RH 2009:13

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Peter Borgström och Per Sundberg, referent, samt tf. hovrättsassessorn Maria Tornell) anförde i dom den 16 mars 2009 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Hovrätten finner visserligen ingen anledning att ifrågasätta M.K:s under ed lämnade uppgifter om att han sett A.O. köra mot rött ljus. Mot detta vittnesmål står dock de samstämmiga och, såvitt framkommit, trovärdiga uppgifter som S.H. och J.M. under ed lämnat om att det var grönt ljus när A.O. körde. Det kan därför inte uteslutas att det ändå finns ett visst utrymme för att M.K. kan ha misstagit sig. Mot bakgrund av de stränga beviskrav som gäller i brottmål finner hovrätten att det, även om M.K:s uppgifter med avsevärd styrka talar för att det gått till som åklagaren påstår, inte kan anses vara ställt utom rimligt tvivel att A.O. verkligen har kört mot rött ljus. Åtalet kan därför inte bifallas. Tingsrättens dom ska därmed stå fast.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.

Hovrättsrådet Peter Borgström tillade till utvecklande av sin mening följande.

Målet innehåller en väl avgränsad bevisfråga: Är det mot den tilltalades bestämda förnekande bevisat att denne kört mot rött ljus? Huvudbeviset utgörs av det vittnesmål en polisman på åklagarens begäran avgett, medan motbevisningen består, förutom av den tilltalades utsaga, av två samverkande vittnesmål - ett från en passagerare i den bil som framfördes av den tilltalade och ett från en taxichaufför - vilka avgetts på begäran av den tilltalade (och i hovrätten även på begäran av åklagaren).

Det av åklagaren åberopade polisvittnet har, när han hörts, varit helt säker på sin sak - den tilltalade har kört mot rött ljus - och i mål av denna typ torde detta inte sällan, även om viss motbevisning förebragts, ha ansetts vara tillräckligt för en fällande dom, när det inte framkommit några konkreta omständigheter i polismannens vittnesmål som varit ägnade att förringa värdet av hans utsaga. Som skäl för en fällande dom kan då - som åklagaren gjort - framföras argument av bl.a. det slag som framgår av de skiljaktiga meningarna vid tingsrätten; det finns helt enkelt ingen tänkbar anledning till att polismannen skulle ha misstagit sig eller medvetet lämna oriktiga uppgifter inför rätta. Och ibland har på ett mera allmänt plan hävdats att "rättssystemet står och faller" med att man fullt ut kan lita på ett sådant av - en polisman avgivet - vittnesmål, som lämnats i detta mål (jfr dock Göran Lambertz i SvJT 2009 s. 9 ff. om vanliga men oacceptabla hjälpregler för bevisprövningen).

I detta mål är emellertid problemet, när det gäller möjligheterna till en fällande dom, att även de av den tilltalade såsom motbevisning åberopade vittnena, när de hörts, varit helt säkra på sin sak - den tilltalade har inte kört mot rött ljus - och det har inte heller i deras vittnesmål, trots att de underkastats ingående förhör, framkommit några mera konkreta omständigheter som varit ägnade att undergräva värdet av deras utsagor. I det omdömet innefattas det förhållandet att det inte framkommit några beaktansvärda motsägelser i de utsagor som lämnats av den tilltalade och de av denne såsom motbevisning åberopade vittnena. Passagerarens vittnesmål måste dock bedömas med viss försiktighet med hänsyn till dennes bekantskap med den tilltalade. När det gäller det andra vittnet - en taxichaufför - som vittnat till förmån för den tilltalade kan anmärkas att denne visserligen känt igen den tilltalade men inte, såvitt framkommit, stått i någon sådan relation till den tilltalade som erfarenhetsmässigt kan tala för att vittnesmålet av den anledningen måste bedömas med särskilt stor försiktighet.

Polismannens - i tjänsten och under straffansvar avgivna - utsaga utgör i sig självfallet ett mycket starkt bevis för riktigheten av åklagarens gärningspåstående och hade inga andra vittnen funnits råder det knappast någon tvekan om att bevisningen varit tillräcklig för att mot den tilltalades förnekande komma fram till en fällande dom. Bevisvärdena i sig av vart och ett av de vittnesmål som - även de under straffansvar - avgetts till den tilltalades förmån är mera svårbedömda. Dock står klart att de var för sig måste ges ett betydligt lägre värde än det som skall tillmätas polismannens vittnesmål, men förhållandena är inte sådana att passagerarens och taxichaufförens vittnesmål kan lämnas utan avseende. När det gäller att bedöma värdet i sig av de senares vittnesmål får anses att taxichaufförens utsaga väger tyngre än passagerarens. Bevisvärdet i sig av den tilltalades - ej under straffansvar avgivna - utsaga är givetvis ännu lägre än hans passagerares utsaga.

