RH 2009:24
Preskriptionsavbrott. En borgenär har sänt fem kravbrev till en gäldenär. Fråga om beviskravet när gäldenären gör gällande att han inte har fått något av breven och endast ett av dem skickats inom tre år före det att verkställighet begärts.
N.S. förpliktades i utslag meddelat av Kronofogdemyndigheten den 10 september 2003 att till K.R. betala 4 760 kr jämte ränta.
På grund av utslaget ansökte K.R. den 1 september 2008 om utmätning hos N.S., varvid N.S. invände att fordran var preskriberad. Kronofogdemyndigheten prövade genom särskilt beslut den 9 oktober 2008 om det förelåg hinder mot verkställighet. I beslutet fann myndigheten att K.R:s fordran inte var preskriberad.
N.S. överklagade beslutet till tingsrätten.
Växjö tingsrätt
Tingsrätten (rådmannen Åke Belfrage) lämnade i beslut den 2 februari 2009 överklagandet utan bifall.
Hovrätten
N.S. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle förordna att det förelåg hinder mot verkställighet.
K.R. bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson och Niklas Rundberg, referent, samt tf. hovrättsassessorn Daniel Svensson) anförde i beslut den 15 maj 2009 följande.
SKÄL
Genom utslaget är det fastställt att K.R. har en fordran på N.S. För fordran gäller en preskriptionstid om tre år.
Av 5 § 2 preskriptionslagen (1981:130) framgår att preskription kan avbrytas genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller skriftlig erinran om fordran från borgenären. För att preskriptionsavbrott ska anses ha ägt rum ska kravet eller erinran ha kommit gäldenären till handa. När krav skickas med brev, är det borgenären som står risken för att breven inte kommer fram, och det ankommer på borgenären att styrka att brevet nått gäldenären (se rättsfallet NJA 1996 s. 809).
K.R. har uppgett att preskriptionen avbrutits genom att inkassobolaget L.S. AB för hans räkning skickat kravbrev och påminnelser till N.S. den 15 september 2003, den 29 januari 2004, den 19 februari 2004, den 8 augusti 2005 och den 15 februari 2006. N.S. har bestritt att hon mottagit försändelserna. Till stöd för sina påståenden har K.R. åberopat kopior av de kravbrev och påminnelser som han påstår har sänts till N.S.
När det gäller frågan om bevisning för att en gäldenär mottagit brev med en preskriptionsbrytande verkan har beviskravet brukat ställas högt. Den omständigheten att det är utrett eller ostridigt att ett enstaka brev avsänts till gäldenären har sålunda i detta sammanhang normalt inte godtagits som tillräcklig bevisning om att gäldenären också mottagit brevet, trots att avsändandet i sig är ett starkt belägg för att försändelsen även nått adressaten (se NJA 1996 s. 809, jämför även NJA 1998 s. 750). När borgenären emellertid skickat ett flertal försändelser som inte kommit i retur har ansetts att möjligheten att inte åtminstone någon nått gäldenären varit närmast försumbar, om inte särskilda omständigheter ger stöd för detta (se NJA 2007 s. 157).
K.R. ansökte den 1 september 2008 om verkställighet, således mer än tre år efter det att Kronofogdemyndighetens utslag hade meddelats. För att preskription inte ska ha inträtt vid tiden för ansökan om verkställighet, krävs därmed att preskriptionsavbrott har skett genom att brevet av den 15 februari 2006 har nått N.S. Övriga försändelser ska nämligen, enligt vad som framgår av K.R:s uppgifter, ha skickats så långt tidigare att de inte kan inverka på frågan om preskription inträtt. Vidare kan dessa försändelser inte anses utgöra tillräckligt stöd för att just brevet av den 15 februari 2006 måste ha nått N.S. Inte heller vad som i övrigt förekommit i ärendet visar att detta brev har kommit fram.
Under angivna förhållanden har K.R. alltså inte visat att preskriptionsavbrott inträtt, när han ansökte om verkställighet. Det föreligger därför hinder mot verkställighet.
HOVRÄTTENS AVGÖRANDE
Hovrätten meddelar prövningstillstånd.
Med ändring av tingsrättens beslut förklarar hovrätten att verkställighet inte får ske för K.R:s fordran enligt Kronofogdemyndighetens utslag den 10 september 2003.
Hovrättens beslut meddelat: den 15 maj 2009.
Mål nr: ÖÄ 505-09.
Lagrum: 5 § 2 preskriptionslagen (1981:130).
Rättsfall: NJA 1996 s. 809; NJA 1998 s. 750; NJA 2007 s. 157.