RH 2009:87
Huvudregeln i Luganokonventionens artikel 2, innebärande att svarandens hemvist är rätt forum, har ansetts tillämplig beträffande en talan om återfående av ett felaktigt utbetalat belopp.
Jönköpings tingsrätt
Oriva Aktiebolag (Oriva) ansökte om stämning å O.I. och yrkade att denne skulle förpliktas att betala två miljoner kr jämte ränta till Oriva. Grunden för talan angavs vara att bolaget av misstag, över internet, fört över två miljoner kr till ett av O.I. disponerat konto hos Nordea och att O.I. olovligen förfogat över medlen. Angående rättens behörighet angav bolaget bl.a. följande. Tingsrätten är behörig att pröva tvisten enligt Luganokonventionen då talan avser skadestånd utanför avtalsförhållande. Att överföringen beordrats av företrädare för Oriva innebär inte att skadan är självförvållad. Skadan uppkom i samband med överföringen från bolagets konto i Swedbank i Bredaryd, Värnamo kommun, och inträffade således i Värnamo. Tingsrätten är vidare behörig enligt 10 kap. 3 § rättegångsbalken eftersom O.I. innehar panträtt i en fastighet i Värnamo kommun.
O.I. yrkade att Orivas talan skulle avvisas. O.I. anförde bl.a. följande. Talan ska enligt Luganokonventionens huvudregel väckas vid domstol i Schweiz, där O.I. sedan 29 år har hemvist. Talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden kan enligt Luganokonventionen väckas vid domstol vid den ort där skadan inträffat. Begreppen skadestånd och skada ska tolkas restriktivt. Den skada som käranden påstår är självförvållad och har inte orsakats av O.I. Betalning har skett via bankgiro och därefter bokförts hos Bankgirocentralen i Stockholm. Det är orimligt att en person som är skriven utomlands ska kunna stämmas in där den påstådda skadelidande själv orsakat skadan.
Domskäl
Tingsrätten (rådmännen Kjell Björklund, Jan-G. Forsblad, referent, och Agneta Frick) anförde i beslut den 28 november 2007 följande.
SKÄL
Förevarande talan, som den lagts fram av käranden, avser skada utanför kontraktsförhållande. Tingsrättens resonemang utgår därför endast därutifrån. Sverige har genom 1 § lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen förklarat att konventionen skall gälla som lag här i landet. Schweiz, liksom Sverige, är knutet till Luganokonventionen. Enligt Luganokonventionen avdelning II, avsnitt 1, artikel 2, ska talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap. Huvudregeln är således att talan ska väckas där svaranden har sitt hemvist. Det innebär i princip att sådan talan skall avvisas av domstolar i andra konventionsländer. I Luganokonventionens artikel 3 har 10 kap. 3 § första stycket första meningen rättegångsbalken uttryckligen undantagits och nämnda lagrum får därmed inte tillämpas mot en person som har hemvist i en annan konventionsstat. Därav följer att den som har hemvist i annan konventionsstat inte får sökas i tvist rörande betalningsskyldighet där han har egendom. Tingsrätten är således inte behörig uppta förevarande tvist med stöd av 10 kap. 3 § första stycket första meningen rättegångsbalken.
Från huvudregeln i avdelning II, avsnitt 1, artikel 2 Luganokonventionen finns ett antal undantag i avsnitten 2 - 6 samma avdelning. Enligt artikel 5.3 får talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas i en annan konventionsstat om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden. Talan får i sådant fall väckas vid domstolen i den ort där skadan inträffade. Artikel 5.3 är dock fakultativ, vilket innebär att käranden fortfarande kan välja att väcka talan i svarandens hemvistland enligt artikel 2 (se Michael Bogdan, Svensk Internationell privat- och processrätt, 5 uppl., s. 127).