Vill man söka åsätta de hörda personernas utsagor - sedda isolerade och var för sig - ett i numeriska termer uttryckt bevisvärde (som då lätt kan omsättas till procentvärde) kan med ovan anförda utgångspunkter för värderingen av de enskilda utsagorna de numeriska bevisvärdena av dessa för respektive tema uppskattas tentativt till 0,99 (polismannens utsaga), 0,7 (taxichaufförens utsaga), 0,4 (passagerarens utsaga) och till 0,05 (den tilltalades utsaga). I denna värdering innefattas då en bedömning av föreliggande s.k. hjälpfakta (Ekelöf o.a. i Rättegång IV, 1992, s. 14). Det förtjänar understrykas att de angivna bevisvärdena avser varje utsagas värde, sedd för sig, och alltså utan varje sammanvägning av värdena (summan av de angivna värdena överstiger ju 1).

Man kan då fråga sig vilken bevisprövningsmetod som efter att den presenterade bevisningen värderats i sig lämpligen bör komma till användning i ett mål av förevarande slag, när det gäller att avgöra om den i målet presenterade bevisningen kan anses nå upp till det beviskrav som gäller för fällande dom i ett brottmål. I sammanhanget kan tilläggas att det när den tilltalade nekat inte torde finnas skäl att sänka det mot åklagaren riktade beviskravet bara för att det rör sig om ett bagatellbrott (jfr Ekelöf o.a. i Rättegång IV, 1992, s. 118).

En metod som under senare år tilldragit sig uppmärksamhet är en s.k. induktiv metod, där bevisvärderingen sker genom att man söker falsifiera hypoteser som är alternativa till åklagarens gärningsbeskrivning (se t.ex. Felaktigt dömda, Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt, s. 74 ff. med vidare hänvisningar och senast Göran Lambertz i SvJT 2009 s. 12). En sådan metod innebär att man söker utreda med vilken säkerhet man kan bortse från alternativa hypoteser eller, annorlunda uttryckt, huruvida dessa konstituerar ett rimligt tvivel i frågan om huruvida åklagarens gärningspåstående överrensstämmer med verkligheten. Från en synvinkel sett kan en sådan metod te sig lämplig att använda i detta mål; antalet möjliga till åklagarens gärningspåstående alternativa hypoteser är begränsat och de torde utan större svårigheter kunna överblickas av domstolen. Men i målet föreligger det inte någon annan bevisning till stöd för att man med nödvändig grad av säkerhet skall kunna eliminera en till åklagarens gärningspåstående alternativ hypotes än den som följer av att det finns en direktverkande bevisning (i detta fall huvudbeviset i form av polismannens vittnesmål) för åklagarens gärningspåstående. Sistnämnda förhållande medför att det kan diskuteras om bevisprövningen i målet bör ske med hjälp av den nu diskuterade metoden (se Fitger, Rättegångsbalken 3, s. 35:39, supplement 32, augusti 2000).

Väljer man trots anförda betänkligheter att utföra bevisvärderingen i målet med hjälp av den ovan angivna induktiva metoden kan noteras att det för att domen skall bli friande räcker för den tilltalade att ställa upp ett tänkbart alternativ till något av det som krävs för en fällande dom och sedan på något sätt göra detta alternativ så föga osannolikt att åklagaren inte kan sägas ha uppfyllt beviskravet utom rimligt tvivel.

En annan, mer traditionell, metod för bevisprövningen i ett mål av förevarande slag går ut på att bedöma olika bevisfaktas sammantagna bevisvärde för bevistemat, sedan dessa faktas bevisvärde för temat (med beaktande av föreliggande s.k. hjälpfakta) fastställts i numeriska termer. Vad som i detta fall - ett s.k. motsatsfall med samverkande bevisning på "motsidan" - kommer i blickpunkten är givetvis hur det sammantagna bevisvärdet skall beräknas, när det gentemot åklagarens huvudbevis finns flera motverkande bevis, vilka i sig utgörs av samverkande bevis som såvitt framkommit är oberoende av varandra.

