Prop. 1991/92:128

om Sveriges tillträde till Luganokonventionen

1991/92:128

om Sveriges tillträde till Luganokonventionen

Regeringens proposition www

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo- gade utdrag ur rcgeringsprotokollet den 19 mars 1992.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Gun Hellsvik

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Sverige tillträder konventionen om domstols be- hörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område som antogs av 1365 och EFTAs medlemsländer i Lugano den 16 september 1988.

Propositionen innehåller också förslag till den lagstiftning som krävs för att Sverige skall kunna tillträda konventionen. Vidare föreslås vissa änd— ringar i 1977 års nordiska verkställighetslag som innebär att ett ökat antal nordiska exekutiOnstitlar skall kunna verkställas här.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Pr0positionens lagförslag

1. Förslag till Lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen

Härigenom föreskrivs följande.

1 & Den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om dom- stols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område skall gälla som lag här i landet.

KOnventionens svenska, engelska och franska texter finns intagna som bi- laga till denna lag.

2 5 Om det inte finns någon behörig domstol när svensk domsrätt föreligger enligt denna lag, skall frågan tas upp av Stockholms tingsrätt.

35 Ett avgörande som rör ett sådant civilrättsligt anspråk som avses i artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1 skall varken erkännas eller verkstäl- las här.

4 5 Vid den handläggning som avses i artikel 32 skall hovrätten bestå av en lagfaren domare.

För det förfarande som avses i artikel 37.1 och artikel 40 gäller rättegångs- balkens regler om besvär i hovrätt i tillämpliga delar, om inte konventionen föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 40 skall göras skriftligen. Den skall ha kommit in till hovrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En domare som har handlagt ett mål enligt artikel 32 ärjävig att handlägga mål om samma sak enligt artikel 37.1 och artikel 40.

5 5 För det förfarande som avses i artikel 37.2 och artikel 41 gäller rätte- gångsbalkens regler om besvär i högsta domstolen i tillämpliga delar, om inte konventionen föreskriver något annat. Talan får inte komma under högsta domstolens prövning utan att högsta domstolen meddelat sökanden tillstånd till detta enligt 54 kap. 105 rättegångsbalken.

6 5 Om en ansökan om verkställighet bifalls, skall det utländska avgörandet verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, så- vida inte annat följer av artikel 39. Vid verkställighet av ett utländskt avgö- rande som rör säkerhetsåtgärd skall i stället utsökningsbalkens bestämmel- ser Om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd till- lämpas.

7 5 Om hovrätten vid det förfarande som avses i artikel 32 bifaller en ansö- kan om verkställighet, skall hovrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

8 & Regeringen skall tillkännage innehållet i sådana underrättelser som av- ses i artikel Vl i Protokoll Nr 1.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

CONVENTION CONCERNANT LA COMPETENCE JUDICIAIRE ET L'EXECUTION DES DECISIONS EN MATIERE ClVILE ET COMMER- CIALE FAITE A LUGANO LE 16 SEP- TEMBRE l988

PREAMBULE

LES HAUTES PARTIES CONTRACT- ANTES A LA PRESENTE CONVENTION,

SOUCIEUSES de renforcer sur leurs terri- toires la protection juridique des personnes qui y sont etablics.

ESTIMANT qu'il importe a cette fin de de- terminer la competence de leurs juridictions dans l'ordre international. de faciliter la recon- naissancc ct d'instaurer une procedure rapide afin d'assurer l'cxecution des dceision. des actes authentiques et des transactions judi- ciaires,

CONSCIENTES des liens qui existent entre elles et qui ont été consacres dans le domaine economique par les accords de libre-echange conclus entre la Communauté economique europeenne et les Etats membres de l'Associa- tion europecnne de libre-echange.

PRENAN'I' EN CONSIDERA'TION la convention de Bruxelles du 27 septembre !()(38 concernant la competence judiciaire ct l'exé- cution des (lecisions en matiére civile et com- merciale. telle qu'adaptée par les conventions d”adhésion lors de elargissements successifs dc Communautes europeennes.

PERSUADEES que l'extension des prin- cipes dc cette convention aux Etats parties au present instrument renforcera Ia cooperation judiciaire et economique en Europe.

DESIREUSES d”assurer une interpretation aussi uniform que possible de celui-ci.

ONT DECIDE dans cet esprit de conclure la présente convention et SONT CONVENUES DES DISPOSITIONS QUI SUIVENT:

TITRE PREMIER CHAMP D'APPLICATION

A rricle premier La présente convention s'applique en matiére civile et commerciale et quelle que soit la na-

Prop. l99l/92:l'28 Bilaga

CONVENTION ON JURlDlCTION AND THE ENFORCEMENT OF JUDGE- MENTS IN CIVIL AND COMMERCIAL MATTERS DONE AT LUGANO ON 16 SEPTEMBER 1988

PREAMBIE

THE HIGH CONTRACTING PARTIES TO TI IIS CONVENTION

ANCIOU'S to strengthen in their territories the legal protection of persons therein estab- lishcd.

CONSIDERING that it is necessary for this purpose to determine the international juris- diction of their courts. to facilitate recognition and to introduce an expeditious procedure for securing the cnforcement of judgments. au- thentic instruments and court settlements.

AWARE of the links between them, which have been sanctioned in the economic field by the free trade agreements concluded between the European Economic Community and the States members of the European Free Trade Association.

TAKING INTO ACCOUNT the Brussels Convention of 27 September l968 on jurisdic- tion and the cnforcement of judgments in civil and commercial matters. as amended by the Accession Conventions under the successive enlargements of the European Communities.

PERSUADED that the extension of the principles of that Convention to the States par- ties to this instrument will strengthen legal and economic co-operation in Europe.

DESIRING to ensure as uniform an interp- retation as possible of this instrument.

IIAVE in this spirit DECIDED to conclude this Convention and

IIAVE AGREED AS FOLLOWS:

TITLE I SCOPE Article I

"This Convention shall apply in civil and commercial matters whatever the nature of the

KONVENTION OM DOMSTOLS BE- HÖRIGHET OCH OM VERKSTÄLLIG- HET AV DOMAR PÅ PRIVATRÄTTENS OMRÅDE UPPRÄTTAD 1 LUGANO DEN 16 SEPTEMBER l988

PREAMBEL

DE I-IÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PAR- TERNA.

ANGELÄGNA OM att inom sina områden stärka rättsskyddet för där bosatta personer.

I BETRAKTANDE AV att det för detta än- damål är nödvändigt att fastställa den interna- tionella behörighctcn för deras domstolar. att underlätta erkännande och tillskapa ett snabbt förfarande för att säkra verkställighet av do- mar. officiella handlingar (actcs authentiques) och inför domstol ingångna förlikningar,

MEDVETNA OM de band som förenar dem. som på det ekonomiska området har kommit till uttryck i frihandelszwtalen mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och medlemsstaterna i Iiuropeiska frihandelssam- manslutningen.

MED BEAKTANDE AV Brysselkonven- tionen den 27 september 1968 om domstols be- hörighet och om verkställighet av domar pä privaträttens område. i den lydelse den har fått genom tillträdeskonventioncrna under den successiva utvidgningen av de Europeiska gemenskaperna.

ÖVERTYGADE OM att en utsträckning av principerna i den konventionen till de stater som har tillträtt föreliggande konvention kom- mer att stärka samarbetet på det rättsliga och ekonomiska området i Europa.

Hänvisningar till S1

  • Prop. 1991/92:128: Avsnitt 3.1

iSTRAMANATTakuMMMchcmmmg tolkning som möjligt av kcmventioncn.

HAR i denna anda BESLUTAT ingå denna konvention och

IIAR KOMMIT ÖVERENS OM FÖL- JANDE:

AVDELNINGI TILLAMPNINCSOMRÅDE Å rllkC'l ]

Denna konvention är tillämplig på privat- rättens område. Oberoende av vilket slag av

ture de la juridiction. Elle ne recouvre notam- ment pas les matieres fiscalcs. douanieres ou administratives.

Sont exclus de son application:

1. l'état et la capacité des personnes physi- ques. les régimes matrimoniaux. les testa- ments et les successions:

2. les faillites. concordats et autres procedu- res analogues:

3. la Sécurité sociale: 4. l'arbitragc.

TITRE II COMPETENCE

Section premiere Dispositions générales

Article 2

Sous reserve des dispositions de la présente convention. les personnes domiciliées sur le territoire d'un Etat contractant sont attraites. quelle que soit sur leur nationalité. devant les juridictions de cet Etat.

Les personnes qui ne possédent pas la natio- nalite' de l'Etat dans lequel cllcs sont domici- lie'es y sont soumises aux regles de competence applicable aux nationaux.

Article 3

Les personnes domiciliées sur le territoire d'un Etat contraetant ne pcuvcnt étre attraties devant les tribunaux d'un autre Etat contrac- tant qu'en vertu des régles enoncées aux sec- tions 2 a 6 du present titre.

Nc peuvent étre invoque's contre elles no- tamment:

— en Belgique: l'article 15 du Code civil (Burgerlijk Wctboek) et l'article 638 du Code judiciaire (Gerechtelijk Wetboek).

_— au Danemark: l'article 246 paragraphes 2 ct 3 de la lOi sur la procedure civile (Lov om rettens pleje).

court or tribunal. It shall not extend. in parti- cular, to revenue. customs or administrative matters.

The Convention shall not apply to:

1. the status or legal capacity of natural per- sons. rights in property arising out of a matri- monial relationship. wills and succession;

2. bankruptcy. proceedings relating to the winding-up of insolvent companies or other le- gal persons. judicial arrangements. composi- tions and analogous proceedings:

3. social security:

4. arbitration.

TITLE [] JURISDICTION

Section 1 General provisions

A rticel 2

Subject to the provisions of this Conven- tion. persons domiciled in a Contracting State shall. whatever their nationality. be sued in the courts of that State.

Persons Who are not nationals of the State in which they are domiciled shall be governcd by the rules of jurisdiction applicable to nationals of that State.

Article 3

Persons domiciled in a Contracting State may be sued in the courts of another Contract- ing State only by virtue of the rules set out in Sections 2 to 6 of this Title.

In particular the following provisions shall not be applicable as against them:

— in Belgium: Article 15 of the civil code (Code civil— Burgerlijk Wctboek) and Article 638 of the judicial code (Code judiciaire - (ierechtclijk Wetboek),

in Denmark: Article 246 (2) and (3) ofthe law on civil procedure (Lov om rettens pleje).

domstol det är fråga om. Den omfattar i syn- nerhet inte skattefrågor. tullfrågor och förvalt- ningsrättsliga frågor.

Konventionen är inte tillämplig på: [. fysiska personers rättsliga ställning. rätts- kapacitet eller rättshandlingsförmåga. makars förmögenhetsförhållanden. arv Och testa— mente;

2. konkurs. ackord och liknande förfaran— den:

3. social trygghet; 4. skiljeförfarande.

AVDELNING u DOMSTOLS BEHÖRIGHET

Avsnitt 1 Allmänna bestämmelser

Artikel 2

()m inte annat föreskrivs i denna konven- tion, skall talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den sta- ten. oberoende av i vilken stat han har med- borgarskap.

För den som inte är medborgare i den stat där han har hemvist gäller samma bestämmel- ser Om domstols behörighet som för statens egna medborgare.

Artikel 3

Talan mot den som har hemvist i en konven- tionsstat får väckas vid domstol i en annan konventionsstat endast med stöd av bestäm- melserna i avsnitt 2 till 6 i denna avdelning.

Särskilt följande bestämmelser får inte till- lämpas mot en sådan person:

i Belgien: artikel 15 i civillagen (Code ci- vil — Burgerlijk Wetboek) och artikel 638 i rät- tegångslagen (Code judiciaire — Gerechtclijk Wetboekl).

— i Danmark: paragraf 246. andra och tredje stycket i Lov om rettcns plcje.

— en République féde'rale d'Allemagne: ['article 23 du Code de procedure civile (Zivil- prozessordnung),

en Grece: ['article 40 du Code de proce- dure civile (Ktnömttg KOM'CLK'CLQ omovoutog),

en France: les articles 14 et 15 du Codc ci- vil.

en lrlande: les dispositions relatives a la competence fondée sur un acte introductif d'instance signifié ou notifié au (lefendeur qui se trouve temporairement en Irlande.

en Islande: ['article 77 du Code de proce- dure civil (lög um meöferö einkamala t' heraöi)

— en Italie: ['article 2 et ['article 4 n05 [ et 2 du Code de procedure civile (Codice di proce- dura civile).

—- au Luxembourg: Les article 14 et 15 du Code civil.

— aux Pays-Bas: ['article 126 troisieme ali- nea et ['article 127 du Code de procédure civile (Wetboek van Burgerlijke Rechtsvmdering),

— en Norvege: ['article 32 du Code de pro- cedure civile (_tvistemålsltwcn).

— en Autrichc: ['article 99 de la loi sur la competence judiciaire (Juristdiktionsnorm).

au Portugal: ['article 65 paragraphe 1 point c). ['article 65 paragraphe 2 et ['article 65A point e du Code de procedure civile (Co- digo de Processo Civil) ct ['article 11 du Code de procédure du travail (Cödigo de Processo de Trabalho).

— en Suisse: [e for du lieu du sequestre/Ge- richtsstand des Arrestortes/ft'uo del luogo del sequestro au sens de l'article 4 de la loi fe'dé- rale sur [e droit international prive/Bundesge- setz iiber das internationale Privatrecht/[eggc federale sul diritto internazionale privato.

— en Finlande: [a deuxieme [a troisiéme et la quatrieme phrase de ['article ler du chapitre 10 du Code de procedure judiciaire (oikeuden- käymiskaari/rättegångsbalkcn).

— en Suede: [a premiere phrase de ['article 3 du chapitrc 10 du Code de procedure judi- ciaire (Rättegångslmlken).

— au Royaumc-Uni: les dispositions relati- ves a la competence fondée sur:

a) un acte introductif d'instance signil'ie' ou

— in the Federal Republic of Germany: Article 23 of the code of civil procedure (Zivil- prozelåordnung).

in Greece: Article 40 of the code of civil procedure (Koiötxog :tokttom; ömovotuug).

— in France: Articles 14 and 15 of the civil code (Code civil).

— in Ireland: the rules which enable juris- diction to be founded on the document institu- ting thc proceedings having been served on the defendant during his temporary presence in Ireland.

in Iceland: Article 77 of the Civil Procee- dings Act (lög um meöferö einkamala [' he'- raöi).

— in Italy: Articles 2 and 4. Nos [ and 2 of the code of civil procedure (Codice di proce- dura civile).

— in Luxembourg: Articles 14 and 15 of the civil code (Code civil).

— in the Netherlands: Article5126(3) and 127 of the code of civil procedure (Wetboek van Burgerlijke Rechtsvordering).

— in Norway: Section 32 of the Civil Proceedings Act (tvistemålsloven).

in Austria: Article 99 of the Law on Court Jurisdiction (Jurisdiktionsnorm).

in Portugal: Articles 65(1)(c). 65(2) and 65A(c) of the code of civil procedure (Cödigo de Processo Civil) and Article 1 1 of the code of

.[abour procedure (Cödigo de Processo de 'l'ra-

balho).

— in Switzerland: le. for du lieu du séquest- re/Gerichtsstand des Arrestortes/foro del luogo del sequestro within the meaning of Article 4 of the [oi fédérale sur le droit interna- tional privé/Bundesgesetz iibcr das internatio- nale Privatrecht/[cgge federale sul diritto in- ternazionalc privato.

— in Finland: the second, third and fourth sentences of Sectionl of ChapterlU of the Code of Judicial Procedure (oikeudcnkäymis- kaari/rättegångsbalken).

in Sweden: the first sentence of Section 3 of Chapter 11) of the Code of Judicial Proced- ure (Rättegångsbalken).

in the United Kingdom: the rules which enable jurisdiction to be founded on:

(a) the document instituting the proceed-

[ Förbundsrepublikcn Tyskland: artikel 23 i civilprocesslagcn (Zivilprozcssordnung).

— i Grekland: artikel 40 i civilprocesslagcn (Kdiötuog IIoÄt'erng Amovouutg).

— i Frankrike: artikel 14 och 15 i civillagen (Code civil).

— i Irland: de bestämmelser som medger behörighet på den grunden att stämningsansö- kan har delgivits svaranden under hans tillfäl- liga vistelsc [ Irland.

i Island: artikel 77 [ civilprocesslagcn (lög um meöferö einkamäla i hc'raöi).

— i Italien: artiklarna 2 och 4. nr. 1 och 2 i civilprocesslagcn (Codice di procedura civile).

— iLuxemburg: artikel 14 och "15 i civillagen (Code civil).

— i Nederländerna: artikel 126. tredje stycket och artikel 127 i civilprocesslagen (Wetboek van Burgerlijke Rechtsvordering).

i Norge: 32 å i tvistcmålslovcn.

— i Österrike: artikel 69 i lagen om domstols behörighet (Jurisdiktionsnorm).

— i Portugal: artiklarna 65(1)(c). 65(2) och 65A(c) i civilprocesslagen (Cödigo de Pro- cesso Civil) och artikel 11 i lagen om rätte- gången i arbetstvister (Cödigo de Processo de Trabalho).

— i Schweiz: le for du lieu du sequestre/Ge- riehtstand des Arrestortes/foro del luogo del sequestro enligt artikel 4 i den federala lagen om internationell privaträtt (loi fédérale sur [e droit international privé/Bundesgesetz iiber das internationale Privatrecht/[cggc federalc sul diritto internazionale privato),

—i Finland: 11) kap l å andra. tredje och fjärde meningarna i rättegångsbalken

i Sverige: 10 kap 3 5 första stycket. första meningen [ rättegångsbalken.

—i Storbritannien och Nordirland: de be- stämmelser som medger att domstols behörig- het grundas på: a.) att stämningsansökan har delgivits svaran-

notifié au défcndeur qui se trouve temporaire- ment au Royaume-Uni;

b) l'existence au Royaume-Uni de biens ap- partcnant au defendeur:

c) [a saisie par [e demandeur de biens situés au Royame-Uni.

Article 4

Si [e dc'fendeur n'est pas domicilié sur [e ter- ritoire d'un Etat contractant. [a compétence est. dans chaque Etat contractant. régle'e par [a [oi de cet Etat. sous reserve de ['application des dispositions de ['article 16.

Toute personne, quelle que soit sa nationa- [ité. domiciliée sur [e territoire d'un Etat con- tractant. peut, comme [es nationaux, y invo- quer contre ce défendcur [es regles de compé- tcnce qui y sont en vigueur et notamment cel- [es prévues a ['article 3 deuxieme alinéa.

Section 2 Compétences spéciales

Article 5

Le défendeur domicilié sur [e territoire d'un Etat contractant peut étre attrait. dans un autre Etat contractant:

[. en matiere contractuelle. devant le tribu- nal du lieu ou ['obligation qui sert de base ala demande a été ou doit étre executée; en ma- tiere dc contrat individuel de travail. ce lieu est celui ou [e travilleur accomplit habitucllement son travail. et. si [e travailleur n'aceomplit pas habitucllement son travail dans un méme pays. ce lieu est celui ou se trouve ['établisse- ment qui a embauché [e travailleur;

2. en matiere d'obligation alimentaire, de- vant [e tribunal du lieu 00 [e créancier d'ali- ments a son domicile ou sa residence habi- tuelle ou. s'il s'agit d'une demande accessoirc a une action relative a ['etat des personnes. de- vant [e tribunal competent selon [a loi du for pour en connaitre. sauf si cette competence est uniquement fondée sur [a nationalite d'une des parties:

ings having been served on the defendant dur- ing his temporary presence in the United Kingdom; or

(b) the presence within the United Kingdom of property belonging to the defendant; or

(c) the seizure by the plaintiff of property si- tuated in the United Kingdom.

Article 4

If the defendant is not domiciled in a Con- tracting State. the jurisdiction of the courts of each Contracting State shall. subject to the provisions of Article 16. be determined by the law of that State.

As against such a defendant. any person do- miciled in a Contracting State may. whatever his nationality. avail himself in that State of the rules ofjurisdiction there in force, and in parti- cular those specified in the second paragraph of Article 3, in the same way as the nationals of that State.

Section 2 Special jurisdiction

A rticle 5

A person domiciled in a Contracting State may. in another Contracting State. be sued:

[. in matters relating to a contract. in the courts for the place of performance of the obli- gation in question; in matters relating to indi- vidual contracts of employment. this place is that where the employee habitually carries out his work, or if the employee does not habit- ually carry out his work in any one country. this place shall be the place of business through which he was engaged;

2. in matters relating to maintenance. in the courts for the place where the maintenance creditor is domiciled or habitually resident or. if the matter is ancillary to proceedings concerning the status of a person. in the court which. according to its own law. has jurisdic— tion to entertain those proceedings. unless that jurisdiction is based solely on the nationality of one of the parties;

[ 0

den under hans tillfälliga vistelse [ Storbritan- nien och Nordirland: eller

b) att svaranden har egendom i Storbritannien och Nordirland; eller e.) att käranden erhållit kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd i egendom som finns i Storbri- tannien och Nordirland.

Artikel 4

Om svaranden inte har hemvist i någon kon- ventionsstat bestäms domstolarnas behörighet i varje konventionsstat i enlighet med den sta- tens egen [ag. om inte annat följer av bestäm- melserna i artikel 16.

Mot en sådan svarande kan den som har hemvist i en konventionsstat. oberoende av medborgarskap. på samma sätt som statens egna medborgare. åberopa de bestämmelser om domstols behörighet som gäller där och särskilt de bestämmelser som anges i artikel 3. andra stycket.

Avsnitt 2 Särskilda behörighetsregler

Artikel 5

Talan mot den som har hemvist i en konven- tionsstat kan väckas i en annan konventions- stat:

1. om talan avser avtal. vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas: om talan avser anställningsavtal är denna ort den där arbets— tagaren vanligtvis utför sitt arbete eller. om ar- betstagaren intc vanligtvis utför sitt arbete i en och samma stat, den ort där det affärsställe ge- nOm vilket han anställdes är beläget;

2. om talan avser underhållsbidrag. vid domstolen i den ort där den underhållsberätti- gade har sin hemvist eller vanliga vistelseort eller. om talan har samband med frågan om någons rättsliga ställning. den domstol som en- ligt sin egen lag är behörig att pröva denna fråga. såvida inte behörigheten endast grundar sig på den ena partens medborgarskap;

3. en matiere délictuclle ou quasi delic- tuelle. devant le tribunal du lieu oil le fait dom- mageable s'est produit;

4. s'il s'agit d'une action en reparation de dommage ou d'une action en restitution fon- decs sur une infraction. devant le tribunal saisi dc ['action publique. dans [a mcsure ou. selon sa loi. ce tribunal peut conn'aitre de ['action ci- vile;

5. s'il s'agit d'une contestation relative a ['exploitation d'une succursale. d'une agence ou de tout autre établissement. devant [e tri- bunal du lieu de leur situation:

6. en sa qualité de fondateur. de trustee ou de bénéficiaire d'un trust constitué soit en ap- plication de la loi. soit par écrit ou par une con- vention verbale. confirmee par écrit. devant les tribunaux de l'Etat contractant sur [e terri- toire duquel le trust a son domicile;

7. s'il s'agit d'une contestation relative au paietnent de la remuneration réclamc'e en rai- son de ['assistance ou du sauvetage dont a bé- néficié une cargaison ou un frct. devant [e tri- bunal dans le ressort duquel cette cargaison ou [e fret s'y rapportant:

a) a été saisi pour garantier ce paiement ou

b) aurait pu ötre saisi ä cet effet. mais unc caution ou autre sitreté a été donnée;

cette dispostion ne s'applique que s'il est prétendu que le défendeur a un droit sur [a car- gaison ou sur [e fret ou qu'il avait un tel droit au moment de cette assistance oude ce sauve- tage.

Article (& Ce memc défendeur peut aussi etrc attrait:

[. s'il y a plusieurs de'fendeurs. devant [e tri- bunal du domicile de ['un d'eux:

2. s'il s'agit d'une demande en garantie ou d'une demande en intervention. devant [c tri- bunal saisi de la demande originaire. a moins qu'elle n'ait été formée que pour traduire hors de son tribunal celui qui a ct ') appelé;

3. in matters relating to tort. delict or quasi- delict. in the courts for the place where the harmful event occurred;

4. as regards a civil claim for damages or re- stitution which is based on an act giving rise to criminal proceedings. in the court scised of those proceedings. to the extent that that court has jurisdiction under its own law to entertain civil proceedings;

5. as regards a dispute arising out of the op- erations of a branch. agency or other establish- ment. in the courts for the place in which the branch. agency or other establishment is situ- atcd;

6. in his capacity as settlor. trustee or benefi- ciary of a trust created by the operation of a statute. or by a written instrument. or created orally and evidenced in writing. in the courts of the Contracting State in which the trust is domiciled;

7. as regards a dispute concerning the pay- ment of remuneration claimed in respect of the salvage of a cargo or frcight. in the court under the authority of which the cargo or frcight in question:

(a)has been arrested to secure such pay- ment. or

(b) could have been so arrested. but bail or other security has been given:

provided that this provision shall apply only if it is claimed that the defendant has an inte- rest in the cargo or freight or had such an inte- rest at the time of salvage.

Article 6

A person domiciled in a Contracting State may also be sued:

[.vvhere he is one of a number of defend- ants. in the courts for the place wherc any one of them is domiciled;

2. as a third party in an action on a warranty or guarantee or in any other third party pro- ceedings. in the court scised of the original proceedings. unless these were institutcd so— lely with the object of removing him from the

1”)

3. om talan avser skadestånd utanför avtals- förhållanden. vid domstolen i den ort där ska- dan inträffade;

4. om talan avser enskilt anspråk i anledning av brott, vid den domstol där brottmålet är an— hängigt. i den mån domstolen enligt sin lag är behörig att pröva enskilda anspråk;

5. i fråga om tvist som hänför sig till verk- samheten vid en filial. agentur eller liknande. vid domstolen i den ort där denna är belägen;

6. i hans egenskap av instiftare av en "trust". "trustee" eller insatt förmånstagare till en "trust". som är upprättad antingen genom lag eller genom en skriftlig handling eller muntli- gen och skriftligen bekräftad. vid domstolarna i den konventionsstat där "trusten" har sitt säte;

7. ifråga om tvist om betalning av bärgarlön för bärgning av skeppslast eller för frakt. vid den domstol där lasten eller frakten:

a) har blivit föremål för kvarstad eller [ik- nande säkerhetsåtgärd för att säkerställa så- dan betalning. eller

b) kunde ha blivit föremål för sådan säker- hetsåtgärd. om inte borgen eller annan säker— het hade ställts; _

förutsatt att det görs gällande att svaranden har någon rätt till lasten eller frakten eller hade sådan rätt vid tiden för bårgningen.

Artikel 6

Talan mot den som har hemvist i en konven- tionsstat kan även väckas:

[. om han är en av flera svarande. vid dom- stol där någon av svarandena har hemvist;

2. om talan avser återgångskrav eller annat liknande. vid den domstol där det ursprungliga käromålet är anhängigt. såvida inte detta har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars

3. s'il s'agit d'une demande reconvention- nellc qui dérive du contrat ou du fait sur lequel est fondée la demande originaire. devant le tri- bunal saisi de celle-ci;

4. en matiére contractucllc. si ['action peut etre jointe ä une action en matiere de droits ré- els immobiliers dirige'e contre [e méme défen- deur. devant [e tribunal de l'Etat contractant ou l'immeuble est situé.

Article 6 bis

Lorsque. en vertu de [& présente conven- tion. un tribunal d'un Etat contractant est competent pour connaitre des actions en re- sponsabilitc' du fait de l'utilisation ou de ['ex- ploitation d'un navire, ce tribunal ou tout autre que lui substitue la [oi interne de cet Etat connait aussi des demandes relatives a la [imi- tation de cette responsabilité.

Section 3 Compétence en matiére d'assurances

Article 7

En matiere d'assurances. [a compétence est déterminée par [a présente section. sans préju- dice des dispositions des articles 4 ct 5 point 5.

Article 8

L'assureur domicilié sur le territoire d'un Etat COntractant peut étre attrait:

[. devant les tribunaux de l'Etat ou il a son domicile

ou

2. dans un autre Etat contractant. devant [e tribunal du lieu oil le preneur (l'assurance a son domicile

ou

3. s'il s'agit d'un coaswreur. devant [e tribu- nal d'un Etat contractant saisi de ['action for— mée COnlre ['apériteur de la coassurancc.

Lorsque ['assureur n'est pas domicilié sur [e territoire d'un Etat contractant. mais possede une succursale. unc agence ou tout autre éta-

Prop. 1991/922128 Bilaga

jurisdiction of the court which would be com— petent in his case;

3. on a counterclaim arising from the same contract or facts on which the original claim was based. in the court in which the original claim is pending;

4. in matters relating to a contract. if the ac- tion may be combined with an action against the same defendant in matters relating to rights in rem in immovable property. in the court of the Contracting State in which the property is situated.

Article 6A

Where by virtue of this Convention a court of a Contracting State has jurisdiction in ac- tions relating to [iability arising from the use or operation of a ship, that court. or any other court substitued for this purpose by the inter- nal [aw of that State. shall also have jurisdic- tion over claims for [imitation of such [iability.

Section 3 Jurisdiction in matters relating to insurance

Article 7 In matters relating to insurance. jurisdiction shall be determined by this Section. without prejudice to the provisions of Articles 4 and 5(5).

Article 8

An insurer domiciled in a Contracting State may be sued:

1. in the courts of the State where he is do- miciled. er

2. in another Contracting State. in the courts for the place where the policy-holder is domiciled. or

3. if he is a co-insurcr. in the courts of a Contracting State in which proceedings are brought against the leading insurer.

An insurer who is not domiciled in a Con- tracting State but has a branch. agency or ot- her establishment in one of the Contracting

skulle ha varit behörig att pröva talan mot ho— nom;

3. vid genkäromål som grundar sig på samma avtal eller omständigheter som huvud- käromålet. vid den domstol där huvudkäro- målet är anhängigt;

4. om talan avser avtal och denna talan får förenas med ett annat mål mot samma sva- rande om sakrätt till fast egendom. vid dom- stolen i den konventionsstat där fastigheten är belägen.

Artikel 6A

En domstol i en konventionsstat som med stöd av denna konvention är behörig att pröva ett mål om ansvar till följd av ett fartygs an- vändning eller drift är. liksom annan domstol som enligt lagen i den staten är behörig i stället för denna. också behörig att pröva mål om be- gränsning av sådant ansvar.

Avsnitt 3 Behörighetsregler för försäkringstvister

Artikel 7

För försäkringstvister gäller i fråga om dom- stols behörighet — utöver föreskrifterna i arti- kel 4 och artikel 5 punkt 5 bestämmelserna i detta avsnitt.

Artikel 8 Talan mot en försäkringsgivare som har hemvist i en konventionsstat kan väckas:

1. vid domstolarna i den stat där han har hemvist. eller

2. i en annan konventionsstat. vid domsto- len i den ort där försäkringstagaren har hem- vist. eller

3. om han är en samförsäkrare. vid den domstol i en konventionsstat där talan har väckts mot huvudförsäkringsgivaren.

En försäkringsgivare. som inte har hemvist i någon konventionsstat men som har en filial. agentur eller liknande i en sådan stat. skall i

blissement dans un Etat contractant. il est con- side'ré pour les eontcstations relatives ä leur exploitation comme ayant son domicile sur le territoire de cet Etat.

Article 9

L'assureur peut. en outre. étre attrait de- vant le tribunal du lieu ou le faitdommageable s'est produit s'il s'agit d'assurance de respon- sabilité ou d'assurance portant sur des im- meubles. I] en est de méme si l'assurance porte a la fois sur des immeubles et des meubles cou- verts par une méme police et atteints par le meme sinistre.

Article 10

En matiere _d'assurance de responsabilité. l'assureur peut e'galement etrc appele' devant le tribunal saisi de l'action de la personne lésée contre l'assure' si la loi de ce tribunal le permet.

Les dispositions des articles 7. 8 et 9 sont ap- plicables en cas d'action directe intentée par la victimc contre l'assureur lorsque l'action di- recte est possible.

Si la loi relative a cette action directe prévoit la mise en cause du preneur d'assurance ou de l'assuré. le méme tribunal sera aussi compe- tent a leur égard.

Article II

Sous reserve des dispositions de l'article lO troisieme allinéa. l'action de l'assureur ne peut étre porte'e que devant les tribunaux de l'Etat contractant sur le territoire duquel est domici- lié le (lefendeur. qu'il soit preneur d'assu- rance. assuré ou bénéficiaire.

Les dispositions de la présente section ne portent pas atteinte au droit d'introduire une demande reconventionnelle devant le tribunal saisi d'une demande originaire conformement a la présente section.

Article I.? II ne peut etre de'rogé aux dispositions de la présente section que par des conventions:

l. posterieures a la naissance du differend ou

States shall. in disputes arising out of the opc- rations of the branch. agency or establish- ment. be deemed to be domiciled in that State.

Article 9

In respect of liability insurance or insurance of immovable property. the insurer may in ad- dition be sued in the courts for the place where the harmful event occurred. The same applies if movable and immovable property arc cove- red by the same insurance policy and both are adversely affected by the same contingcncy.

A rticle 10

In respect of liability insurance. the insurer may also. if the law of the court permits it. bc joined in proceedings which the injured party has brought against the insured.

The provisions of Articles 7. 8 and 9 shall apply to actions brought by the injured party directly against the insurer. where such direct actions are permitted.

If the law governing such direct actions pro- vides that the policy-holder or the insured may be joined as a party to the action. the same court shall have jurisdiction over them.

Article ]]

Without prejudice to the provisions of the third paragraph of Article lll. an insurer may bring proceedings only in the courts of the Contracting State in which the defendant is domiciled. irrcspective of whether he is the policy-holder. the insured or a bcncficiary.

The provisions of this Section shall not af- fect the right to bring a counterclaim in the court in which. in accordance with this Sec- tion. the original claim is pending.

Article 12 The prtzwisions of this Section may be depar- ted from only by an agreement on jurisdictitm:

l. which is entered into after the dispute has arisen. or

fråga om tvister som hänför sig till verksamhe- ten vid denna anses ha hemvist i den staten.

Artikel 9

Beträffande ansvarsförsäkring eller försäk- ring av fast egendom kan talan mot försäk- ringsgivaren också väckas vid domstolen i den ort där skadan inträffade. Detsamma gäller om både lös och fast egendom omfattas av samma försäkringsavtal och har skadats ge- nom samma händelse.

Artikel 10

I fråga om ansvarsförsäkring kan. om lagen i domstolsstaten tillåter det. talan mot försäk- ringsgivaren vidare väckas vid den domstol där den skadelidande har väckt talan mot den för- säkrade.

Bestämmelserna i artiklarna 7. 8 och 9 gäller om den skadelidande väcker talan direkt mot försäkringsgivaren, om sådan direkt talan är tillåten. Om den lag som är tillämplig på sådan direkt talan tillåter att talan mot försäkringsta- garen eller den försäkrade får prövas i samma rättegång. är samma domstol behörig i förhål- lande till dessa personer.

Artikel 1 1

Med undantag av de fall som avses i artikel 10, tredje stycket. får en försäkringsgivare väcka talan endast vid domstolarna i den kon- ventionsstat där svaranden har hemvist. vare sig denne är försäkringstagare. försäkrad eller förmånstagare.

Bestämmelserna i detta avsnitt inskränker inte rätten att väcka genkäromäl vid den dom- stol där huvudkäromålet. enligt bestämmel- serna i detta avsnitt. är anhängigt.

Artikel 12 Avvikelser från bestämmelserna i detta av- snitt i ett avtal om domstols behörighet gäller endast om avtalet: i. har ingåtts efter tvistcns uppkomst. eller

Hänvisningar till US2

Bilaga

2. qui permettent au preneur d'assurance. a l'assuré ou au beneficiztire de saisir d'autres tri- bunaux que eeux indiqués a la présente sec- tion.

ou

3. qui. passées entre un preneur d'assurance e_t un assureur ayant. au moment de la conclu- sion du contrat. leur domicile ou leur rési- - dcnce habituelle dans un méme Etat contrac- tant. ont pour effet. alors méme que le fait dommageable se produirait ä l'étranger. d'att- ribuer competence aux tribunaux de cet Etat sauf si la loi de celui-ci interdit de telles con- ventions.

ou

4. conclues par un preneur d'assurance n'ayant pas son domicile dans un Etat contrac— tant. sauf s'il s'agit d'une assurance ohligatoire ou qui porte sur un immeuble situe dans un Etat contractant.

ou

5. qui concernent un contrat d'assurance en tant que celui-ci couvre un ou plusieurs des ris- ques énumérés å l'article 12 bis.

Article 12 bis

Les risques visés å l'article 12 point 5 sont les suivants:

l. tout dommage:

a) aux navires de mer. aux installations au large des cötes et en haute mer ou aux aéro- nefs. cause par des evenement survenant en relation avec leur utilisation å des fins com- merciales;

b) aux marchandises autres que les bagages des passagers. durant un transport re'alisé par ces navires ou aéronefs soit en totalité. soit en combinaisim avec d'autres modcs de trans- port:

2. toute responsabilite. ä l'exception de celle des donnnages corporels aux passagers ou ä leurs bagages;

a) resultant de l'utilisation ou de l'exploita- tion des navires. installations ou aéronefs. conformément au point l sous a) ci-avant. pour autant que la loi de l'Etat contractant d'immatriculation de l'ac'ronef n'intcrdise pas les clauses attributives de juridiction dans l'as- surancc de tcls risques:

Prop. 1991/92:128 Bilaga

2. which allows the policy-holder. the insu- red or a beneficiary to bring proceedings in courts other than those indicated in this Sec- tion. or

3. which is concluded between a policy-hol- der and an insurer. both of whom are at the time of conclusion of the contract domiciled or habitually resident in the same Contracting State. and which has the effect of confcrring jurisdiction on the courts of that State even if the harmful event were to occur abroad. provi- ded that such an agreement is not contrary to the law of that State. or

4. which is concluded with a policy-holder who is not domiciled in a Contracting State. except in so far as the insurance is compulsory or relates to immovable property in a Contracting State. or

5. which relates to a contract of insurance in so far as it covers one or more of the risks set out in Article lZA.

Article 12A

The following are the risks referred to in Ar- ticle 12(5):

l. any loss of or damage to (a) sea-going ships. installations situated off- shore or on the high seas. or aircraft. arising from perils which relate to their use for com- mercial purposes.

(b) goods in transit other than passengers' baggage where the transit consists of or inclu- des carriage by such ships or aircraft:

2. any liability. other than for bodily injury to passengers or loss of or damage to their bag- gage.

(a) arising out of the use or operation of ships. installations or aircraft as referred to in (nat) above in so far as the law of the Contracting State in which such aircraft are re- gistered does not prohibit agreements on juris— diction regarding insurance of such risks.

[8

2. ger försäkringstagaren. den försäkrade eller en förmånstagare rätt att väcka talan vid andra domstolar än dem som anges i detta av- snitt, eller

3. har ingåtts mellan en försäkringstagare och en försäkringsgivare. vilka vid försäk— ringsavtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma konventionsstat. och avtalet innebär att domstolarna i den sta- ten skall vara behöriga även om skadan skulle inträffa utomlands. såvida inte ett sådant avtal strider mot lagen i den staten. eller

4. har ingåtts med en försäkringstagare som inte har hemvist i någon konventionsstat. för- utsatt att försäkringen inte är obligatorisk och inte heller avser fast egendom i en konven- tionsstat. eller

5. hänför sig till ett försäkringsavtal som ' omfattar en eller flera av de i artikel 12 A nämnda riskerna.

Artikel 12 A

De i artikel 12 punkt 5 omnämnda riskerna är följande:

1. förlust av eller skada på

a) havsgående fartyg. anläggningar off- shore eller på fria havet eller luftfartyg, där förlusten eller skadan har samband med deras användning för kommersiellt ändamål.

b) gods under transport. med undantag för passagerares resgods. när transporten helt el- ler delvis sker med sådant fartyg eller luftfar- tyg;

2. ansvar. med undantag för fysisk skada på passagerare eller förlust av eller skada på de- ras resgods.

a) som grundar sig på användningen eller driften av fartyg. anläggningar eller luftfartyg som anges i punkt la). såvida inte lagen i den konventionsstat där sådant luftfartyg är regi- strerat förbjuder avtal om domstols behörig- het i fråga om försäkring av sådana risker.

b) du fait de marchandiscs durant un trans- port visé au point ] sous b) ci—avant;

3. toute perte pecuniaire liée ä l'utilisation ou å l'exploitation des navires. installations ou aéronefs conformément au point l sous a) ci- avant. notamment celle du fret ou du be'néfice d'affretemcnt;

4. tout risque lie accessoirement å l'un de ceux visés aux points l ä 3 ci-avant.

Section—4 Competence en matiere de contracts conclus par les consommateurs

Article 13

En matiere de contrat conclu par une per- Sonne pour un usage pouvant etre conside're' comme étranger ä son activité professionnelle. ci-apres de'nommée "le consommateur". la competence est déterminée par la présente section. sans prejudice des dispositions de l'ar- ticle 4 et de l'article 5 point 5;

l. lorsque'il s'agit d'une vente a tempera- ment d'objets mobiliers corporels;

2. lorsque'il s'agit d'un prét a tempérament ou d'une autre operation de cre'dit liés au fi- nancement d'une vente de tels objets;

3. pour tout autre contrat ayant pour objct une fourniture de services ou d'objets mobi- liers corporels si:

a) la conclusion du contrat a été précéde'es dans l'Etat du domicile du consommateur d'une proposition spécialement l'aite ou d'une publicité et que

b) le consommateur a accompli dans cet Etat les actes nécessaires a la conclusion de ce contrat.

Lorsque le eocontractant du consommateur n'est pas domicilié sur le territoire d'un Etat contractant. mais posséde une succursale. une agence ou tout autre établissement dans un Etat contractant. il est considere pour les con- testations relatives ä leur exploitation comme ayant son domicile sur le territoire de cet Etat.

La présente section ne s'applique pas au contrat de transport.

(b) for loss or damage caused by goods in transit as described in (l)(b) above:

3. any financial loss connected with the use or operation of ships. installations or aircraft as referred to in (1 )(a) above. in particular loss of freight or charter-hire;

4. any risk or interest connected with any of those referred to in (1) to (3) above.

Section 4 Jurisdiction over consumer contracts

Article 13

In proceedings concerning a contract con- cluded by a person for a purpose which can be regarded as being outside his trade or profes- sion. hereinafter called "the consumer". juris- diction shall be determined by this Section. without prejudice to the provisions of Articles4 and 5(5). if it is:

1. a contract for the sale of goods on instal— ment credit terms. or

2. a contract for a loan repayable by instal- rnents. or for any other form of credit. made to finance the sale of goods. or

3. any other contract for the supply of goods or a contract for the supply of services. and

(ta) in the State of the consumer's domicile the conclusion of the contract was preceded by a specific invitation addressed to him or by ad- vertising. and

(b) the consumer took in that State thc steps necessary for the conclusion of the contract.

Where a consumer enters into a contract with a party who is not domiciled in a Contracting State but has a branch. agency or other establishment in one of the Contracting States. that party shall. in disputes arising out of the operations of the branch. agency or es— tablishment. be deemed to be domiciled in that State.

This Section shall not apply to contracts of transport.

b) för förlust eller skada orsakad av gods un- der transport enligt punkt lb):

3. ekonomisk förlust som har samband med användningen eller driften av fartyg. anlägg- ningar eller luftfartyg enligt punkt 1 a). särskilt förlust av frakt eller befraktningsintäkter:

4. varje risk som har samband med någon av de i punkterna ] till 3 nämnda riskerna.

Avsnitt 4 Behörighetsregler för konsumenttvister

Artikel 13

l tvister som gäller avtal som har ingåtts av en person för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesmäs- siga verksamhet. i det följande kallad "konsu- menten". gäller i fråga om behörigheten om inte annat följer av föreskrifterna i artikel 4 och artikel 5 punkt 5 — bestämmelserna i detta avsnitt. om det gäller:

]. köp av varor där betalningen skall erläg- gas i särskilda postcr. eller

2. lån som skall återbetalas i särskilda poster eller någon annan form av kredit om lånet el- ler krediten var avsedd att finansiera köp av varor. eller

3. andra avtal om tillhandahållandc av varor eller tjänster. om

a) avtalet föregicks av ett särskilt anbud rik- tat till konsumenten i den konventionsstat där han har hemvist eller annonsering där. och

b) konsumenten vidtog de för avtalets ingå- ende nödvändiga åtgärderna i den staten.

Om konsumentens avtalspart inte har hem- vist i en konventionsstat men har en filial. agentur eller liknande i en sådan stat. skall han anses ha hemvist i den staten såvitt avser tvis- tcr som hänför sig till denna verksamhet.

Detta avsnitt skall inte tillämpas på trans- pcu'tavtal.

Article 14

L'action intente'e par un consommateur contre l'autre partie au contrat peut étre por- tc'c soit deVant les tribunaux de l'Etat contrac- tant sur le territoire duquel est domiciliée cette partie, soit devant les tribunaux de l'Etat cont- ractant sur le territoire duquel est domicilié le consommateur.

L'action intentée contre le consommateur par l'autrc partie au contrat ne peut étre por- tee que devant les tribunaux de l*Etat contrac- tant sur le territoire duquel est domicilié le consommateur.

Ces dispositions ne portent pas atteinte au droit d'introduire une demande reconvention- nelle devant le tribunal saisi d'une demande originaire conformément a la présente section.

Article I 5

Il ne peut étre derogé aux dispositions de la présente section que par des conventions:

]. postérieures a la naissance du différend

ou

2. qui permettent au consommateur de sai- sir d'autres tribunaux que ceux indiqués a la présente section

ou

3. qui. passées entre le consommateur et son cocontractant ayant, au moment de la conclusion du contrat, leur domicile ou leur residence habituelle dans un mémc Etat con- tractant. attribuent competence aux tribunaux de cet Etat sauf si la loi de celui-ci interdit de telles conventions.

Section 5 Compétences exclusives

Article 16

Som seuls compétents. sans consideration de domicile:

l. a) en matiere de droits réels immobiliers et de baux d'immeubles. lcs tribunaux de l'E- tat contractant ou l'immeuble est situé:

Article 14

A consumer may bring proceedings against the other party to a contract either in the courts of the Contracting State in which that party is domiciled or in the courts of the Con- tracting State in which he is himself domiciled.

Proceedings may be brought against a con- sumer by the other party to the contract only in the courts of the Contracting State in which the consumer is domiciled.

These provisions shall not affect the right to bring a counterclaim in the court in which, in accordance with this Section. the original claim is pending.

Article 15

The provisions of this Section may be depar- ted from only by an agreement:

l. which is entered into after the dispute has arisen. or

2. which allows the consumer to bring pro- ceedings in courts other than those indicated in this Section, or

3. which is entered into by the consumer and the other party to the contract. both of whom are at the time of conclusion of the contract domiciled or habitually resident in the same Contracting State. and which confers jurisdic- tion on the courts of that State. provided that such an agreement is not contrary to the law of that State.

Section 5 Exclusive jurisdiction

Article 16

The following courts shall have exclusive ju- risdiction. regardless of domicile:

]. (a) in proceedings which have as their object rights in rem in immovable property or tenancies of immovable property. the courts of the Contracting State in which the property is situated;

lx) lx)

A rtikel 14

Konsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den konventionsstat där denne har hemvist eller vid domstolarna i den konventionsstat där han själv har hemvist.

Talan mot en konsument får av den andra avtalsparten väckas endast vid domstolarna i den konventionsstat där konsumenten har hemvist.

Dessa bestämmelser inskränker inte rätten att väcka genkäromäl vid den domstol där hu- vudkäromälet. enligt bestämmelserna i detta avsnitt. är anhängigt.

Artikel [5

Avvikelser från bestämmelserna i detta av- snitt i ett avtal om domstols behörighet gäller endast om avtalet:

]. har ingåtts efter tvistens uppkomst, eller

2. ger konsumenten rätt att väcka talan vid andra domstolar än dem som'anges i detta av- snitt, eller

3. har ingåtts av en konsument och dennes avtalspart. vilka vid avtalets ingående hade hemvist eller sin vanliga vistelseort i samma konventionsstat. och avtalet ger domstolarna i den staten behörighet. såvida inte ett sådant avtal strider mot lagen i den staten.

Avsnitt 5 Exklusiv behörighet

Artikel I ()

Följande domstolar skall. oberoende av parternas hemvist. ha exklusiv behörighet:

l. a) om talan avser sakrätt i fast egendom eller nyttjanderätt till fast egendom. domsto- larna i dcn konventionsstat där egendomen är belägen:

IQ '.»)

b) toutefois. en matierc de baux d'immeub- les conclus en vue d'un usage personnel tem- poraire pour une période maximale de six mois consécutifs. sont e'galement compe'tents les tribunaux de l'Etat contractant dans lequel le defendeur est domicilié. ä condition que le locataire soit une personne physique et qu'au- eunc des parties ne soit domiciliée dans l'Etat contractant ou l'immeuble est situé:

2. en matiere de validité. de nullité ou de dissolution des sociétés ou personnes morales ayant leur siege sur le territoire d'un Etat con- tractant. ou des décisions de leurs organes, les .tribunaux de cet Etat;

3. en matiere de validité des inscriptions sur les registres publics. les tribunaux de l'Etat contractant sur le territoire duquel ces regi- stres sont tenus;

4. en matiere d'inscription ou de validité des brevets. marques. dessins et modeles. et aut- res droits analogues donnant lieu a depöt ou a un enregistrement. les juridictions de l'Etat contractant sur le territoire duquel le dépöt ou l'enrcgistrement a été demande. a cte' effectue' ou est réputé avoir été effectuc' aux termes d'une convention internationale;

5. en matiere d'exe'cution des décisions. les tribunaux de l'Etat contractant du lieu d l'exé- cution.

Section 6 Prorogation de competence

Artic/e 17

1. Si les parties. dont l'unc au moins a son domicile sur le territoire d'un Etat contrac- tant. sont convenues d'un tribunal ou de tribu- naux d'un Etat contractant pour connaitre des diffe'rends ne's ou ä naitre ä l'occasion d'un rapport de droit determine. ce tribunal ou les tribunaux de cet Etat sont seuls compétents. Cette convention attributive dc juridiction est conclue:

Prop. 1991/92:128 Bilaga

(b) however. in proceedings which have as their object tenancies of immovable property concluded for temporary private usc for a maximum period of six consecutive months. the courts of the Contracting State in which the defendant is domiciled shall also have ju- risdiction, provided that the tenant is a natural person and neither party is domiciled in the Contracting State in which the property is si— tuatcd;

2. in proceedings which have as their object the validity of the constitution. the nullity or the dissolution of companies or other legal persons or associations of natural or legal per- sons. or the decisions of their organs. the courts of the Contracting State in which the company. legal person or association has its seat;

3. in proceedings which have as their object the validity of entries in public registers. the courts of the Contracting State in which the re- gister is kept;

4. in proceedings concerned with the regi- stration or validity of patents. trade marks. designs. or other similar rights required to be depositcd or registered. the courts of the Contracting State in which the deposit or regi- stration has been applied for, has taken place or is under the terms of an international con- vention deemed to have taken place:

5. in proceedings concerned with the enfor- cement of judgments, the courts of the Con- tracting State in which the judgmcnt has been or is to be enforced.

Section 6 Prorogation of jurisdiction

A rticle 1 7

]. If the parties. one or more of whom is do- miciled in a Contracting State. have agreed that a court or the courts of a Contracting State are to have jurisdiction to settle any disputes which have arisen or which may arise in con- nection with a particular legal relationship. that court or those courts shall have exclusive jurisdiction. Such an agreement confcrring ju- risdiction shall be either:

b) dock skall, om talan avser avtal om nytt- janderätt till fast egendom för tillfälligt privat bruk under en tid av högst sex på varandra föl- jande månadcr. också domstolarna i den kon- ventionsstat där svaranden har hemvist vara behöriga under förutsättning att nyttjande- rättshavaren är en fysisk person och ingendera parten har hemvist i den konventionsstat där egendomen är belägen;

2. om talan avser giltighet. ogiltighet eller upplösning av bolag eller andra juridiska per- soner eller beslut av deras organ. domstolarna i den konventionsstat där den juridiska perso- nen har sitt säte;

3. om talan avser giltigheten av inskriv— ningar i offentliga register. domstolarna i den konventionsstat där registret förs:

4. om talan avser registrering eller giltighet av patent. varumärken. mönster och liknande rättigheter för vilka krävs deposition eller regi- strering. domstolarna i den konventionsstat där deposition eller registrering har begärts el- ler har ägt rum eller — på grund av bestämmel- serna i en internationell konvention — anses ha ägt rum:

5. om talan avser verkställighet av domar. domstolarna i den konventionsstat där domen har verkställts eller skall verkställas.

Avsnitt 6 Avtal om domstols behörighet

Artikel 17

1. Om parterna har träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en konventions- stat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anled- ning av ett bestämt rättsförhållande. och minst en av parterna har hemvist i en konventions- stat. skall endast den domstolen eller domsto- larna i den staten vara behöriga. Ett sådant av- tal skall vara antingen:

Prop. 1991/92:128 Bilaga

a) par écrit ou verbalement avec confirma— tion écrite. soit

b) sous une forme qui soit conforme aux ha- bitudes que les parties ont établies entre elles. soit

c) dans le commerce international. sous une forme qui soit conforme a un usage dont les parties avaient eonnaissancc ou étaient cen- se'es avoir eonnaissancc et qui est largcment connu et régulierement observé dans ce type de commerce par les parties ä des contrats du meme type dans la branche commerciale con- sidérée.

Lorsqu'une telle convention est conclue par des parties dont aucune n'a son domicile sur le territoire d'un Etat contractant. les tribunaux des autres Etats contractants ne peuvent con- naitre du différend tant que le tribunal ou les tribunaux désignés n'ont pas décliné leur com- pe'tence.

2. Le tribunal ou les tribunaux d'un Etat contractant auxquels l'acte constitutif d'un trust attribue competence sont exclusivement compétents pour connaitre d'une action contre un fondateur. un trustee ou un bénéfi- ciaire d'un trust. s'il s'agit de relations entre ces personnes ou de leurs droits ou obligations dans le cadre du trust.

3. Les conventions attributives de juridic- tion ainsi que les stipulations similaires d'actes constitutifs de trust sont sans effet si elles sont contraires aux dispositions des articles 12 et 15 ou si les tribunaux a la competence desquels elles de'rogent sont exclusivement compétents en vertu de l'artiele 16.

4. Si une convention attributive de juridic- tion n'a été stipulée qu'en faveur de l'une des parties. cclle-ci conserve le droit de saisir tout autre tribunal competent en vertu de la pré- sente convention.

5. En matiere de contrats individuels de tra- vail. les conventions attributives de juridiction ne produisent leurs effets que si elles sont pos— terieures a la naissance du différend.

Article 18

Outre les cas ou sa compétence résulte d'autres dispositions de la présente conven-

Prop. 1991/92:128 Bilaga

(a) in writing or evidenced in writing. or

(b) in a form which accords with practices which the parties have established between themselves. or

(c) in international trade or commerCe. in a form which accords with a usage of which the parties are or ought to have been aware and which in such trade or commerce is widely known to. and regularly observed by. parties to contracts of the type involved in the particu- lar trade or commerce concerned.

Where such an agreement is concluded by parties. none of whom is domiciled in a Con- tracting State. the courts of other Contracting States shall have no jurisdiction over their dis- putes unless the court or courts chosen have declined jurisdiction.

2. The court or courts of a Contracting State on which a trust instrument has conferred ju- risdiction shall have exclusive jurisdiction in any proceedings brought against a settlor. trus- tee or beneficiary. if relations between these persons or their rights or obligations under the trust are involved.

3. Agreements or provisions of a trust in- strument conferring jurisdiction shall have no legal force if they are contrary to the provi— sions of Articles 12 or 15. or ifthe courts whose jurisdiction they purport to exclude have ex- clusive jurisdiction by virtue of Article 16.

4. lf an agreement conferring jurisdiction was concluded for the benefit of only one of the parties. that party shall retain the right to bring proceedings in any other court which has jurisdiction by virtue of this Convention.

5. In matters relating to indi-vidual contracts of employment an agreement conferring juris- ' diction shall have legal force only if it is ente- red into after the dispute has ariscn.

A rti cle 18

Apart from jurisdiction derived from other provisions of this Convention. a court of a

a) skriftligt eller också muntligt och skriftli- gen bekräftat. eller

b) i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat mellan sig. el— ler

c) i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regel- mässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av handel.

Om ett sådant avtal har ingåtts mellan par- ter av vilka ingen har hemvist i en konven- tionsstat. är domstolarna i andra konventions- stater inte behöriga att pröva tvisten så länge den eller de utvalda domstolarna inte har för- klarat sig obehöriga.

2. Den domstol eller de domstolar i en kon- ventionsstat som enligt en handling varigenom en "trust" har bildats är behörig domstol har exklusiv behörighet vid talan som väcks mot en instiftare. "trustee" eller insatt förmånsta- gare till en "trust". om saken angår förhållan- det mellan dessa personer eller deras rättighe- ter eller skyldigheter inom ramen för "trus- ten".

3. Avtal om domstols behörighet eller mot- svarande bestämmelser i en handling varige- nom en "trust" har bildats. har ingen verkan om de strider mot bestämmelserna i artiklarna 12 eller 15. eller om de domstolar vars behö- righet de utesluter har exklusiv behörighet en- ligt artikel 16.

4. Om ett avtal om domstols behörighet har träffats till förmån för endast en av parterna. behåller den parten sin rätt att väcka talan vid varje annan domstol som är behörig enligt denna konvention. 5.1 mål om anställningsavtal är avtal om domstols behörighet giltigt endast om det har ingåtts efter tvistens uppkomst.

Artikel 18

Utöver den behörighet som en domstol i en konventionsstat har enligt andra bestämmel-

Bilaga

tion, le jugc d'un Etat contractant devant le- quel le défendeur comparait est competent. Cette regle n'est pas applicable si la comparu- tion a pour objet de contester la competence ou s'il existe une autre juridiction exclusive- ment compétentc en vertu de l'artiele 16.

Section 7 verification de la competence et dela recevabi- lité

A rticle 19

Le juge d'un Etat contractant. saisi ä titre principal d'un litige pour lequel une juridiction d'un autre Etat contractant est exclusivement compétente en vertu de l'artiele 16. se déclare d'office incompétent.

Article 20

Lorsque le défendeur domicilié sur le terri- toire d'un Etat contractant est attrait devant une juridiction d'un autre Etat contractant et ne comparait pas. le juge se declare d'office in- compétent si sa compétence n'est pas fondée aux termes de la présente convention.

Le juge est tenu de surseoir ä statuer aussi longtemps qu'il n'est pas établi que ce défen- deur a été mis ä méme de recevoir l'acte intro- ductif d'instance ou un acte equivalent en temps utile pour se défendre ou que toute dili- gence a été faite ä cette fin.

Les dispositions de l'alinéa précédent seront remplacées par celles de l'artiele 15 de la con- vention de La Haye. du 15 novembre 1965. re- lative a la signification et a la notification ä l'e't- ranger des actes judiciaires et extra-judiciaires en matiere civile ou commerciale. si l'acte in- troductif d'instance a du étre transmis en ex- écution de cette convention.

Contracting State before whom a defendant enters an appearance shall have jurisdiction. This rule shall not apply where appearance was entered solely to contest the jurisdiction. or where another court has exclusive jurisdic— tion by virtue of Article 16.

Section 7 Examination as to jurisdiction and admissibi- lity

Article 1 9

Where a court of a Contracting State is sei- sed of a claim which is principally concerned with a matter over which the courts of another Contracting State have exclusive jurisdiction by virtue of Article 16. it shall declare of its own motion that it has no jurisdiction.

Article 20

Where a defendant domiciled in one Con- tracting State is sued in a court of another Con- tracting State and does not enter an appea- rance. the court shall declare of its own motion that it has no jurisdiction unless its jurisdiction is derived from the provisions of this Conven- tion.

The court shall stay the proceedings so long as it is not shown that the defendant has been able to receive the document instituting the proceedings or an equivalent document in suf— ficient time to enable him to arrange for his de- fence. or that all necessary steps have been ta- ken to this end.

The provisions of the foregoing paragraph shall be replaced by those of Article 15 of the llague Convention of 15 November 1965 on the service abroad ot'judicial and extrajudicial documents in civil or commercial matters. if the document instituting the proceedings or notice thereof had to be transmitted abroad in accordance with that Convention.

ser i denna konvention. är domstolen behörig om svaranden går i svaromål inför denna. Detta gäller dock inte om svaranden gick i sva- romål endast för att bestrida domstolens behö— righet eller om en annan domstol har exklusiv behörighet enligt artikel 16.

Avsnitt 7 Prövning av behörighetsfrågan och av frågan om målet kan tas upp

Artikel 19

Om talan som väcks vid en domstol i en kon- ventionsstat gäller en tvist som domstol i en annan konventionsstat är exklusivt behörig att pröva enligt artikel 16. skall domstolen själv— mant förklara sig obehörig.

Artikel 20

Om talan väcks i en konventionsstat mot en svarande som har hemvist i en annan konven- tionsstat. och svaranden inte går i svaromål. skall domstolen självmant förklara sig obehö- rig. såvida den inte är behörig enligt bestäm- melserna i denna konvention.

Domstolen skall låta handläggningen av må- let vila till dess att det har klarlagts att svaran- den har haft möjlighet att få del av stämnings- ansökan eller motsvarande handling i så god tid att han kunnat förbereda sitt svaromål eller att alla nödvändiga åtgärder för detta syfte har vidtagits.

[ stället för bestämmelserna i föregående stycke gäller bestämmelserna i artikel 15 i Haagkonventionen den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. om stämningsansökan eller underrättelse därom skall översändas utomlands i enlighet med nämnda konvention.

Bilaga

Section 8 Litispendance et connexité

Article 21

Lorsque des demandes ayant le méme objet et la méme cause sont formécs entre lcs mé- mes parties devant des juridictions d'Etats contractants différents. la juridiction saisie en second lieu sursoit d'office a statuer jusqu'ä ce que la competence du tribunal premier saisi soit établie.

Lorsque la compétence du tribunal premier saisi est établie. le tribunal saisi en second lieu se dessaisit en faveur de celui-ci.

A rticle 22

Lorsque des demandes connexes som for- mées devant des juridictions d'Etats contrac- tants différents et sont pendantes au premier degre'. la juridiction saisie en second lieu peut surseoir ä statuer.

Cette juridiction peut également se dessai- sir. a la demande de l'une des parties. ä condi- tion que sa loi permette la jonction d'affaires connexes et que le tribunal premier saisi soit competent pour connaitre des deux deman- des.

Sont connexes. au sens du préscnt article. les demandes liées entre elles par un rapport si étroit qu'il y a intérét ä les instruire et ä jugcr en méme temps afin d'eviter des solutions qui pourraient étrc inconciliables si les causes étaient jugées séparément.

Article 23

Lorsque les demandes relevent de la compé- tence exclusive de plusieurs juridictions. le dessaisissemcnt a lieu en faveur de la juridic- tion premiere saisie.

Section 9 Mesures provisoires et conservatoires

Article 24

Les mesures provisoires ou conservatoires prévues par la loi d'un Etat contractant peu-

Section 8 Lis Pendens — related actions

A rticle 21

Where proceedings involving the same cause of action and between the same parties are brought in the courts of different Contract- ing States. any court other than the court first scised shall of its own motion stay its procee- dings until such time as the jurisdiction of the court first seised is established.

Where the jurisdiction of the court first sei- sed is established. any court other than the court first seised shall decline jurisdiction in favour of that court.

A rticle 22

Where related actions are brought in the courts of different Contracting States. any court other than the court first seised may. while the actions are pending at first instance. stay its proceedings.

A court other than the court first seised may also. on the application of one of the parties. decline jurisdiction if the law of that court per- mits the consolidation of related actions and the court first scised has jurisdiction over both actions.

For the purposes of this Article. actions are deemed to be related where they are so closely connected that it is expedient to hear and de- termine them together to avoid the risk ofirre- concilable judgments resulting from separate proceedings.

A rticle 23

Where actions come within the exclusive ju- risdiction of several courts. any court other than the court first scised shall decline jurisdic- tion in favour of that court.

Section 9 Provisional. including protective, measures

Article 24

Application may be made to the courts of a Contracting State for such provisional. includ-

Avsnitt 8 Litispendens och mål som har samband med varandra

Artikel 2]

Om talan väcks vid domstolar i olika kon- ventionsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter. skall varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant låta handläggningen av målet vila till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.

När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig. skall öv- riga domstolar självmant avvisa talan till för- män för den domstolen.

A rtikel 22

Om käromål som har samband med var- andra är väckta vid domstolar i olika konven- tionsstater och målen prövas i första instans. får varje domstol utom den vid vilken talan först väckts låta handläggningen av målet vila.

Annan domstol än den vid vilken talan först väckts får också avvisa talan på begäran av en av parterna. om dess lag tillåter förening av mål som har samband med varandra och den domstol vid vilken talan först väckts är behörig att pröva båda käromålen.

Vid tillämpningen av denna artikel skall kä- romål anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att ofören- liga domar meddelas som en följd av att käro— mälen prövas i olika rättegångar.

Artikel 23

Om flera domstolar är exklusivt behöriga. skall varje domstol utom den vid vilken talan först väckts förklara sig obehörig till förmån för den domstolen.

Avsnitt 9 Interimistiska åtgärder, däribland säkerhets- åtgärder Arlikel 24

lntcrimisliska åtgärder. däribland säker- hetsätgärder. som kan vidtas enligt lagen i en

vent étre demandées aux autorités judiciaires de cet Etat. méme si. en vertu de la présente convention. une juridiction d'un autre Etat contractant est compétentc pour connaitre du fond.

TITRE III RECONNAISSANCE ET EXECUTION

Article 25

On entend par decision, au sens de la pré- sente convention. toute de'cision rendue par une juridiction d'un Etat contractant quelle que soit la denomination qui lui est donnée. telle qu'arrét. jugement, ordonnance ou man- dat d'cxécution. ainsi que la fixation par lc greffier du montant des frais du proces.

Section premiere Reconnaissance

A rticle 26

Les decisions rendues dans un Etat contrac- tant sont reconnues dans lcs autres Etats con- tractants. sans qu'il soit nécessaire de recourir a aucune procedure.

En cas de contestation. toute partie intéres- se'e qui invoquc la reconnaissance a titre prin- cipal pcut faire constater. selon la procédure prévue aux sections 2 ct 3 du present titre. que la decision doit étre reconnue.

Si la reconnaissance est invoquéc de facon incidente devant une juridiction d'un Etat contractant. celle-ci est compétentc pour en connaitre.

Article 27

Les decisions ne sont pas reconnues: l. si la reconnaissance est contraire a l'ordre public de l'Etat requis;

2. si l'acte introductif d'instance ou un acte equivalent n'a pas été signifie' ou notifié au dé- fendeur défaillant. regulieremcnt et en temps utile. pour qu'il puisse sc défendre:

ing protective. measures as may be available under the law of that State. even if, under this Convention. the courts of another Contracting State have jurisdiction as to the substance of the matter.

TITLE III RECOGNITION AND ENFORCEMENT

Article 25

For the purposes of this Convention. "judg- ment" means any judgment given by a court or tribunal of a Contracting State. whatever the judgment may be called, including a decree. order, decision or writ of execution. as well as the determination of costs or expenses by an officer of the court.

Section ] Recognition

Article 26

A judgment given in a Contracting State shall be recognised in the other Contracting States without any special procedure being re- quired.

Any interested party who raises the recogni- tion of a judgment as the principal issue in a dispute may, in accordance with the proced- ures provided for in Sections 2 and 3 of this Title. apply for a decision that the judgment be recognised.

If the outcome of proceedings in a court of a Contracting State depends on the determina- tion of an incidental question of recognition that court shall have jurisdiction over that question.

A rticle 2 7

A judgment shall not be recognised: ]. if such recognition is contrary to public policy in the State in which recognition is sought:

2. where it was given in default of appea- rance. if the defendant was not duly served with the document which instituted thc pro- ceedings or with an equivalent document in

konventionsstat. får begäras hos domstolarna i den staten. även om domstol i en annan kon- ventionsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna konvention.

AVDELNING III " ERKÄNNANDE OCH VERKSTALLIGHET

Artikel 25

I denna konvention förstås med dom varje avgörande som har meddelats av domstol i en konventionsstat oavsett dess rubricering. så- som dom. beslut eller förordnande om verk- ställighet. liksom domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegz'tngskostnader.

Avsnitt ] Erkännande

Artikel 26

En dom som har meddelats i en konven- tionsstat skall erkännas i de andra konven- tionsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.

Om frågan om en dom skall erkännas eller inte är föremål för tvist. kan en part. som gör gällande att domen skall erkännas. genom att anlita det förfarande som föreskrivs i avsnitt 2 och 3 i denna avdelning. få fastställt att domen skall erkännas.

Om utgången av ett mål som handläggs vid en domstol i en konventionsstat är beroende av om en dom skall erkännas. är den domsto- len behörig att pröva frågan om erkännande.

Artikc127

En dom skall inte erkännas:

1. om ett erkännande skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordrc public) i den stat där domen görs gällande;

2. om det är en tredskodom eller en annan dom som har meddelats mot en utebliven sva- rande och svaranden inte på rätt sätt har delgi- vits stämningsanst'ikan eller motsvarande

Hänvisningar till US5

Bilaga

3. si la dccision cst inconciliable avec une decision rendue entre les mémes parties dans l'Etat requis:

4. si le tribunal de l'Etat d'origine. pour rendre sa decision. a. en tranchant unc ques- tion relative ä l'e'tat ou a la capacité dcs per- sonnes physiques. aux re'gimes matrimoniaux. aux testaments ct aux successions. me'connu une régle de droit international privé de l'Etat requis. a moins que sa décision n'aboutisse au méme résultat que s'il avait fait application des reglcs du droit international privé de l'Etat rc— quis;

5. si la dccision est inconciliable avec une décision rcnduc antericurcmcnt dans un Etat non contractant entre les memes parties dans un litige ayant le meine objet et la memc cause. lorsque cette dernierc décision re'unit les conditions néccssaires a sa reconnaissance dans l'Etat requis.

Article 28

De méme. les decisions ne sont pas recon— nues si les dispositions (les sections 3. 4 et 5 du titre ll ont été méconnues ainsi que (lans le cas prevu a l'artiele 59.

La reconnaissance d'une decision petit en outre étre refusée dans l'un des cas prévus aux articles 54 ter paragraphe 3 et 57 paragraphe 4.

Lors de l'appre'ciatitm des compétences mentionne'es aux alineas precedents. l'autorite requisc est liéc par les constatations de fait sur lesquelles la juridiction de l'Etat d'origine a fondé sa competence.

Sans prejudice des dispositions des premier et deuxieme alinéas. il ne peut étre procedé au controle de la competence des juridictions de l'Etat d'origine: les regles relatives a la compe- tence ne concernent pas l'ordre public vise a l'artiele 27 point l.

Article 29 En aucun cas. la tlécision étrangére ne peut faire l'objet d'une revision au fond.

sufficient time to enable him to arrange for his defence;

3. if the judgment is irreconcilable with a judgment given in a dispute between the same parties in the State in which recognition is sought;

4. if the court of the State of origin. in order to arrive at its judgment. has decided a preli— minary question concerning the status or legal capacity of natural persons. rights in property arising out ofa matrimonial relationship. wills or succession in a way that conflicts with a rule of the private international law of the State in which the recognition is sought. unless the same result would have been reached by the application of the rules of private international law of that State:

5. if the judgment is irreconcilable with an earlier judgment given in a non-contracting State involving the same cause of action and between the same parties. provided that this latter judgment fulfils the conditions necessary for its recognition in the State addressed.

Article 28

Moreover. a judgment shall not be recogni- sed if it conflicts with the provisions of Sec- tions 3. 4 or 5 of Title ll or in a case provided for in Article 59.

A judgment may furthermore be refused re- cognition in any case provided for in Article 54B(3) or 57(4).

ln its examination of the grounds ofjurisdic- tion referred to in the foregoing paragraphs. the court or authority applied to shall be bound by the findings of fact on which the court of the State of origin based its jurisdic- tion.

Subject to the provisions of the first and se- cond paragraphs. the jurisdiction of the court of the State of origin may not be reviewed; the test of public policy referred to in Article 27(l) may not be applied to the rules relating to ju- risdiction.

Article 29 Under no circumstances may a foreign judg- ment be reviewed'as' to its substance."

handling i tillräcklig tid för att kunna förbe- reda sitt svaromål;

3. om domen är oförenlig med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parteri den stat där domen görs gällande;

4. om domstolen i ursprungsstaten i sin dom har tagit ställning till en fråga om en fysisk per- sons rättsliga ställning. rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga. makars förmögenhets- förhållanden. arv eller testamente i strid med en internationellt privaträttslig bestämmelse i den stat där domen görs gällande. såvida inte resultatet skulle ha blivit detsamma om dom- stolen hade tillämpat sistnämnda stats interna- tionellt privaträttsliga bestämmelser;

5. om domen är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en icke-konventions- stat mellan samma parter och rörande samma sak. såvida den först meddelade domen upp- fyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den stat där domen görs gällande.

ArtikelZS

En'dom skall vidare inte erkännas om den strider mot bestämmelserna i avsnitt 3. 4 och 5 i avdelning ll. och inte heller i de fall som av- ses i artikel 59.

Erkännande av en dom får också vägras i de fall som avses i artikel 54 B punkt 3 och artikel 57 punkt 4.

Vid den behörighetsprövning som åsyftas i de föregående styckena är den domstol eller myndighet som prövar frågan om erkännande bunden av de faktiska omständigheter som domstolen i ursprungsstaten har grundat sin behörighet på. Domstolens behörighet i ur- sprungsstaten får inte omprövas på andra grunder än som avses i första och andra styc- kena; behörighetsreglerna omfattas inte av de i artikel 27 punkt 1 åsyftade grunderna för rättsordningen.

Artikel 29 En utländsk dom får aldrig omprövas i sak.

Article 30

L'autorité judiciaire (l'un Etat contractant. devant laquellc cst invoquce la reconnaissance d'une (lecision rendue dans un autre Etat cont- ractant. petit surseoir a statuer si cette decision fait l'objet d'un recours ordinaire.

L'autorité judiciaire d'un Etat contractant devant laquellc cst invoquée la reconnaissance d'une decision rendue en lrlande ou au Royaume-Uni et dont l'exe'cution est suspen- due dans l'litat d'origine du fait de l'exercice d'un recours peut surseoir a statuer.

Section 2 Execution

Article 31

Lcs decisions rendues dans un Etat contrac- tant et qui y sont exécutoires sont mises it ex- ecution dans un autre Etat contractant apres _v avoir été declarccs cxécutoires sur requéte dc toute partie interessee.

Toutcfois. au Royaume-Uni. ccs décisions sont mises a execution en Anglcterre et au Pays de Galles. en Ecosse ou en lrlande du Nord. apres avoir ete enregistrees. en vue de leur execution. sur requéte de toute partie in— téresse's. dans l'une ou l'autre de ces parties du Royaume-Uni. suivant le cas.

Article 32

|. La requéte est presentee:

— en Belgique. au tribunal dc preniiére in- stance ou rcchtbank van cerste aanleg.

— au Danemark. au byret. en République féde'rale d'Allemagne. au president d'une chambrc du l_.andgericht.

en Grcce. au povouekeg rromtoölxeto.

en Espagne. au Juzgado de Primera In- stancia.

en France. au president du tribunal de grande instance.

en lrlande. a la High Court. en lslandc. a la he'raösdömari.

Article 30

A court of a Contracting State in which re- cognition is sought of a judgment given in an- other Contracting State may stay the proceed- ings if an ordinary appeal against the judgment has been lodged.

A court of a Contracting State in which re- cognition is sought of a judgment given in lrc- land or the United Kingdom may stay the pro- ceedings if cnforcement is suspendcd in the State of origin by reason of an appeal.

Section 2 Enforcement

A rticle 31

A judgment given in a Contracting State and enforceable in that State shall be enforced in another Contracting State when. on the ap- plication of any interested party. it has been declared enforceable there.

However. in the United Kingdom. such a judgment shall be enforced in England and Wales. in Scotland. or in Northern Ireland when. on the application of any interested party. it has been registered for cnforcement in that part of the United Kingdom.

Article 32

1. The application shall be submitted: —— in Belgium. to the tribunal de premiere instance or rcchtbank van eerste aanleg. — in Denmark. to the byrct. in the Federal Republic of Germany. to the presiding judge of a chamber of the Land- gericht. — in Greece. to the uovouckeg rtounoöt- zero. — in Spain. to the Juzgado de Primera ln- stancia. — in France. to the presiding judge of the tribunal de grande instance. in Ireland. to the l-ligh Court.