Vägledning för att avgränsa begreppet ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” finns i fallet Kalfelis v Schröder (1988 ECR 5565). Käranden stämde här en svarandepart med hemvist i Tyskand och en svarandepart med hemvist i Luxemburg att svara vid tysk domstol. Svaranden i Luxemburg hävdade att tysk domstol inte hade behörighet att ta upp målet för prövning. EG-domstolen uttalade i förhandsavgörande angående tolkningen av artikel 5.3 i Brysselkonventionen att begreppet ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” bör tolkas så att det omfattar varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt artikel 5.1. I fallet Jakob Handte (mål C-26/91) fann EG-domstolen att en efterföljande köpares talan mot en tillverkare, om skadestånd pga. fel i varan, inte var av avtalsrättslig natur då det inte förelåg någon förpliktelse ingången av fri vilja mellan parterna. I fallet Spliethoff´s (C-51/97) framgår att begreppet avtal i artikel 5.1 inte kan förstås på annat sätt än att det till grund för ett avtal måste föreligga en förpliktelse som en part frivilligt åtagit sig gentemot en annan.
Lagrådet (NJA II 1992 s. 387) har i anslutning till artikel 5.3 uttalat att behörig domstol är domstol i den ort där skadan inträffade. Detta begrepp omfattar såväl den ort där skadan orsakats som den där skadan uppstod och den skadelidande kan således välja vid vilken av dessa domstolar talan ska väckas. En sådan tolkning är i överensstämmelse med bestämmelserna i 10 kap. 8 § rättegångsbalken enligt vilken talan i anledning av skadegörande handling får väckas i den ort där handlingen företogs eller skadan uppkom (s. 415).
Oriva har påstått att skadan uppstått i Orivas konto i Swedbank, Bredaryd, Värnamo kommun, till följd av en felaktig utbetalning och genom att O.I. därefter olovligen förfogat över pengarna och vägrat återbetala dessa till Orivas konto. Skadan skall således enligt Oriva ha uppstått inom Värnamo kommun. Detta resonemang kan inte bortses från. Tingsrätten finner därför att Oriva gjort antagligt att den till grund för yrkandet åberopade skadan uppstod i ort som omfattas av tingsrättens behörighet. Därmed följer att tingsrätten är behörig att uppta förevarande tvist till prövning.
SLUT
Tingsrätten lämnar O.I:s avvisningsyrkande utan bifall.
Hovrätten
O.I. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle avvisa Oriva Aktiebolags talan.
Oriva Aktiebolag bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson, Lena Egelin, referent, Carina Tolke och Cecilia Isgren) anförde i beslut den 14 april 2008 följande.
SKÄL
Parterna är ense om att Oriva till O.I. av misstag överfört ett större belopp och att O.I. av närmare angivna skäl inte varit villig att återföra beloppet. Tvisten rör således O.I:s skyldighet att till Oriva återbetala det aktuella beloppet.
Frågan i målet är vid vilket forum Orivas talan mot O.I., som har sin hemvist i Schweiz, ska föras. Denna fråga ska avgöras genom en tillämpning av Luganokonventionen, som enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen gäller som lag här i landet. Det kan således inte komma i fråga att före konventionen tillämpa någon regel i rättegångsbalken.
Huvudregeln i Luganokonventionen är att talan ska väckas i den stat där svaranden har sitt hemvist (artikel 2 i Luganokonventionen). I vissa typer av tvister finns det en särskild anknytning till andra stater än den där svaranden har hemvist och detta har motiverat att Luganokonventionen föreskriver vissa undantag från konventionens huvudregel. Undantagen återfinns i artiklarna 5 och 6. Undantagsbestämmelserna ska i enlighet med EG-domstolens praxis tolkas restriktivt (jfr prop. 1991/92:128 s. 172).
I artikel 5.3 respektive 5.4 föreskrivs sålunda att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat bl.a. i följande fall.
- ”om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffat” (”in matters relating to tort, delict or quasi-delict, in the courts for the place where the harmful event occurred” enligt den engelska versionen av konventionen) eller
- ”om talan avser enskilt anspråk i anledning av brott, vid den domstol där brottmålet är anhängigt, i den mån domstolen enligt sin lag är behörig att pröva enskilda anspråk” (”as regards a civil claim for damages or restitution which is based on an act giving rise to criminal proceedings, in the court seised of those proceedings, to the extent that that court has jurisdiction under its own law to entertain civil proceedings” enligt den engelska versionen av konventionen).
