NJA 1998 s. 750

Göteborgs TR förpliktade i dom d 31 jan 1985 makarna B.A. och I.A. att solidariskt betala 27 000 kr jämte ränta och rättegångskostnader till V.L.. I ett utslag i lagsökningsmål d 18 febr 1985 förpliktade TR:n B.A. och I.A. att betala 86 970 kr jämte ränta och kostnader till V.L.. Sedan B.A. och I.A. ansökt om återvinning av lagsökningsutslaget avskrev TR:n på grund av återkallelse målet från vidare handläggning d 22 april 1985.

Med åberopande av TR:ns dom och lagsökningsutslag ansökte V.L. d 8 jan 1997 hos Kronofogdemyndigheten i Göteborg om verkställighet i form av utmätning. Enligt ansökningen omfattade hans fordran då 113 970 kr i kapital och 272 648 kr i per d 16 dec 1996 upplupen ränta.

B.A. och I.A. gjorde invändning mot den sökta verkställigheten och anförde att V.L:s fordran mot dem var preskriberad.

V.L. anförde i yttrande över invändningen bl a: Preskriptionsavbrott har ägt rum d 10 sept 1993 genom skrivelser som han sänt till B.A. och I.A.. Skrivelserna är avsända i rekommenderade brev under den adress som var bekant för honom vid denna tidpunkt. Adressen är för övrigt den adress där B.A. och I.A. var mantalsskrivna när skrivelserna skickades. Enligt villkoren i det skuldebrev som ligger till grund för exekutionstitlarna gäller bl a att meddelande till låntagaren rörande lånet skall anses ha kommit låntagaren tillhanda, då meddelandet skett genom rekommenderat brev, senast på tredje dagen efter avsändandet. Med hänsyn till vad som anförts vidhålls begäran om verkställighet.

V.L. åberopade kopior av de avsända skrivelserna och kopia av inlämningskvitto från ett postkontor i Strömstad avseende två rekommenderade försändelser.

Kronofogdemyndigheten lämnade genom beslut d 7 nov 1997 invändningarna om hinder mot verkställighet utan avseende. Som skäl för beslutet anförde myndigheten: Enligt 2 § preskriptionslagen (1981:130) preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Enligt 5 § samma lag kan preskriptionen avbrytas genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären. Sökanden har anfört att han d 10 sept 1993 skickat påminnelser till gäldenärerna och till stöd härför åberopat kopior av påminnelserna samt inlämningskvitton avseende rekommenderade försändelser av påminnelserna. Enligt S.L., Preskription s 279 framgår att borgenären står risken för felaktig postbefordran och också har bevisbördan för att påminnelsen kommit gäldenären tillhanda. Borgenären bör därför inte nöja sig med att skicka påminnelsen i lösbrev utan bör låta rekommendera sin försändelse. Enligt 3 kap 21 § UB framgår att om svaranden gör gällande förhållande som rör parternas mellanhavande och som utgör hinder mot verkställighet, och om invändningen inte kan lämnas utan avseende, får verkställighet inte äga rum. Kronofogdemyndigheten finner mot bakgrund av vad sökanden anfört, och visat med inlämningskvitton avseende rekommenderade försändelser av påminnelser till svarandena, att invändningarna kan lämnas utan avseende. Vid sådant förhållande skall verkställighet äga rum.

B.A. och I.A. överklagade i Göteborgs TR och yrkade att TR:n skulle avslå eller avvisa V.L:s ansökan om verkställighet. Till stöd för sitt överklagande uppgav de att de inte hade mottagit någon preskriptionsavbrytande handling.

V.L. bestred ändring.

Han vidhöll de uppgifter som lämnats till kronofogdemyndigheten och tillade därutöver följande: Sedan han hade skickat de rekommenderade försändelserna hörde makarna A inte av sig till honom. Därför ansökte han om verkställighet mot dem i oktober 1993. I ansökningen till kronofogdemyndigheten åberopade han domen och utslaget i lagsökningsmålet från Göteborgs TR. Till följd av att han inte kunde förete den originalrevers som låg till grund för domen och utslaget avvisade kronofogdemyndigheten hans ansökan om verkställighet. Eftersom reversen hade förkommit ansökte han i augusti 1994 om att reversen skulle dödas enligt lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling. I beslut d 18 okt 1996 förklarade Göteborgs TR handlingen dödad enligt 8 § nämnda lag. Beslutet har vunnit laga kraft. Eftersom makarna A i januari 1997 ännu inte hade betalat sin skuld till honom inlämnade han en ny ansökan om verkställighet varvid han utöver domen och lagsökningsutslaget även åberopade TR:ns beslut av d 18 okt 1996.

