NJA 2000 s. 314

Allmän åklagare väckte vid Handens TR åtal mot F.F., född d 16 jan 1979, för olaga hot (grovt brott), hot mot tjänsteman, olaga tvång, olaga frihetsberövande och vapenbrott enligt följande gärningsbeskrivning: F.F. har d 28 jan 1999 i Haninge kommuns socialförvaltnings lokaler i Nämndhuset, Haninge Centrum, lyft en start/signalrevolver mot N.C., socialassistenten Y.L., M.R., receptionisten M.S., socialsekreteraren A.K.och B.G.W. och med åtbörder och yttranden hotat att skjuta dem. Hotet har varit ägnat att hos målsägandena framkalla allvarlig fruktan för den personliga säkerheten. Det olaga hotet är grovt brott då F.F. med vapen hotat att skjuta besökande och personal vid socialförvaltningen. Hotet mot M.S., Y.L. och A.K.har inneburit att F.F. förgripit sig mot dem i deras myndighetsutövning. - F.F. har vid tillfället genom ovannämnda hot tvingat M.S. att öppna en låst dörr in till socialförvaltningens kontorsdel. - F.F. har vid tillfället berövat B.G.W. friheten genom att, under ovannämnda hot, tvinga in B.G.W. i ett kontorsrum och där spärra in B.G.W. under vapenhot i över två timmar. - F.F. har utan rätt innehaft nämnda tillståndspliktiga vapen.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle döma F.F. till ett fängelsestraff eller - i andra hand - till skyddstillsyn i kombination med fängelse.

F.F. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, hovrättsrådet Thorsén, referent, samt nämndemännen Boudrie och Frisk) anförde i dom d 7 juli 1999: Domskäl. I enlighet med TR:ns i skuldfrågorna inte överklagade dom skall F.F. dömas för olaga frihetsberövande, olaga tvång, olaga hot, hot mot tjänsteman och vapenbrott, ringa brott.

När det gäller frågan om påföljd har HovR:n infordrat ett rättspsykiatriskt utlåtande. Det utvisar att det inte finns förutsättningar att överlämna F.F. till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap 3 § BrB. - Av tillgänglig utredning om F.F:s personliga förhållanden i övrigt har framgått - utöver vad som antecknats i TR:ns dom - att han före omkring 17 års ålder hade ett något kaotiskt liv men att han då drog sig ur det gäng han hade lierat sig med, att han inte har några missbruksproblem, att han avser att fortsätta sina pågående studier och att han och hans fästmö, med vilken han har ett barn, hoppas att få en gemensam bostad till hösten.

Det som på så sätt och i övrigt har kommit fram om F.F:s person och levnadsförhållanden visar inte att F.F. - för att avhålla sig från fortsatt brottslighet - behöver sådant stöd och sådan hjälp som en övervakare är avsedd att ge. Eftersom syftet med skyddstillsyn är just att motverka fortsatt brottslighet är det inte tillräckligt för ett val av det påföljdsslaget att det kan finnas ett allmänt behov av stöd eller hjälp. Skyddstillsyn kan redan på grund härav inte väljas.

På grund av den samlade brottslighetens höga straffvärde - som HovR:n bedömer till omkring ett år 6 månader och som inte påverkas av F.F:s ungdom - är det inte tillräckligt ingripande att välja villkorlig dom även om den skulle förenas med samhällstjänst.

Annan påföljd än fängelse kan således inte komma i fråga. Vid bestämmandet av fängelsestraffets längd skall beaktas, förutom att F.F. var nyss fyllda 20 år när brotten begicks, även att han, enligt vad han upplyst, fullgjort 40 timmars samhällstjänst. Med hänsyn till detta skall straffets längd bestämmas till 10 månader. TR:ns dom skall alltså ändras i enlighet med vad nu sagts.

F.F. (offentlig försvarare advokaten Anders Isaksson) överklagade och yrkade att HD i första hand skulle bestämma påföljden till skyddstillsyn med samhällstjänst med ett mindre antal timmar än TR:n föreskrivit, i andra hand fastställa TR:ns dom i påföljdsdelen och i tredje hand döma till skyddstillsyn jämte fängelse.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom chefsjuristen Nils Rekke).

