NJA 2007 s. 157

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Anders Nordström) anförde i beslut den 11 augusti 2005:

Tingsrättens skäl

Bolaget har som skriftlig bevisning åberopat dataloggar ur inkassobolagets datasystem utvisande att brev skickats under perioden den 2 juli 1999 till den 30 juli 2001 samt att telefonsamtal mellan parterna förevarit, kopior av brev som skickats under perioden den 22 mars 2002 till den 16 september 2004, allt till styrkande av att preskriptionsavbrott skett. Vidare har bolaget till styrkande av sin fordran åberopat domen meddelad av Eksjö tingsrätt den 8 oktober 1998.

Den aktuella fordran utgör en konsumentfordran och preskriptionstiden uppgår därför enligt 2 § 2 st. preskriptionslagen (1981:130) till tre år. Således är fordran preskriberad om inte preskriptionsavbrott har skett. Enligt 5 § preskriptionslagen kan preskription avbrytas genom att gäldenären utfäster betalning eller på annat sätt erkänner fordringen eller genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären. För att ett kravbrev skall medföra preskriptionsavbrott åligger det borgenären att styrka att gäldenären faktiskt har fått brevet. Det är med andra ord borgenären som står risken för att ett kravbrev inte når gäldenären och att preskriptionen därmed inte avbryts. Ett påstående om att ett krav sänts i vanligt lösbrev till en känd adress och inte returnerats är mot gäldenärens bestridande inte tillräckligt för att preskriptionsavbrott skall anses ha skett (se NJA 1996 s. 809 och NJA 1998 s. 750).

M.S. har förnekat att han har haft någon kontakt med bolaget under preskriptionstiden. Bolaget har därmed bevisbördan för sitt påstående att M.S. vid telefonsamtal erkänt skulden eller att han mottagit något av breven. Bevisningen som åberopats av bolaget för att styrka de påstådda telefonsamtalen består av korta anteckningar i inkassobolagets dataloggar. Mot M.S:s bestridande är dessa dataloggar enligt tingsrättens mening inte tillräckligt för att styrka att M.S. erkänt skulden eller ens att telefonsamtalen ägt rum. Den omständigheten att ett stort antal brev sänts till M.S:s folkbokföringsadress samt att inget av breven har kommit i retur är enligt rådande praxis inte tillräckligt för att bolaget skall anses ha styrkt att M.S. har mottagit något av breven. Således har bolaget inte visat att preskriptionsavbrott har skett. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.

Beslut

Tingsrätten lämnar överklagandet utan bifall.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mats Lundeholm och Ulf Johansson, referent) anförde i beslut den 24 januari 2006:

Hovrättens skäl

I hovrätten har bolaget till stöd för sin talan åberopat samma omständigheter och samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten. M.S. har vidhållit sin inställning, dvs. att han inte haft någon kontakt med bolaget under preskriptionstiden.

Hovrätten finner till en början att bolaget mot M.S:s bestridande och oavsett vad som förekommit i bolagets interna anteckningar inte förmått visa att det förekommit åtgärder från dennes sida som innefattar ett erkännande av skulden.

Vad härefter gäller frågan om det med erforderlig styrka är visat att preskriptionsavbrott har skett gör hovrätten följande bedömning.