V.L. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till sin ansökan om verkställighet.

B.A. och I.A. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Berggren, hovrättsrådet Krantz Westerberg, referent, och hovrättsassessorn Tärnwal4 anförde i beslut d 18 juni 1998: Parterna har i HovR:n i allt väsentligt anfört detsamma till stöd för sina ståndpunkter som antecknats i det överklagade beslutet. V.L. har dessutom tillagt följande. Den rekommenderade försändelse han skickade till B.A. återsändes till honom d 14 okt 1993 på grund av att försändelsen inte hade lösts ut. Försändelsen till I.A. kom emellertid inte i retur. Vid samtal med personal hos postkontoret i Strömstad har upplysts att möjligheterna att kontrollera huruvida en rekommenderad försändelse har lösts ut upphör två år efter det att försändelsen lämnats in för postbefordran.

HovR:n gör följande överväganden.

Som TR:n framhållit ankommer det på borgenären att styrka att förutsättningarna för preskriptionsavbrott föreligger. Frågan i detta mål gäller således, om V.L. förmått visa att B. och I.A. fått del av de skriftliga påminnelserna om skulden till honom.

Av handlingarna i målet framgår att V.L. d 10 sept 1993 till postkontor i Strömstad lämnat in två rekommenderade försändelser som uppgetts innehålla nämnda påminnelser ställda till B. och I.A. samt att försändelsen till B.A. inte löstes ut utan returnerades till adressaten från postkontoret i Hisings Kärra d 14 okt 1993.

Med hänvisning till det anförda och till den bevisbörderegel som tillämpats i rättsfallet NJA 1996 s 809 finner HovR:n att V.L. har visat att I.A., vars försändelse inte kommit i retur, fått del av betalningspåminnelsen. Det är däremot inte styrkt att B.A., som ostridigt inte löst ut sin försändelse, tagit del av innehållet i betalningspåminnelsen, även om mycket talar för att han haft goda möjligheter att läsa det likalydande meddelandet till I.A.. HovR:n kommer således fram till att TR:ns beslut skall fastställas vad gäller sökt verkställighet gentemot B.A. medan överklagandet skall bifallas vad gäller sökt verkställighet gentemot I.A..

HovR:n ändrar på det sätt TR:ns beslut att HovR:n bifaller V.L:s begäran om verkställighet av hans fordran på I.A..

I.A. (ombud advokaten U.C.) och V.L. (ombud advokaten T.P.) överklagade HovR:ns beslut.

I.A. yrkade bifall till sin invändning om preskription.

V.L. bestred I.A:s ändringsyrkande samt yrkade att HD skulle lämna B.A:s invändning om preskription utan avseende.

B.A. (ombud U.C.) bestred V.L:s ändringsyrkande. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Komujärvi, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. B: och I.A. har gjort gällande att hinder mot verkställighet av aktuell dom respektive lagsökningsutslag föreligger. De har därvid åberopat att fordringen har preskriberats. V.L. har genmält att avbrott i preskriptionen har skett.

Om invändningen om preskription inte kan lämnas utan avseende får verkställighet inte äga rum, 3 kap 21 § 2 st UB.

Enligt 5 § 2 preskriptionslagen (1981:130) avbryts preskription genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären. Av bestämmelsen följer att det är borgenären som står risken för att ett brev med krav eller erinran inte när gäldenären och att preskription därmed inte avbryts.

Av förarbetena till den aktuella bestämmelsen i preskriptionslagen framgår att avsikten inte har varit att ändra på den princip som gällde enligt den ersatta preskriptionsförordningen från år 1862 i fråga om tidpunkten för preskriptionsavbrott vid åtgärder från borgenärens sida, nämligen att gäldenären får kännedom om borgenärens preskriptionsavbrytande åtgärd. Detta uttrycks av departementschefen på så sätt att gäldenären alltid skall ha fått del av borgenärens krav eller erinran för att preskriptionen skall anses avbruten (prop 1979/80:119 s 64).

Av rättsfallet NJA 1996 s 809 framgår att borgenären har att styrka att preskriptionsavbrott skett om gäldenären förnekar att han fått del av skriftligt krav eller skriftlig erinran om fordringen. I målet var fråga om krav som sändes i vanligt lösbrev till en adress varifrån eftersändning begärts till ny adress. Brevet hade inte returnerats till avsändaren. Det fanns inget annat i utredningen än gäldenärens förnekande som talade mot att han fått brevet. HD konstaterade att det inte var styrkt att gäldenären fått brevet.