— in Iceland. to the heraösdömari.

A rtikel 30

Om det vid domstol i en konventionsstat görs gällande att en dom som har meddelats i en annan konventionsstat skall erkännas. får domstolen låta handläggningen av målet vila om ändring i domen har sökts genom anli- tande av ordinära rättsmedel.

Om det vid domstol i en konventionsstat görs gällande att en dom som har meddelats i Irland eller Storbritannien och Nordirland skall erkännas. fär domstolen läta handlägg- ningen av målet vila om verkställighet av do- men har uppskjutits i ursprungsstaten på grund av att ändring i domen har sökts.

Avsnitt 2 Verkställighet

Artikel 3]

En dom som har meddelats i en konven- tionsstat och som är verkställbar i den staten skall verkställas i en annan konventionsstat sc- dan domen. på ansökan av part. har förklarats vara verkställbar där.

I Storbritannien och Nordirland skall så- dana domar dock verkställas i England och Wales, i Skottland eller i Nordirland sedan do- men. pä ansökan av part. har registrerats för verkställighet i den delen av Storbritannien och Nordirland.

Artikel 32

1. Ansökan om verkställighet skall göras: — i Belgien. vid tribunal de premiere in- stance eller rechtbank van eerste aangleg. — i Danmark. vid byretten. i Förbundsrepubliken Tyskland. hos ord- föranden i en avdelning av Landgericht.

— iGrekland. vid uovoueke; T((.)tl)t0Öl%ELO.

— i Spanien. vid .luzgado de Primera Instan- cia.

i Frankrike. hos ordföranden i tribunal de grande instance.

— i Irland. vid High Court. — i Island. hos héraösdomari.

Prop. 1991/92:128 Bilaga

— en Italie. & la corte d'appello. au Luxembourg. au président du tribunal d'arrondissement.

— aux Pays-Bas. au président de l'arrondis— sementsrechtbank.

en Norvege. au herredsrett ou byrett en tant que namsrett.

— en Autriche. au Landesgericht ou au Kreisgericht.

— au Portugal. au Tribunal Judicial de Cir- culo.

en Suisse.

a) s'il s'agit de décisions portant condamna- tion a payer une somme d'argent. au juge de la mainlevée/Rechtsöffnungsrichter/giudice competente a pronunciare sul rigetto dell'op- posizione. dans le cadre de la procedure régie par les articles 80 ct 81 de la loi federale sur la poursuite pour dettes et la faillite/Bundesge- setz uber Schuldbetreibung und Konkurs/ legge federale sulla esecuzione c sul falli- mento.

b) s'il s'agit de decisions qui ne portent pas condamnation a payer une somme d'argent. au juge cantonal d'exequatur competent/lus- tändiger kantonaler Vollstreckungsrichter/giu— diee cantonale competente a pronunciare l'exequatur.

— en Finlande. au ulosotonhaltija/överexe— kutor.

— en Suede, au Svea hovrätt. — au Royaume-Uni:

a) en Anglettere et au Pays de Galles. a la I—Iigh Court of Justice ou. s'il s'agit d'une deci- sion en matiere d'obligation alimentaire. a la Magistrates' court sisie par l'intcrmediaire du Secretary of State;

b) en Ecosse. ä la Court of Session ou. s'il s'agit d'une decision en matiere d'obligation alimentaire. a la Sheriff Court. sisie par l'inter- médiaire du Secretary of State:

e) en lrlande du Nord. a la High Court of Justice ou. s'il s'agit d'une decision en matiere d'obligation alimentaire. a la Magistrates' Court sisic par l'intermédiaire du Secretary of State.

2. La juridiction territorialement compe- tentc est de'terminée par le domicile de la par- tie contre laquelle l'execution est demandée.

— in Italy. to the corte d'appello. — in Luxembourg. to the presiding judge of the tribunal d'arrondissement.

— in the Netherlands. to the presiding judge of the arrondissementsrechtbank.

— in Norway. to the herredsrett or byrett as namsrett.

— in Austria. to the Landesgericht or the Kreisgericht.

in Portugal. to the Tribunal Judicial de Circulo.

— in Switzerland:

(a) in respect of judgments ordering the payment of a sum of money. to the juge de la mainlevée/Rechtsöffnungsrichter/giudice competente a pronunciare sul rigetto dell' op- posizione. within the framework of the procedure governed by Articles 80 and 81 of the loi federale sur la poursuite pour dettcs et la faillite/Bundesgesetz uber Schuldbetrei- bung und Konkurs/legge federale sulla esecu- zione e sul fallimento.

(b) in respect of judgments ordering a pcr- formance other than the payment of a sum of money. to the jugc cantonal d'exequatur com- pétent/Zuständiger kantonaler Vollstrcckungs- riehter/giudice cantonale competente & pro- nunciare l'exequatur.

in Finland. to the ulosotonhaltija/över- exekutor.

— in Sweden. to the Svea hovrätt. — in the United Kingdom: (a) in England and Wales. to the High Court of Justice. or in the case of a maintenance judgment to the Magistrates' Court on trans— mission by the Secretary of State.

(b) in Scotland. to the Court of Session. or in the case of a maintenance judgment to the Sheriff Court on transmission by the Secretary of State:

(c) in Northern Ireland. to the High Court of Justice. or in the case of a maintenance judgment to the Magistrates' Court on trans- mission by the Secretary of State.

2. The jurisdiction of local courts shall be determined by reference to the place of domi- cile of the party against whom cnforcement is

i Italien. vid corte d'appello. i Luxemburg. hos ordföranden i tribunal d'arrondissement. '

—i Nederländerna. hos ordföranden i ar- rondissementsrechtbank.

— i Norge. vid herredsrett eller byrett. som namsrett

—i Österrike. vid Landesgericht eller vid Kreisgericht.

— i Portugal. vid Tribunal Judicial de Cir- culo.

i Schweiz:

a) beträffande domar som innebär en för- pliktelse att betala en summa pengar.hos jugc. de la mainlevée/Rechtsöffnungsrich- ter/giudicc competente a pronunciare sul ri- getto dell' opposizione. inom ramen för det förfarande som regleras i artiklarna 80 och 81 i loi federale sur la poursuite pour dettes et la faillite/Bundesgesetz iiber Schuldbetreibung und Konkurs/legge federale sulla esecuzione e sul fallimento.

b) beträffande domar som innebär andra förpliktelser än betalning av en summa pengar. hos juge cantonal d'exequatur compé- tent/zuständiger kantonaler Vollstreckungs- richter/giudice cantonale competente a pro- nunciare l'exequatur.

— i Finland. hos överexekutor.

i Sverige. vid Svea hovrätt. — i Storbritannien och Nordirland: a)i England och Wales vid High Court of Justice eller. i fråga om domar om underhålls- skyldighet. vid Magistrates' Court genom för- medling av Secretary of State:

l))i Skottland. vid Court of Session eller. i fråga om domar om underhällsskyldighct. vid Sheriff Court genom förmedling av Secretary of State;

e) i Nordirland vid IIigh Court ofJustice el- ler. i fräga om domar om underhållsskyldig- het. vid Magistrates' Court genom förmedling av Secretary of State.

2. Den lokala behörigheten skall bestäm- mas efter gäldenärens hemvist. Om denne inte har hemvist i den stat där verkställighet be-

Prop. 1991/921128 Bilaga

Si cette partie n'est pas domiciliés sur le terri- toire de l'Etat requis la competence est déter- minée par le lieu de l'exécution.

Article 33 Les modalite's du de'pöt de la requéte sont déterminées par la loi de l'Etat requis.

Le reque'rant doit faire élection de domicile dans le ressort de la juridiction saisie. Toute— fois. si la loi de l'Etat requis ne connait pas l'e- lection de domicile. le requérant désignc un mandataire ad litem.

Les document mentionnc's aux articles 46 et 47 sont joints a la requete.

Article 34 La juridiction saisie de la requéte statue a bref délai. sans que la partie contre laquelle l'exécution est demandéc puisse. en cet état de la procedure. présenter d'observation.

La requéte ne peut étre rejete'e que pour l'un des motifs prévus aux articles 27 et 28.

En aucun cas. la decision étrangEre ne peut faire l'objct d'une révision au fond.

Article 35

La décision rendue sur requete est aussitot portée a la connissance du reque'rant. a la dili- gence du greffier. suivant les modalités déter- mine'es par la loi de l'Etat requis.

Article 36

Si l'execution est autorise'e. la partie contre Iaquelle l'exécution est demande'c peut former un recours contre la decision dans le mois de sa signifieation.

Si cette partie est domiciliés dans un Etat contractant autre que celui ou la decision qui autorise l'execution a été rendue. le délai est de deux mois et court du jour ou la significa-

sought. If he is not domiciled in the State in which cnforcement is sought. it shall be deter- mined by reference to the place of enforce— ment.

A rticle 33

The procedure for making thc application shall be governed by the law of the State in which cnforcement is sought.

The applicant must give an address for ser— vice of process within the area of jurisdiction of the court applied to. However. if the law of the State in which cnforcement is sought does not provide for the furnishing of such an ad— dress. the applicant shall appoint a representa- tive ad litem.

The documents referred to in Articles 46 and 47 shall be attached to the application.

Article 34

The court applied to shall give its decision without delay; the party against whom en- forcemcnt is sought shall not at this stage of the proceedings be entitled to make any sub- missions on the application.

The application may be refused only for one of the reasons specified in Articles 27 and 28. Under no circumstances may the foreign judgment be reviewed as to its substance.

Article 35

The appropriate officer of the court shall without delay bring the decision given on the application to the notice of the applicant in ae- cordanee with the procedure laid down by the law of the State in which cnforcement is sought.

Article 30

If enforcement is authorised. the party against whom cnforcement is sought may ap— peal against the decision within one month of service thereof.

If that party is domiciled in a Contracting State other than that in which the decision au- thorising cnforcement was given. the time for appealing shall be two months and shall run

. Prop. 1991/92:128 Bilaga

gärs. skall behörigheten bestämmas efter den plats där verkställighet skall ske.

Artikel 33

Förfarandet vid ansökan om verkställighet regleras av lagen i den stat där verkställighet begärs.

Sökanden skall uppge en delgivningsadress inom den domstols domkrets där ansökningen görs. Om lagen i den staten inte föreskriver en sådan delgivningsadress. skall sökanden i stål- let utse ett ombud i saken.

De handlingar som anges i artiklarna 46 och 47 skall bifogas ansökan.

Artikel 34 -

Den domstol som prövar ansökningen skall avgöra frågan snarast: i detta skede av förfa- randet skall motparten inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan.

Ansökningen får avslås endast på någon av de i artiklarna 27 och 28 angivna grunderna.

Den utländska domen får aldrig omprövas i sak.

A rti kel 35

En behörig domstolstjänsteman skall sna- rast. på det sätt som föreskrivs i verkställig- hetsstaten. underrätta sökanden om det avgö- rande som har meddelats med anledning av ansökningen.

Artikel 36

Om verkställighet medges. kan motparten söka ändring av avgörandet inom en månad från det att han delgavs detta.

Om ändringssökanden har hemvist i annan konventionsstat än den där avgörandet att medge verkställighet meddelades. skall fristen för att söka ändring vara två månader och löpa

tion a été faite a personne ou a domicile. Ce délai ne comporte pas de prorogation ä raison de la distance.

Article 37

]. Le recours est porté. selon les regles de la procedure contradictoire:

— en Belgique. devant le tribunal de pre- miere instance ou la rechtbank van eerste aan- leg.

— au Danemark. devant le landsret. — en République féde'rale d'Allemagne. de- vant l'Oberlandesgericht.

en Grece. devant l'emcreto — en Espagne. devant L'Audiencia Provin- cial.

— en France. devant la cour d'appel. — en lrlande. devant la Hight Court. — en Islande. devant le héraösdömari. en Italie. devant la corte d'appello. au Luxembourg. devant la Cour supé— rieure de justice siégeant en matiére d'appel civil.

— aux Pays-Bas. devant l'arrondissements- rechtbank.

— en Norvege. devant le lagmannsrett. — en Autrichc. devant le Landesgericht ou le Kreisgericht.

— au Portugal. devant le Tribunal da Re- Iacäo.

— en Suisse. devant le tribunal cantonal/ Kantonsgericht/tribunale cantonale.

— en Finlande. devant le hovioikeus/hov- rätt.

— en Suede, devant le Svea hovrätt. au Royaume-Uni:

a) en Angleterre et au Pays de Galles. de- vant la High Court of Justice ou. s'il s'agit d'une decision en matiere d'obligation alimen- taire. devant la Magistrates' Court:

b) en Ecosse. devant la Court of Session ou. s'il s'agit d'une decision en matiere d'obliga- tion alimentaire. devant la Sheriff Court;

c) en lrlande du Nord. devant la l-Iigh Court of Justice ou. s'il s'agit d'une décision en ma- tiere d'obligation alimentaire. devant la Ma- gistrates' Court.

s. Prop. 1991/92: 128 Bilaga

from the date of service. either on him in per- son or at his residence. No extension of time may be granted on account of distance.

A rticle 3 7 ], An appeal against the decision authorising enforcement shall be lodged in accordance with the rules governing procedure in con- tentious matters: — in Belgium. with the tribunal de premiere instance or rechtbank van eerste aanleg.

'

— in Denmark. with the landsret. — in the Federal Republic of Germany. with the Oberlandesgericht.

— in Greece. with the emerero — in Spain. with the Audieneia Provincial.

— in France. with the cour d'appel. — in Ireland. with the High Court. — in Iceland. with the héraösdömari. — in Italy. with the corte d'appello. — in Luxembourg. with the Cour supérieure de justice sitting as a court of civil appeal.

— in the Netherlands. with the arrondisse- mentsrechtbank.

— in Norway. with the lagmannsrett. — in Austria. with the Landesgericht or the Kreisgericht.

— in Portugal. with the Tribunal da Relacäo.

— in Switzerland. with the tribunal canto— nal/Kantonsgericht/tribunale cantonale. — in Finland. with the hovioikeus/hovrätt.

in Sweden. with the Svea hovrätt. — in the United Kingdom:

(a) in England and Wales. with the High Court of Justice. or in the case of a mainte- nance judgment with the Magistrates' Court.

(b) in Scotland. with the Court of Session. or in the case of & maintenance judgment with the Sheriff Court.

(c) in Northern Ireland. with the Iligh Court of Justice. or in the case ofa mainte- nance judgment with the Magistrates' Court.

från den dag då beslutet delgavs honom. an- tingen personligen eller i hans bostad. Fristen får inte förlängas på grund av långt avstånd.

Artikel 37

1. Ansökan om ändring av ett avgörande som medger verkställighet skall göras enligt de bestämmelser som gäller för kontradiktorisk tvistemålsprocess: —i Belgien. vid tribunal de premiere in- stance eller rechtbank van eerste aanleg.

— i Danmark. vid landsretten. — i Förbundsrepubliken Tyskland. vid Oberlandesgericht.

— i Grekland. vid etoeteto. — i Spanien. vid Audiencia Provincial.

— i Frankrike. vid Cour d'appel. — i Irland. vid High Court. — i Island. hos héraösdömari. — i Italien. vid corte d'appello. — i Luxemburg. vid Cour supérieure de jus- tice som överinstans i tvistemål.

i Nederländerna. vid arrondissements- rechtbank.

— i Norge. vid lagmannsrett. —i Osterrike. vid Landesgericht eller vid Kreisgericht.

— i Portugal. vid Tribunal de Relacäo.

— i Schweiz. vid tribunal cantonal/Kantons- gericht/tribunalc cantonale. — i Finland. vid hovrätten.

— i Sverige. vid Svea hovrätt. — i Storbritannien och Nordirland.

a)i England och Wales. vid IIigh Court of Justice eller. i fråga om dotnar om underhålls- skyldighet. vid Magistrates' Court:

b)i Skottland. vid Court of Session eller. i fråga om domar om underhållsskyldighet. vid Sheriff Court;

e) i Nordirland. vid High Court ofJustice el- ler. i fråga om domar om underhållsskyldig- het. vid Magistrates' Court.

Hänvisningar till US6

Bilaga

2. La decision rendue sur le recours "ne peut faire l'objet:

en Belgique. en Gr'ece. en Espagne. en France. en Italie. au Luxembourg et aux Pays- Bas. que d'un pourvoi en cassation.

— au Dancmark. que d'un recours devant le hajesteret. avec l'autorisation du ministre de la justice.

— en République federale d'Allemagne. que d'une Rechtsbeschwerdc.

— en lrlande. que d'un recours sur un point dc droit devant la Supreme Court.

— en Islande. que d'un recours devant le Hatstiréttur.

— en Norvege. que d'un recours (kjaeremål ou anke) devant le Haycsteretts Kjaeremåls- utvalg ou Hoyesterett.

— en Autrichc. dans le cas d'un recours. que du Revisionsrekurs et. dans le cas d'une oppo- sition. que du recours (Berufung) avec la fa- culté éventuelle d'une Revision.

— au Portugal. que d'un recours sur un point de droit.

— en Suisse. que d'un recours de droit pub- lic devant le tribunal fédéral/staatsrechtliche Beschwerde beim Bundesgericht/ricorso di di- retto pubblico davanti al tribunale federale.

en Finlande. quc d'un recours devant le korkein oikeus/högsta domstolen.

— en Suede. que d'un recours devant le högsta domstolen.

— au Royame-Uni. que d'un seul recours sur un point de droit.

Article 38

La juridiction saisie du recours peut. a la re- quéte de la partie qui l'a formé. surseoir a sta- tuer. si la decision étrangere fait. dans l'Etat d'origine. l'objet d'un recours ordinaire ou si le délai pour le former n'est pas expiré: dans cc dernier cas. la juridiction peut impartir un délai pour former ce recours.

Lorsque la décision a été rendue en lrlande ou au Royame-Uni. toute voie de recours pré- vue dans l'Etat d'origine est conside'rée

Prop.. 1991/92:128 Bilaga

2. The judgment given on the appeal may be contested only:

— in Belgium. Greece. Spain. France. Italy. Luxembourg and in the Netherlands. by an ap- peal in cassation.

in Denmark. by an appeal to the hojeste- rct. with the leave of the Minister of Justice.

in the Federal Republic of Germany. by a Rechtsbeschwerdc.

— in Ireland. by an appeal on a point of law to the Supreme Court.

— in Iceland. by an appeal to the IItestiret- tur.

— in Norway. by an appeal (kaercmål or anke) to the Hayesteretts szcremålsutvalg or Ionesterctt.

— in Austria. in the case of an appeal. by a Revisionsrekurs and. in the case of Opposition proceedings. by a Berufung with the possibi- lity of a Revision.

in Portugal. by an appeal on a point of law.

— in Switzerland. by a recours de droit pub- lic devant le tribunal fédéral/staatsrechtliche Beschwerde beim Bundesgericht/ricorso di di- ritto pubblico davanti al tribunale federale.

— in Finland. by an appeal to the korkein oi- keus/högsta domstolen.

in Sweden. by an appeal to the högsta domstolen.

in the United Kingdom. by a single fur- thcr appeal on a point of law.

A rticle 38

The court with which the appeal under the first paragraph of Article 37 is lodged may. on the application of the appellant. stay the pro- ceedings ifan ordinary appeal has been lodged against the judgment in the State of origin or if the time for such an appeal has not yet expi- red: in the latter case. the court may specify the time within which such an appeal is to be lodged.

Where the judgment was given in Ireland or the United Kingdom. any form of appeal available in the State of origin shall be treated

2. Mot det avgörande som meddelas med anledning av att ändring har sökts får talan en- dast föras: — i Belgien. Grekland. Spanien. Frankrike. Italien. Luxemburg och Nederländerna ge- nom kassatit'msbesvär. — i Danmark. genom överklagande till he- jesteret efter tillstånd från justitieministern.

—i Förbundsrepubliken Tyskland. genom Rechtsbeschwerdc.

— i Irland. genom överklagande av en rätts- fråga till Supreme Court.

i Island. genom överklagande till Hzesti- réttur.

i Norge. genom överklagande lkjtcremål eller anke/ till Hoyesteretts Kjaeremålsutvalg eller Hayesterett.

i Österrike. vid överklagande. genom Re- visionsrekurs och. vid opposition. genom Be- rufung med möjlighet till Revision.

— i Portugal genom överklagande av en rättsfräga.

i Schweiz. genom recours de droit public devant lc tribunal fédéral/staatsrechtliche Beschwerde beim Bundesgericht/ricorso di di- ritto pubblico davanti al tribunale federale.

— i Finland genom överklagande till högsta domstolen.

— i Sverige. genom överklagande till högsta domstolen.

— i Storbritannien och Nordirland genom ett överklagande som avser en rättsfråga.

Artikel 38

Den domstol. som handlägger verkställig- hetsfrägan efter det att ändring har sökts enligt artikel 37 första stycket. får på begäran av kla- ganden låta handläggningen av målet vila. om talan mot domen har förts genom anlitande av ordinära rättsmedel i ursprungsstaten eller om tiden för sådan talan ännu inte har löpt ut: i sistnämnda fall får domstolen bestämma en tid inorn vilken en sådan talan skall föras.

Om domen meddelades i Irland eller i Stor- britannien och Nordirland skall varje form av överprövning som står till buds i ursprungssta-

Bilaga

comme un recours ordinaire pour l'application du premier alinéa.

Cette juridiction peut également subordon- ner l'exécution a la constitution d'une garantie qu'elle détermine.

Article 39

Pendant le délai du recours prévu ä l'artiele 36 et jusqu'a ce qu'il ait été statué sur celui-ci. il ne peut étre procédé qu'ä des mesurcs con- servatoires sur les biens de la partie contre Ia- quelle l'exécution est demandée.

La décision qui accorde l'exécution emporte l'autorisation de procéder å ces mesures.

Article 40 1. Si sa requéte est rejete'e. le requérant peut former un recours:

. — en Belgique. devant la cour d'appel ou le hof van beroep.

— au Danmark. devant le landsret. — en République fédérale d'Allemagne. de- vant l'Oberlandesgericht.

— en Grece. devant l'cmetcto — en Espagne. devant l'Audiencia Provin- cial.

en France. devant la cour d'appel. — en Irlande. devant la High Court. — en Islande. devant le héraösdömari. — en Italie. devant la corte d'appello. — au Luxembourg. devant la Cour supé- rieure de justice siégcant en matiere d'appel civil.

aux Pays-Bas. devant le gerechtshof. — en Norvege. devant le lagmannsrett. — en Autrichc. devant le Landesgericht ou le Kreisgericht.

— au Portugal. devant le Tribunal da Rela- cäo.

— en Suisse. devant le tribunal cantonal/ Kantonsgericht/tribunale cantonale.

— en Finlande. devant le hovioikeus/hov- rätt.

en Suede. devant le Svea hovrätt.

as an ordinary appeal for the purposes of the first paragraph.

The court may also make enforcement con- ditional on the provision of such security as it shall determine.

A rticle 39

During the time specified for an appeal pur- suant to Article 36 and until any such appeal has been determined. no measures of enforce- ment may be taken other than protective mea- sures taken against the property of the party against whom enforcement is sought.

The decision authorising cnforcement shall carry with it the power to proceed to any such protective measures.

Article 40

]. If the application for enl'oreement is refu- sed. the applicant may appeal:

in Belgium. to the cour d'appel or hof van beroep.

— in Denmark. to the landsret. — in the Federal Republic of Germany. to the Oberlandesgericht.

— in Greece. to the etocteto. — in Spain. to the Audiencia Provincial.

— in France. to the cour d'appel. — in Ireland. to the High Court. — in Iceland. to the héraösdomari. — in Italy. to the corte d'appello. in Luxembourg. to the Cour supérieure de justice sitting as a court of civil appeal.

— in the Netherlands. to the gerechtshof. in Norway. to the lagmannsrett. — in Austria. to the Landesgericht or the Kreisgericht.

— in Portugal. to the Tribunal da Relacäo.

— in Switzerland. to the tribunal cantonal/ Kantonsgericht/tribunale cantonale.

in Finland. to the hovioikeus/hovrätt.

— in Sweden. to the Svea hovrätt.

ten anses som en sådan talan mot domen med anlitande av ordinära rättsmedel som avses i första stycket.

Domstolen kan också göra verkställigheten beroende av att det ställs sådan säkerhet som domstolen bestämmer.

Arlike139

Så länge den i artikel 36 angivna fristen för att söka ändring ännu inte har löpt ut och intill dess att beslut har meddelats med anledning av att ändring sökts. får inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhetsåtgärder vidtas mot gäldenärens egendom.

Ett avgörande som medger verkställighet medför att sådana säkerhetsåtgärder får vid- tas.

Artikel 40

1. Om en ansökan om verkställighet avslås. kan sökanden ansöka om ändring av avgöran- det: —— i Belgien. vid cour d'appel eller hof van beroep. —— i Danmark. vid landsret. —- i Förbundsrepubliken Tyskland. hos Oberlandesgericht. =— i Greklapd. vid ELUETELO. — i Spanien. vid Audiencia Provincial.

—— i Frankrike. vid cour d'appel. —— i Irland. vid IIigh Court. —— i Island. hos héraösdömari. _ i Italien. vid corte d'appello. —— i Luxemburg. vid Cour supérieure de jus- tice som överinstans i civilmål.

—— i Nederländerna. vid gerechtshof. —— i Norge. vid lagmannsrett. ——i Osterrike. vid Landesgericht eller vid Kreisgericht.

—— i Portugal. vid Tribunal de Relacäo.

—— i Schweiz. vid tribunal cantonal/Kantons- gericht/tribunale cantonale.

= i Finland. vid hovrätt.

—— i Sverige. vid Svea hovrätt.

Prop. 1991/92:128 Bilaga

— au Royame-Uni:

a) en Angleterre et au Pays de Galles. de- vant la High Court of Justice ou. s'il s'agit d'une décision en matiére d'obligation alimen- taire. devant la Magistrates' Court.

b) en Ecosse. devant la Court of Session ou. s'il s'agit d'une decision en matiere d'obliga- tion alimentaire. devant la Sheriff Court.

e) en Irlande du Nord. devant la High Court of Justice ou. s'il s'agit d'une décision en ma- tiere d'obligation alimentaire. devant la Ma- gistrates' Court.

2. La partie contre Iaquelle l'exécution est demandée est appcle'c ä comparaitre devant la juridiction saisie du recours. En cas de défaut. Ics dispositions de l'artiele 20 deuxiéme et troi- sieme alinéas sont applicables alors memc que cette partie n'est pas domiciliée sur le terri- toire d'un des Etats eontractants.

A rticle. 4]

La decision rendue sur le recours prévu å l'artiele 40 ne peut faire l'objet:

en Belgique. en Grece. en Espagne. en France. en Italie. au Luxembourg et aux Pays- Bas. que d'un pourvoir en cassation.

— au Danemark. que d'un recours devant le hojesteret. avec l'autorisation du ministre de la justice.

— en République fédérale d'Allemagne. que d'une Rechtsbeschwerdc.

en lrlande. que d'un recours sur un point de droit devant la Supreme Court.

cn Islande. que d'un recours devant le Harstiréttur.

en Norvege. que d'un recours (kacremål au anke) devant le Hoyesteretts kjaeremålsut- valg ou Hoyesterett.

en Autrichc. que d'un Revisionsrekurs. — au Portugal. que d'un recours sur un point de droit.

en Suisse. que d'un recours de droit pu- blic devant le tribunal fédéral/staatsrechtliche Beschwerde beim Bundesgericht ricorso di di- ritto pubblico davanti al tribunale federale.

— en Finlande. que d'un recours devant le korkein oikeus/högsta domstolen.

— in the United Kingdom: (a) in England and Wales. to the High Court of Justice. or in the case of a maintenance judgment to the Magistrates' Court.

(b) in Scotland. to the Court of Session. or in the case of a maintenance judgment to the Sheriff Court.

(c) in Northern Ireland. to the I-Iigh Court of Justice. or in the case of a maintenance judgment to the Magistrates' Court.

2. The party against whom cnforcement is sought shall be summoned to appear before the appellate court. lf he fails to appear. the provisions of the second and third paragraphs of Article 20 shall apply even where he is not domiciled in any of the Contracting States.

Article 4]

A judgment given on an appeal provided for in Article 40 may be contested only:

— in Belgium. Greece. Spain. France. Italy. Luxembourg and in the Netherlands. by an ap- peal in cassation.

— in Denmark. by an appeal to the hojcste- ret. with the leave of the Minister ofJustice.

— in the Federal Republic of Germany. by a Rechtsbeschwerdc.

in Ireland. by an appeal on a point of law to the Supreme Court.

— in Iceland. by an appeal to the Hasstirét- tur.

— in Norway. by an appeal (kja'remål or anke) to the Hoyesteretts kaeremålsutvalg or Ionesterett.

— in Austria. by a Revisionsrekurs. — in Portugal. by an appeal on a point of law.

— in Switzerland. by a recours de droit pub- lic devant le tribunal féde'ral/staatsrechtsliche Beschwerde beim Bundesgericht/ricorso di di- ritto pubblico davanti al tribunale federale.

— in Finland. by an appeal to the korkein oi- keus/högsta domstolen.

— i Storbritannien och Nordirland:

a) i England och Wales. vid IIigh Court of Justice eller. i fråga om domar om underhålls- skyldighet. vid Magistrates' Court:

b)i Skottland. vid Court of Session. eller i fråga om domar om underhållsskyldighet. vid Sheriff Court:

e) i Nordirland. vid High Court ofJustice cl- Ier. i fråga om domar om underhållsskyldig- hct. vid Magistrates' Court.

2. Den domstol som handlägger frågan om verkställighet efter det att ändring har sökts skall höra motparten. Om denne underlåter att förklara sig skall bestämmelserna i artikel 20. andra och tredje styckena. tillämpas även om han inte har hemvist i en konventionsstat.

Artikel 41

Mot det avgörande som meddelas med an- ledning av att sådan ändring sotn avses i artikel 40 har sökts får talan endast föras:

— i Belgien. Grekland. Spanien. Frankrike. Italien. Luxemburg och Nederländerna ge- nom kassationsbesvär.

— i Danmark. genom besvär till hojesteret efter tillstånd från justitieministern.

— i Förbundsrepubliken Tyskland. genom Rechtsbeschwerdc.

— i Irland. genom överklagande av en rätts- fråga till Supreme Court.

i Island. genom överklagande till Hzesti- réttur.

i Norge. genom överklagande /kjtcremål eller anke/ till Hoycsteretts Kjteremålsutvalg eller Hoyesterctt.

i Österrike. genom Revisionsrekurs. — i Portugal. genom överklagande av en rättsfräga.

i Schweiz. genom recours de droit public devant le tribunal féde'ral/staatsrcchtliche Beschwerde beim Bundesgericht/ricorso di di- ritto pubblico davanti al tribunale federale.

— i Finland. genom överklagande till högsta domstolen.

Bilaga

en Suede. que d'un recours devant le högsta domstolen.

— au Royame-Uni. que d'un seul recours sur un point de droit.

Article 42

Lorsque la decision étrangere a statue sur plusieurs chefs de la demande et que l'exécu- tion ne peut étre autorise'e pour le tout. l'auto- rite' judiciarie accorde l'exécution pour un ou plusieurs d'entre eux.

Le requérant peut demander une exécution partielle.

Article 43 Les decisions etrangeres condamnant ä une astreinte ne sont exécutoires dans l'Etat requis que si le montant en a été définitivement fixé par les tribunaux de l'Etat d'origine.

Article 44

Le requérant qui. dans l'Etat d'origine. a be'néficié en tout ou en partie de ['assistance judiciaire ou d'une exemption de frais et dé- pens. beneficié. dans la procedure prévue aux articles 32 a 35. de l'assistance la plus favo- rable ou de l'exemption la plus large prévue par le droit de l'Etat requis.

Le_ requérant qui demande l'exécution d'une dccision rendue au Danemark ou en Is- . lande par une autorité administrative en ma- ticre d'obligation alimentaire peut invoquer dans l'Etat requis le bénéfice des dispositions du premier alinéa s'il produit un document etabli respectivement par le ministere de la justice danois ou par le ministere de la justice islandais. ct attestant qu'il remplit les condi- tions economiques pour pouvoir beneficier en tout ou en partie de l'assistance judiciaire ou d'une exemption de frais de dépens.

A rticle 45

Aucune caution ni aucun dépöt. sous quel- que denomination que ce soit. ne peut étre itn- pose' en raison. soit de la qualite d'e'tranger.

in Sweden. by an appeal to the högsta domstolen.

— in _the United Kingdom. by a single fur- ther appeal on a point of law.

Article 42

Where a foreign judgment has been given in respect of several matters and cnforcement cannot be authorised for all of them. the court shall authorisc cnforcement for one or more of them.

An applicant may request partial enforce- ment of a judgment.

Article 43

A foreign judgment which orders a periodic payment by-way of a penalty shall be enforce- able in the State in which enforcement is sought only if the amount of the payment has been finally determined by the courts of the State of origin.

Article 44 . .

An applicant who. in the State of origin. has benefited from complete or partial legal aid or exemption from costs or expenses. shall be en- titled. in the procedures provided for in Artic- les 32 to 35. to benefit from the most favou- rable legal aids or the most extensive exemp- tion from costs or expenses provided for by the law of the State addressed.

However. an applicant who requests the en- forcement of & decision given by an adminis- trative authority in Denmark or in Iceland in respect of a maintenance order may. in the State addressed. claim the benefits referred to in the first paragraph if he presents a statement from. respectively. the Danish Ministry ofJus- tice or the Icelandic Ministry of Justice to the effect that he fulfils the economic require- ments to qualify for the grant of complete or partial legal aid or exemption from costs or ex- penses.

A rticle 45

No security. bond or deposit. however de- scribed. shall be required of a party who in one Contracting State applies t'or enforcement of a

— i Sverige. genom överklagande till högsta domstolen.

—- i Storbritannien och Nordirland genom ett överklagande som avser en rättsfråga.

Artikel 42

Om en utländsk dom omfattar flera yrkan- den och verkställighet inte kan medges för do- men i dess helhet. skall domstolen medge verkställighet beträffande ett eller flera av dem.

Sökanden kan begära att domen verkställs delvis.

A rti kel 43

En utländsk dom. varigenom någon förplik- tas att betala vite. är verkställbar i verkställig- hetsstaten endast om vitets belopp slutligt har fastställts av domstol i ursprungsstaten.

Artikel 44

Om sökanden i ursprungsstaten helt eller delvis hade rättshjälp eller fri rättegång eller var befriad från kostnader eller avgifter. skall han vid det förfarande som avses i artiklarna 32 till 35 vara berättigad till rättshjälp eller fri rättegång eller kostnads- eller avgiftsbefrielse i största möjliga utsträckning enligt lagen i verkställighetsstaten.

En sökande som begär verkställighet av en dom eller ett beslut avseende underhållsskyl— dighet. som har meddelats av en administrativ myndighet i Danmark eller Island. kan i verk— ställighetsstaten erhålla de förmåner som an— ges i första stycket. om han företer ett intyg från det danska justitiedepartementet respek- tive det isländska justitiedepartementet som bekräftar att han uppfyller de ekonomiska vill— kor som gäller för erhållande av rättshjälp el— ler fri rättegång. heltleller delvis. eller befri— else från kostnader eller avgifter.

A rtikel 45

Ingen säkerhet. borgen eller deposition. oavsett dess benämning. får krävas av den som i en konventionsstat begär verkställighet av en

Bilaga

Sl

soit du de'faout de domicile ou de residence dans le pays. a la partie qui demande l'exécu- tion dans un Etat contractant d'une (lecision rendue dans un autre Etat contractant.

Section 3 Dispositions communes

Article 46

La partie qui invoque la reconnaissance ou demande l'exécution d'une decision doit pro— duire:

l. une expedition de celle-ci reunissant les conditions necessaires är son authenticite;

Z. s'il s'agit d'une decision par de'faut. l'ori- ginal ou une copie certifiée conformc du docu- ment établissant que l'acte introductif d'in- stance ou un acte equivalent a été signifié ou notifié a la partie défaillante.

A rticle 4 7

La partie qui demande l'exécution doit en outre produire:

l . tout document de nature å etablir que. sc- lon la loi de l'Etat d'origine. la decision est ex- ecutoire et a e'te signifiec:

2. s'il y a lieu. un document justifiant que le requérant be'neficic de l'assistance judiciaire dans l'Etat d'origine.

A rticle 48

A défaut de production des documents men- tionnés ä l'artiele 46 point ?. et å l'artiele 47 point 2. l'autorité judiciaire peut impartir un delai pour les produire ou accepter des docu- ments equivalcnts ou. si elle s'estirne suffisam- ment éclairec. en dispenser.

II est produit une traduction des document si l'autoritc judiciaire l'exige: la traduction est certfiee par une personne habilitée å cet effet dans l'un des Etats eontractants.

Article 49 Aucune legalisation ni formalite analogue n'est exigee en ce qui concerne les documents

Prop. 1991/92:128 Bilaga

judgment given in another Contracting State on the ground that he is a foreign national or that he is not domiciled or resident in the State in which cnforcement is sought.

Section 3 Common provisions

Artic/c 46 A party seeking recognition or applying for enforcement of a judgment shall produce:

l. a copy of the judgment which satisfies the conditions necessary to establish its authenti- city;

2. in the case of a judgment given in default. the original or a certified true copy of the do- cument which establishes that the party in de- fault was served with the document instituting the proceedings or with an equivalent docu- ment.

Article 4 7

A party applying for enforcement shall also produce:

1. documents which establish that. accor- ding to the law of the State of origin. the judg- ment is enforceable and has been served;

2. where appropriate. a document showing that the applicant is in receipt of legal aid in the State of origin.

Article 48

If the. documents specified in Article 460) and Article 47(2) are not produced. the court may specify a time for their production. accept equivalent documents or. if it considers that it has sufficient information before it. dispense with their production.

If the court so requires. a translation of the documents shall be produced; the translation shall be certified by a person qualified to do so in one of the Ctmtracting States.

Article 49 No legalisation of other similar formality shall be required in respect of the documents

dom. som har meddelats i en annan konven- tionsstat. på den grunden att han är utländsk medborgare eller inte har sin hemvist eller vis- telseort i verkställighetsstaten.

Avsnitt 3 Gemensamma bestämmelser

Artikel 46

Den part som gör gällande att en dom skall erkännas eller ansöker om verkställighet av en dom skall ge in: 1. en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att dess äkthet skall kunna fastställas; 2. när det rör sig om en tredskodom eller an- nan dom som har meddelats mot en utebliven svarande. originalet eller en bestyrkt kopia av den handling som visar att stämningsansökan eller motsvarande handling har delgivits den uteblivna parten.

Artikel 47

Den part som ansöker om verkställighet skall också ge in: 1. handlingar som visar att domen är verkställ- bar enligt lagen i ursprungsstaten och att den har delgivits; 2. i förekommande fall. handlingar som visar att sökanden åtnjöt rättshjälp eller fri rätte- gång i ursprungsstaten.

Artikel 48

Om de i artikel 46 punkt 2 och artikel 47 punkt "2 angivna handlingarna inte har ingivits. kan domstolen bestämma en tid inom vilken de skall inges. godta likvärdiga handlingar el- ler. om tillgängliga uppgifter kan anses till- räckliga. befria sökanden från skyldigheten att ge in dem.

Om domstolen begär det. skall en översätt- ning av handlingarna ges in; översättningen skall vara bestyrkt av en person som är behörig därtill i någon av konventionsstatcrna.

Artikel 49 Ingen legalisering eller annat liknande för- farande far krävas i fråga om de handlingar

'Jt L,.)

mentionnés aux articles 46. 47 et 48 deuxieme alinéa. ainsi que. les cas échéant. la procura- tion ad litem.

TITRE IV ACTES AUTHENTIQUES ET TRANSAC- TIONS JUDlClAlRES

Article 50

Les actes authentiques recus et exécutoires dans un Etat contractant sont. sur requéte. déclarés exécutoires dans un autre Etat con- tractant. conformément a la procedure prévue aux articles 31 et suivants. La requéte ne peut étre rejetée que si l'exécution de l'acte authen- tique est contraire ä l'ordre public de l'Etat re- quis.

L'acte produit doit re'unir les conditions né- cessaires ä son authenticité dans l'Etat d'ori- gine.

Les dispositions de la section 3 du titre III sont. en tant que de bcsoin. applicables.

Article 5 ]

Les transactions conclues devant le jugc au c0urs d'un procés et exécutoires dans l'Etat d'origine sont executoires dans l'Etat requis aux mémes conditions que les actes authenti- ques.

TITRE V DISPOSITIONS GENERALES

A rticle 52

Pour déterminer si une partie a un domicile sur le territoire de l'Etat contractant dont les tribunaux sont saisis. le juge applique sa loi in- terne.

Lorsqu'une partie n'a pas de domicile dans l'Etat dont les tribunaux sont saisis. le juge. pour determiner si elle a un domicile dans un autre Etat contractant. applique la loi de cet Etat.

referred to in Articles 46 or 47 or the second paragraph of Article 48. or in respect of a do- cument appointing a representative ad litem.

TITLE IV AUTHENTIC INSTRUMENTS AND COURT

- SETTLEMENTS

Article 50

A document which has been formally drawn up or registered as an authentic instrument and is enforceable in one Contracting State shall. in another Contracting State. be decla— red enforceable there. on application made in accordance with the procedures provided for in Article 31 et seq. The application may be re— fused only if cnforcement of the instrument is contrary to public policy in the State addres— sed.

The instrument produced must satisfy the conditions necessary to establish its authenti— city in the State of origin.

The provisions of Section 3 of Title III shall apply as appropriate.

Article 5!

A settlement which has been approved by a court in the course of proceedings and is en— forceable in the State in which it was con— cluded shall be enforceable in the State add— ressed under the same conditions as authentic instruments.

TITLE V GENERAL PROVISIONS

Article 52

In order to determine whether a party is do— miciled in the Contracting State whose courts are scised of a matter, the Court shall apply its internal law.

Ifa party is not domiciled in the State whose courts are seised of the matter. then. in order to determine whether the party is domiciled in another Contracting State. the court shall ap- ply the law of that State.

som anges i artiklarna 46 och 47 och i artikel 48. andra stycket eller i fråga om fullmakt för ombud i saken.

AVDELNING lV - OFFICIELLA HANDLINGAR (ACTES AU- THENTIQUES) OCH INFÖR DOMSTOL lN- GANGNA FÖRLIKNINGAR

Artikel 50

En handling som har upprättats eller regi- strerats som en officiell handling (acte authen- tiquc) och som är verkställbar i en konven- tionsstat skall på ansökan förklaras vara verk- ställbar i en annan konventionsstat i enlighet med det i artikel 31 och följande artiklar före- skrivna förfarandet. Framställningen får av- slås endast om verkställighet av den officiella handlingen strider mot grunderna för rättsord- ningen (ordre public) i verkställighetsstaten.

Den ingivna handlingen måste uppfylla de villkor som är nödvändiga för att den skall kunna godtas som en officiell handling i ur- sprungsstaten.

Bestämmelserna i avdelning III. avsnitt 3. gäller i tillämpliga delar.

Artikel 51

En förlikning som har ingåtts inför domstol i ett pågående mål och sotn är verkställbar i den stat där förlikningen ingicks är verkställ- bar i verkställighetsstaten under samma förut- sättningar som officiella handlingar (actes au- thentiques).

AVDELNING v " ALLMÄNNA BES'I'AMMELSER

Artikel 52

Vid avgörandet av frågan om en part har hemvist i den konventionsstat där målet är väckt skall domstolen tillämpa sin egen lag.

Om en part inte har hemvist i den stat där målet är anhängigt. skall domstolen. vid avgö- randet av frågan om parten har hemvist i en annan konventionsstat. tillämpa den statens lag.

Article 53

Le siege des sociétés et des personnes mora- les cst assimilé au domicile pour l'application de. la présente convention. Toutefois. pour dé- terminer ce siege. le jugc saisi applique les regles de son droit international privé.

Pour déterminer si un trust a son domicile sur le territoire d'un Etat contractant dont les tribunaux sont saisis. le juge applique les regles de son droit international privé.

'I'ITRE VI DISPOSITIONS TRANSI'I'OIRES

Article 54

Les dispositions de la présente convention ne sont applicables qu'aux actions judicaircs intentées et aux actes authentiques reeus pos- te'rieurement ä l'entrée en vigueur de la pré- sente convention dans l'Etat d'origine et. lors- que la reconnaissance ou l'exécution d'une dé- cision ou d'un acte authentique est demandée. dans l'Etat requis.

T(:)utefois. les décisions rendues apres la date d'entrée en vigueur de la présente con- vention dans les rapports entre l'Etat d'origine et l'Etat requis å la suite d'actions intentées avant cette date sont reconnues et exe'cute'es conformément aux dispositions du titre Ill si les régles de competence applique'es sont con- formcs ä celles prévues soit par le titrc II soit par une convention qui ctait en vigueur entre l'Etat d'origine et l'Etat requis lorsque l'action a été intentée.

Si. par un écrit antérieur å l'entrée en vigeur de la présente convention. les parties en litige å propos d'un contrat étaient convenues d'ap- pliquer ä ce contrat le droit irlandais ou le droit d'une partie du Royaume-Uni. les tribunaux de l'Irlande ou de cette partie du Royaume- Uni conservent la faculté de connaitre de ce li— tige.

A rticle 53

For the purposes of this Convention. the seat of a company or other legal person or as- sociation of natural or legal persons shall be treated as its domicile. However. in order to determine that seat. the court shall apply its rules of private international law.

In order to determine whether a trust is do- miciled in the Contracting State whose courts are seised of the matter. the court shall apply its rules of private international law.

TITLE VI TRANSITIONAL PROVISIONS

A rticle 54

The provisions of this Convention shall ap- ply only to legal proceedings instituted and to documents formally drawn up or registered as authentic instruments after its entry into force in the State of origin and. where recognition or enforcement of a judgment or authentic in- strument is sought. in the State addressed.

However. judgments given after the date of entry into force of this Convention between the State or origin and the State addressed in proceedings instituted before that date shall be recognised and enforced in accordance with the provisions of TitleIII if jurisdiction was founded upon rules which accorded with those provided for either in Title Il of this Conven- tion or in a convention concluded between the State of origin and the State addressed which was in force when the proceedings were insti- tuted.

If the parties to a dispute concerning a con- tract had agreed in writing before the entry into force of this Convention that the contract was to be governcd by the law of Ireland or of a part of the United Kingdom. the courts of Ireland or of that part of the United Kingdom shall retain the right to exercise jurisdiction in the dispute.

A rlikel 53

Vid tillämpningen av denna konvention skall ett bolags eller annan juridisk persons säte anses vara dess hemvist. För att be— stämma var detta säte är beläget skall domsto— len tillämpa sin egen internationella privaträtt.

För att bestämma om en "trust" har säte i den konventionsstat där målet är anhängigt skall domstolen tillämpa sin egen internatio— nella privaträtt.

AVDELNING vr __ OVERGÅNGSBESTAMMELSER

Artikel 54

Bestämmelserna i denna konvention skall tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts och på officiella handlingar (actes authentiques) som har upprättats eller regi— strerats efter konventionens ikraftträdande i ursprungsstaten och. i fråga om erkännande eller verkställighet av en dom eller en officiell handling. i den stat som ansökan riktar sig till.

Domar som har meddelats i ursprungssta- ten. efter denna konventions ikraftträdande mellan ursprungsstaten och den stat som ansö— kan riktar sig till. i mål och ärenden sotn har anhängiggjorts före den dagen. skall dock er- kännas och verkställas i den stat som ansökan riktar sig till enligt bestämmelserna i avdelning III. om domstolen har grundat sin behörighet på bestämmelser som överensstämmer an- tingen med de bestämmelser som anges i av— delning II i denna konvention eller med be- stämmelser i en konvention som gällde mellan ursprungsstaten och den stat som ansökan rik— tar sig till vid tiden för målets eller ärendets an— hängiggörande.

Om parterna i en avtalstvist före denna kon- ventions ikraftträdande skriftligen har kommit överens om att den på avtalet tillämpliga lagen skall vara irländsk lag eller lagen i en del av Storbritannien och Nordirland. skall domsto- larna i Irland och iden delen av Storbritannien och Nordirland behålla sin behörighet att pröva tvisten.

Article 54 bis

Pendant trois années suivant l'entrée en vi— gueur de la présente convention a l'égard re- spectivement du Danemark, de la Greco. de l'Irlande, de l'lslande, de la Norvege. de la Finlande et de la Suede. la competence en ma- tiere maritime dans chacun de ces Etats est de'- terminée non seulement conformément aux dispositions du titre ll. mais également confor- mément aux point l ä 7 ci-aprés. Toutefois. ces dispositions cesseront d'étre applicables dans chacun de ces Etats au moment ou la conven- tion internationale pour l'unifieation de certai- nes regles sur la saisie conservatoire des navi- res de mer. signée a Bruxelles le 10 mai 1952. sera en vigueur ä son égard.

1. Une personne domiciliée sur le territoire d'un Etat contractant peut étre attraite pour une créance maritime devant les tribunaux de l'un des Etats mentionnés ci-dessus lorsque le navire sur lequel porte la créance ou tout autre navire dont elle est propriétaire a fait l'objet d'une saisie judiciaire sur le territoire de ce dernier Etat pour garantir la créance, ou au- rait pu y faire l'objet d'une saisie alors qu'un caution ou une autre sureté a été donnée. dans les cas suivants:

a) si le demandeur est domicilié sur le terri- toire de cet Etat:

b) si la créance maritime. est nee dans cet Etat;

c) si la créance maritime est née au cours d'un voyage pendant lequel la saisie a été faite ou aurait pu étre faite:

cl) si la créance provient d'un abordage ou d'un dommage cause par un navire. par exécu- tion ou omission d'une manoeuvre ou par in- observation des reglements. soit a un autre na- vire. soit aux choses ou personnes se trouvant ä bord;

e) si la créance est née d'une assistance ou d'un sauvetage;

f) si la créance est garantie par une hypo- theque maritime ou un mort-gage sur le navire sam.

Article 5 4.4

For a period of three years from the entry into force of this Convention for Denmark, Greece, Ireland, Iceland, Norway, Finland and Sweden, respectively. jurisdiction in mari— time matters shall be determined in these Sta- tes not only in accordance with the provisions of Title II. but also in accordance with the pro- visions of paragraphs] to 7 following. How- ever. upon the entry into force of the lnterna— "tional Convention relating to the arrest of sea- going ships. signed at Brussels on l()May 1952, for one of these States, these provisions shall cease to have effect for that State.

]. A person who is domiciled in a Contract- ing State may be sued in the courts of one of the States mentioned above in respect of a ma- ritime claim if the ship to which the claim re- lates or any other ship owned by him has been arrested by judicial process within the territory of the latter State to secure the claim. or could have been so arrested there but'bail or other security has been given, and either:

(a) the claimant is domiciled in the latter State, or (b) the claim arosc in the latter State. or

(c) the claim concerns the voyage during which the arrest was made or could have been made, or

(d) the claim arises out of a collision or out of damage caused by a ship to another ship or to goods or persons on board either ship. ei- ther by the execution or non-execution of a manoeuvre or by the non-observance of regu- lations. or

(e) the claim is for salvage. or

(f) the claim is in respect of a mortgage or hypothecation of the. ship arrested.

Artikel 54 A

Under en tid av tre år räknat från ikraftträ- dandet av denna konvention för respektive Danmark, Grekland, Irland. Island, Norge, Finland och Sverige, skall i sjörättsmäl behö- righeten i dessa stater bestämmas inte endast enligt bestämmelserna i avdelning II utan även enligt de nedan i punkterna ] till 7 angivna bc- stämmelserna. Dessa bestämmelser upphör dock att gälla för ifrågavarande stat när den in- ternationella konventionen om kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder (arrest) i havs- gåendc fartyg. som undertecknades i Bryssel den 10 maj 1952, träder i kraft i förhållande till den staten.

]. Mot den som har hemvist i en konven- tionsstat kan i fråga om sjöfordringar talan väckas vid domstolarna i en av de ovan nämnda staterna om det fartyg som fordran hänför sig till. eller annat av honom ägt fartyg, har blivit föremål för kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd (arrest) vid ett rättsligt förfa- rande inom den senare statens territorium för att säkerställa kravet. eller kunde ha blivit föremål för sådan säkerhetsåtgärd om inte borgen eller annan säkerhet hade ställts, och:

a) käranden har hemvist i denna stat. eller

b) fordringen har uppkommit i denna stat, eller

c) fordringen har uppkommit under den resa vid vilken säkerhetsåtgärden har, eller kunde ha, vidtagits, eller .

d) fordringen grundar sig på en samman- stötning eller skada orsakad av ett fartyg på ett annat eller på gods eller personer ombord på något av fartygen. som beror antingen på verkställd eller underlåten manöver eller un- derlåtenhet att iaktta gällande föreskrifter. el- ler

e) fordringen avser bärgning. eller

f) panträtt på grund av inteckning eller an- nan på avtal grundad panträtt till säkerhet för fordringen gäller i det fartyg som är föremål för kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd (arrest).

Prop. 1991/92:128 Bilaga

2. Peut étre saisi le navire auquel la créance maritime se rapporte ou tout autre navire ap- partenant ä celui qui était. au moment ou est née la créance maritime, propriétaire du na- vire auquel cette créance se rapporte. Toute- fois. pour les eréances prévues au point 5 sous o). p) ou q). seul lc navire sur lequel porte la créance pourra étre saisi.

3. Des navires seront réputés avoir le méme propriétaire lorsque toutes les parts de pro— priéte' appartiennent a une méme ou aux mé- mes personnes.

4. En cas d'uffretement d'un navire avec re— mise de la gestion nautique, lorsque l'affre'teur répond seul d'une créance maritime se rappor- tant au navire. celui-ci peut étre saisi ou tout autre navire appartenant ä cet affréteur. mais aucun autre navire appartenant ou proprie- taire ne peut étre saisi en vertu de cette créance maritime. Il en est de méme dans tous les cas ou une personne autre que le proprie- taire est tenue d'une créance maritime.

5. On entend par "créance maritime". l'allé- gation d'un droit ou d'une créance ayant l'une ou plusieurs des causes suivantes: &) dommages eause's par un navire soit par abordage, soit autrement:

b) pertes de vies humaines ou dommages corporels causes par un navire ou provenant de l'exploitation d'un navire;

c) assistance et sauvetage;

d) contrats relatifs ä l'utilisation ou la loca- tion d'un navire par chartc-partic ou autre- ment;

e) contrats relatifs au transport des mar- chandiscs par un navire en vertu d'une charte- partie, d'un connaissement ou autrcment:

f) pertes ou dommages aux marchandises et bagages transportés par un navire;

g.) avarie commune;

h) pret a la grosse;

i) remorquagc:

j) pilotage:

k) fourniturcs, quel qu'en soit le lieu. de produits ou de materiel faites a un navire en vue de son exploitation ou de son entretien;

l)construction. reparations. equipement d'un navire ou frais de calc'.

2. A claimant may arrest either the particu- lar ship to which the maritime claim relates, or any other ship which is owned by the person who was, at the time when the maritime claim arose. the owner of the particular ship. IIow- ever, only the particular ship to which the ma- ritime claim relates may be arrested in respect of the maritime claims set out in (5) (o), (p) or (q) of this Article.

3. Ships shall be deemed to be in the same ownership when all the shares therein are ow- ned by the same person or persons.

4. When in the case of a charter by demise of a ship the chartercr alone is liable in respect of a maritime claim relating to that ship. the claimant may arrest that ship or any other ship owned by the charterer, but no other ship ow- ned by the owner may be arrested in respect of such claim. The same shall apply to any case in which a person other than the owner of a ship is liable in respect of a maritime claim relating to that ship.

5. The expression "maritime claim" means a claim arising out of one or more of the follow- ing: (a) damage caused by any ship either in col- lision or otherwise; (b) loss of life or personal injury caused by any ship or occurring in connection with the operation on any ship:

(c) salvage;

(d) agreement relating to the use or hire of any ship whether by ehartcrparty or otherwise:

(e) agreement relating to the carriage of goods in any ship whether by charterparty or otherwise;

(f) loss of or damage to goods including bag- gage carried in any ship:

(g) general average; (h) bottomry; (i) towage; (j) pilotage:

(k) goods or materials wherevcr supplied to a ship for her operation or maintenance:

(l) construction. repair or equipment of any ship or dock charges and ducs;

2. Kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd (arrest) kan erhållas såväl i det fartyg som sjö- fordringen hänför sig till som i annat fartyg ägt av den person som vid tiden för fordringens uppkomst var ägare till det förstnämnda farty- ' get.I fråga om sådana fordringar som anges i punkt 5 o), p) eller q) i denna artikel får dock endast det fartyg som sjöfordringen hänför sig till tas i anspråk.

3. Fartyg skall anses tillhöra samma ägare när alla andelar däri ägs av samma person eller personer.

4. Om, vid skeppslega (demise charter), befraktaren ensam är ansvarig för en sjöford- ran som hänför sig till fartyget. kan kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd (arrest) erhål- las för fordringen i detta fartyg eller i annat fartyg som ägs av befraktaren men inte i något annat fartyg som tillhör ägaren. Denna be- stämmelse gäller även i andra fall då någon an- nan än ett fartygs ägare är ansvarig för en sjö- fordran.

5. Uttrycket "sjöfordran" innebär en ford- ran som stöder sig på en eller flera av följande grunder:

a) skada orsakad av ett fartyg genom sam- manstötning eller på annat sätt;

b) dödsfall eller personskada som orsakats av ett fartyg eller som inträffat i samband med driften av ett fartyg;

c) bärgning:

d)avtal som rör fartygs användning eller förhyrning på grundval av certeparti eller an- nat;

e) avtal som rör transport av gods med ett fartyg på grundval av certeparti. konossement eller annat;

f) förlust av eller skada på gods inklusive resgods under transport med fartyg:

g) gemensamt haveri;

h) bodmeri;

i) bogsering;

j) lotsning:

k) leverans av varor eller materiel för far- tygs drift eller underhåll. oberoende av leve- ransorten:

l) byggnad eller reparation av eller utrust- ning till ett fartyg eller kostnader för dockning;

m) salaires des capitaine. officiers ou hom- mes d'équipage;

n) débours du capitaine et ceux effectués par les chargeurs, les affréteurs et les agents pour le compte du navire ou de son proprié- taire;

o) la propriété contestée d'un navire:

p) la eopropriété d'un navire ou sa posses- sion. ou son exploitation, ou les droits aux pro- duits d'cxploitation d'un navire en copro- priété;

q) toute hypothequc maritime et tout mort- gage.

6. Au Danemark. l'expression "saisie judi— ciaire" couvre, en cc qui concerne les créances maritimes visées au point 5 sous o) et p). le for- bud pour autant que cette procedure soit la seule admise en l'espece par les articles 646 a 653 de la loi sur la procedure civile (Lov om rettens pleje).

7. En Islande, le terme "saisie" est réputé englober, en ce qui concerne les créances mari- times visées au point sous o) et p) du present article une "lögbann". lorsque cette procedure est la seule possible pour une telle créance cn vcrtu du chapitre III de la loi en matiere de sai- sie de d'injonction (lög um kyrrsetningu og lögbann).

TITRE VII RELATION AVEC LA CONVENT ION DE BRUXELLES ET LES AUTRES CONVEN- TIONS

Article 54 ter

1. La présente convention n'affecte pas l'ap- plication par les Etats membres des Commu- naute's européennes de la convention concer- nant la compétenee judiciaire et l'exécution des decisions en matiere civile et commerciale. signée å Bruxelles le 27 septembre 1968, et du protocole concernant l'interprétation par la Cour de justice de ladite convention. signé a Luxembourg le 3 juin 1971. tels que modifiés par les conventions relatives ä l'adhésion a la- dite convention et audit protocole des Etats adhérents aux Communautes europénnes.

(m) wages of masters, officers or crew;

(n) master's disbursements. including dis- bursements made by shippers, charterers or agents on behalf of a ship or her owner;

(o) dispute as to the title to or ownership of any ship;

(p) disputes between co-owners of any ship as to the ownership. possession, employment or earnings of that ship;

(q) the mortgage or hypothecation of any ship.

6. In Denmark, the expression "arrest" shall be deemed as regards the maritime claims re- ferred to in (5)(o) and (p) of this Article, to include a "forbud". where that is the only pro- cedure allowed in respect of such a claim un- der Articles 646 to 653 of the law on civil pro- cedure (lov om rettens pleje).

7. In Iceland, the expression "arrest" shall be deemed, as regards the maritime claims re- ferred to in (5) (0) and (p) of this Article, to include a "lögbann". where that is the only procedure allowed in respect of such a claim under ChapterIII of the law on arrest and in- junction (lög um kyrrsetningu og lögbann).

TITLE VII .

RELA'I'IONSIIIP TO THE BRUSSELS CON- VENTION AND TO OTHER CONVEN- TIONS

Article 54 B

1. This Convention shall not prejudice the application by the Member States ofthe Euro- pean Communities of the Convention on Juris- diction and the Enforcemcnt of Judgments in Civil and Commercial Matters. signed at Brus- sels on 27 september 1968 and of the Protocol on interpretation of that Convention by the Court of Justice. signed at Luxembourg on 3June 1971. as amended by the Conventions of Accession to the said Convention and the said Protocol by the States acceding to the European Communities, all of these Conven-

m) befälhavares, befäls och besättnings lö- ner;

n) befälhavarcs utlägg. inklusive utlägg som gjorts av avlastare, befraktare eller agenter för fartygets eller dess ägares räkning;

o) tvist om äganderätten till ett fartyg:

p)tvist mellan delägare till ett fartyg om äganderätten eller besittningen till fartyget el- ler driften av eller intäkterna från detta:

q) panträtt på grund av inteckning eller an— nan på avtal grundad panträtt i fartyg.

6. I Danmark skall, i fråga om sjöfordringar som behandlas i punkt 5 o) och p) i denna arti- kel, uttrycket "arrest" (kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder) anses omfatta också "for- bud" när detta. enligt paragraferna 646 till 653 i lov om rettens pleje. är det enda tillåtna för- farandet i fråga om sådan fordran. 7.l Island skall. i fråga om sjöfordringar som behandlas i punkt 5 o) och p) i denna arti- kel. uttrycket "arrest" (kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder) anses omfatta också "lög— hann" när detta, enligt kapitel III lagen om kvarstad och förbud (lög um kyrrsetningu og lögbann). är det enda tillåtna förfarandet i fråga om sådan fordran.

AVDELNING VII FÖRHÅLLANDET TILL BRYSSELKON- VENTIONEN OCH TILL ANDRA KONVEN- TIONER

Artikel 54 B

1. Denna konvention skall inte inverka på de Europeiska gemenskapernas medlemssta- ters tillämpning av konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område som undertecknades i Bryssel den 27 september 1968 och protokollet om gemenskapsdomstolens tolkning av denna konvention som undertecknades i Luxemburg den 3 juni 1971 iden lydelse de har fått genom konventionerna om de Europeiska gemenska- pernas medlemsstaters tillträde till nämnda konvention och protokoll. vilka samtliga kon-

Prop. 1991/921128 Bilaga

l'ensemblé de ces conventions et du protocole étant ci-apres dénommé "la convention de Bruxelles".

2. Toutefois. la présente s'applique en tout état de cause:

a) en matiére de competence, lorsque le dé— fendeur est domicilié sur le territoire d'un Etat contractant a la présente convention qui n'est pas membre des Communautés europeennes ou lorsque les articles 16 ou 17 de la présente convention conferent une compétence aux tri- bunaux d'un tel Etat contractant;

b) en matiére de litispendance ou de con- nexité telles que prévues aux articles 21 et "22 de la présente convention. lorsque les deman- des sont formées dans un Etat contractant qui n'est pas membre des Communautés euro- pécnnes et dans un Etat contractant qui est membre des Communautés curope'ennes;

e) en matiere de reconnaissance et d'exccu- tion. lorsque soit l'Etat d'origine soit l'Etat re- quis n'est pas membre des Communautés europécnnes.

3. Outre les motifs faisant l'objet du titre 111, la reconnaissance ou l'exécution peut étre refusée si la reglc de compétence sur la base de Iaquelle la decision a été rendue differe de celle resultant de la présente convention et si la reconnaissance ou l'exécution est demandée contre une partie qui est domiciliée sur le terri- toire d'un Etat contractant qui n'est pas membre des Communautés curopécnnes. ä moins que la decision puisse par ailleurs etre reconnue ou exécute'e selon le droit de l'Etat requis.

convention

Article 55

Sans prejudice dcs dispositions de l'artiele 54 deuxieme alinéa et de l'artiele 56. la pré— sente convention remplace entre les Etats qui y sont parties les conventions conclues entre deux ou plusieurs de ces Etats. ä savoir:

— la convention entre la France et la Confe- deration suisse sur la competence judiciaire et l'exécution des jugements en matiére civile, signée 51 Paris le 15 juin 1869.

— le traité entre la Confederation suisse et l'Espagne sur l'exécution réciproque des juge-

tions and the Protocol being hereinafter refer- red to as the "Brussels Convention".

2. However. this Convention shall in any event be applied: (a) in matters of jurisdiction, where the de— fendant is domiciled in the territory of a Con- tracting State which is not a member of the European Communities, o'r where Articles 16 or 17 of this Convention confer a jurisdiction on the courts of such a Contracting State;

(b) in relation to a lis pendens or to related actions as provided for in Articles21 and 22, when proceedings are instituted in a Contract- ing State which is not a member of the Euro- pean Communities and in a Contracting State which is a member of the European Communi- ties;

(c) in matters of recognition and enforce- ment, where either the State of origin or the State addressed is not a member of the Euro- pean Communities.

3. In addition to the grounds provided for in title III recognition or cnforcement may be re— fused if the ground of jurisdiction on which the judgment has been based differs from that re- sulting from this Convention and recognition or cnforcement is sought against a party who is domiciled in a Contracting State which is not a member of the European Communities, un- less the judgment may otherwise be recog- nised or enforced under any rule of law in the State addressed.

Article 55

Subject to the provisions of the second para- graph of Article 54 and of Article 56, this Con- vention shall, for the States which are parties to it, supersedc the following conventions concluded between two or more of them:

—— the Convention between the Swiss Confe- deration and France on jurisdiction and en- forcement of judgments in civil matters. signed at Paris on 15 June 1869.

— The Treaty between the Swiss Ccmfedera- tion and Spain on the mutual enforeement of

ventioner och protokoll i det följande be- nämns Brysselkonventioncn.

2. Denna konvention skall dock alltid till- lämpas: _ a) i fråga om domstols behörighet, om sva- randen har hemvist i en konventionsstat som inte är medlem i de Europeiska gemenska- perna eller när en domstol i en sådan konven- tionsstat har behörighet enligt artiklarna 16 el- ler 17;

b)i fråga om litispendens eller när mål har samband med varandra enligt bestämmelserna i artiklarna 21 och 22, och talan väcks i en kon- ventionsstat som inte är medlem i de Euro- peiska gemenskaperna och i en konventions- stat som är medlem i de Europeiska gemen- skaperna:

c) vid erkännande och verkställighet. när antingen ursprungsstaten eller den stat som ansökan riktar sig till inte är medlem i de Europeiska gemenskaperna.

3. Erkännande eller verkställighet får, ut- över på de grunder som anges i avdelning llI. vägras om den bestämmelse som domstolen har grundat sin behörighet på avviker från be- stämmelserna om behörighet i denna konvert- tion och erkännande eller verkställighet be- gärs mot någon som har hemvist i en konvert- tionsstat som inte är medlem i de Europeiska gemenskaperna. såvida inte domen likväl fär erkännas eller verkställas enligt vad som gäller i den stat som ansökan riktar sig till.

Artikel 55

Med de begränsningar som följer av artikel 54. andra stycket och artikel 56. skall denna konvention. för de stater som är anslutna till den. ersätta följande kcmventioncr som ingåtts mellan två eller tIera av dem:

—— konventionen mellan Schweiz och Frank- rike om domstols behörighet och verkställig- het av civildomar. undertecknad i Paris den 15 juni 1869.

-— fördraget mellan Schweiz och Spanien om ömsesidig verkställighet av domar på privat-

? 'Jl

tnents ou arréts en matiere civile et commer- ciale, signe' ä Madrid le 19 novembre 1896.

— la convention entre la Confederation suisse et le Reich allemand relative a la recon- naissance et a l'exécution de decisions judiciaires et de sentences arbitrales, signée å Berne le 2 novembre 1929.

la convention entre le Danemark. la Fin- lande. l'Islande. la Norvege et la Suede sur la reconnaissance et l'exécution de jugements. signée å Copenhague le 16 mars 1932.

— la convention entre la Confederation suisse et l'ltalie sur la reconnaissance et l'exé- cution de decisions judiciaires. signée å Rome le 3 janvier 1933.

la convention entre la Suéde et la Confe— deration suisse sur la reconnissancc ct l'exécu- tion des decisions judiciaires et sentences ar- bitrales, signée ä Stockholm le 15 janvier 1936.

— la convention entre le Royaume de Belgi- que et l'Autriche sur la reconnaissance et l'exécution re'ciproques, des décisions judiciaires et des actes authentiques en ma- tiere d'obligations alimentaires. signée a Vienne le 25 octobre 1957.

la convention entre la Confédération suisse et la Belgique sur la reconnaissance et l'exécution de decisions judiciaires et de sen- tences arbitrales, signée ä Berne le 29 avril 1959.

— la convention entre la République fe'dé— rale d'Allemagne et l'Autriche sur la recon- naissance et l'exécution réciproques des déei- sions jttdiciaires et des decisions et transac- tions judiciaires. et des actes authenthiques en matiere civile et commerciale. signée å Vienne le 6 juin 1959.

la convention entre le Royaume de Bel- gique et l'Autriche sur la reconnaissance et l'exécution réciproques des décisions judiciaires. sentences arbitrales et actes au- thentiques en matiere civile et commerciale. signée å Vienne le 16 juin 1959.

— la convention entre l'Autriche et la Con- federation suisse sur la reconnaissance et l'exécution des decisions judiciaires. signée å Berne le 16 cleeembre 1960.

— la convention entre la Norvége et le Royaume-Uni sur la reconnaissance recipro-

judgments in civil or commercial matters. sig- ned at Madrid on 19 November 1986.

— The Convention between the Swiss Con- federation and the German Reich on the re- cognition and enforcement of judgments and arbitration awards. signed at Berne on 2 No- vember 1929. '

— the Convention between Denmark, Fin- land. Iceland. Norway and Sweden on the re- cognition and cnforcement of judgments. sig- ned at Copenhagen on 16 March 1932.

— the Convention between the Swiss Confe- deration and Italy on the recognition and en- forcement of judgments, signed at Rome on 3 January 1933.

- the Convention between Sweden and the Swiss Confederation on the recognition and cnforcement of judgments and arbitral awards signed att Stockholm on 15January 1936.

— the Convention between the Kingdom of Belgium and Austria on the reciprocal recog- nition and cnforcement of judgments and au- thentic instrutnents relating to maintenance obligations. signed at Vienna on 25 October 1957.

— the Convention between the Swiss Confe- deration and Belgium on the recognition and cnforcement of judgments and arbitration awards. signed at Berne on 29 april 1959.

— the Convention between the Federal Re- public of Germany and Austria on the recipro- cal recognition and cnforcement of judg- tnents. settlements and authentic instruments in civil and commercial matters. signed at Vienna on 6 June 1959.

— the Convention between the Kingdom of Belgium and Austria on the reciprocal recog- nition and enforcetnent ofjudgments. arbitral awards and authentic instruments in civil and commercial matters. signed at Vienna on 16June 1959.

— the Convention between Austria and the Swiss Confederation on the recognition and cnforcement of judgments. signed at Berne on 16 December 1960.

the Convention between Norway and the United Kingdom providing for the reciprocal

rättens område. undertecknad i Madrid den 19 november 1896.

— konventionen mellan Schweiz och Tyska Riket om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar. undertecknad i Bern den 2 november 1929.

— konventionen mellan Danmark. Finland. Island. Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar. undertecknad i Kö- penhamn den 16 mars 1932.

— konventionen mellan Schweiz och Italien om erkännande och verkställighet av domar. undertecknad i Rom den 3 januari 1933.

— konventionen mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar. undertecknad i Stock- holm den 15 januari 1936.

— konventionen mellan Konungariket Bel- gien och Österrike om ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar angående underhållsskyldighet. undertecknad i Wien den "25 oktober 1957.

— konventionen mellan Schweiz och Bel— gien om erkännande och verkställighet av do- mar och skiljedomar. undertecknad i Bern den 29 april 1959.

— konventionen mellan Förbundsrepubli- ken Tyskland och Österrike om ömsesidigt er- kännande och verkställighet av domar. förlik- ningar och officiella handlingar på privaträt- tens område. undertecknad i Wien den 6 juni 1959.

— konventionen mellan Konungariket Bel- gien och Österrike om ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar. skiljedomar och officiella handlingar på privaträttens omräde. undertecknad i Wien den 16 juni 1959.

— konventionen mellan Österrike och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar. undertecknad i Bern den 16 december 1960.

— ktmventioncn mellan Norge samt Storbri- tannien och Nordirland om ömsesidigt erkän-

Prop. 1991/92:128 Bilaga

que et l'exécution de jugements en matiere ci- vile. signee ä Londres le 12 juin 1961.

la convention entre le Royaume-Uni et 1”Autriche sur la reconnaissance et l'exécution réciproques des decisions judiciaires en ma- tiere civile et commerciale. signée a Vienne le 14 juillet 1961. accompagnee d'un protocole signe a Londres le 6 mars 1970.

— la convention entre le Royaume des Pays- Bas et 1”Autriche sur la reconnaissance et l'exécution re'ciproques des decisions judiciaires et des actes authentiques en ma- tiere civile et conunerciale. signee ä La Haye le 6 fevrier 1963.

la convention entre la France et ["Aut- riche sur la reconnaissance et l'execution des decisions judiciaires et des actes authentiques en matiere civile et commerciale signée a Vienne lc 15 juillet 1966.

— la convention entre le Luxembourg et l'Autriche sur la reconnaissance et l'exécution des decisions judiciaires et des actes authentiques en matiere civile et commerciale. signée & Luxembourg le 29 juillet 1971.

la convention entre l'ltalie et l"Autriche sur la reconnaissance et l'execution re- ciproques des decisions et transactions judi- ciaires. et des actes authentiques en matiere ci- vile et commerciale. signée a Rome le 16 no- vembre 1971.

la convention entre la Norvegc et la Re- publique federale d'Allemagne sur la recon- naissance et l'exécution de jugements et de do- cuments executoires en matiere civilc et com- merciale. signee a ()slo le 17 juin 1977.

— la convention entre le Danemark. la Fin- lande. l'Islande. la Norvege et la Suede sur la reconnaissance et l'exécution de jugements en matiere civile. signee a Copenhague le 11 oc- tobre 1.977.

— la convention entre l'Autriche et la Suede sur la reconnaissance et l'exécution des juge- ments en matiere civile. signée 21 Stockholm le 16 septembre 1982.

— la convention entre l'Autriche et I"E- spagne sur la reconnaissance et l"execution re- ciproques des decisions ct transactions judi-

recognition and cnforcement ol' judgments in civil matters. signed at London on 12.1une 1961.

— the Convention between the United Kingdom and Austria providing for the reci- procal recognition and cnforcement of judg- ments in civil and commercial matters. signed at Vienna on 14July 1961. with amending Pro- tocol signed at London on 6 March 1970.

— the Convention between the Kingdom of the Netherlands and Austria on the reciprocal recognition and enl'orcement of judgments and authentic instruments in civil and com— mercial mattes. signed at the llague on 6 Feb- ruari 1963.

the Convention between France and Austria on the recognition and cnforcement of judgments and authentic instruments in civil and commercial mattes. signed at Vienna on 15 July 1966.

— the Convention between Luxembourg and Austria on the recognition and cnforce- ment of judgments and authentic instruments in civil and commercial matters. signed at Luxembourg on 29July 1971.

the Convention between Italy and Aust— ria on the recognition and cnforcement of judgments in civil and commercial matters. of judicial settlements and of authentic instru- ments. signed at Rome on 16 November 1971.

— the Convention between Norway and the Federal Republic of Germany on the recogni- tion and enforcement of judgments and en- forceable documents. in civil and commercial matters. signed at Oslo on 17June 1977.

— the. Convention between Denmark. Fin- land. Iceland. Norway and Sweden on the re- cognition and enforcement of judgments in ci- vil matters. signed at Copenhagen on 11 Octo- ber 1977.

the Convention between Austria and Sweden on the recognition and cnforcement of judgments in civil matters. signed at Stock- holm on löSeptembcr 1982.

— the Convention between Austria and Spain on the recognition and cnforcement of judgments. settlements and enforceable au-

nande och verkställighet av civildomar. under- tecknad i London den 12 juni 1961.

konventionen mellan Storbritannien och Nordirland samt Österrike med bestämmelser om ömsesidigt erkännande och verkställighet av domar pä privaträttens område. underteck- nad i Wien den 14 juli 1961 med ändringspro- tokoll undertecknat i London den 6 mars 1970.

