RH 2010:21

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Mikael Mellqvist) anförde i beslut den 16 oktober 2009 följande.

SKÄL

10 kap. 8 § första meningen rättegångsbalken lyder.

”Talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i den ort, där handlingen företogs eller skadan uppkom.”

Ordalydelsen ger ingen antydan om att bestämmelsens räckvidd skulle vara begränsad till att avse enbart utomobligatoriska skadeståndsanspråk. Det är vidare värt att lägga märke till att det, enligt ordalydelsen, är tillräckligt att talan förs i anledning av en skadegörande handling. Med den lokutionen är det av underordnat intresse på vilka omständigheter talan grundas (en jämförelse vad gäller begreppsanvändningen i rättegångsbalken, inget annat, kan göras med bestämmelserna i 22 kap. 1 och 2 §§). Ordalydelsen av och begreppsanvändningen i bestämmelsen i 10 kap. 8 § första meningen talar snarare för en extensiv än en restriktiv tillämpning.

Frågan är om man trots det ovan sagda bör inskränka tillämpningsområdet för bestämmelsen. Något vägledande prejudikat till stöd för en sådan inskränkande tolkning har tingsrätten inte kunnat finna. Parterna har för övrigt inte heller gjort gällande att något sådant prejudikat skulle finnas.

Parterna - främst svarandebolagen - har däremot hänfört sig till ett förarbetsuttalande om att 10 kap. 8 § första meningen rättegångsbalken inte avser en talan ”som grundar sig å underlåtenhet att fullgöra en genom avtal uppkommen förpliktelse” (NJA II 1943 s. 102). Hur det uttalandet ska förstås har varit föremål för vissa, dock inte särskilt inträngande, kommentarer i den juridiska doktrinen, till vilka parterna också har hänvisat. Av större betydelse är emellertid att det citerade uttalandet är Processlagberedningens uttalande i SOU 1938:44 (s. 145) och det gjordes mot bakgrund av att den då föreslagna lydelsen av 10 kap. 8 § rättegångsbalken var ”Talan på grund av skadegörande handling….” (se SOU 1938:43 s. 21). På inrådan av lagrådet kom dock ordalydelsen att ändras till den lydelse som alltjämt gäller, dvs. ”Talan i anledning av….” (se SOU 1941:7 s. 180 och jfr NJA II 1943 s. 103). Det nu sagda innebär att förarbetsuttalandet om att 10 kap. 8 § rättegångsbalken inte avser talan ”som grundar sig å underlåtenhet att fullgöra en genom avtal uppkommen förpliktelse” hänför sig till en föreslagen lydelse av bestämmelsen i 10 kap. 8 § rättegångsbalken som lagstiftaren har förkastat. Uttalandets betydelse som tolkningsdatum är därmed starkt begränsat, för att inte säga obefintligt. Om uttalandet ändå skulle tillmätas någon betydelse är det (sammantaget med den av lagrådet förordade och antagna ändringen av ordalydelsen) närmast som ett stöd e contrario för den extensiva tillämpning av bestämmelsen som tingsrätten anser - uttalandet förutan - har företräde.

En tillämpning av bestämmelsen i den restriktiva riktning svarandebolagen har gjort gällande strider alltså mot vad som uttrycks i den lagtext som sedermera antogs av riksdagen. Och varken i rättspraxis eller förarbeten finns stöd att hämta för en tillämpning i strid mot ordalydelsen.

Trots det sagda skulle en tänkbar möjlighet vara att tillämpa bestämmelsen i inskränkande riktning om starka ändamålsskäl talade för det. Några sådana skäl som skulle leda till ett resultat som innebär att bestämmelsen i 10 kap. 8 § rättegångsbalken ska tillämpas i strid mot sin ordalydelse har emellertid inte framkommit. Svarandebolagens yrkande om avvisning av Cementa AB:s talan ska därför ogillas.

BESLUT

Tingsrätten ogillar svarandebolagens yrkande om avvisning av Cementa AB:s talan.