I förevarande mål är fråga om krav som sänts med posten i rekommenderade brev till gäldenärerna under deras rätta adress. Vid bedömningen av huruvida beviskravet är uppfyllt i fråga om preskriptionsavbrott i sådana fall bör följande beaktas. Även om sannolikheten är stor för att en rekommenderad postförsändelse som inte har kommit i retur har lösts ut av adressaten kan t ex fel vid postbefordringen förekomma. Vid bedömningen bör även beaktas att ett rekommenderat brev kan returneras utan att gäldenären faktiskt fått kännedom om försändelsen. Borgenären har goda möjligheter att på ett enkelt sätt genom mottagningsbevis eller på annat sätt skaffa bevisning om att gäldenären fått brevet. Enligt HD bör det därför som regel krävas att borgenären visar att gäldenären har löst ut den rekommenderade försändelsen för att preskriptionen skall anses avbruten.

Av utredningen framgår att B.A. inte har löst ut den rekommenderade postförsändelse som var ställd till honom. Han har därmed inte fått del av det skriftliga krav som var riktat mot honom. Följaktligen har inte något preskriptionsavbrott enligt preskriptionslagen skett genom denna åtgärd från V.L:s sida.

V.L. har inte åberopat någon särskild bevisning för att styrka att I.A. har löst ut den rekommenderade postförsändelse som han skickade till henne. Han har dock uppgivit att brevet inte kom i retur och vidare att möjligheten att hos posten kontrollera huruvida en postförsändelse har lösts ut eller inte upphör efter två år.

På grund av vad som ovan anförts om beviskravet kan det mot I.A:s förnekande inte anses visat att hon fått del av det skriftliga krav som var riktat mot henne. V.L. har således inte styrkt att preskriptionsavbrott enligt preskriptionslagen ägt rum.

HD konstaterar härefter att det av V.L. åberopade reversvillkoret - oavsett vilken innebörd och betydelse som detta må ha haft - inte kan åberopas sedan domen och lagsökningsutslaget meddelats.

På grund av det anförda kan B. och I.A:s invändning om preskription inte lämnas utan avseende. Verkställighet får därför inte äga rum med stöd av de av V.L. åberopade exekutionstitlarna.

HD (JustR:n Magnusson, Danelius, referent, Westlander, Regner och Blomstrand) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Av utredningen framgår att Viktor I. i separata brev d 10 sept 1993 till B.A. och I.A. krävde betalning av skuld enligt revers av d 28 sept 1983 jämte ränta på reversbeloppet. De två breven skickades som rekommenderade försändelser från ett postkontor i Strömstad till B.A. och I.A. under deras bostadsadress i Hisings Kärra. B.A. och I.A. har bestritt att de mottagit dessa brev. Handlingarna i målet visar att brevet till B.A. av posten återsänts till avsändaren med angivande av att brevet inte utlösts.

Frågan är nu om V.L. genom dessa kravbrev har avbrutit preskriptionen med avseende på hans fordran gentemot B.A. och I.A..

I 5 § 2 preskriptionslagen (1981:130) anges att preskription avbryts genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären. Det innebär att kravet eller erinringen skall ha kommit gäldenären till handa för att preskriptionsavbrott skall anses ha ägt rum. När krav skickas med brev, är det borgenären som står risken för att brevet inte kommer fram, och det ankommer på borgenären att styrka att brevet nått gäldenären (jfr NJA 1996 s 809). Däremot behöver borgenären inte visa att gäldenären, efter att ha mottagit brevet, också rent faktiskt har tagit del av dess innehåll.

I förevarande fall har inga uppgifter om hur de rekommenderade breven hanterats kunnat erhållas från posten. Det finns därför inga bevis för att I.A. mottagit det till henne adresserade brevet, och det är ostridigt att brevet till B.A. returnerats. Det kan inte heller anses visat att B.A. och I.A. mottagit avier om brevens ankomst. Under sådana förhållanden har V.L. inte styrkt att skriftliga krav kommit B.A. och I.A. till handa på sätt som krävs enligt 5 § 2 preskriptionslagen.

Den av V.L. åberopade reversklausulen, enligt vilken meddelanden i rekommenderade brev under vissa förutsättningar skall anses ha kommit låntagaren till handa, kan inte anses tillämplig i fråga om den nu aktuella verkställigheten av domstols avgöranden om betalningsskyldighet på grund av reversen.

På grund av det anförda kan B.A:s och I.A:s invändningar inte lämnas utan avseende.