HD (JustR:n Magnusson, Victor, referent, och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. Inledning. F.F. har i sitt överklagande till HD framställt yrkanden endast beträffande påföljden för den brottslighet som han av underrätterna dömts till ansvar för. Även åklagarens överklagande till HovR:n var begränsat på motsvarande sätt. Detta innebär att som huvudregel gäller att HD inte skall göra någon egen prövning av frågan huruvida F.F. skall dömas till ansvar för de åtalade gärningarna utan lägga TR:ns bedömning i den delen till grund för påföljdsbestämningen (55 kap 15 § RB jämförd med 51 kap 23a §). Några omständigheter som ger anledning till att avvika från huvudregeln har inte åberopats eller annars framkommit. Frågan i målet är då om påföljden för den brottslighet F.F. dömts till ansvar för, såsom HovR:n funnit, skall bestämmas till fängelse eller om det föreligger förutsättningar för en inte frihetsberövande påföljd.

Utgångspunkten för påföljdsvalet. Den allmänna regleringen av domstolens val mellan fängelse och inte frihetsberövande påföljder finns i 30 kap 4 § BrB. Enligt 1 st skall rätten vid påföljdsvalet fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten enligt 2 st beakta endast tre olika slags omständigheter, nämligen brottslighetens straffvärde, dess art och att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Bestämmelsen om hänsyn till straffvärde innebär att skälen för att välja fängelse blir starkare ju högre straffvärdet är. I rättspraxis (se t ex NJA 1994 s 153) har, i anslutning till ett uttalande i lagens förarbeten, en presumtion ansetts föreligga för att fängelse skall ådömas om brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar eller överstiger ett års fängelse.

Betydelsen av föreskriven straffskala. Enligt 29 kap 1 § BrB skall straff bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde. När det gäller enstaka brott är den tillämpliga straffskalan i allmänhet densamma som den föreskrivna straffskalan eller med andra ord den straffskala som anges i den straffbestämmelse som tillämpas. Vid sin bedömning av straffvärdet i det enskilda fallet skall domstolen beakta den allmänna bedömning av brottets straffvärde som lagstiftaren gett uttryck för genom den straffskala som föreskrivits för brottet. Detta innebär att domstolen måste ta ställning till hur brottsligheten skall rubriceras innan den kan göra en konkret straffvärdebedömning.

Även om en dom överklagats i endast påföljdsdelen är högre rätt inte bunden av hur lägre rätt rubricerat det eller de brott som den tilltalade dömts till ansvar för. Detta gäller även beträffande de olika graderna av gradindelade brott. TR:n och HovR:n har vid sin bedömning av straffvärdet utgått från att det olaga frihetsberövande som F.F. gjort sig skyldig till är att bedöma enligt 4 kap 2 § 1 st BrB. Lägsta föreskrivna straff (straffminimum) för sådant brott är ett års fängelse. F.F. har, utan att rikta någon invändning mot vad TR:n funnit utrett i sak, gjort gällande att gärningen är att bedöma som mindre grov enligt 2 st i samma §. För sådant brott sammanfaller straffminimum med det allmänna bötesminimum.

Gradindelning och straffvärde. De kriterier som är avgörande för till vilken grad av ett gradindelat brott som en viss gärning är att hänföra är också av betydelse för bedömningen av brottets straffvärde. Det avgörande för graderingen är dock i allmänhet de objektiva omständigheterna vid brottet medan subjektiva omständigheter, som kan vara av stor vikt för straffvärdebedömningen, normalt är av underordnad betydelse. (Jfr Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, s 157 och Berg m fl, Kommentar till BrB, del III, 4 uppl s 198 f )