— konventionen mellan Konungariket Ne- derländerna och Österrike om ömsesidigt er- kännande och verkställighet av domar och of-

ficiella handlingar på privaträttens område.- undertecknad i Haag den 6 februari 1963.

konventionen mellan Frankrike och Ös— terrike om erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar på privaträt- tens område. undertecknad i Wien den 15 juli 1966.

— konventionen mellan Luxemburg och Ös- terrike om erkännande och verkställighet av domar och officiella handlingar på privaträt- tens område. undertecknad i Luxemburg den 29 juli 1971.

konventionen mellan Italien och Öster- rike om erkännande och verkställighet av do- mar. förlikningar och officiella handlingar på privaträttens område. undertecknad i Rom den 16 november 1971.

— konventionen mellan Norge och För- bundsrepubliken Tyskland om erkännande och verkställighet av domar och verkställbara dokument på privaträttens område. under- tecknad i Oslo den 17 juni 1977.

— konventionen mellan Danmark. Finland. Island. Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens om- råde. undertecknad i Köpenhamn den 1 1 okto- ber 1977.

— konventionen mellan Österrike och Sve- rige om erkännande och verkställighet av civil- domar. undertecknad i Stockholm den 16 sep- tember 1982.

— konventionen mellan Österrike och Spa- nien om erkännande och verkställighet av do- mar. förlikningar och verkställbara officiella

Hänvisningar till US10

Bilaga

6.9

ciaires. et des actes authentiques en matiere ci- vile et commerciale. signée a Vienne le 17 fev- rier 1984.

— la convention entre la Norvege et l'Aut- riche sur la reconnaissance et l'exécution des jugements en matiere civile. signée å Vienne le 21 mai 1984 et

— la convention entre la Finlande et l'Aut- riche sur la reconnaissance et l'exécution des jugements en matiere civile. signee ä Vienne le 17 novembre 1986.

Article 56

Le traite et les conventions mentionnes å l'artiele 55 continuent a produire leurs effets dans les matieres auxquelles la présente con- vention n'est pas applicable.

Ils continuent ä produire leurs effets en ce qui concerne les decisions rendues et les actes recus avant l'entree en vigueur de la presente convention.

A rticle 5 7

1. La présente convention n'affecte pas les conventions auxquelles les Etats contractants sont ou seront parties et qui. dans des matieres particulieres. reglent la competence judiciaire. la reconnaissance ou l'exécution des decisions.

2. La présente convention ne fait pas ob— stacle ä ce qu'un tribunal d'un Etat contractant partie ä une convention visee au paragraphe 1 puisse fonder sa competence sur une telle con- vention. méme si lc défendeur est domicilié sur le territoire d'un Etat contractant non par- tie a une telle convention. Le tribunal saisi ap- plique. en tout cas. l'artiele 20 de la presente convention.

3. Les decisions rendues dans un Etat cont- ractant par un tribunal ayant fonde sa compe- tence sur une convention visee au paragraphe 1 sont reconnues et executees dans les autres Etats contractants conformement au titre III de la présente convention.

4. Outre les cas prevus au titre III. la recon- naissance ou l”execution peut étre refusee si l'Etat requis n'est pas partie ä unc convention

Prop. 1991/92:128 Bilaga

thentic instruments in civil and commercial matters. signed at Vienna on 17 February 1984.

— the Convention between Norway and Austria on the recognition and enforcement of judgments in civil matters. signed at Vienna on 21 May 1984. and

the Convention between Finland and Austria on the recognition and cnforcement of judgments in civil matters. signed at Vienna on 17 November 1986. '

Article 56

The Treaty and the conventions referred to in Article 55 shall continue to have effect in re— lation to matters to which this Convention does not apply. .

They shall continue to have effect in respect of judgments given and documents formally drawn up or registered as authentic instru- ments before the entry into force of this Con- vention.

Article 57

1. This Convention shall not affect any con- ventions to which the Contracting States are or will be parties and which in relation to particu- lar matters, govern jurisdiction or the recogni- tion or cnforcement of judgments.

2. This Convention shall not prevent a court of a Contracting State which is party to a con- vention referred to in the first paragraph from assuming jurisdiction in accordance with that convention. even where the defendant is do- miciled in a Contracting State which is not a party to that convention. The court hearing the action shall. in any event. apply Article 20 of this Convention.

3. Judgments given in a Contracting State by a court in the exercise of jurisdiction provi- ded for in a convention referred to in the first paragraph shall be recognized and enforced in the other Contracting States in accordance with Title 111 of this Convention.

4. In addition to the grounds provided for in Title III. recognition or enforcement may be refused if the State addressed is not a contract-

handlingar på privaträttens område, under- tecknad i Wien den 17 februari 1984.

— konventionen mellan Norge och Öster- rike om erkännande och verkställighet av civil- domar. undertecknad i Wien den 21 maj 1984 och

konventionen mellan Finland och Öster- rike om erkännande och verkställighet av civil- domar. undertecknad i Wien den 17 november 1986.

Artikel 56 Det fördrag och de konventioner som anges i artikel 55 skall fortsätta att gälla på områden där denna konvention inte är tillämplig.

De skall fortsätta att gälla beträffande do- mar som har meddelats och handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar (actes authentiques) före denna konventions ikraftträdande.

Artike157

1. Denna konvention skall inte inverka på konventioner som konventionsstaterna har tillträtt eller kommer att tillträda och som på särskilda områden reglerar domstolars behö- righet eller erkännandc eller verkställighet av domar.

2. Denna konvention skall inte utgöra hin- der för en domstol i en konventionsstat som har tillträtt en konvention som avses i punkt 1 att förklara sig behörig i enlighet med den kon- ventionen. även om svaranden har hemvist i en konventionsstat som inte har tillträtt ifråga- varande konvention. Den domstol som band- lägger mälet skall dock alltid tillämpa artikel 20 i denna konvention.

3. Domar som har meddelats i en konven- tionsstat med tillämpning av behörighetsregler i en konvention som avses i punkt 1 skall cr- kännas och verkställas i de andra konventions- staterna i enlighct med bestämmelserna i av- delning 111 i denna konvention.

4. Erkännande och verkställighet fär. utöver på de grunder som anges i avdelning III. väg- ras om den stat som ansökan riktas till inte har

Prop. 1991/92:128 Bilaga

visee au paragraphe l et que la personne contre Iaquelle la reconnaissance ou l'exécu- tion est demandee est domiciliée dans cet Etat. sauf si la decision peut étre reconnue ou executec au titre de toute autre reglc de droit dc l'Etat requis.

5. Si une convention visee au paragraphe 1 a Iaquelle sont parties l'Etat d'origine et l'Etat requis determine les conditions de reconnais- sance et d'cxecution des decisions. il est fait application de ces conditions. II peut. en tout cas. etre fait application des dispositions de la présente convention qui concernent la procé- dure relative a la reconnaissance et är l'exécu- tion des decisions.

Article 58 (Sans objet)

Article 59

La présente convention ne fait pas obstacle ä ce qu'un Etat contractant s'engage envers un Etat tiers. aux termes d'une convention sur la reconnaissance et l'execution des jugements. ä ne pas reconnaitre une decision rendue. no- tamment dans un autre Etat contractant. contre un defendeur qui avait son domicile ou sa residence habituelle sur lc territoire de l'E- tat tiers lorsque. dans un cas prevu par l'artiele 4. la decision n'a pu étre fondée que sur une competence visee ä l'artiele 3 deuxieme alinéa.

Toutefois. aucun Etat contractant ne peut s'engager envers un Etat tiers a ne pas recon- naitre une decision rendue dans un autre Etat contractant par une juridiction dont la compe- tence est fondée sur l'existence dans cct Etat de biens appartenant au defendcur ou sur la saisie par le demandeur de biens qui y existent:

1. si la demande porte sur la propriete ou la possession desdits biens. vise å obtenir l'auto- risation d'en disposer ou est relative ä un autre litige les concernant.

ou

2. si les biens constituent la garantie d'une creance qui fait l'objet de la demande.

ing party to a convention referred to in the first paragraph and the person against whom recog- nition or cnforcement is sought is domiciled in that State. unless the judgment may otherwise be recognised or enforced under any rule of law in the State addressed.

5. Where a convention referred to in the first paragraph to which both the State of ori- gin and the State addressed are parties lays down conditions for the recognition or en- forcement of judgments. those conditions shall apply. ln any event. the provisions of this Convention which concern the procedures for recognition and cnforcement of judgments may be applied.

Article 58 (None)

A rticle 59

This Convention shall not prevent a Con- tracting State from assuming. in a convention on the recognition and cnforcement of judg- ments. an obligation towards a third State not to recognise judgments given in other Con- tracting States against defandants domiciled or habitually resident in the third State where. in cases provided for in Article 4. the judgment could only be founded on a ground ofjurisdic- tion specified in the second paragraph of Article 3.

I-Iowever. a Contracting State may not as- sume an obligation towards a third State not to recognise a judgment given in another Con- tracting State by a court basing its jurisdiction on the presence within that State of property belonging to the defendant. or the seizure by the plaintiff of property situated there:

1. ifthe action is brought to assert or declare proprietary or possessory rights in that pro- perty. seeks to obtain authority to dispose of it. or arises from another issue relating to such property. or

2. if the property constitutes the security for a debt which is the subject-matter of the ac- tion.

tillträtt den konvention som avses i punkt 1 och den person mot vilken erkännande eller verkställighet begärs har hemvist iden staten. såvida inte domen likväl fär erkännas eller verkställas enligt vad som gäller i den stat som ansökan riktas till.

5. Om det i en i punkt 1 åsyftad konvention." som har tillträtts såväl av ursprungsstaten som av den stat som ansökan riktas till. anges förut- sättningar för erkännande eller verkställighet av domar. skall dessa förutsättningar gälla. Bestämmelserna i denna konvention om förfa- randet vid erkännande och verkställighet kan dock alltid tillämpas.

Artikel 58 (finns ingen)

Artikel 59

Denna konvention skall inte utgöra hinder för en konventionsstat att i förhållande till en tredje stat. i en konvention om erkännande och verkställighet av domar. förplikta sig att inte erkänna domar som har meddelatsi andra konventionsstater mot svarande som har hem- vist eller sin vanliga vistelseort i denna tredje stat när domen. i fall som avsesi artikel 4. kun- nat meddelas endast med stöd av en behörig- hetsregel som anges i artikel 3. andra stycket.

En konventionsstat får dock inte i förhal- lande till en tredje stat förplikta sig att inte er— känna en dom som har meddelats i en annan konventionsstat av en domstol som har grun- dat sin behörighet på att svaranden har egen- dom iden staten eller att käranden har erhållit kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd i egen- dom som finns där. om:

1. talan avser äganderätt till egendomen el- ler rätt att inneha denna. syftar till att erhålla rätt att förfoga över den. eller avser annan tvist som har samband med egendomen. eller

2. egendomen utgör säkerhet för den ford- ran som är föremål för rättegången.

Prop. 1991/92:128 Bilaga

TITRE VIII DISPOSITIONS FINALES

Article 60

Peuvent étre parties a la presente conven- tion:

a) les Etats qui. au moment de l'ouverture a la signature de la présente convention. sont membres des Communautés europeennes ou de l'Association europeenne de libre-echange;

b) les Etats qui. apres l'ouverture a la signa- ture de la présente convention. deviennent membres des Communautés européennes ou de l'Association européenne de libre-echangc;

c) les Etats invites a adhérer conformement a l'artiele 62 paragraphe 1 point b).

Article 61

1. La présente convention est ouverte a la signature des Etats membres des Communau- tes européennes ou de l'Association euro- péenne de libre-echange.

2. La convention sera soumise a la ratifica- tion des Etats signataires. Les instruments de ratification seront deposés aupres du Conseil federal suisse.

3. La convention cntrera en vigueur le pre- mier jour du troisieme mois apres la date a la- quelle deux Etats. dont un Etat membre des Communautés européennes et un Etat membre de l'Association européenne de libre- echange. auront depose leurs instruments de ratification.

4. A l'egard de tout autre Etat signataire. la convention produira ses effets le premier jour du troisieme mois qui suivra le depöt de son instrument de ratification.

Article 62

l. Peuvent adhérer a la présente conven- tion. apres son entree en vigueur:

a) les Etats vises a l'artiele 60 point b). b') les autres Etats qui. sur demande d'un Etat contractant adressee a l'Etat depositaire. auront ete invites a adherer. L'Etat depositaire n'invitera l'Etat concerne a adhérer que s'il a obtenu. apres les avoir informes du contenu

TITLE VIII FINAL PROVISIONS

Article 60 The following may be parties to this Con- vention:

(a.) States which. at the time of the opening of this Convention for signature. are members of the European Communities or of the Euro- pean Free Trade Association:

(b) States which. after the opening of this Convention for signature. become members of the European Communities or of the Euro- pean Free Trade Association;

(c) States invited to accede in accordance with Article 62(1)(b).

A rticle 6]

1. This Convention shall be opened for sig- nature by the States members of the European Communities or of the European Free Trade Association.

2. The Convention shall be submitted for ra- tification by the signatory States. The instru- ments of ratification shall be depositcd with the Swiss Federal Council.

3. The Convention shall enter into force on the first day of the third month following the date on which two States. of which one is a member of the European Communities and the other a member of the European Free Trade Association. deposit their instruments of ratification.

4. The Convention shall take effect in rela- tion to any other signatory State on the first day of the third month following the deposit of its instrument of ratification.

A rticle 62

1. After entering into force this Convention shall be open to accession by: (a) the States referred to in Article 60(b). (b) other States which have been invited to ac- ccde upon a request made by one of the Con- tracting States to the depositary State. The de- positary State shall invite the State concerned to accede only if. after having communicated

AVDELNING VIII SLUTBESTAMMELSER

Artikel 60

Följande stater får tillträda denna konven- tion:

a) de stater som vid den tidpunkt då kon- ventionen öppnas för undertecknande är med- lemmar i de Europeiska gemenskaperna eller i Europeiska frihandelssammanslutningcn;

b) de stater som efter det att konventionen har öppnats för undertecknande blir medlem- mar i de Europeiska gemenskaperna eller i Europeiska frihandelssammanslutningen;

e) de stater som har inbjudits att ansluta sig enligt artikel 62 punkt lb).

A rtikel 61

1. Denna konvention skall vara öppen för undertecknande av de stater som är medlem— mar i de Europeiska gemenskaperna eller i Europeiska frihandelssammanslutningen.

2. Konventionen skall ratificeras av de sta- ter som har undertecknat den. Ratifikations- instrumenten skall deponeras hos schweiziska federala rådet.

3. Konventionen skall träda i kraft den första dagen i den tredje kalendermånaden ef- ter det att två stater. varav av den ena_ är med- lem i de Europeiska gemenskaperna och den andra är medlem i Europeiska frihandelssam- manslutningen. har deponerat sina ratifika- tionsinstrument.

4. Konventionen skall träda i kraft i förhål- lande till varje annan signatärstat den första dagen i den tredje kalendermånaden efter det att denna stat har deponerat sitt ratifikations- instrument.

Artikel 62

1. Sedan konventionen har trätt i kraft får följande stater ansluta sig till den:

a) de stater som avses i artikel 60b).

b) andra stater som på begäran av en kon- ventionsstat till depositarien har inbjudits att ansluta sig. Depositarien skall inbjuda staten i fråga endast om den. efter att ha delgivit innc- hållet i de underrättelser som staten avser att

Bilaga

des communications que cet Etat se propose de faire en application de l'artiele 63. l'accord unanime des Etats signataires ainsi que des Etats contractants mentionnes a l'artiele 60 points a) et b).

2. Si un Etat adherent souhaite apporter des precisions au sens du protocole n0 1. des nego- ciations seront entamees a cet effet. Une con- ference de ne'gociation sera convoquée par le Conseil federal suisse.

3. En ce qui concerne tout Etat adhérent. la convention produira ses effets le premier jour du troisieme mois qui suivra le depot de l'in- strument d'adhesion.

4. Toutefois. en ce qui concerne un Etat ad- herent vise au paragraphe 1 points a) ou b). la convention ne produira d'effets que dans les rapports entre l'Etat adherent et les Etats contractants qui n'auront pas formule d'objec- tion å cette adhesion avant le premier jour du troisieme mois qui suivra le depöt de l'instru- ment d'adhesion.

Article 63

Tout Etat adherent devra. au moment du depot de son instrument d'adhesion. commu- niquer les informations requises pour l'appli- cation des articles 3. 32. 37. 40. 41 et 55 de la présente convention ct fournir. le cas echeant. les precisions fixees lors des negociations aux fins du protocole n" ].

Article 64

1. La présente convention est conclue pour une duree initiale de cinq ans å compter de son entree en vigueur. conformement a l'artiele 61 paragraphe 3. méme pour les Etats qui l'au- ront ratifiee ou qui y auront adhere ultericure- ment.

2. A l'expiration de la période initiale de cinq ans. la convention sera reconduite tacite- ment d'annec en annee.

3. Des l'expiration de la periode initiale de cinq ans. tout Etat partie pourra. a tout mo- ment. denoncer la convention en adressant unc notification au Conseil federal suisse.

4. La denonciation prendra effet a la fin de l'annee civile qui suivra l'expiration d'une pe-

Prop. 1991/92:128 Bilaga

the contents of the communications that this State intends to make in accordance with Article 63. it has obtained the unanirnous ag- reement of the signatory States and the Con- tracting States referred to in Article 60(a) and (b).

2. If an acceding State wishes to furnish de- tails for the purposes of Protocol No. 1. nego- tiations shall be entered into to that end. A ne- gotiating conference shall be convened by the Swiss Federal Council.

3. In respect of an acceding State. the Con- vention shall take effect on the first day of the third month following the deposit of its instru- ment of accession.

4. l-Iowever. in respect of an acceding State referred to in paragraph 1(a) or (b). the Con- vention shall take effect only in relations be- tween the acceding State and the Contracting States which have not made any objections to the accession before the first day of the third month following the deposit of the instrument of accession.

Article 63

Each acceding State shall. when depositing its instrument of accession. communicate the information required for the application of Articles 3. 32. 37. 40. 41 and 55 ofthis Conven- tion and furnish. if need be. the details pre- scribed during the negotiations for the pur- poses of Protocol No 1.

Article 64

1. This Convention is concluded for an ini- tial period of five years from the date of its entry into force in accordance with article 61 (3). even in the case of States which ratify it or accede to it after that date.

2. At the end of the initial five—year period. the Convention shall be automatically re- newed from year to year.

3. Upon the expiry of the initial five-year period. any Contracting State may. at any time. denounce the Convention by sending a notification to the Swiss Federal Council.

4. The denunciation shall take effect at the end of the calendar year following the expiry

göra enligt artikel 63. har erhållit ett enhälligt samtycke därtill av signatärstaterna och av de konventionsstater som avses i artikel 60 a) och b).

2. Om en anslutande stat önskar tillfoga uppgifter i och för Protokoll Nr 1. skall för- handlingar äga rum. En förhandlingskonfe- rens skall anordnas av schweiziska federala rä- det.

3. För en anslutande stat skall konventionen träda i kraft den första dagen i den tredje ka- lendermånaden efter det att anslutningsinstru- mentet deponerades.

4. I fråga om en anslutande stat som avses i punkt la) eller b) skall konventionen dock träda i kraft endast i förhållandet mellan den anslutande staten och de konventionsstater som inte har gjort några invändningar mot an- slutningen före den första dagen i den tredje kalendermånaden efter det att anslutningsin- strumentet deponerades.

Artikel 63

Varje anslutande stat skall vid deponeringen av anslutningsinstrumentet lämna den infor- mation som krävs för tillämpningen av artik- larna 3, 32. 37. 40. 41 och 55 i denna konven- tion och skall. i förekommande fall. lämna de uppgifter som har föreskrivits under förhand- lingar i och för Protokoll Nr 1.

A rtikel 64

1. Denna konvention gäller fören inledande period av fem år räknat från ikraftträdandet enligt artikel 61 punkt 3 och detta även i för- hållande till stater som ratificerar eller anslu- ter sig till konventionen efter detta datum.

2. Vid utgången av den inledande femårspe- rioden skall konventionen anses förlängd med ett år i sänder.

3. Vid utgången av den inledande femårspe- rioden får varje konventionsstat. när som helst. säga upp ktmventionen genom en under- rättelse till schweiziska federala rådet.

4. Uppsägningen skall träda i kraft vid ut- gången av det kalenderår som följer närmast

riode de six mois ä compter de la date de ré- ception de la notification de la dénonciation par le Conseil federal suisse.

Article 65 Som annexes a la présente convention:

— un protocole nU 1, relatif a certaincs pro- blemes de competence, de procedure et d'exe- cution:

un protocole n0 2. sur l'interpretation uni- forme de la convention:

— un protocole n" 3. concernant l'applica- tion de Particle 57.

Ces protocoles font partie intégrante de la convention.

Article 66

Chaque Etat contractant peut demander la revision de la présente convention. A cet effet. le Conseil federal suisse convoque une confe- rence de revision dans un délai de six mois a compter de la demande de revision.

Article 67

Le Conseil federal suisse notificra aux Etats qui auront été representes a la conference dip- lomatique de Lugano et aux Etats qui auront ulte'ricurement adhéré a la convention:

a) lc dépöt de tout instrument de ratification ou d”adhesion.

b) les dates d'entrée en vigueur de la pre- sente convention pour les Etats contractants,

c) les dénonciations regues conformement ä l'article 64.

d) toute declaration recue en application de l'artiele I bis du protocole n” 1.

e) toute declaration recue en application de l'artiele l ter du protocole n0 1.

f) les declarations regues en application de l'artiele IV du protoeole n” 1.

g) les communications faites en application de l'artiele VI du protocole n” 1.

A rticle 68

La présente convention redigee en un exem- plaire unique en langues allemande. anglaise.

of a period of six months from the date of re- ceipt by the Swiss Federal Council of the noti- fication of denunciation.

Article 65

The following are annexed to this Conven- tion:

— a Protocol No. 1. on certain questions of jurisdiction. procedure and cnforcement.

— a Protocol No. 2. on the uniform interpre- tation of the Convention.

— a Protocol No.3. on the application of Article 57. These Protocols shall form an integral part of the Convention.

Article 66

Any Contracting State may request the revi- sion of this Convention. To that end, the Swiss Federal Council shall issue invitations to a re- vision conferencc within a period of six months from the date of the request for revi- sron.

Article 67

The Swiss Federal Council shall notify the States represented at the Diplornatic Confe- rence of Lugano and the States who have later acceded to the Convention of:

(at) the deposit of each instrument of ratifi- cation or accession.

(b) the dates ofentry into force of this Con- vention in respect of the Contracting States.

(e) any denunciation received pursuant to Article 64.

(d) any declaration received pursuant to Ar- ticle Ia of Protocol No.l.

(le) any declaration received pursuant to Ar- ticle Ib of Protocol No. 1.

(f) any declaration received pursuant to Ar- ticle IV of ProtocolNo. 1,

(g) any communication made pursuant to Article Vl of Protocol No. 1.

Article 68 This Convention. drawn up in a single origi- nal in the Danish. Dutch. English. Finnish.

efter en period av sex månader räknat från det att schweiziska federala rådet har mottagit un- derrättelsen om uppsägning.

Artikel 65 Följande är fogat till konventionen:

ett Protokoll Nr 1 angående vissa frågor om behörighet. förfarande och verkställighet.

— ett Protokoll Nr 2 om en enhetlig tolkning av konventionen.

— ett Protokoll Nr 3 om tillämpningen av ar- tikel 57.

Dessa protokoll utgör en integrerad del av konventionen.

Artikel 66

Varje konventionsstat får begära revidering av konventionen. För detta ändamål skall schweiziska federala rådet sammankalla en re- videringskonferens inom sex månader från den dag då revidering begärdes.

Artikel 67

Schweiziska federala rådet skall underrätta de stater som deltog i diplomatkonferensen i Lugano och stater som därefter har anslutit sig till konventionen om:

a) deponeringen av ratifikations- eller an- slutningsinstrument.

b) dagen för ikraftträdandet av konventio- nen i förhållande till konventionsstaterna.

c) uppsägningar som har mottagits enligt ar- tikel 64.

d) förklaringar som har mottagits enligt arti- kcl Ia i Protokoll Nr 1.

e) förklaringar som har mottagits enligt arti- kel lb i Protokoll Nr 1.

f) förklaringar som har mottagits enligt arti- kcl lVi Protokoll Nr 1.

g) underrättelser gjorda enligt artikel VI i Protokoll Nr 1.

A rti !( el 68

Denna konvention. som har upprättats i ett enda originalexemplar på danska. engelska.

Bilaga

danoise, espagriole. finnoise. franeaise. grecque. irlandaise. islandaisc. italienne. néerlandaise. norvegienne. portugaise et sue- doise. les quatorze textes faisant egalement foi. sera deposee dans les archives du Conseil federal suisse. qui en remettra une copie certi- fiee conforme å chacun des gouvernemcnts des Etats qui auront ete representes a la confe- rence diplomatique de Lugano et å chaque Etat adhérent. .

PROTOCOLE N"l RELATIF A CERTAINS PROBLEMES DE COMPETENCE, DE PROCEDURE ET D'EXECUTION

LES IIAUTES PARTIES CONTRACTAN- TES SONT CONVENUES DES DISPOSI- TIONS SUIVANTES. QUI SONT AN- NEXEES A LA CONVENTION:

Article [

Toute personne domiciliée au Luxembourg. attraite devant un tribunal d'un autre Etat contractant en application de l'artiele 5 point ], peut decliner la competence de ce tribunal. Ce tribunal se declare d'office incompetent si le défendeur ne comparait pas.

Toute convention attributive de juridiction au sens de l'artiele 17 ne produit ses effets ä l'egard d'une personne domiciliée au Luxem- bourg que si celle-ci l'a expressement et spe- cialement acceptee.

Article ! bis

1. La Confederation suisse se reserve le droit de déclarer au moment du de'pöt de l'instrument de ratification qu'un jugement re- ndu dans un autre Etat contractant n'est pas reconnu ni execute en Suisse lorsque les condi- tions suivantes sont reunies:

a) la competence du tribunal qui a prononcé la decision est fondée uniquement sur l'article 5 point 1 de la présente Convention;

b) le défendeur avait son domicile en Suisse au moment de l'introduction de l'instance; aux fins du present article, une societe ou per-

French. German. Greek. Icelandic, Irish. Ita- lian. Norwegian. Portuguese. Spanish and Swedish languages. all fourteen texts being equally authentic. shall be depositcd in the archives of the Swiss Federal Council. The Swiss Federal Council shall transmit a certified copy to the Government of each State repre- sented at the Diplomatic Conference of Lu- gano and to the Government of each acceding State.

PROTOCOL No. 1

ON CERTAIN QUESTIONS OF J URISDICT ION,

PROCEDURE AND ENFORCEMENT

THE llIGHT CONTRACTING PARTIES HAVE AGREED UPON TI—IE FOLLO- WING PROVISIONS. WlIICH SHALL BE ANNEXED TO Tl IE CONVENTION:

Article I

Any person domiciled in Luxembourg who is sued in a court of another Contracting State pursuant to Article5 (I) may refuse to submit to the jurisdiction of that court. If the defen- dant does not enter an appearance the court shall declare of its own motion that it has no jurisdiction.

An agreement conferring jurisdiction. with- in the meaning of Article 17. shall be valid with respect to a person domiciled in Luxembourg only if that person has expressly and specifi- cally so agreed.

Article la

1. Switzerland reserves the right to declare. at the time of depositing its instrument of rati- fication. that a judgment given in another Contracting State shall be neither recognised nor enforced in Switzerland if the following conditions are met: (at) the jurisdiction ofthe court which has gi- ven the judgment is based only on Article 5( 1) of this Convention. and (b) the defendant was domiciled in Switzer- land at the time of the introduction of the pro- ceedings; for the purposes of this Article. a

finska, franska. grekiska. holländska. ir- ländska. isländska. italienska. norska. portu- gisiska. spanska. svenska och tyska språken. vilka alla äger lika giltighet. skall deponeras i schweiziska federala rådets arkiv. Schweiziska federala rådet skall översända en bestyrkt ko- pia av konventionen till regeringen i varje stat som deltog i diplomatkonferensen i Lugano och till regeringarna i anslutande stater.

PROTOKOLL NR 1 .

ANGÅENDE VISSA FRÅGOR OM DOMSTOLS BEHÖRIGHET, FÖRFA- RANDE OCH VERKSTÄLLIGHET

DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PAR- TERNA HAR KOMMIT ÖVERENS OM FÖLJANDE BESTÄMMELSER. VILKA SKALL FOGAS TILL KONVENTIONEN:

Artikel I

Om talan väcks mot en person som har hem- vist i Luxcmburg vid en domstol i en annan konventionsstat med stöd av artikel 5 punkt 1. får denne göra invändning om domstolens be- hörighet. Om svaranden inte går i svaromål skall domstolen självmant förklara sig obehö- rig.

Ett avtal om domstols behörighet som avses i artikel 17 gäller mot en person som har hem- vist i Luxemburg endast om denne uttryckli- gen och särskilt har godkänt avtalet.

Artikel Ia

1.. Schweiz förbehåller sig rätten att i sam- band med deponeringen av sitt ratifikations- instrument förklara att en dom som har med- delats i en annan ktmventionsstat varken skall erkännas eller verkställas i Schweiz om föl- jande villkor är uppfyllda:

a) domstolen i ursprungsstaten har uteslu- tande grundat sin behörighet på artikel 5 punkt 1 i denna konvention. och

h) svaranden hade hemvist i Schweiz vid tid- punkten för talans väckande; vid tillämp- ningen av denna artikel skall ett bolag eller en

Bilaga

sonne morale est consideree comme domici— liée en Suisse lorsqu'elle a son siege statutaire et le centre effectif de ses activites en Suisse;

c) lc défendeur s'oppose a la reconnaissance ou a l'exécution du jugement en Suisse. pour autant qu'il n'ait pas renonce å se prevaloir de la declaration prevue par le present para- graphe.

2. Cette reserve ne s'appliquera pas dans la mesure ou. au moment ou la reconnaissance ou l'exécution est demandée. une derogation aura ete apportee ä Particle 59 de la constitu- tion federale suisse. Le gouvernement suisse communiquera de telles den:)gations aux Etats signataires ct adhérents.

3. Cette reserve cessera de produire ses ef- fets le 31 decembre 1999. Elle peut etre levec ä tout moment.

Article [ ter

Tout Etat contractant pourra. par déclara- ti'On faite au moment de la signature ou du de- p'öt de son instrument de ratification ou d'ad- hesion. se reserver le droit. nonobstant l'ar- tiele 28. de ne pas reconnaitre ni executer les decisions rendues dans les autres Etats parties lorsque-la competence de la juridiction d'ori- gine est- fondée. en application de l'artiele 16 point 1 b). sur le seul domicile du défendeur dans l'Etat d'origine alors que l'inimeuble est situe' sur le territoire de l'Etat qui a formule' la reserve.

Article ll

Sans prejudice de dispositions nationales plus favorables. les personnes domiciliees dans un Etat contractant et poursuivies pour une infraction involontaire devant les juridic- tions repressives d'un autre Etat contractant dont elles ne sont pas les nationaux peuvent se faire del—endre par les personnes habilitees ä cette fin. mente si elles ne eomparaissent pas personnellement.

Toutefois. la juridiction saisie peut ordon- ner la comparution personelle; si celle-ci n'a pas eu lieu. la decision rendue sur l'action ci- vile sans que la personne en cause ait eu la pos-

company or other legal person is considered to be domiciled in Switzerland if it has its regis- tered seat and the effective centre of activities in Switzerland. and

(c) the defendant raises an objection to the recognition or enforcement of the judgment in Switzerland. provided that he has not waived the benefit of the declaration foreseen under this paragraph.

2. This reservation shall not apply to the ex- tent that at the time recognition or enforce- ment is sought a derogation has been granted from Article 59 of the Swiss Federal Constitu- tion. Thc Swiss Government shall communi- cate such derogations to the signatory State and the acceding States.

3. This reservation shall cease to have effect on 31 December 1999. It may be withdrawn at any time.

Article lh

Any Contracting State may. by declaration made at the time of signing or of deposit of its instrument of ratification or of accession. re- serve the right. notwithstanding the provisions of Article 28. not to recognise and enforce judgments given in the other Contracting States if the jurisdiction of the court of the State of origin is based. pursuant to Article 16(1)(b). exclusively on the domicile of the de- fendant in the State of origin. and the property is situated in the territory of the State which entered the reservation.

Article II

Without prejudice to any more favourable provisions of national laws. persons domiciled in a Contracting State who are being prosecu- ted in the criminal courts of another Contract- ing State of which they are not nationals for an offence which was not intentionally committed may be del—ended by persons qualified to do so. even if they do not appear in person.

llowever. the court scised of the matter may order appearance in person: in the case of fai- lure to appear. a judgment given in the civil ac- tion without the person concerned having had

annan juridisk person anses ha hemvist i Schweiz om dess registrerade säte är i Schweiz och dess huvudsakliga verksamhet bedrivs där. och

c)svaranden motsätter sig att domen er- känns eller verkställs i Sehweiz förutsatt att han inte har avstått från förmånen av förkla- ringen som avses i denna artikel.

2. Denna reservation skall inte tillämpas i den mån en avvikelse från artikel 59 i den schweiziska federala kcmstitutionen har med- givits vid den tidpunkt då erkännande eller verkställighet begärs. Den schweiziska rege- ringen skall underrätta alla signatärstater och anslutande stater om sådana avvikelser.

3. Denna reservation skall upphöra att gälla den 31 december 1999. Den kan återtas när som helst.

Artikel Ib

Varje konventionsstat får genom en förkla- ring gjord vid tidpunkten för undertecknandet eller deponeringen av ratifikations- eller an- slutningsinstrumentet. utan hinder av bestäm- melserna i artikel 28. förbehålla sig rätten att inte erkänna och verkställa domar som har meddelats i andra ktmventionsstater om dom- stolens behörighet i ursprungsstaten. i enlighet med artikel 16 punkt 1 b), uteslutande har grundats på svarandens hemvist i ursprungs- staten och egendomen är belägen i den stat sotn har gjort reservationen.

Artikel II

Med förbehåll för mer f("irdelaktiga natio- nella föreskrifter. får den som har hemvist i en konventionsstat och är åtalad för ett icke upp- såtligt brott vid en brottmålsdomstol i en an— nan konventionsstat i vilken han inte är med- borgare försvaras av en därtill behörig person. även om han inte inställer sig personligen.

Den domstol som handlägger målet får dock föreskriva personlig inställelse: om en sådan föreskrift inte har efterkommits behöver en dom som har meddelats rörande ett civilrätts-

Prop. 1991/92:128 Bilaga

sibilite de se faire defendre pourra ne pas etre reconnue ni executee dans les autres Etats contractants.

Article III

Aucun impöt. droit ou taxe. proportionnel a la valeur du litige. n'est percu dans l'Etat re- quis a l'occasion de la procedure tendant a l'octroi de la forrnulc executoire.

Article [ V

Les actes judiciaires et extra-judiciaires dresses sur le territoire d'un Etat contractant et qui doivent ctre notifies ou signifies ä des personnes se trouvant sur le territoire d'un autre Etat contractant sont transmis selon les modes prévus par les conventions ou accords conclus entre Ics Etats contractants.

Sauf si l'Etat de destination s'y oppose par declaration faite au Conseil federal suisse. ces actes peuvent aussi étre envoyes directement par les officiers ministeriels de l'Etat ou les actes sont dresses aux officiers ministeriels de l'Etat sur le territoire duquel se trouve le desti- nataire de l'acte. Dans ce cas. l'officier minis- teriel dc l'Etat d'origine transmet une copie de l'acte å l'offieier ministeriel de l'Etat requis. qui est competent pour la remettre au destina- taire. Cette remise est faitc dans les formes prevues par la loi de l'Etat requis. Elle est constatee par une attestation envoyee directe- ment ä l'officier ministeriel de l'Etat d'origine.

Article V

La competence judiciaire prevue ä l'artiele 6 point 2 et ä l'artiele lt). pour la demande en garantie ou la demande en intervention. ne peut étre invoquee dans la République fede- rale d'Allemagne. en Espagne. en Autriche ni en Suisse. Toute personne domiciliee sur le territoire d'un autre Etat contractant peut etre appelee devant les tribunaux de:

la République federale d'Allemagne. en application des articles 68 et 72. 73 et 74 du code de procedure civile concernant la litis de- nuntiatio:

the opportunity to arrange for his defence need not be recognised or enforced in the Other Contracting States.

Arcticle Ill

ln proceedings for the issue of an order for cnforcement. no charge. duty or fee calculated by reference to the value of the matter in issue may be levied in the State in which enforce- rnent is sought.

A rticle 1 V

Judicial and extrajudicial documents drawn up in one Contracting State which have to be served on persons in another Contracting State shall be transmitted in accordance with the procedures laid down in the conventions and agreements concluded between the Con- tracting States.

Unlcss the State in which service is to take place objects by declaration to the Swiss Fede- ral Council. such documents may also be sent by the appropriate public officers of the State in which the document has been drawn up di- rectly to the appropriate public officers of the State in which the addressee is to be found. In this case the officer of the State of origin shall send a copy of the document to the officer of the State applied to who is competent to for— ward it to the addressee. The document shall be forwarded in the manner specified by the law of the State applied to. The forwarding shall be recorded by a certificate sent directly to the officer of the State of origin.

Article V

The jurisdiction specified in Articles 6(2) and 10 in actions on a warranty or guarantee or in any other third party proceedings may not be resorted to in the Federal Republic of Germany. in Spain. in Austria and in Switzer- land. Any person domicilcd in another Con- tracting State may be sued in the courts:

of the Federal Republic of Germany. pur- suant to Articlcsö8. 72. 73 and 74 of the code of civil procedure (Zivilprozessordnung) con- cerning third-party notices:

ligt anspråk mot någon som inte har haft till- fälle att svara i målet varken erkännas eller verkställas i andra konventionsstater.

Artikel III

Ingen avgift eller skatt som är beräknad ef- ter tvisteföremålets värde får tas ut i verkstäl- lighetsstaten vid det förfarande som syftar till förordnande om verkställighet.

Artikel IV

Domstolshandlingar och andra handlingar som har upprättats i en konventionsstat och som skall delges någon i en annan konven- tionsstat skall översändas i enlighet med de konventioner och avtal som gäller mellan kon- ventionsstaterna.

Såvida inte den stat där delgivning skall äga rum genom en förklaring till schweiziska fede- rala rådet motsätter sig detta. kan sådana handlingar också sändas från tjänsteman i den stat där handlingen har upprättats direkt till tjänsteman i den stat där mottagaren befinner sig. I sådant fall skall tjänstemannen i ur- sprungsstaten sända en kopia av handlingen till den tjänsteman i mottagarstaten som är be- hörig att delge den med mottagaren. lland- lingen skall delges på det sätt som föreskrivs i mottagarstatcns lag. Delgivningen skall be- kräftas genom ett intyg som sänds direkt till tjänstemannen i ursprungsstaten.

Artikel V

Den grund för behörighet som anges i arti- kel 6 punkt 2 och i artikel 10 rörande åter- gångskrav eller annat liknande får int ' åbero- pas i Förbundsrepubliken Tyskland. Spanien. Österrike eller Schweiz. Mot den som har hemvist i en annan konventionsstat får talan väckas vid domstolarna:

i Förbundsrepubliken Tyskland. enligt ar- tiklarna 68. 72. 73 och 74 i civilprocesslagen (Zivilprozcssordnung) angående» litisdenun- tiation:

Prop. 1991/92:128 Bilaga

"J 'J'l

—— l'Espagne. cn application de l'artiele 1482 du code civil;

— l'Autriche. conformement å l'artiele 21 du Code de procedure civile (Zivilprozessord- nung) concernant la litis denuntiatio;

la Suisse. en application des dispositions appropriees concernant la litis denuntiatio des codes de procedure civile cantonaux.

Les decisions rendues dans les autres Etats contractants en vertu de l'artiele 6 point 2 et de l'artiele 1(l sont reconnues ct executees dans la République federale d'Allemagne. en Espagne. en Autriche et en Suisse. conformé- ment au titre Ill. Les effets produits a l'égard des tiers. en application de l'alinea precedent. par des jugements rendus dans ces Etats sont egalement reconnus dans les autres Etats cont- ractants.

Article V his

En matiere d'obligation alimentaire. les termes "jugc". "tribunal" et "juridiction" comprenncnt les autorites administratives da- noises. islandaises et norvegiennes.

En matiere civile et commerciale. les termes "juge". "tribunal" ct "juridiction" compren- nent le ulosotonhaltija/överexckutor finlan— dais.

Article V ter

Dans les litiges entre le capitaine et un membre de l'equipage d'un navire de mer im- matriculé au Danemark. en Grcce. en Irlande. en Islande. en Norvege. au Portugal ou en Suéde. rclatifs aux remunerations ou aux aut- res conditions de service. les juridictions d'un Etat contractant doivent contröler si l'agent diplomatique ou consulaire dont relevc le na- vire a ete informe du litige. Elles doivent sur- seoir å statuer aussi longtemps que cet agent n'a pas été informé. Elles doivent. meme d'of— fice. se dessaisir si cet agent. dument informé. a exerce les attributions que lui reconnait en la matiere une convention consulaire ou. å de- faut d'une telle convention. a souleve des objections sur la competence dans le delai im- parti.

— of Spain. pursuant to Article 1482 of the civil code;

— of Austria. pursuant to Article 21 of the code of civil procedure (Zivilprozessordnung) concerning third-party notices;

— of Switzerland. pursuant to the appro- priate provisions concerning third-party noti- ces of the cantonal codes of civil procedure.

Judgments given in the other Contracting States by virtue of Article 6(2) or Article "10 shall be recognized and enforced in the Fedc- ral Republic of Germany. in Spain. in Austria and in Switzerland in accordance with Title lll. Any effects which judgments given in these States may have on third parties by ap- plication of the provisions in the preceding pa- ragraph shall also be recognized in the other Contracting States.

A rticle Va

In matters relating to maintenance. the ex- pression "court" includes the Danish, Icelan- dic and Norwegian administrative authorities.

In civil and commercial matters. the expres- sion "court" includes the Finnish ulosotonhal- tija/överexekutor.

Article Vb

ln proceedings involving a dispute between the master and a member of the crew of a sea- going ship registered in Denmark. in Greece. in Ireland, in Iceland. in Norway. in Portugal or in Sweden concerning remuneration or ot- her conditions Of service. a court in a Contract— ing State shall establish whether the diploma- tic or consular officer responsible for the ship has been notified of the dispute. It shall stay the proceedings so long as he has not been no- tified. lt shall of its own motion decline juris- diction if the officer. having been duly noti- ficd. has exercised the powers accorded to him in the matter by a consular convention. or in the absence of such a convention has. within the time allowed. raised any objection to the exercise of such jurisdiction.

Prop. 1991/92:128 Bilaga

i Spanien. enligt artikel 1482 i civillagen;

— i Österrike. enligt artikel 21 icivilprocess- lagen (Zivilprozessordnung) angående litisde- nuntation;

— i Schweiz. enligt de bestämmelser som är tillämpliga på litisdenuntiation i de kantonala civilprocesslagarna.

Domar som har meddelats i andra konven- tionsstater med stöd av artikel 6 punkt 2 eller artikel 10 skall erkännas och verkställas i För- bundsrepubliken Tyskland. i Spanien. i Öster- rike och i Schweiz i enlighct med avdelning 111. De rättsverkningar, som domar meddelade i dessa stater kan ha för tredje man genom till- lämpningen av bestämmelserna i det före- gående stycket skall också erkännas i de andra konventionsstaterna.

Artikel Va

I mål om underhållsbidrag avses med ut- trycket domstol också de danska. isländska och norska administrativa myndigheterna.

Pä privaträttens område avses med ut- trycket domstol också finsk överexekutor.

Artikel Vi)

l tvist mellan befälhavare och någon i be- sättningen på ett havsgående fartyg som är re- gistrerat i Danmark. Grekland. Irland. Island. Norge. Portugal eller Sverige om lön eller andra anställningsvillkor. skall domstol i an- nan konventionsstat undersöka om den diplo-. matiska eller konsulära tjänsteman som är an- svarig för fartyget har blivit underrättad om tvisten. Domstolen skall låta avgörandet av målet anstå så länge underrättelse inte har skett. Den skall självmant förklara sig obehö- rig om tjänstemannen.- vederbörligen under- rättad. har utövat sina befogenheter i saken enligt en konsulär konvention eller. i avsaknad av en sådan konvention. inom den utsatta ti- den har gjort invändning om domstolens behö- righet i tvisten.

Article. V quater (Sans objet)

Article V quinquies

Sans préjudice de la competence de l'Office européen des brevets selon la convention sur la délivrance de brevets européens. signée å Munich le 5 octobre 1973. les juridictions de chaque Etat contractant sont seules compéten- tes. sans consideration dc domicile. en matiére d'inscription ou de validité d'un brevet euro- péen délivré pour cet Etat et qui n'est pas un brevet communautaire en application des dis- positions de l'artiele 86 de la conventtion rela— tive au brevet européen pour le marché com- mun. signée ä Luxembourg le 15 décembre 1975.

Article VI

Les Etats contractants communiqucront ou Conseil fédéral suisse les textes de leurs dispo- sitions législatives qui modifieraient soit les ar- ticles de leurs lois qui sont mentionnes dans la convention. soit les juridictions qui sont desig- nées au titre III section 2.

PROTOCOLE N" 2 SUR L'INTERPRETATION UNIFORME DE LA CONVENTION PREAMBULE

LES HAUTES PARTIES CONTRACTAN- TES.

VU Particle 65 de la présente convention. CONSIDERANT le lien substantiel qui ex- iste entre cette convention et la convention de Bruxelles.

CONSIDERANTque la Cour de justice des Communautés européennes a été reconnue compétentc par le protocole du 3 juin 1971 pour statuer sur l'interpre'tation des disposi- tions de la convention de Bruxelles.

EN PLEINF. CONNAISSANCE des de'ci- sions rendues par la Cour de justice des Com- munautés européenncs sur l'interprétation de la convention de Bruxelles jusqu'au moment de la signature de la présente convention.

Bilaga Article VC (None) Article Vd

Without prejudice to the jurisdiction of the European Patent Office under the Convention on the grant of European patens. signed at Munich on 5 October 1973. the courts of each Contracting State shall have exclusive jurisdic- tion. regardless of domicile. in proceedings concerned with the registration or validity of any European patent granted for that State which is not a Community patent by virtue of the provision of Article 86 of the Convention for the European patent for the common mar- ket. signed at Luxembourg on 15 December 1975.

Article VI

The Contracting States shall communicate to the Swiss Federal Council the text of any provisions of their laws which amend either those provisions of their laws mentioned in the Convention or the lists of courts specified in ScetionZ of Title Ill.

PROTOCOL No. 2 ON THE UNIFORM INTERPRETA- TION OF THE CONVENTION PREAMBLE

THE lllGH CONTRACTING PARTIES. HAVING REGARD to Article 65 of this Convention.

CONSIDERING the substantial link be- tween this Convention and the Brussels Con- vention.

CONSIDERING that the Court of Justice of the European Communities by virtue of the Protocol of 3 June 1971 has jurisdiction to give rulings on the interpretation of the provisions of the Brussels Convention.

BEING AWARE of the rulings delivered by the Court of Justice of the European Commu- nities on the interpretation of the Brussels Convention up to the time of signature of this Convention.

Artikel Ve (finns ingen)

Artikel Vd

Med förbehåll för den behörighet som det europeiska patentverket har enligt den euro- peiska patentkonventionen undertecknad i Mänchen den 5 oktober 1973, skall domsto- larna i varje konventionsstat. oberoende av hemvist, ha exklusiv behörighet vid talan som angår registreringen eller giltigheten av ett europeiskt patent som har meddelats för den staten och som inte är ett EG-patent enligt ar- tikel 86 i konventionen om europeiska patent för den gemensamma marknaden. underteck- nadi Luxemburg den 15 december 1975.

Artikel VI

Konventionsstaterna skall till schweiziska federala rådet översända sådana lagtexter som innebär ändringar antingen i de bestämmelser vartill hänvisas i denna konvention eller i för- teckningarna över domstolar som anges i av- delning III. avsnitt 2 i konventionen.

PROTOKOLL NR 2 OM EN ENHETLIG TOLKNING AV KONVENTIONEN PREAM BEL

DE HÖGA FÖRDRAGSSILITANDE PA R- TERNA.

MED IIÄNSYN TILL artikel 65 i denna konvention.

I BETRAKTANDE AV den väsentliga an- knytningen mellan denna konvention och Brysselkonventionen.

I BETRAKTANDE att Gemenskapsdom- stolen enligt protokollet den 3 juni 1971 är be- hörig att avgöra frågor om tolkningen av be- stämmelserna i Brysselkonventioncn.

MEDVETNA OM Gemenskapsdomsto- lens avgöranden såvitt gäller tolkningen av Brysselkonventionen intill tidpunkten för un- dertecknandet av denna konvention.

CONSIDERANT que les négociations qui ont conduit a la conclusion de cette convention ont c'té fondécs sur la convention de Bruxelles a la lumiére dc ces decisions,

SOUCIEUSES. dans le plein respect de l"indépendance des tribunaux. d'empéchcr des interpretations divergentes et de parvenir a une interpretation aussi uniforme que pos— sible. d'une part. des dispositions de la pré- sente convention ainsi que. d'autre part. de ccs dispositions et de celles de la convention de Bruxelles qui sont reproduites en substance

dans cette convention. SONT CONVENUES DE CE QUI SUIT:

Article ]

Les tribunaux de chaque Etat contractant tiennent dument compte. lors dc l'application et de l'interprétation des dispositions de la présente convention. dcs principes définis par toute decision pertinente rendue par des tribu— naux des autres Etats contractants concernant des dispositions de ladite convention.

Article 2

I. Les parties contractantcs conviennent de mettre en place un systeme d'cchange d*inf.or- mations concernant les decisions rendues en application de la présente convention ainsi que les decisions pertinentes rendues en applica- tion de la convention de Bruxelles. Ce systeme comprend:

— la transmission a un organisme central par les autoritc's competentcs des decisions rendues par des tribunaux de derniére instance et par la Cour de justice des Communautés européennes ainsi que d'autres decisions parti- culiercment importantes passées en force de chose jugée ct rendues en application de la présente convention ou de la convention de Bruxelles;

— Ia classification de ces decisions par l'or- ganisme central. y compris. dans la mesure né- cessaire. l'établissement et la publication de traductions et de re'sumés:

la communication par l'organisme central du materiel documentaire aux autorites natio- nales compétentes de tous les Etats signataires

CONSIDERING that the negotiations which led to the conclusion of the Convention were based on the Brussels Convention in the light of these rulings.

DESIRING to prevent. in full defercnce to the independence of the courts. divergent interpretations and to arrive at as uniform an interpretation as possible of the provisions of the Convention. and of these provisions and those of the Brussels Convention which. are substantially reproduced in this Convention.

HAVE AGREED AS FOLLOWS:

Article I

The courts of each Contracting State shall. when applying and interpreting the provisions of the Convention. pay due account to the principles laid down by any relevant decision delivered by courts of the other Contracting States concerning provisions of this Conven- tion.

Article 2

1. The Contracting Parties agree to set up a system of exchange of information concerning judgments delivered pursuant to this Conven- tion as well as relevant judgments under the Brussels Convention. This system shall com- prise:

transmission to a central body by the competent authorities of judgments delivered by courts of last instance and the Court ofJus- tice of the European Communities as well as judgments of particular importance which havc become final and have been delivered pursuant to this Convention or the Brussels Convention;

— classification of these judgments by the central body including. as far as necessary. the drawing up and publication of translations and abstracts;

— communication by the central body of the relevant documents to the competent national authorities of all signatories and acceding

I BETRAKTANDE AV att de förhand- lingar som ledde till konventionen baserade sig på Brysselkonventionen i belysning av dessa avgöranden.

1 STRÄVAN ATT. med respekt för domsto- larnas självständighet. förhindra en avvikande tolkning och uppnå en så enhetlig tolkning som möjligt av konventionens bestämmelser och av dessa bestämmelser och de bestämmel- ser i Brysselkonventionen som i allt väsentligt har återgivits i denna konvention.

HAR KOMMIT ÖVERENS OM FÖL- JANDE.

A rtikel ]

Konventionsstaternas domstolar skall. när bestämmelserna i denna konvention tillämpas och tolkas. ta tillbörlig hänsyn till de principer som har fastställts i relevanta avgöranden från övriga konventionsstaters domstolar i fråga om bestämmelserna i denna konvention.

Artikel 2

1. De fördragsslutande parterna är överens om att inrätta ett system för informationsut- byte rörande domar som har meddelats enligt denna konvention liksom relevanta domar som har meddelats enligt Brysselkonventio— ncn. Detta system skall innebära följande:

— behöriga myndigheter tillställer en cen- tral myndighet domar som har meddelats i sista instans och av domstolen för de Euro- peiska gemenskaperna. liksom domar av sär- skild betydelse som har vunnit laga kraft. och har meddelats med tillämpning av denna kon- ventionen eller Brysselkonventionen:

den centrala myndigheten klassificerar dessa domar och utarbetar och publicerat. i den mån det behövs. översättningar och sam- mandrag;

— den centrala myndigheten översänder de relevanta handlingarna till behöriga nationella myndigheter i alla signatärstater och anslu-

Prop. 1991/92:128 Bilaga

et adhérents a la présente convention ainsi qu'å la Commission des Communautés euro- péennes.

2. L'organisme central est le greffier de la Cour de justice des Communautés euro- péennes.

Article 3

1.11 est institué un comité permanent aux fins du présent protocole.

2. Le comité est composé de representants désignés par chaque Etat signataire et adhé— rent.

3. Les Communautés européennes (Com- mission. Cour de justice et Secretariat ge'ne'ral du Conseil) et l'Association européenne de libre-échange peuvent participer aux réunions ä titre d'observateurs.

A rticle 4

1. A la demande d'une partie contractante. le de'positaire de la présente convention con- voque des réunions du comité pour procéder ä dcs échanges de vues sur le fonetionnement de la convention et en particulicr sur — le développcment de la jurisprudencc communique'e conformémcnt a l'artiele 2 pa- ragraphe ] premier tiret. l'application de l'articlc 57 de cette con- vention. '

2. Le comité. a la lumiere dc ces échanges de vues. peut egalement cxaminer l'opportu- nite' que soit entreprise unc révision dela pre- scnte convention sur des points particulicrs et faire des recommendations.

PROTOCOLE N” 3 CONCERNANT L'APPLICATION DE L'AR- TICLE 57

LES I—IAUTES PARTIES CONTRACT- ANTES SONT CONVENUES DE CE QUI SUIT:

1. Aux fins dela convention. les dispositions qui dans des matieres particulieres reglent la competence judiciaire. la reconnaissance ou l'exécution dcs dccisions et qui sont ou seront

Prop. 1991/92z128 Bilaga

States to the Convention and to the Commis- sion of the European Communities.

2. The central body is the Registrar of the Court of Justice of the European Communi- tics.

Article 3

1. A Standing Committee shall be set up for the purposes of this Protocol.

2. The Committee shall be composed of re- presentatives appointed by each signatory and acceding State.

3. The European Communities (Commis- sion. Court ofJustice and General Secretariat of the Council) and the European Frcc Trade Association may attend the meetings as obser- vcrs.

Article 4

1. At the request of a Contracting Party. the dcpositary of the Convention shall convenc meetings of the Committee for the purpose of exchanging views on the functioning of the Convention and in particular on

— the development of the case-law as com- municated under the first paragraph first in- dent of Article 2.

— the application of Article 57 of the Con- vention.

2. The Committee. in the light of these ex- changes. may also examine the appropriate— ness of starting on particular topics a revision of the Convention and make recommenda- tions.

PROTOCOL No. 3 ON THE APPLICA'I'ION OF ARTICLE 57

THE HIGII CONTRACTING PARTIES IIAVE AGREED AS FOLLOWS:

1. For the purposes of the Convention. pro- visions which. in relation to particular matters. govern jurisdiction or the recognition or en- forcement of judgments and which are or will

tande stater till konventionen och till kommis- sionen för dc Europeiska gemenskaperna.

2. Centralmyndighet är registratorn vid domstolen för de Europeiska gemenskaperna.

Artikel 3

1. En ständig kommitté skall inrättas i och för detta protokoll.

2. Kommittén skall bestå av representanter som utses av varje signatärstat och anslutande stat.

3. De Europeiska gemenskaperna (Kom- missionen. Gcmenskapsdomstolen och gene- ralsekretariatet vid Rådet) och Europeiska fri- handelssammanslutningen får närvara vid mö- tena som observatörer.

Artikel 4

1. Depositarien för konventionen skall på begäran av en fördragsslutande part samman- kalla kommittén. vars möten skall syfta till att utbyta erfarenheter om hur konventionen fun- gerar och särskilt i fråga om

— utvecklingen av rättspraxis enligt de do— mar som har översänts enligt artikel 2. punk- ten 1. första stycket.

— tillämpningen av artikel 57 i konventio- nen.

2. Kommittén får även. mot bakgrund av detta crfarenhetsutbyte. överväga lämplighe- tcn av en revidering av konventionen i vissa delar och utfärda rekommendationer.

PROTOKOLL NR 3 OM TILLÄMPNINGEN AV ARTIKEL 57

DE I-iÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA HAR KOMMIT OVERENS OM FOLJANDE:

l. Bestämmelser som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet. erkännande och verkställighet av domar och som finns in- tagna i. eller kommer att intas i. rättsakter från

Hänvisningar till US15

Bilaga

contenues dans des actes des institutions des Communautés européennes seront traitées de la méme maniere que les conventions visées å l'artiele 57 paragraphe 1.

2. Si. de l'avis d”un Etat contractant. une disposition d'un acte des institutions des Com- munautés européennes n'est pas compatible avec la convention. les Etats contractants envi- sageront sans délai d'amender celle-ci confor- mément ä l'artiele 66. sans préjudice de l'ap- plication de la procedure instituée par le pro- tocole n0 2.

DECLARATION DES REPRESEN- TANTS DES GOUVERNEMENTS DES ETATS SIGNATAIRES DE LA CON- VENTION DE LUGANO MEMBRES DES COMMUNAUTES EURO- PEENNES SUR LE PROTOCOLE N0 3 CONCERNANT L'APPLICATION DE L”ARTICLE 57 DE LA CONVENTION

Au moment de la signature de la convention concernant la competence judiciaire et l'exé- cution des decisions en matiére civile et com- merciale faite å Lugano le 16 septembre 1988.

LES REPRESENTANTS DES GOUVER- NEMENTS DES ETATS MEMBRES DES COMMUNAUTES EUROPEENNES.

PRENANT en consideration les engage- mcnts souscrits ä l'e'gard des Etats membres dc l'Association européenne de libre-échange,

SOUClEUX de ne pas porter atteinte a l'u- nité du regime juridique ainsi établi par la con- vention.

DECLARENT qu'ils prendront toutes les dispositions en leur pouvoir pour assurer. lors de l'élaboration d'actes communautaires visés au paragraphe ] du protocole nn 3 concernant l'application de l'artiele 57. le respect des regles de compétence judiciaire et de recon- naissance et d'cxécution des jugements insti- tue'es par la convention.

be contained in acts of the Institutions of the European Communities shall be treated in the same way as the conventions referred to in paragraph ] of Article 57.

2. If one Contracting State is of the opinion that a provision contained in an act of the Insti- tutions of the European Communities is in- compatible with the Convention. the Contracting States shall promptly consider amending the Convention pursuant to Article 66. without prejudice to the procedure established by Protocol No. 2.

DECLARATION BY THE REPRESEN- TATIVES OF THE GOVERNMENTS OF THE STATES SIGNATORIES TO THE LUGANO CONVENTION WHICH ARE MEMBERS OF THE EUROPEAN COM- MUNITIES ON PROTOCOL No.3 ON THE APPLICATION OF ARTICLE 57 OF THE CONVENTION

Upon signature of the Convention on juris- diction and the cnforcement of judgments in civil and commercial matters done at Lugano on 16 September 1988.

THE REPRESENTATIVES OF THE GOV- ERNMENTS OF THE MEMBER STATES OF THE EUROPEAN COMMUNlTlES

TAKlNG lNTO ACCOUNT the undertak- ings entered into vis-a-vis the member states of the European Free Trade Association.

ANXlOUS not to prejudice the unity of the legal system set up by the Convention.

DECLARE that they will take all measures in their power to ensure. when Community acts referred to in paragraph 1 of Protocol No. 3 on the application of Article 57 are being drawn up. respect for the rules of jurisdiction and recognition and cnforcement of judg- ments established by the Convention.

de Europeiska gemenskapernas institutioner skall. såvitt gäller denna konvention. behand- las på samma sätt som de konventioner söm avses i artikel 57 punkt 1. '

2. Om en konventionsstat anser att en be- stämmelse som har intagits i en rättsakt från de Europeiska gemenskapernas institutioner är oförenlig med konventionen skall konven- tionsstaterna utan dröjsmål överväga en änd- ring av konventionen enligt artikel 66. Det för- farande som har fastställts i Protokoll Nr 2 kan ' dock alltid tillämpas.

FÖRKLARING AV OMBUDEN FÖR REGERINGARNA 1 DE SIGNATÄR- STATER TILL LUGANOKONVENTIO- NEN SOM ÄR MEDLEMMAR | DE EUROPEISKA GEMENSKAPERNA RÖRANDE PROTOKOLL NR 3 OM TILLÄMPNINGEN AV ARTIKEL 57 1 KONVENTIONEN

Vid undertecknandet av konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. upprättad i Lugano den 16 september 1988.

FÖRKLARAR OMBUDEN FÖR DE EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS MEDLEMSSTATERS REGERINGAR. MED BEAKTANDE AV de åtaganden som har gjorts gentemot medlemsstaterna i Euro- peiska frihandelssammanslutningen.

ANGELÄGNA OM att inte skada det en- hetliga rättsliga system som har åstadkommits genom denna konvention.

att de skall vidta alla de åtgärder som står i deras makt för att. när rättsakter som avses i första stycket i Protokoll Nr 3 om tillämp- ningen av artikel 57 utarbetas. respekten för de bestämmelser om domstolars behörighet. erkännande och verkställighet av domar som har fastlagts genom konventionen skall upp- rätthållas.

DECLARATION DES REPRESEN- TANTS DES GOUVERNEMENTS DES ETATS SIGNATAIRES DE LA CON- VENTION DE LUGANO MEMBRES DES COMMUNAUTES EURO- PEENNES

Au moment de la signature de la Conven- tion concernant la compétencc judiciaire et l'exécution des decisions en matiere civile et commerciale faite a Lugano lc 16 septembre 1988.

LES REPRESENTANTS DES GOUVER- NEMENTS DES ETATS MEMBRES DES COMMUNAUTES EUROPEENEES.

DECLA RENT qu”ils considerent approprié que la Cour de justice des Communautés euro- péennes. en interpre'tant la convention de Bruxelles. tiennc dument compte des prin- cipes contenus dans la jurisprudence resultant de la convention de Lugano.

DECLARATION DES REPRESEN- TANTS DES GOUVERNEMENTS DES ETATS SIGNATAIRES DE LA CON- VENTION DE LUGANO QUI SONT MEMBRES DE L'ASSOCIATION EUROPEENNE DE LIBRE-ECHANGE

Au moment de la signature de la convention concernant la competence judiciaire et l'exé- cution des decisions en matiere civile et com- merciale faite a Lugano le 16 septembre 1988.

LES REPRESENTANTS DES GOUVER- NEMENTS DES ETATS MEMBRES DE L'ASSOCIATION EUROPEENE DE Ll- BRE-ECHANGE.

DECLARENT qu'ils conciderent appro- prié que leurs tribunaux. en interpre'tant la convention de Lugano. tiennent dument compte (les principes contenus dans la juris- prudencc de la Cour de justice des Commu- nautés européennes et des tribunaux des Etats membres des Communautés européennes re- lative aux dispositions de la convention de Bruxelles qui sont reproduites cn substance dans la convention de Lugano.

DECLATION BY THE REPRESENT- ATIVES OF THE GOVERNMENT S OF THE STATES SIGNATORIES TO THE LUGANO CONVENTION WHICH ARE MEMBERS OF THE EUROPEAN COM- MUNITIES

Upon signature of the Convention on juris- diction and the cnforcement of judgments in civil and commercial matters done at Lugano on 16 September 1988.

THE REPRESENTATIVES OF THE GOV- ERNMENTS OF THE MEMBER STATES OF THE EUROPEAN COMMUNITIES

DECLARE that they consider as appro- priate that the Court of Justice of the Euro- pean Communities. when interpreting the Brussels Convention. pay due account to the rulings contained in the case law of the Lugano Convention.

DECLARATION BY THE REPRESEN- TATIVES OF THE GOVERNMENTS OF THE STATES SIGNATORIES TO THE LUGANO CONVENTION WHICH ARE MEMBERS OF THE EUROPEAN FREE TRADE ASSOCIATION

Upon signature of the Convention on juris- diction and the enforce—ment of judgments in Civil and commercial matters done at Lugano on 16 September 1988.

THE REPRESENTATIVES OF Tl IE GO- VERNMENTS OF THE MEMBER STATES OF THE EUROPEAN FREE TRADE AS- SOCIATION

DECLARE that they consider as appro- priate that their courts. when interpreting the Lugano Convention. pay due account to the rulings contained in the case law of the Court of Justice of the European Communities and of courts of the Member States of the Euro- pean Communities in respect of provisions of the Brussels Convention which are substan- tially reproduced in the Lugano Convention.

FÖRKLARING AV OMBUDEN FÖR REGERINGARNA I DE SIGNATÄR- STATER TILL LUGANOKONVENTIO- NEN SOM ÄR MEDLEMMAR I EURO- PEISKA GEMENSKAPERNA

Vid undertecknandet av konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. upprättad i Lugano den 16 september 1988.

FÖRKLARAR OMBUDEN FÖR DE EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS MEDLEMSSTATERS REGERINGAR

att de anser det vara lämpligt att Gemen- skapsdomstolen. när den tolkar Brysselkon- ventionen. tar tillbörlig hänsyn till avgöranden som har meddelats enligt Luganokonventio- nen.

FORKLARING AV ()MBUDEN FÖR REGERINGARNA I DE SIGNATÄR- STATER TILL LUGANOKONVENTIO- NEN SOM ÄR MEDLEMMAR I EURO- PEISKA FRIHANDELSSAMMAN- SLUTNINGEN

Vid undertecknandet av konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. upprättad i Lugano den 16 september 1988.

FÖRKLARAR ()MBUDEN FÖR EURO- PEISKA l—"RlllANDElSSAMMANSLUT- NINGENS MEDLEMSSTATERS REGE- RINGAR

att de anser det vara lämpligt att deras dom- stolar. när de tolkar l_.uganokonventionen. tar tillbörlig hänsyn till avgöranden som har med- delats av gememskapsdomstolen och domsto- larna i de stater som är medlemmar i de Euro- peiska gemenskaperna i friiga om bestämmel- ser i Brysselkom'entionen som i allt väsentligt har ätergivits i Luganokorwentionen.

2. Förslag till Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 337 & sjölagen (1891:35 s. 1)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

337 &

Ifråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som avses i 336 å'skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tilläm- pas. Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Har säkerhet för en fordran ställts hos myndighet till befrielse från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid sjörättsdom- stolcn för den ort där säkerheten har ställts. Talan angående en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har frigctts.

Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller resgods får väckas endast vid domstol

1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse;

2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseortcn;

3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt, förutsatt att svarande-n har driftsställe för sin rörelse i den staten och är un- derkastad dess domsrätt; eller

4. i den stat där befordringsavtalet träffades. förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.

Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får parterna avtala att talan skall väckas vid annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till skiljemän.

Finns inte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första stycket, andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om annat följer av lagen (1992.'()00) med anledning av Sveri- ges tillträde till Litgtutokonvenlio- nen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

1 Lagen omtryckt l985:176

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz

Härigenom föreskrivs att 12 5 lagen (1936:79) om erkännande och verk- ställighet av dom som meddelats i Schweiz skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 5 Denna lag äger ej tillämpning å Denna lag gäller inte i fråga om dom eller förlikning som gäller dom eller förlikning som skall erkän—

nas och vcrkställas enligt lagen (I992:000) med anledning av Sveri- ges tillträde till Luganokonventio- nen. Den gäller inte heller ifråga om dom eller förlikning som avser 1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri inbegripcn fråga om ogiltighet av rättshandling som ingåtts av konkursgäldenären; eller 2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller påföljd av sådan skyldighets åsidosättande, dock att även i ty fall domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av familjerättslig eller arvsrättslig natur.

Denna lag träder i kraft (len dag regeringen bestämmer.

Hänvisningar till S3

4 Förslag till Lag om ändring i sjömanslagen (1973z282)

Härigenom fÖI'CSkl'lVS att 14 & sjömanslagen (1973z282) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 & Tvist om sjömans anställningsför- Tvist om sjömans anställningsför- hållande får ej dragas inför utländsk hållande får inte dras inför utländsk myndighet. myndighet.

Första stycket gäller inte om annat följer av lagen (1992:000) med anled- ning av Sveriges tillträde till Lugano- konventionen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 5, 7 och 10 515 lagen (1977:S95) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område skall ha föl-

jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

55

Verkställighet här i riket skall på ansökan ske även av

1. förlikning som i fråga av privaträttslig beskaffenhet har ingåtts inför domstol eller annan myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge och som får verkställas i den stat där den har ingåtts,

2. förlikning som avses i 5 478, stk 1, nr. 4, loven om rettens pleje (udenret- ligt farlig), om förlikningen har träffats och får verkställas i Danmark samt gäldenären hade hemvist där när den ingicks,

3. lagakraftvunnet beslut av finsk exekutiv myndighet varigenom kö- pare eller säljare har ålagts betal— ningsskyldighet i samband med åter- tagning av gods som har sålts på av- betalning, om den betalningsskyldige vid tidpunkten för åter-tagningen hade hemvist iFinland.

3. skuldebrev som enligt dansk lag kan utgöra grund för verkställighet utan rättegång, om skuldebrevet har undertecknats av gäldenären i Dan- mark och han då hade hemvist i Dan- mark,

4. skuldebrev som enligt norsk lag kan utgöra grund för verkställighet utan rättegång, om skuldebrevet har undertecknats av gäldenären i Norge och han då hade hemvist i Norge,

5. lagakraftvunnet beslut av finsk exekutiv myndighet varigenom kö- pare eller säljare har ålagts betal- ningsskyldighet i samband med åter- tagning av gods som har sålts på av- betalning, om den betalningsskyldige vid tidpunkten för återtagningen hade hemvist i Finland.

751

Lagen tillämpas icke beträffande

' Senaste lydelse 1981 :8

Denna lag tillämpas inte om lagen (1992:000) med anledning av Sveri- ges tillträde till Luganokonventionen är tillämplig eller om annat följer av särskilda bestämmelser om erkän- nande och verkställighet av avgöran- den och förlikningar på särskilda rättsområden.

Lagen tillämpas inte heller beträf- fande

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal separation, äkten- skapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adop- tivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om ej fråga är om verkstäl- lighet av dom som skall gälla här i riket enligt 22?) förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adeption och förmynderskap,

2. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall, om ej fråga är om verkställighet enligt 6 ä,

3. dom eller förlikning rörande familjerättslig underhållsskyldighet,

4. dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,

5. dom eller förlikning angående rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvarighet för den dödes gäld, om ej den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater, '

6. dom eller förlikning angående

a) gäldenärs försättande i konkurs,

b) inledande av förhandling om offentligt ackord utan konkurs,

c) andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning beroende frågor eller

(1) rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de nordiska länderna, om av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ac- kordsförhandling framgår att gäldenären inte hade hemvist i något av de nor- diska länderna,

7. dom eller förlikning i mål som skall upptagas omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister rörande kollektivavtal.

Lagen tillämpas ej hel/eri övrigt, i den mån detta följer av särskilda be- stämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden eller förlikningar på särskilda rättsområ- den.

10?)

Beslut om verkställighet, som sö— Beslut om verkställighet, som

kes hos kronofogdemyndighet, med- delas utan motpartens hörande, om ej kronofogdemyndighetcn bestäm- mer annat.

Ansökan om verkställighet av för- likning sem avses i 5 5 2 får ej bifallas utan att tillfälle har beretts motpar- ten att yttra sig. Inkommer han med bestridande som ej är uppenbart ogrundat, skall ansökningen avslås. Innehåller förlikningen bestäm- melse om skyldighet att ersätta kost- nad, får detta belopp jämkas.

söks hos kronofogdemyndighet, meddelas utan motpartens hörande, om inte kronofogdemyndighetcn be- stämmer annat.

Ansökan om verkställighet av för- likning eller skuldebrev som avses i 55 2—4 får inte bifallas utan att till— fälle har beretts motparten att yttra sig. Inkommer han med bestridande som inte är uppenbart ogrundat, skall ansökningen avslås. Innehåller förlikning som avses i 55 2 bestäm- melse om skyldighet att ersätta kost- nad, får detta belopp jämkas.

6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 1 5 lagen (1983:368) om erkännande och verk- ställighet av österrikiska domar på privaträttens område skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 5

Denna lag är tillämplig på domar Denna lag är tillämplig på domar som har meddelats i Österrike i äm- som har meddelats i Österrike i äm- nen av privaträttslig beskaffenhet. nen av privaträttslig beskaffenhet. Lagen tillämpas på domar i sådana Lagen tillämpas på domar i sådana ämnen, även om de har meddelats i ämnen, även om de har meddelats i ett straffrättsligt förfarande. ett straffrättsligt förfarande. Lagen tillämpas inte om lagen (I992:000) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen är tillämp- lig.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

7. Förslag till Lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning

Härigenom föreskrivs att 5 & lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 5 .

Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en förpliktelse skall tas upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag endast om det finns bestämmelser som medger sådan prövning. Vad som sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla den andra myn- digheten.

Bestämmelserna om betalnings- föreläggande och vanlig handräck- ning gäller inte om svaranden vid tid- punkten för ansökan harhemvist i en främmande stat som har tillträtt den i Lugano den 16 september 1988 an— tagna konventionen om domstols be- hörighet och om verkställighet av do- mar på privaträttens område eller om det i en sådan stat pågår rättegång om samma sak och dertna rättegång kan leda till ett avgörande som är verk- ställbart i Sverige.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Justitiedepartementet Prop. 1991/92:128

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1992

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester- berg, Johansson, Laurén, Hörnlund, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, P. Wester- berg

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Proposition om Sveriges tillträde till Luganokonventionen

1 Inledning

Luganokonventionen innehåller regler om domstols behörighet och om er- kännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Den antogs år 1988 av E65 och EFTAs medlemsländer och trädde i kraft den 1 januari 1992.

Luganokonventionen är parallell till och så gott som identisk med den mellan EG-ländema gällande Brysselkonventionen. Den konventionen in- gicks år 1968 mellan de ursprungliga medlemsländerna Belgien, Tyskland, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna. Brysselkonventionen har sin grund i artikel 220 i Romfördraget, som föreskriver att medlemslän— derna skall förhandla med varandra på olika områden i syfte att bl.a. för- enkla formaliteterna för ömsesidigt erkännande och verkställighet av olika rättsliga avgöranden. Konventionen kompletterades år 1971 med ett proto- koll angående EG-domstolens behörighet att tolka den.

Sedan Danmark, Storbritannien och Irland blivit medlemmar i EG ingick medlemsstaterna år 1978 en särskild konvention om dessa staters tillträde till 1968 års konvention. En motsvarande konvention ingicks år 1982 efter det att Grekland inträtt i gemenskapen. Dessa s.k. tilläggskonventioner innehål- ler förutom en teknisk anpassning av den ursprungliga texten en del sakliga ändringar och preciseringar av 1968 års konvention.

År 1985 bildades en arbetsgrupp med deltagare från EGs medlemsländer samt EFTA-länderna Finland, Island, Norge, Schweiz och Sverige. Arbets- gruppen hade till uppgift att studera förutsättningarna för att upprätta en separat multilateral konvention som skulle vara parallell till Brysselkonven- tionen. Syftet var att de enhetliga regler som gällde EG-länderna emellan skulle kunna utsträckas till att gälla även EFTA-länderna. Arbetsgruppens arbete resulterade i ett utkast till en sådan konvention.

Konventionsutkastet presenterades i en inom justitiedepartementet upp- rättad promemoria (Ds 1988:8) Parallellkonvention till 1968 års Brysselkon- vention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Promemorian remissbehandlades. Frågan 105

om Sverige bör tillträda konventionen besvarades positivt av remissinstan- serna. Några av dessa intog dock en mera awaktande attityd och ansåg att Sverige borde fördjupa sitt samarbete med EG på andra områden innan frå- gan om ett svenskt tillträde till konventionen aktualiserades.

