RH 2009:32

Halmstads tingsrätt, Fastighetsdomstolen

BAKGRUND

I ansökan, som inkom till Lantmäterimyndigheten i Hallands län, begärde I.A. klyvning av fastigheterna K 1:2, Ö 39:1 samt F 1:2, vilka hon och hennes syster I.C. då ägde till hälften vardera. På grund av oenighet mellan sakägarna förekom under förrättningen en omfattande skriftväxling och två sammanträden. Den 31 maj 2002 underrättade lantmäterimyndigheten I.A. och I.C., som den 15 maj 2001 ansökt om klyvning av fastigheterna K 1:2 och F 1:2, att fakturering av dittills nedlagda förrättningskostnader, ca 36 000 kr, skulle komma att ske med lika fördelning mellan fastighetsägarna enär båda hade begärt klyvning. I.A. tillställdes därefter en faktura daterad den 1 juli 2002 på 18 256 kr. På begäran av I.A. översände lantmäterimyndigheten den 25 september 2003 en specifikation av fakturan till henne. Fakturan var då betald. Sedan det hade kommit till lantmäterimyndighetens kännedom att I.A. är ensam ägare till samtliga av förrättningen berörda fastigheter tillställde lantmäterimyndigheten den 18 april 2006 I.A. en skrivelse i vilken förklarades att grund för klyvning numera inte föreligger och informerades I.A. om att kostnaderna skulle bli lägre om I.A. återkallade sin ansökan så att lantmäterimyndigheten inte behövde fatta ett beslut om inställande av förrättningen. Lantmäterimyndigheten upplyste I.A. om att hon som ensam ägare till fastigheterna skulle komma att faktureras hela återstående kostnaden, som vid en återkallelse skulle komma att uppgå till ca 2 000 kr. Sedan I.A. hade återkallat sin ansökan meddelade lantmäterimyndigheten den 30 maj 2006 beslut i ärendet varvid förrättningen inställdes och förordnades att I.A. skulle betala förrättningskostnaderna.

I.A. inkom till fastighetsdomstolen med en skrivelse med rubriken "ÖVERKLAGAN ÄRENDE: N99690" i vilken hon anförde "Jag överklagar hela ärendet. Ända sedan den dag jag gick in med klyvningsansökan 99-09-16".

Lantmäteriverket yrkade att överklagandet skulle lämnas utan bifall.

Fastighetsdomstolen (rådmännen Bengt Johansson och Gert Råberg samt fastighetsrådet Bengt Svensson) anförde i utslag den 4 april 2007 bl.a. följande.

