RH 2009:80
Skadeståndstalan enligt 2 kap. 18 § regeringsformen väcktes mot staten genom Justitiekanslern för rådighetsinskränkning genom fiskeförordning. Stockholms tingsrätt överlämnade målet till miljödomstol som avvisade stämningsansökan med motiveringen att ingripandet av det allmänna inte grundade sig på miljöbalken och därför var miljödomstol inte behörig att pröva talan. Miljööverdomstolen fastställde avvisningsbeslutet och hänvisade målet till allmän domstol, Stockholms tingsrätt.
Stockholms tingsrätt
Några privatpersoner, som alla är fastighetsägare eller arrendatorer till fastigheter med fiskerätt i Torne älvs fiskeområde, väckte talan mot staten genom Justitiekanslern angående ersättning för rådighetsinskränkning. Kärandena yrkade att tingsrätten skulle fastställa att staten är ersättningsskyldig gentemot dem för skador som de lidit till följd av det fiskeförbud som infördes i förordningen (FIFS 1997:12) om fisket i Torne älvs fiskeområde. Som grund för talan anförde kärandena att rätten att fiska i Torne älvs fiskeområde följer äganderätten till fastigheterna i området. Fiskeförbudet som infördes genom förordningen är en rådighetsinskränkning som avsevärt försvårar markanvändningen inom berörda delar av de fastigheter som har fiskerätt i området. Som rättsligt stöd för talan anförde kärandena att de som markägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning enligt 2 kap. 18 § regeringsformen (RF) för sina skador på grund av rådighetsinskränkningen.
Kärandena anförde vidare att i den händelse Stockholms tingsrätt inte skulle anse sig behörig ville de att målet skulle överlämnas till rätt domstol.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Ann-Sofie Broqvist) anförde i beslut den 8 december 2008 bl.a. följande.
SKÄL
Av 20 kap. 2 § första stycket 5 miljöbalken (MB) följer att ersättning vid ingripande av det allmänna enligt miljöbalken och vid vattenverksamhet ska prövas i miljödomstol som första instans om inte annat har föreskrivits särskilt. Avsikten med lagrådets förslag till utformning av bestämmelsen, som följdes av regering och riksdag, var att det skulle stå klart att det ankommer på miljödomstol att pröva en talan om ersättning som inte omfattas av bestämmelserna om rätt till ersättning i 31 kap. MB men som grundas omedelbart på 2 kap. 18 § RF. Kärandenas talan avser ersättning från staten för försvårad markanvändning sedan fiskeförbud avseende bl.a. deras fastigheter införts genom en förordning. Mot bakgrund av vad som anförts gör tingsrätten bedömningen att talan ska föras i miljödomstol som första instans. Enligt 20 kap. 8 § andra stycket MB prövas mål om ersättning vid ingripande av det allmänna enligt miljöbalken av den miljödomstol inom vars område skadan och intrånget i huvudsak har inträffat eller kommer att inträffa. Bestämmelsen torde även vara tillämplig vid talan grundad omedelbart på 2 kap. 18 § RF. De aktuella fastigheterna är belägna i Norrbottens län och målet ska därför överlämnas till Umeå tingsrätt, miljödomstolen.
SLUT
Med stöd av 10 kap. 20 a § rättegångsbalken överlämnas målet till Umeå tingsrätt, miljödomstolen.
Umeå tingsrätt, miljödomstolen
Miljödomstolen (rådmannen Ingemar Celander och miljörådet Lena Nilsson) anförde i beslut den 9 januari 2009 bl.a. följande.
SKÄL
Väsentligt att framhålla i sammanhanget är att lagrådet inte på något sätt i sina synpunkter på förslaget till 20 kap. 2 § första stycket 5 MB antyder att den föreslagna formuleringen skulle ha en räckvidd som sträckte sig utanför miljöbalken. I stället användes formuleringen ”ingripande av det allmänna enligt denna balk”, vilket får uppfattas som att avsikten inte var någon annan än att reglera frågor om ersättning för sådana åtgärder av det allmänna som sker inom miljöbalkens tillämpningsområde.