Det olaga frihetsberövande som F.F. fällts till ansvar för har bestått i att han i en socialförvaltnings lokaler genom hot med skjutvapen som varit ägnat att framkalla allvarlig fruktan för den personliga säkerheten tvingat en för honom okänd för förvaltningen ansvarig person in i ett kontorsrum och därefter under vapenhot hållit honom inspärrad där i över två timmar. Ett sådant frihetsberövande kan, även om det med hänsyn till vapnets karaktär inte förelegat fara för att skarpa skott skulle avlossas, normalt inte betecknas som mindre grovt. Vad som är utrett om de oklara avsikter och motiv som F.F. haft för sitt handlande kan inte heller anses vara tillräckligt för att göra en annan bedömning i detta fall. I likhet med TR:n och HovR:n finner HD således att det olaga frihetsberövandet är att bedöma enligt 4 kap 2 § 1 st BrB. Straffvärdebedömningen skall alltså göras med utgångspunkt från att lägsta föreskrivna straff för ett av de brott som F.F. dömts till ansvar för är ett års fängelse.

Betydelsen av förmildrande omständigheter. Av 29 kap 3 § 2 st BrB framgår att det vid förmildrande omständigheter, om detta är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, är möjligt att döma till ett lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. I 1 st anges olika sådana omständigheter som skall beaktas särskilt vid bedömningen av straffvärdet. De flesta av dessa är sådana subjektiva omständigheter som normalt inte är relevanta för bedömningen av till vilken grad ett brott hör. När bestämmelsen infördes markerades att möjligheten att underskrida föreskrivet straffminimum skulle utnyttjas med restriktivitet genom att det i lagtexten föreskrevs att så fick ske endast om det var uppenbart påkallat med hänsyn till brottets straffvärde. Även om uppenbarhetsrekvisitet tagits bort genom en lagändring år 1994 bör det krävas starka skäl för att med stöd av förmildrande omständigheter underskrida föreskrivet straffminimum (jfr prop 1993/94:130 s 62 och 74).

En omständighet som enligt den berörda §:n skall beaktas särskilt som förmildrande vid bedömningen av straffvärdet är att den tilltalades handlande stått i samband med hans uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga. Det ligger i sakens natur att ett sådant samband främst föreligger beträffande yngre personer. I vad mån detta påverkar straffvärdet i enskilda fall blir emellertid i praktiken sällan föremål för särskilda överväganden beroende på de allmänna begränsningar som gäller mot att döma yngre personer till frihetsberövande påföljder och den hänsyn till den tilltalades ungdom som enligt 29 kap 7 § BrB skall tas vid straffmätningen helt oberoende av dess eventuella betydelse för straffvärdebedömningen. I vissa fall kan det emellertid finnas anledning att särskilt uppmärksamma om det föreligger ett sådant samband mellan den begångna brottsligheten och den tilltalades grad av mognad som kan påverka straffvärdebedömningen.

Straffvärdebedömningen. I det rättspsykiatriska utlåtande som inhämtats i målet uttalas bl a att den brottslighet som F.F. gjort sig skyldig till är av det ovanligare slaget och har samband med hans personlighetsmässiga omognad. Att de begångna brotten står i samband med brister i F.F:s mognad vid tidpunkten för brotten vinner också stöd av utredningen i övrigt. Även om F.F., som var 20 år när brotten begicks, inte förefaller avvika från jämnåriga på ett sätt som mer generellt skulle kräva beaktande vid straffvärdebedömningar får sambandet i det aktuella fallet anses vara av den arten att det måste tillmätas en inte oväsentlig betydelse vid bedömningen av straffvärdet.

Beaktas skall emellertid också att F.F. vid sidan av det olaga frihetsberövandet vid tillfället gjorde sig skyldig till flera andra brott som vid en samlad straffvärdebedömning normalt skulle kräva ett tydligt genomslag utöver det för det olovliga frihetsberövandet föreskrivna minimistraffet.

Vid en samlad bedömning finner HD att straffvärdet av den brottslighet som F.F. dömts till ansvar för inte kan anses vara lägre än vad som motsvarar minimistraffet för det olaga frihetsberövandet, dvs ett års fängelse (jfr även 26 kap 2 § 1 och 4 st BrB).