SKÄL

I.A. har anfört i huvudsak: Hon och hennes syster I.C. innehade med samäganderätt till lika delar från 1975 de av förrättningen berörda fastigheterna. På grund av att hennes syster hade tänkt begära försäljning av fastigheterna enligt samäganderättslagen i september 1999 vände I.A. sig till lantmäterimyndigheten i Kungsbacka för att få råd hur hon skulle agera för att hindra en försäljning. Lantmäterimyndigheten upplyste henne om att en klyvning av fastigheterna kunde vara ett möjligt sätt att förhindra en försäljning. Hon ansökte därefter om klyvning den 16 september 1999. En tid därefter kom en kallelse till ett sammanträde på lantmäterimyndighetens kontor. Både I.A. och hennes syster företräddes under förrättningen av ombud. Vid sammanträdet diskuterades förutsättningarna för klyvning av fastigheterna. Därefter följde flera sammanträden och flera förslag diskuterades. Genom sitt ombud förklarade I.A. innehållet i det gåvobrev från 1975 enligt vilket hennes far hade överlåtit fastigheterna till henne och hennes två systrar, av vilka den ena är I.C., samt att fastigheterna inte skulle delas. I gåvobrevet finns en hembudsklausul av vilken framgår att andel i fastigheterna inte får överlåtas av gåvotagarna till annan utan att den först hembjudits för förvärv av övriga delägare i fastigheterna. I.A. framförde vid förrättningssammanträdena att hennes andelar inte var till salu och att gåvobrevets bestämmelser skall gälla, men hon fick inte gehör för sin ståndpunkt. Hennes ombud jämförde med ett annat liknande fall och då insåg alla att en försäljning av fastigheterna enligt samäganderättslagen inte kunde ske. I.A. förklarade att hon återkallade sin ansökan om klyvning och att gåvobrevets bestämmelser skall gälla samt att hennes andelar fortfarande inte var till salu. Handläggningen borde då ha avbrutits. Hennes systers ombud förklarade då att systern ansökte om klyvning. Därefter fortsatte handläggningen av ärendet med flera förslag till delning. Under tiden 14 oktober 2003 — 31 oktober 2005 hände dock ingenting och hennes syster svarade inte ens på lantmäterimyndighetens skrivelse daterad den 31 oktober 2005. I.A. har förgäves upprepade gånger begärt att få en kopia av hennes systers klyvningsansökan. I.A. tillställdes en faktura på 18 256 kr. Det var en stor summa, som orsakats av onödigt pratande då ingen hörsammade vad hon hade framfört om gåvobrevet. Hon betalade fakturan, trots att det inte kändes rätt eftersom hennes synpunkter inte hade beaktats. Den 19 december 2005 blev hon ensam ägare till fastigheterna. Hon har därefter fått ytterligare en faktura. Fakturan är daterad den 30 maj 2006 och lydande på 2 040 kr. Beloppet avser betalning för två timmars arbete, varav 1,5 timme för sammanställning av handlingar till hennes ombud P.N. och återstoden handläggning med anledning av återkallelsen, Hon har fortfarande inte fått svar på sina frågor hon ställde i brev den 26 maj 2006 och hon hoppas verkligen att hon inte fått betala för arbetet som avser lantmäterimyndighetens kontakter med P.N. P.N. har redan fått betalt av henne. Resterande 500 kr borde delas mellan henne och hennes syster eftersom de båda två begärt klyvning. I.A. vill att hela ärendet ses över eftersom hennes påpekanden om det giltiga gåvobrevet aldrig beaktades utan ärendet bara fortgick. Kostnaderna som debiterats henne, sammanlagt 20 296 kr, är orimliga för det arbete som utförts enär gåvobrevets giltighet inte togs upp. Dessutom förklarade hon att hon återkallade sin ansökan då hennes andelar inte var till salu och gården inte fick delas. Om den andre delägaren inte var intresserad så skulle denna ha hembjudit sina andelar till I.A. Det var helt fel av lantmäterimyndigheten att fortsätta handläggningen och därför anhåller hon om återbetalning av de belopp hon betalat då hon har varit tvungen att betala alla ombuden oändliga summor. Det enda som hon skall betala är kostnaderna för administration av ärendet.