Vid en diplomatkonferens mellan EGs och EFTAs samtliga medlemslän- der i Lugano den 16 september 1988 antogs så den konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område som kal- las Luganokonventionen. Den är i allt väsentligt identisk med Brysselkon- ventionen i dess lydelse efter 1978 och 1982 års tillträdeskonventioner. En- dast på ett par punkter awiker konventionerna från varandra. Till Lugano- konventionen har fogats tre tilläggsprotokoll och tre förklaringar.

Spaniens och Portugals inträde i EG har föranlett ytterligare en konven- tion om tillträde till 1968 års Brysselkonvention. Den ingicks år 1989. Ge- nom konventionen anpassas vissa bestämmelser i Brysselkonventionen till Luganokonventionens bestämmelser. Härigenom har Brysselkonventionen och Luganokonventionen ytterligare närmat sig varandra.

Luganokonventionen har undertecknats av femton av EFTAs och EGs medlemsländer. De som inte undertecknat konventionen är Spanien, Irland och Österrike. Därtill kommer Liechtenstein, som numera är medlem av EFTA. Konventionen trädde i kraft den 1 januari 1992. Den har ratificerats av Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz och Storbritannien. Konventionen är upprättad på fjorton språk, de tio EG-språken samt finska, isländska, norska och svenska. Alla versioner har samma giltighet.

Inom justitiedepartementet har upprättats en promemoria (Ds 1991:54) Sveriges tillträde till Luganokonventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område. ] promemorian föreslås att Sverige tillträder Luganokonventionen och att konventionens regler införli- vas i svensk rätt genom s.k. inkorporering, dvs. att det i en lag föreskrivs att reglerna blir direkt tillämpliga i Sverige. Promemorian innehåller också förslag till den lagstiftning som krävs för ändamålet. Den har remissbehand- lats.

Remissyttranden har avgetts av justitiekanslern, domstolsverket, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, kom- merskollegium, juridiska fakultetsstyrelsens forskningsnämnd vid Lunds universitet, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, närings- frihetsombudsmannen, riksskatteverket, patent- och registreringsverket, konsumentverket, Sveriges Advokatsamfund, Stockholms Handelskam- mare, Sveriges Industriförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges Köpmannaförbund, Kooperativa förbundet, Svenska Bankföreningen, Sparbanksgruppen AB, Sveriges Försäkringsförbund, Försäkringsjuridiska före-ningen, Sjöassuradörernas förening, Svenska Sjörättsförcningen, Sveri- ges Redareförening, sjömanslagsutredningen (K 1990:01), dispaschören Jan Sandström, Institutet för Utländsk Rätt AB och institutet för sjörätt och an- nan transporträtt. Yttrande har dessutom avgetts av Sveriges Arbetsledare- förbund.

Försäkringsjuridiska föreningen har i sitt yttrande instämt i vad Sveriges Försäkringsförbund yttrat. Yttrandet från Institutet för Utländsk Rätt AB har avgetts även för Sveriges Exportråds räkning.

Prop. 1991/92z128

En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftnings- ärendet (dnr 88—682).

Till protokollet i detta ärende bör fogas de lagförslag som läggs fram i pro- memorian som bilaga I .

Lagstiftningsärendet har beretts i nordiskt samarbete.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 27 februari 1992 att inhämta lagrådets yttrande över de lagförslag som utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade för- slagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådet har godtagit lagförslagen. När det gäller lagförslag 1 har lagrådet utvecklat sin syn på 85 (se avsnitt 3.3.2). Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 4.

Jag har .ort några redaktionella ändringar i de remitterade lagförslagen.

Prop. 1991/921128

Hänvisningar till US19

2 Luganokonventionens huvudsakliga innehåll 2.1 Allmänt

Luganokonventionen är, som tidigare nämnts, i stort sett en kopia av Brys- selkonventionen. Om inte annat sägs, är den följande beskrivningen av Lu- ganokonventionen i princip också tillämplig på Brysselkonventionen.

Luganokonventionen är en s.k. dubbel konvention. Den reglerar inte bara frågor om erkännande och verkställighet av utländska domar utan innehåller också regler om domstols internationella behörighet, domsrättsregler, och vissa andra regler som är tillämpliga redan under rättegången.

Genom att konventionens ena de] innehåller regler som är tillämpliga re- dan på rättegångsstadiet är erkännande— och verkställighetsreglerna i kon- ventionens andra del förenklade jämfört med vad som brukar gälla i s.k. enkla verkställighetskonventioner. I enkla verkställighetskonventioner bru- kar normalt ingå indirekta behörighetsregler som tillämpas på verkställig- hetsstadiet, iverkställighetsstaten. Som exempel kan nämnas 1973 års Haag- konvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående un- derhållsskyldighet som föreskriver att underhållsavgöranden som har med- delats i en fördragsslutande stat skall erkännas och verkställas om de har meddelats av en myndighet som anses behörig, varefter det i särskilda artik- lar anges vad som krävs härför. En enkel verkställighetskonvention hindrar Således inte staterna från att fortsätta tillämpa sina egna internationella be- hörighetsregler. Om en dom meddelas i en stat som har tillträtt en sådan verkställighetskonvention och domstolen därvid har grundat sin behörighet på en behörighetsregel som inte är godkänd i konventionen kan andra stater i stället vägra erkänna och verkställa domen.

Denna typ av indirekta behörighetsregler saknas nästan helt i Luganokon- ventionen. Tvärtom gäller enligt huvudregeln att domstolens behörighet inte får ifrågasättas i verkställighetsstaten och konventionen söker i största möj- liga mån att åstadkomma en ”fri rörlighet för domar” över statsgränserna. De enhetliga behörighetsreglerna gäller bara konventionsstaterna emellan. Staterna är alltså fria att behålla och tillämpa andra behörighetsregler i för- hållande till stater som inte har tillträtt konventionen.

Luganokonventionen gäller inte bara i förhållandet mellan EFTA-län- derna och EG-länderna utan gäller också EFTA-länderna inbördes. Den gäller däremot inte EG-länderna inbördes. I deras inbördes förhållande gäl- ler Brysselkonventionen (artikel 54 B; se avsnitt 2.7).

Jag skall inledningsvis (avsnitt 2.22.11) göra en mer övergripande stundtals uttömmande presentation av konventionens allmänna innehåll och struktur. Resonemang som är gemensamma för flera artiklar har härige- nom kunnat samlas på ett ställe. En bestämmelse eller ett avsnitt i konven- tionen som till synes uttömmande reglerar en viss fråga måste ofta läsas sam- man med olika undantag och kompletterande bestämmelser på annat håll i konventionen. Redovisningen i denna del innehåller hänvisningar mellan olika delar av konventionen och syftar således till att ge en mer generell och heltäckande bild av konventionen. Jag återkommer senare med en redovis- ning artikel för artikel (avsnitt 5). Där finns också en redogörelse för de rap-

porter som upprättats med anledning av Brysselkonventionen och Lugano- konventionen. Till dessa hör en rapport rörande Brysselkonventionen avJe- nard som jag då och då kommer att hänvisa till.

2.2. Konventionens tillämpningsområde

Konventionens tillämpningsområde framgår av artikel 1. Det är begränsat till privaträttens område ("civil and commercial matters”, ”matiere civile et commerciale”). Konventionen omfattar således inte straffrätten och heller inte skattefrågor, tullfrågor och liknande offentligrättsliga frågor. Den är å andra sidan inte tillämplig på hela privaträttens område. Konventionen om- fattar tvister om underhållsbidrag men flera andra familjerättsliga frågor har uttryckligen undantagits från tillämpningsområdet. Inte heller omfattas ex- empelvis konkurs- och skiljedomsförfaranden. , Konventionens tillämpningsområde är begränsat till att avse tvister med internationell anknytning. Det internationella momentet är uppenbart när det gäller konventionens regler om erkännande och verkställighet av ut- ländska domar. Men även när det gäller reglerna om domstols behörighet krävs det att tvisten innehåller ett internationellt element för att konventio— nens regler skall gälla. Detta framgår inte uttryckligen av konventionstexten men kan utläsas av bl.a. preambeln som talar om domstolars internationella behörighet. Konventionen blir alltså normalt inte tillämplig när båda par- terna har hemvist i en och samma stat. Innehåller tvisten ett internationellt moment, t.ex. att svaranden har hemvist i en konventionsstat eller att dom- stol i en annan konventionsstat är exklusivt behörig att pröva tvisten, blir dock konventionens bestämmelser tillämpliga på rättegången.

2.3. Domstols behörighet m.m.

Reglerna i konventionens Avdelning II om domstols behörighet är indelade i nio olika avsnitt och innehåller de olika behörighetsregler och vissa andra regler som skall tillämpas av domstolarna i den stat där rättegången äger rum.

2.3.1. Behörighetsreglerna Allmänt

Konventionens bestämmelser om domstols internationella behörighet är bindande i så måtto att de måste tillämpas oberoende av om de åberopas eller inte; om talan väcks vid svensk domstol mot en svarande med hemvist i en konventionsstat under åberopande av reglerna i 10 kap. 6 & rättegångs— balken (RB) om kontraktsforum måste domstolen awisa käromålet om sva— randen invänder att svensk domstol inte är behörig och detta även om kon- ventionens regler inte åberopas. I vissa fall måste domstolen t.o.m. obe- roende av invändning självmant beakta omständigheter som utesluter dess behörighet (artikel 19 och 20).

Inga andra behörighetsregler än de som framgår av konventionen får tilläm-

pas gentemot en svarande som har hemvist i en konventionsstat. Vissa s.k. exorbitanta behörighetsregler som förekommer i de olika konventionsstater- nas rättsordningar och som alltså är förbjudna räknas upp särskilt i konven- tionens artikel 3. För Frankrike gäller detta exempelvis artikel 14 i Code Ci- vil som tillåter franska medborgare att stämma utlänningar inför fransk dom- stol även om det i övrigt skulle saknas anknytning mellan tvisten och Frank- rike. För Sveriges del anges här förmögenhetsforum. Uppräkningen är inte uttömmande. Inte heller andra regler i rättegångsbalken som inte har stöd i Luganokonventionen, t.ex. kontraktsforum enligt 10 kap. 6 & RB, får använ- das i mål där Luganokonventionen är tillämplig. En betydelsefull artikel i detta sammanhang är dock artikel 18 som tillåter s.k. tyst prorogation, vilket innebär att domstolen blir behörig om svaranden går i svaromål utan att göra invändning om domstolens behörighet.

Det finns vissa undantag från denna huvudregel om att domstol endast får grunda sin behörighet på bestämmelser som framgår av Luganokonventio— nen i de fall svaranden har hemvist i en konventionsstat. Enligt artikel 57 skall Luganokonventionen sålunda inte inverka på andra specialkonventio— ner som staterna har ingått eller kommer att ingå på särskilda områden. Om en sådan konvention innehåller bestämmelser om domstols behörighet får domstol grunda sin behörighet på en sådan behörighetsregel även om den awiker från Luganokonventionens behörighetsregler. Detta gäller också i förhållande till konventionsstater som inte har tillträtt den särskilda konven- tionen i fråga.

För EGs medlemsländer gäller också att de får grunda sin behörighet på behörighetsregler som framgår av rättsakter som har beslutats av gemenska- pernas institutioner; sådana rättsakter jämställs enligt Protokoll Nr 3 med konventioner på särskilda områden (se närmare härom i avsnitt 2.9).

Övergångsvis godkänns också behörighetsregler i vissa andra konventio- ner (artikel 54 andra stycket; se vidare härom i avsnitt 2.5; jfr artikel 55 första stycket).

Det nu sagda gäller alltså endast i förhållande till svarande med hemvist i en konventionsstat. Nationella behörighetsregler, också sådana som faller inom kategorin exorbitanta, får med ett undantag (se vid artikel 16 nedan) användas gentemot svarande som har hemvist i andra stater än dem som har tillträtt Luganokonventionen. Detta framgår av artikel 4. De nationella be- hörighetsreglerna har härigenom fått ett uttryckligt erkännande i konventio- nen, vilket i sin tur återspeglas i det faktum att alla domar, oberoende av Om konventionens behörighetsregler eller nationella behörighetsregler har tillämpats, i princip skall erkännas och verkställas i hela konventionsområ- det. '

Artikel 2 andra stycket innehåller en regel som förbjuder särbehandling på grund av medborgarskap. Regeln gäller till förmån för såväl kärande- som svarandepart och innebär att de behörighetsregler som gäller i förhållande till statens egna medborgare också gäller i förhållande till part som har hem- vist i rättegångsstaten oberoende av dennes medborgarskap. På samma sätt innehåller artikel 4 andra stycket en regel om att en kärande som har hemvist i rättegångsstaten, oberoende av medborgarskap, har rätt att åberopa samma regler om domstols behörighet som statens egna medborgare.

Svarandens hemvist

Enligt huvudregeln skall tvister som faller inom konventionens tillämpnings- område prövas i den stat där svaranden har hemvist (artikel 2). Konventio- nen innehåller ingen definition av begreppet hemvist. I stället regleras i ar- tiklarna 52 och 53 frågan om tillämplig lag vid avgörandet av frågan om var parterna har hemvist.

Särskilda behörighetsregler

För vissa typer av tvister har det av olika skäl ansetts motiverat att göra av- steg från huvudregeln om svarandens hemvist. Avsnitt 2, artiklarna 5 och 6, innehåller därför särskilda behörighetsregler av olika slag.

Bestämmelserna utgör ett alternativ till bestämmelsen om att talan skall väckas där svaranden har hemvist. Käranden kan alltså välja mellan svaran- dens hcmvistforum och de alternativa fora som utpekas i artikel 5 och 6. För svaranden innebär reglerna samtidigt att han i dessa fall är skyldig att svara inför domstol i ett annat land än det där han har sitt hemvist.

Till skillnad från konventionens övriga behörighetsregler, anges i dessa ar- tiklar inte bara i vilken konventionsstat talan får väckas. Det anges också — utom i fråga om artikel 5.6 vid vilken domstol i denna stat som målet skall prövas (”vid domstolen i den ort ...”).

Enligt artikel 5.1 kan tvister om avtal prövas vid domstol i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas (uppfyllelsefo- rum). .

Från reglerna i artikel 5.1 finns ett undantag i artikel I i Protokoll Nr 1 som gäller i det fall talan väcks mot någon som har hemvist i Luxemburg.

Artikel 5.1 har också föranlett ett undantag för Schweiz. En svarande med hemvist i Schweiz kan dock inte förhindra en rättegång i annat land med stöd av denna behörighetsregel. I stället gäller enligt artikel I a i Protokoll Nr 1 att en dom från en sådan rättegång, under vissa förutsättningar, inte erkänns och verkställs i Schweiz (se härom i avsnitt 2.4.4 och avsnitt 3.2.1).

Från regeln om att avtalstvister kan prövas vid uppfyllelseforum finns vi- dare i punkten 1 ett undantag i fråga om tvister om anställningsavtal. Samma bestämmelse finns numera, efter 1989 års tillträdeskonvention, också i Brys- selkonventionen, dock med en något annorlunda formulering.

Utöver avtalsrättsliga tvister nämns i artikel 5 tvister om underhållsbidrag (punkten 2) och utomobligatoriska skadeståndsanspråk (punkten 3). Talan om skadestånd kan exempelvis väckas där skadan inträffade. Talan om en- skilt anspråk i anledning av brott kan prövas vid den domstol där brottmålet är anhängigt (punkten 4). Artikeln behandlar vidare tvister som hänför sig till verksamheten vid en filial osv. (punkten 5), tvister som gäller ”truster” och tvister om betalning av bärgarlön (punkten 7).

Artikel 6 innehåller ytterligare särskilda behörighetsregler bl.a. för mål med flera svarande, för återgångskrav, regress och liknande, och i fråga om genkäromål.

Tvingande behörighetsregler

Artiklarna 7-15 innehåller tvingande behörighetsregler för försäkrings- och konsumenttvister. Syftet bakom dessa regler är att skydda försäkringstagare och konsumenter som ju normalt är den svagare parten i avtalsförhållandet. Reglerna tillåter i princip alltid försäkringstagaren resp. konsumenten att processa i sitt eget hemvistland, oavsett om han är kärande eller svarande i målet. Försäkringstagaren resp. konsumenten har själv däremot olika fora att välja mellan när han är kärandepart. Bestämmelsernas tvingande natur hindrar inte att parterna från att, iviss utsträckning, avtala om behörig dom— stol. Reglerna om tyst prorogation i artikel 18 är dessutom tillämpliga på dessa tvister. (För en översiktlig beskrivning av bestämmelserna hänvisas till sammanfattningen i avsnitt 5, vid artikel 7; bestämmelserna för konsument- tvister överensstämmer i stora drag med dessa, se vid artikel 13-15.)

Exklusiv behörighet

Artikel 16 innehåller bestämmelser om exklusiv behörighet. Reglerna är tvingande och gäller oberoende av var parterna har hemvist. De gäller såle- des, till skillnad från de särskilda behörighetsreglerna, även i fråga om mål där svaranden har hemvist i en stat som inte har tillträtt konventionen.

Punkten 1 behandlar tvister som gäller sakrätt i eller nyttjanderätt till fast egendom. Sådana tvister skall handläggas i den stat där fastigheten är belä- gen, oberoende av var parterna har hemvist. Bestämmelserna gäller natur- ligtvis endast i förhållandet konventionsstaterna emellan och gäller således endast i fråga om fastigheter som är belägna i konventionsstater.

Särskilda regler gäller enligt punkten 1 b) för vissa tidsbegränsade avtal om nyttjanderätt till fast egendom, exempelvis avtal om hyra av en semester- bostad. Under vissa förutsättningar får tvister med anledning av ett sådant hyresavtal alternativt prövas där svaranden har hemvist. En motsvarande bestämmelse saknades tidigare helt i Brysselkonventionen men en liknande bestämmelse infördes genom 1989 års tillträdeskonvention.

Andra exklusiva behörighetsregler i artikel 16 är exempelvis att domsto- larna i den stat där en juridisk person har sitt säte skall pröva frågor om den juridiska personens giltighet eller upplösning och frågor om giltigheten av beslut som den juridiska personens organ har fattat (punkten 2) och att mål som avser registrering eller giltighet av patent, varumärken, mönster och lik- nande rättigheter skall prövas i den stat där patentet osv. registrerats eller där deposition skett (punkten 4).

En exklusiv behörighetsregel av litet speciellt slag finns i artikel Vb i Pro- tokoll Nr 1. Den gäller vissa tvister mellan befälhavare och besättningsmed- lem på havsgående fartyg.

Avtal om domstols behörighet

Konventionen tillåter att parterna avtalar om att viss domstol skall vara be- hörig att pröva en tvist dem emellan (prorogation). Enligt artikel 17 är ett avtal om att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat skall vara be- höriga att pröva en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning

Prop. 1991/92z128

av ett bestämt rättsförhållande giltigt om en av parterna har hemvist i en konventionsstat. Det får dock inte strida mot de tvingande behörighetsregler som konventionen ställer upp för försäkrings- och konsumenttvister (punk- ten 3). Ett motsvarande skydd gäller för arbetstagare (punkten 5). Enligt denna föreskrift är ett prorogationsavtal inte giltigt i ett mål om anställnings— avtal med mindre prorogationsavtalet ingicks efter det att tvist uppstått par- terna emellan. Syftet bakom denna bestämmelse är detsamma som i fråga om den särskilda regleringen i artikel 5.1, nämligen att skydda den presum- tivt svagare avtalsparten. Genom 1989 års tillträdeskonvention har en lik— nande, men inte exakt likadan, regel införts i Brysselkonventionen. Ytterli- gare ett undantag från prorogationsfriheten framgår av punkten 3; sådana avtal rörande ”truster” som avses där får inte ingås i strid med de exklusiva behörighetsreglerna.

För att ett prorogationsavtal skall vara giltigt måste vissa formkrav vara uppfyllda (första stycket punkterna a-c).

Tyst prorogation

Luganokonventionen tillåter också s.k. tyst prorogation. En domstol kan bli behörig att pröva en tvist om svaranden går i svaromål inför domstolen utan att göra invändningar om att domstolen är obehörig (artikel 18). Denna re- gel gäller dock inte om annan domstol är exklusivt behörig att pröva tvisten enligt reglerna i artikel 16.

2.3.2. Domstolarnas handläggning av behörighetsfrågorna

I konventionens Avsnitt 7 finns två artiklar som reglerar domstolarnas pröv- ning av behörighetsfrågan. Domstolarna är skyldiga att självmant pröva sin behörighet och detta oberoende av om konventionens bestämmelser åbero- pas eller inte. En viktig bestämmelse är härvid bestämmelsen i artikel 18 om tyst prorogation som innebär att domstolen i allmänhet blir behörig om sva- randen inte gör någon invändning om domstolens behörighet.

Domstolen måste enligt artikel 19 awisa målet om en annan domstol en- ligt artikel 16 skulle vara exklusivt behörig att pröva tvisten.

Om svaranden inte går i svaromål, måste domstolen självmant undersöka om den är behörig enligt konventionens bestämmelser och i annat fall awisa målet (artikel 20). Denna bestämmelse är uppställd till skydd för svaranden och är liksom flera andra bestämmelser i konventionen begränsad till sva- rande som har hemvist i en konventionsstat. I förhållande till en svarande som har hemvist i ett annat land är domstolen i stor utsträckning fri att till- lämpa konventionsstridiga nationella behörighetsregler.

Hänvisningar till S2-3-2

2.3.3. Frågor om litispendens och vilandeförklaring av mål m.m.

Avsnitt 8 behandlar i tre artiklar hur domstolarna skall agera när mål om samma sak väcks i flera stater och när mål vid olika domstolar har samband med varandra.

Enligt artikel 21 föreligger litispendens om mål om samma sak mellan

Prop. 1991/92z128

samma parter väcks vid domstolar i olika stater. Detta är en naturlig följd av att meddelade domar automatiskt skall erkännas i alla konventionsstater och bl.a. utgöra hinder mot en ny rättegång om samma sak (res judicata). Den domstol vid vilken talan väcktes först är ensam behörig att pröva målet och övriga domstolar är skyldiga att awisa käromålet. Awisningsskyldigheten inträder dock inte genast utan först sedan det har klarlagts att den domstol där talan väckts först verkligen är behörig att pröva tvisten. Intill dess att så skett skall målet vila hos övriga domstolar. Brysselkonventionens motsva- rande regel har genom 1989 års tillträdeskonvention justerats iöverensstäm— melse med Luganokonventionen.

Bestämmelserna i artikel 22 tar sikte på mål som handläggs i olika stater och som inte rör samma sak utan där målen har samband med varandra och det på grund därav är angeläget att undvika att det meddelas oförenliga do- mar i Ollkcl. stater. Också 1 detta slags situationer har den domstol vid vilken talan först väcktes företräde. Bestämmelserna om vilandeförklaring och av- visning i artikel 22 är dock, till skillnad från vad som gäller i litispendens- situationerna enligt artikel 21, fakultativ för domstolarna i övriga stater.

I artikel 23 föreskrivs slutligen vad som skall gälla för det fall då flera dom- stolar enligt konventionens bestämmelser samtidigt är exklusivt behöriga att pröva tvisten. Också för sådana fall föreskrivs att den domstol vid vilken ta- lan väckts först har företräde och att övriga domstolar skall awisa målet.

Särskilda bestämmelser om vilandeförklaring av mål finns också i artikel Vb i Protokoll Nr 1. Dessa bestämmelser gäller vissa mål mellan befälhavare och besättningsmedlem på havsgående fartyg. Även i konventionens Avdel- ning lll finns bestämmelser om vilandeförklaring (artikel 30 och 38) som alltså är tillämpliga på erkännande- och verkställighetsstadiet.

Hänvisningar till S2-3-3

2.3.4. Säkerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder

Artikel 24 innehåller bestämmelser om behörighet att meddela beslut om säkerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder. Enligt denna artikel får en domstol i en konventionsstat meddela de säkerhetsåtgärder och andra in- terimistiska åtgärder som följer av dess nationella lagstiftning även om den enligt konventionens bestämmelser skulle vara obehörig att pröva målet i sak. Käranden kan således med stöd av denna bestämmelse t.ex. utverka kvarstad i den stat där svaranden har sina tillgångar och dessa kan därefter, sedan dom meddelats i den andra staten, tas i anspråk för verkställighet av domen.

Ett beslut om säkerhetsåtgärd eller annat interimistiskt beslut gäller inte bara i den stat där det har meddelats utan kan också, under vissa förutsätt- ningar, verkställas i andra konventionsstater (jfr avsnitt 5 vid artikel 25).

Hänvisningar till S2-3-4

2.3.5. Delgivningsfrågor

I artikel 20 andra stycket föreskrivs, också detta till svarandens skydd, att domstolen inte får pröva ett mål förrän det har klarlagts att svaranden har fått de] av stämningsansökan eller motsvarande handling och haft tillräcklig tid på sig att förbereda sitt svaromål. I förhållandet mellan de stater som har

tillträtt 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur gäller i stället för andra stycket den konventionens bestämmelser (tredje stycket).

Delgivningsfrågor behandlas också i artikel IV i Protokoll Nr 1. I denna artikel anges att delgivningshandlingar kan översändas, utöver enligt vad som föreskrivs i mellan konventionsstaterna gällande konventioner, direkt mellan tjänstemännen i rättegångsstaten och andra stater. Bestämmelserna har tillkommit för att så långt det är möjligt påskynda delgivningsförfaran- det. Dessa bestämmelser gäller även när delgivning skall äga rum under verkställighetsförfarandet. Konventionsstaterna har rätt att reservera sig mot detta förfarande (se härom i avsnitt 3.2.1).

Delgivningsfrågor har också beaktats i konventionens Avdelning 111 om erkännande och verkställighet. Om delgivning inte har skett på rätt sätt och i tillräckligt god tid, skall den utländska domen inte erkännas och verkställas i andra konventionsstater i det fall domen har meddelats mot en svarande som uteblivit (artikel 27.2 och artikel 34). Svaranden har alltså ett dubbelt skydd; dels skydd mot att dom över huvud taget meddelas mot honom utan att han har kunnat tillvarata sin rätt, dels skydd mot att en sådan dom om en sådan likväl skulle meddelas trots bristfällig eller för sen delgivning - er- känns och verkställs i andra konventionsstater.

2.4. Erkännande och verkställighet 2.4.1 Allmänt

Konventionens Avdelning III innehåller bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar. Bestämmelserna är utformade i syfte att stärka domstolens roll i rättegångsstaten och i motsvarande mån begränsa domsto- lens roll i erkännande-/verkställighetsstaten. Domstolen i rättegångsstaten måste sålunda självmant pröva sin behörighet i de fall svaranden uteblir. Den måste också beakta de exklusiva behörighetsreglerna och är skyldig att se till att svaranden är delgiven i god tid osv. Konventionen utgår således från att den meddelade domen är i sin ordning. Den utländska domen får aldrig omprövas i sak (artikel 29 och 34).

Av artikel 25 framgår att med uttrycket dom avses varje avgörande som har meddelats av en domstol i en konventionsstat oavsett avgörandets rubri- cering i det enskilda fallet.

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet gäller generellt för alla avgöranden som har meddelats av domstolari konventionsstaterna, om avgörandet faller inom konventionens sakliga tillämpningsområde. Bestäm- melserna om erkännande och verkställighet förutsätter för sin tillämplighet inte att konventionen varit tillämplig på målet i rättegångsstaten. Även om domstolen i denna stat grundat sin behörighet på nationella behörighetsreg- ler därför att tvisten inte innehöll några internationella element eller därför att svaranden hade hemvist i en stat som inte tillträtt Luganokonventionen — skall domen erkännas och verkställas i andra konventionsstater med tillämp- ning av bestämmelserna i avsnitt III. Detta följer av konventionens struktur som bygger på en princip om ”fri rörlighet för domar” och på att domstolens

behörighet endast undantagsvis får prövas i erkännande-/verkställighetssta- ten.

Bestämmelserna är dock inte utan undantag. Enligt artikel 59 kan konven- tionsstaterna ingå avtal med tredje stat och däri åta sig att, till skydd för sva- rande som har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i denna tredje stat, inte erkänna domar från stater som har tillträtt Luganokonventionen om domstolen uteslutande grundat sin behörighet på sådana nationella s.k. ex— orbitanta behörighetsregler som avses i artikel 3.

Det bör framhållas att den ”fria rörligheten” enbart gäller avgöranden som har meddelats i en stat som har tillträtt Luganokonventionen. Lugano- konventionen innebär därför inte att ett domstolsutslag som har meddelats i t.ex. USA skulle bli verkställbart i Sverige därför att det har erkänts och är verkställbart i ett av EG-länderna.

Konventionens Avdelning III är indelad i tre avsnitt. Avsnitt 1 behandlar erkännande, Avsnitt 2 verkställighet och Avsnitt 3 gemensamma bestämmel- ser.

2.4.2. Erkännande

Konventionen bygger på presumtionen att domar som meddelas i andra kon- ventionsstater skall erkännas. Enligt artikel 26 gäller således att en dom som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i andra konventionsstater utan att det därför skall behöva anlitas något särskilt förfarande. Att en ut- ländsk dom erkänns innebär att den tilläggs positiv och negativ rättskraft i den stat där den görs gällande och medför bl.a. resjudicata-verkan, dvs. ut- gör hinder mot en ny rättegång om samma sak.

Det ställs inga krav på att den utländska domen har vunnit laga kraft innan den erkänns i andra konventionsstater. Om frågan om en icke lagakraftvun- nen utländsk dom skall erkännas eller inte kommer upp inför domstol i en annan konventionsstat, får denna domstol låta handläggningen av sitt mål vila i awaktan på att domen vinner laga kraft (artikel 30).

Även om det således inte krävs något särskilt förfarande för att domen skall erkännas, lämnar konventionen vissa möjligheter till en sådan faststäl- lelseprocedur. Om den part som önskar åberopa sig på domen vill få klarlagt att domen erkänns, kan han utverka ett beslut härom genom att använda samma förfarande som gäller för verkställighet (artikel 26 andra stycket). Om frågan om en dom erkänns eller inte är av betydelse i en annan pågående rättegång, får man i den rättegången prejudiciellt avgöra frågan om domen erkänns eller inte (tredje stycket).

Presumtionen är alltså att domen skall erkännas. De relativt få tillåtna un- dantagen från denna regel räknas upp i artiklarna 27 och 28. Jag återkommer strax till dessa (avsnitt 2.4.4).

Hänvisningar till S2-4-2

2.4.3. Verkställighet

Artiklarna 31-45 i konventionen innehåller regler om verkställighet. De har redan berörts i avsnitt 2.4.1. Av artikel 31 framgår att en dom som har med- delats i en konventionsstat skall verkställas i andra konventionsstater efter ett särskilt förfarande, exekvaturförfarande, i verkställighetstaten.

För att verkställighet skall kunna medges i andra konventionsstater krävs att domen är verkställbar i ursprungsstaten. Domen i fråga behöver inte ha vunnit laga kraft för att kunna verkställas i andra konventionsstater. Om gäl- denären begär det, kan dock exekvaturmålet vid en prövning enligt artikel 37.1 förklaras vilande så länge domen inte vunnit laga kraft (artikel 38 första stycket).

Med vissa begränsningar gäller verkställighetsreglerna även beslut om sä- kerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder som har beslutats enligt bestämmelserna i artikel 24 (avsnitt 5 vid artikel 25 och artikel 27.2)

Av artikel 50 följer också att inte bara avgöranden av domstol utan också s.k. officiella handlingar (actes authentiques) skall verkställas enligt konven- tionens bestämmelser. Detsamma gäller förlikningar som ingåtts inför dom- stol (artikel 51).

Exekvaturförfarandet kan delas in i tre olika stadier. Ansökan ges in till domstol (artikel 32) som prövar verkställighetsfrågan på grundval av de handlingar som sökanden åberopar. Det är härvid fråga om ett enpartsförfa- randc och framställningen skall således inte delges gäldenären på detta sta- dium (artikel 34). Om verkställighet medges kan gäldenären i stället begära omprövning av beslutet inom viss tid (artikel 36) varvid förfarandet skall vara kontradiktoriskt, dvs. båda parter skall höras i frågan (artikel 37.1). Om verkställighet skulle vägras, kan sökanden begära omprövning (artikel 40). Också i detta fall gäller att förfarandet skall vara kontradiktoriskt (arti- kel 40.2). Beslutet från det andra skedet av prövningen kan i sin tur överprö- vas på begäran av gäldenären om det gått honom emot eller på sökandens begäran om domstolen beslutat vägra verkställighet (artikel 37.2 resp. 40.2).

De domstolar som i respektive konventionsstat skall pröva verkställighets— frågan i de olika stadierna räknas upp i artikel 32 (första stadiet), artikel 37.1 resp. 40.] (andra stadiet; artikel 37.1 syftar på de fall då gäldenären begär omprövning av ett bifallande beslut och artikel 40.] på de fall då sökanden begär omprövning av ett avslagsbeslut) och artikel 37.2 resp. 41 (tredje sta- diet; artikcl 37.2 syftar på de fall då överprövningen skett på gäldenärens begäran och artikel 41 på de fall då överprövningen skett på sökandens begä- ran).

För Sveriges del anges i artiklarna 32, 37.1 och 40.1 Svea hovrätt och i artiklarna 37.2 och 41 högsta domstolen. Det innebär att det är Svea hovrätt som har att pröva verkställighetsfrågan såväl i det första som i det andra sta- diet, vare sig prövningen sker på sökandens eller gäldenärens begäran, me- dan prövningen i det tredje stadiet ankommer på högsta domstolen.

Irland, Island, Italien, Storbritannien och Österrike har liksom Sverige ut- sett samma instans för prövningen i det första och andra stadiet. Även i Bel- gien skall handläggningen i det första och andra stadiet ske vid samma dom- stol, men endast i dc fall då det är gäldenären som har överklagat. I Neder- länderna skall prövningen i det första stadiet ske av ordföranden i under- domstol och prövningen i det andra stadiet av underdomstolen som sådan om omprövningen sker på gäldenärens begäran men av överdomstol om det är sökanden som överklagat. Övriga konventionsstater har valt olika dom- stolar för de tre stadierna av prövningen.

Av artikel VI i Protokoll Nr 1 framgår att konventionsstaterna ensidigt kan besluta om ändring i fråga om de utsedda exekvaturrnyndigheterna.

I artikel 34 slås fast att verkställighet får vägras endast på de grunder som anges i artiklarna 27 och 28, dvs. att samma begränsningar som gäller för erkännande gäller i fråga om verkställighet. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 2.4.4).

När det gäller förfarandet skall nationella regler tillämpas (artikel 33 första stycket). 1 övrigt innehåller detta avsnitt bl.a. regler om underrättelse till/delgivning med sökanden resp. gäldenären (artikel 35 resp. 36 första stycket), ställande av säkerhet (artikel 38 tredje stycket och artikel 45), par— tiell verkställighet av domen (artikel 42), verkställighet av förpliktelse att betala vite (artikel 43) och rättshjälp (artikel 44).

I ett särskilt Avsnitt 3 i Avdelning III finns bestämmelser om vilka hand- lingar som skall fogas till en ansökan om verkställighet rn. m. (artiklarna 46- 49). Bestämmelserna är delvis tillämpliga även när någon gör gällande att en dom skall erkännas.

Av artikel III i Protokoll Nr 1 framgår att konventionsstaterna får ta ut verkställighetsavgift av sökanden. Sådan avgift måste dock vara bestämd och får inte tas ut i proportion till tvisteföremålets värde.

Det är enbart exekvaturprövningen som regleras i konventionen, inte verkställigheten som sådan. För denna gäller således den nationella lagstift- ningen. Enligt artikel 39 första stycket gäller dock att inga andra åtgärder än säkerhetsåtgärder får vidtas mot gäldenärens egendom så länge gäldenären kan överklaga verkställighetsbeslutet från den inledande prövningen eller, om han har gjort det, förrän verkställighetsfrågan har avgjorts i det andra skedet.

2.4.4. De grunder på vilka erkännande och verkställighet får vägras

Artiklarna 27 och 28 anger uttömmande under vilka förutsättningar erkän- nande får vägras. Av artikel 34 framgår att samma begränsade möjligheter att vägra också gäller i fråga om verkställighet av det utländska avgörandet. Vägransgrunderna i artikel 27 är obligatoriska liksom bestämmelsen i artikel 28 första stycket medan Vägransgrunderna enligt artikel 28 andra stycket är fakultativa.

Inledningsvis anges i artikel 27 punkten 1 att erkännande skall vägras om ett erkännande skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordrc public) i den stat där domen görs gällande. I punkten 2 finns en regel till skydd för svaranden om domen har meddelats i dennes utevaro. Denna regel komplet- terar de skyddsregler för svaranden som ställs upp i konventionens första del — artikel 20 om att domstolen måste klarlägga att en utebliven svarande delgivits stämningsansökan och haft tillräcklig tid på sig att förbereda sitt svaromål innan målet avgörs. Skulle denna regel ha åsidosatts av domstolen i domsstaten skall erkännande alltså vägras i övriga konventionsstater.

Vidare får domen inte erkännas om den är oförenlig med en dom som har meddelats i erkännandestaten (punkten 3) eller en tidigare meddelad dom i en icke-konventionsstat (punkten 5). Någon motsvarande regel som gäller domar från andra konventionsstater finns inte. Skälet härtill är konventio-

nens dubbla natur och dess regler i Avdelning 11 om litispendens och om mål som har samband med varandra (artikel 21-22) som avser att förhindra att oförenliga domar meddelas i konventionsstaterna.

I artikel 27 finns slutligen i punkten 4 en mer speciell vägransgrund som innebär att en fråga om lagval har tillåtits inverka på frågan huruvida den utländska domen skall erkännas eller verkställas. Bestämmelserna hänför sig till fall då domstolen prejudiciellt, dvs. som en förfråga, har tagit ställning till en fråga om fysisk persons rättsliga ställning, rättskapacitet eller rätts- handlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden, arv eller testamente, dvs. sådana frågor som enligt artikel 1 är uteslutna från konventionens till- lämpningsområde.

Enligt artikel 28 utgör bristande behörighet för domstolen i ursprungssta- ten i vissa uppräknade fall en tillåten vägransgrund. Såsom påpekats tidigare medför Luganokonventionens dubbla natur att behovet av sådana indirekta behörighetsregler har reducerats till ett minimum. Av artikelns sista stycke framgår således att domstolens behörighet endast får omprövas i de fall som anges i denna artikel. Där framhålls också särskilt att ordre public-skäl inte får åberopas som stöd för en omprövning av domstols behörighet.

De fall då bristande behörighet utgör tillåten vägransgrund begränsar sig i princip till de fall då konventionens tvingande eller exklusiva behörighets- regler inte har följts. Av artikel 28 första stycket framgår alltså att erkän- nande skall vägras om de tvingande behörighetsreglerna för försäkrings- och konsumenttvister eller om de exklusiva behörighetsreglerna i artikel 16 har åsidosatts av domstolen i ursprungsstaten.

Artikel 28 innehåller en ytterligare vägransgrund, nämligen den nyss nämnda situationen då erkännandestaten enligt bestämmelserna i artikel 59 genom ett avtal med tredje stat har förbundit sig att inte erkänna domen. Bestämmelsen är obligatorisk.

I andra stycket av artikel 28 finns ytterligare två fall där bristande behörig- het utgör en tillåten vägransgrund. Bestämmelserna är fakultativa. Det ena fallet -artikel 54 B-fallet — har sin grund i att Luganokonventionens bestäm- melser om domstols behörighet i vissa hänseenden awiker från Brysselkon- ventionen. Detta fall tar sikte på de fall då domstolen i ursprungsstaten av misstag skulle tillämpa Brysselkonventionen i stället för Luganokonventio- nen och erkännande begärs mot någon som har hemvist i en EFTA-stat. (Att Luganokonventionen, och inte Brysselkonventionen, skall tillämpas i de fall svaranden har hemvist inom EFTA framgår uttryckligen av artikel 54 B.2.a); se avsnitt 2.7 nedan.) Den nu aktuella bestämmelsen i artikel 28 andra stycket är enligt sin ordalydelse tillämplig inte bara i EFTA-länderna utan också i EG-länderna. Brysselkonventionen har ingen motsvarande bestäm- melse.

Det andra fallet, som också saknas i Brysselkonventionen, hänför sig till de fall då domstolen enligt bestämmelserna i artikel 57 grundat sin behörig- het på en bestämmelse i en specialkonvention, som erkännande-/verkställig- hetsstaten inte har tillträtt. Bestämmelsen kommenteras ytterligare i avsnitt 2.9.

Somjag redan nämnt (avsnitt 2.3.1 vid artikel 5) tillåter artikel I a i Proto- koll Nr 1 Schweiz att i viss begränsad utsträckning reservera sig mot skyldig-

heten att erkänna och verkställa domar som har meddelats i andra konven- tionsstater i de fall domstolen grundat sin behörighet uteslutande på uppfyl- lelseforum, dvs. artikel 5.1. Eftersom vissa EG- och EFTA-ländcr kan tän- kas vilja åberopa denna speciella vägransgrund reciprokt, kan detta i sin tur komma att leda till att domar som meddelats i Schweiz i de fall den schwei- ziska domstolen grundat sin behörighet enbart på artikel 5.1 inte alltid kan erkännas och verkställas i dessa länder. ,

Ytterligare en vägransgrund av undantagskaraktär finns i artikel Ib i Pro- tokoll Nr 1. Den hänger samman med den speciella behörighetsregel för tvis- ter som gäller avtal om nyttjanderätt till fast egendom enligt artikel 16.1.b). Konventionsstaterna får enligt artikel Ib i Protokoll Nr 1 förbehålla sig rätten att inte erkänna och verkställa domar i de fall domstolen enligt artikel 16.1.b) uteslutande grundat sin behörighet på svarandens hemvist i rätte- gångsstaten om den fasta egendomen är belägen i den stat där erkännande och verkställighet begärs.

Slutligen finns i andra stycket av artikel 11 i Protokoll Nr 1 regler om att erkännande och verkställighet under vissa förutsättningar får vägras i de fall domen gäller ett civilrättsligt anspråk som har prövats inom ramen för en brottmålsprocess.

Även om verkställighetsstaten således i viss begränsad utsträckning får pröva frågan om domstolen i rättegångsstaten varit behörig följer av artikel 28 tredje stycket den begränsningen att de faktiska omständigheter på vilka domstolen i rättegångsstaten grundat sin behörighet inte får ifrågasättas.

2.5. Övergångsbestämmelser

Konventionen är enligt huvudregeln i artikel 54 tillämplig endast om det rättsliga förfarandet har inletts efter det att konventionen trädde i kraft i rät- tegångsstaten. Reglerna om domstols behörighet, om vilandeförklaring av mål osv. gäller således bara i fråga om rättsliga förfaranden som inleds efter det att konventionen trätt i kraft för denna stat.

För att konventionens regler om erkännande och verkställighet skall gälla krävs också enligt huvudregeln att konventionen har tillträtts av såväl rätte- gångsstaten som verkställighetsstaten vid den tidpunkt då det rättsliga förfa- randet inleddes.

Från denna regel finns emellertid ett betydelsefullt undantag i andra stycket av artikel 54. Om det rättsliga förfarandet inleddes innan konventio- nen gällde mellan de två staterna (dvs. innan både rättegångsstaten och verk- ställighetsstaten tillträtt konventionen), blir verkställighetsreglerna likväl tillämpliga och verkställighetsstaten således skyldig att verkställa domen — om domstolen i rättegångsstaten grundat sin behörighet på en bestämmelse som är godkänd enligt Luganokonventionen, dvs. på någon av de bestäm- melser som anges i konventionens Avdelning II (inklusive artikel 4 som tillå- ter användning av nationella behörighetsregler mot svarande med hemvist i tredje stat) eller om domstolen grundat sin behörighet på bestämmelser i en konvention som gällde staterna emellan vid denna tidpunkt. För att denna undantagsregel skall gälla krävs dock att de båda staterna har tillträtt kon— ventionen vid den tidpunkt då domen meddelades.

Av det sagda följer att bestämmelserna om erkännande och verkställighet gäller enbart i fråga om domar som har meddelats efter det att konventionen trätt i kraft dessa stater emellan. Konventionens erkännande- och verkstäl- lighetsregler kan således aldrig åberopas i fråga om avgöranden som har meddelats före detta datum.

Hänvisningar till S2-5

  • Prop. 1991/92:128: Avsnitt 2.3.1

2.6. Vissa sjörättsliga frågor

Luganokonventionen innehåller några artiklar som behandlar olika sjörätts- liga frågor. Bestämmelserna är identiska med Brysselkonventionens regler. De tillkom först genom 1978 års tillträdeskonvention, i samband med Stor- britanniens, Danmarks och Irlands tillträde till Brysselkonventionen. Man var då ense inom EG om att det i princip inte fanns något behov av särskilda behörighetsregler för sjörättsmål i Brysselkonventionen. Skälet härför var bl.a. konventionens regler om att staterna behåller den behörighet att pröva mål som de har enligt en sjörättslig konvention (se härom nedan avsnitt 2.9), och detta även om svaranden har hemvist i en stat som inte har tillträtt kon- ventionen i fråga. Dessutom var man ense om att E65 medlemsstater skulle tillträda 1952 års konvention om kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder på havsgående fartyg (den s.k. arrestkonventionen).

Luganokonventionen bygger på samma förutsättningar. För att ge vissa sta- ter som ännu inte tillträtt arrestkonventionen däribland Sverige möjlig- het att ratificera arrestkonventionen har arrestkonventionens jurisdiktions- bestämmelser, med visst undantag, övergångsvis förts in i Luganokonventio- nens artikel 54 A. En motsvarande övergångsregel finns i Brysselkonventio- ncn. Jag återkommer senare till frågan om Sveriges tillträde till arrestkon- ventionen (vid artikel 54 A;jfr avsnitt 3.3.7.)

Andra artiklar som behandlar sjörättsliga frågor är artikel 5.7 som inne- håller en särskild behörighetsregel vid tvister om betalning av bärgarlön för bärgning av skeppslast m.m. och artikel 6 A som innehåller en behörighets- regel för mål om begränsning av ansvar till följd av fartygs användning eller drift.

2.7. Förhållandet mellan Brysselkonventionen och Luganokonventionen

Brysselkonventionen kan tillträdas enbart av EGs medlemsländer. Lugano- konventionen är i första hand öppen för E65 och EFTAs medlemsländer. För EG-länderna innebär detta att två parallella och i någon mån awikande instrument kommer att vara tillämpliga. Frågan om hur de två konventio- nerna skall förhålla sig till varandra har därför fått en särskild reglering i arti- kel 54 B. Brysselkonventionen har ingen motsvarande regel.

Enligt bestämmelserna i artikel 54 B skall Luganokonventionen inte in- verka på EG-staternas inbördes tillämpning av Brysselkonventionen. Detta innebär bl.a. att det är Brysselkonventionen och inte Luganokonventionen som skall tillämpas om svaranden har hemvist i en EG-stat och talan väcks

vid en domstol i en annan EG-stat. Detsamma gäller vid erkännande och verkställighet i en EG-stat av en dom som har meddelats i en annan EG-stat.

Brysselkonventionens bestämmelser om domstols behörighet sätts där- emot ur spel till förmån för Luganokonventionen om svaranden har hemvist i en EFTA-stat eller om domstol i en sådan stat är exklusivt behörig att pröva målet. Luganokonventionen skall också tillämpas i fall av litispendens eller när mål har samband med varandra enligt bestämmelserna i artiklarna 21 och 22 om målen är anhängiga samtidigt i en EG-stat och i en EFTA-stat. Slutligen skall Luganokonventionen, och inte Brysselkonventionen, tilläm- pas vid erkännande och verkställighet om endera rättegångsstaten eller verk- ställighetstaten är en EFTA—stat.

Eftersom EFTA-staterna endast skall tillämpa Luganokonventionen, är bestämmelserna i artikel 54 B i första hand av betydelse för EG-länderna. Jag vill här påpeka att EG-domstolen är behörig att avge besked om tolk- ningen av Brysselkonventionens bestämmelser på begäran av nationella domstolar (se härom i avsnitt 2.11 nedan) men inte i fråga om Luganokon- ventionens bestämmelser.

För EFTA-staterna har bestämmelserna i artikel 54 B en annan betydelse, genom att de garanterar att Luganokonventionen och dess bestämmelser kommer att respekteras och tillämpas i EG-länderna. Eftersom Brysselkon- ventionen och Luganokonventionen är i stort sett identiska kan artikel 54 B visserligen sägas vara utan betydelse i dag. EFTA-staterna har dock ingen kontroll över Brysselkonventionens framtida innehåll och bestämmelserna kan därför möjligen få betydelse i framtiden.

I en tredje punkt i artikel 54 B finns regler som är tillämpliga inte bara inom EG utan också i EFTA-länderna. Jag har redan berört dessa bestäm- melser (avsnitt 2.4.4). Enligt dessa får erkännande och verkställighet väg- ras utöver på de grunder som anges i konventionens Avdelning III om domstolen i rättegångsstaten har grundat sin behörighet på en bestämmelse som awiker från Luganokonventionens bestämmelser i de fall erkännande eller verkställighet begärs mot någon som har hemvist i en EFTA-stat. Även om bestämmelserna i artikel 54 B tredje punkten också gäller i EG-länderna är de främst avsedda som en ventil för EFTA-staterna för det fall det i Brys- selkonventionen skulle introduceras nya behörighetsregler och domstolen i rättegångsstaten av misstag grundar sin behörighet på en sådan. Bestämmel- serna i artikel 54 B tredje punkten är så utformade att de ger EFTA-länderna möjlighet att skydda inte bara de gäldenärer som har hemvist i den egna sta- ten utan alla gäldenärer som har hemvist utanför EG. Som jämförelse kan här nämnas artikel 57.4 där en motsvarande vägransgrund kan åberopas en- bart i fråga om en svarande som har hemvist i just verkställighetstaten.

2.8. Förhållandet mellan Luganokonventionen och andra generella verkställighetskonventioner

Av artikel 55 framgår att Luganokonventionen i princip ersätter de generella verkställighetskonventioner som gäller mellan staterna. Dessa konventioner räknas upp i artikeln. Uppräkningen i artikel 55 överensstämmer inte med motsvarande artikel i Brysselkonventionen eftersom Brysselkonventionen

innehåller en uppräkning av de mellan EG-länderna gällande konventio- nerna. Brysselkonventionen fortsätter att gälla EG-länderna emellan och denna uppräkning kunde därför undvaras i Luganokonventionen. I stället räknas här upp de konventioner som gäller mellan olika EG- och EFTA—län- der och EFTA—länderna inbördes.

För Sverige gäller detta 1932 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar och 1977 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. 1977 års konvention ersätter 1932 års konvention. Island har dock inte tillträtt 1977 års konvention och 1932 års konvention är därför alltjämt tillämplig i förhållande till Island. Luganokonventionen ersätter vidare 1936 års kon- vention mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar liksom 1982 års konvention mellan Sverige och Ös- terrike om erkännande och verkställighet av civildomar. Sverige har inte in- gått något generellt verkställighetsavtal med något annat av EGs medlems- länder än Danmark.

Av artikel 56 följer att dessa konventioner dock skall fortsätta att gälla på de områden som faller utanför Luganokonventionens tillämpningsområde och i fråga om avgöranden som har meddelats före Luganokonventionens ikraftträdande.

Hänvisningar till S2-8

2.9. Förhållandet mellan Luganokonventionen och andra konventioner på särskilda områden

LuganokOnventionen är en generell konvention och ersätter inte de olika speciella konventioner som konventionsstaterna har ingått eller kan komma att ingå på skilda områden. Av artikel 57.1 framgår tvärtom att Luganokon- ventionen inte skall inverka på konventioner som konventionsstaterna har tillträtt eller kommer att tillträda och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande och verkställighet av domar. Ett viktigt skäl för denna lösning är att man i Luganokonventionen inte har kun- nat beakta alla tänkbara regler som kan behövas på olika särskilda områden och att Luganokonventionen inte skall hindra det internationella samarbetet inom olika specialområden, där samarbetet ofta omfattar också andra stater. Regleringen i artikel 57.1 innebär att de olika speeialkonventionerna fortsät- ter att gälla fullt ut och har företräde framför Luganokonventionens regler i den mån de sammanfaller.

Bestämmelserna syftar på en rad olika specialkonventioner på bl.a. tran- sporträttens område och exempelvis i fråga om familjerättslig underhålls- skyldighet. En del av dessa särskilda konventioner innehåller regler om domstols direkta behörighet men saknar bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar (bl.a. 1929 års Warzawakonvention om vissa gemen- samma bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran). Andra kon- ventioner reglerar enbart erkännande- och verkställighetsfrågor, så exem- pelvis 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgö- randen angående underhållsskyldighet. Vissa konventioner innehåller såväl domsrätts- som erkännande- och verkställighetsregler. Ett exempel är 1980

års Bernfördrag om internationell järnvägstrafik (COTIF). En annan kon- vention som faller under denna artikel är 1952 års arrestkonvention som jag nyss berörde (avsnitt 2.6).

Av första punkten i Protokoll Nr 3 framgår att med sådana konventioner på särskilda områden jämställs för EG-ländernas del rättsakter som har ut- färdats av gemenskapens institutioner. Jag återkommer strax till detta.

Genom regleringen i punkterna 2, 3 och 4 i artikel 57 har man närmare utvecklat innebörden av regleringen i punkten 1 och knutit samman Lugano- konventionen och de särskilda konventionerna. Av punkten 2 framgår så— lunda att domstolarna får grunda sin behörighet på regler i en särskild kon- vention även om svaranden har hemvist i en konventionsstat som inte har tillträtt konventionen i fråga. Det innebär alltså att en svarande med hemvist i en EFTA-stat kan instämmas inför en fransk domstol med stöd av en behö- righetsregel som strider mot Luganokonventionens regler, och detta således trots att den aktuella EFTA-staten inte har tillträtt den aktuella särskilda konventionen. De i artikel 20 uppställda reglerna till skydd för svaranden skall dock alltid tillämpas.

Regleringen i artikel 57 innebär med andra ord ett undantag från regeln i artikel 3 som ju föreskriver att inga andra behörighetsregler än de som anges i Luganokonventionens artikel 5-18 får tillämpas av domstol i en konven- tionsstat i förhållande till svarande med hemvist i en annan konventionsstat.

Av punkten 3 framgår vidare att domar som har meddelats på grundval av sådana särskilda behörighetsregler som avses i punkten 1 skall erkännas och verkställas i de andra konventionsstaterna enligt bestämmelserna i Lugano- konventionens Avsnitt III. Bestämmelsen är egentligen bara ett förtydli- gande. Det följer redan av Luganokonventionens konstruktion att en sådan dom skall verkställas i de andra konventionsstaterna. Som redan påpekats (avsnitt 2.4.1) skall ju alla avgöranden, oavsett om Luganokonventionens behörighetsregler varit tillämpliga under rättegången eller inte, verkställas i övriga konventionsstater. I gengäld har svaranden ett skydd mot verkställig- het: Artikel 57.4 medger att erkännande och verkställighet vägras om verk- ställighetsstaten inte har tillträtt den särskilda konvention vars behörighets- regler tillämpats i målet. En förutsättning för vägran är att gäldenären har hemvist just i verkställighetstaten (och möjligheten att vägra erkännande och verkställighet är därmed mer begränsad än den som följer av artikel 54 B punkten 3).

I fråga om behörighetsregler som följer av särskilda konventioner har man således valt den konstruktionen att konventionsstaterna accepterar deras tillämpning i andra konventionsstater. Man avstår därmed från att ”skydda” de svarande som har hemvist i den egna staten mot sådana utländska rätte- gångar. I gengäld förbehåller man sig rätten att ”skydda” dessa svarande mot verkställighet i det egna landet.

Som jag nyss nämnde jämställs enligt Protokoll Nr 3 rättsakter utfärdade av EGs institutioner med de särskilda konventioner som regleras i artikel 57. EG-länderna är skyldiga att efterleva sina åtaganden enligt EG-fördragen samtidigt som EFTA-länderna har anspråk på att Luganokonventionens reg- ler respekteras. EFTA-länderna har mot denna bakgrund accepterat att EG- länderna, även gentemot svarande med hemvist i EFTA-länderna, tillämpar

regler som beslutats i EGs rättsakter. EG-länderna å sin sida har i en särskild förklaring till Protokoll Nr 3 förklarat att de skall vidta alla de åtgärder som står i deras makt för att Luganokonventionens regler om behörighet, erkän- nande och verkställighet skall upprätthållas när sådana rättsakter utarbetas.

Bestämmelserna i punkten 4 innebär samtidigt att EFTA-länderna inte be- höver erkänna och verkställa domar från EG-länderna där domstolen grun- dat sin behörighet på bestämmelser i en sådan rättsakt. Någon rättsakt av aktuellt slag har än så länge inte beslutats inom EG; en EG-förordning om varumärken som innehåller behörighetsregler är dock under utarbetande.

Artikel 57 har också uppmärksammats i Protokoll Nr 3 till konventionen. Den ständiga kommitté som skall granska hur Luganokonventionen funge- rar skall således enligt protokollets artikel 4 särskilt följa tillämpningen av artikel 57.

Brysselkonventionens artikel 57 har genom 1989 års tillträdeskonvention justerats för att bättre överensstämma med Luganokonventionens bestäm- melser. Vissa skillnader kvarstår dock. Bestämmelsen om EGs rättsakter framgår således direkt av Brysselkonventionens artikel 57. Brysselkonven- tionen innehåller heller ingen motsvarighet till punkten 4; EGs medlemslän- der kan således inte sinsemellan vägra verkställighet på den grunden att domstolen grundat sin behörighet på bestämmelser i en konvention som verkställighetsstaten inte har tillträtt.

2.10. Slutbestämmelser

Av slutbestämmelserna, artiklarna 60-68, framgår inledningsvis att konven- tionen i första hand får tillträdas av EGs och EFTAs medlemsländer. Kon- ventionen skall ratificeras och den träder i kraft tre månader efter det att två stater, varav den ena är medlem i EG och den andra medlem i EFTA, har deponerat sina ratifikationsinstrument. I förhållande till varje annan signa- tärstat träder den i kraft tre månader efter det att denna deponerat sitt ratifi- kationsinstrument.

Stater som blir medlemmar i EG resp. EFTA efter det att konventionen öppnades för undertecknande kan enligt artikel 62.1.a) ansluta sig till kon- ventionen. Detta kan således bli aktuellt för Liechtenstein som numera är medlem i EFTA.

Också andra stater än 1565 och EFTAs medlemsländer kan enligt artikel 60 c) och 62.1 b) ansluta sig till konventionen efter särskild inbjudan. En förutsättning härför är att en stat som har tillträtt konventionen begär detta. Staten i fråga skall således ha en sponsor som redan har tillträtt konventio- nen. Samtycke krävs dessutom från alla EG- och EFTA-länderna, även dem som inte ens undertecknat Luganokonventionen och ev. nya medlemmar i EG resp. EFTA. Om en EG- eller EFTA-stat själv inte önskar samarbeta med den aktuella staten samtidigt som den ogärna blockerar ett sådant sam- arbete för övriga stater kan den enligt bestämmelserna i artikel 62.4, trots att den således samtyckt till att inbjuda staten i fråga, inom viss tid framställa en invändning mot anslutningen. En sådan invändning medför att konven- tionen inte träder i kraft mellan denna stat och den nytillträdda staten.

Av slutbestämmelserna framgår vidare att de till konventionen fogade

protokollen utgör en integrerad del av konventionen (artikel 65), att kon- ventionen har upprättats på alla de fjorton EG- och EFTA—språken och att alla språkversionerna har lika giltighet (artikel 68).

Hänvisningar till S2-10

2.11. En enhetlig tolkning av konventionen

För att säkerställa en enhetlig tolkning av Brysselkonventionens bestämmel- ser har EGs medlemsländer i ett särskilt protokoll till Brysselkonventionen givit EG-domstolen behörighet att avge besked om konventionens tolkning. Nationella domstolar i de olika EG-länderna kan sålunda under pågående rättegång inhämta besked från EG-domstolen om Brysselkonventionens tolkning i olika hänseenden enligt ett system som motsvarar de s.k. för- handsbeskeden enligt artikel 177 i Romfördraget. Av olika skäl ansågs EG- domstolen inte kunna ges en motsvarande behörighet att tolka Luganokon- ventionens bestämmelser. När Luganokonventionen utarbetades hade dis- kussionerna om ett EES-avtal (jfr avsnitt 3.1) ännu inte inletts och det var heller inte aktuellt att diskutera möjligheten av att överlämna en sådan tolk- ningsbehörighet till en EG/EFTA-sammansatt domstol. För att säkerställa en så enhetlig tolkning som möjligt av Luganokonventionens bestämmelser och för att i görligaste mån se till att dess bestämmelser tolkas i enlighet med Brysselkonventionens bestämmelser har bestämmelserna i Protokoll Nr 2 tillkommit.

I preambeln till protokollet framhålls bl.a. den väsentliga anknytningen mellan de två konventionerna, att avtalsparterna är medvetna om EG-dom- stolens tolkningsavgöranden och att Luganokonventionen arbetats fram på grundval av Brysselkonventionen i belysning av dessa tolkningsavgöranden. Härav framgår att bestämmelser i Luganokonventionen som överensstäm- mer med Brysselkonventionen skall förstås på det sätt EG-domstolen tolkat dem; EG-domstolens tolkningsavgöranden fram till tidpunkten för konven- tionens undertecknande dvs. den 16 september 1988 ingår därigenom som en mer eller mindre integrerad del av konventionen.

EG-domstolens framtida tolkningsavgöranden har inte givits någon sådan särställning. I stället framgår av protokollets artikel 1 och av två till protokol- let fogade förklaringar att ömsesidig hänsyn skall tas till avgöranden som meddelats enligt de båda konventionerna. Jag vill i detta sammanhang fram- hålla att EG-domstolen inte är behörig att uttala sig om tolkningen av Luga- nokonventionen och att domstolarna i EGs medlemsländer således inte kan vända sig dit med tolkningsfrågor under handläggningen av ett mål där Luga- nokonventionen skall tillämpas.

För att möjliggöra ett sådant ömsesidigt hänsynstagande skall ett system för utväxling av domar inrättas; domar som har meddelats i sista instans en- ligt de båda konventionerna liksom ISG-domstolens domar och andra domar av särskild betydelse skall således utväxlas via en central myndighet, regi- stratorn vid EG-domstolen (artikel 2). Dessutom skall en ständig kommitté inrättas. Denna skall i första hand fungera som ett forum för utbyte av erfa- renheter om hur konventionen fungerar.

3 Allmän motivering

3.1. Sveriges tillträde till Luganokonventionen

Mitt förslag: Sverige skall tillträda konventionen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Alla är positiva. Svenska Arbetsledareförbundet har dock krävt någon form av garanti för att utländska skadeståndsdomar inte verkställs i Sverige om domstolen tillämpat rättsregler som är främmande för svensk rätt.

Skälen för mitt förslag: Svensk rätt saknar i stor utsträckning regler om domstols internationella behörighet på privaträttens område. I den mån så- dana regler finns bygger de ofta på internationella åtaganden och täcker en- dast vissa specialområden såsom atomansvarighet, transport och patent. I övriga situationer får svenska domstolar analogivis söka ledning i våra in- terna forumregler.

Även i frågor om erkännande och verkställighet av domar i internationella förhållanden är det svenska regelsystemet ofullständigt. En förutsättning för att en utländsk dom på privaträttens område skall kunna verkställas i Sverige är att det finns en särskild föreskrift om detta (3 kap. 2 & utsökningsbalken). En sådan bestämmelse är normalt grundad på en internationell överenskom- melse i ämnet och förutsätter således i allmänhet ömsesidighet. Sverige har ingått generella verkställighetsavtal med de övriga nordiska länderna och med Schweiz och Österrike men inte med några andra stater. Vi har dock internationella åtaganden rörande domsverkställighet på vissa specialområ- den, t.ex. i fråga om familjerättsliga underhållsbidrag och på transporträt- tens område. Utländska domar verkställs således i Sverige i mycket begrän- sad utsträckning. På samma sätt är möjligheterna till verkställighet utom- lands av svenska domar mycket begränsade, även om vissa europeiska stater är beredda att verkställa utländska domar utan krav på ömsesidighet.

Vid 1988 års remissbehandling (se avsnitt 1) fick frågan om ett svenskt till- träde till Luganokonventionen ett i huvudsak positivt mottagande av remiss- instanserna. Den något awaktande attityd som i det skedet kunde skönjas hos en del av dem har nu ersatts av en mera välvillig inställning. Till grund för den tidigare attityden låg framför allt en osäkerhet kring det västeurope- iska samarbetets art, omfattning och former. Man ansåg det vara mera 10- giskt att söka uppnå ett större mått av rättslig harmonisering i materiella hän- seenden EG- och EFTA-staterna emellan, innan en samordning kom till stånd på det processuella planet. Från remissinstanserna framfördes också synpunkter på formerna för den svenska exekvaturprövningen och det när- mare innehållet i olika artiklar. Frågor av detta slag har i viss utsträckning tagits upp även vid remissbehandlingen av 1991 års promemoria. Jag kom- mer i den följande framställningen att belysa dessa spörsmål i de samman- hang där de naturligt hör hemma.

Ett utökat europeiskt samarbete på det rättsliga området är en viktig be- ståndsdel i den integrationsprocess som nu pågår inom ramen för förhand-

lingarna om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES (se härom bl.a. i Ds 199058 Ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde och den svenska grundlagen, prop. 1990/91:65 om ändring i regeringsformen med an- ledning av ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde och Skr 1991/92:58 i samma ämne). Förhandlingarna om ett EES-avtal avslutades den 14 februari 1992. Avtalet kommer troligtvis att undertecknas inom kort. Brysselkonven- tionen ingår inte i EG-rätten som sådan men har sin grund i Romfördraget. Den ingår heller inte i den EG-rätt som avses bli en del av EES-avtalet. I stället är Luganokonventionen ett parallellt instrument till Brysselkonven- tionen på samma sätt som EES-avtalet kan sägas bli ett parallellt instrument till EG-rätten. Man har under EES-förhandlingarna utgått från att EG- och EFTA—statcrna kommer att tillträda Luganokonventionen. En direkt kopp- ling mellan EES-förhandlingarna och Luganokonventionen har exempelvis gjorts på området för produktansvar. Det bör dock understrykas att Lugano- konventionen står på egna ben och inte är beroende av att ett EES-avtal träf- fas.

Genom Luganokonventionen öppnas möjligheter för att utländska domar mer generellt skulle kunna verkställas i Sverige liksom för att svenska domar skulle kunna verkställas utomlands.

Luganokonventionen tillåter också stater utanför EG-EFTA-kretsen att under vissa förutsättningar tillträda konventionen. Den kan därföri en fram- tid komma att innebära en enhetlig och samordnad verkställighetslagstift— ning för ett mycket stort antal stater, såväl europeiska som utomeuropeiska.

Luganokonventionen innehåller inte bara regler om erkännande och verk- ställighet av utländska domar utan även regler som är tillämpliga under rät- tegången som sådan. Dessa är utformade för att i största möjliga utsträck- ning skydda svarande som har hemvist i en stat som har tillträtt konventio- nen och diskriminerar därigenom svarande med hemvist i en stat som står utanför konventionen. Konventionsstaterna får exempelvis tillämpa sina na- tionella behörighetsregler, inklusive dem som är förbjudna i Luganokonven- tionen, gentemot svarande med hemvist i en stat som inte har tillträtt kon- ventionen. Konventionens verkställighetsregler medför i sin tur att en dom som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas och verkställas i öv- riga konventionsstater, vare sig konventionens behörighetsregler varit till- lämpliga på rättegången eller inte.

Brysselkonventionen har exakt samma struktur och medför därför att en dom som i dag meddelas i en EG-stat mot en svarande med hemvist i Sverige kan verkställas i hela EG-området. En särskild nordisk reglering gör det möjligt för Danmark att vägra verkställighet om domstolen i fråga grundat sin behörighet på en s.k. exorbitant forumregel —jag har berört dessa regler i avsnitt 2.3.1 — men i övrigt är domen således verkställbar i alla EG-länder. Ett svenskt tillträde till Luganokonventionen skulle innebära att en svarande med hemvist i Sverige skyddas mot tillämpningen av andra behörighetsregler än dem som är godkända i konventionen.

Den tanke som konventionen bygger på är att tvisterna i största möjliga utsträckning skall prövas vid sina naturliga fora, i de stater till vilka tvisten har sin naturliga anknytning, samtidigt som parterna ges stor frihet att avtala om behörig domstol. En svarande skall alltså slippa processa utomlands så-

vida det inte är sakligt motiverat med hänsyn till tvistens art. Konventionen ger därmed ett skydd för svaranden redan på rättegångsstadiet i stället för såsom normalt brukar gälla i verkställighetsavtal ett skydd först på verk- ställighetsstadiet.

När det gäller Brysselkonventionens och Luganokonventionens behörig- hetsregler har det under årens lopp uttalats delade meningar om huruvida reglerna alltid är de bästa. Vissa hävdar således att kontraktsforum skulle vara att föredra framför den i konventionen valda regeln om uppfyllelsefo- rum medan andra föredrar konventionens lösning. Tveksamhet har från vissa håll yppats i fråga om bestämmelsen om att tyst prorogation grundar behörighet. Dessa farhågor bör dock inte överdrivas. Behörighetsregler av detta slag är vanliga i konventionssammanhang. Exempel på sådana regler finns för övrigt i den nordiska och i den svensk-schweiziska verkställighets- lagstiftningen (men saknas däremot i den svensk-österikiska; se prop. 1982/83:117 s. 21 ff.). Luganokonventionen innebär här i gengäld den förde- len att svaranden får sina invändningar om att domstolen är obehörig prö- vade redan i rättegångsstaten i stället för att, som vid tillämpning av en enkel verkställighetskonvention, få denna fråga prövad först på verkställighetssta- diet (jfr avsnitt 5 vid artikel 18).

Konventionens behörighetsregler överensstämmer med undantag för re- geln om uppfyllelseforum i allmänhet med svenska internationella behörig- hetsregler sådana de utkristalliserats i rättspraxis. Ingen viktigare behörig- hetsregel saknas heller i konventionens katalog över tillåtna fora. Att förmö- genhetsforum inte finns med och att svensk domstol således inte kan pröva ett mål om den enda anknytningen till Sverige är den att svaranden har till- gångar här, har mindre betydelse mot bakgrund av att verkställigheten av det utländska avgörandet kan ske i Sverige och att konventionen tillåter att svensk domstol förordnar om kvarstad beträffande tillgångarna i fråga.

Att konventionen innehåller direkta behörighetsregler har också ett själv- ständigt värde genom att de medför en harmonisering av alla EG— och EFTA-ländernas lagstiftning på området och att alla dessa stater således kommer att tillämpa samma domsrättsregler,

Några av remissinstanserna har fäst uppmärksamheten på s.k. ”forum shopping”. Med detta uttryck menas att käranden utnyttjar en möjlighet att väcka talan i en stat vars lagvalsregler utpekar en för honom önskvärd till— lämplig lag. Så länge konventionsstaterna inte har harmoniserat sin interna- tionellt privaträttsliga lagstiftning kommer konventionen att lämna visst ut- rymme för sådant förfarande från kärandens sida. Jag är väl medveten om detta problem. EG-länderna har sinsemellan sökt lösa problemet genom upprättandet av 1980 års Romkonvention om tillämplig lag på avtalsrättsliga förpliktelser. Frågan om att i Sverige införa lagstiftning med motsvarande innehåll övervägs inomjustitiedepartementet. I Finland antogs en sådan lag för ett par år sedan och i Norge pågår för närvarande arbete med en proposi- tion i frågan.

Jag nämnde inledningsvis att Svenska Arbetsledareförbundet (SALF) har krävt någon form av skydd mot verkställighet av utländska skadeståndsdo- mar där domstolen tillämpat rättsregler som är främmande för svensk rätt. SALF har därvid föreslagit att en statlig garanti skall träda in till skydd för

den skadeståndsskyldige. Bakgrunden till SALFs framställning är ett upp- märksammat avgörande av en italiensk domstol. Jag vill till en början under- stryka att Luganokonventionens verkställighetsregler bygger på att de olika konventionsstaterna har förtroende för varandras rättssystem. I konventio- nen finns också en bestämmelse som ger möjlighet att vägra verkställighet av hänsyn till ordre public. Självfallet kan jag inte uttala mig om i vad mån denna bestämmelse skulle vara tillämplig på ett sådant fall som SALF har tagit upp. Men tanken att svenska staten skulle gå in och kompensera parter som förlorat ett mål vid utländsk domstol kan jag inte ansluta mig till. Att på det viset minska riskerna för svenska företag som är verksamma på den internationella marknaden innebär en snedvridning av konkurrensen som knappast skulle godtas i det övriga Europa. Jag är mot denna bakgrund inte beredd att arbeta vidare på SALFs förslag.

Ett tillträde till Luganokonventionen innebär också att reglerna på detta område samlas i en och samma svenska lagstiftning i stället för att, som hit- tills, splittras upp i olika lagar allteftersom Sverige ingår olika bilaterala verkställighetsavtal, med allt vad det innebär av olika särlösningar.

Det är i vart fall för närvarande tveksamt om konventionen kommer att få någon större betydelse för större företag. Dessa har i allmänhet skilje- klausuler i sina avtal och då är konventionen inte tillämplig. Å andra sidan är ett, av flera, skäl för dessa skiljeklausuler att parterna därmed oftast kan påräkna internationell verkställighet av skiljedomen. Genom att också van- liga domar mer generellt blir verkställbara utomlands kan ett tillträde till Lu- ganokonventionen möjligen påverka detta mönster. Den uppfattningen de- las av flera remissinstanser.

Brysselkonventionen fortsätter att gälla EGs medlemsländer emellan me- dan Luganokonventionen blir tillämplig dels mellan EG-länderna och EFTA-länderna, dels mellan EFTA-länderna inbördes. Härav följer också att ett svenskt medlemskap i EG inte skulle göra ett svenskt tillträde till Lu- ganokonventionen onyttigt; den skulle i så fall fortsätta att gälla i Sveriges förhållande till EFTA-länderna och, i en framtid, i förhållande till andra sta- ter utanför EG/EFTA-kretsen som kan komma att tillträda konventionen. Ett svenskt medlemskap i EG skulle samtidigt kräva ett svenskt tillträde till Brysselkonventionen varefter Sverige således, liksom EGs övriga medlems- länder, skulle bli bundet av två parallella instrument.

Det finns goda förutsättningar för att Danmark, Finland, Norge och Sve- rige kan samordna ett tillträde till Luganokonventionen. I Finland kommer en proposition i ämnet att läggas fram våren 1992. Även i Norge beräknas riksdagsbehandling av frågan kunna påbörjas under våren. För Islands del är det dock ovisst när konventionen kan komma att tillträdas.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Sverige torde ha åtskilligt att vinna och knappast något att förlora på ett tillträde till konventionen. Ett sådant tillträde har också i ljuset av den pågående europeiska integrations- processen kommit att framstå som alltmer självklart. Jag vill mot bakgrund av dessa överväganden föreslå att vi från svensk sida nu tar steget fullt ut mot en ratifikation av konventionen. Jag återkommer strax till den närmare tidplanen för förfarandet (avsnitt 3.3.8).

3.2 Vissa frågor i konventionen

3.2.1 Reservationer m.m.

Mitt förslag: Sverige skall tills vidare utnyttja möjligheten att reser- vera sig mot en bestämmelse i Protokoll Nr 1 som innebär att hand- lingar kan sändas för delgivning mellan konventionsländerna på tjäns- temannanivå. Härutöver skall inga reservationer göras från svensk sida.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Förslaget har fått ett i huvudsak positivt mottagande. Från ett håll har dock föreslagits att vi i Sverige avstår från reservationen mot bestämmelsen i Protokoll Nr 1 och i stället anpassar vår nationella lag- stiftning till denna bestämmelse. En av de remissinstanser som godtagit re- servationen har anfört att de svenska delgivningsreglcrna på sikt bör anpas- sas till den lösning som valts i konventionen. Från ett annat håll har ifråga- satts om inte Sverige bör utnyttja möjligheten att reservera sig mot bestäm- melsen i artikel 16.1 b).

Skälen för mitt l'örslag: I Protokoll nr 1 finns en del särbestämmelser för olika konventionsstater. Bestämmelserna går i de flesta fall ut på att vissa av konventionens regler inte skall tillämpas i förhållande till staten i fråga. Det handlar såväl om forumregler som om regler rörande erkännande och verk- ställighet. En av särbestämmelserna rör bl.a. Sverige (artikel V b). Den be- handlar domstols behörighet i tvist mellan fartygsbefäl och besättningsmed— lemmar. Jag återkommer strax till den bestämmelsen (avsnitt 3.3.7).