Fängelsestraff för unga lagöverträdare. HD:s bedömning av straffvärdet medför att det i och för sig får anses föreligga en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Presumtionen kan emellertid brytas om det finns tillräckligt starka skäl som talar för en lindrigare påföljd. I F.F:s fall är det främst hans ungdom som talar för en sådan påföljd. För brott som någon begått efter det att han fyllt 18 men innan han fyllt 21 år får rätten enligt 30 kap 5 § 2 st BrB döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller eljest finns särskilda skäl för det.

Av 29 kap 7 § 1 st BrB framgår vidare att vid brott som någon begått innan han fyllt 21 år skall domstolen särskilt beakta gärningsmannens ungdom vid straffmätningen. Den får därvid döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet. HD finner, i likhet med TR:n, att ett fängelsestraff för F.F. med tillämpning av den bestämmelsen lämpligen skulle fastställas till 8 månader.

Som HD framhållit i NJA 1991 s 444 och 1994 s 153 påverkar möjligheten att med stöd av 29 kap 7 § BrB döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet inte straffvärdet. Att straff i förekommande fall skall sättas lägre för ungdomar än för vuxna är emellertid uttryck för samma slags restriktivitet som ligger till grund för de i 30 kap 5 § BrB föreskrivna allmänna begränsningarna beträffande användningen av fängelsestraff för unga. Det framstår mot den bakgrunden som naturligt att presumtionen för fängelse vid straffvärden om ett år eller därutöver inte kan anses vara tillämplig i de fall straffet skulle bestämmas till under ett år med tillämpning av 29 kap 7 §.

Villkorlig dom och skyddstillsyn som alternativ till fängelse. Skyddstillsyn är en för den dömde generellt sett mer ingripande påföljd än villkorlig dom. Härtill kommer att skyddstillsynen kan förenas med olika slags föreskrifter som kan ge påföljden ytterligare skärpa. Följden av detta är att det finns ett större utrymme för att använda skyddstillsyn än villkorlig dom som alternativ till fängelse. Av särskild betydelse har möjligheten att förena skyddstillsynen med en föreskrift om samhällstjänst varit. Ett syfte med den numera införda möjligheten att kombinera även villkorlig dom med samhällstjänst har varit att utjämna skillnaderna i tillämpningsområde mellan de bägge påföljderna. Fortfarande föreligger dock bl a den skillnaden att det endast är vid skyddstillsyn som det är möjligt att förena påföljden med ett kortare fängelsestraff.

Allmänna bestämmelser om förutsättningarna för att döma till villkorlig dom resp till skyddstillsyn finns i 30 kap 7 § 1 st resp 9 § 1 st BrB. Enligt bestämmelserna skall domstolen som skäl för villkorlig dom beakta om det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet och som skäl för skyddstillsyn att det finns anledning att anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet. Innebörden av bestämmelserna får antas vara att villkorlig dom är utesluten endast i de fall då det finns särskild anledning att befara att den dömde kan komma att återfalla, medan skyddstillsyn är utesluten endast om det helt saknas anledning att anta att påföljden kan bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet (jfr prop 1987/88:120 s 105). Detta innebär att i många fall föreligger möjlighet att bestämma påföljden till såväl villkorlig dom som till skyddstillsyn. Det avgörande för påföljdsvalet blir då lämplighetsöverväganden av olika slag. Möjligheterna att undvika ett fängelsestraff och de skadeverkningar för den dömde som ett sådant kan medföra är en faktor som kan påverka påföljdsvalet.

Föreligger allmänna förutsättningar för skyddstillsyn? Av utredningen framgår att F.F. visserligen numera lever under ordnade förhållanden och att det inte finns någon sådan särskild anledning att anta att han skall återfalla i brott som gör att en villkorlig dom i sig är utesluten. Som nämnts framstår emellertid F.F. fortfarande som klart omogen och han har tidigare haft en påtagligt problemfylld social situation med bl a en dom för olaga hot. Utredningen ger belägg för att F.F. har behov av den form av stöd och hjälp som kan lämnas inom ramen för en skyddstillsynspåföljd och att påföljden också måste kunna antas bidra till att F.F. inte skall återfalla i brott. Skyddstillsyn framstår redan med hänsyn härtill som en för F.F. lämpligare påföljd än villkorlig dom.