Kärandena fordrar ersättning med stöd av 2 kap. 18 § RF för en skada de anser orsakad i anledning av förordningen (FIFS 1997:12) om fisket i Torne älvs fiskeområde. Förordningen får anses utfärdad med stöd av lagen (1997:201) om befogenhet att besluta om fisket inom Torne älvs fiskeområde. I lagen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter om fisket inom fiskeområdet som behövs för att uppfylla gränsälvsöverenskommelsen med Finland som enligt lagen (1971:850) gäller som svensk lag. Lagen (1997:201) har ingen sådan anknytning till miljöbalken som skulle kunna medföra att frågor om ersättning till följd av ingripanden som sker enligt den lagen eller med stöd av den ska prövas av miljödomstolen. Följaktligen är inte miljödomstolen enligt 20 kap. 2 § första stycket 5 MB behörig att ta upp målet. På grund av det anförda och då miljödomstolen inte heller enligt någon annan bestämmelse kan pröva målet samt kärandena förklarat att de motsätter sig att målet överlämnas till en annan domstol ska deras ansökan om stämning avvisas.
MILJÖDOMSTOLENS AVGÖRANDE
Miljödomstolen avvisar stämningsansökningen.
Svea hovrätt, Miljööverdomstolen
Kärandena överklagade beslutet till Miljööverdomstolen och yrkade att Miljööverdomstolen skulle återförvisa målet till miljödomstolen för prövning i sak. För det fall att Miljööverdomstolen skulle finna att miljödomstolen inte är behörig att ta upp målet yrkades att Miljööverdomstolen med tillämpning av 10 kap. 20 § RB skulle hänvisa målet till lägre rätt som är behörig.
Staten genom Justitiekanslern gavs tillfälle att inkomma med yttrande. Staten bestred återförvisningsyrkandet och anförde i huvudsak följande: Staten ifrågasätter inte att 20 kap. 2 § första stycket 5 MB innebär att en miljödomstol kan vara behörig att pröva ett mål om ersättningsanspråk som grundar sig direkt på 2 kap. 18 § RF. Sådan behörighet torde dock förutsätta att det aktuella ingripandet från det allmänna skett enligt miljöbalken. Det kan knappast ankomma på miljödomstolen att pröva samtliga anspråk på skadestånd med anledning av att det allmänna har inskränkt användning av mark.
Miljööverdomstolen (hovrättsråden Lars Dirke, Roger Wikström, referent, och Ulla Bergendal samt tf. hovrättsassessorn Emma Ovesdotter Degerfeldt) anförde i beslut den 23 november 2009 följande.
SKÄL
I 20 kap. 2 § första stycket 5 MB anges att miljödomstol som första instans prövar mål om ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna enligt denna balk och vid vattenverksamhet, om inte annat har föreskrivits. Enligt 20 kap. 8 § andra stycket MB prövas mål om ersättning vid ingripande av det allmänna enligt denna balk av den miljödomstol inom vars område skadan och intrånget i huvudsak har inträffat. Miljööverdomstolen delar den bedömning som miljödomstolen och Justitiekanslern har gjort att miljödomstolens behörighet enligt bestämmelserna inte sträcker sig utanför miljöbalkens tillämpningsområde. Den talan som klagandena för grundar sig inte på något ingripande av det allmänna enligt miljöbalken utan på ett ingripande enligt lagen (1997:201) om befogenhet att besluta om fisket inom Torne älvs fiskeområde och regeringens förordning om fisket i Torne älvs fiskeområde, kungjord i Fiskeriverkets författningssamling (FIFS 1997:12). Därför ska miljödomstolens avvisningsbeslut fastställas.
Enligt 10 kap. 20 § första stycket RB får en högre rätt som förklarar en lägre rätt inte vara behörig att ta upp ett mål, på yrkande av part hänvisa målet till lägre rätt som är behörig. Klagandena har framställt ett sådant yrkande i Miljööverdomstolen och eftersom Miljööverdomstolen har funnit att specialregleringen för miljödomstolar inte är tillämplig bör målet hänvisas till allmän domstol. Enligt 10 kap. 2 § RB är Stockholms tingsrätt rätt forum i detta fall. Målet bör därför hänvisas till den tingsrätten.
SLUT
1. Miljööverdomstolen fastställer miljödomstolens avvisningsbeslut.
2. Miljööverdomstolen hänvisar målet till Stockholms tingsrätt.
Hovrättens beslut meddelat: den 23 november 2009.
Mål nr: M 930-09.
Lagrum: 2 kap. 18 § regeringsformen; 20 kap. 2 § första stycket 5 och 20 kap.8 § andra stycketmiljöbalken; 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken.
Litteratur: Prop. 1997/98:45, del. 2 s. 227, 495 och 512 ff.