Protokoll Nr 1 ger också konventionsstaterna möjlighet att i två frågor re- servera sig mot konventionsbestämmelserna. Av artikel 1 b framgår sålunda att en stat får förbehålla sig rätten att inte erkänna och verkställa domar rö- rande nyttjanderätt i vissa fall där domstolens behörighet har grundats på svarandens hemvist och inte på var av egendomen i fråga är belägen. Det andra fallet återfinns i artikel IV andra stycket och rör delgivning. Enligt - en i detta stycke intagen huvudregel får handlingar sändas mellan de olika staterna på tjänstemannanivå. Samtidigt slås fast att en konventionsstat har rätt att motsätta sig detta delgivningförfarande.

Artikel ] b i Protokoll Nr ] tillåter som sagt en konventionsstat att, med avseende på ett visst fall, reservera sig mot skyldigheten att erkänna och verkställa en dom som har meddelats i en annan konventionsstat. Det fall som avses är då domstolen i ursprungsstaten uteslutande har grundat sin be- hörighet på artikel 16.1 b), som behandlar vissa tidsbegränsade avtal om nyttjanderätt till fast egendom, t.ex. hyra av semesterbostad. Behörighetsre- geln i artikel 16.1 b) tillkom på EFTA-staternas begäran och kunde accepte- ras av EG-staterna endast i kombination med en rätt att reservera sig mot skyldigheten att erkänna och verkställa sådana domar. Svenska domstolar torde redan i dag anse sig ha domsrätt i mål av detta slag, även om fastighe- ten således är belägen utomlands (jfr bl.a. NJA 1979 s. 151 och SvJT1958 rfs. 13), och de torde därför heller inte göra anspråk på exklusiv behörighet

i ett sådant mål enbart på den grunden att fastigheten är belägen här. Det finns mot denna bakgrund inga skäl för Sverige att utnyttja den nu aktuella reservationsmöjligheten.

Enligt artikel IV andra stycket i Protokoll Nr 1 kan, som nyss nämnts, handlingar som skall delges enligt Luganokonventionen sändas direkt mel- lan tjänstemännen i konventionsstaterna utan inblandning av centralorgan. En stat som tillträder konventionen kan enligt samma artikel genom en för- klaring till depositarien dvs. det schweiziska federala rådet (artikel 61.2) - motsätta sig detta delgivningsförfarande.

Sverige har reserverat sig mot tillämpningen av motsvarande bestämmelse (artikel 10.b) i 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av hand- lingar i mål och ärenden av civil och kommersiell natur. Reservationen moti- verades med att svenska myndigheter enligt gällande rätt inte torde vara ovillkorligt skyldiga att tillmötesgå en direkt gjord framställning om delgiv- ning som härrör från utomnordisk myndighet och att det knappast förelåg något praktiskt behov av att vid sidan av de i konventionen föreskrivna andra metoderna för överlämnande av delgivningshandlingar införa en sådan för- pliktelse för de svenska delgivningsmyndighcterna (prop. 1969:32 s. 7 f.).

Frågan är om Sverige bör behandla delgivningskonventionens och Luga- nokonventionens bestämmelser härom på samma sätt eller om Luganokon- ventionen motiverar en annan ståndpunkt. Det kan också ifrågasättas om det finns skäl att nu ändra den ståndpunkt som intogs vid tillträdet till delgiv- ningskonventionen.

Syftet bakom bestämmelserna i artikel IV andra stycket är att effektivisera tillämpningen av Luganokonventionen. Det kan dock ifrågasättas om de skulle innebära någon effektivitetsvinst för svenska förhållanden.

En tillämpning av artikel IV andra stycket skulle enligt gällande svenska bestämmelser (l & kungörelsen 1909:24 s. 1 angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet) innebära att delgivningshandlingen får sändas direkt till länsstyrelse i stället för att sändas till det svenska centralor- ganet, dvs. utrikesdepartementet. Länsstyrelserna tar dock sedan flera år tillbaka i praktiken ingen befattning med delgivningsframställningar från ut- landet. I stället ombesörjer utrikesdepartementet delgivningen enligt delgiv- ningslagens bestämmelser, vilket i första hand innebär delgivning per post (ordinär delgivning) eller genom bistånd från polismyndighet (stärnnings- mannadelgivning). Det kan befaras att en tillämpning av artikel IV i Sve- rige i strid mot sitt syfte - skulle medföra en försämrad effektivitet. Bl.a. har utrikesdcpartementet en viktig samordnande och kontrollerande funk- tion som skulle riskera att gå förlorad.

De remissinstanser som föreslagit att vi iSverige skall anpassa vår lagstift- ning om delgivning i internationella förhållanden till konventionens bestäm- melser tror att delgivningsförfarandet skulle vinna i effektivitet om det förs ned på lokal nivå. Jag har viss förståelse för dessa synpunkter. De svenska bestämmelserna om delgivning i internationella förhållanden är dock — så- dana de kommit att tillämpas inte avpassade för sådana direktkontakter som avses i artikel IV. Bestämmelserna är för närvarande föremål för en mer samlad översyn. Det vore mot den bakgrunden förhastat att i dagsläget in- föra särbestärnmelser som tar sikte enbart på Luganokonventionen. Jag an-

ser således att Sverige tills vidare bör utnyttja den reservationsrätt som anvi- sas i artikel IV andra stycket i Protokoll Nr 1.

Protokoll Nr 1 innehåller också en särskild reservationsmöjlighet för Schweiz. Artikel 1 a ger Schweiz rätt att i viss utsträckning reservera sig mot erkännande och verkställighet av domar. Det rör sig om fall då den utländska domstolen uteslutande har grundat sin behörighet på regeln om uppfyllelse- forum i artikcl 5.1. En sådan reservation från schweizisk sida kommer möjli- gen att föranleda en reeiprok tillämpning i vissa stater, dvs. att dessa utnytt- jar den rätt folkrätten ger staterna att i motsvarande mån vägra erkänna och verkställa domar som har meddelats i Schweiz när domstolen har grundat sin behörighet uteslutande på artikel 5.1. Under de nordiska överläggningarna har konstaterats att de nordiska länderna inte torde ha några skäl för en mot- reservation av detta slag. Jag har därför inte funnit anledning att föreslå nå- gon sådan reservation för svensk del.

3.2.2 Exekvaturmyndigheter

Mitt förslag: Svea hovrätt skall pröva verkställighetsfrågan såväl i det första som i det andra skedet. Hovrättens beslut skall därefter kunna överklagas till högsta domstolen. Där skall ställas krav på prövnings- tillstånd.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Fem remissinstanser har särskilt tagit upp frågan om valet av exekvaturmyndighetcr. Svea hovrätt har ingen erinran mot att både det första och det andra skedet av prövningen sker där. Hovrätten över Skåne och Blekinge och domstolsverket ser hellre att den inledande pröv- ningen sker vid tingsrätt och att ett överklagande sedan följer den normala instansordningen. Från riksskatteverkct och Lunds universitet förespråkas att den inledande prövningen läggs på kronofogdemyndighcterna.

Vid remissbehandlingen av 1988 års promemoria uttalade sig ytterligare tre remissinstanser till förmån för att det första skedet av exekvaturpröv- ningen skulle ske i Svea hovrätt. En av dem föreslog därvid att högsta dom- stolen skulle träda in redan i det andra skedet.

Skälen för mitt förslag: Exekvaturprövningen är i Luganokonventionen uppdelad i tre etapper. Den första etappen utgörs av ett summariskt enparts- förfarande (artikel 32 och 34). Det därvid meddelade avgörandet kan över- klagas av förlorande part (artikel 37.1 och 40.1). Processen i den andra etap- pen är kontradiktorisk (artikel 37.1 och 40.2). Tappande part har sedan möj- lighet att föra upp frågan i en högsta instans (artikel 37.2 och 41). Av konven- tionen framgår att denna möjlighet i flera länder är underkastad vissa be- gränsningar.

I konventionen anges vilka domstolar som i de olika länderna skall full- göra dessa uppgifter. Det kan verka senkommet att i detta skede diskutera en fråga som redan har reglerats i konventionen. Men konventionen medger att konventionsstaterna ensidigt beslutar om ändring i fråga Om valet av exc-

kvaturmyndigheter (jfr artikel VI i Protokoll Nr 1). Frågan kan därför om- prövas inför Sveriges tillträde till konventionen eller i ett senare skede. Det kan i sammanhanget nämnas att den av Finland valda lösningen — beslut av överexekutor med överprövning i hovrätt — är temporär eftersom man där avser att avskaffa överexekutorsinstitutet.

Konventionsstaterna har stannat för olika lösningar i frågan. De flesta, bland dem Danmark och Norge, har lagt den inledande prövningen på lokal domstol och det andra ledet av prövningsförfarandet på överordnad instans. Fem länder förutom Sverige har valt att låta samma domstol ha hand om prövningen i både det första och det andra skedet.

Olika synpunkter gör sig gällande i denna fråga. Till en början bör påpe- kas att det i konventionen förutsätts att exekvaturprövningen i alla led sker vid domstol (se t.ex. artikel 34). Finlands åtgärd att lägga den inledande prövningen hos överexekutor har skett med stöd av en särskild undantagsbe- stämmclse i artikel V a i Protokoll Nr 1. Det finns alltså ingen möjlighet att för svensk del förlägga någon del av exekvaturprövningen till kronofogde- myndighet. Exekvaturprövningen, även i den första etappen, innefattar också överväganden som typiskt sett bör göras av domstol, t.ex. vid kontroll av domsrätt i fall med konkurrerande fora, där man ibland kan bli tvungen att tillämpa främmande rätt (se artikel 34 andra stycket jämfört med artikel 28 första stycket och artikel 52).

Fråga är då på vilken nivå inom domstolsväsendet de olika prövningarna skall göras. Att prövningen i sista instans bör ske i högsta domstolen är givet och har inte ifrågasatts från något håll. Huvudargumentet för att prövningen i de båda första etapperna skall ske hos Svea hovrätt är att denna domstol redan i dag handlägger frågor om exekvatur. Det framstår som rationellt att utnyttja den erfarenhet och kompetens i frågor av detta slag som sedan lång tid tillbaka har upparbetats inom domstolen. Jag ser det också som en fördel att en borgenär redan i det inledande skedet kan vända sig till ett rikstäck- ande organ. Man riskerar då inte att fastna i problem kring domstolens lo- kala kompetens.

Ett par remissinstanser har fäst uppmärksamheten på att tingsrätt enligt artikel 26 tredje stycket som en prejudiciell fråga kan komma att pröva om en utländsk dom skall erkännas. En sådan prövning skall ske på samma grun- der som tillämpas i frågor om verkställighet. Det kan alltså med den i kon- ventionen valda ordningen inträffa att Svea hovrätt skall pröva om en dom är verkställbar samtidigt som en tingsrätt har att ta ställning i erkännandefrå- gan. Men motsvarande situationer uppkommer oberoende av vilken lösning man väljer; det är helt enkelt inbyggt i det förhållandet att konventionen tillåter annan domstol än exekvaturdomstol att pröva erkännandefrågan.

Det kan för en del framstå som ovant att omprövningen i den andra etap- pen görs av samma domstol som gjorde den ursprungliga prövningen. Före- teelsen som sådan är dock inte ny. Före årsskiftet avgjorde tingsrätt mål ge- nom summarisk proceSS, samtidigt som tingsrätten efter återvinning av avgö- randen i sådan process handlade tvistemål i samma sak. När det gäller exe- kvaturprövningcn enligt konventionen är förfarandet i det inledande skedet av mera summarisk natur än det fortsatta förfarandet. I det hänseendet på- minner förfarandereglerna om de svenska regler jag nyss var inne på. Jag

hyser mot denna bakgrund inga principiella betänkligheter mot att anförtro en och samma domstol exekvaturprövningen i både det första och det andra stadiet. Den lösningen har också, som tidigare nämnts, valts på flera andra håll i Europa.

Jag ser alltså inga bärande skäl att frångå den modell för val av exekvatu- rorgan som tagits in i konventionen. Efter det att konventionen varit i kraft en tid bör emellertid för- och nackdelar med valda lösningar kunna utvärde— ras. Om det vid en sådan utvärdering visar sig att det finns skäl att på någon punkt ändra valet av exekvaturorgan, t.ex. på grund av en oförutsett kraftig måltillströmning, bör frågan kunna omprövas. Som jag sagt i det föregående har de enskilda konventionsstaterna även efter tillträdet till konventionen möjlighet att ändra sig i denna fråga.

Den prövning som skall göras av Svea hovrätt i det första skedet skiljer sig från prövningen i det andra skedet bl.a. genom att den första prövningen görs på grundval av de uppgifter sökanden åberopar och utan motpartens hörande. Det är därför tillräckligt att denna första prövning görs av ensam- domare. Motsvarande lösning har valts av vissa EG-länder. Härigenom blir det också en tydlig skillnad mellan de olika stadierna i hovrättens prövning. Jag återkommer strax till denna fråga (avsnitt 3.3.2).

Prövningen i högsta instans bör, som tidigare nämnts, ske i högsta domsto— len. I EG-staterna är överprövningen i sista instans begränsad till att avse rättsfrågor (se härom i avsnitt 5 vid artikel 37). En liknande begränsning kan för svenskt vidkommande åstadkommas genom krav på prövningstillstånd. Eftersom nuvarande regler om prövningstillstånd förutsätter att målet eller ärendet har väckts i tingsrätt (54 kap. 95 RB) behövs en särskild bestäm- melse om att prövningstillstånd krävs i de fall som nu avses.

3.2.3 Fakultativa grunder för att vägra erkännande

Mitt förslag: Ett av de två fall, där konventionen ger staterna möjlig- het att vägra erkännande resp. verkställighet av ett utländskt avgö- rande, skall bli föremål för en uttrycklig reglering i svensk rätt.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har i sak tagit upp dessa frågor.

Skälen för mitt förslag: Konventionen ger i två fall konventionsstaterna möjlighet att vägra erkännande och verkställighet av utländska avgöranden. Man brukar i sammanhanget tala om fakultativa vägransgrunder. Det ena fallet återfinns i artikel 28 andra stycket (jämfört med artikel 34 andra stycket) och avser två situationer då domstolen i ursprungsstaten har tilläm- pat andra forumregler än dem som följer direkt av Luganokonventionen. Det andra framgår av am'kcl ][ andra stycket i Protokoll Nr ] och omfattar domar rörande enskilda anspråk i brottmål i vissa fall.

Konventionen ger således konventionsstaterna utrymme för att avgöra om Vägransgrunderna skall utnyttjas eller inte. Frågan är då om vi från svensk

sida uttryckligen skall reglera denna fråga eller om det skall överlämnas åt exekvaturmyndigheten att avgöra frågan. Möjligheten till att vägra verkstäl- lighet har formulerats olika i de båda konventionsbestämmelserna. I artikel 28 sägs att erkännande ”får vägras”, medan det i artikel II i Protokoll Nr 1 står att domen i fråga inte ”behöver erkännas eller verkställas”.

Under de nordiska överläggningarna har framkommit att en bestämmelse av det slag som finns i artikel 28 andra stycket normalt uppfattas som tving- ande av domstolarna i Finland och Norge och att man därför inte behöver meddela några särskilda föreskrifter rörande tillämpningen i dessa länder; i de fall sådana omständigheter som avses i artikel 28 föreligger kommer er- kännande och verkställighet i allmänhet att vägras.

Mot bakgrund av syftet bakom bestämmelsen i artikel 28 andra stycket (avsnitt 2.7 och avsnitt 2.9) bör man i allmänhet kunna utgå från att svenska domstolar kommer att utnyttja de vägransgrunder som avses där. Det är samtidigt en fördel om bestämmelsens fakultativa karaktär kan behållas för att möjliggöra verkställighet i Sverige om det i något fall skulle vara stötande att vägra erkänna och verkställa den utländska domen. Med hänsyn härtill vill jag inte föreslå någon särskild bestämmelse som reglerar frågan hur dom- stolarna skall tillämpa de vägransgrunder som avses i artikel 28 andra stycket.

Situationen är något annorlunda när det gäller den grund för vägran som regleras i artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1. Den formulering som har använts där lämnar större utrymme för tvekan. I det utkast till lag som har remissbehandlats i Norge föreslås därför en uttrycklig regel om att dom som avses i denna artikel inte skall erkännas och verkställas i Norge. I likhet med vad som föreslagits i det norska lagförslaget bör den svenska lagen förses med en föreskrift om att erkännande och verkställighet alltid skall vägras i dessa fall.

3.3 Införlivandet av Luganokonventionen med svensk rätt 3.3.1 Tekniken för införlivandet

Mitt förslag: Konventionen skall införlivas med svensk rätt genom in-

korporering.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: De som har tagit upp frågan har tillstyrkt förslaget el- ler lämnat det utan erinran. En av dem är öppen även för andra lösningar.

Skälen för mitt förslag: Kärnan i Luganokonventionen utgörs av dels pro- cessuella bestämmelser som skall tillämpas under rättegång, dels bestäm- melser om erkännande och verkställighet av utländska domar. Dessa be- stämmelser måste införlivas med svensk rätt. Vissa andra bestämmelser, t.ex. slutbestämmelserna, berör dock endast de fördragsslutande staternas inbördes rättigheter och skyldigheter. De behöver inte nödvändigtvis införli- vas.

Bestämmelserna i en internationell överenskommelse kan införlivas med

den svenska rättsordningen på olika sätt. Valet av metod har behandlats av bl.a. utredningen om författningspublicering m.m. i betänkandet (SOU 1974:100) Internationella överenskommelser och svensk rätt. Frågan har på senare år varit föremål för uppmärksamhet i olika lagstiftningsären- den, bl.a. beträffande lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik (prop. 1984/85:33 s. 203 ff., s. 268 ff. och s. 279 ff. samt LU 1984/85:17 5. 5-7) och lagen (1987:822) om internationella köp (prop. 1986/87:128 s. 90 ff. och s. 162).

När det gäller en överenskommelse vars bestämmelser berör myndighe- ters eller enskildas handlande kan två olika metoder komma i fråga. Bestäm- melserna kan införlivas med svensk rätt genom transfonnation varvid de de- lar av överenskommelsen som behöver införlivas med svensk rätt omarbetas till svensk författningstext med den systematik och det språkbruk som nor- malt används vid rent intern lagstiftning. Denna metod brukar normalt an- vändas när det gäller konventioner på civilrättens, straffrättens och process- rättens områden. En variant av denna metod är att konventionens regler i så gott som oförändrat skick tas in i en svensk lag. Vid inkorporering föreskrivs det i stället i lag eller annan författning att konventionens bestämmelser di- rekt gäller i Sverige och skall tillämpas av de svenska myndigheterna. När denna metod används blir således den autentiska konventionstexten på ett eller flera språk gällande svensk författningstext.

Lagstiftning genom inkorporering är visserligen ovanlig i Sverige men me- toden har blivit allt vanligare under senare år. Den användes sålunda vid in- förlivandet av 1980 års FN-konvention om internationella köp.

En fråga som fick stor uppmärksamhet under förhandlingarna om Luga- nokonventionen och som resulterade i bestämmelserna 1 Protokoll Nr 2 var behovet av att söka åstadkomma en så enhetlig tolkning av konventionens bestämmelser som möjligt. De olika artiklarna skall således läsas och förstås i belysning av hur EG-domstolen tolkat motsvarande bestämmelser i Brys- selkonventionen. Vidare skall domstolarna i de olika konventionsstaterna ta ömsesidig hänsyn till hur man i framtiden tolkar konventionens bestämmel- ser i andra konventionsstater.

Sverige torde knappast kunna uppfylla de åtaganden som gjorts i Proto- koll Nr2 och de till protokollet fogade förklaringarna, om konventionens bestämmelser transformeras till svensk rätt på sedvanligt sätt med avseende på lagstiftningsteknik, systematik och språkbruk. Till nackdelarna med in- korporering hör naturligtvis att lagtexten inte alltid blir så klar och tydlig som den kan bli vid transformation. Det gäller inte minst i fråga om systematiken. Många formuleringar utgör dock resultatet av en kompromiss mellan olika ståndpunkter. Med en annorlunda mer preciserad formulering i den svenska lagen skulle man riskera att awika från konventionens avtalade innehåll. Detta talar starkt för att konventionens bestämmelser inkorporeras med svensk rätt, dvs. att konventionens olika artiklar förklaras gälla som lag här. I och med att den svenska versionen av konventionen har samma giltighet som de andra inträffar inte heller den olägenheten att svenska rättsregler är avfattade på främmande språk.

Ett annat argument för inkorporeringstekniken är den nordiska rättslikhe- ten. Brysselkonventionen har införlivats med dansk rätt genom inkorpore-

ring. Den finländska lagstiftningstekniken för införlivande av internationella överenskommelser genom en s.k. blankettlag innebär att Luganokonventio- nen kommer att inkorporeras med finländsk rätt. Samma metod kommer av allt att döma att användas i Norge.

Under förhandlingarna om ett EES-avtal (se avsnitt 3.1) har det stått klart att inkorporering är den enda möjliga lagstiftningstekniken för att införliva EES-avtalets huwuddel och de bestämmelser som svarar mot EGs förord- ningar med svensk rätt. Att så sker är en förutsättning för att Sverige, liksom övriga nordiska EFTA-länder, skall kunna åstadkomma en motsvarighet till EG-rättens s.k. direkta effekt. Denna effekt innebär i korthet att vissa be- stämmelser direkt grundar rättigheter och/eller skyldigheter för enskilda som kan åberopas inför domstolar och andra myndigheter i EGs medlems- länder (jfr prop. 1990/91:65 om ändring i regeringsformen med anledning av ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde s. 9 ff.).

Jag anser mot denna bakgrund att Luganokonventionen bör införlivas med svensk rätt genom inkorporering och att det således i lag föreskrivs att den skall gälla som lag här i landet (i det följande kallad inkorporeringsla-

gen).

3.3.2 Inkorporeringslagens närmare innehåll

Huvudpunkterna i mitt förslag: Konventionen skall i sin helhet inkor- poreras med svensk rätt i en särskild lag. Denna lag skall också inne- hålla vissa kompletterande föreskrifter.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sina huvuddrag med vad jag har föreslagit. Promemorian saknar dock motsvarighet till vissa delar av mitt för- slag.

Skall konventionen inkorporeras helt eller delvis?

En första fråga är i vilken utsträckning konventionen och till den fogade pro- tokoll och förklaringar skall inkorporeras med svensk rätt. Skall allt inkor- poreras eller skall vi utesluta de delar som inte behöver införlivas med svensk rätt, exempelvis slutbestämmelserna som riktar sig till medlemsstaterna och artikel I a i Protokoll Nr 1 som innehåller regler om att Schweiz får reservera sig i visst hänseende? Det vore naturligtvis mest korrekt att inte inkorporera sådant som inte har en naturlig plats i svensk rätt. En selektiv inkorporering kräver dock en noggrann genomgång artikel för artikel som inte framstår som särskilt angelägen. Strikt tillämpad skulle en sådan teknik kräva att ett stycke i en artikel inkorporeras medan ett annat inte gör det (så t.ex. beträf— fande artikel IV och artikel V i Protokoll Nr 1). Lagstiftningen skulle därige- nom bli mycket splittrad och svåröverskådlig.

Vid inkorporeringen av 1980 års Wienkonvention om internationella köp uteslöts slutbestämmelserna (jfr också lagen 1973:1199 om ersättning från den internationella oljeskadefonden). Man skulle i och för sig kunna göra detsamma beträffande Luganokonventionen. Innehållet i artikel 65 i slutbe-

stämmelserna, varav framgår att de tre protokollen utgör en integrerad del av konventionen, liksom artikel 68, som bl.a. föreskriver att alla språk som konventionen är upprättad på har samma giltighet, måste dock införlivas med svensk rätt och kan då lika gärna inkorporeras.

I både Finland och Norge har man siktet inställt på att inkorporera kon- ventionen i dess helhet. Motsvarande lösning har valts i promemorians för- slag. Den enda remissinstans som särskilt har berört frågan om omfattningen av inkorporeringen har tillstyrkt total inkorporering.

Ett särskilt problem utgör de artiklar som räknar upp konventionsstater- nas exekvaturmyndigheter (bl.a. artikel 32) och de som innehåller olika hän- visningar till nationell lagstiftning (exempelvis artikel 3). Av artikel VI i Pro- tokoll Nr 1 framgår att staterna ensidigt kan besluta om ändringar i fråga om valet av exekvaturmyndigheter och att vissa andra lagändringar skall anmä- las till depositarien. Frågan är hur man i svensk rätt lagtekniskt skall hantera dessa lagändringar som allteftersom kan komma att beslutas i konventions- staterna.

Gcnom att inkorporera de aktuella artiklarna med svensk rätt genom en förordning skulle regeringen kunna ändra i dem allteftersom konventions- staterna anmäler ändringar i dessa hänseenden. Artiklarna är emellertid så formulerade att det inte är möjligt att dela upp dem på detta sätt. Rege- ringen kan inte föreskriva ändringar i lagar som beslutats av riksdagen. I lag- rådsremissen anfördes att vi inte heller kan ha en ordning som innebär att framtida underrättelser från de olika konventionsstaterna om att de ändrat sin lagstiftning i berörda hänseenden skall behöva underställas den svenska riksdagen. Enligt lagrådsremissen torde ett lämpligt tillvägagångssätt därför vara att regeringen tillkännager sådana ändringar på lämpligt sätt, varige— nom uppmärksamheten skulle fästas på dessa lagändringar, vilka förutsatts i artikel VI i Protokoll Nr 1.

Lagrådet har i denna del anfört följande.

Förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventio- nen innebär att konventionen i sin helhet inkorporeras genom lag. Denna teknik för införlivande med svensk rätt aktualiserar en särskild fråga, som sammanhänger med att konventionen innehåller hänvisningar till nationell lagstiftning (bl.a. artikel 3 andra stycket och artikel 54 A punkterna 6 och 7) och förteckningar över exekvaturmyndigheter (artiklarna 32, 37 och 40). I artikel VI i Protokoll nr 1 föreskrivs att konventionsstaterna till det schwei- ziska federala rådet skall översända sådana lagtexter som innebär ändringar antingen i den nationella lagstiftning som konventionen hänvisar till eller i förteckningarna över exekvaturmyndigheter. Frågan är hur sådana under- rättelser, när de inkommit från andra länder, skall hanteras från svensk sida.

I remissprotokollet har förutsatts att underrättelserna inte skall föranleda några andra åtgärder än att information lämnas om lagändringarna. I enlig- het härmed har i Bä i det remitterade förslaget tagits in en föreskrift om att regeringen skall tillkännage innehållet i underrättelserna.

Bedömningen av denna del av lagförslaget blir beroende av vilken bety- delse som ändringarna i nationell lagstiftning får för själva konventionen.

Man skulle möjligen kunna uppfatta förhållandet så att en ändring av den nationella lagstiftningen i något av de aktuella hänseendena medför en sam- tidig och automatisk ändring av konventionens materiella innehåll. Efter- som konvcntioncn på grund av den föreslagna inkorporeringslagen i sin hel-

het blir gällande som svensk lag, skulle konsekvensen av den nu beskrivna uppfattningen i första hand bli att ändringen borde föranleda lagstiftning också på svensk sida.

Lagrådet anser emellertid att ett annat synsätt är motiverat. Vad först be- träffar exekvaturmyndigheterna förutsätter konventionen, såsom framhål- lits i remissprotokollet, att varje konventionsstat ensidigt kan besluta om ändringar såvitt avser de egna myndigheterna. Innebörden av konventio- nens bestämmelser om exekvaturmyndigheter synes i själva verket kunna beskrivas så att i varje enskild stat den myndighet är behörig som den staten vid varje tidpunkt anvisar. De myndighetsförteckningar som tagits in i kon- ventionen har därför närmast till funktion att ge information om de enskilda staternas ståndpunkter vid den tidpunkt då konventionen upprättades. Denna tolkning innebär att senare ändringar från någon stats sida inte änd- rar det egentliga avtalsinnehållet utan endast medför att den information som förteckningarna innehåller blir mindre aktuell. Vad sedan gäller kon- ventionens hänvisningar till annan nationell lagstiftning är i första hand arti- kel 3 andra stycket av intresse. Den uppräkning av s.k. exorbitanta behörig- hetsregler som görs där har inte någon självständig betydelse utan har till uppgift att belysa innebörden av den övergripande bestämmelse som finns i artikel 3 första stycket. En ändring av den nationella lagstiftning som anges i förteckningen medför således inte att konventionens materiella innehåll ändras.

Av nu angivna skäl finner lagrådet att ändringar i nationell lagstiftning av det slag som hittills berörts inte medför något krav på lagstiftningsåtgärder på svensk sida men däremot kan väcka behov av information. Motsvarande gäller enligt lagrådets uppfattning i fråga om de övriga lagändringar som av- ses i artikel VI i Protokoll nr 1. Mot denna bakgrund anser lagrådet att före- skriften om informationsskyldighet i 85 i den föreslagna inkorporeringsla- gen bör godtas.

Jag instämmer i vad lagrådet har anfört och föreslår att hela konventionen inkorporeras med svensk rätt genom en och samma lag. En av remissinstan- serna har föreslagit att den nya lagen skall heta lagen med anledning av Sve- riges tillträde till Luganokonventionen. Det är en bra rubrik.

Delgivning av stämning

Promemorians lagförslag innehåller en bestämmelse om delgivning av stäm- ning (2 å). I bestämmelsen återges vissa regler i artikel 15 i 1965 års Haag- konvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av artikel 20 i Luganokonventionen.

Av artikel 20 andra stycket framgår att ett mål inte får avgöras förrän sva- randen delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling och fått till- räcklig tid på sig att förbereda sitt svaromål. I tredje stycket föreskrivs att reglerna i andra stycket ersätts av bestämmelserna i artikel 15 i 1965 års Haagkonvention, om stämningsansökan eller underrättelse därom skall översändas utomlands i enlighet med den konventionen. Artikel 15 i Haag- konventionen innehåller regler till skydd för svaranden som påminner om dem i artikel 20 andra stycket i Luganokonventionen.

Sverige har tillträtt 1965 års Haagkonvention. Inför tillträdet konstatera- dcs att de regler i artikel 15 som nyss berörts stämde överens med svenska

processuella grundsatser och rättsregler (prop. 1969:32 s. 8). Tillträdet för- anledde inte annan lagstiftning än ett cirkulär med föreskrifter om den prak— tiska hanteringen av framställningar av olika slag (SFS 1969:495).

Motivet bakom bestämmelsen i promemorians lagförslag var bl.a. att arti- kel 15 i Haagkonventionen inte ansågs vara direkt tillämplig i Sverige på det sätt Luganokonventionens bestämmelser kommer att bli genom den nya la- gen. Promemorians ståndpunkt har ifrågasatts under remissbehandlingen.

Den i promemorian valda lösningen kan diskuteras. Innehållet i artikel 15 i Haagkonventionen överensstämmer, som konstaterats i tidigare samman- hang, med svensk rätt på området. Det system för delgivning som anvisas i Haagkonventionen har också tillämpats av svenska myndigheter i drygt tjugo år. Det torde mot denna bakgrund inte krävas någon lagbestämmelse av det slag som föreslagits i promemorian för att bestämmelsen i artikel 20 tredje stycket i Luganokonventionen skall kunna tillämpas här. Jag anser därför att den i promemorian föreslagna lagregeln inte bör ingå i den den nya lagen.

Regler för exekvaturförfarandet

Konventionen reglerar vissa frågor utömmande medan den i andra frågor hänvisar till nationell rätt. Av EG-domstolens praxis följer den ganska själv- klara regeln att olika processuella bestämmelser i konventionen har före- träde framför nationella sådana (Sanicentral mot Collin; se bilaga 2). Åtskil- liga processuella frågor har dock lämnats utanför regleringen i konventio- nen. I artikel 33 första stycket har uttryckligen angivits att exekvaturförfa- randet i viss utsträckning skall följa nationella föreskrifter.

Jag har (avsnitt 3.2.2) föreslagit att Svea hovrätt skall ha hand om den inle- dande prövningen vid exekvaturförfarandet och att hovrätten därvid skall bestå av en domare. Här föreslårjag en ändrad formulering i förhållande till promemorians förslag. Ändringen är föranledd av ett påpekande från en av remissinstanserna, att den i promemorian valda formuleringen lämnar öppet om hovrätten har möjlighet att handlägga målet i kollegial sammansättning. Jag anser att någon sådan möjlighet inte skall stå till buds. Bestämmelsen i fråga bör ingå i inkorporeringslagen.

Frågan är då om det i inkorporeringslagen behövs ytterligare regler om förfarandet vid den inledande prövningen enligt artikel 32. I promemorian föreslås att det i den nya lagen skall anges att rättegångsbalkens regler om besvär i hovrätt skall tillämpas på förfarandet (4 5). En av remissinstanserna har påpekat att rättegångsbalkens regler om besvär inte passar för den typ av enpartsförfarande som det här är fråga om. I annan lagstiftning om verk- ställighet av utländska avgöranden, där Svea hovrätt valts som exekvaturor- gan, finns ingen hänvisning till rättegångsbalkens förfarandereglcr. I stället ingår i själva lagen ett fåtal bestämmelser om förfarandet i hovrätten, t.ex om vilka handlingar som skall ges in i målet. Erfarenheten visar att dessa regler fungerar väl. I Luganokonventionen finns bestämmelser som reglerar motsvarande frågor. Jag ser mot den nu angivna bakgrunden ingen anled- ning att i inkorporeringslagen ge några föreskrifter om förfarandet vid det inledande skedet av exekvaturprövningen utöver den domförhetsregel som nyss berörts.

När det gäller förfarandet i det andra skedet gör sig andra synpunkter gäl- lande. Här rör det sig om ett tvåpartsförfarande, som till viss del regleras av konventionens bestämmelser (artikel 38 och artikel 40.2 med hänvisningar). I övriga delar skall interna rättsregler tillämpas. Det ligger då närmast till hands att falla tillbaka på rättegångsbalkens bestämmelser om besvär i hov- rätt, som ju är anpassade för en prövning i andra instans. Denna lösning har också föreslagits i promomorian (4 5). En hänvisning till bestämmelserna i fråga bör således tas in i inkorporeringslagen. Alla bestämmelser om be- svärsförfarandet passar dock inte in på det exekvaturförfarande som det nu är fråga om. Ett exempel på det är bestämmelsen om inhibition av underrät- tens förordnande om omedelbar verkställighet i 52 kap. 7 5 andra stycket RB. Det finns ju ingen möjlighet att meddela förordnanden av detta slag i exekvaturförfarandets första skede (jfr artikel 39). Inkorporeringslagens hänvisning till rättegångsbalkens besvärsregler bör därför förses med den re- servationen att dessa regler skall gälla i tillämpliga delar. Dessutom bör mar- keras att konventionens bestämmelser går före reglerna i rättegångsbalken (t.ex. artikel 40.2 i förhållande till 52 kap. 7 5 första stycket RB).

Den nya lagen bör innehålla motsvarande regler med avseende på förfa- randet i sista instans. I lagen bör också tas in den bestämmelse om prövnings- tillstånd som tidigare berörts (avsnitt 3.2.2).

I promemorians lagförslag finns en bestämmelse som går ut på att exekva- turförfarandet i övrigt skall följa vad som i rättegångsbalken är föreskrivet om rättegången i allmänhet, om inte konventionen föreskriver annat (7 55). Enligt min mening behövs ingen sådan bestämmelse. Hovrätten och högsta - domstolen kan vid exekvaturprövningen använda sig av de regler i rätte- gångsbalken som passar för förfarandet, liksom av bestämmelser i annan lag- stiftning som kan ha betydelse i sammanhanget (t.ex i sekretesslagen 1980:100), utan några särskilda föreskrifter om detta. Någon sådan hänvis- ning finns inte heller i de andra lagar som rör verkställighet av utländska av- göranden.

Domstolsutredningen har i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna in- för 2000-talet föreslagit att en ny domstolsförfarandelag i viss mån skall träda i stället för rättegångsbalkens bestämmelser om besvärsprocessen i hovrätt och högsta domstolen. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Det är för tidigt att i dag ha någon uppfattning i vad mån utredningens förslag kom- mer att leda till förändringar i det regelverk som, enligt mitt nu framlagda förslag, skall tillämpas på exekvaturförfarandet enligt Luganokonventionen.

Tidsfrister m. m.

I artikel 36 i konventionen finns bestämmelser om de tidsfrister som gäller vid överklagande av beslut om verkställighet som meddelats vid den inle- dande prövningen enligt artikel 32. Tiden, som räknas från delgivning av av- görandet, är två månader om ändringssökanden har hemvist i någon annan konventionsstat och en månad i övriga fall. En- remissinstans har föreslagit att tidsfristen sätts till två månader även i fall då ändringssökanden har hem- vist i en främmande stat som inte har tillträtt konventionen. Enligt min me- ning skulle en sådan lösning strida mot konventionstexten.

Tidsfristerna i artikel 36 räknas som sagt från delgivning av avgörandet. En remissinstans har ifrågasatt om det inte bör anges i lagen att delgivningen skall ombesörjas av Svea hovrätt. Svensk rätt utgår från att delgivning skall ombesörjas av domstolen och inte av part i de fall en frist räknas från delgivningen, såvida inte avvikande bestämmelser meddelats för visst fall (se t.ex. 33 kap. 5 & RB betr. tredskodomar). Det är därför inte lämpligt att föra in en särskild bestämmelse om en sådan skyldighet för Svea hovrätt.

Artikel 40 i konventionen reglerar överklagande av avgöranden varige- nom ansökan om verkställighet ogillats vid den inledande prövningen enligt artikel 32. Bestämmelsen innehåller ingen tidsfrist för ett sådant överkla- gande. Det står dock konventionsstaterna fritt att själständigt föreskriva tidsfrister av detta slag (jfr J enard s. 53). Så har man valt att göra i Danmark när det gäller tillämpningen av Brysselkonventionen. Det finns onekligen behov av en regel av detta slag. Med hänsyn till att borgenären i normalfallet befinner sig utomlands finns det skäl att välja en något längre tidsfrist än vad som gäller vid överklagande av beslut från tingsrätt. I promemorians förslag ingår en bestämmelse om att ansökan om ändring enligt artikel 40 skall göras inom fyra veckor från det beslut som meddelades vid den inledande pröv- ningen. Förslagct är väl awägt. Jag föreslår att en sådan bestämmelse tas med i inkorporeringslagen.

En särskild fråga i detta sammanhang är vilken sammansättning hovrätten skall ha för att få awisa en för sent inkommen ansökan om ändring av ett avgörande från den inledande prövningen. Rent allmänt kan konstateras att huvudregeln om kollegial sammansättning i 2 kap. 4 & första stycket RB är tillämplig i den mån awikande bestämmelser inte gäller för särskilt angivna fall (jfr NJA 1988 s. 268). Det saknas enligt min uppfattning anledning att införa någon särbestämmelse med avseende på det nu aktuella fallet. Såle- des skall awisningsbeslut i detta fall inte få fattas av ensamdomare.

Jä vsfrågor

Det förhållandet att exekvaturprövningen ligger hos Svea hovrätt såväl i det första som i det andra skedet aktualiserar frågan om jäv. Får den domare som utfört den inledande prövningen delta i prövningen i det andra skedet? Rättegångsbalkens bestämmelser om tvåinstansjäv (4 kap. 13 5 punkten 7) lägger inga hinder i vägen för att så sker, eftersom båda prövningarna äger rum i samma domstol. Man kan jämföra med den situationen att en domare i tingsrätt har beslutat en tredskodom. Domaren i fråga är då intejävig att efter återvinning handlägga målet vid det fortsatta förfarandet.

Den inledande prövningen i exekvaturförfarandet torde i de allra flesta fall leda till att ansökan om verkställighet bifalls. Med hänsyn till denna prövnings summariska karaktär finns det i och för sig inga betänkligheter från jävssynpunkt att låta den domare som företagit prövningen delta i det mer allsidiga tvåpartsförfarande som kommer till stånd sedan gäldenären sökt ändring. I-Iar däremot ansökan om verkställighet ex officio ogillats re- dan vid den inledande prövningen, blir situationen en annan. Det ligger då nära till hands att sökanden utgår från att den domare som ogillat ansökan i det första skedet har sin uppfattning klar inför omprövningen. Jag anser mot

denna bakgrund att det i lagen bör införas en regel om jäv med avseende på mål enligt konventionen och att denna bestämmelse skall gälla inte bara då överprövningen i hovrätten kommer till stånd efter överklagande av sökan- den utan också då det är gäldenären som har överklagat avgörandet från den inledande prövningen. En sådan regel torde också stå i samklang med de värderingar som bär upp konventionens system med en prövning i olika led.

Ställana'e av säkerhet m.m.

En särskild fråga är om den som söker verkställighet av ett utländskt avgö- rande skall behöva ställa säkerhet för den skada som kan åsamkas gäldenä- ren genom vcrkställighetsåtgärden. I svensk rätt finns vissa bestämmelser med krav på säkerhet av detta slag. Sålunda föreskrivs i 15 kap. 65 RB att kvarstad och andra säkerhetsåtgärder normalt inte får beviljas om inte sö- kanden ställer säkerhet. Och av 3 kap. 8å UB framgår att en icke lagakraft- vunnen dom som förpliktar någon att utge lös egendom normalt inte får verkställas utan att säkerhet har ställts.

Luganokonventionen reglerar inte uttömmande i vad mån man i de olika konventionsstaterna får ställa krav på säkerhet för att medge verkställighet av utländska avgöranden. I artikel 45 föreskrivs att säkerhet m.m. inte får krävas av den som begär verkställighet av ett utländskt avgörande på den grunden att han är utländsk medborgare eller inte har hemvist i verkställig- hetsstaten. Konventionen godtar alltså nationella bestämmelser med krav på säkerhet under förutsättning att de inte diskriminerar utländska borgenärer.

När det gäller utländska domar som har vunnit laga kraft finns det knap- past några skäl att kräva säkerhet av borgenären som villkor för verkställig- het här i landet. Den utländska domen skulleju i så fall komma att behandlas strängare än en svensk lagakraftvunnen dom.

Utländska domar som inte har vunnit laga kraft får verkställas enligt kon- ventionen, om de är verkställbara i ursprungslandet (artikel31). Svenska icke lagakraftvunna domar är i viss utsträckning verkställbara enligt svensk rätt (3 kap. 4-9 åå UB). Verkställigheten får dock i allmänhet inte fullföljas till slut; i vissa fall gäller t.ex. att utmätt egendom inte får säljas och att in- qutna medel inte får betalas ut.

Också i konventionen finns vissa spärrar mot full verkställighet. Av artikel 39 framgår att ett beslut från den inledande prövningen enligt artikel 32 vil- ket medger verkställighet inte ger rätt till full verkställighet omedelbart. Om gäldenären har överklagat ett sådant beslut har den domstol som skall om- pröva beslutet möjlighet att vilandeförklara verkställighetsmålet i awaktan på att det avgörande Som borgenären vill ha verkställt vinner laga kraft (arti- kel 38 första och andra styckena). Domstolen har alternativt möjlighet att avgöra verkställighetsfrågan och göra verkställigheten beroende av att bor- genären ställer säkerhet (artikel 38 tredje stycket). De spärrar mot verkstäl- lighet av icke lagakraftvunna avgöranden som sålunda ingår i konventionen är enligt min mening väl så betryggande som dem i vår egen lagstiftning.

Även utländska beslut om säkerhetsåtgärder är verkställbara enligt kon- ventionen. Det kan röra sig antingen om beslut som har meddelats i det land där målet rörande huvudsaken handläggs eller om beslut som med stöd av

artikel 24 har meddelats i en annan konventionsstat. Som nyss nämnts ställs i svensk rätt i normalfallet krav på säkerhet från borgenärens sida för att kvarstad och andra säkerhetsåtgärder skall beviljas. Frågan är nu om mot- svarande krav skall ställas för att medge verkställighet av ett utländskt beslut om säkerhetsåtgärd. Har borgenären ställt säkerhet i målet vid den ut- ländska domstolen, finns knappast någon anledning att ta upp frågan om ställande av säkerhet i exekvaturmålet. Frågan ställs på sin spets i det fallet att det utländska beslutet om säkerhetsåtgärd har meddelats utan att borge- nären har behövt ställa säkerhet. Ett par av remissinstanserna har uppmärk- sammat denna fråga och har föreslagit att verkställighet av utländska beslut om säkerhetsåtgärder skall medges endast om sökanden ställer säkerhet på samma sätt som krävs för beviljande av motsvarande säkerhetsåtgärd i Sve- rige.

Jag har viss förståelse för dessa synpunkter. Men frågan är inte så enkel som man kan tro. Först bör påpekas att 15 kap. 6 & RB ger visst utrymme för att säkerhetsåtgärder beviljas utan att borgenären ställer säkerhet. Det rör sig om fall då han inte förmår göra det och han dessutom har visat synnerliga skäl för sitt anspråk. Om man under motsvarande förhållanden skulle kräva säkerhet av en borgenär som i Sverige söker verkställighet av ett utländskt beslut om säkerhetsåtgärd, skulle denna borgenär ställas i ett sämre läge än den som ansöker om en sådan åtgärd direkt vid svensk domstol. En sådan ordning kan knappast accepteras. En möjlighet vore i och för sig att befria den som söker verkställighet av det utländska beslutet från kravet på säker- het under samma förutsättningar som gäller enligt svenska regler om säker- hetsåtgärder. Exekvaturdomstolen måste då gå in på en materiell bedöm- ning av den fråga som omfattas av det utländska beslutet för att utröna om borgenären har visat synnerliga skäl för sitt anspråk. Det är tveksamt om en sådan prövning står i harmoni med tankarna bakom konventionen (jfr arti- kel 34 tredje stycket). Ett annat skäl som talar mot att man vid exekvatur- prövningen skall ställa krav på säkerhet är att handläggningen härigenom sannolikt fördröjs. Det ligger också i sakens natur att ett system som innebär att utländska avgöranden får verkställas här i landet ibland leder till att svenska myndigheter får verkställa avgöranden som bygger på en annan rättstillämpning än den som följer av interna svenska rättsregler. Jag är mot den nu angivna bakgrunden inte beredd att föreslå några regler om ställande av säkerhet under exekvaturförfarandet.

En av de remissinstanser som varit inne på ställande av säkerhet har också föreslagit att en utomlands beslutad säkerhetsåtgärd inte skall få verkställas här om inte svenska krav på flykt— eller sabotagerisk är uppfyllda. En sådan regel skulle stå i strid mot konventionens förbud mot att ompröva det ut- ländska avgörandet i sak (artikel 34 tredje stycket). Samma remissinstans har föreslagit en regel om skyldighet att ersätta skada till följd av felaktiga säkerhetsåtgärder. Skadeståndsskyldigheten i dessa fall regleras av den lag som enligt tillämplig internationell privaträtt skall appliceras på fallet i fråga. Det här är inte rätt sammanhang att överväga frågor av det slaget.

Regler för verkställigheten som sådan

Konventionen innehåller — med undantag för artikel 39, som jag strax åter- kommer till inga bestämmelser om verkställigheten som sådan. Det är de nationella verkställighetsreglerna som Skal] tillämpas. I de olika EG- och EFTA-staterna är det ömsom exekvaturdomstolen, ömsom annan domstol eller särskilda myndigheter som har hand om verkställigheten. För Sveriges del ligger denna uppgift hos kronofogdemyndigheterna i enlighet med be- stämmelserna i utsökningsbalken (UB).

Luganokonventionen medger verkställighet av såväl slutliga avgöranden som interimistiska förordnanden och beslut om säkerhetsåtgärder. En förut- sättning för att verkställighet skall beviljas är alltid att avgörandet är verk- ställbart i ursprungsstaten (artikel 31). Däremot behöver avgörandet inte ha vunnit laga kraft där. Konventionen innehåller vissa särbestämmelser med

avseende på icke lagakraftvunna avgöranden (artikel 38). Ett exekvaturbc- ' slut från den inledande prövningen enligt artikel 32 ger inte utan vidare rätt till full verkställighet. Så länge klagofristen enligt artikel 36 löper och intill dess att hovrätten i det andra skedet tar ställning till ett eventuellt överkla- gande, får bara säkerhetsåtgärder vidtas (artikel 39 första stycket).

Att utländska beslut om säkerhetsåtgärder får verkställas här i landet är en nyhet för svenskt vidkommande. Våra verkställighetsavtal brukar annars utgå från att sådana beslut inte skall verkställas i Sverige utan att borgenären i stället får utverka ett beslut om säkerhetsåtgärd vid svensk myndighet, om han vill säkra kommande verkställighet här (exempelvis 11 å i 1977 års nor- diska verkställighetslag och 16 å i den österrikiska verkställighetslagcn; jfr också NJA 1983 s. 814). Det kan tilläggas att Luganokonventionen inte bara medger verkställighet av utländska beslut om säkerhetsåtgärder utan även erbjuder möjlighet att direkt ansöka om sådana åtgärder i annan konven- tionsstat än den där målet kommer att prövas i sak (artikel 24).

Generellt bör gälla att verkställighet skall ske enligt utsökningsbalkens be- stämmelser om verkställighet av lagakraftvunnen dom så snart artikel 39 medger full verkställighet. Motsvarande lösning är den gängse i de lagar som rör verkställighet av utländska avgöranden. Visserligen förutsätts i dessa la- gar i regel att det utländska avgörandet har vunnit laga kraft. Ett sådant vill- kor vorc dock oförenligt med Luganokonventionens bestämmelser och kan därför inte ställas upp i detta sammanhang.

I inkorporeringslagen bör, i enlighet med vad som föreslås i promemorian, anges vilka bestämmelser i svensk rätt som skall tillämpas på vcrkställighets- stadiet. Jag anser alltså inte som en av remissinstanserna — att konventions- texten ger tillräcklig ledning härvidlag. Det kan nämnas att denna typ av hänvisning nyttjats i tidigare sammanhang då inkorporeringsmetoden an- vänts (se 7 5 lagen 1969:12 med anledning av Sveriges tillträde till konventio- nen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg).

Vid verkställighet av utländska beslut om tvångsåtgärder bör utsöknings- balkens bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad och andra sä- kerhetsåtgärder (16 kap. 10-16 55) kunna tillämpas. Även för detta fall bör en hänvisning ingå i inkorporeringslagen. .

Som nyss nämnts innebär artikel 39 första stycket vissa begränsningar i möjligheten till full verkställighet. Genom bestämmelsen har man sökt åstadkomma en balans mellan borgenärens önskemål om ett enkelt och snabbt förfarande och gäldenärens intresse av att begränsa möjligheten till oåterkalleliga verkställighetsåtgärder under pågående exekvaturprövning (jfr avsnitt 5 vid artikel 39). Rätten att utverka säkerhetsåtgärder är enligt artikelns andra stycke auto- matisk, dvs. uppstår direkt genom exekvaturdomstolens beslut om att do- men är verkställbar. Sökanden skall inte behöva vare sig utverka särskilt till- stånd eller visa att det föreligger behov av säkerhetsåtgärder. De säkerhets- åtgärder som kan användas är de som står till förfogande enligt den natio- nella verkställighetslagstiftningen.

Utsökningsbalken innehåller inga regler om att kronofogdemyndighetcn får vidta sådana säkerhetsåtgärder som avses i artikel 39. Bestämmelserna i 3 kap. 4 & UB om verkställighet av icke lagakraftvunna domar tar inte sikte på detta fall. De situationer som avses i artikel 39 är de då själva exekvatur-

beslutet inte har vunnit laga kraft, oavsett om den utländska domen har vun- '

nit laga kraft eller inte; även en icke lagakraftvunnen dom ärju, som tidigare nämnts, verkställbar enligt konventionen om den är det i ursprungslandet.

Eftersom rätten till säkerhetsåtgärder enligt artikel 39 följer direkt av att hovrätten medger verkställighet vid den inledande prövningen enligt artikel 32, behövs ingen föreskrift om att hovrätten — eller kronofogdemyndighe- ten skall meddela särskilt förordnande om sådan säkerhetsåtgärd. Där- emot finns ett behov av bestämmelser som klargör den närmare innebörden av föreskriften i artikel 39 för svenskt vidkommande. Detta kan lämpligen göras genom en bestämmelse i inkorporeringslagen om att hovrättens beslut att medge verkställighet skall anses innefatta ett beslut om kvarstad eller an- nan åtgärd som avses i 15 kap. RB.

Genom en sådan bestämmelse kan kronofogdemyndighetcn efter ansö- kan av borgenären tills vidare behandla beslutet om att medge verkställig- het som om det vore ett beslut om kvarstad eller annan åtgärd som avses i 15 kap. RB och verkställa det enligt bestämmelserna i 16 kap. 10-16 åå UB.

Reservfomm

Luganokonventionens regler om domstols behörighet pekar i många fall ut den lokala domstol som får ta upp tvisten i fråga (t.ex. artikel 5.1). I andra fall anges att talan skall eller får väckas vid domstol eller domstolarna i en viss stat (t.ex. artikel 2 och artikel 11.1). En sådan behörighetsregel överläm- nar till den utpekade statens interna forumbestämmelser att avgöra vilken domstol som skall ta upp målet (Jenard s. 18 och 33). Våra nuvarande svenska forumbestämmelser täcker förmodligen inte alla situationer av detta slag. Ett praktiskt fall är att en prorogationsklausul hänvisar till svensk dom- stol utan att närmare ange vilken tingsrätt som åsyftas (artikel 17; problemet är dock inte olösligt, jfr NJA 1980 s. 188). Det finns alltså, som en av remiss- instanserna har påpekat, behov av en kompletterande bestämmelse om re- servforum med tanke på situationer av det slag som nu berörts. En sådan bestämmelse ingår i den danska lagen om inkorporering av Brysselkonven-

tionen. I svensk lagstiftning brukar rollen som reservforum anförtros Stock- holms tingsrätt. Den lösningen bör väljas även i detta fall. En bestämmelse härom bör tas in i inkorporeringslagen.

Behovet av kompletterande bestämmelser i övrigt

Jag övergår nu till att behandla en del förslag till kompletterande bestämmel— ser i processuella frågor som har väckts av olika remissinstanser.

Ett av dessa förslag rör delgivningsbevis. Av artikel 47 framgår att en ansö- kan om verkställighet skall åtföljas av handlingar som visar att domen har delgivits. En borgenär som vill ha en svensk dom verkställd utomlands får själv ombesörja delgivning av domen. Den remissinstans som tagit upp frå- gan har påpekat att exempelvis tredskodomar i vissa fall delges genom dom- stolens försorg och har mot den bakgrunden föreslagit att det meddelas före- skrifter som förhindrar att parten i dessa fall skall behöva delge avgörandet på nytt. Jag vill här fästa uppmärksamheten på att det av allmänna regler om handlingars offentlighet följer att parten har rätt till avskrift eller kopia av domstolens delgivningsbevis. Med hänsyn härtill ser jag inget behov av en regel av det slag som föreslagits i remissyttrandet.

I ett av remissvaren tar man upp en fråga som rör litispendens. Enligt arti- kel 21 är den domstol där talan först väcktes i första hand behörig att ta upp målet. Frågan när talan skall anses vara väckt har reglerats på olika sätt i skilda konventionsstater. Sålunda har som avgörande faktum valts ömsom ingivande av stämningsansökan, ömsom utfärdande av stämning, ömsom delgivning av stämningsansökan. Har talan om samma sak väckts i två stater, kan alltså frågan om var talan först väcktes bedömas på olika sätt beroende på vilken stats rätt som tillämpas vid bedömningen. Den remissinstans som tagit upp frågan vill att man lagstiftningsvägcn söker komma till rätta med problemet. Av EG-domstolens praxis följer att spörsmålet när talan skall an- ses vara väckt skall bedömas i enlighet den nationella lagen vid den domstol där resp. mål handläggs (Zelger mot Salinitri; se bilaga 2). I de fall som nu avses är det inte bara den svenska domstolen som har att ta ställning till frå- gan om litispendens utan även den utländska. En intern svensk rättsregel är alltså ingen fullständig lösning på de problem som kan uppkomma. Jag är inte beredd att inom ramen för detta lagstiftningsärende överväga frågan om en generell ändring av reglerna om när talan skall anses väckt. Det är inte heller lämpligt att införa en sådan regel som bara tar sikte på mål där Luga- nokonventionen är tillämplig. Jag har följaktligen valt att inte föreslå någon sådan bestämmelse.

En av remissinstanserna har föreslagit att det i lagtexten i den nya lagen an- ges att den endast gäller för tvister med internationell anknytning. Detta lig- ger enligt min mening i sakens natur. Samma remissinstans anser att det av lagen bör framgå att sökanden har rätt att överklaga beslut rörande rätts- hjälp m.m., som meddelats under det inledande förfarandet, i fall då han i övrigt får bifall till sin ansökan om verkställighet. I de — sannolikt mycket sällsynta situationer då frågan kan aktualiseras bör rättegångsbalkens reg- ler kunna tillämpas utan att detta uttryckligen anges i den nya lagen. Jag de- lar inte heller uppfattningen hos denna remissinstans att det skulle finnas be-

hov av en särskild regel om kumulation av erkännande- och verkställighets- mål.

Från ett håll har gjorts gällande att det finns ett behov av övergångsbe- stämmelser. Man har härvid haft den situationen för ögonen att ett svenskt exportföretag har träffat ett löpande avtal med en utländsk kund utan något villkor om prorogation till svensk domstol, i förlitan på att en eventuell tvist ändå skulle prövas i Sverige eftersom en utländsk dom rörande parternas mellanhavanden inte kan verkställas här. Genom Luganokonventionens be- hörighetsregler bl.a. artikel 5 punkten ] om uppfyllelseforum och kon- ventionens verkställighetsregler skulle förutsättningarna förändras till nack- del för det svenska företaget. De argument som sålunda anförts till stöd för att införa särskilda övergångsbestämmelser för svensk del måste betraktas som ganska uttunnade. Jag vill också hävda att interna bestämmelser av detta slag skulle strida mot konventionen, som ju innehåller egna övergångs- bestämmclser. Jag föreslår därför inte några särskilda övergångsbestämmcl- ser till den nya lagen.

Slutligen föreslås i ett av remissvaren att man genom en uttrycklig lagbe- stämmelse bör begränsa möjligheten till exekution av främmande avgöran- den som är materiellt svårsmälta för svensk rätt, t.ex. domar rörande sjö- panträtt av en typ som är okänd i vårt rättssystem. Konventionens bestäm- melser om ordre public i artikel 27.1 reglerar uttömmande möjligheten att vägra verkställighet i dessa fall. Jag ser inget utrymme för att vid sidan av dessa bestämmelser införa särskilda vägransgrunder i svensk lagstiftning.

3.3.3 Inkorporeringslagens förhållande till rättegångsbalken m.m.

Min bedömning: Tillträdet till Luganokonventionen föranleder inga ändringar i rättegångsbalken eller i annan processrättslig lagstiftning (med undantag för bestämmelserna om summarisk process, se avsnitt 3.3.5).

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Ett par remissinstanser anser att det i 10 kap. RB bör införas en erinran om internationella forumbestämmelser. En annan instans vill att det i lagmotiven uttalas att konventionsbestämmelscrna går före våra interna forumregler. Från ett håll föreslås en allmän översyn av ]0 kap. RB så att bestämmelserna däri anpassas till europeiska normer på området.

Skälen för mitt förslag: Som framgår av det föregående har jag föreslagit att Luganokonventionen införlivas med svensk rätt genom s.k. inkorpore- ring. Om man använder den tekniken kommer konventionens processuella regler att utgöra Specialregler i förhållande till rättegångsbalken. De får där- med företräde framför rättegångsbalkens regler. Detta är ingen nyhet utan är den teknik som allmänt tillämpas; om det på ett visst område krävs mer speciella processuella regler tas dessa in i den aktuella speciallagstiftningen. Exempel på detta finns på immaterialrättens område. Frågan är dock om ett tillträde till Luganokonventionen också bör föranleda ändringar i rätte- gångsbalken i något hänseende.

Till skillnad från brottsbalken innehåller rättegångsbalken över huvud taget inga regler som tar sikte på internationella förhållanden. Sådana frågor har genomgående reglerats i olika specialförfattningar på samma sätt som natio- nella processuella reglcr av mer speciellt slag tas in i den specialförfattning där de hör hemma. Den svenska internationella processrätten är dock endast i ringa mån lagreglerad. Olika internationella spörsmål hari allmänhet fått sin lösning i rättspraxis, ofta genom en analog tillämpning av rättegångsbal- kens regler.

Med hänsyn till den betydelse Luganokonventionen kan tänkas få när det gäller svenska domstolars handläggning av mål med internationell anknyt- ning skulle det kunna ifrågasättas om det inte vore lämpligt att till rätte- gångsbalken foga bestämmelser som hänvisar till konventionens domsrätts- regler och regler om vilandeförklaring m.m., liksom en påminnelse om att rättegångar i konventionsstaterna medför litispendensverkan och att en ut- ländsk dom som skall erkännas i Sverige enligt konventionens regler utgör rättegångshinder här. Som nyss nämnts har några av remissinstanserna varit inne på liknande tankar.

Frågan är emellertid om det skulle vara så mycket vunnet med detta. Viss risk finns också för att detta skulle leda till olyckliga e contrario-slut när det gäller annan Specialreglcring av såväl internationell som nationell natur eller hindra domstolarna från en analog tillämpning av olika bestämmelser i rätte- gångsbalken. Det skulle t.ex. kunna tänkas att högsta domstolen, när den i rättsfallet NJA 1983 s. 814 hade att ta ställning till frågan, om rättegångsbal- kens bestämmelser Om kvarstad kunde tillämpas även i det fallet då rätte- gången i fråga skulle äga rum utomlands, skulle ha känt sig förhindrad att besvara denna frågajakande om rättegångsbalken teg på denna punkt samti- digt som den uttryckligen reglerade andra internationella frågor.

Eftersom rättegångsbalken genomgående reglerar enbart nationella frå- gor skulle en särskild upplysning vid bestämmelsen i 10 kap. RB om att det finns särskilda behörighetsregler i fråga om svensk domstols intemationella behörighet inte vara meningsfull. Däremot kunde det vara befogat att i rätte— gångsbalken nämna de lokala behörighetsregler som framgår av Luganokon— ventionen. I fråga om tvister som regleras i artikel 5 anges ju inte bara den internationella behörigheten utan även — med ett undantag — den lokala be- hörigheten (se bl.a. avsnitt 2.3.1 under rubriken Särskilda behörighetsreg- ler). Mot en sådan hänvisning talar samtidigt att inkorporeringslagen utgör speciallag i förhållande till rättegångsbalken och att rättegångsbalken regle- rar enbart nationella frågor samt, framför allt, att dessa lokala behörighets- regler endast gäller i förhållande till vissa stater.

Det säger sig också självt att en utländsk dom som erkänns i Sverige med- för res judicata-verkan och utgör hinder mot rättegång här; det följer ju av att domen erkänns. När det gäller frågan, om en utländsk rättegång skall medföra hinder för rättegång litispendens i Sverige eller inte, är reglerna i 34 kap. RB kombinerade med de Specialregler som följer av inkorpore- ringslagen tillräckliga. Inte heller är bestämmelsen i 32 kap. 5 5 om vilande? förklaring av mål så utformad att den skulle hindra svensk domstol från att beakta de speciella regler om vilandeförklaring av mål som följer av inkorpo- reringslagen.

Luganokonventionens regler om domstols — såväl lägre rätts som högre rätts —skyldighet att pröva sin behörighet kommer också att utgöra special- regler i förhållande till rättegångsbalken. Bestämmelserna awiker inte nämnvärt från vad som gäller i fråga om svensk domstols skyldighet att pröva sin interna behörighet. En av remissinstanserna har gett uttryck för att om- fattningen av denna skyldighet inte är helt klar. Jag inskränker mig till föl- jande kommentarer. Enligt 10 kap. 19 & RB kan en forumfråga komma un- der högre rätts prövning antingen genom att en part överklagar lägre rätts beslut eller genom att en part väcker frågan om rättens behörighet i högre rätt. En förutsättning för att frågan skall kunna väckas i högre rätt är dock att parten är behörig därtill (jfr 34 kap. 2 & RB). Fullföljdsinstansen får också undantagsvis självmant ta upp frågan om den lägre rätten varit behörig (10 kap. 195 RB). Av rättspraxis framgår att reglerna i 10 kap. 19 & RB som ju enbart reglerar frågan om iakttagandet av den interna behörigheten inte utesluter att högre rätt självmant beaktar hinder för målets upptagande som inte har att göra med iakttagandet av interna forumregler och att högre rätt således oberoende av invändning från part kan pröva om tvisten över huvud taget skall tas upp häri riket (se bl.a. NJA 1960 s. 755 och 1962 s. 305).

När det slutligen gäller föreskrifterna om säkerhetsåtgärder m.m. i artikel 24 tillåter svensk rätt enligt det nyss nämnda avgörandet av högsta domsto- len (NJA 1983 s. 814) att kvarstad meddelas enligt bestämmelserna i 15 kap. RB i fråga om anspråk som skall prövas av utländsk domstol i de fall det utländska avgörandet får verkställas här.

Man skulle möjligen kunna hävda att de två sistnämnda frågorna — högre rätts möjlighet att självmant pröva frågan om svensk domstols behörighet och möjligheterna att förordna om kvarstad när rättegången skall äga rum utomlands - skulle vara förtjänta av en kodifiering. En sådan lösning skulle dock innebära ett avsteg från principen om att rättegångsbalken inte reglerar några internationella frågor. Jag anser inte heller att det vore lämpligt att ta in särskilda bestämmelser om detta i inkorporeringslagen. Det skulle kunna leda till felaktiga e contrario-slut om att rättsregler av detta slag enbart skulle gälla i förhållande till stater som har tillträtt Luganokonventionen.

Slutsatsen blir alltså den att ett tillträde till Luganokonventionen inte bör föranleda några ändringar i rättegångsbalken eller i annan processrättslig lagstiftning (med undantag för bestämmelserna om summarisk process, se härom i avsnitt 3.3.5 nedan). Det finns naturligtvis, som en av remissinstan- serna varit inne på, behov av en mera heltäckande översyn av lagstiftningen i frågor om domstols behörighet m.m., både på ett internt och på ett interna- tionellt plan. Dessa frågor kräver dock en mer omfattande analys än vad som är möjligt att göra inom ramen för detta lagstiftningsärende.

3.3.4 Rättshjälp och avgifter

Min bedömning: Tillträdet till Luganokonventionen föranleder inga ändringar i lagstiftningen om rättshjälp m.m.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Har inte berört frågan.

Skälen för mitt förslag: I artikel 44 i Luganokonventionen finns bestäm- melser om att den som ansöker om verkställighet av en utländsk dom i största möjliga utsträckning skall åtnjuta förmån av rättshjälp i enlighet med verkställighetsstatens lagstiftning härom eller största möjliga kostnads- och avgiftsbefrielse.

Bestämmelserna i artikel 44 gäller enbart om sökanden haft rättshjälp el- ler motsvarande förmåner i rättegångsstaten. De begränsar sig också till exe- kvaturförfarandets första fas enligt artiklarna 32-35, dvs. det inledande en- partsförfarandet. Förmånerna gäller således inte under ett eventuellt efter- följande kontradiktoriskt förfarande. Inte heller gäller de under själva verk- ställighetsförfarandet hos kronofogdemyndighetcn.

Artikel 44 är utformad efter mönster av artikel 15 i 1973 års Haagkonven- tion om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhålls- skyldighet som Sverige har tillträtt (se prop. 1975/76:98). Den artikeln är dock inte begränsad till att gälla exekvaturprövningen utan gäller även vid verkställigheten som sådan.

En liknande bestämmelse finns i artikel 13 andra stycket i 1980 års Haag- konvention om internationell rätthjälp. Denna bestämmelse innehåller dock enbart föreskrifter om rättshjälp och tillåter således inte konventionssta- terna att alternativt meddela föreskrifter om kostnads- och avgiftsbefrielse. Vid tillträdet till 1980 års konvention reserverade sig Sverige mot tillämp- ningen av artikel 13. Reservationen motiverades bl.a. med att bestämmelsen inte stod i överensstämmelse med rättshjälpslagen (1972:429) och med att artikeln omfattade också rättshjälp under själva verkställigheten som sådan (se prop. 1985/86:161 s.12f.).

Rättshjälpslagens bestämmelser om allmän rättshjälp är inte utformade på ett sätt som passar för tillämpningen av artikel 44. I 6 5 rättshjälpslagen föreskrivs exempelvis att allmän rättshjälp får beviljas endast om sökanden behöver bistånd i angelägenheter] i fråga. Artikel 44 innehåller inte någon motsvarande förutsättning. Det torde heller inte vara i överensstämmelse med artikel 44 att göra förmånen av allmän rättshjälp beroende av en sådan ekonomisk prövning som avses i 6 & rättshjälpslagen. Föreskrifterna i 8 5 rättshjälpslagen, som bl.a. innehåller begränsningar i möjligheterna att be- vilja utlänningar och näringsidkare allmän rättshjälp (punkterna 2 och 3), är heller inte förenliga med artikel 44.

Med hänsyn till att rättshjälp som avses i artikel 44 enbart tar sikte på exe- kvaturförfarandets första fas torde en rättshjälpsförmån enligt denna artikel i praktiken inskränka sig till befrielse från ansöknings- och expeditionsavgif— ter vid Svea hovrätt (jfr 9 & andra stycket punkten 5 och 9 a & rättshjälpsla- gen). Denna förmån kan i sin tur helt eller delvis komma att falla bort genom rättshjälpslagens föreskrifter om att den som erhåller rättshjälp skall bidra till kostnaderna för rättshjälpen genom att betala rättshjälpsavgift (11 5). Till detta skall läggas administrationen för att fastställa maximibeloppet osv.

Mot denna bakgrund förefaller det inte meningsfullt att meddela några särskilda föreskrifter om allmän rättshjälp till följd av regleringen i artikel 44. Sverige bör i stället uppfylla åtagandena enligt artikeln genom att i de fall som avses där helt befria sökanden från kostnader och avgifter. Det är

också på det sättet Sverige uppfyller motsvarande åtaganden enligt 1973 års Haagkonvention.

Det är i och för sig inte helt uteslutet att den som söker verkställighet i Sverige av en utländsk dom skulle kunna beviljas allmän rättshjälp för exe- kvaturförfarandet vid Svea hovrätt och högsta domstolen eller för verkstäl- lighetsförfarandet inför kronofogdemyndigheten. Rättshjälpslagen tillåter undantagsvis att utlänningar beviljas allmän rättshjälp (8 5 första stycket andra punkten). Om sådan skulle beviljas utgår rättshjälpen helt och hållet enligt rättshjälpslagens bestämmelser och således helt oberoende av regle- ringen i artikel 44.

3.3.5 Summarisk process

Mitt förslag: En ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning får inte tas upp om svaranden har hemvist i en främ- mande stat som har tillträtt Luganokonventionen. En ansökan av detta slag får inte heller tas upp om det i en sådan stat pågår rättegång i samma sak och denna rättegång kan leda till ett avgörande som är verkställbart i Sverige. Lagen om betalningsföreläggande och hand- räckning bör kompletteras med bestämmelser om detta.

Promemorians förslag: Förbudet mot att ta upp ansökan gentemot en sva- rande i främmande stat ingår även i promemorians förslag. Promemorian har ingen motsvarighet till den av mig föreslagna regleringen av litispendens. ' Remissinstanserna: En remissinstans har ifrågasatt om ett utslag i summa- risk process inte utgör en ”officiell handling” enligt artikel 50 i Luganokon- ventionen och av det skälet är verkställbart utomlands. I ett remissvar före- slås att Sverige med kraft bör verka för att konventionen i framtiden kommer att omfatta även den summariska processen. En annan instans instämmer i promemorians förslag om att ansökan inte skall tas upp om svaranden har hemvist i en annan konventionsstat men anser också att det är otillfredsstäl- lande att ett svenskt utslag inte är verkställbart utomlands samtidigt som det utgör rättegångshinder i Sverige. Samma remissinstans belyser från olika aspekter förhållandet att ett svenskt utslag kan komma att ställas mot en här verkställbar dom från en annan konventionsstat. Ett par av de andra instan- serna snuddar vid tanken att komma till rätta med detta problem genom en möjlighet till återbrytning av det svenska utslaget men släpper strax denna tanke för att i stället trycka på behovet av information till borgenärerna.

Skälen för mitt förslag: I lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning finns bestämmelser om s.k. summarisk process, dvs. betal- ningsföreläggande, vanlig handräckning och särskild handräckning. Lagen trädde i kraft den ljanuari 1992. Den ersatte 1946 års lagsökningslag och 1981 års handräckningslag (se prop. 1989/90:85, JuU31 och rskr 311). En viktig nyhet i den nya lagen är att den summariska processen har flyttats över från tingsrätterna till kronofogdemyndighetcrna.

Luganokonventionen är enligt artikel 1 tillämplig på förfaranden vid dom-

stol. Av artikel Va i Protokoll Nr 1 framgår att uttrycket domstol omfattar även de danska, isländska och norska administrativa myndigheter som hand- lägger mål om underhållsbidrag samt finsk överexekutor. Något motsva- rande undantag har inte gjorts för svenska kronofogdemyndigheter. Man torde inte kunna räkna med att man i de andra konventionsstaterna betrak- tar svenska utslag i summarisk process som sådana ”officiella handlingar” som behandlas i artikel 50. Utslag i summarisk process kommer alltså inte att kunna verkställas utomlands med stöd av Luganokonventionen.

Nordiska överläggningar pågår för att möjliggöra verkställighet av svenska utslag i summarisk process enligt den nordiska verkställighetslags- tiftningcn (avsnitt 3.3.6); avgöranden enligt 1946 års lagsökningslag var i viss utsträckning verkställbara i övriga nordiska länder enligt den lagstiftningen. Det har under de nordiska överläggningarna framhållits att verkställighet av utslagen enligt den nya lagen om betalningsföreläggande och handräckning inte bör komma i fråga, om kronofogdemyndigheten har grundat sin behö- righet på en behörighetsregel som strider mot Luganokonventionen. En motsvarande begränsning följer redan av de nordiska verkställighetslagarna; ett svenskt avgörande som har meddelats på grundval av förmögenhetsfo- rum verkställs t.ex, i princip inte i övriga nordiska länder (jfr 85 första stycket punkten 1 i 1977 års lag).

Det finns enligt min mening starka skäl som talar mot att man över huvud taget tillåter att det i summarisk process meddelas utslag i strid med Lugano- konventionens bchörighetsregler. Lagen om betalningsföreläggande och handräckning innehåller enbart regler om kronofogdemyndigheternas lo- kala behörighet. Enligt 6 5 får ansökan om betalningsföreläggande m.m. gö- ras t.ex. hos kronofogdemyndighetcn i det län där egendom som tillhör sva- randen finns. Kronofogdemyndigheten torde i sådana fall ta upp ansökan även om svaranden har hemvist utomlands. Enligt Luganokonventionen skall domstol i motsvarande situation, om svaranden inte går i svaromål, självmant undersöka sin behörighet och awisa målet (artiklarna 3 och 20).

En svarande med hemvist i en annan konventionsstat bör enligt min me- ning kunna lita på Luganokonventionens forumregler och skall inte behöva riskera att det i Sverige meddelas ett verkställbart utslag mot honom bara därför att han har egendom här. Utslaget kan visserligen inte verkställas utanför våra gränser men kanju verkställas i den egendom han har i Sverige.

Luganokonventionen ålägger visserligen inte Sverige några förpliktelser beträffande rättsliga förfaranden som äger rum vid annan myndighet än domstol (jfr vad som nyss sagts om artikel Va i Protokoll Nr 1) men en annan ståndpunkt skulle enligt min mening strida mot Luganokonventionens anda och innebära att Sverige skulle kunna kringgå de regler i Luganokonventio- nen som är uppställda till svarandens skydd.

För att förhindra att kronofogdemyndighetcn meddelar utslag mot en sva- rande med hemvist i en konventionsstat i strid med Luganokonventionens behörighetsregler bör det därför uttryckligen av lagen om betalningsföreläg- gande och handräckning framgå att summarisk process som gäller betal- ningsföreläggande och vanlig handräckning (2 och 3 åå) inte kan användas om svaranden har hemvist i en stat som har tillträtt Luganokonventionen.

Käranden får i sådana fall i stället väcka talan vid domstol i enlighet med Luganokonventionens behörighetsregler.

Däremot är det inget som hindrar att lagens bestämmelser om särskild handräckning (4 &) tillämpas i förhållande till en sådan svarande. Dessa be- stämmelser tar främst sikte på en situation där sökandens besittning är kränkt eller där svaranden olovligen vidtagit någon annan åtgärd. Syftet med bestämmelserna är att sökanden snabbt och enkelt skall kunna få rättelse och det bakomliggande förhållandet lämnas därför normalt sett utanför. Ut- slag i dessa mål vinner endast en mycket begränsad rättskraft — ett beslut varigenom en ansökan ogillas utgör hinder för sökanden att på nytt ansöka om särskild handräckning och parterna är alltså fria att genom ansökan om stämning vid domstol i Sverige eller utomlands väcka talan om det bakomlig- gande rättsförhållandet (prop. 1989/90:85 s. 84).

