RH 2007:77

Malmö tingsrätt

Åklagare yrkade ansvar å J.H. för grovt narkotikabrott, narkotikabrott, ringa brott, samt brott mot alkohollagen enligt följande gärningspåstående.

1. J.H. har i november 2006 i Malmö, huvudsakligen i överlåtelsesyfte, olovligen förvärvat 95,24 gram kokain, som är narkotika. Han har därefter i Malmö olovligen förvarat och innehaft narkotikan, som inte varit avsedd för eget bruk, fram till den 24 november 2006 då den tagits i beslag av polisen. Brottet är grovt eftersom det avsett särskilt stor mängd narkotika.

J.H. har vidare den 24 november 2006 i Malmö innehaft tre tabletter innehållande alprazolam, som är narkotika. J.H. har den 24 november 2006 i Malmö olovligen brukat amfetamin och kokain, som är narkotika.

2. J.H. har den 24 november 2006 i sin bostad på E-gatan i Malmö olovligen innehaft en destillationsapparat, rör, slangar och aktivt kol.

J.H. erkände gärningarna, men gjorde gällande att den under åtalspunkt 1 som grovt narkotikabrott rubricerade gärningen borde rubriceras som narkotikabrott av normalgraden med hänsyn till att han själv angett sig och aktivt medverkat i utredningen av brottet.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Thed Adelswärd), som åberopade 29 kap. 5 § första stycket 3 brottsbalken, dömde den 20 december 2006 J.H. för narkotikabrott, narkotikabrott, ringa brott, och brott mot alkohollagen till fängelse sex månader.

Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet enligt åtalspunkten 1, första stycket, i enlighet med gärningspåståendet, bedöma det brottet som grovt narkotikabrott samt skärpa påföljden.

J.H. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättslagmannen Martin Borgeke, referent, hovrättsrådet Torbjörn Nordenson och adjungerade ledamoten f.d. rådmannen Bengt-Åke Jönsson samt två nämndemän) anförde bl.a. följande.

DOMSKÄL

Visserligen kan J.H:s uppgift att han köpte narkotikan enkom för eget bruk inte lämnas utan avseende utan får godtas. Vid innehav av en så stor mängd som det rört sig om är emellertid risken uppenbar att narkotikan sprids till andra missbrukare. Detta förhållande, som J.H. har insett, tillsammans med just mängden och sorten narkotika leder hovrätten till bedömningen, att brottet bör bedömas som grovt. Straffvärdet av den samlade brottsligheten motsvarar, som tingsrätten antecknat, fängelse tre år.

Vid bedömningen av hur långt fängelsestraff som skulle dömas ut, om fängelse hade valts som påföljd, ska det - som tingsrätten framhållit - enligt 29 kap. 5 § första stycket 3 brottsbalken i skälig omfattning beaktas att J.H. frivilligt angett sig. Beaktas ska vidare att J.H. genom sitt agerande i hög grad har begränsat de skadliga verkningarna av sitt brott (se 29 kap. 5 § första stycket 2 brottsbalken). Hovrätten ansluter sig alltså till det resonemang som tingsrätten har fört i denna del. Sammantaget måste de nu angivna faktorerna ges ett betydande genomslag vid straffmätningen och leda till att minimistraffet för grovt narkotikabrott, fängelse två år, underskrids med stöd av föreskriften i 29 kap. 5 § andra stycket brottsbalken. Liksom tingsrätten kommer hovrätten fram till att ett fängelsestraff, om fängelse väljs som påföljd, inte bör bestämmas till mer än sex månader.

I 30 kap. 4 § brottsbalken anges att bl.a. brottets straffvärde kan utgöra skäl för fängelse. I enlighet med ett uttalande i propositionen 1987/88:120, s. 100, gäller att om brottets straffvärde anses böra medföra fängelse ett år eller däröver råder det en presumtion för fängelse. Vid denna bedömning är det emellertid inte endast straffvärdet som skall beaktas utan även andra faktorer som inverkar på straffmätningen. Naturligare är därför att i stället utgå från längden av det fängelsestraff som skulle dömas ut, om fängelse valdes som påföljd (jämför NJA 2000 s. 314). I förevarande fall skulle, som framgått, detta fängelsestraff lyda på sex månader. Någon presumtion för fängelse med hänsyn till straffvärdet föreligger därmed inte.

Någon tidigare brottslighet av betydelse för påföljdsbestämningen har J.H. inte gjort sig skyldig till. Brottsligheten är emellertid av sådan art att normalt mycket starka skäl talar för fängelse. Även om också vid bedömningen av betydelsen av brottslighetens art de tidigare angivna omständigheterna enligt 29 kap. 5 § brottsbalken ska beaktas har dessa ensamt knappast den tyngd att de förmår väga upp den presumtion för fängelse som brottslighetens art medför. En prövning enligt 30 kap. 4 § brottsbalken leder alltså till att det finns skäl för fängelse. För att en sådan påföljd ska kunna undvikas krävs därmed särskilda skäl.

Som särskilda skäl för ett alternativ till fängelse kan i J.H:s fall åberopas att det har skett en påtaglig förbättring av hans personliga och sociala situation i sådana hänseenden som kan antas ha haft samband med hans brottslighet. Dessutom gäller att J.H. har samtyckt till att en till fängelse alternativ påföljd förenas med en föreskrift om samhällstjänst; en föreskrift som han - även om någon lämplighetsprövning inte har utförts av Kriminalvården - uppenbarligen är lämpad för.

Enligt hovrättens bedömning har de särskilda skäl som sålunda redovisats sådan tyngd att det bör vara möjligt att undvika ett fängelsestraff trots det höga straffvärde som brottsligheten har och trots dess allvarliga art. Den påföljd som då ligger närmast till hands med tanke på J.H:s situation är villkorlig dom. Det saknas nämligen särskild anledning att befara att J.H. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden bör således bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst. Med tanke på att det fängelsestraff som annars hade dömts ut hade fått lyda på sex månader bör antalet timmar samhällstjänst bestämmas till 160.

Hovrätten vill tillägga att föreskriften i 30 kap. 9 § andra stycket 1 brottsbalken, som anger påtaglig förbättring som ett särskilt skäl för skyddstillsyn, även bör kunna användas analogt som ett särskilt skäl för villkorlig dom på sätt som här har skett. Det bör härutöver påpekas att det förhållandet att J.H. har varit frihetsberövad såsom anhållen och häktad under en tid av ca en månad, något som ibland kan anföras som skäl emot fängelse, inte har haft någon betydelse för hovrättens påföljdsval. Även om J.H. inte hade varit föremål för något straffprocessuellt frihetsberövande hade alltså påföljden bestämts till villkorlig dom med samhällstjänst.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar på det sättet tingsrättens domslut, att hovrätten dels bedömer brottet enligt åtalspunkten 1, första stycket, som grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64), dels bestämmer påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst 160 timmar.

Om påföljden i stället hade bestämts till fängelse hade fängelsestraffet bestämts till 6 månader.

Hovrättens dom meddelad: den 19 december 2007.

Mål nr: B 156-07.

Lagrum: 29 kap. 5 §, 30 kap.4 och 9 §§brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2000 s. 314.