Lantmäteriverket har anfört: Lantmäterimyndigheten har i sitt slutfaktureringsbeslut haft att tillämpa förordningen (1995:1459) ändrad senast genom förordning (2003:1192) om avgifter vid lantmäteriförrättningar och Lantmäteriverkets med stöd av förordningen utfärdade föreskrifter (LMVFS 1996:7) senast ändrad genom (LMVFS 2004:4). Eftersom fast pris inte kunde erbjudas för en tvistig klyvningsförrättning hade man, om förrättningen avslutats, enligt förordningens 4 § haft att beräkna avgiften efter den tid som behövts för handläggning av förrättningen och införande i fastighetsregistret samt kostnaderna för handläggningen respektive införandet. Timbelopp är angivna i föreskrifterna. För en inställd förrättning debiteras enligt principerna för en avslutad. I klyvningsförrättningar är det vanligt med osämja inom sakägarkretsen. I detta fall var ansökningen egentligen gjord i obstruktionssyfte och oenigheten var total. Rådighetsbestämmelserna i den gåvohandling som lagts till grund för sakägarnas lagfarter gav inte lantmäterimyndigheten anledning att mot sakägarnas vilja verka för att få förrättningen avstyrd; även om gåvobrevets hembudsklausul kunde hindra försäljning enligt samäganderättslagen var den inget hinder mot klyvning. För förrättningshandläggningen kom det alltså att fordras åtskillig tid, som delfakturerades. Delfakturornas förfallodatum var den 31 juli 2002 och enligt 15 kap. 6 § tredje stycket fastighetsbildningslagen kunde delfaktureringsbeslutet överklagas intill den 21 augusti 2002. Återkallandet av förrättningsansökningen gjordes först efter påstötningar från lantmäterimyndigheten. Handläggning efter delfaktureringstidpunkten fordrade viss tid och förrättningsavvecklandet fordrade ytterligare debiterbar tid. Också faktisk slutfakturering blev alltså nödvändig. Vid förrättningsinställandet var I.A. ensam sakägare och därmed betalningsansvarig enligt 2 kap. 6 § jämförd med 4 kap. 40 § fastighetsbildningslagen. Lantmäteriverket finner all fakturerad tidresursförbrukning skälig och nödvändig för förrättningshandläggningen. Dagboksbladets 2,5 sidor illustrerar behovet av tid för handläggningen.

Fastighetsdomstolen gör följande bedömning.

Lantmäterimyndigheten har beslutat att inställa förrättningen och förordnat att I.A. skall betala förrättningskostnaderna samt slutfakturerat henne den återstående förrättningskostnaden.

I.A. har, som hon själv uttryckt det, överklagat hela ärendet med förtydligandet "Ända sedan jag gick in med klyvningsansökan 99-09-16". Hon har även krävt återbetalning av de två belopp avseende de två fakturorna hon har betalat. I.A:s överklagande måste då förstås så att det avser lantmäterimyndighetens beslut såvitt det gäller skyldighet för henne att betala förrättningskostnader.

Den första fakturan utställdes den 31 juli 2002 och har betalats av I.A. Denna faktura kunde överklagas till och med den 21 augusti 2002.

I det överklagade beslutet har lantmäterimyndigheten uttalat att I.A. skall betala förrättningskostnaderna. Även om tiden för överklagande av den första fakturan utgått sedan länge hindrar inte denna omständighet I.A. från att föra talan mot lantmäterimyndighetens nu meddelade beslut angående skyldighet för henne att betala förrättningskostnaderna.

Härefter kan konstateras att alltsedan I.A:s förvärv i december 2005 av I.C:s hälft har någon klyvningsförrättning inte varit möjlig. När därför återkallelsen gjordes i maj 2006 hade lantmäterimyndigheten inte någon annan möjlighet än att fördela hela den återstående förrättningskostnaden på I.A. (jfr 2 kap. 6 § andra stycket med 4 kap. 40 § fastighetsbildningslagen).

Överklagandet gäller debitering för en inställd klyvningsförrättning. För sådan förrättning gäller förordningen (SFS 1995:1459) om avgifter för lantmäteriförrättningar (avgiftsförordningen) samt den av Lantmäteriverket med stöd av förordningen meddelade taxan (LMVFS 2004:4). Enligt 4 § avgiftsförordningen skall, om skriftlig överenskommelse om fast pris ej träffats, avgiften beräknas efter den tid som behövs för handläggning av förrättningen och kostnaderna för handläggningen. Någon överenskommelse om fast pris finns inte i förevarande fall.

I.A:s ansökan om klyvning har skett för att förhindra en försäljning av fastigheterna enligt samäganderättslagen, som hennes syster hade för avsikt att ansöka om. Det är därför tydligt att det redan från början fanns en komplicerad tvist mellan sakägarna Av handlingarna i ärendet framgår att det med parter och ombud närvarande förekommit två ej protokollförda sammanträden och ett sammanträde vid vilket protokoll upprättats. Vidare framgår att det skett en omfattande skriftväxling, inte minst från I.A:s sida, med förslag till delning av fastigheterna. Det framstår därför som utan vidare klart att förrättningen krävt en omfattande arbetsinsats från lantmäterimyndighetens sida. Den tid som totalt debiterats framstår därför som högst skälig. I.A.:s överklagande kan därför inte vinna bifall.