Till att börja med kan framhållas att det sammanvägda bevisvärdet i motsatsfall ansetts svårberäknat (se t.ex. Ekelöf o.a. i Rättegång IV, 1992, s. 148 f. med vidare hänvisningar). Så mycket står dock klart att man inte får bortse från motsatsbevisningen bara av den anledningen att denna är mycket svagare än huvudbevisningen. I stället försvagas huvudbevisningen av motsatsbevisningen. Emellertid går det inte att komma fram till det sammanvägda bevisvärdet genom att från huvudbevisningens värde helt enkelt dra av motsatsbevisningens värde, eftersom huvudbevis och motsatsbevis ömsevis försvagar varandra. Inom bevisteorin har man (inom ramen för värdemetoden) i motsatsfall använt sig av den s.k. motsatsformeln (se t.ex. Stening i Bevisvärde, 1975, s. 111 f.) för att beräkna bevisningens sammanvägda värde.

När det gäller motbevisningens värde i målet måste observeras att denna som sagt utgörs av flera såvitt framkommit oberoende bevis; den inom bevisteorin tillämpade s.k. additionssatsen (se t.ex. Ekelöf o.a. i Rättegång IV, 1992, s. 144 not 78) visar att samverkande oberoende bevisfakta ger ett avsevärt mycket högre sammanlagt bevisvärde än de enskilda bevisen sedda var för sig. Det föreligger sålunda en risk för underskattning av värdet av samverkande bevisning (se a.a. s. 145). Med tillämpning av den s.k. additionssatsen för tre händelser [P(A) + P(B) + P(C) - P(A x B) - P(A x C) - P(B x C) + P(A x B x C)] blir med ovan åsatta numeriska bevisvärden motbevisningens sammanlagda bevisvärde i sig för sitt tema (tills vidare alltså utan beaktande av att motbevisningens värde försvagas av huvudbeviset) 82,9 % [0,7 + 0,4 + 0,05 - (0,7 x 0,4) - (0,7 x 0,05) - (0,4 x 0,05) + (0,7 x 0,4 x 0,05)].

Hur man sedan i ett fall som det förevarande skall använda den s.k. motverkansformeln kan vara föremål för skilda uppfattningar och utfallet är givetvis i hög grad beroende av vilka bevisvärden man åsätter de enskilda bevisen; tillmätes det av åklagaren åberopade huvudbeviset (här polisvittnet) i sig ett hundraprocentigt bevisvärde är vidare resonemang givetvis onödiga; varje motbevisning saknar då betydelse. Men det är slående att, även om huvudbevisningen tillmätes ett mycket högt bevisvärde och motsatsbevisningen ett avsevärt lägre bevisvärde, resultatet kan utmynna i ett numeriskt bestämt i procent uttryckt värde, som med gängse beviskrav bör föranleda en friande dom.

Även om det praktiska värdet i den dömande verksamheten av de inom bevisteorin använda formlerna må anses vara begränsat kan med användande av den s.k. motverkansformeln (såsom den kommit till användning i Felaktigt dömda, Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt, 2006, s. 74), som ett räkneexempel anföras följande. Antag alltså i enlighet med vad ovan angetts att sannolikheten för att åklagarens huvudbevis i sig bevisar sitt tema sättes så högt som 99 %, medan det sammanlagda bevisvärdet för att mot(sats)bevisningen i sig bevisar sitt tema sättes till närmare 83 %. Procentsatser som dessa är givetvis i viss mån godtyckliga, men med angivna procentsatser kan framhållas att det sammanvägda bevisvärdet för att den tilltalade begått gärningen blir ganska exakt 94 % - [0,99 x (1 - 0,829) : 1 - (0,99 x 0,829)] - ett värde som knappast kan anses helt uppfylla gängse beviskrav för en fällande dom (jfr t.ex. Göran Lambertz i SvJT 2009 s. 4 som resonerar kring uttryck som att "det skall vara 98 % säkert eller mer att det är som åklagaren hävdar").

Den praktiska betydelsen av ovan förda resonemang kring numeriska bevisvärden och formler av skilda slag kan givetvis anses vara ringa, men de bör utgöra ett varningstecken vid bevisvärderingen i ett fall som det här aktuella med, å ena sidan, ett i sig mycket starkt huvudbevis och, å andra sidan, mot(sats)bevisning som i sig inte kan frånkännas ett inte obetydligt bevisvärde.

Hovrättens dom meddelad: den 16 mars 2009.

Mål nr: B 2856-08.

Lagrum: 2 kap. 2 § och 14 kap. 3 §trafikförordningen (1998:1276); 35 kap. 1 § brottsbalken.

Litteratur: Ekelöf, Rättegång IV, 1992, s. 14, s. 118, s. 144 not 78, s. 145 och s. 148 f.; Stening, Bevisvärde, 1975, s. 111 f; Fitger, Rättegångsbalken 3, s. 35:39; Felaktigt dömda, Rapport från JK:s rättsäkerhetsprojekt, 2006, s. 74 ff; Lambertz, SvJT 2009, s. 4, s. 9 ff och s. 12.