Utifrån den av Oriva väckta talan mot O.I. uppstår frågan om någon av dessa båda undantagsregler är tillämplig eller om talan i stället rätteligen skulle ha väckts i det land där O.I. har hemvist, dvs. Schweiz.
Den första frågan att avgöra blir om den aktuella tvisten avser ett ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i Luganokonventionens mening. Enligt EG-domstolens dom den 27 september 1988 i mål 189/87 Kalfelis mot Bankhaus Schröder skulle begreppet, vid tillämpning av motsvarande bestämmelse i den dåvarande Brysselkonventionen, tolkas med hänsyn framförallt till konventionens system och syften, för att säkerställa att konventionen fick full verkan. Domstolen angav härefter (p. 17) att begreppet skulle anses omfatta varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt artikel 5.1 (”covers all actions which seek to establish the liability of a defendant and which are not related to a ’contract’ within the meaning of Article 5.1”). Enligt hovrättens mening måste med domstolens uttalande om ”varje talan” förstås varje skadeståndstalan som inte är att hänföra till avtal i den mening som avses i artikel 5.1 (jfr p. 19 i domen och EG-domstolens dom den 30 november 1976 i mål 21/76 p. 16 och 24 samt a. prop. s. 176 angående artikel 5.3 i Luganokonventionen). En talan som avser avtal kan enligt artikel 5.1 väckas vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller ska uppfyllas, även om svaranden har hemvist i en annan medlemsstat.
Målet rör ett återkrav p.g.a. av en felaktig utbetalning. När någon betalar ett belopp i tron att han är skyldig att betala ett belopp, fast han i själva verket inte alls är betalningsskyldig eller erlägger ett större belopp än den verkliga skulden, uppstår en återkravsrätt som brukar benämnas condictio indebiti. Denna återkravsrätt är inte rättsligt reglerad utan återfinns främst i rättspraxis. Nuvarande situation kan inte sägas helt motsvara en traditionell condictio indebiti-situation, eftersom avsändaren av betalning (Oriva) inte säger sig ha varit i tron att vederbörande var betalningsskyldig när överföringen genomfördes. Det torde emellertid likväl vara så att tvisten ska prövas utifrån de principer som i praxis och doktrin har vuxit fram kring institutet condictio indebiti (jfr exempelvis rättsfallet NJA 1999 s. 575). Det skulle enligt hovrättens mening mot bakgrund härav föra för långt att anse Orivas talan som en talan om skadestånd på sätt som avses i artikel 5.3 i Luganokonventionen, varför denna artikel inte kan tillämpas.
I frågan om annat forum än hemvistforum är tillämpligt enligt undantagsbestämmelsen artikel 5.4 i Luganokonventionen gör hovrätten följande bedömning.
Oriva har visserligen påstått att O.I. olovligt förfogat över det till honom överförda beloppet. Såvitt framkommit pågår emellertid inte något brottmål vid tingsrätten. Ifrågavarande bestämmelse är därför inte tillämplig (jfr a. prop. s. 176 och Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 uppl., s. 137).
Eftersom Jönköpings tingsrätt således inte är rätt forum för den väckta talan, ska Orivas talan mot O.I. avvisas.
SLUT
Med ändring av tingsrättens beslut avvisar hovrätten Orivas talan mot O.I.
Hovrättens beslut meddelat: den 14 april 2008.
Mål nr: Ö 3408-07.
Lagrum: Lagen (1992:794) om Luganokonventionen; Artikel 2, 5 och 6 i Luganokonventionen.
Rättsfall: EG-domstolens dom den 30 november 1976 i mål 21/76 Handelskwekerij G.J. Bier BV mot Mines de potasse d´Alsace SA; EG- domstolens dom den 27 september 1988 i mål 189/87 Kalfelis mot Bankhaus Schröder; EG-domstolens dom den 17 juni 1992 i mål C-26/91 Jakob Handte & Co. GmbH mot Traitements mécano-chimiqies des surfaces SA; EG- domstolens dom den 27 oktober 1998 i mål C-51/97 Réunion européenne SA m.fl. mot Spliethoff´s Bevrachtingskantoor BV o.a.; NJA 1999 s. 575.
Litteratur: Prop. 1991/92:128 s. 172 f och 175 f; NJA II 1992 s 387; Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 uppl., s. 137.