AVGÖRANDE

Fastighetsdomstolen lämnar överklagandet utan bifall.

Hovrätten för Västra Sverige

I.A. yrkade att alla av henne inbetalade belopp i ärendet skulle återbetalas med ränta.

Lantmäteriverket motsatte sig ändring.

Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Kjell Björnberg, hovrättsråden Kent Jönsson och Nanna Töcksberg, referent, samt fastighetsrådet Per-Gunnar Andersson) anförde i utslag den 9 februari 2009 bl.a. följande.

SKÄL

Lantmäterimyndigheten fakturerade I.A. med dels 18 256 kr år 2002 genom faktura nr 80222964, dels 2 040 kr år 2006 genom faktura nr 80616795.

I.A. har i hovrätten huvudsakligen åberopat samma grunder och omständigheter som i fastighetsdomstolen. Hon har anfört att hon vid lantmäterisammanträde den 29 mars 2001 återkallade sitt klyvningsyrkande, att det var I.C. som då begärde att förrättningen skulle fortsätta och att det saknas protokoll från flera sammanträden hos lantmäterimyndigheten.

Lantmäteriverket får i hovrätten anses ha åberopat samma grunder och omständigheter som i fastighetsdomstolen. Härutöver har verket på förfrågan från hovrätten förklarat att fakturan från år 2002 är att betrakta som en delfaktura utfärdad med stöd av 9 § förordning (1995:1495) om avgifter vid lantmäteriförrättningar (avgiftsförordningen) samt att såväl delfakturan som slutfakturan i original varit försedda med fullföljdshänvisning. Genom att delräkningen inte överklagats inom i denna räkning angiven frist har den därför enligt verkets uppfattning vunnit laga kraft med verkan att den därigenom gjorda debiteringen inte längre kan omprövas.

Hovrätten gör följande bedömning.

Det finns grund för debitering av förrättningskostnad i ärendet. I.A. är idag ensam ägare till fastigheten. Som fastighetsdomstolen konstaterat faller därför vid inställandet av förrättningen eventuellt kvarstående förrättningskostnad i sin helhet på henne (se NJA 1985 s. 368). Myndigheten har således inte ställt fakturan från år 2006 till fel person.

I.A:s överklagande avser debitering som skett genom två räkningar, varav den ena utställts som en delräkning år 2002 och den andra som en sluträkning i samband med att förrättningen inställdes den 30 maj 2006. Fråga är om hovrättens möjlighet till nedsättning är inskränkt till att avse det enligt sluträkningen debiterade beloppet om 2 040 kr till följd av att delräkningen år 2002 inte överklagats inom den fullföljdstid som gällt beträffande det beslutet.

Lantmäterimyndigheten får enligt 9 § avgiftsförordningen besluta om att i en förrättning får upprättas räkning för utfört arbete innan förrättningen har avslutats eller registrerats (delräkning). Enligt 10 § i samma förordning får ett sådant beslut överklagas enligt reglerna i 15 kap. 6 § tredje stycket fastighetsbildningslagen (FBL). Aktuell delräkning har utfärdats utan att vare sig förrättningsbeslut eller kostnadsfördelningsbeslut förelegat. Delräkningen avser alltså ett belopp som är tänkt att avräknas mot kommande slutfaktura, se Lantmäteriets handbok "Avgifter vid lantmäteriförrättningar", avsnitt 6:4. Lantmäteriverket har emellertid, som hovrätten förstår dess talan, gjort gällande att det belopp som debiterats genom beslut om delräkning som vunnit laga kraft, dvs. för vilket tiden för överklagande gått ut, inte längre kan ändras vid en sådan avräkning.