I enlighet med stadgad praxis ankommer det på borgenären att visa att preskriptionsavbrott har skett och HD har i ett par avgöranden uttalat sig angående beviskravets styrka, se NJA 1996 s. 809 och 1998 s. 750. Det förra avgörandet tar sikte på en situation i vilken krav i form av lösbrev ställts till gäldenärens tidigare adress varifrån eftersändning skett till gäldenärens gällande adress, från vilken kravbrev ej kommit åter. Gäldenären bestred att han erhållit något krav och HD uttalade att ”även om inget annat talar för att brevet förkommit under postbefordran eller av annan anledning inte nått (gäldenären), är det inte styrkt att han fått brevet”. Av det senare avgörandet framgår att - om inte undertecknat mottagningsbevis erhålles - inte heller en rekommenderad försändelse utgör tillräcklig bevisning för att den kommit gäldenären till handa. I doktrinen (se Lindskog, Preskription, 2 uppl., s. 284 not 19 samt Mellqvist och Persson, Fordran & Skuld, 7 uppl., s. 91-92) har satts ifråga huruvida det stränga beviskrav som HD uppställt i nyssnämnda avgöranden är förenligt med NJA 1997 s. 734, vari HD uttalade sig om bevisbörda och beviskrav apropå 39 § 2 st. konsumentförsäkringslagen. I det avgörandet ansågs ett försäkringsbolag ha uppfyllt sin bevisbörda för att en handling kommit en försäkringstagare till handa på ett sådant sätt att denne normalt kunnat ta del av den, genom att handlingen skickats till försäkringstagaren under hans vanliga adress och försändelsen inte returnerats som obeställbar.

HD:s ställningstaganden i fråga om beviskrav synes inte helt förenliga. Den praxis som HD utvecklat vid tillämpning av preskriptionslagen framstår emellertid som entydig och hovrätten har inte underlag för att avvika från den. Av denna praxis får anses framgå att det förhållandet att ett brev skickats till gäldenärens vanliga adress inte är tillräckligt för att mot gäldenärens bestridande styrka preskriptionsavbrott. Följden torde vara att en borgenär som vill säkerställa ett preskriptionsavbrott måste tillse att brevet tillställs gäldenären på ett sådant sätt att bevis om delgivning erhålls.

I förevarande fall skall under åren 1999 till och med september 2004 sammanlagt 14 lösbrev ha skickats till gäldenärens folkbokföringsadress. Denne har emellertid bestritt att han fått del av dessa. Det kan tyckas märkligt att inte något av dessa brev skulle ha kommit gäldenären till handa. Det framstår emellertid som angeläget att tillämpa en enkel och enhetlig regel för hur preskriptionsavbrott åstadkoms. Det framstår inte som förenligt med HD:s ställningstaganden, och inte heller som lämpligt, att anse preskriptionsavbrott ha skett t.ex. när antalet avsända lösbrev överstiger ett visst antal. I stället bör i linje med HD:s ställningstaganden vid tillämpning av preskriptionslagen krävas mera handfasta bevis om delgivning. Lika med tingsrätten finner hovrätten inte visat att preskriptionsavbrott har skett i förevarande fall. Tingsrättens beslut skall fastställas.

Domslut

Hovrättens avgörande

Hovrätten lämnar överklagandet utan bifall.

Hovrättslagmannen Jan Carrick var skiljaktig och anförde: Som majoriteten antecknat i beslutet har ett stort antal lösbrev sänts till M.S:s folkbokföringsadress. Såvitt utredningen visar har M.S. också varit bosatt på den adressen. Inget av breven har kommit i retur. Enligt min mening får Malmstolen därmed anses ha åberopat tillräcklig bevisning för att preskriptionsavbrott skall anses ha skett.

Domskäl

HD (justitieråden Johan Munck, Gertrud Lennander, Dag Victor, Ann- Christine Lindeblad och Kerstin Calissendorff, referent) meddelade den 21 mars 2007 följande beslut:

Skäl

I 5 § första stycket 1 preskriptionslagen (1981:130) anges att preskription avbryts genom att gäldenären erkänner skulden. Av första stycket 2 i bestämmelsen framgår att preskription också kan avbrytas genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordran från borgenären. Det innebär att kravet eller erinringen skall ha kommit gäldenären till handa för att preskriptionsavbrott skall anses ha ägt rum. När krav skickas med brev, är det borgenären som står risken för att brevet inte kommer fram, och det ankommer på borgenären att styrka att brevet nått gäldenären (se NJA 1996 s. 809). Däremot behöver borgenären inte visa att gäldenären, efter att ha mottagit brevet, också rent faktiskt har tagit del av dess innehåll.