Om möjligheterna att använda den nya summariska processen begränsas på det sätt jag nu redovisat kommer detta att gälla också i förhållande till de övriga nordiska länderna. Följden blir att den nya summariska processen inte kan utnyttjas om svaranden har hemvist i ett annat nordiskt land. Det innebär dock i praktiken inget annat än att den indirekta behörighetsregel som redan gäller inom Norden omvandlas till en direkt behörighetsregel: förbudet mot förmögenhetsforum slår inte bara till på verkställighetsstadiet utan gäller redan på rättegångsstadiet. En sådan ordning är således helt i linje med Luganokonventionens struktur. 1 vad mån det är möjligt att åstad- komma en nordisk särlösning i detta hänseende får utrönas under de över- läggningar som pågår.

I artikel 26 i Luganokonventionen finns bestämmelser om när en dom som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i de andra. Att en utländsk dom erkänns i Sverige innebär att den utgör rättegångshinder här, dvs. att saken är res judicata. Att så är fallet innebär också att saken inte får tas upp inom ramen för summarisk process (se prop. 1989/90:85 s. 114). Detta för- hållande torde inte behöva klargöras i lagen om betalningsföreläggande och handräckning eller i annan lagstiftning.

I Luganokonventionen finns också regler om litispendens i artikel 21. De går ut på att varje domstol utom den där talan först väcktes skall vilandeför- klara målet tills denna domstol konstaterats vara behörig och sedan själv- mant aWisa käromålet. Dessa regler är inte tillämpliga på summarisk pro— CCSS vid svenska kronofogdemyndigheter.

Om det utomlands pågår en rättegång som kan leda till ett avgörande som erkänns i Sverige, är svensk domstol enligt allmänna regler förhindrad att ta upp samma sak mellan samma parter. Föreligger på detta sätt litispendens, torde även kronofogdemyndighet vara förhindrad ta upp en ansökan om be- talningsföreläggande eller vanlig handräckning i saken (jfr prop. 1989/90:85 s. 114). Trots att litispendens i de situationer som nu nämnts utgör rätte- gångshinder enligt allmänna processrättsliga regler, finns det särskilda be- stämmelser om litispendens på flera ställen i det regelverk som behandlar erkännande och verkställighet av utländska avgöranden, t.ex. i 13 å i den nordiska, 11 å i den österrikiska och 7 5 i den schweiziska verkställighetsla- gen. I förarbetena till den nordiska verkställighetslagen uttalades att man vid de nordiska överläggningar som då hade ägt rum hade funnit det önskvärt

med uttryckliga regler om verkan av litispendens samtidigt som det påpeka- des att sådana regler inte hade ansetts nödvändiga i 1932 års nordiska kon- vention (se prop. 1976/77:128 s. 66).

Även om det redan av allmänna regler om litiSpendens följer att en ut- ländsk rättegång, som kan leda till ett avgörande som enligt Luganokonven- tionen skall erkännas i Sverige, utgör hinder mot att samma sak tas upp i summarisk process, är det enligt min mening motiverat att låta detta hinder komma till uttryck i lagen om summarisk process. Som nyss nämnts har den metoden valts i annan internationell lagstiftning och för övrigt även i Luga- nokonventionen. Förutom att det kan vara av pedagogiskt värde att på detta sätt fästa uppmärksamheten på hindret i fråga undanröjer man därigenom en risk för att uttryckliga bestämmelser om litispendens i annan lagstiftning tolkas e contrario vid tillämpningen av bestämmelserna om summarisk pro- cess. Jag anser därför att lagen om betalningsföreläggande och handräckning bör innehålla en bestämmelse om litispendens. Bestämmelsen bör på samma sätt som den nyss behandlade regeln om svarande i utlandet gälla mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning.

Ett förhållande som har uppmärksammats av några av remissinstanserna är att ett utslag i summarisk process inte är verkställbart utomlands samtidigt som det utgör hinder mot att i Sverige ta upp samma sak i ordinär process för att på så sätt få till stånd en i de andra konventionsstaterna verkställbar exekutionstitel. Borgenären är i denna situation hänvisad till att väcka talan utomlands, där utslaget inte utgör rättegångshinder. Detta kan naturligtvis ses som ett problem. Olägenheterna bör dock inte överdrivas. Till en början kan konstateras att möjligheten att i den angivna situationen utverka en svensk exekutionstitel som är verkställbar utomlands inte förändras genom att vi tillträder Luganokonventionen. Däremot kan förutsättningarna för att väcka talan i de andra konventionsstaterna komma att rubbas. Huvudregeln i Luganokonventionen ärju att talan skall väckas i den stat där svaranden har sitt hemvist. Möjligheten att i en annan konventionsstat åberopa regler om alternativa fora inskränks genom konventionens behörighetsregler. Och det nu behandlade problemet torde i regel aktualiseras då svaranden har hemvist i Sverige.

Det lär dock knappast bli särskilt vanligt med verkställighet utomlands i mål som är av det slaget att de lämpar sig för summarisk process. Om borge- nären förutser att internationell verkställighet kan bli aktuell bör han avstå från den summariska processen och i stället väcka talan vid allmän domstol. Det torde röra sig om rena undantagsfall då en borgenär av misstag använder sig av summarisk process med sikte på exekution utomlands. Att skapa ett fullständigt skydd med avseende på sådana fall skulle kräva särskilda regler om återbrytande av kronofogdemyndighetens utslag, dvs. att borgenären i dessa fall skulle ha rätt att väcka talan vid svensk domstol utan hinder av utslagets rättskraft. En sådan ordning är knappast motiverad och har inte heller förespråkats av de remissinstanser som berört frågan. Rent allmänt kan sägas att de vinster som ligger i att summarisk process har flyttats från allmän domstol väl kompenserar smärre olägenheter av det slag det nu är fråga om. Det kan tilläggas att risken för motsvarande olägenheter föreligger även i andra konventionsstater där man medger verkställighet av exeku-

tionstitlar som inte täcks av Luganokonventionen (t.ex. utenretligt forlig i Danmark och exigibelt skuldebrev i Norge). Jag vill mot denna bakgrund inte föreslå några särbestämmelser med avseende på det nu behandlade fal- let. Däremot delar jag den uppfattning som ett par av remissinstanserna har framfört, att det finns behov av information till borgenärer i summarisk pro- cess till förekommande av misstag vid valet av processform. Här står närings- livets intresseorganisationer inför en viktig uppgift i förhållande till de med- lemmar som brukar använda sig av summarisk process.

En annan fråga som tagits upp i ett av remissvaren är att en utländsk dom kan komma att ställas mot ett utslag i summarisk process i samma sak. I Lu- ganokonventionen, som ju inte gäller summarisk process, finns vissa bestäm- melser om kollision mellan domar från olika länder (artikel 27 punkterna 3 och 5 samt artikel 34 andra stycket). Dessa bestämmelser är inte heltäckande och reglerar t.ex. inte fall då domar från två främmande konventionsstater ställs mot varandra. I situationer då en inhemsk dom ställs mot en dom från en annan konventionsstat har däremot den inhemska domen företräde enligt artikel 27.3 oavsett om den meddelats före eller efter den utländska domen. Ett skäl bakom denna bestämmelse eller, rättare sagt, motsvarande be- stämmelse i Brysselkonventionen - var att man inte skulle behöva lösa kon- flikter av detta slag genom att tillämpa bestämmelser om ordre public (Je- nard s. 45).

I Luganokonventionen regleras inte kollisioner på erkännande- eller verk- ställighetsstadiet mellan avgöranden som faller under konventionen och andra exekutionstitlar. Det är svårt att säga hur man i det övriga Europa skulle se på kollisioner av detta slag. Ingen lösning är självklar. Det kan hända att man på vissa håll skulle ta hänsyn till vilket avgörande som medde- lats först eller vilket som tidigast vunnit laga kraft. För egen del känner jag sympati för att låta det inhemska avgörandet gälla framför det andra. En sådan lösning skulle harmoniera med bestämmelsen i artikel 27.3. Jag vill dock inte låsa svensk rätts ståndpunkt i denna fråga genom att införa en lag- regel som kan visa sig vara oförenlig med rättsutvecklingen på ett internatio- nellt plan. I praktiken rör det sig sannolikt om extrema undantagsfall. Pro- blemet bör utan vidare kunna överlämnas till rättstillämpningen.

3.3.6 Den nordiska verkställighetslagstil'tningen

Mitt förslag: I avvaktan på en mera genomgripande översyn av den nordiska vcrkställighetslagstiftningen skall de nu gällande reglerna kompletteras med en bestämmelse om att de inte gäller i den mån den nya inkorporeringslagen är tillämplig. Det skall också införas en ny regel om att danska och norska cxigibla skuldebrev skall kunna utgöra grund för verkställighet i Sverige.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Endast en remissinstans har berört de nordiska frå- gorna. Man har därvid framhållit vikten av att den nordiska lagstiftningen på området anpassas till Luganokonventionens bestämmelser.

Skälen för mitt förslag: I artikel 55 i Luganokonventionen finns en uppräk- ning av mellanstatliga konventioner som träder tillbaka till förmån för Luga- nokonventionens bestämmelser. Bland dessa konventioner ingår 1932 års konvention mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om erkän- nande och verkställighet av domar och 1977 års konvention mellan samma länder om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. 1977 års konvention ersätter den från 1932. Eftersom Island inte har tillträtt 1977 års konvention är 1932 års konvention är alltjämt tillämplig i förhål- lande till Island. Av artikel 56 i Luganokonventionen framgår att de i artikel 55 uppräknade konventionerna skall fortsätta att gälla i den mån de har ett vidare tillämpningsområde än Luganokonventionen.

1977 års nordiska verkställighetskonvention är en ramkonvention som hu- vudsakligen hänvisar till ensartade nordiska lagar på området, för Sveriges del lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Den nordiska lagstiftningen har ett vidare tillämp- ningsområde och omfattar dessutom fler exekutionstitlar än Luganokonven- tionen. Redan av dessa skäl kommer den nordiska lagstiftningen att behövas också i fortsättningen.

Den nordiska lagstiftningen rör bara frågor om erkännande och verkstäl- lighet, inte frågor om domstols behörighet (med undantag av en bestäm- melse om litispendens). Bl.a. följande måltyper omfattas inte av Luganokon- ventionen men väl av den nordiska lagstiftningen. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med barn m.m. (6 åjämförd med 7 5 första stycket punkten 2) dom eller förlikning som skall gälla i ett annat nordiskt land enligt 1931 års konvention med Danmark, Finland, Island och Norge innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (7 5 första stycket punkten 1) — dom eller förlikning angående rätt till arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller an- svarighet för den dödes gäld i vissa fall (7 5 första stycket punkten 5) — dom eller förlikning angående rättshandlings eller annan åtgärds ogiltig- het eller återgång av kOnkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i vissa fall (7 & första stycket punkten 6 d) beslut om ersättning för rättegångskostnad i brottmål om ersättningen skall utgå till enskild part och i de tvistemål som inte omfattas av Lugano- konventionen (jfr 2 5 första stycket punkten 4) — beslut om ersättning till vittne och sakkunnig i brottmål och i de tvistemål som inte omfattas av Luganokonventionen (jfr 2 5 första stycket punkten 5) beslut om återbetalning till staten av förskott som utbetalats till vittne, målsägande och part (2 5 första stycket punkten 6). De exekutionstitlar som omfattas av den nordiska lagstiftningen men som inte berörs av Luganokonventionen är för Danmarks del ”udenretligt forlig” som under vissa förutsättningar

verkställs i Sverige (liksom i Finland och Norge) enligt 5 & punkten 2 och 10å andra stycket, cxigibla skuldebrev som under vissa förutsättningar verkställs i Norge och Finland men inte i Sverige samt växlar och checkar

som under vissa förutsättningar verkställs i Finland men inte i Norge och Sverige; för Finlands del beslut av finsk exekutiv myndighet varigenom köpare el- ler säljare har ålagts betalningsskyldighet i samband med återtagning av gods som har sålts på avbetalning som under vissa förutsättningar verk- ställs i Sverige (liksom i Danmark och Norge) enligt 5 & punkten 3 (finsk överexekutors lagsökningsutslag liksom finsk betalningsorder 2 (& punk- terna 1 och 2 _ kommer däremot att falla under Luganokonventionen); för Norges del cxigibla skuldebrev som under vissa förutsättningar verk- ställs i Finland och Danmark men inte i Sverigc och av norsk åklagarmyn- dighet utfärdat föreläggande om ersättningsskyldighet som under vissa förutsättningar erkänns och verkställs i Sverige (liksom i Danmark och Finland) enligt 2 5 första stycket punkten 3. Från norsk sida finns önskemål om att växlar och checkar som blir verk- ställbara i Norge enligt en nyligen beslutad ny exekutionsordning skall bli verkställbara även i övriga nordiska länder.

Svenska utslag i mål om betalningsföreläggande och handräckning kom- mer inte att omfattas av Luganokonventionen eftersom de meddelas av kro- nofogdemyndighet och inte av domstol (se avsnitt 3.3.5). Dessa utslag kan inte heller verkställas med stöd av den samnordiska lagstiftningen i dess nu- varande skick.

Nordiska överläggningar som syftar till att anpassa den nordiska verkstäl- lighetslagstiftningen till Luganokonventionen och den nya svenska summa- riska processen har inletts.

En första fråga under dessa överläggningar är att klargöra om 1977 års konvention skall revideras eller om det nordiska samarbetet på området i framtiden skall bygga på samnordisk lagstiftning, utan formliga konven- tionsåtaganden. En utgångspunkt för överläggningarna är att se till att de måltyper och de exekutionstitlar som inte omfattas av Luganokonventionen blir föremål för en så Omfattande och enhetlig nordisk reglering som möjligt.

Den internationella familjerätten övervägs för närvarande inom justitie- departementet på grundval av tre betänkanden, (SOU 1987:18) Internatio- nella familjerättsfrågor, (SOU 1987:73) Internationella förmynderskapsfrå- gor och (SOU 1989:100) Adoptionsfrågor. En del av de frågor som behand- las i betänkandena har brutits ut och gjorts till föremål för delreformer (se bl.a. lagen 1988:1321 om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldrabalken m.m. och lagen 1990:272 om vissa internationella frå- gor rörande makars förmögenhetsförhållanden). Frågor om internationell familjerätt kommer allteftersom att diskuteras i en nordisk arbetsgrupp för internationella familjerättsfrågor som år 1990 inrättades av den nordiska äm- betsmannakommittén för lagstiftningsfrågor. Man kommer därvid att ta upp inte bara lagvals- och domsrättsfrågor utan även frågor om erkännande och verkställighet på familjerättens område. Arbetet med att reformera den in- ternationella familjerätten kan inte beräknas vara slutfört inom den när- maste framtiden. Det blir därför nödvändigt att tills vidare behålla de regler om erkännande och verkställighet av olika familj erättsavgöranden som finns i 1977 års nordiska lagstiftning.

När det gäller olika exekutionstitlar som faller utanför" Luganokonventio-

nen och som därför borde regleras i den nordiska verkställighetslagstift- ningen, har hittills Danmark, Finland och Norge förklarat sig villiga att ändra sin lagstiftning för att möjliggöra erkännande och verkställighet av svenska utslag i mål om betalningsföreläggande och vanlig handräckning. För Sveriges del kan det bli aktuellt att ompröva inställningen till de danska och norska exigibla skuldebreven. Norge och Sverige har också anledning att överväga möjligheterna av att verkställa danska växlar och checkar mot bakgrund av att dessa kan verkställas i Finland. Likaså bör Sverige, Dan- mark och Finland överväga detsamma beträffande norska växlar och checkar.

Det kan beräknas ta ytterligare någon tid innan överläggningarna rörande den nordiska verkställighetslagstiftningen kan slutföras. I awaktan härpå bör 1977 års nordiska verkställighetslag ändras för att klargöra att den är tillämplig endast i den mån Luganokonventionen inte är det.

Jag är vidare beredd att redan nu inta en ändrad attityd till de norska och danska cxigibla skuldebreven.

I förarbetena till 1977 års nordiska verkställighetslag förklarades den re- striktiva attityd som Sverige intagit till de danska och norska cxigibla gälds- breven bl.a. med olikheterna mellan ländernas system för verkställighet av domar; verkställigheten i Norge och Danmark handhas av namsretten resp. fogderetten och dessa kan pröva eventuella invändningar från gäldenären och tvister parterna emellan under själva verkställighetsförfarandet. Också principiella betänkligheter mot att utan vidare godta skuldförbindelser som underlag för verkställighet anfördes (prop. 1976/77:128 s. 21 och 41).

För sådana skuldebrev gäller bl.a. att gäldenären redan vid skuldebrevets tillkomst medger att det får verkställas utan föregående domstolsförfarande. Till skillnad från vad som gäller i fråga om danskt udenretligt forlig — som är verkställbart i Sverige -— är skulden inte nödvändigtvis förfallen till betalning vid tidpunkten för handlingens tillkomst. Ifråga om de norska skuldebreven gäller som regel att gäldenärens underskrift skall vara bestyrkt eller bekräf- tad på visst sätt, t.ex. av notarius publicus. När det gäller de danska skulde- breven ställs inte några motsvarande krav. Det kan nämnas att anledningen till att de norska skuldebreven inte omfattas av regleringen i Luganokonven- tionens artikel 50 om s.k. officiella handlingar är att bekräftelsen inskränker sig till att avse underskrifter].

Såväl de danska som de norska skuldebreven godtas för verkställighet i övriga nordiska länder. Däremot tillerkänns de ingen rättskraft. I Finland gäller som förutsättning för verkställighet att gäldenären undertecknade handlingen i fråga i Norge resp. Danmark och att han då hade hemvist ijust denna stat. Motsvarande krav ställs upp i den norska och danska lagen. I Finland gäller därutöver att ansökan om verkställighet inte får bifallas utan att gäldenären beretts tillfälle att yttra sig över ansökningen. Om gäldenären kommer in med ett bestridande som inte är uppenbart ogrundat skall ansök- ningen avslås. Dessa villkor överensstämmer med vad som gäller för verk- ställighet iSverige av danskt udenretligt forlig enligt 10 å andra stycket i 1977 års lag. Den norska lagen innehåller inte samma begränsningar som den fin- ländska utan föreskriver att gäldenären skall beredas tillfälle att yttra sig över en ansökan om verkställighet av ett danskt skuldebrev, såvida inte sär-

skilda skäl talar mot detta. Den danska lagen innehåller inga särregler för de norska skuldebreven över huvud taget.

Somjag redan påpekat är det angeläget att söka få till stånd en så enhetlig och omfattande nordisk reglering som möjligt på detta område. Samarbetet de nordiska länderna emellan bygger på ett särskilt förtroende för rättssyste- men i de olika länderna och utgångspunkten borde därför vara att en exeku- tionstitel som kan verkställas i det land där den tillkommit också skall kunna verkställas i andra nordiska länder, om gäldenären inte därigenom försätts i ett sämre läge än han skulle ha i det förstnämnda landet. Den omständighe- ten att övriga nordiska länder har godtagit de aktuella exekutionstitlarna för verkställighet talar starkt för att Sverige bör kunna göra detsamma.

Jag föreslår mot denna bakgrund att bestämmelser om att danska och norska cxigibla skuldebrev skall kunna utgöra grund för verkställighet i Sve- rige redan nu fogas till 1977 års lag och att bestämmelserna utformas efter mönster av de nyss redovisade finländska bestämmelserna härom, dvs. i överensstämmelse med vad som enligt 10 å andra stycket i 1977 års lag redan gäller vid verkställighet i Sverige av danskt udenretligt forlig. Härigenom blir också den svenska regleringen enhetlig när det gäller förutsättningarna för verkställighet av danskt udenretligt forlig och danska och norska cxigibla skuldebrev.

Frågan om verkställighet av danska och norska växlar och checkar bör däremot beredas ytterligare mellan de nordiska länderna.

Jag vill i detta sammanhang nämna att konventioner som på särskilda om- råden reglerar frågor av det slag som behandlas i Luganokonventionen gäller framför Luganokonventionen (artikel 57.1). Det innebär att t.ex. 1962 års nordiska konvention om indrivning av underhållsbidrag inte påverkas av att de nordiska länderna tillträder Luganokonventionen.

3.3.7 Följdändringar i annan lagstiftning

Mitt förslag: De lagar som rör erkännande och verkställighet av schweiziska resp. österrikiska domar skall tills vidare kompletteras med en bestämmelse om att lagen inte gäller i den mån den nya inkor- poreringslagen är tillämplig. Motsvarande bestämmelse skall införas i vissa forumregler i sjölagen och sjömanslagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Promemorian innehåller dock inget förslag till lagtext beträffande ändringen i sjölagen.

Remissinstanserna: Advokatsamfundet har, mot bakgrund av att Lugano- konventionen innehåller en del bestämmelser av sjörättslig natur, ifrågasatt om det inte av praktiska skäl vore lämpligt att i sjölagen införa en hänvisning till eller erinran om dessa bestämmelser. Sjömanslagsutrcdningen anser för sin del att sjömanslagcns förbud mot att dra tvist om sjömans anställnings— förhållandc inför utländsk myndighet helt bör upphävas.

De schweiziska och österrikiska verkställighetslagama

Av artikel 55 i Luganokonventionen framgår att denna konvention ersätter bl.a. 1936 års konvention mellan Sverige och Schweiz om erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar och 1982 års konvention mellan Ös- terrike och Sverige om erkännande och verkställighet på privaträttens om- råde. Enligt Luganokonventionens artikel 56 skall dock dessa konventioner fortsätta att gälla i den mån konventionen i fråga har ett vidare tillämpnings- område än Luganokonventionen.

Konventionerna med Schweiz och Österrike har införlivats med svensk rätt genom särskilda lagar från 1936 resp. 1983.

Den schweiziska konventionen har ett vidare tillämpningsområde än Lu- ganokonventionen i och med att den omfattar även familjerättsliga frågor. Tillämpningsområdet för den österrikiska konventionen torde däremot i princip falla inom ramen för Luganokonventionen. Den torde därför helt upphöra att gälla i och med att Luganokonventionen träder i kraft mellan Sverige och Österrike. .

Tillträdet till Luganokonventionen innebär alltså att 1936 års och 1983 års lagar bör ändras resp. upphävas. Innan så sker bör Sverige ha överläggningar med-Schweiz och Österrike. I awaktan härpå bör en regel föras in i dessa lagar som medför att de inte skall tillämpas i den mån Luganokonventionen gäller.

Sjölugcrr

1337 5 andra stycket sjölagen finns regler om domstols behörighet i mål som gäller avtal om befordran av passagerare eller resgods. Enligt dessa regler får talan i sådana mål under vissa förutsättningar väckas vid domstol i den stat där käranden har Sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt resp. i den stat där befordringsavtalet träffades. Bestämmelserna grundar sig på 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras res- gods. Sverige har inte tillträtt Atenkonventionen utan har i stället iväsent- liga delar anpassat sin lagstiftning till denna (se prop. 1982/83:159). Av Luga- nokonventionens artikel 57.1 framgår att en förutsättning för att Sverige skall kunna fortsätta att tillämpa dessa bestämmelser i sjölagen är att Sverige har tillträtt Atenkonventionen. En konflikt kan därför uppstå mellan 337 & andra stycket sjölagen och Luganokonventionens behörighetsregler. Denna fråga och angränsande spörsmål har utförligt behandlats i promemorian (Ds 1991:70) angående Sveriges tillträde till 1952 års konvention om kvarstad och liknande säkerhetsåtgärder på havsgående fartyg (arrestkonventionen). I den promemorian föreslås olika ändringar i 337 & sjölagen, bl.a. att dess bestämmelser inte skall gälla om annat följer av Luganokonventionen. Ef- tersom Luganokonventionen kan komma att träda i kraft före arrestkonven- tionen bör en sådan komplettering av paragrafen genomföras redan i detta sammanhang. Härigenom torde också de av advokatsamfundet framförda synpunkterna vara tillgodosedda.

De förslag till ytterligare ändringar i 337 & sjölagen som lagts fram i den nyss nämnda promemorian kommer att tas upp i samband med behand-

lingen av frågan om Sveriges tillträde till arrestkonventionen (jfr avsnitt 2.6 och vid artikel 54 A i avsnitt 5). Promemorian har remissbehandlats. En lag- rådsremiss rörande de frågor som behandlas i promemorian håller på att ut- arbetas inom justitiedepartementet. I sammanhanget bör också nämnas att sjölagen är föremål för en mera vittomfattande översyn. Sjölagsutrcdningen har i betänkandet (SOU 1990:13) Översyn av sjölagen2 behandlat bl.a. fo- rumreglerna i sjömål. Betänkandet har remissbehandlats. Frågan om en mera genomgripande sjölagsreform övervägs för närvarande inom justitie- departementet.

Sjömanslagen

I 14 & sjömanslagen föreskrivs att tvist om sjömans anställningsförhållande inte får dras inför utländsk myndighet. Artikel Vb i Protokoll Nr 1 till Luga- nokonventionen innehåller en särbestämmelse om tvister mellan befälha- vare och besättningsmedlem på havsgående fartyg som är registrerat i något av vissa uppräknade länder, bl.a. Danmark, Island och Sverige. Enligt denna bestämmelse skall domstol i annan konventionsstat undersöka om den diplo- matiska eller konsulära tjänsteman som är ansvarig för fartyget har blivit un- derrättad om tvisten. Domstolen skall sedan låta målet vila tills underrät- telse har skett. Den skall awisa målet, om tjänstemannen förklarar att han har utövat de befogenheter som han har enligt konsulär konvention eller, om någon sådan konvention inte finns, inom den utsatta tiden har gjort invänd- ning om domstolens behörighet.

Genom 1973 års sjömanslag slopades en tidigare legal behörighet för be— fälhavare att ingå anställningsavtal på redarens vägnar. Sådana avtal ingås numera i allmänhet med rederierna. Likaså slopades en regel om konsuls behörighet att pröva anställningstvister på utländsk ort. De övriga nordiska sjömanslagarna är oförändrade i denna del. Det är mot denna bakgrund tveksamt om bestämmelsen i artikel Vb över huvud taget kommer att få nå— gon betydelse för Sverige. Tvister som gäller sjömans anställningsförhål- lande kommer därmed att falla under Luganokonventionens allmänna reg- ler, vilket innebär att sådana tvister kan komma att bli prövade av utländsk domstol. Härvid bör dock samtidigt beaktas de skyddsregler som är upp- ställda till skydd för den anställde i artikel 5.1 och artikel 17.5.

Det uppstår därmed en konflikt mellan Luganokonventionen och regeln i 14 å sjömanslagen. Denna lag är för närvarande föremål för översyn. 1990 års sjömanslz'tgsutredning (K 1990:01) har i betänkandet (SOU 1991:103) En ny sjömanslagstiftning föreslagit att 14 & sjömanslagen helt upphävs. Samma uppfattning har, som nyss nämnts, kommit till uttryck i utredningens remiss- svar i förevarande lagstiftningsärende. Betänkandet är för närvarande på re- miss.

Frågan huruvida 14 5 sjömanslagen helt skall upphävas bör avgöras i sam- band med den mera heltäckande översyn av lagen som är på gång. Jag vill därför inte föreslå att vi i dagsläget tar ett sådant steg. I awaktan på att att översynen slutförs måste dock paragrafen anpassas till Luganokonventio- nens regler. Detta kan lämpligen ske genom att den kompletteras med en bestämmelse om att förbudet i fråga inte gäller i den mån Luganokonventio— nens bestämmelser föreskriver annat.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för kommunikationsdeparte- mentet.

Annan lagstiftning

Av artikel 57.1 i Luganokonventionen framgår att den speciella internatio- nella verkställighctslagstiftningcn inte. påverkas av konventionen. Den svenska lagstiftning som gäller exempelvis familjerättsliga underhållsbidrag behöver således inte ändras.

Tillträdet till Luganokonventionen aktualiserar också frågan, om utsök- ningsbalkens bestämmelser om ställande av säkerhet får tillämpas i förhål- lande till parter från någon annan konventionsstat. Av artikel 45 framgår att säkerhet, borgen, deposition och liknande inte får begäras på ett diskrimine- rande sätt av den som söker verkställighet av en utländsk dom. Bestämmel- serna i utsökningsbalken tar dock inte hänsyn till parternas nationalitet, hemvist eller vistelseort. De kan därför kvarstå oförändrade.

Vissa bestämmelser i Luganokonventionen skapar behov av särskilda föreskrifter av praktisk natur, som kan ges lägre dignitet än lag. Sålunda bör regeringen meddela föreskrifter om utfärdande av äkthetsbevis för att den som ansöker om verkställighet av en svensk dom utomlands skall kunna upp- fylla kraven i artikel 46.1, liksom de kompletterande föreskrifter som even- tuellt kan behövas för att bevis om delgivning bevaras i tillräcklig utsträck- ning (jfr artikel 27.2 och artikel 46.2). Vidare bör regeringen meddela före- skrifter om utfärdande av intyg om att en meddelad dom är verkställbar i Sverige, så att den som ansöker om verkställighet av en svensk dom i en an— nan konventionsstat skall kunna uppfylla kravet i artikel 47.1. Däremot krävs inga särskilda föreskrifter med anledning av kravet i samma artikel på att sökanden skall visa att domen delgivits motparten; det får ankomma på sökanden att själv ombesörja denna delgivning och att förete bevis om detta.

3.3.8 Ikraftträdande

Av artikel 61.4 framgår att Luganokonventionen träder i kraft den första da- gcn i den tredje kalendermånaden efter det att ratifikationsinstrumentet har deponerats hos det schweiziska federala rådet. Det är därför inte möjligt att säkert ange vid vilken tidpunkt konventionen kan träda i kraft för Sveriges del. Ikraftträdandet av förslaget till ändring i den österrikiska verkställig- hetslagen beror inte bara på när Sverige tillträder konventionen utan också på när Österrike gör det. Den föreslagna lagstiftningen bör därför träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

3.4 Konventionens praktiska tillämpning

Under remissbehandlingen har från flera håll framskymtat en oro inför kon- ventionens praktiska tillämpning. Denna oro har kommit till uttryck på olika sätt. En del remissinstanser pekar på behovet av information och utbildning. Andra efterlyser preciseringar i intern svensk lagstiftning eller klargörande motivuttalanden i olika frågor. Jag vill mot denna bakgrund göra en del på- pekanden.

Protokoll Nr 2 och två av de till konventionen fogade förklaringarna inne— håller bestämmelser som syftar till en enhetlig tolkning av konventionen. I preambeln till Protokoll Nr 2 har konventionsstaterna t.ex. förklarat sig medvetna om EG-domstolens avgöranden angående tolkningen av Bryssel- konventionen intill tidpunkten för undertecknandet av Luganokonventio- nen. Av artikel 1 i samma protokoll framgår att konventionsstaternas dom- stolar skall ta tillbörlig hänsyn till varandras avgöranden. I förklaringarna görs liknande uttalanden med avseende på EG-domstolen och domstolarna i EFTA-länderna.

Vid tolkningen av bestämmelserna i Luganokonventionen kan svensk domstol alltså komma att ta hänsyn till normer som fastslagits av EG-dom- stolen eller domstolar i de andra konventionsstaterna. Av EG-domstolens praxis framgår att bestämmelserna ofta dock inte alltid - skall tolkas auto- nomt, dvs. ur ett övergripande perspektiv, och inte enligt nationella normer. Jag har tidigare utvecklat dessa frågor (avsnitt 2.11) och kommer strax att behandla dem ytterligare (inledningen till avsnitt 5).

Mot denna bakgrund kan konstateras att det ligger en fara i att lagstift- ningsvägcn precisera svensk rätts ståndpunkt i de frågor som berörs i kon- ventionen. Det är ju långtifrån givet att en sådan lagbestämmelse kommer att vara förenlig med utländska domar som vi åtagit oss att ta hänsyn till. Motsvarande synpunkter gör sig gällande med avseende på motivuttalan- den. Jag är därför ganska återhållsam med sådana uttalanden.

Konventionsstaterna kommer att inrätta ett system för informationsutbyte rörande domar som meddelats enligt Luganokonventionen och Brysselkon- ventionen. Uppgiften som förmedlande organ kommer i Sverige sannolikt att läggas på domstolsverkct. I uppgiften ingår att sammanställa materialet och distribuera det till domstolarna. .

Eftersom Luganokonventionen är förhållandevis ny, är den litteratur som behandlar konventionen ganska knapphändig. Däremot finns en rikhaltig doktrin när det gäller Brysselkonventionen.

3.5 Kostnader

De förpliktelser som följer av Luganokonventionen att verkställa utländska domar medför inga nya direkta kostnader för det allmänna såvitt gäller do- mar som har meddelats i de nordiska länderna, i Schweiz och i Österrike. De verkställs redan i Sverige efter en prövning vid kronofogdemyndighetcn såvitt gäller nordiska domar och efter en exekvaturprövning vid Svea hovrätt såvitt gäller schweiziska och österrikiska domar. Ett svenskt tillträde till kon— ventionen medför visserligen nya uppgifter för Svea hovrätt och högsta dom— stolen genom att exekvaturprövningen där kommer kommer att omfatta också nordiska domar och domar från alla EG-länder, om konventionen får den avsedda anslutningen. Vid en bedömning av rcsursbehovet bör dock beaktas att exekvaturprövningen är begränsad och föga resurskrävande jäm- fört med den fullständiga prövning som äger rum i en vanlig rättegång, dvs. det alternativ som står borgenärerna till buds enligt gällande regler. Svea hovrätt har i sitt remissvar anfört att hovrätten kan komma att behöva ökade resurser till följd av tillträdet till konventionen. Min bedömning är att den

nya uppgiften som exekvaturorgan enligt Luganokonventionen åtminstone i ett inledande skede kan fullgöras inom ramen för redan tillgängliga resurser. Frågan får naturligtvis utvärderas sedan konventionen varit i kraft en tid.

Luganokonventionens behörighetsregler kan antas medföra en omfördel- ning mellan staterna av rättegångar med internationell anknytning. Med da- gens begränsade möjligheter att verkställa utländska domar i Sverige nödgas utländska kärande väcka talan vid svensk domstol om domen skall kunna verkställas här, oavsett om parterna eller tvisten har någon närmare anknyt- ning till Sverige. Genom ett tillträde till Luganokonventionen kan tvisten prövas i den EG- eller EFTA-stat till vilken parterna och/eller tvisten har anknytning medan svensk domstols medverkan begränsas till en exekvaturp- rövning. I gengäld kan tvister som med dagens regler skulle handläggas utomlands i framtiden bli föremål för rättegång i Sverige, med efterföljande verkställighet utomlands.

Inte heller exekutionsväscndet torde behöva ökade resurser; de utländska domar som kan verkställas i Sverige enligt Lugankonventionen ersätter i många fall helt enkelt de svenska exekutionstitlar som annars hade behövt meddelas. Kronofogdemyndigheterna kommer också att få en viss avlast- ning genom att exekvaturprövningen, frågan om nordiska avgöranden skall verkställas här eller inte, avgörs av Svea hovrätt och inte —- som 1977 års nor- diska verkställighetslag föreskriver vid kronofogdemyndigheten.

I Luganokonventionen finns bestämmelser om ett system för informa- tionsutbyte mellan konventionsstaterna. Det torde för svensk del ligga när- mast till hands att lägga den uppgiften på domstolsverket. Uppgiften bör såvitt nu kan bedömas kunna fullgöras inom ramen för tillgängliga resur- ser.

Luganokonventionen torde således vara kostnadsneutral. Härav följer också att man inte behöver förutse några ökade kostnader för den allmänna rättshjälpen. Ett svenskt tillträde till Luganokonventionen torde totalt sett inte kräva ökade resurser till domstols- och exekutionsväsendet men kan inte heller sägas medföra några besparingsmöjligheter.

Hänvisningar till PS2

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprät- tats förslag till

1. lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen,

2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),

3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av domar som meddelats i Schweiz,

4. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282),

5. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område,

6. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område,"

7. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och hand- räckning.

Beträffande lagförslag 4 harjag samrått med chefen för kommunikations- Prop. 1991/92:128 departementet.

5 Närmare om konventionen, artikel för artikel

Konventionens huvudsakliga innehåll och struktur har presenterats i avsnitt 2. I den följande redovisningen av konventionens olika artiklar upprepas i allmänhet inte sådant som, stundtals ganska detaljerat, redan har redovisats i avsnitt 2.

Brysselkonventionen resp. Luganokonventionen finns kommenterade i fem rapporter som har publicerats i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, EGT (”Official Journal of the European Communities, OJ”). Det rör sig om en rapport av Jenard till den urprungliga Brysselkonventionen (5 mars 1979, C 59, Volume 22), en rapport av Schlosser till 1978 års tillträdes- konvention (samma publikation), en rapport av Evrigans/Kerameus till 1982 års tillträdeskonvention (86/C 298/01, Volume 29), en rapport av Jenard/ Möller till Luganokonventionen (90/C 189/07) och, slutligen, en rapport av de Almeida sz/Desantcs Real/Jenard (90/C 189/06) till 1989 års tillträdes- konvention. Rapporterna finns tillgängliga i ärendet (Dnr 88-682) i engelsk version.

Såsom har påpekats i avsnitt 2.11 och 3.4 skall Luganokonventionens olika artiklar förstås och läsas i belysning av hur EG-domstolen har tolkat motsvarande bestämmelser i Brysselkonventionen. EG-domstolen har bl.a. uttalat att många av de rättsliga begrepp och kriterier som förekommer i konventionen skall tolkas autonomt, i ljuset av konventionens syfte och sy- stem och, i andra hand, i ljuset av de allmänna principer som kan härledas ur medlemsstaternas nationella rätt. Sådana begrepp och kriterier skall alltså tolkas oberoende av hur begreppen i fråga tolkas i de enskilda staterna.

Olika rättsfall från EG-domstolen anmärks i det följande iviss utsträck- ning vid resp. artikel. I övrigt hänvisas till den förteckning över EG-domsto- lens avgöranden (från den 6 oktober 1976 till den 27 september 1988) som finns intagen i Jenard/Möller-rapportcn och den kortfattade redovisning av de olika rättfallen som finns i samma rapport (bilaga 2 till propositionen).

'En viss rättsfallsredovisning är nödvändig för att ge en rättvisande blid av konventionens närmare innehåll. Med en sådan redovisning riskerar man samtidigt att värdera eller rent av misstolka EG-domstolens praxis och redo- visningen måste därför inskränkas till ett minimum. Luganokonventionens och Brysselkonventionens dynamiska karaktär manar också till försiktighet; rättsutvecklingen får inte låsas genom olika nationella förarbetsuttalanden.

Detta att Luganokonventionen skall tolkas i belysning av EG-domstolens tolkningsbeskcd, gäller naturligtvis inte i de delar artiklarna har formulerats annorlunda i Luganokonventionen än i Brysselkonventionen. Ett skäl för den ändrade lydelsen av exempelvis artikel 16.1 varjust att artikeln, i belys- ning av EG-domstolens praxis, fått ett alltför stort tillämpningsområde. Ge- nom den ändrade formuleringen har man således ”skrivit bort” ISG-domsto- lens praxis till en del.

I enstaka fall kommenteras i det följande dessutom rättsfall som har med- delats efter det att Luganokonventionen antogs. Av artikel 1 i Protokoll Nr 1 och två av de till konventionen fogade förklaringarna framgår att ömsesidig hänsyn skall tas till avgöranden som meddelas enligt de båda konventio- nerna när konventionernas olika artiklar tolkas och tillämpas.

Avdelning I Tillämpningsområde Artikel 1

Artikeln som anger konventionens tillämpningsområde har kommenterats i avsnitt 2.2.

Konventionen är enligt första stycket tillämplig på privaträttens område (”civil and commercial matters”). Det framgår vidare att konventionen är tillämplig på förfaranden vid alla slags domstolar. Det är alltså frågans art som avgör om konventionen är tillämplig och detta gäller således oberoende av om målet handläggs vid allmän domstol, specialdomstol eller olika slags administrativa domstolar.

Av artikel Va i Protokoll Nr ] följer att uttrycket domstol även omfattar de danska, isländska och norska administrativa myndigheter som handlägger mål om underhållsbidrag. Också den finska överexekutor, som parallellt med allmän domstol är behörig att bl.a. besluta om säkerhetsåtgärder enligt artikel 24 och att handlägga mål om vräkning och annan summarisk process, jämställs enligt artikel Va i Protokoll Nr 1 med domstol. Bestämmelsen är av övergångskaraktär eftersom man i Finland planerar att helt överföra handläggningen av dessa mål till allmän domstol.

Också förfaranden inför brottmålsdomstolar omfattas, men endast i den mån saken gäller ett civilrättsligt anspråk. Vidare omfattas skadeståndsmål som handläggs inom ramen för ett brottmål vid allmän domstol (jfr artikel 5.4). En dom i ett brottmål skall alltså erkännas och verkställas enligt kon- ventionens regler iden del däri avgjorts en skadeståndsfråga. Konventionens verkställighetsregler omfattar inte brottmålsdomcn i övrigt. Den reglerar heller inte på något sätt domstols behörighet på straffrättens område. Den omständigheten att svaranden i ett brottmål som handläggs utomlands kan känna sig hindrad att utföra sin talan i skadeståndsdelen eftersom han samti- digt riskerar straff om han inställer sig till rättegången i den främmande sta- ten har föranlett vissa bestämmelser i artikel 11 i Protokoll Nr 1 (se vid denna; jfr också 3 & i propositionens lagförslag 1).

Att det är tvistefrågans natur som avgör om konventionen är tillämplig innebär för svensk del att konventionen kan komma att tillämpas inte bara i fråga om mål enligt RB utan även beträffande ärenden som handläggs enligt lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen), t.ex. rörande försäljning av egendom enligt lagen (1904:48 s. 1) om samägande- rätt.

Konventionen innehåller ingen definition av vad som avses med privaträt- tens område. Gränsen mellan offentlig rätt och privaträtt är inte densamma i alla EG- och EFI'A-ländcr och i vissa länder saknas denna uppdelning i stort sett helt. Av detta skäl markeras uttryckligen i artikelns första stycke att därmed inte avses skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.

Av EG-domstolens praxis följer att begreppet privaträttens område (”civil and commercial matters”) skall tolkas autonomt och oberoende av hur be- greppet förstås i de nationella rättsordningarna (se bl.a. LTU mot Eurocont- ro] och Nederländerna mot Räffer). Begreppet skall enligt EG-domstolens praxis tolkas dels utifrån konventionens syfte och struktur, dels utifrån ge- mensamma principer som kan härledas ur konventionsstaternas rättsord- ningar.

Offentlig rätt omfattas således inte av konventionen. I vad mån konven- tionen är tillämplig på mål där staten eller dess myndigheter är inblandade beror således av om statens eller myndighetens agerande innebär utövande av offentlig makt, i vilket fall konventionen enligt EG-domstolens praxis inte gäller (bl.a. de nyss nämnda målen LTU mot Eurocontrol och Nederlän- derna mot Räffer). Om staten eller myndigheten är inblandad i en privat- rättslig angelägenhet, dvs. har agerat i egenskap av privaträttsligt och inte offentligrättsligt rättssubjekt, gäller däremot konventionen (se Schlosser s. 83).

Arbetsrättsliga mål är i allmänhet privaträttsliga och omfattas därmed av konventionens bestämmelser. Detta framgår bl.a. av den särskilda behörig- hetsregeln i artikel 5.1 och av EG-domstolens praxis (bl.a. Sanicentral mot Collin).

Konventionen omfattar inte hela privaträttens område. I artikelns andra stycke finns en uttömmande uppräkning av undantagen från konventionens tillämpningsområde. Avsikten bakom denna teknik var att göra konventio- nens tillämp ningsområde så omfattande som möjligt och att således alla ci- vila och kommersiella mål som inte kan föras in under de angivna undanta- gen skall omfattas av konventionen (Jenard s. 10).

Konventionen gäller enligt punkten ] inte mål och ärenden om fysiska per- soners rättsliga ställning, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden, arv och testamente. Det viktigaste skälet bakom detta undantag är att rättssystemen och lagvalsreglerna på familjerättens område är så olika utformade i de olika staterna. Från konventionens till- lämpningsområde är således undantagna bl.a. mål som gäller fastställelse av att ett äktenskap består eller inte består, mål om äktenskapsskillnad, vård- nadsmål och adoptionsmål. Mål om underhållsbidrag omfattas däremot av konventionen (se artikel 5.2). Inte heller undantas gåvor från konventionens tillämpningsområde.

Uttrycket makars förmögenhetsförhållanden (”rights in property arising out of a matrimonial relationship”) omfattar enligt EG-domstolens praxis inte bara sådana frågor som uttryckligen enligt nationell rätt hänför sig till makars förmögenhetsförhållanden utan också annat äganderättsförhållande som direkt hänger samman med äktenskapet eller dess upplösning (J. De Cavel mot L. De Cavel).

Enligt punkten 2 omfattar konventionen inte konkurs, ackord och lik- nande förfaranden (”bankruptcy, proceedings relating to the winding-up of insolvent companies or other legal persons, judicial arrangements, composi- tions and analogous proceedings”). Också detta undantag är motiverat av att konkurslagstiftningen inte är harmoniserad.

Enligt punkten 3 omfattar konventionen inte mål som gäller social trygg- het. Anledningen till detta uttryckliga undantag är att sådana mål ivissa sta- ter faller under den offentliga rätten medan de i andra rör sig i ett gränsland mellan privat och offentlig rätt. Konventionen innehåller ingen definition av vad som avses med uttrycket social trygghet, främst mot bakgrund avatt lag- stiftningen på detta område är föremål för en konstant utveckling. Av Je- nard-rapporten framgår att man därmed avsett exempelvis mål som gäller socialbidrag, sjukpenning, föräldrapenning och pensioner (s. 12).

Enligt punkten 4 slutligen undantas skiljeförfarande från konventionens tillämpningsområde. Skälet härför är främst det stora antal internationella konventioner som finns på området. Alla EG- och EFTA-stater utom Island och Portugal har f.Ö. tillträtt 1958 års New York-konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar (jfr för Sveriges del SÖ 1972:1). Luganokonventionen skall således inte tillämpas i fråga om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar. Den gäller heller inte i mål som gäl- ler skiljedoms ogiltighet eller vid klander av skiljedom.

Angående rättsfall från EG-domstolen som gäller tolkningen av artikel 1, se bilaga 2.

Avdelning II Domstols behörighet"

Avsnitt 1 Allmänna bestämmelser Artikel 2

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1. Den innehåller i första stycket hu- vudregeln om att talan skall väckas i den stat där svaranden har hemvist. I artikeln behandlas endast staternas internationella behörighet och det anges således inte vid vilken domstol i rättegångsstaten som talan skall väckas (jfr motsatt lösning i artiklarna 5 och 6). Den interna behörigheten bestäms såle- des av rättegångsstatens interna rättsordning (jfr 10 kap. 1 & RB).

Konventionen innehåller ingen definition av begreppet hemvist. I stället regleras i artiklarna 52 och 53 tillämplig lag vid avgörandet av frågan om var part har hemvist. Vid avgörandet av frågan om part har hemvist i den stat där målet är anhängigt skall domstolen enligt artikel 52 tillämpa sin egen lag. Om parten inte har hemvist i denna stat skall domstolen, vid prövning av frågan om parten har hemvist i en annan konventionsstat, tillämpa den sta- tens lag.

Av artikel 53 framgår att en juridisk person anses ha hemvist i den stat där den har sitt säte och att domstolen skall tillämpa de internationellt privat- rättsliga regler som gäller i rättegångsstaten för att bestämma var en juridisk person har sitt säte.

Bestämmelsen i andra stycket har kommenterats i inledningen till avsnitt 2.3.1.

Artikel 3

Denna artikel har behandlats i inledningen till avsnitt 2.3.1.

Artikel 4

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1. Av artikelns första stycke följer att konventionens behörighetsregler är tillämpliga endast i de fall då svaran- den har hemvist i en konventionsstat. Är så inte fallet får domstolen be- stämma sin behörighet med tillämpning av rättegångsstatens egna regler. Detta gäller dock inte när artikel 16 är tillämplig eftersom reglerna i artikel 16 är exklusiva och gäller oberoende av var parterna har hemvist.

Bestämmelsen i andra stycket har kommenterats i inledningen till avsnitt 2.3.1.

Avsnitt 2 Särskilda behörighetsregler Artikel 5

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1. Angående rättsfall från EG-dom- stolen som gäller tolkningen av denna artikel, se bilaga 2.

Enligt denna artikel kan käranden i de fall som närmare anges i artikeln välja att väcka talan i en annan stat än den där svaranden har hemvist. I vissa typer av tvister finns det således en särskild anknytning till andra stater än den där svaranden har hemvist och detta har motiverat ett avsteg från kon- ventionens grundprincip om att talan normalt skall väckas där svaranden har hemvist. Bestämmelserna skall enligt EG-domstolens praxis tolkas restrik- tivt.

I artikeln utpekas inte bara i vilken konventionsstat talan får väckas. Det anges också utom i fråga om punkten 6 vid vilken domstol i denna stat målet Skall prövas (jfr motsatt lösning i artikel 2 och artiklarna 16 och 17 m.fl. artiklar).

Artikel 5. 1

Enligt denna bestämmelse kan talan som avser avtal väckas vid uppfyllelse- forum (forum solutionis), nämligen ”vid domstol i den ort där den förplik- telse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas”. I fråga om tvister som gäller anställningsavtal finns en särskild bestämmelse (se vidare nedan).

Uttrycket ”talan som avser avtal” (”matters relating to a contract”, ”en matiere contractuelle”) skall tolkas autonomt utifrån konventionens syfte och system och Oberoende av hur uttrycket tolkas enligt nationell rätt (Peters mot ZNAV).

Den omständigheten att avtalets existens är föremål för tvist mellan par- terna hindrar enligt EG-domstolens praxis inte att denna behörighetsgrund åberopas och tillämpas (Effer mot Kantncr).

Ett avtal innehåller normalt två eller flera ömsesidiga förpliktelser sälja- ren skall leverera en vara och köparen betala — och dessa förpliktelser kan ofta ha skilda uppfyllelseorter. Med uttrycket ”förpliktelse” avses enligt EG- domstolens praxis den förpliktelse som utgör grund för talan i det aktuella målet (De Bloos mot Buyer och Shevanai mot Kreischer). Avtalet ses såle- des inte som en helhet utan de olika förpliktelserna behandlas separat. Detta innebär att det ofta kan föreligga flera olika uppfyllelseorter för ett och samma avtal.

Uppfyllelseorten skall bestämmas enligt den lag som enligt rättegångssta- tens internationella privaträtt är tillämplig på förpliktelsen i fråga (Tessili mot Dunlop och Shevanai mot Kreischer). Domstolen måste således först avgöra vilken lag som är tillämplig på avtalet och det är därmed inte utan vidare så att det är rättegångsstatens interna lag som skall tillämpas för avgö- randet av frågan om var förpliktelsen skall uppfyllas. Som exempel kan näm-

nas det fallet att en svensk säljare vill väcka talan mot en tysk köpare om betalning för levererade varor. Om parterna inte har avtalat om var betal- ningen skall erläggas skall enligt huvudregeln i svensk internationell privat- rätt säljarens lag, dvs. svensk lag, tillämpas (4 & lagen 1964:528 om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker). Svensk lag utgör i detta fall lagen (1987:822) om internationella köp som föreskriver att betalningen normalt skall erläggas där säljaren har sitt affärsställe. Härav följer att svensk domstol skulle vara behörig att pröva målet enligt den nu redovisade artikel 5.1 och att säljaren således kan välja att väcka talan här i stället för vid svarandens hemvist, i Tyskland.

Om parterna har kommit överens om uppfyllelseorten är domstolen på

denna ort behörig att pröva målet, om denna överenskommelse är giltig en- , ligt den på avtalet tillämpliga lagen. Detta gäller även om de formkrav som ställs upp i artikel 17 i fråga om prorogationsavtal inte har iakttagits (Ze- linger mot Salinitri). En överenskommelse om uppfyllelseort får med andra ord en verkan som liknar ett prorogationsavtal. I det ena fallet grundar dom- stolen sin behörighet på artikel 5.1 och i det andra på artikel 17.

Från reglerna i artikel 5.1 finns ett undantag i artikel I i Protokoll Nr 1 som gäller i det fall talan väcks mot någon som har hemvist i Luxemburg. Bestämmelsen kommenteras närmare vid Protokoll Nr 1 nedan.

Artikel 5.1 har också föranlett ett undantag för Schweiz. Undantagsregeln innebär inte att en svarande med hemvist i Schweiz kan förhindra en rätte- gång i annat land. I stället gäller enligt artikel I a i Protokoll nr 1 att en dom från en sådan rättegång, under vissa förutsättningar, inte erkänns och verk- ställs i Schweiz.

För tvister som gäller anställningsavtal finns i artikel 5.1 en särskild regel som föreskriver att uppfyllelseorten är den ”där arbetstagaren vanligtvis ut- för sitt arbete eller, om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i en och samma stat, den ort där det affärsställe genom vilket han anställdes är belä- get”. Den valda formuleringen är i linje med den praxis som EG-domstolen har utvecklat när det gäller tvister om anställningsavtal (bl.a. Ivenel mot Schwab och Shevanai mot Kreischer) och knyter dessutom an till formule- ringen i artikel 6 andra stycket i den mellan EG-länderna gällande Romkon- ventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag på avtalsrättsliga förpliktelser.

Bestämmelsen är speciell så till vida att den till skillnad från vad som gäller för avtal i allmänhet innehåller en autonom bestämning av uppfyllelseorten och att den anger en enda uppfyllelseort för alla förpliktelser som grundar sig på anställningsavtalet. Den för avtalet karaktäristiska prestationen, ar- betsprestationen, är avgörande för valet av ort. Syftet med bestämmelsen är i första hand att skydda arbetstagaren, som normalt är den svagare avtalspar- ten, och att söka åstadkomma korrespondens mellan forum och tillämplig lag. I sammanhanget kan anmärkas att huvudregeln enligt svensk rätt när det gäller tillämplig lag i dessa slags tvister är att lagen i det land där arbetet huvudsakligen utförs skall tillämpas.

Av Luganokonventionens struktur följer alltså att en tvist som gäller an- ställningsavtal kan prövas vid svarandens hemvist (artikel 2), vid domstol som utpekas i artikel 5.1, vid domstol som utpekats i ett prorogationsavtal, om detta avtal ingåtts efter det att tvist uppstått mellan parterna (artikel

17.5), eller vid domstol som svaranden accepterar genom tyst prorogation (artikel 18). Detta förutsätter naturligtvis att tvisten innehåller ett interna- tionellt moment. I de fall arbetsgivare och arbetstagare har hemvist i det land där arbetet också utförs är konventionen över huvud taget inte tillämplig. Om å andra sidan svaranden har hemvist i en tredje stat och inte i en konven- tionsstat gäller artikel 4, dvs. nationella behörighetsregler får tillämpas.

Bestämmelsen syftar enbart på enskilda anställningsavtal (”individual contracts of employment”, ”contrat individuel de travail”) och således inte på kollektivavtal.

Till Brysselkonventionen har numera, genom 1989 års tillträdeskonven- tion, fogats en motsvarande, men något annorlunda formulerad, bestäm- melse. Skillnaden ligger däri att möjligheten att väcka talan vid den ort där arbetsgivarens affärsställe är beläget enligt Brysselkonventionens artikel 5.1 endast står öppen för arbetstagaren; enligt Luganokonventionen kan också

arbetsgivaren välja detta forum..

A nike! 5. 2

Enligt artikel 5.2 får talan väckas vid domstolen i den ort där den underhålls- berättigade har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort (”domicile or habitual residence”). Den som yrkar underhållsbidrag har alltså möjlighet att väcka talan vid sitt eget forum och är inte tvingad att väcka talan där den under- hållsskyldige har sitt hemvist.

Bestämmelsen överensstämmer med de indirekta behörighetsreglerna i 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighct, som Sverige tillträtt. I Haagkonventionen används också det lösligare begreppet ”habitual residence”. Svensk rätt har ingen motsvarande uppdelning och orden ”domicile” och ”habitual resi- dence” har därför båda hittills översatts med uttrycket hemvist (se bl.a. prop. 1985/86:161 s. 24 med hänvisningar). För att det av den svenska versio- nen skall framgå att konventionen här har två olika begrepp har uttrycket ”habitual residence” översatts med ”vanlig vistelseort”. Skillnaden mellan de två begreppen ”domicile” och ”habitual residence” har betydelse i vissa konventionsstater. Enligt svensk rätt föreligger däremot ingen sådan skill- nad. Såväl begreppet ”domicile” som begreppet ”habitual residence” bety- der därför hcmvist-vid tillämpningen av denna artikel och detta begrepp skall i sin tur ges samma innebörd som det har i annan svensk familjerättslig lag- stiftning (se exempelvis 7 kap. 25 lagen 1904:26 s. 1 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndcrskap och 145 lagen 1990:272 om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsför- hållanden; prop. 1989/90 5.58 f.). I sammanhanget bör påpekas att svensk domstol skall tillämpa svensk lag vid avgörandet av frågan om en part har hemvist här. Om den däremot skall avgöra om en part har hemvist i en annan konventionsstat skall den tillämpa den statens lag (artikel 52).

Det är endast den underhållsberättigade som på detta sätt får möjlighet att väcka talan på hemmaplan. En underhållsskyldig som önskar jämka ett beslutat underhållsbidrag har ingen motsvarande möjlighet utan får väcka talan vid den domstol där den underhållsberättigade har hemvist enligt hu- vudregeln i artikelZ.

I likhet med vad som gäller enligt 1973 års Haagkonvention täcker Luga- nokonventionen också de fall där bidragsförskott utgått (jfr artiklarna 18 och 19 i Haagkonventionen) och detta således även i de fall en myndighet begär återbetalning av förskott som utgivits i enlighet med administrativa föreskrif- ter eller annan socialförsäkringslagstiftning. Avsikten med artikel 5.2 har dock inte varit att göra det möjligt för en sådan myndighet att åberopa sig på artikel 5.2 och väcka talan om återbetalning vid sitt eget forum (Schlosser p. 97). Bestämmelsen i artikel 5.2 är således enbart förbehållen den verkliga, ursprungliga underhållsberättigade. Den myndighet som önskar återkräva bidragsförskott och dyl. får enligt konventionens huvudregel anhängiggöra sin talan vid svarandens hcmvistforum.

Bestämmelsen är tillämplig inte bara i de fall då underhållsbidrag skall fastställas utan även vid jämkning på grund av ändrade förhållanden. Den domstol som meddelade den ursprungliga domen är inte automatiskt behö- rig att förordna om jämkning utan frågan om domstolens behörighet enligt förevarande artikel liksom enligt artikel 2 — skall avgöras med beaktande av den underhållsberättigades hemvist/vanliga vistelseort vid tidpunkten då talan om jämkning väcks.

Bestämmelserna i denna punkt inskränker sig inte till att föreskriva om forum vid den underhållsberättigades hemvist eller vanliga vistelseort. Om talan om underhållsbidrag ”har samband med någons rättsliga ställning” får talan enligt en uttycklig föreskrift i artikel 5.3 prövas vid den domstol som enligt sin egen lag är behörig att pröva sistnämnda fråga, Härigenom kan frågor om underhållsbidrag prövas i samband med mål om äktenskapsskill- nad eller faderskap. Bestämmelsen möjliggör således en gemensam hand- läggning av statusmål och mål om underhållsbidrag trots att statusmålet som sådant faller utanför konventionens tillämpningsområde (artikel 1). Denna bestämmelse gäller dock inte om domstolen grundat sin behörighet i status- målet enbart på den ena partens medborgarskap. Domstolen kan däremot grunda sin behörighet på båda parternas medborgarskap. En fransk domstol är således behörig enligt denna bestämmelse att pröva frågor om underhålls- bidrag i samband med ett äktenskapsskillnadsmål mellan två i Sverige bo- satta franska medborgare om domstolen är behörig enligt fransk lag. Den är däremot inte behörig om endast en av makarna är fransk medborgare om denna omständighet är den enda som domstolen enligt fransk lag skulle kunna grunda sin behörighet på.

Anikel 5.3

Artikel 5 innehåller i punkten 3 en bestämmelse om behörig domstol i de fall talan avser ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk, ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” (forum delicti). I fråga om skadestånd i anledning av brott finns en särskild regel i artikel 5.4.

Behörig domstol enligt artikel 5.3 är domstolen i den ort där skadan inträf- fade (”where the harmful effect occurred”, ”ou le fait dommageable s'est produit”). Detta begrepp omfattar såväl den ort där skadan orsakats som den där skadan uppstod (Bier, Reinwater mot Mines de potasse d'Alsace) och den skadelidande kan således välja vid vilken av dessa domstolar talan

skall väckas. En sådan tolkning är i överensstämmelse med bestämmelserna i 10 kap. 8 & RB enligt vilken talan i anledning av skadegörande handling får väckas vid rätten i den ort där handlingen företogs eller skadan uppkom.

Begreppet skadestånd (”tort, delict or quasi-delict”, ”délictuelle ou quasi délictuelle") är enligt EG-domstolens praxis ett autonomt begrepp, vilket omfattar alla anSpråk på skadestånd mot svaranden som inte är att hänföra till ”avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 (Kalfelis mot Schröder).

Artikel 5. 4

Enligt artikel 5.4 kan talan om enskilt anspråk i anledning av brott prövas vid den domstol där brottmålet är anhängigt om denna domstol är behörig att pröva sådana anspråk enligt domstolslandets lag. Detta är i överensstäm- melse med svensk rätt som föreskriver att talan om enskilt anspråk i anled- ning av brott får föras i samband med åtal för brottet (22 kap. 1 & RB).

Artikel 5.5

Domstolen vid den ort där en filial, agentur eller liknande är belägen är en- ligt artikel 5.5 behörig att pröva tvister som hänför sig till verksamheten vid denna filial, agentur osv. Bestämmelsen gäller endast i de fall då svaranden har hemvist i en konventionsstat (jfr inledningen till artikel 5), dvs. när ett bolag eller annan juridisk person har sitt säte i en konventionsstat (jfr artikel 53) och en filial, agentur eller liknande i en annan konventionsstat. Käran- den'kan då välja att, i stället för att väcka talan i den stat där bolaget har sitt säte, väcka talan i den ort där filialen är belägen. Om svaranden är en juri- disk person med säte i en stat som inte tillträtt konventionen, gäller reglerna i artikel 4, dvs. domstolslandets egna behörighetsregler.

Uttrycket verksamheten vid en filial, agentur eller liknande (”operations of a branch, agency or other establishment”) skall enligt EG-domstolens praxis tolkas autonomt. En följd av detta är att uttrycket agentur i Lugano- konventionens mening inte nödvändigtvis skall ges samma inncbörd som be- greppet handelsagent i 1 5 lagen (1991:351) om handelsagentur (prop. 1990/91:63) och begreppet ”commercial agent” i det EG-direktiv som lagen om handelsagentur i viss utsträckning bygger på.

Rättsfall från EG-domstolen som gäller tolkningen av artikel 5.5 redovisas i bilaga 2.

Artikel 5. 6

Enligt artikel 5.6 är domstolarna i den konventionsstat där en ”trust” har sitt säte behörig att pröva vissa mål som gäller ”trusten”.

Begreppet ”trust” förekommer i anglosaxiska rättssystem. Bestämmelsen infördes i Brysselkonventionen i samband med Storbritanniens och Irlands tillträde till konventionen. En ”trust” kan generellt beskrivas som det förhål- lande som uppstår när någon eller några (”the trustees”) upprätthåller rättig- heter av något slag till förmån för någon eller några (”the beneficiaries”, för- månstagarna) eller för något lagligt ändamål på sådant sätt att förmånen av

rättigheten tillkommer, inte ”the trustee”, utan förmånstagaren eller något annat syfte med ”trusten”.

En ”trust” är ingen juridisk person, har ingen rättskapacitet och har inget säte i vanlig bemärkelse. Av artikel 53 andra stycket framgår att domstolen, när den skall bestämma om en ”trust” har sitt säte i den konventionsstat där målet är anhängigt, skall tillämpa sin egen internationella privaträtt.

De mål som omfattas av artikel 5.6 är mål mot en instiftare av en ”trust” då denne instäms i denna egenskap, mot en ”trustee” eller mot den som är insatt som förmånstagare till en ”trust”. Det krävs därvid att ”trusten” är upprättad antingen genom lag eller genom en skriftlig handling eller också muntligen och skriftligen bekräftad.

Artikel 5.6 gäller således endast i fråga om tvister inom ”trusten”, dvs. tvister mellan ”trustees” inbördes, mellan en ”trustee” och en förmånstagare och liknande. Bestämmelsen gäller inte i fråga om tvister som uppstår mellan en ”trustee” och tredje man. ”Trusteen” kan uppträda som ägare, åta sig för- pliktelser för ”trustens” räkning osv. Tredje man får således stämma in ”trus- teen” enligt konventionens vanliga behörighetsregler och omvänt.

Villkoret att ”trusten” skall vara upprättad genom lag eller genom en skriftlig handling osv. inskränker tillämpningsområdet för forumbestämmel- sen. Indirekta eller underförstådda ”truster” (s.k. ”constructive” eller ”im- plied trust”) omfattas således inte. Tvister som gäller ”truster” som har upp- rättats genom lag faller dock långt ifrån alltid inom konventionens tillämp- ningsområde. Om en ”trust” har upprättats genom ett testamente, eller inom ramen för ett konkursförfarande, är konventionen enligt artikel 1 andra stycket över huvud taget inte tillämplig.

A rtikel 5. 7

Bestämmelsen i artikel 5.7 har berörts i avsnitt 2.6. Enligt bestämmelsen är den domstol som har belagt skeppslast eller frakt —- dvs. vederlaget för trans- porten med kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärd till säkerställande av bärgarlön rörande lasten eller frakten också behörig att pröva tvist om betal- ning av bärgarlönen (forum arresti). Detsamma gäller om lasten eller frak- ten kunde ha blivit föremål för sådan säkerhetsåtgärd om inte borgen eller annan säkerhet hade blivit ställd.

Bestämmelsen är avsedd för sådana fordringar på bärgarlön för vilka sjö- panträtt gäller (Schlosser p. 123). En ytterligare förutsättning för domstolens behörighet är att det i målet görs gällande att svaranden har någon rätt till lasten eller frakten eller hade sådan rätt vid tiden för bårgningcn.

För Sveriges del bör man kunna bortse från bestämmelserna såvitt avser frakt eftersom frakten enligt svensk rätt endast har betydelse vid beräk- ningen av bärgarlönen (226 & sjölagen). Inte heller föreligger, numera, sjö- panträtt i frakten.

Av artikel 5.7 följer alltså att den domstol som har beslutat om kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärder beträffande last eller frakt under vissa för- utsättningar blir behörig att pröva målet också i sak. Bestämmelserna skall ses i samband med arrestkonventionens behörighetsregler på området. En- ligt arrcstkonventionens artikel 7(1)(e) är domstol som har beslutat om ”ar-

rest” i ett fartyg behörig att pröva tvisten också i sak om denna rör bärgning. Bestämmelsen i artikel 5.7 kompletterar således arrestkonventionens regler genom att tillåta arrestforum också i fråga om last och frakt; lasten kan vara väl så värdefull som det fartyg som transporterar lasten.

Domstolens behörighet att förordna om kvarstad och liknande säkerhets- åtgärder följer av artikel 24, som ju tillåter domstol i en konventionsstat att förordna om säkerhetsåtgärder. Frågan om vilka säkerhetsåtgärder som kan meddelas och under vilka förutsättningar sådana kan beviljas regleras helt och hållet i den nationella lagen. För Sverige innebär detta att bestämmel- serna i 15 kap. RB om kvarstad blir tillämpliga och att kvarstad således kan beviljas om det skäligen kan befaras att gäldenären genom att awika, skaffa undan egendomen eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala skul- den.

I 248 & tredje stycket sjölagen finns särskilda bestämmelser om kvarstad på fartyg som innebär att sådan kan beslutas även om det inte finns risk för att motparten undandrar sig att betala skulden. Syftet med dessa särbestäm- melser är att skapa bättre förutsättningar för att undvika preskription av fordringar som är förenade med sjöpanträtt (prop. 1987/88:77). Det har inte framkommit något som tyder på att en motsvarande särbestämmelse skulle vara motiverad såvitt gäller kvarstad på last vid bärgning.

Artikel 6

Artikeln har berörts i avsnitt 2.3.1. Bestämmelserna i artikel 6 är, liksom bestämmelserna i artikel 5, särskilda behörighetsregler som är alternativa till huvudregeln om att talan skall väckas där svaranden har hemvist. Käranden kan således välja mellan att väcka talan där svaranden har hemvist och enligt bestämmelserna i artikel 6. '

Artikel 6. 1

Enligt artikel 6.1 kan käranden i de fall målet gällcrflera svarande välja att väcka talan vid domstol där någon av svarandena har hemvist.

För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs det att det föreligger ett samband mellan de olika krav som käranden framställer mot de olika svaran- dena, att det är lämpligt att avgöra målen i ett sammanhang för att undvika den risk för oförenliga domar som kan uppkomma om målen prövas .i skilda rättegångar (Kalfelis mot Schröder).

Artikel 6. 2

I artikel 6.2 finns en särskild behörighetsregel för återgångskrav och annat liknande krav mot tredje man. Enligt denna regel är domstolen där huvudkä- romålet är anhängigt behörig att pröva också anspråket mot tredje man. Be- stämmelsen omfattar inte bara regresskrav utan också andra anspråk mot tredje man. I rapporten till Brysselkonventionen definieras sådana ”third party proceedings” som mål där tredje man stäms in i rättegången och som

5 tar till t.ex. att säkerställa tredje mans eller endera partens intressen i må- let eller att möjliggöra en dom mot en av parterna (Jenard s. 28).

Bestämmelsen blir inte tillämplig i de fall det föreligger ett prorogations- avtal mellan tredje man och den som framställer regresskravet. I sådana fall måste artikel 17 tillämpas.

I Sverige gäller för sådana mål bestämmelserna i 14 kap. 5 & RB. Av artikel V i Protokoll Nr 1 framgår att regeln i artikel 6.2 inte kan åbero- pas i Tyskland, Spanien, Österrike eller Schweiz. I dessa stater finns inga regler som svarar mot artikel 6.2. I dessa stater tillgodoses förlorande parts intresse av att få regresskrav och liknande anspråk prövade mot tredje man genom särskilda litis denuntiatio-förfaranden ”third party notices” som i princip innebär att tredje man delges att rättegång pågår med uppmaning att delta i rättegången som intervenient.

I artikel Vi Protokol Nr 1 anges för de nämnda staterna, med undantag för Schweiz, de på detta litis denuntiatio-förfarande tillämpliga bestämmelserna som alltså träder i stället för bestämmelsen i Luganokonventionens artikel 6.2. I Schweiz regleras dessa förfaranden såväl i den federala som i de 26 olika kantonala processlagarna och tillämpliga bestämmelser kunde därför inte preciseras i fråga om Schweiz. Litis denuntiatio-förfarandet är inte ut- tryckligen reglerat i spansk lag men förfarandet har likväl accepterats på vissa områden, bl.a. i artikel 1482 i civillagen som handlar om vräkning. Till denna bestämmelse hänvisas i sin tur, om än indirekt, i vissa andra artiklar i den spanska civillagen.

Av andra stycket till artikel Vi Protokoll Nr 1 framgår att den omständig- heten att konventionsstaterna har olika regelsystem på detta område inte skall hindra domarnas fria rörlighet; en dom som har meddelats i en konven- tionsstat med stöd av artikel 6.2 skall erkännas och verkställas i Tyskland, Spanien, Schweiz och Österrike på vanligt sätt. På samma sätt skall de rätts- verkningar som en dom som har meddelats i dessa stater har för tredje man erkännas i övriga konventionsstater. I Tyskland gäller exempelvis att någon dom inte kan meddelas mot tredje man i den ursprungliga rättegången men att domen likväl är bindande i senare rättegång mot tredje man så till vida att den inte kan ifrågasättas i denna rättegång. '

A rtikel 6. 3

I artikel 6.3 behandlas genkäromåll Enligt denna bestämmelse är domstolen där huvudkäromålet är anhängigt behörig att pröva genkäromålet. Genkä- romål definieras olika i olika rättsordningar och bestämmelsen innehåller därför en särskild definition, som i viss mån awiker från bestämmelsen i 14 kap. 3 & RB, nämligen att käromålet måste grunda sig på samma avtal eller omständigheter som huvudkäromålet.

A rtikel 6. 4

I artikel 6.4 medges att talan som avser avtal under vissa förutsättningar handläggs tillsammans med mål om sakrätt till fast egendom vid domstolen iden ort där fastigheten är belägen. En förutsättning är att svaranden är den- samma.

Bestämmelsen — som hitintills saknats i Brysselkonventionen men som in- förts genom 1989 års tillträdeskonvention utgör en motsvarighet till be- stämmelsen i 10 kap. 11 å andra punkten RB som tillåter att talan mot ägare av fast egendom om skyldighet att personligen svara för gäld för vilken egen- domen utgör pant väcks vid fastighetsforum, om betalning samtidigt söks ur egendomen.

Av bestämmelsens formulering framgår att den är tillämplig endast i den mån nationella behörighetsregler tillåter en sådan förening av målen. Ge- nom 10 kap. 11 å andra punkten RB är den tillämplig i Sverige.

Artikel 6 A

Enligt artikel 6 A är en domstol som enligt konventionen är behörig att pröva ett mål om sjörättsligt skadeståndsansvar till följd av fartygs använd- ning eller drift också behörig alt pröva mål om begränsning av sådant ansvar. Artikeln kan ses som ett komplement till 1976 års konvention om begräns- ning av sjörättsligt skadeståndsansvar som Sverige har tillträtt (den s.k. be- gränsningskonventionen; prop 1982/83:159). Bakgrunden till bestämmelsen är att det i samtliga EG-stater är möjligt — och i vissa fall nödvändigt för redaren att föra särskild fastställelsetalan om ansvarsbcgränsning (jfr för Sveriges vidkommande 240 & sjölagen). Det är då rimligt att en sådan talan och en ansvarstalan mot redaren i saken skall kunna handläggas vid en och samma domstol.

Avsnitt 3 Behörighetsregler för försäkringstvister

Bestämmelserna i detta avsnitt av konventionen har kommenterats i avsnitt 2.3.1 under rubriken Tvingande behörighetsregler.

Artikel 7

Av artikel 7 framgår att särskilda regler gäller för försäkringstvister, nämli- gen utöver artiklarna 4 och 5.5 artiklarna 8-12 A.

Bestämmelserna är tvingande. De skiljer sig från de exklusiva behörig- hetsreglerna (artikel 16) genom att det för försäkringstvister finns en möjlig- het att välja mellan olika, låt vara ett begränsat antal, behöriga domstolar medan parterna inte har någon sådan valmöjlighet i fråga om mål som avses i artikel 16 (med undantag för regeln i artikel 16.1.b som gäller för vissa hy- restvistcr). Parterna kan också i viss utsträckning avtala om att viss annan domstol skall pröva tvisten (artikel 12), vilket är uteslutet såvitt gäller mål som avses i artikel 16. Härav följer också att reglerna i artikel 18 om tyst prorogation är tillämpliga på försäkringstvister. Slutligen gäller bestämmel- serna enbart i de fall svaranden har hemvist i en konventionsstat medan de exklusiva behörighetsreglerna i artikel 16 gäller oavsett var parterna har hemvist.

Om domstolen i ursprungsstaten har antagit jurisdiktion i strid med reg— lerna i konventionens Avsnitt 3 föreligger, liksom i det fall en exklusiv behö- righetsregel har åsidosatts, en grund för att vägra erkänna och verkställa do— men i andra konventionsstater (artikel 28 och 34).

Bestämmelserna i konventionens Avsnitt 3 om försäkringstvister innebär sammanfattningsvis följande.

Om talan väcks mot en försäkringsgivare och försäkringsgivaren således är svarande i målet, finns flera olika fora. Försäkringsgivaren kan således stämmas in antingen vid domstolarna i den konventionsstat där han själv har hemvist (artikel 8) eller, i vissa fall, där han har sin filial (artikel 7 och 8) eller där försäkringstagarcn har hemvist (artikel 8).

Om försäkringsgivaren är en samförsäkrare, kan talan väckas mot honom vid domstol i den konventionsstat där talan har väckts mot huvudförsäk- ringsgivaren (artikel 8).

Om det gäller en ansvarsförsäkring kan försäkringsgivaren stämmas in vid domstol i den konventionsstat där skadan inträffade (artikel 9) och, under vissa förutsättningar, vid domstol där den skadelidande har väckt talan mot den försäkrade (artikel 10).

Slutligen gäller i fråga om försäkring av fast egendom att talan kan väckas mot försäkringsgivaren vid domstol i den konventionsstat där skadan inträf- fade (artikel 9). Detsamma gäller om både lös och fast egendom omfattas av samma försäkringsavtal och har skadats genom samma händelse.