För att en domstol ska kunna bedöma skäligheten av en förrättningskostnad och ha möjlighet att besluta om en nedsättning av gjord debitering måste det föreligga ett laga kraftvunnet förrättningsbeslut och kostnadsfördelningsbeslut. Detta innebär att en materiell överprövning av en förrättningskostnads skälighet inte kan ske förrän efter överklagande av en slutfaktura.

Även en delräkning kan emellertid som sagt överklagas. Skälet till att en sådan möjlighet tillskapats måste antas vara att lagstiftaren velat ge tillfälle för part att t.ex. motsätta sig att en deldebitering alls sker, att invända att fel person debiterats eller mot hur myndigheten uppfattat en överenskommelse om kostnadsfördelning. Möjligen har avsikten varit även att ge utrymme för överprövning av om det genom delräkningen debiterade beloppet i och för sig står i proportion till det arbete som redan nedlagts.

Vid överprövning av en delräkning kan varken en avvägning av kostnadens storlek i förhållande till resultatet av förrättningen eller en bedömning av om kostnaden slutligt fördelats på rätt sätt göras. Det framstår därför inte som rimligt att möjligheten till överklagande av en delräkning skulle avskära den självklara rätten att få skäligheten av den slutligt debiterade totala kostnaden överprövad. Laga kraften hos det beslut som en delräkning innebär måste enligt hovrättens mening anses begränsad till att avse vad som vid tiden för utfärdandet går att bedöma. Dit hör inte skäligheten av den totala förrättningskostnaden.

Tvärtom måste möjligheten att få till stånd en materiell överprövning och en eventuell nedsättning till skäligt belopp stå öppen även för den som av någon anledning tidigare tillställts en delräkning i samma ärende, oberoende av om delräkningen i sig överklagats eller inte. Hovrätten är därför i förevarande fall oförhindrad att pröva skäligheten av det i ärendet totalt debiterade beloppet.

I.A. har ifrågasatt skäligheten av den totalt på henne debiterade kostnaden. Av förrättningsakten framgår att handläggningen, när ärendet återkallades, ännu inte hade passerat det förberedande stadiet. Trots att myndigheten hade konstaterat att förutsättning för klyvning förelåg, hade parterna ännu efter fyra sammanträden till synes inte förmåtts slutligt precisera sina yrkanden. Myndigheten får bedömas ha nedlagt för mycket tid i ärendet i förhållande till det uppnådda resultatet. Vidare har myndigheten i strid mot bestämmelserna i 4 kap. 16 § fastighetsbildningslagen (FBL) och 6 - 12 §§ i kungörelsen till denna lag underlåtit att föra protokoll vid tre av sammanträdena. Den förrättningskostnad som I.A. debiterades i ärendet, sammanlagt 20 296 kr, framstår vid dessa förhållanden som oskäligt hög. Hovrätten finner att en nedsättning med 8 000 kr framstår som skälig.

På anförda skäl bedömer hovrätten att kostnaden som totalt debiterats I.A. i ärendet ska nedsättas med skäliga ansedda 8 000 kr.

AVGÖRANDE

Hovrätten beslutar att det belopp som I.A. totalt ska betala till Lantmäteriverket i ärende N99690, klyvning av F 1:2 m.fl. i Kungsbacka kommun, ska nedsättas med 8 000 kr i förhållande till vad som totalt debiterats henne till följd av fakturorna 80222964 och 80616795.

Hovrättens utslag meddelat: den 9 februari 2009.

Mål nr: Ö 2462-07.

Lagrum: 4 kap. 16 § och 15 kap. 6 § tredje stycketfastighetsbildningslagen (1970:988); 9 och 10 §§ förordningen (1995:1495) om avgifter vid lantmäteriförrättningar; 6-12 §§fastighetsbildningskungörelsen (1971:762) .

Rättsfall: NJA 1985 s. 368.

Litteratur: Lantmäteriets handbok "Avgifter vid lantmäteriförrättningar", avsnitt 6:4.