Eksjö tingsrätt har i dom den 8 oktober 1998 fastställt att Malmstolen har en fordran mot M.S. Malmstolen har den 20 september 2004 ansökt om verkställighet av domen. För fordran gäller tre års preskriptionstid.

Malmstolen har uppgett att bolaget genom ett inkassobolag vid tre tillfällen haft telefonsamtal med M.S. vid vilka han erkänt skulden. Bolaget har vidare åberopat att inkassobolaget skickat 14 brev med krav eller påminnelser till M.S. på hans folkbokföringsadress och att inget av breven kommit i retur.

Till stöd för sina påståenden har Malmstolen åberopat ett utdrag ur inkassobolagets datasystem vari handläggare enligt bolagets rutiner skall registrera uppgifter om vidtagna åtgärder i pågående inkassoärenden. Av utdraget framgår att det gjorts tre noteringar om telefonsamtal samt att inkassohandläggare har noterat att fem krav- eller påminnelsebrev skickats till M.S. mellan den 2 juli 1999 och den 30 juli 2001, dvs. inom treårsfristen, och därefter nio brev mellan den 22 mars 2002 och den 20 april 2004. Bolaget har vidare åberopat kopior av sju av breven som uppges vara hämtade ur en automatiskt genererad datafil med brev som sänts till Posten för utskrift och befordran.

M.S. har bestritt att han vid telefonsamtal med inkassobolaget erkänt Malmstolens fordran samt att han mottagit något krav- eller påminnelsebrev.

Noteringarna i bolagets datasystem om telefonsamtalen är knapphändiga och svårtolkade. Med beaktande av det utrymme för missförstånd som föreligger om vad som avhandlats vid ett telefonsamtal, är det inte genom noteringarna styrkt att preskriptionsavbrott ägt rum genom att M.S. erkänt skulden vid ett eller flera av samtalen. Frågan är då om Malmstolen genom inkassobolagets brev har avbrutit preskriptionen av bolagets fordran.

Vad Malmstolen åberopat till stöd för att inkassobolaget har skickat krav- eller påminnelsebrev till M.S:s folkbokföringsadress vid de tidpunkter som angetts får godtas. Det har i målet inte gjorts gällande annat än att han under den aktuella tiden varit bosatt under denna adress.

I målet uppkommer således frågan i vad mån den omständigheten att ett brev bevisligen avsänts till mottagarens korrekta adress också skall godtas som bevis om att det nått adressaten. Denna fråga kan vara att bedöma på olika sätt beroende på syftet med och utformningen av den reglering som är föremål för prövning (se t.ex. NJA 1992 s. 303 och 1997 s. 734 angående vissa meddelanden i försäkringsförhållande samt NJA 1998 s. 60 och 2000 s. 75 angående återställande av försutten tid).

När det gäller frågan om bevisning för att en gäldenär mottagit brev med en preskriptionsavbrytande verkan har beviskravet brukat ställas högt. Den omständigheten att det är utrett eller ostridigt att ett enstaka brev avsänts till gäldenären har sålunda i detta sammanhang normalt inte godtagits som tillräcklig bevisning om att gäldenären också mottagit brevet, trots att avsändandet i sig är ett starkt belägg för att försändelsen också nått adressaten (se NJA 1996 s. 809; jfr också 1998 s. 750). När det emellertid som här är fråga om ett flertal försändelser får möjligheten att inte åtminstone någon nått gäldenären anses vara närmast försumbar, om ingen särskild omständighet till stöd för detta föreligger (jfr prop. 1990/91:11 s. 19).

Eftersom M.S. inte har anfört någon tänkbar förklaring till att samtliga aktuella kravbrev skulle ha förkommit under postbefordran eller till att han av annat skäl inte fått dem, skall avbrott i preskriptionen av Malmstolens fordran anses ha skett.

Domslut

HD:s avgörande

Med ändring av hovrättens beslut förklarar HD att utmätning får äga rum för Malmstolen AB:s fordran mot M.S. enligt Eksjö tingsrätts dom den 8 oktober 1998 i mål FT 737-98.