I de fall försäkringsgivaren iir kärande, och talan således väcks mot en för- säkringstagare, den försäkrade eller en förmånstagare, får däremot talan i princip endast väckas i den konventionsstat där svaranden har hemvist (arti- kel 11). Prorogationsavtal som innebär att annan domstol skall vara behörig är endast tillåtna under vissa speciella förutsättningar (artikel 12).

Av hänvisningen i artikel 7 till bestämmelserna i artikel 4 följer att domsto- lens behörighet i mål där svaranden har hemvist i en stat som inte har tillträtt Luganokonventionen helt regleras av nationell rätt, och detta oavsett om denne är försäkringsgivare, försäkringstagare osv. Härvid gäller dock att en försäkrirtgrgivare som har hemvist i en tredje stat men som har en filial, agen- tur eller liknandc i en konventionsstat skall anses ha hemvist i denna konven- tionsstat när det gäller tvister som hänför sig till verksamheten vid filialen osv. Detta undantag framgår av artikel 8 andra stycket.

Av en hänvisning till artikel 5.5 framgår vidare att en försäkrirzgsgivare som har hemvist i en konventionsstat och som har en filial, agentur eller lik- nande vcrksamhet i en annan konventionsstat kan stämmas vid domstol i den konventionsstat där filialen osv. är belägen i alla mål som rör verksamheten vid denna.

Artikel 8

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.1. under rubriken Tvingande behörig- hetsregler och vid artikel 7. Av punkten ] framgår att talan mot en försäk— ringsgivarc kan väckas i den stat där denne har hemvist. Alternativt kan ta- lan väckas där försäkringstagaren (”policy holder”, ”preneur d'assurance”) har hemvist (punkten 2). Förmånstagarens hemvist grundar däremot inte be- hörighet enligt förevarande artikel.

Om försäkringsgivaren är en samförsäkrare kan talan dessutom väckas i den konventionsstat där talan har väckts mot huvudförsäkringsgivaren (punkten 3). Bestämmelsen gör det således möjligt för käranden att, om han

Prop. 1991/922128

så önskar, koncentrera tvister om försäkringsavtal med flera försäkringsgi- vare till en och samma rättegång, nämligen den där huvudförsäkringsgivaren har stämts in.

Bestämmelserna i andra stycket har kommenterats vid artikel 7.

Artikel 9

Artikeln har kommenterats vid artikel 7. Den anvisar alternativa fora för talan som väcks mot försäkringsgivaren och innebär att talan kan väckas i den konventionsstat där skadan inträffade (jfr artikel 5.3). Bestämmelserna gäller dock endast om det rör sig om en ansvarsförsäkring eller försäkring av fast egendom. De gäller dessutom om både lös och fast egendom omfattas av samma försäkringsavtal och både lös och fast egendom har skadats genom samma händelse.

Artikel 10

Artikeln har kommenterats vid artikel 7. Den innehåller i första stycket be- stämmelser om domstols behörighet vid återgångskrav och liknande anspråk mot tredje man, som här är försäkringsgivaren (jfr artikel 6.2). Bestämmel- sen gör det möjligt för en försäkrad som har stämts in i ett mål om ansvar att väcka rcgrcsstalan mot försäkringsgivaren och få denna talan prövad i samma rättegång. En förutsättning är att lagen i domstolsstaten, lex fori, till- låter en sådan förening av mål (jfr för Sveriges del 14 kap. 5 & RB). Bestäm- melsen gäller även om försäkringsgivaren och försäkringstagaren båda har hemvist i en annan konventionsstat än den där rättegången äger rum. I gen- gäld kan försäkringsgivaren och försäkringstagaren avtala bort denna be- stämmelse (se vid artikel 12.3).

Artikel V i Protokoll Nr 1 innehåller särskilda regler för rättegångar i Tyskland, Spanien, Österrike och Schweiz (jfr kommentarerna vid artikel 6.2 som innehåller motsvarande bestämmelser för tvister i allmänhet).

Andra stycket tillåter den skadelidande att väcka talan mot försäkringsgi- varen dirckt vid samma fora som står den försäkrade, försäkringstagaren och förmånstagaren till buds, dvs. vid de fora som anges i artiklarna 7-9. Bestäm- melsen gäller dock bara om den på tvisten tillämpliga lagen tillåter sådan direkt talan. Det bör noteras att artikel 8.2 tillåter försäkringstagaren att väcka talan vid sitt eget hemvist men att det inte finns någon motsvarande möjlighet för den skadelidande. _

Av tredje stycket framgår att den skadelidandes talan mot försäkringsgiva- ren får kumulcras med talan mot försäkringstagaren eller den försäkrade, om en sådan förening av mål är tillåten enligt den lag som är tillämplig på den skadelidandes direkttalan. Bestämmelsen tar inte bara sikte på fall då den skadelidande är kärande i båda målen utan kan tillämpas även när det är försäkringsgivaren som för talan mot försäkringstagaren eller den försäk- radc (jfr artikel 11 första stycket).

Artikel 11

Artikeln har kommenterats vid artikel 7. Av artikeln framgår att talan mot en försäkringstagare, försäkrad eller förmånstagare alltid skall väckas i den konventionsstat där svaranden har hemvist och att försäkringsgivaren såsom kärande således inte har samma valmöjlighet i fråga om fora som försäk- ringstagaren, den försäkrade och förmånstagaren har. Bestämmelserna i denna artikel gäller endast om svaranden har hemvist i en konventionsstat. Om försäkringstagaren har hemvist i en tredje stat gäller artikel 4 (se artikel 7) och domstolens behörighet bestäms därvid av nationell rätt.

Försäkringstagaren eller den försäkrade kan dock med stöd av artikel 10 tredje stycket undantagsvis stämmas inför domstol i en annan konventions- stat än den där han har hemvist, nämligen om den skadelidande har väckt talan direkt mot försäkringsgivaren och den tillämpliga lagen tillåter att för- säkringsgivaren i sin tur stämmer in försäkringstagaren eller den försäkrade för att få målen handlagda i en och samma rättegång. En erinran om detta undantag framgår av inledningen till förevarande artikel.

Av andra stycket framgår att bestämmelserna i detta avsnitt inte hindrar svaranden från att väcka genkäromål vid den domstol där huvudkäromålet är anhängigt. Bestämmelsen överensstämmer med artikel 6.3. Bestämmel- sen är tillämplig oavsett om det är försäkringsgivaren eller föräkringstagaren osv. som har väckt huvudkäromålet.

Artikel 12

Artikeln har kommenterats vid artikel 7. Den innehåller bestämmelser om prorogation, avtal om domstols behörighet. Bestämmelserna syftar till att bevara försäkringstagarens valmöjligheter i fråga om olika fora och att hindra försäkringsgivaren från att söka undvika de begränsningar som gäller för honom enligt artikel 11.

Enligt huvudregeln är ett avtal om domstols behörighet som har ingåtts före en försäkringstvists uppkomst utan verkan. Så snart tvist uppstått par- terna emellan är de dock fria att avtala om behörig domstol (punkten 1; jfr artikel 17.5 som innehåller en motsvarande bestämmelse för tvister om an- ställningsavtal). Om avtalet ger försäkringstagaren, den försäkrade eller för- månstagaren rätt att väcka talan vid annan domstol än dem som anges i Av- snitt 3, är avtalet giltigt även om det har ingåtts före tvistens uppkomst (punkten 2).

Pimkten 3 öppnar möjligheter att begränsa tillämpningsområdet för arti- kel 10 första stycket. Enligt denna bestämmelse kan ju en försäkringsgivare stämmas inför domstol i en annan konventionsstat om den skadelidande har väckt talan där mot den försäkrade och detta även om försäkringsgivaren och den försäkrade båda har hemvist i en annan konventionsstat. Om försäk- ringsgivaren och försäkringstagaren vid försäkringsavtalets ingående har hemvist, eller vanlig vistelseort (jfr vid artikel 5.2), i en och samma konven- tionsstat, är de således oförhindrade att avtala om att domstolarna i denna stat skall vara exklusivt behöriga att pröva tvist mellan dem också i de fall skadan skulle inträffa utomlands. En förutsättning är därvid att ett sådant avtal inte strider mot lagen i den staten.

Punkten 4 innehåller en uttrycklig bestämmelse om att prorogationsavtal är tillåtna i de fall försäkringstagaren har hemvist i en tredje stat. Bestäm- melsen är särskilt viktig för Storbritannien eftersom många brittiska försäk- ringar tecknas av försäkringstagare med hemvist i andra stater än konven- tionsstaterna. Punkten 4 tillåter således att ett sådant försäkringsavtal inne- håller en klausul om att brittiska domstolar skall vara exklusivt behöriga. Prorogation är dock inte tillåten om försäkringen är obligatorisk eller avser fast egendom i en konventionsstat. Som exempel kan nämnas de tyska reg- lerna om obligatorisk trafikförsäkring som gäller för bilar som normalt nytt- jas i Tyskland. Ett avtal om en sådan försäkring som har tecknats av en för- säkringstagare med hemvist i Ungern får således inte innehålla en proroga- tionsklausul som innebär att tyska domstolar inte är behöriga att pröva tra- fikskador som inträffat i Tyskland.

Av punkten 5, som skall läsas tillsammans med artikel 12 A, framgår att inga begränsningar i fråga om prorogation gäller för försäkringsavtal som omfattar vissa s.k. stora risker. Skälet härför är att sådana försäkringar ingås av större företag som inte har samma skyddsbehov som normalt förligger i fråga om andra försäkringstagare. De risker som avses — och där full proro- gationsfrihet således råder räknas upp i artikel 12 A och avser försäkringar som har samband med sjö- och flygtransporter. Försäkringar för rena land- transporter finns inte med i uppräkningen.

Artikel 12 A Artikeln har behandlats vid artikel 12.5.

Avsnitt 4 Behörighetsregler för konsumenttvister

Bestämmelserna i Avsnitt 4 har kommenterats i avsnitt 2.3.1 under rubriken Tvingande behörighetsregler. Bestämmelserna har stora likheter med be- stämmelserna för försäkringstvister (jfr kommentarerna vid artikel 7).

Artikel 13

Bestämmelserna i konventionens Avsnitt 4 avser att skydda konsumenten. Motsvarande bestämmelser var i Brysselkonventionens ursprungliga version begränsade till att avse avbetalningsköp och omarbetades genom 1978 års tillträdeskonvention. De har utarbetats i belysning av det då föreliggande utkastet till motsvarande bestämmelser i konventionen om tillämplig lag på avtalsrättsliga förpliktelser som EG-länderna sedermera antog i Rom den 19 juni 1980.

Bestämmelserna i Avsnitt 4 är, liksom bestämmelserna i Avsnitt 3 om för- säkringstvister, tvingande (se härom vid artikel 7). Bestämmelserna gäller enbart för avtal som har ingåtts av en konsument. Därmed avses enligt arti- kel 13 första stycket avtal som ingås av en person för ett ändamål som kan anses ligga utanför hans affärs— eller yrkesmässiga verksamhet. Bestämmel- serna är således avsedda att skydda den slutliga konsumenten och den som agerar i egenskap av privatperson.

Tillämpningsområdet preciseras ytterligare i tre olika punkter. Inlednings- vis omfattas enligt punkterna 1 och 2 avbetalningsköp och köp somfinansie- ras genom lån.

För andra konsumentavtal krävs att det föreligger en speciell anknytning till den stat där konsumenten har hemvist. Enligt punkten 3 omfattas således avtal om tillhandahållande av varor eller tjänster om avtalet föregicks av ett särskilt anbud som var riktat till konsumenten, eller annonsering, i den stat där konsumenten har hemvist, förutsatt att konsumenten ”vidtog de för av- talets ingående nödvändiga åtgärderna" i just den staten. Sistnämnda ut- tryck, liksom'uttryeken ”särskilt anbud” och ”annonsering”, återfinns också i artikel 5 i Romkonventionen om tillämplig lag på avtalsrättsliga förpliktel- ser.

Av inledningen till artikeln framgår vidare att artikel 4 och artikel 5.5 också gäller vid konsumenttvister, precis som de gör i fråga om försäkrings- tvister (se vid artikel 7). Härav följer bl.a. att bestämmelserna i Avsnitt 4 enbart gäller om svaranden har hemvist i en konventionsstat. Från denna huvudregel finns enligt andra stycket ett undantag och det är samma slags undantag som gäller för försäkringstvister enligt artikel 8 andra stycket. Om konsumentens motpart inte har hemvist i en konventionsstat men har en fi- lial, agentur eller liknande i en konventionsstat skall motparten nämligen anses ha hemvist i denna konventionsstat när det gäller tvister som hänför sig till denna verksamhet.

Av sista stycket framgår att bestämmelserna i detta avsnitt inte gäller för transportavtal. Härav följer att konventionens allmänna behörighetsregler i avsnitten 1 och 2 och särskilt artikel 5.1 gäller i fråga om sådana avtal.

Artikel 14

Behörighetsreglerna för konsumenttvister har stora likheter med dem som gäller för försäkringstvister. Konsumenten kan välja mellan att väcka talan där svaranden har hemvist och där'han själv har hemvist (första stycket) me- dan konsumentens motpart såsom kärande enbart har att hålla sig till dom- stolarna i den stat där konsumenten har hemvist (andra stycket). Möjlighe- ten att väcka genkäromål är liksom vid försäkringstvister (jfr artikel 11) oin- skränkt (tredje stycket).

Möjligheten för konsumenten att enligt första stycket väcka talan i den stat där han själv har hemvist står öppen också i det fall då han bytt hemvist- stat efter det att avtalet ingicks. (I praktiken står dock denna möjlighet inte öppen för andra-avtal än avbetalnings- och låneköpsavtal enligt punkterna 1 och 2 i artikel 13. Om konsumenten har flyttat efter det att ett avtal enligt punkten 3 ingåtts är nämligen kravet på att konsumenten skall ha vidtagit de nödvändiga åtgärderna i sin hemviststat i allmänhet inte uppfyllt.)

Artikel 15

Av denna artikel framgår att möjligheterna att ingå prorogationsavtal, avtal om domstols behörighet, är begränsade i konsumentförhållanden. Bestäm- melserna överensstämmer helt med vad som gäller för försäkringstvister en-

ligt artikel 12 punkterna 1-3. Skälen bakom regleringen i punkten 3 är dock inte desamma för konsument- och försäkringstvister. Om en säljare eller län- givare vill väcka talan mot en köpare eller låntagare som har flyttat utom- lands efter det att avtalet ingicks borde en sådan talan normalt, för att skydda konsumenten, väckas i den konventionsstat dit konsumenten flyttat. Av billighetsskäl föreskrivs dock i förevarande punkt 3 att, om parterna hade hemvist eller vanlig vistelseort i en och samma konventionsstat vid tidpunk- ten för avtalets ingående, detär tillåtet för dem att ingå ett prorogationsavtal som innebär att domstolarna i just denna stat blir exklusivt behöriga.

Avsnitt 5 Exklusiv behörighet Artikel 16

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.1. Bestämmelserna i artikel 16 om dom- stols exklusiva behörighet gäller oberoende av var parterna har hemvist och omfattar således också mål där parterna har hemvist i en tredje stat. Till skillnad från vad som är fallet i artikel 5 utpekas enbart behörig stat, inte vid vilken domstol i denna stat som målet skall prövas. Denna fråga avgörs i stäl- let enligt domstolslandets egen lag. Av artikel 19 följer att domstolen själv- mant skall beakta de exklusiva behörighetsreglerna i artikel 16.

Artikel 16. 1 a)

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 2.3.1. Enligt bestämmelsen är dom- stolarna i den stat där den fasta egendomen är belägen exklusivt behöriga att pröva talan som avser sakrätt i eller nyttjanderätt till denna. Särskilda regler finns i punkten 1 b) för vissa tidsbegränsade nyttjanderättsavtal.

Bestämmelsen i artikel 16.1 a) har av EG-domstolcn tolkats restriktivt i ett fall av hyra: den omfattar enligt detta avgörande inte ett avtal om hyra av en detaljhandel som var inrymd i en fastighet som upplåtaren hyrde av tredje man. Bestämmelsen skall enligt EG-domstolen inte ges ett vidare tillämp- ningsområde än vad ändamålet kräver (Sanders mot Van der Putte).

I ett senare avgörande konstaterade dock EG-domstolen att bestämmel- sen är tillämplig vid all slags hyra, även korttidsuthyrning av en semesterbos- tad. Detta avgörande (Rösler mot Rottwinkel) har dock minskat i betydelse genom den nya artikel 16.1 b). '

Om fast egendom är belägen i två konventionsstater (såsom Belgien och Nederländerna i ett fall) har domstolarna i respektive konventionsstat exklu- siv behörighet över den egendom som är belägen där (Scherens mot Macn- hout och Van Poucke).

Artikel 16.] b)

Som ett alternativ till fastighetsforum gäller enligt artikel 16.1 b) under vissa förutsättningar svarandens hcmvistforum. Detta gäller om talan avser avtal om nyttjanderätt till fast egendom för tillfälligt privat bruk under en tid av högst sex på varandra följande månader. Käranden kan alltså i dessa fall välja mellan att väcka talan vid fastighetsforum och vid svarandens hemvist.

En förutsättning för att talan skall kunna väckas vid svarandens hcmvistfo- rum är att nyttj anderättshavaren är en fysisk person och att ingendera parten har hemvist i den konventionsstat där fastigheten är belägen.

Bakgrunden till denna bestämmelse är ett avgörande av EG-domstolen (Rösler mot Rottwinkel) där domstolen konstaterade att artikel 16.1 var till- lämplig vid all slags hyra av fast egendom och således även i fråga om en korttidsuthyrning av ett semesterhus och i fall där talan endast avsåg ut- fående av obetald hyra m.m.

Bestämmelsen i artikel 16.1 b) gör det således möjligt för en svensk som har hyrt ut sitt hus beläget i Grekland till en norrman att väcka talan för utfående av obetald hyra i Norge. Han skulle annars ha behövt väcka talan i Grekland enligt huvudregeln i artikel 16.1 a).

En bestämmelse av motsvarande innehåll finns numera, genom 1989 års tillträdeskonvention, också i Brysselkonventionen. Denna bestämmelse är dock något annorlunda formulerad. Enligt bestämmelsen krävs det att såväl fastighetsägaren som hyresgästen är fysiska personer och dessutom att de har hemvist i samma konventionsstat för att talan skall kunna väckas i den stat där svaranden dvs. båda — har hemvist.

Att Luganokonventionens bestämmelse har ett något vidare tillämpnings- område hänger bl.a. samman med den omständigheten att Luganokonven- tionen, till skillnad från Brysselkonventionen, ger vissa möjligheter till reser- vationer när det gäller artikel 16.1 b). Dessa framgår av artikel 1 b i Protokoll Nr 1 och har behandlats i avsnitt 2.4.4. Enligt denna bestämmelse får kon- ventionsstaterna förbehålla sig rätten att vägra att erkänna och verkställa do- mar som gäller fast egendom belägen i den egna staten i de fall domstolen grundat sin behörighet uteslutande på att svaranden har hemvist i rätte- gångsstaten. I den mån reservationsrätten utnyttjas av någon konventions- stat bör detta normalt inte få några nämnvärda konsekvenser; det torde en- dast undantagsvis bli aktuellt att verkställa en dom av detta slag i andra stater än dem där parterna har hemvist. Det är inte möjligt att reservera sig mot tillämpningen av artikel 16.1 b) som sådan; det är endast i fråga om erkän- nande- och verkställighetsstadiet som denna möjlighet finns. Såsom redovi- sats i avsnitt 3.2.1 bör Sverige inte utnyttja denna reservationsmöjlighet.

A nike! 16. 2

Enligt artikel 16.2 skall talan som avser sådana frågor som bolags eller andra juridiska personers giltighet, ogiltighet eller upplösning prövas av domsto- larna i dcn stat där den juridiska personen har sitt säte. Detsamma gäller om talan avser beslut av en juridisk persons organ. Det är framför allt intresset av att undvika motstridiga domar i olika stater som är grunden till denna bestämmelse. Artikeln kommenteras också vid artikel 53.

A nike! ] 6. 3

Enligt artikel 16.3 skall talan som avser giltigheten av inskrivningar i offent- liga register väckas i den konventionsstat där registret förs.

Artikel ] 6. 4

I artikel 16.4 finns regler om exklusiv behörighet när det gäller registrering eller giltighet av patent, varumärken, mönster och liknande rättigheter för vilka krävs deposition eller registrering. Exklusivt behöriga i sådana mål är domstolarna i den stat där deposition eller registrering har begärts eller har ägt rum eller, på grund av bestämmelserna i en internationell konvention, anses ha ägt rum.

Med uttrycket ”på grund av bestämmelserna i en internationell konven- tion anses ha ägt rum” avses sådana internationella överenskommelser på immaterialrättsområdet som innebär att en rättighetsinnchavare kan ansöka om deponering eller registrering av ett patent, ett varumärke, ett mönster eller en annan rättighet vid en internationell organisation med begäran om att rättigheten skall gälla i samtliga elleri ett antal särskilt angivna stater som är anslutna till överenskommelsen. En sådan internationell registrering skall ha samma rättsverkan som om rättigheten meddelats av den enskilda statens registreringsmyndighet.

Ett exempel på detta är den internationella registrering av varumärken som sker enligt Madridövcrenskommelsen om internationell registrering av varumärken. Enligt denna överenskommelse kan en ansökan om internatio- nell registrering göras hos Världsorganisationen för intellektuella äganderät- tcr (World Intellectual Property Organization, WIPO). Beviljas sådan regi- strering åtnjuter märket skydd i alla de medlemsländer registreringen omfat- tar, som om märket är nationellt registrerat i varje enskilt land. Samma till- vägagångssätt är avsett att tillämpas för den internationella varumärkesrc- gistrering som kan komma till stånd enligt en något modifierad version av Madridövcrenskommelsen i enlighet med bestämmelserna i Protokollet till Madridövcrenskommelsen. Sverige har inte tillträtt Madridövcrenskommel- scn. Frågan om Sverige skall tillträda Protokollet kommer däremot att över- vägas inom justitiedepartementet. Ett likartat system finns för mönster cn- ligt Haagöverenskommelsen angående internationell deponering av möns- ter. Svcrige har inte tillträtt denna överenskommelse.

Registreringen anses enligt dessa system ha ägt rum i respektive konven- tionsstat och frågan om giltigheten av en sådan registrerad rättighet i en viss stat skall således enligt artikel 16.4 exklusivt prövas i denna stat.

Ett annat exempel är systemet med de europeiska patentcn som meddelas av det europeiska patentverket i Miinchen enligt den år 1973 ingångna euro- peiska patentkonventionen. Sverige har tillträtt denna konvention vilket för- anlett särskilda bestämmelser i 11 kap. patentlagen (1967:837) om rättsver- kan i Sverige av europeiska patent. Förutsättningarna för att få ett euro- peiskt patent prövas uteslutande av det europeiska patentverket i enlighet med bestämmelserna i patentkonventionen. Vidare gäller att ett europeiskt patent i varje fördragsslutande stat för vilket det har meddelats skall ha samma rättsverkan som ett i den staten meddelat nationellt patent och även i övrigt följa samma bestämmelser som ett nationellt patent. Om ett sådant patent har beviljats för Sverige skall en tvist som gäller giltigheten av detta i Sverige också prövas av svensk domstol. Detta system är emellertid inte konstruerat så att ”registrering anses ha ägt rum” i Sverige utan i stället kon-

Prop. 1991/922128

struerat så att rättigheten registreras i Mänchen men gäller i Sverige. För att förhindra att artikel 16.4 i dessa sammanhang tolkas så att domstol i Miin- chen där registrering skett skall vara exklusivt behörig finns en särskild regel i artikel Vd i Protokoll Nr 1 om behörighet för frågor om registrering eller giltighet av ett europeiskt patent, varav framgår att domstolarna i den stat för vilket patentet gäller - ”som har meddelats för den staten” — är exklu- sivt behöriga.

Den europeiska patentkonventionen innehåller olika regler om behörig- het som enligt Luganokonventionens artikel 57 tar över Luganokonventio- nens regler (se avsnitt 2.9 och vid artikel 57), därav formuleringen i artikel Vd i Protokoll Nr 1 ”Med förbehåll för den behörighet som det europeiska patentverket har”. Dessa behörighetsregler är dock av mer speciell natur och artikel 16.4 förblir tillämplig i den mån patentkonventionen inte innehåller några särskilda behörighetsregler.

Patent som kan komma att beviljas enligt EGs patentkonvention som undertecknades i Luxemburg år 1975 men som ännu inte har trätt i kraft — skall gälla för hela gemenskapen som sådan och berörs därför inte av bestäm- melsen i artikcl Vd i Protokoll Nr 1. 1 den mån ett EG—patent beviljas att gälla för vissa men inte alla EG-länder — vilket övergångsvis kan bli möjligt enligt särskilda bestämmelser i EGs patentkonvention — blir dock artikel Vd i Protokoll nr 1 tillämplig.

Bestämmelserna i artikel 16.4 gäller enbart frågor om registrering eller gil- tighet av patent och liknande rättigheter. De omfattar således exempelvis inte talan om intrång i ett patent. För sådana mål gäller konventionens all- männa bestämmelser.

Artikel I 6. 5

Enligt artikel 16.5 är domstolarna i den stat där domen har verkställts eller skall verkställas exklusivt behöriga att pröva ”talan som avser verkställighet av domar”. Med detta uttryck avses olika rättsliga förfaranden som har sin grund i olika verkställighetsåtgärder, såsom beslut om utmätning, kvarstad och liknande tvångsåtgärder med avseende på fast eller lös egendom (Jenard s. 36), dvs. för Sveriges vidkommande olika frågor som regleras i utsöknings- balken.

Avsnitt 6 Avtal om domstols behörighet Artikel 17

Artikel 17 innehåller regler om prorogationsavtal. Den har kommenterats i avsnitt 2.3.1.

Artikel ] 7. ]

Prorogationsavtal är enligt artikel 17.1 i allmänhet tillåtna om de innebär att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat skall vara behöriga att avgöra en mellan parterna uppkommen tvist eller framtida tvister i anled-

ning av ett bestämt rättsförhållande. Ytterligare en förutsättning är att en- dera parten käranden eller svaranden har hemvist i en konventionsstat.

Artikeln är således tillämplig om ena parten har hemvist i en konventions- stat och den andra i en annan konventionsstat eller om den ena parten har hemvist i en konventionsstat och den andra i en tredje stat, om avtalet utpe- kar domstol i en konventionsstat. Den är vidare tillämplig om båda parter har hemvist i en och samma konventionsstat, om avtalet utpekar domstol i en annan konventionsstat. Artikeln gäller däremot inte om båda parter har hemvist i en och samma konventionsstat, om avtalet utpekar domstol i just denna stat; i så fall saknas det internationella momentet och konventionen reglerar enbart domstolars internationella behörighet (Jenard s. 38).

För prorogationsavtal som ingås mellan parter som inte har hemvist i en konventionsstat är artikel 17 i och för sig inte tillämplig och frågan huruvida prorogationsavtalet ger den utpekade domstolen behörighet får i sådant fall avgöras i enlighet med nationella behörighetsregler. Ett sådant avtal har lik- väl enligt andra stycket en derogationseffekt såtillvida att domstolarna i andra konventionsstater måste respektera ett sådant prorogationsavtal om avtalet uppfyller formföreskrifterna i första stycket. De får således inte anta jurisdiktion med mindre den eller de utvalda domstolarna har förklarat sig vara obehöriga.

Frågan om verkan av ett prorogationsavtal där parterna har utpekat dom- stol i en stat som inte har tillträtt Luganokonventionen är inte reglerad i kon- ventionen, inte ens i de fall konflikt uppstår i förhållande till Luganokonven- tionens exklusiva behörighetsregler. Denna fråga får således avgöras enligt den utpekade domstolen lag. Frågan huruvida ett avtal om prorogation till en konventionsstats domstolar har derogationseffekt, dvs. skulle hindra rät— tegång i en tredje stat, regleras naturligtvis inte i konventionen utan får avgö- ras av domstolarna i den staten i enlighet med de där tillämpliga reglerna. Detsamma gäller frågan huruvida prorogation till ett sådant tredje land ac- cepteras och grundar behörighet för dess domstolar.

Ett giltigt prorogationsavtal medför att endast den eller de utpekade dom- stolarna är behöriga att pröva målet. Av artikel 20 följer att den domstol vid vilken ett mål är anhängigt självmant måste undersöka om det föreligger ett giltigt prorogationsavtal parterna emellan som utpekar en annan domstol om svaranden inte gått i svaromål inför domstolen. Domstolens skyldighet att ex officio beakta prorogationsavtalet gäller däremot inte i de fall svaranden går i svaromål. Om svaranden inte bestrider domstolens behörighet, dvs. om han väljer att inte åberopa prorogationsavtalet, blir domstolen nämligen be- hörig enligt reglerna i artikel 18 om tyst prorogation.

För att ett prorogationsavtal skall vara giltigt krävs att vissa formkrav är uppfyllda. De krav som ställs upp utgör en awägning av olika rättsäkerhets- krav, främst intresset av att se till att en part inte blir bunden genom ren passivitet, och det internationella affärslivets krav.

Ett prorogationsavtal skall således antingen vara a) skriftligt, eller munt- ligt och skriftligen bekräftat, eller b) i en form som överensstämmer med praxis som parterna har utbildat sig emellan, eller e) i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regel-

mässigt iakttas av parteri avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande sla- get av handel. '

Av artikel I i Protokoll Nr 1 framgår att andra och strängare krav gäller i fråga om prorogationsavtal som åberopas gentemot en person som har hem- vist i Luxemburg.

Enligt den ursprungliga lydelsen av Brysselkonventionens motsvarande bestämmelse gällde att prorogationsavtal skulle vara skriftligt eller skriftli- gen bekräftat. När 1978 års tillträdeskonvention utarbetades, i samband med Danmarks, Storbritanniens och Irlands tillträde, justerades texten i belys- ning av de rättsfall som hade meddelats av EG-domstolen eftersom man an- såg att formuleringen inte tog hänsyn till den internationella handelns praxis och krav. Till Brysselkonventionen fogades då en andra punkt enligt vilken ett prorogationsavtal i internationell handel skall vara i den form som över- ensstämmer med den praxis som gäller vid det ifrågavarande slaget av handel och som parterna är eller borde vara medvetna om.

Luganokonventionens bestämmelse har formulerats om ytterligare i nära anknytning till artikel 9 i 1980 års Wienkonvention om internationella köp, bl.a. eftersom alla EG-stater och många EFTA-stater (däribland Sverige; se lagen 1987:822 om internationella köp) har tillträtt eller kommer att tillträda denna. I sak är det ingen större skillnad jämfört med Brysselkonventionens formulering.

Det ansågs vidare lämpligt att det av artikel 17 uttryckligen framgår att ett avtal som är ingånget i överensstämmelse med praxis som parterna utbildat sig emellan uppfyller kraven; detta torde i och för sig inte vara någon ändring i sak utan vara i överensstämmelse med hur EG—domstolen tolkat artikel 17 i Brysselkonventionen (Segura mot Bonakdarian).

Brysselkonventionen har numera, genom 1989 års tillträdeskonvention, fått samma lydelse som Luganokonventionen.

Av artikel 17.1 följer att prorogationsavtal är giltiga såvida inte annat föl- jer av konventionens bestämmelser. 1 övrigt är regleringen i första stycket i artikel 17.1 begränsad till att avse avtalets form. Frågan i vad mån avtalet som sådant är ogiltigt på grund av tvång, svek, bristande rättshandlingsför- måga eller av andra avtalsrättsliga skäl är inte reglerat i konventionen och får därför avgöras med tillämpning av den på avtalet tillämpliga lagen. Enligt EG-domstolen skall frågan om ett giltigt avtal har ingåtts eller inte, exempel- vis om det föreligger ett samtycke från båda parter eller inte, avgöras enligt den på avtalet tillämpliga lagen (Iveco Fiat mot Van Hool).

Såsom redan påpekats vid artikel 5.1 kan en överenskommelse parterna emellan om vid vilken ort avtalet skall uppfyllas medföra att domstol vid denna ort blir behörig — och då med stöd av artikel 5.1. — även om de form- krav som ställs upp i artikel 17 inte är uppfyllda (målet Zelinger mot Sali- nitri). .

. EG-domstolen har meddelat ett stort antal tolkningavgöranden beträf- fande artikel 17.1 (se bilaga 2). Även om det inte torde vara någon större saklig skillnad mellan formuleringarna i Brysselkonventionens artikel 17.1 (i den lydelse den fick genom 1978 års tillträdeskonvention) och Luganokon- ventionens formulering bör den omständigheten att Luganokonventionen

har en annan formulering hållas i minnet när man studerar EG-domstolens praxis rörande artikel 17.1.

Anikel ] 7. 2

Artikel 17.1 handlar om avtal om domstols behörighet. Eftersom en ”trust” (se härom vid artikel 5.6) inte nödvändigtvis behöver upprättas genom ett avtal finns i artikel 17.2 särskilda regler om prorogationskalusuler som gäller ”truster”.

Artikel ] 7. 3

Av artikel 17.3 framgår att prorogationsavtal, liksom prorogationsklausuler för ”truster”, inte gäller om de strider mot bestämmelserna i artikel 12 och 15, dvs. de tvingande reglerna om prorogation som gäller för försäkrings- och konsumenttvister. Inte heller har prorogationsavtal eller motsvarande klausuler någon verkan i förhållande till de domstolar som är exklusivt behö- riga enligt artikel 16.

Avsikten bakom denna bestämmelse är att begränsa antalet fall av vägran att erkänna och verkställa domar och att främja domarnas fria rörlighet. Utan en bestämmelse av detta slag skulle andra stater enligt artikel 28 vara skyldiga att vägra erkännande och verkställighet i de fall de tvingande behö- righetsreglerna satts åt sidan genom ett prorogationsavtal.

Artikel 1 7. 4

Om ett prorogationsavtal har ingåtts enbart till förmån för en av parterna är denne enligt artikel 17.4 fri att väcka talan vid annan domstol som är behörig enligt konventionen. Han kan således avstå från att åberopa sig på proroga- tionsavtalet och den andra parten kan alltså inte hindra att annan än den i prorogationsavtalet utpekade domstolen prövar tvisten.

Artikel 1 7. 5

Artikel 17.5 innehåller en bestämmelse som är avsedd att skydda arbetsta- garen — såsom den normalt svagare parten - i tvister som gäller anställnings- avtal. I fråga om sådana tvister är prorogationsavtal giltiga endast om de har ingåtts efter det att tvist uppstått mellan parterna. Syftet bakom bestämmel- sen, som också överensstämmer med vad som gäller för försäkrings- och konsumenttvister enligt artikel 12.1 resp. 15.1, är detsamma som syftet bakom behörighetsregeln för tvister om anställningsavtal i artikel 5.1. Precis som i fråga om artikel 5.1 gäller artikel 17.5 endast i fråga om enskilda an- ställningsavtal och inte i fråga om kollektivavtal.

Bestämmelsen hade tidigare ingen motsvarighet i Brysselkonventionen. Genom 1989 års tillträdeskonvention har dock en bestämmelse av liknande innebörd fogats till Brysselkonventionens artikel 17. EG-länderna ansåg dock att Luganokonventionens lösning gick' alltför långt eftersom ett proro- gationsavtal som har ingåtts före tvistens uppkomst enligt arbetstagarens

egen uppfattning kan vara fördelaktigt för honom. Enligt Brysselkonventio- nens nya lydelse är ett prorogationsavtal således giltigt endast om det har ingåtts efter tvistens uppkomst (dvs. så långt samma regel som i Luganokon- ventionen) eller om den anställde åberopar det för att väcka talan vid annan domstol än den där svaranden har hemvist eller de domstolar som utpekas i artikel 5.1. Den kompletterande regeln är med andra ord endast tillgänglig för den anställde. Det är endast denne som kan åberopa ett prorogationsav- tal som har ingåtts före tvistens uppkomst, och enbarti de fall han intar ställ- ning av kärande. Som tidigare påpekats awiker Brysselkonventionen från Luganokonventionen även när det gäller lydelsen av artikel 5.1.

Artikel 18

Artikeln innehåller regler om s.k. tyst prorogation. Bestämmelserna innebär att en domstol som annars inte skulle vara behörig att pröva den aktuella tvisten blir behörig om svaranden går i svaromål inför domstolen utan att göra invändningar om att domstolen är obehörig. Domstolen blir således inte behörig om svaranden gick i svaromål enbart för att bestrida domstolens behörighet.

Av naturliga skäl gäller regeln inte i de fall annan domstol är exklusivt be- hörig enligt reglerna i artikel 16. Detta framgår uttryckligen av artikeln. Det bör framhållas att förbudet i artikel 12.1 resp. 15.1 mot prorogation i försäk- rings- och konsumcnttvister och regeln i artikel 17.5 om tvister rörande an- ställningsavtal inte omfattar tyst prorogation. Dessa regler avser att ge den svagare parten skydd mot avtal som ingås före det att tvist uppstått. Avtal som ingås efter tvistens uppkomst godtas och det är därmed naturligt att också tyst prorogation godtas i dessa måltyper.

Den behörighet som följer av artikel 17 — avtal om prorogation har inte givits någon sådan särställning som de exklusiva behörighetsreglerna i artikel l6. Om käranden således väljer att stämma vid annan domstol än den som utpekats i prorogationsavtalet och svaranden accepterar detta genom att gå i svaromål utan att göra några invändningar mot domstolens behörighet blir den domstol vid vilken målet anhängiggjorts behörig enligt bestämmelserna i artikel 18 utan hinder av det ingångna prorogationsavtalet.

Regleringen i artikel 18 innebär en betydelsefull utvidgning av konventio- nens Avdelning II eftersom domstolen härigenom blir behörig även om kä- randen skulle ha väckt talan vid domstolen i fråga under åberopande av en sådan exorbitant behörighetsregel som avses i artikel 3 andra stycket. Be- stämmelsen kan av naturliga skäl aldrig tillämpas i de fall svaranden uteblir (jfr vid artikel 20).

Skillnaden mellan Luganokonventionens reglering och den som förekom- mer i s.k. enkla verkställighetskonventioner med indirekta behörighetsreg- ler (sc härom i avsnitt 2.1) är att svaranden enligt Luganokonventionen kan göra invändningar redan på rättegångsstadiet om domstolens behörighet, varvid domstolen i sådant fall måste awisa målet. Han kan å andra sidan inte vänta med att framställa denna invändning till verkställighetsstadiet; dom- stolen harju i så fall blivit behörig enligt artikel 18 och någon grund för väg- ran finns då inte. Vid enkla verkställighetskonventioner kan svaranden i

Prop. 1991/921128

gengäld inte hindra rättegången i fråga men väl — under åberopande av att domstolen varit obehörig — hindra verkställighet i andra konventionsstater.

Frågan om när en invändning om domstolens behörighet senast måste framställas, liksom hur uttrycket ”om svaranden går i svaromål inför denna” (”before whom & defendant enters an appearance”, ”devant lequel lc defen- deur comparait”) skall förstås, är inte reglerad i konventionen utan får avgö- ras enligt bestämmelserna i domstolsstaten, lex fori. För Sveriges del innebär detta att bestämmelserna i 34 kap. 2 & RB blir tillämpliga.

Tolkningsavgöranden från EG-domstolen som gäller artikel 18 framgår av bilaga 2.

Avsnitt 7 Prövning av behörighetsfrågan och av frågan om målet kan tas upp

Artikel 19

Artikel 19 har behandlats i avsnitt 2.3.1 och 2.3.2. ochvid artikel 16.

Konventionens behörighetsregler gäller automatiskt och oberoende av om de åberopas av parterna eller inte; domstolen måste självmant undersöka om den är behörig eller inte. Konventionens regler skall alltså alltid tillämpas oberoende av om de åberopas eller inte. I detta sammanhang bör dock arti- kel 18 hållas i minnet; domstolen blirju enligt denna artikel behörig om sva- randen går i svaromål utan att göra invändningar om att domstolen saknar behörighet.

I vissa fall, men inte'alltid, skall domstolen dessutom beakta också icke åberopade omständigheter vid sin prövning av om den är behörig eller inte. Denna princip framgår av artikel 19 som understryker att domstolen själv- mant måstc beakta de exklusiva behörighetsreglerna i artikel 16 och, obe- roende av om de åberopas eller inte och oberoende av om svaranden bestri- der ellcr medger domstolens behörighet, awisa målet om annan domstol är exklusivt behörig att pröva målet.

Samma princip framgår av artikel 20 som föreskriver att domstolen i de fall svaranden inte går i svaromål självmant skall awisa målet om den inte är behörig enligt bestämmelserna i konventionen. Det innebär bl.a. att den måste awisa målet om annan domstol är behörig att pröva målet enligt ett sådant prorogationsavtal som avses i artikel 17. Domstolen måste alltså i detta fall, liksom i de fall artikel 16 aktualiseras, beakta även icke åberopade omständigheter vid sin behörighetsprövning. Det sagda innebär inte att domstolen måste efterforska om sådana omständigheter föreligger. Frågan om hur aktiv domstolen skall vara i detta hänseende får avgöras enligt dom- stolslandets egen lag (Schlosser p. 22).

Även om domstolen alltså alltid måste tillämpa konventionens behörig- hetsregler, är det endast i de nu nämnda fallen dvs. om exklusiv behörighet föreligger för annan domstol enligt artikel 16 eller om svaranden inte går i svaromål — som domstolen skall agera även utan invändning från part. Om svaranden i andra fall än de nu nämnda inte gör några invändningar i fråga om domstolens behörighet blir ju domstolen behörig enligt bestämmelserna i artikel 18 om tyst prorogation. Såsom redan framhållits gäller detta även i fråga om försäkrings- och konsumenttvister.

Artikel 20

Denna artikel har berörts i avsnitt 2.3.2 och 2.3.5 samt vid artikel 19. Be— stämmelserna i artikel 20 är samtliga uppställda till skydd för svaranden.

Bestämmelserna i första stycket, som behandlar domstolens prövning av sin behörighet i de fall svaranden inte går i svaromål, har kommenterats vid artikel 19. Domstolen måste i dessa fall självmant undersöka om den är be— hörig enligt konventionens bestämmelser. Uttrycket ”behörig enligt bestäm— melserna i denna konvention” inbegriper också behörighetsregler som följer av konventioner på särskilda områden (se vid artikel 57.2). Svarandens ute- varo får således inte tas till intäkt för att denne godtar domstolens behörig- het. Härav följer naturligtvis att bestämmelserna om tyst prorogation i arti- kel 18 aldrig kan tillämpas i de fall svaranden uteblir.

Enligt bestämmelserna i andra stycket måste domstolen se till att svaran- den delges stämningsansökan eller motsvarandc handling och att detta sker i så god tid att denne skall kunna förbereda sitt svaromål. Intill dess att så skett får målet inte avgöras. Bestämmelserna motsvarar artikel 15 i 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Genom bestämmelserna erkänns den inter- nationella betydelsen av delgivning av rättegångshandlingar. Bestämmel- serna är i första hand uppställda för att förhindra att —vilket är möjligt enligt vissa rättssystem svaranden får en utcvarodom meddelad mot sig utan att han över huvud taget varit medveten om att rättegång pågick i en annan stat. Det bör framhållas att bestämmelserna i artikel 20 enbart gäller i förhållande till svarande med hemvist i en konventionsstat.

En spegelbild av dessa bestämmelser återfinns i artikel 27.2 och artikel 34 som föreskriver att den utländska domen inte skall erkännas och verkställas i andra konventionsstater om delgivning inte skett på rätt sätt och i rätt tid; svaranden har härigenom givits ett dubbelt skydd, ett skydd inte bara mot att utländska rättegångar äger rum utan hans vetskap utan även, om så likväl skulle ske, ett skydd mot att den dom som meddelas i en sådan rättegång erkänns och verkställs i andra konventionsstater. Till skillnad från artikel 20 gäller bestämmelserna i artikel 27.2 och artikel 34 också i förhållande till sva- rande med hemvist i tredje stat.

Bestämmelserna i andra stycket av artikel 20 ersätts enligt tredje stycket av bestämmelserna i 1965 års Haagkonvention om delgivning för de stater som har tillträtt den konventionen.

-Sverige har tillträtt 1965 års Haagkonvention (SÖ 196926; jfr cirkulär 1969:495 med anledning av Sveriges tillträde till konventionen och utrikes- departementcts föreskrifter 1988:251 om förfarandet vid översändande av delgivningsframställningar enligt konventionen). Av EGs och EFTAs mcd- lemsländer har samtliga utom Irland, Island, Liechtenstein, Schweiz och Ös- terrike tillträtt konventionen, se regeringens tillkännagivande (1989z784) av främmande staters anslutning till vissa av Sveriges biträdda konventioner an- gående inbördes rättshjälp, m.m.

Bestämmelserna i artikel 20 andra och tredje styckena kompletteras av delgivningsföreskrifteri artikel IV i Protokoll Nr 1. Där föreskrivs att hand— lingar som skall delges någon i en annan konventionsstat skall översändas i

enlighet med de konventioner och avtal som gäller staterna emellan. För att åstadkomma en så effektiv och snabb delgivning som möjligt föreskrivs vi- dare i denna artikels andra stycke att handlingar som skall delges kan sändas direkt mellan tjänstemännen i de båda staterna, utan inblandning av central- organ osv. i de olika staterna, och att delgivningen skall ske på det sätt som föreskrivs i mottagarstatens lag. Bevis om delgivningen skall skickas direkt till tjänstemannen i ursprungsstaten. Bestämmelserna motsvarar reglerna i artikel 10.b i 1965 års Haagkonvention. Konventionsstaterna kan reservera sig mot tillämpningen av artikel IV i Protokoll Nr 1. I avsnitt 3.2.1 har föror- dats att Sverige utnyttjar denna reservationsmöjlighet.

Bestämmelserna i förevarande artikel gäller inte bara vid delgivning av stämningsansökan och motsvarande handlingar utan gäller även när delgiv- ning skall skc under vcrkställighetsförfarandet (se bl.a. vid artikel 40.2).

Avsnitt 8 Litispendens och mål som har samband med varandra

Artikel 21

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.3. I artikel 21 finns regler om hur dom— stolarna skall förfara när mål om samma sak och mellan samma parter väcks vid domstolar i olika konventionsstater (litispendens). Den domstol vid vil- ken talan väckts först är behörig att pröva målet och övriga domstolar är skyldiga att awisa målet. Skyldigheten att awisa inträder sedan det har klar- lagts att den domstol vid vilken talan väcktes först är behörig. Intill dess är övriga domstolar skyldiga att vilandeförklara målet.

Bestämmelserna i artikel 21 gäller i alla mål och oberoende av parternas hemvist. Även i de fall svaranden har hemvist i en tredje stat och svensk domstol därför med stöd av exempelvis artikel 4 kan grunda sin behörighet på reglerna i 10 kap. 3 & RB om förmögenhetsforum, föreligger skyldighet enligt artikel 21 att awakta hur ett mål mellan samma parter om samma sak hanteras i andra konventionsstater. Skälet bakom detta är konventionens struktur som bygger på fri rörlighet för alla domar som meddelats i konven- tionsstaterna, oberoende av om konventionens behörighetsregler eller na- tionella behörighetsregler tillämpats av domstolen i ursprungsstaten eller inte (jfr avsnitt 2.3.1 under rubriken Allmänt) och som syftar till att så långt det är möjligt förhindra att motstridiga domar meddelas i konventionssta- terna.

Konventionen reglerar inte vid vilken tidpunkt ett mål har anhängiggjorts utan denna fråga har överlämnats till varje stats interna lagstiftning (målet Zelger mot Salinitri). I vissa länder innebär detta att målet är anhängigt då svaranden delgivits stämningsansökan, i Storbritannien (utom Skottland) och Irland när stämning utfärdats och i Sverige redan då stämningsansökan givits in till rätten. Denna fråga har berörts i avsnitt 3.3.2.

En tillämpning av bestämmelserna i artikel 21 förutsätter i och för sig inte ett åberopande från part. Men domstolen är inte heller skyldig att efter— forska om mål om samma sak parterna emellan är anhängigt i annan konven- tionsstat.

Begreppet litispendens är enligt EG-domstolens praxis ett autonomt be- grepp. Litispendens har ansetts föreligga i ett fall då part vid domstol i en konventionsstat yrkat fastställelse av att ett avtal inte gäller parterna emellan när den andra parten i ett annat mål i en annan konventionsstat har begärt fullgörelse av samma avtal (målet Gubisch mot Palumbo). Andra tolknings- avgöranden som gäller artikel 21 framgår av bilaga 2.

Artikel 22

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.3. Bestämmelserna i artikel 22 om hur domstolarna skall förfara när mål som har samband med varandra är an- hängiga i olika konventionsstater syftar, liksom bestämmelserna om litis pendens i artikel 21, till att förhindra att motstridiga domar meddelas i olika konventionsstater. Bestämmelserna i artikel 22 är i olika hänseenden annor- lunda utformade än bestämmelserna i artikel 21 .

Artikeln innehåller i sista stycket en definition av vad som avses med att ”mål har samband med varandra”, nämligen att käromålen är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oför— enliga domar meddelas om käromålen skulle prövas i skilda rättegångar.

Liksom artikel 21 ger bestämmelserna i artikel 22 företräde åt den domstol där talan väcktes först. Bestämmelserna är dock fakultativa. Andra domsto- lar får — inte skall — vilandeförklara resp. awisa ett mål, om ett annat mål som har samband med detta är anhängigt i annan konventionsstat. En förut- sättning är att båda målen handläggs i första instans i bägge staterna. När det gäller awisning ställs i andra stycket upp ett krav på yrkande av part. Ytterligare en förutsättning är att den domstol där målet först väcktes är be- hörig att pröva bägge målen och att dess lag tillåter förening av mål.

Artikel 23

Denna artikel behandlar det ovanliga fallet att fler än en domstol är exklusivt behöriga att pröva en tvist. I så fall skall alla domstolar utom den vid vilken talan väcktes först awisa målet till förmån för denna domstol.

Avsnitt 9 Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder

Artikel 24

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.3.4. Av artikeln följer att domstolarna i konventionsstaterna är oförhindrade att meddela de interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder (”provosional measures, including protective measures”, ”les mesurcs provisoires ou conservatoires”), som kan meddelas enligt deras nationella lagstiftning, oberoende av vilken domstol som'må vara behörig att pröva tvisten i sak. Bestämmelserna medför bl.a. att par- terna på förhand kan säkra verkställigheten av domen i andra konventions- stater än i den där rättegången äger rum.

Frågan om vilka interimistiska åtgärder som kan meddelas regleras helt och hållet i den nationella lagstiftningen. Uttrycket ”interimistiska åtgärder”

Prop. 1991/921128

är inte liktydigt med interimistiska beslut i den mening som t.ex. avses i 7kap. 155 RB. För svensk del torde bestämmelserna i förevarande artikel i princip endast gälla ”säkerhetsåtgärder”, dvs. sådana åtgärder som avses i 15 kap. RB. Det kan alltså röra sig om kvarstad, återställande av rubbad be- sittning och olika andra åtgärder för att säkerställa sökandens rätt. Andra länder, och då kanske särskilt Storbritannien, har däremot ett mycket stort antal åtgärder som faller under artikelns tillämpningsområde (jfr Schlosser p. 183).

Svensk rätt tillåter att kvarstad meddelas enligt bestämmelserna i 15 kap. RB i fråga om anspråk som skall prövas av utländsk domstol, om domstolens avgörande får verkställas här (NJA 1983 s. 814).

Säkerhetsåtgärder och andra interimistiska åtgärder som har meddelats enligt denna artikel är i viss utsträckning verkställbara även i andra konven- tionsstater. Detta följer av artikel 25. Verkställighet skall dock inte medges om den mot vilken ett sådant beslut har meddelats inte har beretts tillfälle att yttra sig och beslutet skall verkställas utan föregående delgivning; sådana beslut faller enligt EG-domstolens praxis inte in under konventionens erkän- nande- och verkställighetssystem (Denilauer mot Couchet; se vidare vid arti- kel 27.2).

Avdelning III Erkännande och verkställighet

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet har kommenterats i av- snitt 2.4.

Artikel 25

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.4.1. Av artikeln framgår att reglerna om erkännande och verkställighet omfattar inte bara domar och beslut utan varje avgörande, oavsett dess rubricering, som har meddelats av domstol i konventionsstat. I artikeln nämns särskilt förordnanden om verkställighet och domstolstjänstemans beslut i rättegångskostnadsfrågor. När det i kon- ventionens olika artiklar, liksom i den följande framställningen, talas om ”dom” avses därför inte bara domar utan alla slags avgöranden av domstol, inklusive domstols beslut om ersättning till vittnen osv. Lagsökningsutslag och bevis i mål om betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen (1946:808) skulle således ha fallit under konventionens tillämpningsområde, vilket dock inte blir fallet med utslag enligt den nya summariska processen (se härom, och beträffande möjligheterna att verkställa dessa inom Norden, i avsnitt 3.3.6 ovan).

De begränsningar som gäller följer av konventionens sakliga tillämpnings- område enligt artikel 1. Domar och beslut som gäller exempelvis vårdnad om barn eller konkurs kan'således inte verkställas i andra konventionsstater med stöd av Luganokonventionen. Å andra sidan omfattas-alla avgöranden som faller inom konventionens sakliga tillämpningsområde, oavsett parter- nas hemvist och nationalitet.

Härav följer vidare att bestämmelserna i konventionens Avdelning III också omfattar sådana beslut om säkerhetsåtgärder och andra interimistiska

Prop. 1991/921128

beslut som meddelats i konventionsstaterna med stöd av artikel 24 (se_härom vid artikel 24 och vid artikel 27.2)

Avsnitt 1 Erkännande Artikel 26

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.2. Av artikel 26 framgår att en dom som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i andra konventionsstater, utan att det skall behöva anlitas något särskilt förfarande. Domen skall såle- des crkännas automatiskt. Artikel 26 utgår vidare från en presumtion om att domarna skall erkännas. Det är endast om någon av de grunder som anges i artiklarna 27 och 28 är uppfyllda som erkännande skall resp. får vägras.

Uttrycket ”dom” omfattar varje avgörande, oavsett rubricering (se vid ar- tikel 25).

Det ställs inga krav på att avgörandet skall ha vunnit laga kraft, även inte- rimistiska avgöranden kan komma i fråga (se vid artikel 24 och 25; jfr också vid artikel 31).

En utländsk dom som erkänns enligt artikel 26 skall enligt EG-domstolens praxis i princip ges samma effekt som den har i ursprungsstaten, bortsett från, naturligtvis, de vägransgrunder som följer av konventionen (målet Hoffman mot Krieg). Rättskraftens omfattning bestäms således inte av lex fori utan av ursprungsstatcns lag.

Om frågan huruvida en dom skall erkännas eller inte är föremål för tvist parterna emellan, kan enligt andra mycket den som gör gällande att domen skall erkännas få detta fastställt. För denna procedur gäller samma regler som vid verkställighet, alltså reglerna i Avsnitt 2 och 3 i Avdelning III. Samma domstolar som utpekas som exekvaturdomstolar i artiklarna 32, 37, 40 IOSp. 41 skall alltså pröva frågan om domen skall erkännas eller inte.

Ett exempel på fall där denna bestämmelse kan användas är om ett skulde- brev presenteras i en svensk bank och detta skuldebrev har förklarats ogiltigt på grund av tvång genom en fransk dom. Av artikel 26 följer att den franska domen skall erkännas. Om det emellertid inför banken görs gällande att den franska domen inte skall erkännas därför att någon av Vägransgrunderna i artikel 27 är tillämplig något som den svenska banken kan ha svårt att be- döma — kan den som hävdar att domen skall erkännas begära att få detta fastställt. Denna möjlighet står endast öppen för den som gör gällande att domen skall erkännas. Den som gör gällande att domen inte skall erkännas har ingen Sådan möjlighet.

Om frågan om en dom skall erkännas eller inte har prejudiciell betydelse i ett mål vid en domstol, är denna domstol enligt tredje stycket behörig att pröva frågan om domen skall erkännas eller inte. Denna ordning har valts för att förenkla handläggningen och medför att också andra domstolar än de som utsetts till exekvaturdomstolar i artiklarna 32, 37, 40 och 41 kan komma att pröva frågan om den utländska domen skall erkännas eller inte. För Sve- riges del innebär detta att frågan om en utländsk dom skall erkännas eller inte kan kömma att prejudiciellt prövas av tingsrätt med överprövning i an- nan hovrätt än Svea hovrätt.

Artikel 27

Artikeln som anger under vilka förutsättningar erkännande av en utländsk dom skall vägras har kommenterats i avsnitt 2.4.4. Bestämmelserna är till- lämpliga inte bara när det gäller erkännande. De är tillämpliga också i de fall verkställighet begärs (artikel 34 andra stycket).

Artikel 27. I

Den utländska domen skall inte erkännas om ett erkännande skulle strida mot grunderna för rättsordningen (ordre public; ”contrary to public policy”, ”contraire å l'ordre public”) i erkännandestaten.

Av artikel 28 sista stycket framgår att behörighetsreglerna inte omfattas av de i artikel 27.1 åsyftade grunderna för rättsordningen; artikel 27.1 får med andra ord inte utnyttjas för att gå runt förbudet mot kontroll av om domstolen i ursprungsstaten varit behörig eller inte. De fall där den ur- sprungliga domstolens behörighet får prövas är uttömmande reglerade i kon- ventionen.

Av artikel 27.4 framgår vidare motsatsvis att artikel 27.1 heller inte kan utnyttjas som ett medel att vägra erkännande på den grunden att domstolen i ursprungsstaten i vissa familjerättsliga frågor tillämpat en annan lag än den som följer av de internationellt privaträttsliga reglerna i den stat där erkän- nande begärs; det är endast i artikel 27.4-fallen som en sådan prövning är tillåten. .

Ytterligare en begränsning av möjligheterna att utnyttja artikel 27.1 följer av artikel 29 som förbjuder att den utländska domen omprövas i sak.

Artikel 27.] får enligt EG—domstolcns praxis endast utnyttjas i undantags- fall. Bestämmelsen kan i alla händelser inte utnyttjas om det handlar om att domen är oförenlig med en inhemsk dom. Detta problem måste lösas i enlig- het med reglerna i artikel 27.3 (målet Hoffman mot Krieg).

Artikel 27. 2

Erkännande skall enligt artikel 27.2 vägras om det är fråga om en tredsko- dom eller annan dom som har meddelats i svarandens utevaro och svaranden inte har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling på rätt sätt och i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt försvar. Bestämmelsen är uppställd till skydd för svaranden. En motsvarande bestämmelse, som är direkt tillämplig under rättegången, finns i artikel 20. Genom regleringen i artikel 27.2 har svaranden således fått ett dubbelt skydd. Om reglerna i arti- ke120 av någon anledning inte skulle ha tillämpats på rätt sätt i ursprungssta- ten skall domen i fråga inte erkännas i andra konventionsstater.

En följd av skyddsreglerna i artikel 27.2 är att beslut om säkerhetsåtgärder eller andra interimistiska åtgärder som har meddelats utan att svaranden getts tillfälle att yttra sig och som skall verkställas utan föregående delgiv- ning inte faller under konventionens erkännande- och verkställighetsprocc- durc-r (Denilauler mot Couchet; se vid artikel 24). '

Mot bakgrund av reglerna i artikel 20 torde artikel 27.2 komma att tilläm- pas mycket sällan. Skyddsreglerna i artikel 20 om domstolens skyldighet att

låta handläggningen av målet vila till dess att det har klarlagts att svaranden fått del av handlingarna i tillräckligt god tid gäller dock endast i förhållande till svarande med hemvist i en konventionsstat. Reglerna i artikel 27.2 inne- håller ingen sådan begränsning utan gäller även i förhållande till svarande med hemvist i tredje stat.

EG-domstolen har meddelat flera tolkningsavgöranden beträffande arti- kel 27.2 (se bilaga 2).

I andra stycket till artikel II i Protokoll Nr 1 finns bestämmelser som tillgo- doser intrcssen liknande dem som tas om hand i artikel 27.2. Enligt dessa bestämmelser får konventionsstaterna under vissa förutsättningar vägra att erkänna och verkställa en dom som rör ett civilrättsligt anspråk som har prö- vats inom ramen för en brottmålsprocess. Bestämmelserna avser brottmål rörande icke uppsåtliga brott där den tilltalade ålagts att inställa sig personli- gen men uteblivit. I avsnitt 3.2.3 har förordats att denna vägransgrund blir obligatorisk i Sverige (jfr 3 5 i propositionens lagförslag 1).

Bestämmelserna ställer krav på att domstolarna bevarar delgivningsbevis i mål där internationell verkställighet kan komma i fråga. Denna fråga har berörts i avsnitt 3.3.7.

Artikel 27. 3

Erkännande får enligt tredje punkten i artikel 27 vägras om domen är oför- enlig med en annan dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den stat där erkännande görs gällande. Det ställs inga krav på att den in- hemska domen skall ha meddelats först (jfr artikel 27.5). Inte heller regleras i vad mån denna dom skall ha vunnit laga kraft. .

Vidare ställs inga krav på att den inhemska domen skall gälla samma sak som den utländska. Det är tillräckligt att domarna gäller samma parter och att de inte är förenliga med varandra. En fransk dom som gäller skadestånd för bristande uppfyllelse av ett avtal skall således inte erkännas i Sverige om en svensk domstol i ett mål mellan samma parter har förklarat att avtalet är ogiltigt. Ett annat exempel finns i ett avgörande av EG-domstolen där det konstaterades att en dom som förpliktade en person att utge underhållsbi- drag på grund av de förpliktelser som följer av ett äktenskap var oförenlig med en inhemsk dom enligt vilken äktenskapet upplösts (Hoffman mot Krieg).

Konventionens regler om hur domstolarna skall förfara vid litispendens och när olika mål har samband med varandra (konventionens Avsnitt 8, ar- tiklarna 21-23) kommer naturligtvis att begränsa användningen av artikel 27.3.

I konventionen finns inte någon regel om att erkännande skall vägras i fall då den utländska domen är oförenlig med en dom som har meddelats i en annan konventionsstat. Till viss del förklaras detta av de nyss nämnda reg- lerna i konventionens Avsnitt 8 som syftar till att förhindra att oförenliga domar meddelas i de olika konventionsstaterna. (Oförenlighetsrekvisitet kan däremot - under vissa förutsättningar — åberopas om domen strider mot en dom som har meddelats av domstol i en tredje stat; artikel 27.5).

Antag att en dom som har meddelats i en konventionsstat B är oförenlig

med en dom som har meddelats i en annan konventionsstat A och att fråga uppkommer om att i Sverige erkänna domen från stat B. I det fall domen från stat A redan har erkänts i Sverige, torde en tillämpning av konventio- nens allmänna principer leda till att domen från stat B inte kan erkännas här. Om domen från stat A redan har erkänts i Sverige skall ju den domen i prin- cip ges samma verkan här som den har i konventionsstat A (målet Hoffman mot Krieg; se vid artikel 26; Jenard/Möller p. 66).

Artikel 27. 4

I denna punkt återfinns den enda regel i konventionen där en lagvalsfråga har tillåtits inverka på frågan om den utländska domen skall erkännas eller inte. Således föreskrivs i artikel 27.4 att den utländska domen inte skall er- kännas om domstolen i ursprungsstaten i sin dom prejudiciellt, dvs. som en förfråga, har tagit ställning till en fråga om fysisk persons rättsliga ställning, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållan- den, arv eller testamente — dvs. just sådana frågor som enligt artikel 1 andra stycket 1 är uteslutna från konventionens tillämpningsområde — och domsto- len därvid tillämpat annan lag än den som skulle ha tillämpats i erkännandes- taten. Om resultatet likväl blivit detsamma faller dock denna vägransgrund bort.

Artikel 27. 5

En dom som har meddelats i en konventionsstat skall enligt artikel 27.5 inte erkännas om den är oförenlig med en dom som har meddelats mellan samma parter rörande samma sak av domstol i en tredje stat förutsatt att sistnämnda dom meddelades först och uppfyller nödvändiga villkor för erkännande i den stat där domen görs gällande.

Skälet bakom denna bestämmelse är att konventionsstaterna kan ha bila- terala överenskommelser om erkännande och verkställighet med tredje stat och det är därför nödvändigt att reglera förhållandet mellan domar som meddelats i sådana stater och domar som meddelats i konventionsstater.

En första förutsättning för att bestämmelsen skall gälla är att den dom som meddelats i tredje stat kan erkännas i erkännandestaten. För Sverige liksom många andra stater innebär detta att en internationell överenskommelse som innehåller regler om erkännande och verkställighet av utländska domar i all- mänhet måste gälla i förhållande till den tredje staten.

I övrigt är förutsättningarna för vägran snävare utformade än motsva- rande regler i artikel 27.3. En förutsättning är således att den dom som med- delats i tredje stat gäller inte bara samma parter utan även samma sak. Vi- dare krävs att den dom som meddelats i tredje stat har meddelats först.

Artikel 28

I artikeln finns bestämmelser om när erkännande av en utländsk dom skall vägras till följd av att domstolen i ursprungslandet har saknat behörighet att ta upp målet.

Konventionens struktur, att den i Avdelning Il innehåller direkta regler om domstols behörighet liksom skyddsregler för svarande som uteblir, har gjort det möjligt att på erkännandestadiet avstå från en kontroll av att dom- stolen i urprungsstaten varit behörig. Konventionen utgår alltså från att be- hörighetsreglerna har tillämpats korrekt i ursprungsstaten. Huvudregeln om automatiskt erkännande av utländska avgöranden är dock inte helt undan- tagslös. I artikel 28 första och andra styckena finns således regler om att er- kännande i vissa fall får vägras på den grunden att domstolen i ursprungssta- ten inte varit behörig. Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 2.4.4.

Av tredje stycket framgår att domstolen i erkännandestaten, när den enligt första och andra styckena prövar om domstolen i urprungsstaten varit behö- rig, är bunden av de faktiska omständigheter som domstolen i urprungssta- ten grundat sin behörighet på.

I fjärde stycket finns slutligen huvudregeln om att domstolens behörighet endast får omprövas i de fall som beskrivits i första och andra styckena. Be- träffande det sista ledet hänvisas till kommentarerna vid artikel 27.1 .

Artikel 29

Av denna artikel framgår att den utländska domen aldrig får omprövas i sak. Från denna regel finns inga undantag och förbudet omfattar såväl domsto- lens bedömning av fakta som dess rättsliga bedömning. I förlängningen av detta förbud ligger också att erkännandestaten inte kan vägra erkännande på den grunden att domstolen gjort ett felaktigt lagval. I sistnämnda hän- seende finns dock ett uttryckligt undantag (artikel 27.4).

Artikel 30

Denna artikel har berörts i avsnitt 2.3.3. Den behandlar den situationen att en part i en rättegång åberopar en dom som har meddelats i en annan kon- ventionsstat men som ännu inte vunnit laga kraft. Såsom framhållits vid arti- kel 26 ställs det inga krav på att den utländska domen skall ha vunnit laga kraft för att den skall erkännas i andra konventionsstater. För att undvika de nackdelar som skulle kunna följa på att domen i fråga ändrades efter över- klagande föreskrivs i artikel 30 att det mål vari den utländska domen åbero- pas kan vilandeförklaras i avbidan på att domen i fråga vinner laga kraft. Bestämmelsen är alltså fakultativ.

Bestämmelsen är tillämplig enbart om ändring av den utländska domen söks med anlitande av ordinära rättsmedel. Detta begrepp har av EG—dom- stolen givits en autonom innebörd i konventionen: Överklagandet skall kunna resultera i ett upphävande av eller ändring i den dom som är föremål för erkännande- eller verkställighetsproceduren. Dessutom skall möjlighe- ten att överklaga domen i ursprungslandet vara tidsbegränsad enligt lag, var- vid tiden skall börja löpa genom domen i fråga (Industrial Diamond mot Riva).

Brittisk och irländsk lag gör ingen skillnad på ordinära och extraordinära rättsmedel. Det finns ett stort antal olika rättsmedel, varav en del är tidsbe- gränsade och andra inte. Ett överklagande påverkar heller inte automatiskt

Prop. 1991/922128

verkställigheten av domen i fråga men överinstansen kan meddela inhibi- tion. Paragrafens andra stycke innehåller därför en specialbestämmelse som är avsedd att reglera i vilka fall en brittisk eller irländsk dom skall kunna föranleda vilandeförklaring. Bestämmelsen avser fall då verkställighet av domen har uppskjutits i ursprungsstaten på grund av att ändring i domen har sökts (”if cnforcement is suspended in the State of origin, by reason of appeal”). Den valda formuleringen är av praktiska skäl relativt omfattande och det får överlämnas till domstolarna i övriga konventionsstater att till- lämpa regeln så att vilandeförklaring inte tillgrips i förhållande till brittiska och irländska domar i vidare omfattning än vad som kan bli fallet i fråga om domar som har meddelats i andra konventionsstater; domar som i Irland el— ler Storbritannien överklagas under åberopande av speciella brister eller ef- ter lång tid bör således inte föranleda vilandeförklaring enligt artikel 30 (Schlosser p. 204).

Avsnitt 2 Verkställighet

Reglerna om verkställighet, artiklarna 31-45, har behandlats i avsnitt 2.4.1, 2.4.3 och 2.4.4.

Artikel 3 1

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3

Av artikelns första stycke framgår att en dom som har meddelats i en kon- ven tionsstat skall verkställas i andra konventionsstater efter ett särskilt exc- kvaturförfarande. Precis som artikel 26 utgår artikel 31 från presumtionen att domar som har meddelats i andra konventionsstater skall verkställas. De grunder för vägran som är tillåtna är uttömmande reglerade i konventionen och dessa regler är desamma som de som gäller för erkännande (artikel 34 andra stycket).

Med uttrycket ”dom” avses alla slags avgöranden, oavsett deras beteck- ning (artikel 25).

Det ställs inga krav på att domen skall ha vunnit laga kraft. Däremot krävs att den är verkställbar i ursprungsstaten. Detta innebär bl.a. att domen inte kan verkställas i andra stater om provisorisk verkställighet inte kan ske i ur- sprungsstaten innan tiden för överklagande löpt ut eller sedan målet har överklagats; det finns inga skäl att i andra stater tillerkänna en dom rätts- verkningar som den inte har i ursprungsstaten (Jenard s. 48).

En svensk dom kan enligt bestämmelserna i 3 kap. 3 & UB verkställas i Sverige utan särskilda villkor när den vunnit laga kraft. Enligt 95 får också dom som inte vunnit laga kraft verkställas som lagakraftägande dom om domstolen förordnat om detta i domen (se härom bl.a. 17 kap. 14 & RB) eller om den enligt särskild föreskrift i annan lag får verkställas innan den vunnit laga kraft.

En dom som inte vunnit laga kraft får enligt 3 kap. 4 & UB verkställas i vissa särskilt angivna fall och då på särskilda villkor. Detta innebär dock inte alltid att verkställigheten får fullföljas till slut. I vissa fall gäller att utmätt egendom inte får säljas eller att influtna medel inte får betalas ut. En sådan

dom torde inte vara verkställbar i andra konventionsstater. Visserligen är den verkställbar i Sverige men de begränsningar som gäller i fråga om för- sälj ning av utmätt egendom och redovisning av influtna medel bör föranleda att den inte anses verkställbar i den mening som avses i artikel 31. På motsva- rande sätt blir utsökningsbalkens regler om partiell verkställighet inte till- lämpliga vid verkställighet av utländska avgöranden (jfr promemorian s. 145 f.).

För en sådan tolkning talar bestämmelserna i artikel 24 som tillåter dom- stolarna i andra konventionsstater att meddela beslut om säkerhetsåtgärder, oberoende av om de är behöriga att pröva målet i sak. Något hinder mot att meddela ett beslut om kvarstad för att säkra kommande verkställighet i en konventionsstat i awaktan på att den svenska domen vinner laga kraft finns således inte. För en sådan tolkning talar vidare det förhållandet att konven- tionen endast innehåller regler om exekvaturförfarandet. Nationella regler i fråga om verkställigheten som sådan påverkas inte (Deutsche Genossen- schaftsbank mot Brasserie du Pecheur; anmärkt vid artikel 36 nedan).

För en dom som har meddelats i Sverige gäller således att den kan verk- ställas i andra konventionsstater endast om den har vunnit laga kraft eller om den med stöd av någon lagbestämmelse eller enligt förordnande av dom- stolen får verkställas innan den har vunnit laga kraft (3 kap. 3 och 9 55 UB).

I andra stycket finns en särskild bestämmelse som tar sikte på verkställig- het som skall äga rum i Storbritannien och Nordirland. Bestämmelsen tar hänsyn till den omständigheten att man i England, Wales, Skottland och Nordirland har konstitutionellt sett från varandra oberoende rättssystem. En ansökan om verkställighet som görs i exempelvis Skottland gäller därför enbart i Skottland och inte i hela Storbritannien och Nordirland. För att en dom skall kunna verkställas inom hela Storbritannien och Nordirland krävs således att ansökan härom inges till tre olika domstolar (se vid artikel 32). Till skillnad från vad som gäller i övriga konventionsstater, där domen vid ett exekvaturförfarande förklaras vara verkställbar, är det vidare i England, Wales, Skottland och Nordirland fråga om ett förfarande varigenom domen registreras för verkställighet vid resp. domstol.

Tolkningsavgöranden från EG-domstolen som gäller artikel 31 framgår av bilaga 2.

Artikel 32

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3. I första punkten anges till vilken dom- stol ansökan om verkställighet skall ges in och således vilken domstol som kommer att pröva frågan om verkställighet i det första stadiet. För Sveriges del anges Svea hovrätt (se härom i avsnitt 2.4.3 och 3.2.2). 1 Finland sköts verkställigheten tills vidare av överexekutor som enligt artikel Va i Protokoll nr 1 jämställs med domstol.

Av artikel 32.2 framgår att den lokala behörigheten bestäms av var gälde- nären har hemvist. Eftersom Sverige har utsett en enda instans för denna prövning får artikel 32.2 tills vidare ingen betydelse vid verkställighet som skall äga rum här.

I Schweiz måste man skilja på domar som innebär en betalningsförplik- telse och andra domar. Verkställigheten av domar som innebär betalnings- förpliktelser regleras i federal lagstiftning (se i artikeln). Beträffande ut- ländska sådana domar gäller att ett beslut om att verkställighet medges en- dast krävs i fråga om domar som har meddelats av en stat som inte har ett verkställighetsavtal med Schweiz. Om ett sådant verkställighetsavtal före- ligger exempelvis Luganokonventionen är den utländska domen jäm- ställd med en schweizisk dom och verkställbar som om den vore meddelad i Schweiz. Andra domar än sådana som innebär en betalningsförpliktelse verkställs enligt kantonal lag, även i de fall det föreligger ett verkställighets- avtal mellan Schweiz och ursprungsstaten.

Även beträffande Storbritannien och Nordirland finns awikande regler, se vid artikel 31 andra stycket.

Regler om förfarandet m.m. vid exekvaturprövningen finns i artiklarna 33-35.

Artikel 33

Avförsta stycket framgår att verkställighetsstatens egna regler skall gälla i fråga om förfarandet vid exekvaturprövningen. Vissa av dessa frågor har dock reglerats direkt i konventionen (artiklarna 46—49).

Av andra stycket framgår att svaranden är skyldig att uppge en delgiv- ningsadress inom den domstols domkrets där ansökan görs. Om sådan skyl- dighet inte föreligger enligt den nationella lagen skall sökanden i stället utse ett ombud i saken (sistnämnda bestämmelse infördes på sin tid till följd av att regler om att sökanden skall uppge en delgivningsadress saknades i tysk rätt; jfr för Sveriges del 33 kap. RB, bl.a. 1 5 andra stycket och 8 å). Bestäm- melserna är av betydelse såväl när det gäller skyldigheten enligt artikel 35 att underrätta sökanden om det beslut som meddelats med anledning av an- sökningen som när det gäller det kontradiktoriska förfarande som enligt arti- kel 37 skall äga rum om gäldenären begär omprövning av ett beslut som med- ger verkställighet.

I avsnitt 3.3.2 föreslås att det till den lag varigenom Luganokonventionen införlivas med svensk rätt fogas vissa bestämmelser som hänvisar till rätte- gångsbalkens regler. I den mån Luganokonventionen innehåller särskilda föreskrifter skall de tillämpas i stället för rättegångsbalkens regler.

I artikel 46 och 47 finns regler om vad en ansökan skall innehålla. Tredje stycket innehåller en påminnelse om detta.

Artikel 34

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.4.3.

Av första stycket framgår att ärendet skall avgöras snarast och att ärendet skall prövas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig. Den nordiska verkställighctslagstiftningen vilar på samma grundprincip. Enligt 10 å i 1977 års nordiska verkställighetslag skall ansökan således i allmänhet prövas utan motpartens hörande.

Av artikel 36 framgår att motparten i stället, om ansökan bifallits, kan söka ändring av detta beslut inom viss tid efter delgivning.

