2006 bytt ut amfetaminet mot samma mängd mjöl/socker.

G.S. förnekade gärningen. Han medgav att han den 30 november 2006 tagit befattning med en ryggsäck som hängde på skruvhandtaget på baksidan av en skyddsrumdörr i ett källarutrymme på Kronetorpsgatan i Malmö. Han förklarade att det var en tillfällighet som gjorde att han upptäckte ryggsäcken bakom skyddsrumdörren i källarutrymmet och att skälet till att han tog ryggsäcken med sig var att han i den fann handlingar från polisen vars innehåll rörde en f.d. klasskamrat.

Tingsrätten (ordförande hovrättsassessorn Ann-Kristin Lidström) fann i dom den 28 december 2006 åtalet styrkt och dömde G.S. för försök till grovt narkotikabrott i enlighet med åklagarens gärningsbeskrivning.

G.S. fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren medgav yrkandet.

Hovrätten (hovrättslagmannen Martin Borgeke, hovrättsrådet Agneta Lindelöf och tf. hovrättsassessorn Nicklas Söderberg, referent) uttalade följande.

DOMSKÄL

Åklagaren har i skrifter till hovrätten förklarat att han inte anser sig ha underlag för att påstå att G.S. känt till ryggsäcken eller dess innehåll före den 30 november 2006. Denna åklagarens inställning återspeglas också i gärningsbeskrivningens tidsangivelse. Av tingsrättens dom framgår att polis den 20 november 2006, dvs. tio dagar tidigare, hade bytt ut den narkotika som tidigare legat i ryggsäcken mot mjöl och socker.

Det bör inte komma ifråga att en domstol grundar sitt avgörande på omständigheter vilka åklagaren uttryckligen sagt sig inte kunna styrka. Bedömningen av G.S. ansvar skall således ske utifrån förutsättningen att han saknat kännedom om ryggsäcken innan han träffade på den i källaren den 30 november 2006 och att han då följaktligen var ovetande om dess tidigare innehåll.

För att försök till brott skall föreligga krävs enligt 23 kap. 1 § första stycket brottsbalken att någon påbörjat utförandet av visst brott, utan att detta kommit till fullbordan, och att fara förelegat för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara varit utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter.

Något påstående om att G.S. i förväg skulle ha haft en brottsplan avseende narkotikabrott innefattande hanterande av den narkotika som tidigare funnits i ryggsäcken har alltså inte framställts av åklagaren. I stället innebär åklagarens gärningspåstående, så som det får förstås, att G.S. gjorde upp en brottsplan först strax efter det att han börjat titta i ryggsäcken. Vid denna tidpunkt var det emellertid sedan flera dagar uteslutet att befattningen med påsarna, som innehöll endast mjöl och socker, skulle kunna leda till ett fullbordat narkotikabrott.

Visserligen har personer fällts till ansvar för försök till narkotikabrottslighet i fall då den aktuella narkotikan tagits i beslag flera dagar innan personerna tog befattning med de lådor i vilka det tidigare funnits narkotika (se NJA 1992 s. 679). I det fallet förelåg det emellertid en brottsplan, som innebar bl.a. att de handlande hade för avsikt att ta hand om narkotikan när den kom till en viss plats. Att fälla till ansvar för försök till brott i en situation som den förevarande, då någon i förväg uppgjord brottsplan inte funnits utan denna - om den förelegat - tidigast kan ha gjorts upp när den handlande av en slump påträffade de aktuella påsarna med mjöl och socker, vore att utsträcka det straffbelagda området alltför långt.

Det sagda innebär att åtalet avseende försök till narkotikabrott skall ogillas.

DOMSLUT

Hovrätten ogillade åtalet.

Hovrättens dom meddelad: den 23 februari 2007.

Mål nr: B 165-07.

Lagrum: 1 § 4 p och 3 §narkotikastrafflagen (1968:64); 23 kap. 1 § brottsbalken.

Rättsfall: NJA 1992 s. 679.