Straffvärde och samhällstjänst. Ett syfte med möjligheten att förena en skyddstillsynsdom med föreskrift om samhällstjänst är att påföljden skall vara så ingripande att den kan användas som alternativ till fängelse i sådana fall då tidigare annan påföljd ansetts utesluten med hänsyn till brottslighetens art eller straffvärde eller gärningsmannens tidigare brottslighet. Såvitt gäller straffvärdet angavs i motivuttalanden till den försöksverksamhet varigenom möjligheten ursprungligen öppnades att samhällstjänst borde kunna komma i fråga endast i undantagsfall, om brottets straffvärde skulle föranleda fängelse i ett år eller mer (prop 1989/90:7 s 19 f). När systemet med samhällstjänst permanentades anslöt sig regeringen i princip till detta uttalande (prop 1997/98:96 s 96). Om uttalandet tas bokstavligen skulle det innebära att samhällstjänst i princip är uteslutet även i de fall då straffvärdet visserligen är ett år eller däröver men ett fängelsestraff med stöd av 29 kap 7 § BrB skulle bestämmas till under ett år. En sådan tillämpning stämmer dock mindre väl med det förhållandet att tiden för samhällstjänst inte bestäms i förhållande till straffvärdet utan till det alternativa fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut. Den framstår också, inte minst mot bakgrund av att samhällstjänst anses vara särskilt lämpad för unga lagöverträdare, som mindre lämplig. Naturligare synes vara att i stället för till straffvärdet anknyta till längden av det fängelsestraff som annars skulle följa. En sådan tillämpning står också i överensstämmelse med uttalandet i den nyss anförda propositionen (s 96) att samhällstjänst inte bör komma i fråga när det enbart på grund av straffvärdet föreligger hinder mot att välja en inte frihetsberövande påföljd enligt de allmänna principerna för påföljdsval i 30 kap BrB.

Sammanfattande bedömning. Sett utifrån brottslighetens straffvärde och F.F:s ungdom kan det inte anses föreligga hinder mot att bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. Frågan är då om det föreligger andra omständigheter som gör att en sådan påföljd inte kan anses tillräckligt ingripande. De omständigheter som kan ge anledning till en sådan bedömning är tidigare brottslighet och brottslighetens art.

Som nämnts har F.F. tidigare dömts för olaga hot. Han var då 16 år. Gärningen ligger, med beaktande av F.F:s ungdom, så långt tillbaka i tiden att den inte kan tillmätas någon nämnvärd betydelse som skäl för fängelse.

F.F. döms för brott som innefattar allvarligt hot och tvång. Brotten har också riktat sig mot personer som åtnjuter särskilt skydd i sin tjänsteutövning. Sett enbart utifrån dessa utgångspunkter får brottsligheten anses vara av en art som talar för en fängelsepåföljd. Vid bedömningen av brottslighetens art skall emellertid omständigheterna i det enskilda fallet beaktas. F.F. synes inte ha haft för avsikt att skada någon utan endast att fästa uppmärksamhet på vad han uppfattat som orättvisor i samhället. Hans agerande har inte präglats av planmässighet eller beräkning utan framstår mer som utslag av tillfälligt ungdomligt oförstånd i en personligt pressad situation. Brottslighetens art kan med hänsyn härtill inte anses tala för fängelse med någon påtaglig styrka. Härtill kommer att F.F. redan i anslutning till brotten var frihetsberövad i 12 dagar, att ett frihetsstraff nu måste anses innebära risker för att den positiva utveckling som F.F. genomgått kan komma att brytas samt att omfattningen av den samhällstjänst som F.F. har att utföra vid en samhällstjänstdom inte framstår som väsentligt mindre ingripande än ett sådant kort fängelsestraff som kan följa med stöd av 28 kap 3 § BrB. Sammanfattningsvis får övervägande skäl anses tala för att skyddstillsyn i förening med föreskrift om samhällstjänst är en tillräckligt ingripande påföljd i detta fall.

I fråga om omfattningen av samhällstjänsten och längden av alternativstraffet gör HD samma bedömning som TR:n.