Av andra stycket framgår att ansökan får avslås endast på de grunder som anges i artiklarna 27 och 28, dvs. samma som gäller i fråga om erkännande av den utländska domen. Ansökan kan dock dessutom avslås om föreskrif- terna i artiklarna 32 och 33 inte har uppfyllts (se exempelvis rättsfallet P mot K anmärkt vid artikel 40.2). Innan en ansökan avslås på den grunden att de handlingar som anges i artiklarna 46 och 47 inte har bifogats bör dock sökan- den beredas tillfälle att komplettera sin ansökan (Jenard s. 50). I artikel 48 finns särskilda bestämmelser om hur man skall förfara i verkställighetsstaten i de fall bevis om delgivning eller rättshjälp/fri rättegång inte har ingivits. Om ansökan avslås på sådana formella grunder — det är således inte fråga om awisning i rättegångsbalkens mening kan sökanden begära ompröv- ning enligt reglerna i artikel 40 varvid han dock förlorar förmånen av ett snabbt enpartsförfarande; vid denna omprövning skall svaranden alltid hö- ras (se härom vid artikel 40.2).

Av tredje stycket framgår att domen aldrig får omprövas i sak. Detsamma gäller för erkännnade (artikel 29).

Artikel 35

I denna artikel föreskrivs att domstolen snarast skall underrätta sökanden om det beslut som fattats med anledning av ansökningen och att sådan un- derrättelse skall ske i enlighet med verkställighetsstatens egen lagstiftning. Denna föreskrift visar som ovan påpekats (vid artikel 33 andra stycket) på vikten av att sökanden har lämnat uppgift om sin delgivningsadress eller ut- sett ombud.

Skyldigheten att underrätta gäller enbart i förhållande till sökanden och gäller såväl i fråga om bifallande beslut som i fråga om avslagsbeslut (i det sistnämnda fallet kan sökanden söka ändring i avgörandet, artikel 40). För Sverige gäller härvid bestämmelserna i förordningen (1987:1099) om skyl- dighet för domstol att underrätta parterna om utgången i mål och ärenden, m.m. Frågan om delgivning med motparten behandlas i artikel 36.

Artikel 36

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3.

Av första stycket framgår att gäldenären kan söka ändring av ett avgörande som innebär bifall till verkställighet.

Ansökan om ändring skall göras inom en månad från det att gäldenären delgavs beslutet. Om han har hemvist i en annan konventionsstat än den där verkställighet begärts gäller dock enligt andra stycket en frist om två måna- der.

Av artikel IV i Protokoll Nr 1 - som har berörts vid artikel 20 ovan — fram- går att delgivning skall ske i enlighet med de konventioner som gäller kon- ventionsstaterna emellan och att sådan kan verkställas genom direktkontak- ter mellan tjänstemännen i de olika staterna. I avsnitt 3.2.1 har dock föror- dats att Sverige reserverar sig mot sådana direktkontakter delgivningsmyn- digheterna emellan. Att delgivningen skall ombesörjas av domstolen och inte av sökanden - är i enlighet med svensk rätt somju allmänt utgår från att

delgivning skall ombesörjas av myndigheten i fråga i de fall frist räknas från delgivning.

De grunder gäldenären kan åberopa till stöd för sin begäran om ändring kan exempelvis vara utöver de grunder som avses i artikel 34 andra stycket att domen inte faller inom konventionens sakliga tillämpningsom- råde, att den ännu inte är verkställbar i ursprungsstaten eller att han redan har uppfyllt sina förpliktelser enligt domen.

Konventionen tillåter inte att tredje man begär omprövning eller överpröv- ning av ett beslut som medger verkställighet; genom konventionen har enligt EG-domstolen ett autonomt och uttömmande system för verkställighet in- rättats. Konventionen reglerar dock enbart exekvaturförfarandet, förfaran- det för att erhålla en förklaring om att domen får verkställas. Den behandlar inte verkställigheten som sådan utan denna är också fortsättningsvis reglerad i nationell rätt. Tredje man är därför oförhindrad att framställa invändningar mot själva verkställigheten i den mån den nationella verkställighetslagen till- låter detta (Deutsche Genossenschaftsbank mot Brasserie du Pecheur). Be- stämmelserna i utsökningsbalken är, med de begränsningar som följer av ar- tikel 39, med andra ord fullt ut tillämpliga sedan den utländska domen för- klarats vara verkställbar i Sverige.

Artikel 37

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3. Iförsta punkten anges inledningsvis att förfarandet i detta skede skall vara kontradiktoriskt vilket innebär att sö- kanden skall beredas tillfälle att yttra sig över de skäl gäldenären anfört till stöd för sitt ändringsyrkande och att domstolen skall pröva frågan om verk- ställighet på grundval av omständigheter som åberopats och kunnat bemötas av parterna, och inte, som i det första stadiet, enbart på grundval av de hand- lingar och uppgifter sökanden har lämnat.

I artikelns första punkt anges vidare vilka domstolar som prövar frågan om verkställighet i detta andra skede (se vid avsnitt 2.4.3; beträffande Stor- britannien och Nordirland se vid artikel 31 andra stycket och vid artikel 32).

För Sverige anges här Svea hovrätt som således har att pröva verkställig- hetsfrågan såväl i det första som i det andra skedet. Hovrätten får därmed en roll motsvarande den som tingsrätt har efter det att svaranden ansökt om återvinning av tredskodom. Till skillnad från vad som gäller vid det inle- dande förfarandet då prövningen skall göras av ensamdomare skall hov- rätten i detta skede pröva frågan ivanlig sammansättning (4 och 5 55 proposi- tionens lagförslag 1).

Av andra punkten framgår att det beslut som har meddelats i andra skedet kan överklagas. Bestämmelserna är tillämpliga antingen för sökanden eller för gäldenären, beroende på om omprövningen har mynnat ut i att verkstäl- lighet medges eller avslås.

För de ursprungliga sex EG-statcrna gäller att överprövningen i högsta in- stans är begränsad till att avse rättsfrågor. För Storbritannien och Nordir- land, som inte har denna begränsning, följer en motsvarande begränsning av artikelns formulering, ”som avser en rättsfråga”. I Danmark gäller att till- stånd från justitieministern erfordras vid ett överklagande till hejesteret.

Detta accepterades i Brysselkonventionen (liksom i Luganokonventionen), eftersom det kan sägas utgöra ett slags motsvarighet till de prövningstill- ståndsförfaranden som tillämpas i andra länder och man från dansk sida för- klarat att justitieministern kan se till att tillstånd ges endast i de fall en rätts- fråga kräver ytterligare belysning (Schlosser p. 217).

För Sverige, liksom för övriga nordiska EFTA-länder, anges här högsta domstolen. Prövningen i högsta domstolen bör vara beroende av 'att pröv- ningstillstånd har beviljats (jfr avsnitt 3.2.2). » .

I artikel 37.2 föreskrivs inte såsom i artikel 36 den tid inom vilken över- klagandet i sista instans skall göras. Nationella regler blir således tillämpliga på denna fråga (jfr 5 5 i propositionens lagförslag 1 och specialmotiveringen till denna).

Bestämmelserna i andra punkten är enligt ett avgörande av EG-domstolen tillämpliga endast på avgörandet i sak (”the judgment given on the appeal”); bestämmelsen medger inte överklagande av interimistiska beslut eller andra handläggningsbeslut som meddelas av domstolen under handläggningen i det andra skedet (Brennero mot Wendel).

Artikel 38

I artikel 38 finns regler om vilandeförklaring av ärendets handläggning i det andra skedet dvs. sedan gäldenären begärt omprövning av ett beslut som medger verkställighet —- om domen inte har vunnit laga kraft i urprungssta- ten. Bestämmelsen är tillämplig endast i de fall den utländska domen får verkställas i urprungsstaten utan hinder av att den inte vunnit laga kraft (jfr artikel 31). En förutsättning är att klaganden begär vilandeförklaring. Be- stämmelsen är fakultativ. En liknande reglering som gäller vid erkännande finns i artikel 30.

Om tiden för överklagande inte har löpt ut kan domstolen bestämma inom vilken tid en sådan talan skall föras och därigenom begränsa den tid målet skall vila.

I stället för att förklara ärendet vilande kan domstolen avgöra verkställig- hetsfrågan och enligt tredje stycket göra verkställigheten beroende av att sö- kanden ställer säkerhet för att skydda gäldenären för den händelse domen sedermera ändras i ursprungsstaten. Bestämmelsen gäller, liksom bestäm- melsen i första stycket, endast i de fall då domen får verkställas i ursprungs- staten utan hinder av att den inte vunnit laga kraft. Av EG-domstolens praxis (Brennero mot Wendel) följer att domstolen får kräva att säkerhet ställs en- dast i samband med att den avgör ärendet i sak. Reglerna om ställande av säkerhet harmonierar med vad som gäller i Sverige när domstol förordnar om att domen får verkställas utan hinder av att den inte vunnit laga kraft (17 kap. 14 & första stycket RB).

Angående de särskilda bestämmelserna för domar meddelade i Storbri- tannien och Nordirland i andra stycket, se vid artikel 30 ovan.

Artikel 39

Syftet bakom denna artikel är att se till att det på verkställighetsstadiet där ju de nationella verkställighetsreglerna skall tillämpas — föreligger en balans

mellan å ena sidan sökandens intressen och behov av en snabb verkställighet för att förhindra att gäldenären undanskaffar egendom och å andra sidan gäl- denärens behov och intressen.

Av första stycket framgår att ett beslut om verkställighet som meddelats vid den inledande prövningen enligt artikel 32 inte innebär att det utländska avgörandet utan vidare blir fullt verkställbart. För full verkställbarhet krävs antingen att den i artikel 36 angivna klagofristen har löpt ut utan att gäldenä- ren har utnyttjat sin klagorätt eller att det utländska avgörandet har förkla— rats verkställbart vid en omprövning av beslutet från den inledande pröv- ningen. Innan det utländska avgörandet är fullt verkställbart får bara säker- hetsåtgärder vidtas mot gäldenärens egendom. I andra stycket har uttryckli- gen angivits att ett avgörande som medger verkställighet medför att sådana säkerhetsåtgärder får vidtas. ..

Rätten att utverka säkerhetsåtgärder är automatisk, dvs. uppstår i och med domstolens beslut om att domen är verkställbar. Nationella regler som föreskriver att sökanden måste visa att det föreligger behov av säkerhetsåt- gärder etc. får således inte tillämpas (Jenard s. 52). Det blir heller inte ak- tuellt att ställa säkerhet för den skada som kan tillfogas motparten. EG-dom- stolen har slagit fast att sökanden under den i artikeln angivna tiden har rätt att erhålla säkerhetsåtgärder sedan domen har förklarats vara verkställbar och att han inte skall vara skyldig att utverka någon form av tillstånd för detta (målet Capelloni mot Pelkmans).

Nationella verkställighetsregler, dvs. utsökningsbalken för Sveriges del, är tillämpliga på verkställigheten som sådan (Schlosser p. 221; se också vid arti- kel 31 och rättsfall anmärkt vid artikel 36). I de olika konventionsstaterna är

_ det ömsom exckvaturdomstolen, ömsom annan domstol eller särskilda myn- digheter som sköter själva verkställigheten. De säkerhetsåtgärder som enligt förevarande artikel kan komma i fråga är de som står till förfogande enligt den nationella verkställighetslagstiftningen.

Artikeln föranleder för Sveriges vidkommande särskilda bestämmelser. Denna fråga har behandlats i avsnitt 3.3.2 (jfr 7 5 i propositionens lagförslag

1).

Artikel 40

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3. Avförsta punkten framgår att sökan- den kan söka ändring om ansökan om verkställighet avslås i det första ske- det. Konventionen reglerar inte den tid inom vilken sådan begäran skall framställas eller formerna i övrigt för hur detta skall gå till. Det blir alltså en fråga som får lösas i enlighet med nationell rätt (Jenard s. 53; jfr. 4 & i propositionens lagförslag 1). I detta skede skall förfarandet vara kontradik- toriskt, dvs. domstolen måste höra gäldenären. Detta framgår uttryckligen av den andra punkten. Formerna för motpartens hörande regleras av natio— nell rätt (Jenard samma sida).

Domstolen får inte pröva verkställighetsfrågan om gäldenären inte verkli- gen har fått tillfälle att yttra sig. Skälet för detta är att gäldenären annars skulle riskera att inte få sina invändningar prövade alls. Den rätt han har att överklaga ett bifallande beslut enligt artikel 41 ärju begränsad såtillvida att

det i sista instans endast är fråga om kassationsförfaranden alternativt en prövning som är begränsad till rättsfrågor eller som, i de nordiska länderna, förutsätter prövningstillstånd (jfr härom också vid artikel 37.2). Av detta skäl föreskrivs uttryckligen i punkten 2 i förevarande artikel att bestämmel-- serna i artikel 20 andra och tredje styckena skall tillämpas om gäldenären inte hör av sig, dvs. samma regler som är uppställda till skydd för svaranden under själva rättegången.

Av praxis framgår att skyldigheten att höra gäldenären föreligger även i det fallet då ansökan avslagits på den grunden att sökanden inte givit in handlingarna i ärendet i rätt tid. Skyldigheten att höra gäldenären gäller så- ledes under det andra stadiet, oavsett om det skett någon prövning i sak un- der det första stadiet eller inte (målet 178/83, P mot K; jfr kommentaren vid. artikel 34).

I förevarande artikel anges genom en uppräkning de domstolar som i resp. konventionsstat skall pröva verkställighetsfrågan i detta andra skede. För Sveriges del anges här Svea hovrätt, som alltså skall pröva verkställighetsfrå- gan i såväl det första som det andra skedet. Detta gäller både när ompröv- ningen har initierats av gäldenären enligt bestämmelserna i artikel 37.1 och när den initierats av'sökanden enligt förevarande artikel (jfr avsnitt 3.2.2).

Artikel 41

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.3. Den behandlar exekvaturprövningen i sista instans och utgör en motsvarighet till artikel 37.2. Sistnämnda artikel handlar om prövningen i sista instans i de fall prövningen i andra instans initi- tierats av gäldenären dvs. när den första prövningen ledde till bifall me- dan förevarande artikel handlar om prövningen i sista instans i det fall pröv- _ ningen i andra instans initierats av sökanden, dvs. när ansökan avslogs i första instans. I fråga om artikelns närmare innehåll hänvisas till kommenta- rerna vid artikel 37.2.

Artikel 42

Enligt denna artikel kan partiell verkställighet medges i det fall domen inte kan verkställas i sin helhet. Det kan handla om att domen omfattar flera kä- romål och att verkställighet exempelvis av ordre public-skäl inte kan be- viljas såvitt gäller viss del av domen medan domen i övrigt uppfyller villko- ren. Dct kan också vara så att sökanden inte önskar annat än partiell verk- ställighet, exempelvis på den grunden att gäldenären delvis har fullgjort sina skyldigheter.

Artikel 43

I denna artikel finns en särskild regel om verkställighet av utdömt vite (”pe-

n ” »

riodic payment by way ofa penalty , condamnant å une astreinte , tvangs- btbde”). Det handlar här om domar vari gäldenären förpliktas att betala en summa pengar för varje dag han är i dröjsmål med att uppfylla en viss för-.

pliktelse (Jenard s. 54). Bakgrunden till bestämmelsen är det, särskilt i

Prop. 1991/921128

Frankrike använda, system där gäldenären i en dom förpliktas att fullgöra något vid äventyr av vite (”astreint”). Om åläggandet inte följs, döms vitet ut genom en ny dom varvid beloppet oftast är lägre än det som ursprungligen förelades. I andra länder är beloppet redan bestämt i den ursprungliga do- men (Sehlosser p. 213).

Av bestämmelsen i förevarande artikel framgår att det endast är det slutli- gen fastställda vitesbeloppet som är verkställbart i andra konventionsstater.

I fråga om svenska avgöranden gäller således att ett föreläggande om lö- pande vite enligt 4 5 lagen (1985:206) om viten inte är verkställbart i andra konventionsstater. Däremot är ett avgörande varigenom ett vite utdömts verkställbart. Även denna artikel förutan skulle resultatet ha blivit det- samma eftersom ett föreläggande om löpande vite inte är verkställbart i Sve- rige (jfr kravet i artikel 31 om att avgörandet skall vara verkställbart i ur- sprungsstaten).

Artikel 44

Denna artikel innehåller bestämmelser om rättshjälpsförmåner m.m. Av ar- tikelns första stycke framgår att sökanden skall vara berättigad till rättshjälp eller fri rättegång enligt verkställighetsstatens lagstiftning eller i största möj- liga utsträckning vara befriad från kostnader och avgifter för exekvaturförfa- randet i verkställighetsstaten om han i ursprungsstaten haft motsvarande för- måner. Förmånerna skall utgå utan någon särskild prövning. Om sökanden haft dessa förmåner i rättegångsstaten och ger in handlingar som utvisar detta (se artikel 47.2) skall han automatiskt vara berättigad till motsvarande förmåner enligt verkställighetsstatens lagstiftning.

Förmånerna gäller dock, såsom framgår av artikeln, endast vid det förfa- rande som regleras i artiklarna 32-35, dvs. under enpartsförfarandet i det första skedet. Förmånerna gäller således inte under den eventuellt efterföl- jande kontradiktoriska överprövningen i det andra och tredje skedet. Inte heller gäller förmånerna under verkställigheten som sådan, dvs. vid förfa- randet inför kronofogdemyndigheten.

Frågan om hur bestämmelserna förhåller sig till svensk rätt och skall till— lämpas i Sverige har redovisats i avsnitt 3.3.4.

I andra stycket finns en särskild regel som hänger samman med att förfa- randet vid de danska och isländska administrativa myndigheter som handläg- ger frågor om underhållsbidrag (jfr artikel Va i Protokoll Nr 1) är fritt från avgift; det är med andra ord aldrig aktuellt att bevilja rättshjälpsförmåner. Bestämmelsen har tillkommit för att se till att den som i andra konventions- stater begär verkställlighet av ett danskt eller isländskt underhållsavgörande inte kommer i ett sämre läge i detta hänseende än vad som gäller i fråga om underhållsavgöranden från andra konventionsstater.

Artikel 45"

I denna artikel finns bestämmelser om att säkerhet, borgen, deposition och liknande inte får krävas på ett diskriminerande sätt av den som söker verk- ställighet av en dom som har meddelats i någon av de andra konventionssta-

terna. Sålänge reglerna om säkerhet m.m. gäller lika för alla, oavsett natio- nalitet, är de således acceptabla.

Avsnitt 3 Gemensamma bestämmelser Artikel 46

I denna artikel finns bestämmelser om vilka handlingar sökanden skall ge in när erkännande eller verkställighet begärs av en utländsk dom i annan konventionsstat. Ytterligare föreskrifter, som dock endast gäller när verk- ställighet begärs, finns i artikel 47. Jfr artikel 33 tredje stycket.

De villkor som är nödvändiga för att fastställa om en dom är äkta (första punkten) följer av ursprungsstatens lag.

Föreskriften i andra punkten visar på vikten av att bevara bevis om delgiv- ning i de fall mål eller ärende avgjorts i svarandens utevaro (jfr avsnitt 3.3.7). 1 artikel 48 finns särskilda bestämmelser om hur man skall förfara i verkstäl- lighetsstaten om bevis om delgivning inte ges in.

Att legalisering eller liknande förfarande inte får krävas i fråga om de handlingar som avses i denna artikel framgår av artikel 49.

Artikel 47

Jfr artikel 46. Också artikel 47 innehåller bestämmelser om vilka handlingar den som begär verkställighet skall ge in. Artikeln är inte aktuell när endast erkännande begärs eftersom det inte krävs något särskilt förfarande för detta.

Enligt första punkten skall sökanden ge in handlingar som utvisar att do- men är verkställbari ursprungsstaten (jfr kommentarerna till artikel 31). Föreskriften innebär inte nödvändigtvis att ett särskilt intyg härom behöver inges. Det kan i vissa fall framgå direkt av den utländska domen (jfr en svensk dom vari enligt 17 kap. 14 & RB föreskrivits att den får verkställas utan hinder av att den inte vunnit laga kraft). Vissa typer av domar är också enligt uttryckliga författningsbestämmelser direkt verkställbara. I andra fall kan dock frågan om domens verkställbarhet i ursprungsstaten vara beroende av en jämförelse mellan tidpunkten för domens meddelande, dess delgivning och överklagandefristen (Jenard s. 55).

I första punkten finns vidare ett krav på att den utländska domen har del- givits gäldenären. Denna bestämmelse har tillkommit på grund av att domar i vissa stater kan verkställas oberoende av om de delgivits eller inte. Vid in- ternationell verkställighet bör gäldenären bevisligen känna till domen och dessutom ges en chans att fullgöra den frivilligt (jfr Jenard s. 55).

Beträffande andra punkten, se artikel 44. I artikel 48 finns särskilda be- stämmelser om hur man skall förfara i verkställighetsstaten om bevis om rättshjälp eller fri rättegång inte har givits in.

Att legalisering eller liknande förfarande inte får krävas i fråga om de handlingar som avses i denna artikel framgår av artikel 49.

Artikel 48

Bestämmelserna i denna artikel syftar till att undvika onödig formalism. Ar- ' tikelns första stycke tar sikte på delgivningsbevis och bevis om att rättshälp eller fri rättegång har beviljats. Om dessa bevis inte har givits in kan domsto- len i verkställighetsstaten således bestämma den tid inom vilken de skall företes, godta likvärdiga handlingar eller helt enkelt befria sökanden från skydigheten att ge in dem. En situation när det kan bli aktuellt att dispensera från kravet att inge ett delgivningsbevis är att detta har förstörts i ursprungs- staten och domstolen i verkställighetsstaten finner att den har tillräcklig be- visning om delgivning på annat sätt.

Enligt andra stycket räcker det att översättning av handlingarna är be- styrkt av en person som är behörig därtill i någon av konventionsstaterna. Också denna bestämmelse syftar till att undvika formalism. Ev. krav på översättning framgår inte av konventionen utan följer av verkställighetssta— tens lagstiftning (se vid artikel 33).

Artikel 49

Legaliseringsåtgärder och andra liknande förfaranden får enligt artikel 49 inte krävas i fråga om de handlingar som skall ges in enligt artiklarna 46 och 47. Detsamma gäller för fullmakt om sökanden utser annan att begära verk- ställighet för hans räkning. Bestämmelsen saknar betydelse vid verkställig- het i Sverige eftersom inga sådana krav ställs enligt svensk rätt. Bestämmel- sen får däremot betydelse vid ansökan om verkställighet i vissa andra kon— ventionsstater. Av bestämmelsen följer att inte ens ett sådant certifikat som föreskrivs i 1961 års Haagkonvention om avskaffande av krav på legalisering (som Sverige inte har tillträtt) får krävas.

Hänvisningar till US20

Avdelning IV Officiella handlingar (actes authentiques) och inför domstol ingångna förlikningar

Artikel 50

Enligt artikel 50 skall s.k. officiella handlingar (actes authentiques) verkstäl- las i andra konventionstatcr. Med en officiell handling avses en exekutionsti- tel som har tillkommit utan medverkan av domstol. Den har en viss officiell karaktär genom att den antingen har upprättats av eller inför myndighet eller offentlig funktionär eller genom att dess äkthet har fastställts av en myndig- het eller offentlig funktionär. Äkthetsbeviset skall hänföra sig till handlingen som sådan och inte vara begränsat till att avse exempelvis parternas under— skrifter (Jenard/Möller p. 72).

En förutsättning för verkställighet i andra konventionsstater är att den of— ficiella handlingen är verkställbar i urspru ngsstaten och att den ingivna handlingen uppfyller de villkor som är nödvändiga för att den skall kunna godtas som en sådan i ursprungsstaten. Endast officiella handlingar som sak— ligt sett faller inom konventionens tillämpningsområde (artikel 1) omfattas.

Genom en hänvisning i artikeln till artikel 31 och följande artiklar och till

konventionens Avdelning III, Avsnitt 3 följer att förfarandet vid verkställig- het av en officiell handling är detsamma som vid verkställighet av dom.

Av artikeln följer vidare att åtagandet begränsar sig till verkställighet. Det innebär att officiella handlingar inte skall erkännas och att de med andra ord inte utgör hinder mot en rättegång om samma sak i verkställighetsstaten.

Officiella handlingar är relativt främmande för svensk rätt. Skriftliga be- vittnade förbindelser angående undcrhållsbidrag godtas dock som exeku- tionstitel i Sverige (3 kap. 19 & UB). Om en sådan har godkänts av social- nämnden (jfr 7kap. 7 5 andra stycket föräldrabalken) torde de omfattas av artikel 50. .

Utländska officiella handlingar har också redan godtagits för verkställig- het på underhållsområdet (3 & andra stycket lagen 1976:108 om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet).

Danskt ”udenretligt forlig” har likaså godtagits i begränsad utsträckning (5 5 andra punkten och 10 & andra stycket lagen 1977:595 om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område). Ett udenret- ligt forlig uppfyller dock inte de villkor som uppställs i artikel 50 eftersom det inte har upprättats av eller inför myndighet eller offentlig funktionär. I den mån verkställighet begärs av ett sådant i Sverige skall verkställigheten således också i fortsättningen ske enligt bestämmelserna i 1977 års nordiska lag och inte enligt Luganokonventionen. Av samma skäl faller inte heller norska cxigibla skuldebrev under artikel 50. Sådana har hittills inte kunnat verkställas i Sverige enligt den nordiska lagstiftningen. Dessa frågor har be- handlats närmare i avnitt 3.3.6, vari föreslås att den nordiska verkställighets- lagen i framtiden skall omfatta bl.a. också dessa skuldebrev.

Artikel 51.

Förlikningar som har ingåtts inför domstol jämställs enligt bestämmelserna i artikel 51 med officiella handlingar och skall således verkställas på samma sätt om de är verkställbara i den stat där förlikningen ingicks. Inte heller i fråga om förlikningar finns det något åtagande att erkänna (jfr vid artikel 50). Om verkställighet strider mot grunderna för rättsordningen i verkställig— hetsstaten får ansökan avslås (artikel 34 andra stycket jämfört med artikel 27.1).

Bestämmelsen omfattar inga svenska förlikningar. Om en förlikning har stadfästs genom en dom, är detta en dom som skall verkställas — och erkän- nas — enligt konventionens vanliga regler (artikel 26 och artikel 31 jämförda med artikel 25). Inte heller omfattar artikel 51 sådana förlikningar som ingås inför svensk domstol och som föranleder käromålets återkallelse och målets avskrivning, inte ens i det fall förlikningcns innehåll framgår av rättens pro- tokoll. I detta fall brister nämligen det rekvisit som uppställs i artikeln om att förlikningen skall vara verkställbar i ursprungsstaten.

Avdelning V Allmänna bestämmelser Artikel 52

Artikeln har kommenterats vid artikel 2. Artikel 52 innehåller bestämmelser om tillämplig lag vid avgörandet av frågan var part har hemvist. Bestämmel- serna behandlar dels det fallet att domstol i en konventionsstat måste avgöra om part har hemvist i denna stat (första stycket), dels det fallet att domstol måste bestämma om part har hemvist i en annan konventionsstat (andra stycket). Artikeln innehåller inga regler om lagval i fråga om part med hem- vist i tredje stat. I sistnämnda fall får domstolen tillämpa sin egen internatio— nella privaträtt.

Artikel 52 är utformad för att gälla både svarandens och kärandens hem- vist. ] allmänhet handlar det om att domstolen måste fastställa svarandens hemvist. I vissa fall, exempelvis vid tillämpningen av artikel 5.2 och artikel 8 första stycket, måste dock domstolen bestämma var käranden har hemvist.

Av första stycket följer att domstolen skall tillämpa sin egen lag (lex fori) när den prövar om part har hemvist i domstolsstaten. En part kan ha hemvist i Frankrike enligt fransk lag och samtidigt enligt belgisk lag ha hemvist i Bel- gien.

Enligt andra stycket skall domstolen, när den prövar om part har hemvist i en annan konventionsstat, avgöra detta med tillämpning av den andra kon- ventionsstatens nationella lag. Bestämmelsen blir i första hand aktuell i de fall svaranden instäms inför domstol i ett annat land än det där han har hem- vist. En person som har hemvist i. ett tredje land kan exempelvis stämmas inför svensk domstol på den grunden att avtalet ingicks i Sverige (10 kap. 4 & RB). Har svaranden hemvist i en annan konventionsstat skulle svensk domstol inte vara behörig enligt denna bestämmelse i RB (artikel 3). Om svaranden i ett sådant mål bestrider svensk domstols behörighet och påstår att han har hemvist i en annan konventionsstat, exempelvis Frankrike, är svensk domstol således skyldig att fastställa om svaranden har hemvist i den andra staten innan den kan avgöra om den är behörig eller inte. För att av- göra om svaranden har hemvist i Frankrike skall den svenska domstolen där- vid enligt föreskrifterna i förevarande artikels andra stycke tillämpa fransk lag.

Artikel 53

Denna artikel har behandlats vid artikel 2. Av första stycket framgår att en juridisk person anses ha hemvist i den stat där den har sitt säte. Konventio- nen innehåller ingen definition av vad som avses med en juridisk persons säte. Artikeln innehåller en lagvalsregel som innebär att domstolen skall till- lämpa den lag som följer av den egna internationella privaträttcn när den skall bestämma var detta säte är beläget.

Artikeln omfattar enligt den svenska texten ——. liksom artikel 16.2 såväl ”bolag” som ”juridiska personer”. I den engelska texten heter det ”company or other legal person or association”. Skälet för detta är att uttrycketjuridisk person inte täcker alla former av bolag, såsom det tyska ”offene I—Iandelsge- sellschaft” som inte är en juridisk person. På samma sätt hade det inte räckt

att enbart tala om bolag eftersom detta begrepp inte omfattar andra former av sammanslutningar (”associations and foundations”).

Vissa problem kan tänkas uppstå vid tillämpningen av bestämmelsen i är- tikel 16.2 som föreskriver att domstolarna i den stat där den juridiska perso- nen har sitt säte är exklusivt behöriga att pröva frågan om exempelvis upp- lösning av ett bolag. Om domstol i en konventionsstat meddelar en dom var- igenom ett bolag upplöses, och därvid grundar sin behörighet på att bolaget enligt den tillämpliga lagen har sitt säte i denna stat, kan problem uppstå i annan konventionsstat där domen görs gällande om, exempelvis, enligt la- gen i denna andra stat en juridisk persons säte bestäms av dess stadgar och dessa utpekar erkännandestaten. I sådant fall kan erkännande vägras under åberopande av artikel 28 första stycket (Jenard s. 57).

Artikel 53 behandlar inte den prejudiciella frågan om erkännande av juri- diska personer. Den frågan får avgöras med tillämpning av domstolsstatens egen lag.

Bestämmelsen i andra stycket, som innehåller bestämmelser om tillämplig lag vid avgörandet av frågan var en ”trust” har sitt säte, har behandlats vid artikel 5.6.

Avdelning VI Övergångsbestämmelser Artikel 54

Artikel 54 innehåller övergångsbestämmelser. De kan sammanfattas enligt följande:

konventionen gäller om det rättsliga förfarandet i ursprungsstaten inled- des efter det att konventionen trätt i kraft.

konventionen gäller inte om domen i ursprungsstaten meddelades innan konventionen trätt i kraft.

konventionen gäller, under vissa förutsättningar, om det rättsliga förfa- randet i ursprungsstaten pågick då konventionen trädde i kraft och do- men har meddelats därefter.

I den sistnämnda situationen får domstolen iverkställighetsstaten pröva om domstolen i urprungsstaten varit behörig att pröva målet. Denna rätt till prövning av behörighetsfrågan som således strider mot konventionens grundprincip i övrigt — motiveras av att konventionen inte var tillämplig i ursprungsstaten vid tidpunkten för målets anhängiggörande varför svaran- den inte hade lagliga möjligheter att bestrida domstolens behörighet.

Av första stycket framgår således att konventionen är tillämplig endast på förfaranden som har inletts efter det att konventionen trätt i kraft i ur- sprungsstaten, dvs. rättegångsstaten. På samma sätt föreskrivs att konven- tionen inte gäller i fråga om officiella handlingar (actes authentiques; se vid artikel 50) med mindre konventionen trätt i kraft i ursprungsstaten då hand- lingen upprättades eller registrerades där. Härav följer bl.a. att konventio- nens behörighetsregler, reglerna om litispendens osv. inte gäller i fråga om rättegångar som har inletts innan konventionen trädde i kraft i rättegångssta- ten.

Av första stycket framgår vidare att konventionens regler om erkännande och verkställighet är tillämpliga bara om konventionen gällde mellan ur- sprungsstaten och verkställighetsstaten när det rättsliga förfarandet inleddes (resp. den officiella handlingen upprättades eller registrerades), dvs. om båda dessa stater har tillträtt konventionen vid denna tidpunkt. Enligt hu- vudregeln skall således rättegången i fråga ha inletts efter det att konventio- nen trädde i kraft staterna emellan. Från denna regel finns ett undantag i andra stycket (se nedan). _

En förutsättning för att en dom skall erkännas och verkställas i andra kon- ventionsstater är vidare att domen i fråga har meddelats efter det att konven- tionen trätt i kraft mellan de två staterna. Konventionens erkännande- och verkställighetsbestämmelser kan således aldrig åberopas i fråga om domar som meddelats före detta datum. Från denna regel finns inget undantag.

Av artikel 56 andra stycket framgår att de äldre verkställighetsavtal som enligt artikel 55 upphör att gälla i och med Luganokonventionens ikrafträ- dande fortsätter att gälla konventionsstaterna emellan i fråga om domar som har meddelats före Luganokonventionens ikraftträdande.

I artikelns andra stycke finns ett undantag från regeln om att konventionen måste gälla mellan rättegångsstaten och erkännande-/verkställighetsstaten vid tidpunkten för målets anhängiggörande. Om rättegången har inletts in- nan konventionen trädde i kraft mellan de två staterna blir konventionens regler om erkännande och verkställighet tillämpliga om domen meddelades efter konventionens ikraftträdande staterna emellan, förutsatt att domstolen i domstolsstaten har grundat sin behörighet på en bestämmelse som är god— känd enligt Luganokonventionens behörighetsregler eller om den grundat sin behörighet på en konvention som gällde mellan domstolsstaten och verk- ställighetsstaten när målet anhängiggjordes.

En behörighetsregel som är underkänd enligt Luganokonventionen god- tas också förutsatt att behörighetsregeln fanns i en mellan staterna gällande internationell överenskommelse (jfr bl.a. reglerna i artikel 57).

Om domstolen i ursprungsstaten varit behörig på någon av dessa grunder skall domen erkännas och verkställas i andra konventionsstater (förutsatt naturligtvis att någon grund för vägran inte föreligger enligt artiklarna 27 och 28).

I tredje stycket finns en speciell övergångsbestämmelse om tillämplig lag i de fall parterna i en avtalstvist skriftligen har kommit överens om att den på avtalet tillämpliga lagen skall vara irländsk lag eller lagen i en del av Storbri— tannien och Nordirland. Av bestämmelsen framgår att ett sådant avtal grun- dar behörighet för domstolarna i Irland resp. den delen av Storbritannien och Nordirland. Bestämmelsen, som ordagrant tagits över från Brysselkon- ventionen, avser att skydda parter som ingått sådana lagvalsavtal i förlitan på att avtalet enligt irländsk och brittisk praxis också grundar behörighet (Schlosser p. 175). Bestämmelsen torde sakna större praktisk betydelse i Lu- ganokonventionen.

Artikel 54 A

I denna artikel finns vissa bestämmelser om domstols behörighet i vissa sjö- rättsmål. Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.6.

I artikel 54 A har delar av arrestkonventionens regler tagits in. Bestäm— melsen gäller numera endast för Island, Norge, Finland och Sverige (Dan— mark, Grekland och Irland har tillträtt arrestkonventionen) under längst tre år räknat från ikraftträdandet av Luganokonventionen för respektive stat. Motsvarande bestämmelser finns i Brysselkonventionen.

Arrestkonventionen innehåller i första hand bestämmelser dels om de an— språk för vilka kvarstad och liknande säkerhetstgärder får meddelas, dels om vilka fartyg som får beläggas med kvarstad och dels om domstols behörighet.

Enligt arrestkonventionens artikel 2 får kvarstad beviljas endast för s.k. sjöfordringar. Vilka anspråk som omfattas av detta uttryck framgår av arti— kel 1. Enligt artikel 3 får kvarstad beviljas antingen på det fartyg till vilket sjöfordringen hänför sig eller, med vissa undantag, annat fartyg som tillhör samma ägare. Om, vid skeppslega, befraktaren ensam är ansvarig för den aktuella sjöfordringen får endast detta fartyg eller annat av befraktaren ägt fartyg beläggas med kvarstad. Av artikel 7 framgår att domstolarna i den stat där fartyget har belagts med kvarstad kan vara behöriga att pröva målet också i sak. För behörighet krävs antingen att sådan föreligger enligt den nationella lagen eller att någon av de i artikeln uppräknade förutsättning- arna föreligger (av vilka kan nämnas att käranden har hemvist i staten eller att sjöfordringen uppstått där). Alla processuella frågor skall avgöras enligt den nationella lagen.

Av bestämmelserna i artikel 54 A motsvarar punkten I arrestkonventio- nens artikel 7, dock med den skillnaden att som grund för behörighet inte kan åberopas en föreskrift i nationell lag. Punkterna 2-4 motsvarar arrest- konventionens arfikel 3 och punkten 5 motsvarar arrestkonventionens artikel 1.

Av Luganokonventionens artikel 24 följer att domstol får förordna om kvarstad och andra säkerhetsåtgärder i sjörättsmål även om den inte är be- hörig att pröva målet i sak. Domstolens behörighet att pröva målet i dess helhet följer sedan av arrestkonventionens bestämmelser (jfr Luganokon- ventionens artikel 57) eller, övergångsvis för vissa stater, av Luganokonven- tionens artikel 54 A.

Frågan om ett svenskt tillträde till arrestkonventionen övervägs för närva- rande inom justitiedepartementet. Skulle dessa överväganden leda till att Luganokonventionen och arrestkonventionen ratificeras vid samma tid- punkt, blir artikel 54 A i Luganokonventionen aldrig tillämpligi Sverige.

Avdelning VII Förhållandet till Brysselkonventionen och till andra konventioner

Artikel 54 B

Denna artikel som behandlar förhållandet mellan Brysselkonventionen och Luganokonventionen har behandlats i avsnitt 2.7. Punkten 3 har också bc- handlats vid avsnitt 2.4.4 (jfr artikel 28 andra stycket). '

Artikel 55

Denna artikel som behandlar förhållandet mellan Luganokonventionen och andra generella verkställighetskonventioner har behandlats i avsnitt 2.8.

Artikel 56

Av artikel 56 första stycket följer att de konventioner som avses i artikel 55 fortsätter att gälla i den mån de har ett större tillämpningsområde än Luga- nokonventionen. Vidare framgår av andra stycket att de fortsätter att gälla för domar som har meddelats före konventionens ikrafträdande; sådana do- mar kan ju aldrig erkännas och verkställas enligt Luganokonventionen. Arti- keln har kommenterats i avsnitt 2.8 och vid artikel 54. Beträffande 1977 års nordiska konvention, se avsnitt 3.3.6.

Artikel 57

Artikeln, som innehåller regler om förhållandet mellan Luganokonventio- nen och andra multilaterala eller bilaterala konventioner som på särskilda områden gäller konventionsstaterna emellan, har kommenterats i avsnitt 2.9.

Artikel 58

Brysselkonventionens artikel 58 innehåller särskilda bestämmelser om rät- tigheter som schweiziska medborgare har enligt ett avtal mellan Schweiz och Frankrike från år 1869. Den kunde undvaras i Luganokonventionen och Brysselkonventionens artikel 58 har genom 1989 års tillträdeskonvention formulerats om till en övergångsbestämmelse. Att artikelnumret behållits har sin grund i önskemålet att behålla parallelliteten mellan Bryssel- och Lu- ganokonventionerna.

Artikel 59

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.4.1. Enligt första stycket får konven- tionsstaterna ingå avtal med tredje stat som innebär ett åtagande att inte er- känna och verkställa domar som har meddelats i stater som har tillträtt Luga- nokonventionen om domstolen har grundat sin behörighet uteslutande på så- dana exorbitanta behörighetsregler som avses i artikel 3.

Bestämmelsen gör det möjligt att skydda svarande som har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i den aktuella tredje staten. Artikeln innebär såle- des att den fria rörligheten för domar kan begränsas i viss utsträckning och har sin grund i att Luganokonventionen inte har några som helst begräns- ningar i fråga om domstolars internationella behörighet i de fall svaranden har hemvist i en stat som inte har tillträtt Luganokonventionen. '

Ett exempel på en sådan konvention som avses i artikelns första stycke är 1977 års nordiska verkställighetskonvcntion. I den konventionen åtar sig de nordiska staterna att inte verkställa domar från andra stater om gäldenären har hemvist i något av de nordiska länderna och domstolen i ursprungsstaten

grundat sin behörighet på särskilt uppräknade exorbitanta forumregler (bl.a. förmögenhetsforum och kärandens hemvist). Brysselkonventionens motsvarande artikel kombinerad med den nordiska konventionen har såle- des gjort det möjligt för Danmark att vägra verkställa domar från andra EG- stater som annars skulle ha verkställts enligt Brysselkonventionens regler.

Andra stycket innehåller vissa begränsningar i konventionsstaternas rätt att ingå avtal av det slag som avses i första stycket. De behöver inte kommen- teras närmare.

Avdelning VIII Slutbestämmelser Artikel 60-68

Slutbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 2.10 och kräver inga ytterli- gare kommentarer.

Protokoll Nr 1 Angående vissa frågor om domstols behörighet, förfarande och verkställighet

Artikel I

I denna artikel finns särskilda regler som begränsar användningen av uppfyl- lelseforum i artikel 5.1 och prorogationsforum enligt artikel 17 i de fall sva- randen har hemvist i Luxemburg.

Bestämmelsen i första stycket har sin grund i de särskilda ekonomiska för- hållandena mellan Belgien och Luxemburg som innebär att större delen av de avtal som ingås mellan parter som har hemvist i något av de två länderna regelmässigt skall uppfyllas i Belgien. Utan denna undantagsbestämmelse skulle en kärande med hemvist i Belgien regelmässigt kunna väcka talan i Belgien mot en svarande med hemvist i Luxemburg under åberopande av artikel 5.1.

Bestämmelsen i andra stycket har sin grund i att det stora flertalet avtal som ingås av personer bosatta i Luxemburg är internationella avtal. Av detta skäl var det nödvändigt att ställa tipp strängare villkor för prorogationsavtal än dem som följer av artikel 17.

Artikel Ia

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1 (under rubriken Särskilda behö- righetsregler), 2.4.4 och 3.2.1. Jfr också vid artikel 5.1. Artikeln medger att Schweiz vid deponeringen av ratifikationsinstrumentet reserverar sig mot skyldigheten att erkänna och verkställa utländska domar som har meddelats mot den som hade hemvist i Schweiz vid tidpunkten för talans väckande i fall då domstolen i ursprungsstaten har grundat sin behörighet uteslutande på bestämmelsen i artikel 5.1 (uppfyllelseforum). Vissa ytterligare krav och begränsningar framgår av punkten 1.b) och c) och punkten 2. Artikeln är motiverad av den schweiziska konstitutionen. Denna för närvarande före- mål för en revidering. Reservationen upphör därför att gälla den 31 decem- ber 1999 och kan återtas dessförinnan.

Artikel Ib

Artikeln har behandlats i avsnitt 2.4.4 och vid artikel 16.1 b). Den medger konventionsstaterna att under vissa förutsättningar reservera sig mot skyl- digheten att erkänna och vetkställa vissa domar som gäller tidsbegränsade nyttjanderättsavtal och där domstolen har grundat sin behörighet på artikel 16.1.b). I avsnitt 3.2.1 föreslås att Sverige inte utnyttjar dennna reserva- tionsmöjlighet.

Artikel II

Bestämmelserna i denna artikel har kommenterats vid artikel 1 samt i avsnitt 2.4.4 och 3.2.3.

1 första stycket förskrivs att en person som har åtalats för ett icke uppsåtligt brott man har särskilt haft trafikmål i tankarna - har rätt till försvarare under rättegången även om han inte inställer sig personligen. Konventionen omfattar inte brottmålsrättegångar i och för sig men väl skadeståndsanspråk som handläggas inom ramen för ett straffrättsligt förfarande (jfr vid artikel 1 och artikel 5.4). Om en person döms i sin utevaro för ett trafikbrott i en konventionsstat kommer skadeståndsanspråk i allmänhet att grundas på den fällande domen och i vissa stater är ansvarsfrågan rättskraftigt avgjord ge- nom brottmålsdomen och kan över huvud taget inte omprövas i en senare rättegång rörande ett enskilt anspråk. Det är därför angeläget att se till att svarandens intressen tillgodoses redan under brottmålsrättegången. Arti- keln har i första hand utformats med tanke på att lagstiftningen i vissa kon- ventionsstater föreskriver personlig inställelseskyldighet för svaranden även med avseende på det enskilda anspråk som prövas inom ramen för ett brott- målsförfarande.

De svenska bestämmelserna i 21 kap. RB om den misstänktes rätt till för- svarare uppfyller föreskrifterna i förevarande artikel; de gäller oberoende av ev. skyldighet för den misstänkte att inställa sig personligen till brottmålsrät- tegången. Det bör framhållas att artikel II inte ålägger konventionsstaterna att tillhandahålla offentlig försvarare.

I andra stycket finns bestämmelser som syftar till att ytterligare skydda sva- randen i dcnna typ av mål (jfr vid artikel 27.2). Konventionsstaterna får en- ligt dessa bestämmelser vägra att erkänna och verkställa en dom rörande ett civilrättsligt anspråk som har prövats inom ramen för en brottmålsprocess av det slag som avses i artikeln, om svaranden inte haft tillfälle att svara i målet. I artikeln syftas därvid på rättegångar där svaranden har ålagts att inställa sig personligen Vid rättegången och uteblivit (Jenard s. 63). Att svaranden inte haft tillfälle att svara i målet innebär närmast att han inte har kunnat tillvarata sina intressen genom att företrädas av ombud (”uden at den på-

” ”

gaeldende har haft mulighed for at varetage sine intresset , without the per-

son concerned having had the opportunity to arrange for his defence , sans que la personne en cause ait eu la possibilité 'de se faire défendre”, ”ohne dass sich der Angeklagte verteidigen konnte”). I avsnitt 3.2.3 föreslås att denna vägransgrund blir obligatorisk i Sverige (jfr 3 5 i propositionens'lag-

förslag 1).

Artikel III

Bestämmelserna i denna artikel, som behandlar kostnader för verkställig- hetsförfarandet, har berörts i avsnitt 2.4.3.

Artikel IV

Denna artikel, som behandlar delgivningfrågor, har behandlats vid artikel 20 samt i avsnitt 2.3.5 och 3.2.1. Jag har i sistnämnda avsnitt föreslagit att Sverige utnyttjar den i artikelns andra stycke givna möjligheten att reservera sig mot artikelns bestämmelser om att handlingar kan sändas för delgivning mellan konventionsstaterna på tjänstemannanivå.

Artikel V

Denna artikel har kommenterats vid artikel 6.2 och vid artikel 10.

Artikel Va

Denna artikel har kommenterats vid artikel 1 och vid artikel 32.

Artikel Vb

Artikeln har kommenterats i avsnitt 2.3.1 (under rubriken Exklusiv behörig- het), 2.3.3 och 3.3.7. Som framgår av sistnämnda avsnitt bör artikeln föran- leda en ändring i sjömanslagen (propositionens lagförslag 4).

Artikel Vc

Artikel Vc i Protokoll Nr 1 till Brysselkonventionen innehåller en särskild bestämmelse SOm tar sikte på tillämpningen av EGs patentkonvention. Bc- stämmelsen kunde undvaras i Luganokonventionen.

Artikel Vd

Bestämmelserna i denna artikel har behandlats vid artikel 16.4.

Artikel VI

Av bestämmelserna i denna artikel framgår att konventionsstaterna skall un— derrätta depositarien, schweiziska federala rådet, om de lagändringar som konventionsstaterna vidtar med avseende på olika bestämmelser som om- nämns på olika ställen i konventionen (se bl.a. artikel 3) liksom ändringar i företeckningarna i Avdelning III, Avsnitt 2, över de utsedda exekvaturdom- stolarna. Konventionsstaterna kan alltså ensidigt besluta om ändringar i sist- nämnda hänseende. Bestämmelscrna föranleder särskilda föreskrifter för Sveriges del (8 5 i propositionens lagförslag 1).

Protokoll Nr 2 Om en enhetlig tolkning av konventionen

Innehållet i Protokoll Nr 2 har redovisats i avsnitt 2.11.

Protokoll Nr 3 Om tillämpningen av artikel 57 Prop. 1991/92:128

Innehållet i Protokoll Nr 3 har kommenterats i avsnitt 2.9.

Hänvisningar till US22

Förklaringarna

Den första förklaringen har avgivits av EG-staterna och rör Protokoll Nr 3 och artikel 57. Den har kommenterats i avsnitt 2.9.

De båda andra förklaringarna, varav den första har avgivits av EG-sta- tema och den andra av EFTA-staterna, rör tillämpningen av Protokoll Nr 2 och har kommenterats i avsnitt 2.11.

Hänvisningar till US23

6 Specialmotivering

6.1. Förslaget till lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen

Övervägandcna bakom den valda lagstiftningstekniken — inkorporeringsme- toden och lagens närmare innehåll har redovisats i avsnitt 3.3.1 och 3.3.2.

15

Den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område skall gälla som lag här i landet. Konventionens svenska, engelska och franska texter finns intagna som bi- laga till denna lag.

I första stycket föreskrivs att Luganokonventionen gäller som lag här i landet. Av artikel 65 följer att detta gäller inte bara konventionen som sådan utan även de tre protokollen. De till konventionen fogade förklaringarna omfattas däremot formellt inte.

Av konventionens artikel 68 framgår att konventionen är upprättad på fjorton språk och att alla har samma giltighet. I andra stycket i förevarande paragraf har angivits att de svenska, engelska och franska texterna finns fo- gade som bilaga till lagen. Enligt 14 5 lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar krävs inte att konventionens samtliga språkver- sioner kungörs. Det räcker att uppgift lämnas om var övriga texter finns till- gängliga. Eftersom den svenska texten har samma vitsord som övriga texter är det i och för sig tillräckligt att foga den svenska texten till lagen. Det är emellertid en fördel för enskilda som vill åberopa konventionstexten utom- lands att ha tillgång också till de engelska och franska versionerna. Dessa kan också tjäna till ledning för de svenska domstolarnas tolkning av de olika artiklarna.

25

Om det inte finns någon behörig domstol när svensk domsrätt föreligger en- ligt denna lag, skall frågan tas upp av Stockholms tingsrätt.

Paragrafen tar sikte på situationer då Luganokonventionens domsrättsregler leder till att ett mål skall tas upp i Sverige men våra interna forumregler inte anvisar någon behörig domstol. Frågan har utvecklats i avsnitt 3.3.2.

35

Ett avgörande som rör ett sådant civilrättsligt anspråk som avses i artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1 skall varken erkännas eller verkställas här.

Artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1 till Luganokonventionen ger möjlig- het att i vissa fall vägra erkänna domar som gäller civilrättsliga anspråk prö- vade inom ramen för ett utländskt brottmålsförfarandc. Som framgår av arti- keln rör det sig om brottmål avseende icke uppsåtliga brott. Bestämmelsen

i förevarande paragraf innebär att möjligheten till vägran att erkänna domar av detta slag har gjorts obligatorisk. Frågan har behandlats i avsnitt 3.2.3.

45

Vid den handläggning som avses i artikel 32 skall hovrätten bestå av en lagfa- ren domare.

För det förfarande som avses i artikel 37.1 och artikel 40 gäller rättegångs- balkens regler om besvär i hovrätt i tillämpliga delar, om inte konventionen föreskriver något annat. En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 40 skall göras skriftligen. Den skall ha kommit in till hovrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

En domare som har handlagt ett mål enligt artikel 32 ärjävig att handlägga mål om samma sak enligt artikel 37.1 och artikel 40.

Luganokonventionens bestämmelser om exekvaturförfarandet ger möjlig- het till prövning i tre lcd. För svensk del skall prövningen i både det första och det andra skedet göras av Svea hovrätt (jfr avsnitt 2.4.1, 2.4.3 och 3.2.2). Konventionen reglerar till viss del det närmare förfarandet under exekva- turprövningen. I övrigt tillämpas intern rätt (se artikel 33 första stycket). Förevarande paragraf reglerar förfarandet i Svea hovrätt.

Bestämmelsen iförsta stycket rör förfarandet vid den inledande pröv- ningen enligt artikel 32. Av bestämmelsen framgår att hovrätten vid denna prövning skall bestå av en domare. Det innebär att hovrätten i detta skede inte får avgöra målet i kollegial sammansättning.

För detta skede av exekvaturprövningen finns vissa särbestämmelser i konventionen (artikel 33 andra och tredje styckena samt artiklarna 34, 35 och 47-49). I övrigt blir handläggningen densamma som i de verkställighets- mål som redan i dag handläggs av Svea hovrätt.

I andra stycket regleras det andra skedet av exekvaturförfarandet (artikel 37.1 resp. artikel 40). Bestämmelsen hänvisar till rättegångsbalkens regler om besvär i hovrätt. Det är närmast bestämmelserna i 52 kap. RB som kom- mer i fråga, t.ex. reglerna om komplettering i 6 & och muntligt förhör i 7 & första stycket. Rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i allmänhet är också tillämpliga på förfarandet i den mån de passar in på detta, liksom bestämmelser i annan lagstiftning som kan komma att tillämpas i besvärs- mål. I förevarande bestämmelse har markerats att bestämmelserna i rätte- gångsbalken gäller endast i tillämpliga delar. Som påpekats i avsnitt 3.3.2 blir det t.ex. aldrig aktuellt att tillämpa bestämmelserna om inhibition i 52 kap. 7 5 andra stycket RB. Vidare finns i förevarande bestämmelse en påminnelse om att reglerna i rättgängsbalken är subsidiära i förhållande till konventio- nens bcstämmelser (t.ex. artikel 38).

I det andra skedet av exekvaturprövningen gäller rättegångsbalkens van- liga rcglcr om hovrättens sammansättning.

Paragrafens andra stycke innehåller också en bestämmelse om klagotidens längd i fall då avgörandet från den inledande prövningen enligt artikel 32 överklagas av borgenären. Denna fråga har nämligen inte reglerats i konven- tionen (ang. klagofrist för gäldenären, se nedan). Klagotiden är fyra veckor. Den räknas från det att beslutet meddelades. Det ställs alltså inget krav på

delgivning av beslutet. Ansökan om ändring skall ges in till hovrätten, som prövar om den har kommit in i rätt tid. Beslut om awisning av en för sent inkommen inlaga skall fattas av hovrätten i vanlig sammansättning. Denna fråga har närmare utvecklats i avsnitt 3.3.2.

Eftersom borgenären i normalfallet befinner sig utomlands, finns det an- ledning att räkna med att han på grund av oförutsedda omständigheter kan få förhinder att komma in med sitt överklagande i rätt tid. Föreligger laga förfall har han möjlighet att få fristen förlängd enligt bestämmelserna i 58 kap. RB om återställande av försutten tid. En sådan ansökan skall enligt 58 kap. 12 & göras hos högsta domstolen.

När det är gäldenären som överklagar ett beslut från första instans gäller de klagofrister som angivits i artikel 36. I artikelns andra stycke finns ett för- bud mot att förlänga fristen på grund avlångt avstånd. Det bör uppmärksam- mas att klagofristerna enligt artikel 36 börjar löpa först då gäldenären delges beslutet.

Av tredje stycket framgår att en domare som har gjort den inledande pröv- ningen enligt artikel 32 är jävig att handlägga mål om samma ansökan i det andra skedet av exekvaturförfarandet. Detta gäller både när ansökan har bifallits och när den har avslagits vid den inledande prövningen. Frågan har behandlats i avsnitt 3.3.2. Innebörden av att domaren är jävig framgår av 4kap. 15 & RB.

55

För det förfarande som avses i artikel 37.2 och artikel 41 gäller rättegångsbal- kens regler om besvär i högsta domstolen i tillämpliga delar, om inte konven- tionen föreskriver något annat. Talan får inte komma under högsta domsto- lens prövning utan att högsta domstolen meddelat sökanden tillstånd till detta enligt 54 kap. 105 rättegångsbalken.

Högsta domstolen är sista instans vid exekvaturprövningen. I paragrafen finns bestämmelser om förfarandet där. De motsvarar bestämmelserna i 4 5 andra stycket.

Paragrafen innehåller inga särregler om den tid inom vilken besvären skall ges in. Härav följer att reglerna i 56 kap. 1 & RB blir tillämpliga. De innebär att besvärsinlagan skall ges in till hovrätten inom fyra veckor från den dag beslutet meddelades.

En förutsättning för att högsta domstolen skall pröva målet är att pröv- ningstillstånd har beviljats. Bakgrunden till denna regel framgår av avsnitt 3.2.2 och avsnitt 5 vid artikel 37.

öä

Om en ansökan om verkställighet bifalls, skall det utländska avgörandet verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom, så- vida inte annat följer av artikel 39. Vid verkställighet av ett utländskt avgö- rande som rör säkerhetsåtgärd skall i stället utsökningsbalkens bestämmel- ser om verkställighet av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd till- lämpas.

I paragrafen ges besked om vilka bestämmelser som skall tillämpas på verk-

Prop. 1991/921128

ställighetsstadiet, sedan det enligt reglerna i konventionen har konstaterats att verkställighet av ett utländskt avgörande får äga rum här i landet. Med avgörande avses alla slags domar, beslut och utslag, oavsett deras beteckning (se artikel 25 och kommentarerna därtill i avsnitt 5).

Paragrafens första mening handlar om fall då konventionen medger full verkställighet av det utländska avgörandet. Bestämmelsen omfattar också olika interimistiska beslut, t.ex. interimistiska beslut om underhållsbidrag, om beslutet får verkställas i ursprungsstaten. Det utländska avgörandet skall verkställas på samma sätt som en svensk lagakraftägande dom. Motsvarande bestämmelse finns i andra lagar om verkställighet av utländska avgöranden.

Av artikel 39 första stycket framgår att ett verkställighetsbeslut från den inledande prövningen enligt artikel 32 bara innebär att säkerhetsåtgärder får vidtas mot gäldenärens egendom. För att det utländska avgörandet skall bli fullt verkställbart krävs dessutom att klagofristen enligt artikel 36 har löpt ut utan att gäldenären har klagat eller att verkställighet har medgivits av hov- rätten eller högsta domstolen efter det att beslutet från den inledande pröv- ningen har överklagats.

Bestämmelsen i första meningen innebär att utsökningsbalkens regler fullt ut blir tillämpliga när det gäller verkställigheten som sådan; denna ärju oreg- lerad i konventionen. Det innebär bl.a. att borgenären måste ansöka om verkställighetsåtgärder hos kronofogdemyndighetcn och att verkställighet alltså inte är en automatisk följd av ett bifallande cxekvaturbeslut. Borgenä- ren kan ju t.ex. vilja försöka förmå gäldenären att frivilligt göra rätt för sig. Gäldenären kan i sin tur tänkas vilja betala frivillligt för att undvika ytterli- gare kostnader, sedan han konstaterat att exekvaturprövningen utfallit till hans nackdel.

l paragrafens andra mening regleras det fallet att det utländska avgörandet som sådant är ett förordnande om säkerhetsåtgärd. Med uttrycket säkerhets- åtgärd avses i första hand sådana åtgärder som kan jämställas med åtgärder enligt 15 kap. RB, dvs. kvarstad, återställande av rubbad besittning och olika andra åtgärder för att säkerställa sökandens rätt (ang. interimistiska beslut, se ovan vid första meningen). Avgöranden av detta slag kan komma att verkställas i Sverige i två fall. Antingen har beslutet meddelats i den kon- ventionsstat där tvisten i fråga kommer att avgöras, eller har avgjorts, i sak. Eller också härrör det från en tredje konventionsstat, där man har förordnat om säkerhetsågärden med stöd av artikel 24 i konventionen.

Den utländska säkerhetsåtgärden skall verkställas enligt utsökningsbal- kcns bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad m.m. Dessa be- stämmelser återfinns i 16 kap. 10—16åå UB. Bestämmelserna har kommente- rats i avsnitt3.3.2.

75

Om hovrätten vid det förfarande som avses i artikel 32 bifaller en ansökan om verkställighet, skall hovrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvar- stad eller annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

Paragrafen ger besked om den närmare innebörden av sådana säkerhetsåt- gärder som avses i artikel 39 (jfr kommentaren till denna i avsnitt 5). Rätten

till dessa säkerhetsåtgärder följer direkt av att hovrätten medger verkställig- het av en dom eller motsvarande vid den inledande prövningen enligt artikel 32. Borgenären skall alltså inte behöva utverka ett särskilt tillstånd till säkerhetsåtgärder i detta fall.

Av paragrafen framgår att de säkerhetsåtgärder som står till buds är de som regleras i 15 kap. RB, dvs. framför allt kvarstad. Att rätten till säker- hetsåtgärder är en automatisk följd av hovrättens beslut om verkställighet innebär inte att kronofogdemyndighetcn verkställer dem ex officio. Det för- utsätts alltså att borgenären ansöker om verkställighet hos kronofogdemyn- dighetcn. Ansökan behandlas sedan som en begäran om verkställighet av ett svenskt domstolsbeslut om säkerhetsåtgärd i enlighet med bestämmelserna i 16 kap. 10-16 55 UB.

$$

Regeringen skall tillkännage innehållet i sådana underrättelser som avses i artikel VI i Protokoll Nr 1.

Bakgrunden till denna paragraf har behandlats i avsnitt 3.3.2.

Hänvisningar till S6-1

6.2. Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) 3375

I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp tvistemål som avses i 3366; skall bestämmelserna om laga domstol i tvistemål i allmänhet tilläm- pas. Talan får även väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Har säkerhet för en fordran ställts hos myndighet till befrielse från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid sjörättsdom- stolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan angående en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har frigetts.

Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av passagerare eller resgods får väckas endast vid domstol

1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga rörelse;

2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;

3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt bosatt, förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är un- derkastad dess domsrätt; eller

4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess domsrätt.

Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får parterna avtala att talan skall väckas vid annan domstol eller att tvisten skall hänskjutas till skiljemän.

Finns inte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har kunnat sökas enligt första stycket, andra stycket 1 eller 2 eller tredje stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten.

Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets hemvist.

Bestämmelsema i denna paragraf gäller inte om annat följer av lagen (1992-000) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen.

Ändringen innebär att det till paragrafen har fogats ett sjätte stycke med

upplysning om att inkorporeringslagens regler går före bestämmelserna i pa- ragrafen. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 3.3.7.

Hänvisningar till S6-2

6.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz

125

Denna lag gäller inte i fråga om dom eller förlikning som skall erkännas och verkställas enligt lagen (I992:000) med anledning av Sveriges tillträde till Lu— ganokonventionen. Den gäller inte heller ifråga om dom eller förlikning som avser

1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri inbegripen fråga om ogiltighet av rättshandling som ingåtts av konkursgäldenären; eller

2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller påföljd av sådan skyldighets åsidosättande, dock att även i ty fall domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av familjerättslig eller arvsrättslig natur.

Ändringen har behandlats i avsnitt 3.3.7.

6.4. Förslaget till lag om ändring i sjömanslagen (1973z282) 145

Tvist om sjömans anställningsförhållande får inte dras inför utländsk myn- dighet.

Första stycket gäller inte om annat följer av lagen (1992:000) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen.

Ändringen i sjömanslagen har behandlats i avsnitt 3.3.7. Som framgår av det avsnittet är sjömanslagen i ett annat sammanhang föremål för en mera hel- täckande översyn.

Hänvisningar till S6-4

6.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

Ändringarna i 1977 års nordiska verkställighetslag har behandlats i avsnitt 3.3.6.

Verkställighet här i riket skall på ansökan ske även av

1. förlikning som i fråga av privaträttslig beskaffenhet har ingåtts inför domstol eller annan myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge och som får verkställas i den stat där den har ingåtts,

2. förlikning som avses i 5478, stk 1, nr. 4, loven om rettens pleje (udenret- ligtforlig), om förlikningen har träffats och får verkställas i Danmark samt gäldenären hade hemvist där när den ingicks,

3. skuldebrev som enligt dansk lag kan utgöra grund för verkställighet utan rättegång, om skuldebrevet har undertecknats av gäldenären i Danmark och han då hade hemvist i Danmark,

4. skuldebrev som enligt norsk lag kan utgöra grund för verkställighet utan rättegång, om skuldebrevet har undertecknats av gäldenären [ Norge och han då hade hemvist i Norge,

5, lagakraftvunnet beslut av finsk exekutiv myndighet varigenom köpare el- ler säljare har ålagts betalningsskyldighet i samband med återtagning av gods som har sålts på avbetalning, om den betalningsskyldige vid tidpunkten för åter-tagningen hade hemvist i Finland.

Till uppräkningen i 5 5 om vilka nordiska exekutionstitlar som kan verkstäl- las i Sverige har fogats dels danska exigibla skuldebrev (punkten 3), dels norska exigibla skuldebrev (punkten 4). Lagändringen har behandlats i av- snitt 3.3.6. Rätten till verkställighet enligt förevarande paragraf är inte ovill- korlig. De begränsningar i denna rätt som framgår av 10 å andra stycket gäl- ler även de nya exekutionstitlarna.

Bestämmelsen i den nya femte punkten motsvaras helt av punkten 3 i den tidigare lydelsen.

75

Denna lag tillämpas inte om lagen (1992:000) med anledning av Sveriges till- träde till Luganokonventionen är tillämplig eller om annat följer av särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden och förlik- ningar på särskilda rättsområden.

Lagen tillämpas inte heller beträffande

1. dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal separation, äkten- skapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adop- tivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om ej fråga är om verkstäl- lighet av dom som skall gälla här i riket enligt 22?) förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och

förmyndcrskap,

2. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall, om ej fråga är om verkställighet enligt 6 5,

3. dom eller förlikning rörande familjerättslig underhållsskyldighet,

4. dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,

5. dom eller förlikning angående rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvarighet för den dödes gäld, om ej den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater,

6. dom eller förlikning angående

a) gäldenärs försättande i konkurs,

b) inledande av förhandling om offentligt ackord utan konkurs,

c) andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning beroende frågor eller

d) rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de nordiska länderna, om av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ac- kordsförhandling framgår att gäldenären inte hade hemvist i något av de nor- diska länderna, '

7. dom eller förlikning i mål som skall upptagas omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister rörande kollektivavtal.

Till denna paragraf har i första stycket fogats en regel som innebär att lagen inte gäller, om Luganokonventionen är tillämplig. Bestämmelsens sista led har, i sak oförändrat, flyttats över från paragrafens sista stycke.

105

Beslut om verkställighet, som söks hos kronofogdemyndighet, meddelas utan motpartens hörande, om inte kronofogdemyndighetcn bestämmer an- nat.

Ansökan om verkställighet av förlikning eller skuldebrev som avses i 5 5 2—4 får inte bifallas utan att tillfälle har beretts motparten att yttra sig. In- kommer han med bestridande som inte är uppenbart ogrundat, skall ansök- ningen avslås. Innehåller förlikning som avses i 5 5 2 bestämmelse om skyl- dighet att ersätta kostnad, får detta belopp jämkas.

Hänvisningen i paragrafens andra stycke till vissa bestämmelser i 5 5 har ut- vidgats till att gälla även de norska och danska cxigibla skuldebrev som avses i 5 & punkterna 3 och 4. Det innebär att en ansökan om verkställighet av ett sådant skuldebrev aldrig får bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig och att ansökningen skall avslås om denne inkommer med ett bestridande som inte är uppenbart ogrundat. Villkoren är desamma som se- dan tidigare gäller för danskt udenretligt forlig.

Hänvisningar till S6-5

6.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område

15

Denna lag är tillämplig på domar som har meddelats i Österrike i ämnen av privaträttslig beskaffenhet. Lagen tillämpas på domar i sådana ämnen, även om de har meddelats i ett straffrättsligt förfarande. Lagen tillämpas inte om lagen (1 992.000) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokon ventionen är tillämplig.

Ändringen har behandlats i avsnitt 3.3.7.

6.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning

55

Om enligt någon särskild föreskrift en tvist angående en förpliktelse skall tas upp av en annan myndighet än tingsrätt, kan saken prövas enligt denna lag endast om det finns bestämmelser som medger sådan prövning. Vad som sägs i denna lag om tingsrätt skall i sådana fall i stället gälla den andra myn- digheten.

Bestämmelserna om betalningsföreläggande och vanlig handräckning gäl- ler inte om svaranden vid tidpunkten för ansökan har hemvist i en främmande stat som har tillträtt den i Lugano den IÖseptember 1988 antagna konventio- nen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område eller om det i en sådan stat pågår rättegång om samma sak och denna rättegång kan leda till ett avgörande som är verkställbart i Sverige.

Av det nya andra stycket framgår att kronofogdemyndighetcn inte får ta upp ansökan om betalningsföreläggande eller vanlig handräckning, om svensk domstol skulle vara förhindrad att ta upp saken till prövning enligt Lugano- konventionens domsrättsregler. Dessa summariska processformer står inte heller till förfogande i litispendenssituationer av det slag som anges i stycket. Särskild handräckning berörs inte av de nya bestämmelserna. Övervägan- dena bakom dessa har redovisats i avsnitt 3.3.5.

Hänvisningar till S6-7

7 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före- slår riksdagen att dels godkänna den i Lugano den 16 september 1988 antagna kon- ventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område med den reservation som har angetts, dels anta förslagen till 1. lag med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen, 2. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1), 3. lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och verkställig- het av domar som meddelats i Schweiz, 4. lag om ändring i sjömanslagen (1973:282), 5. lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställig- het av nordiska domar på privaträttens område, 6. lag om ändring i lagen (1983:368) om erkännande och verkställig- het av österrikiska domar på privaträttens område, 7. lag om ändring i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

8. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1991/922128

Departementspromemorians lagförslag PrOP- 1991/92:128

B'l ] 1 Förslag till _ 1 aga Lag om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs följande.

l 5 Den i Lugano den 16 september 1988 antagna konventionen om dom- stols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område skall gälla som lag här i landet.

Konventionens svenska, engelska och franska text finns intagen som bilaga1 till denna lag.

2 5 Om en stämning eller motsvarande handling skall delges utomlands med en svarande som har hemvist i en konventionsstat och svaranden inte går i svaromål, får målet inte avgöras förrän det har klarlagts

1. att handlingen har delgivits i en form som föreskrivs i den anmodade statens lagstiftning för delgivning av i denna stat upprättade handlingar med personer som är bosatta på den statens område eller att handlingen har läm- nats till svaranden eller i hans bostad på annat sätt som är tillåtet enligt Haag- konventionen den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, och

2. att delgivningen har ägt rum i så god tid att svaranden haft möjlighet att avge svaromål.

3 5 Ett avgörande rörande. ett sådant civilrättsligt anspråk som avses i artikel II andra stycket i Protokoll Nr 1 skall varken erkännas eller verkstäl— las här.

4 å För det förfarande som avses i artikel 32, artikel 37.1 och 40.1 gäller rät- tegångsbalkens regler om besvär i hovrätt om inte konventionen föreskriver annat. Vid den handläggning som avses i artikel 32 är hovrätten domför med en lagfaren domare.

En sådan ansökan om ändring som avses i artikel 40.1 skall göras skriftli- gen inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades.

5 5 För det förfarande som avses i artikel 37.2 och artikel 41 gäller rätte— gångsbalkens regler om besvär i högsta domstolen om inte konventionen fö- reskriver annat. Högsta domstolen får inte pröva frågan utan att högsta dom- stolen meddelat sökanden tillstånd till detta enligt 54 kap. 10?) första punk- ten rättegångsbalken.

6 5 För det förfarande som avses i artiklarna 32, 37, 40 och 41 gäller i övrigt vad som i rättegångsbalken är föreskrivet om rättegången i allmänhet om inte konventionen föreskriver annat.

7 5 Om ansökan om verkställighet bifalls skall avgörandet verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom. I fråga om beslut som avses i artikel 24 skall utsökningsbalkens bestämmelser om verkställig- het av beslut om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd tillämpas.

8 5 Om hovrätten bifaller ansökan om verkställighet skall hovrättens beslut i motsvarande mån anses innefatta ett beslut om kvarstad eller annanåtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken.

1 Se bilaga 1 till promemorian. Den franska och engelska texten har uteslutits i prome- morian. 234

95. Det ankommer på regeringen att tillkännage innehållet i sådana under- Prop. 1991/921128 rättelser som avses i artikel VI i Protokoll Nr 1. Bilaga 1

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2 Förslag till Prop. 1991/92:128 Lag om ändring i lagen (1936:79) om erkännande och Bilaga 1 verkställighet av dom som meddelats i Schweiz

Härigenom föreskrivs att 12 & lagen (1936:79) om erkännande och verk- ställighet av dom som meddelats i Schweiz skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 5 Denna lag äger ej tillämpning å Denna lag gäller inte i fråga om dom eller förlikning som gäller dom eller förlikning som skall erkän-

nas och verkställas enligt lagen (I992:000) om domstols internatio- nella behörighet och om verkställig- het av utländska domar på privaträt- tens område. Den gäller inte heller i fråga orn dom eller förlikning som avser 1. konkurs eller ackordsförhandling utan konkurs, däri inbegripen fråga om ogiltighet av rättshandling som ingåtts av konkursgäldenären; eller 2. rätt till fast egendom i annat land än Schweiz eller skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller påföljd av sådan skyldighets åsidosättande, dock att även i ty fall domen eller förlikningen gäller, där den avser ämne av familjerättslig eller arvsrättslig natur.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Bilaga 1

3 Förslag till Lag om ändring i sjömanslagen (1973:282)

Härigenom föreskrivs att 14 & sjömanslagen (1973:282) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 & Tvist om sjömans anställningsför- Tvist om sjömans anställningsför- hållande får ej dragas inför utländsk hållande får inte dras inför utländsk myndighet. myndighet.

Första stycket gäller inte om annat följer av lagen (1992:000) om dom- stols internationella behörighet och om verkställighet av utländska do- mar på privaträttens område.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

4 Förslag till Lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 5, 7 och 10 55 lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område skall ha föl-

jande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

55

Verkställighet här i riket skall på ansökan ske även av

1. förlikning som i fråga av privaträttslig beskaffenhet har ingåtts inför domstol eller annan myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge och som får verkställas i den stat där den har ingåtts,

2. förlikning som aVSes i 5 478, stk 1, nr. 4, loven om rettens pleje (uden- retligtforlig), om förlikningen har träffats och får verkställas i Danmark samt gäldenären hade hemvist där när den ingicks,

3. lagakraftvunnet beslut av finsk exekutiv myndighet varigenom kö- pare eller säljare har ålagts betal- ningsskyldighet i samband med åter- tagning av gods som har sålts på av- betalning, orn den betalningsskyldige

3. skuldebrev som enligt dansk lag kan utgöra grund för verkställighet utan rättegång, om skuldebrevet har undertecknats av gäldenären i Dan- mark och han då hade hemvisti Dan- mark,

Prop. 1991/92:128 Bilaga 1

vid tidpunkten för åter-tagningen hade hemvist i Finland.

4. skuldebrev som enligt norsk lag kan utgöra gnmd för verkställighet utan rättegång, om skuldebrevet har undertecknats av gäldenären iNorge och han då hade hemvist i Norge,

5. lagakraftvunnet beslut av finsk exekutiv myndighet varigenom kö- pare eller säljare har ålagts betal- ningsskyldtghet i samband med åter- tagning av gods som har sålts på av- betalning, orn den betalningsskyldige vid tidpunkten för återtagningen hade hemvist i Finland.

75 Denna lag tillämpas inte om lagen (1992:000) om domstols intematio- nella behörighet och om verkställig- het av utländska domar på privaträt- tens ornråde är tillämplig eller om an- nat följer av särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden och förlikningar på sär- skilda rättsområden. Lagen tillämpas inte heller beträf- fande 1. dom eller förlikning i mål angående boskillnad, legal separation, äkten- skapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adop- tivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i Lagen tillämpas icke beträffande

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om ej fråga är om verkstäl- lighet av dom som skall gälla här i riket enligt 225 förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmyndcrskap,

2. dom eller förlikning rörande vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall, om ej fråga är om verkställighet enligt 6 5,

3. dom eller förlikning rörande familjerättslig underhållsskyldighet,

4. dom eller förlikning rörande faderskapet till barn,

5. dom eller förlikning angående rätt på grund av arv eller testamente, ef- terlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvarighet för den dödes gäld, om ej den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater,

6. dom eller förlikning angående

a) gäldenärs försättande i konkurs,

b) inledande av förhandling om offentligt ackord utan konkurs,

c) andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning beroende

_ frågor eller

d) rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av konkurs eller förhan