RH 2010:32

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Karin Palmgren Goohde) anförde i dom den 31 mars 2008 bl.a. följande

DOMSKÄL

I målet är ostridigt att föreningen inte har skickat någon kallelse till den extra föreningsstämman till P.J. på hans postadress och att kallelse till stämman därmed inte i förhållande till P.J. har skett på det sätt som föreskrivs i FL. Det är således utrett att det i detta hänseende har förekommit ett formellt fel vid kallelseförfarandet. Det är fråga om ett sådant fel som innebär att talan om upphävande av de aktuella stämmobesluten enligt 7 kap. 17 § tredje stycket 3 FL får väckas senare än inom tre månader från beslutet.

P.J. har gjort gällande att kallelsefelet innebär att det har förelegat hinder enligt 7 kap. 9 § FL för stämman att besluta i ärendet och att besluten därmed inte har tillkommit i behörig ordning enligt vad som stadgas i 7 kap. 17 § FL. Det är ostridigt att P.J. inte heller på något annat sätt har fått del av kallelsen och att det inte har förelegat något sådant samtycke från P.J:s sida som avses i 7 kap. 9 § FL.

Inom bolags- och föreningsrätten är det en generellt tillämplig princip att formella fel i fråga om kallelse eller i andra avseenden inte gör ett stämmobeslut ogiltigt om det är tydligt att felet inte har inverkat på utgången av beslutet. Käranden har bevisbördan för detta. (Se Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar, tredje upplagan, s. 318 samt Pettersson, Ekonomiska föreningar, en lagkommentar, 1991, s. 112). Som exempel nämns i prop. 1986/87:7 att en medlem som inte i rätt tid har fått kallelse men som likväl infinner sig på stämman och medger att han i rätt tid har tagit del av kallelsen inte rimligtvis under åberopande av utebliven kallelse kan motsätta sig att föreningsstämman fattar beslut (a. prop. s. 129). Det exemplet är inte direkt tillämpligt på förhållandena i det här målet, eftersom P.J. över huvud taget inte har fått kännedom om stämmorna förrän efter drygt tre månader efter den extra stämman.

I boken Bolagsstämma (Juristförlaget 1990, s. 41 f) skriver Svante Johansson följande. Sett ur en strikt principiell synvinkel borde redan det förhållandet att en ägare till en aktie inte erhållit korrekt kallelse till en bolagsstämma - och inte heller av andra skäl bort känna till stämman - föranleda bifall till en klandertalan. Om aktieägaren i fråga hade erhållit korrekt kallelse hade han kunnat vara närvarande vid stämman och där argumentera för sin ståndpunkt. Hans argumentation hade därvidlag kunnat förmå ytterligare aktieägare att ändra inställning, vilket i sin tur kunnat leda till att fattade beslut fått en annan utformning. I praktiken torde det dock ofta vara möjligt att visa att majoriteten inte hade ändrat mening även om den frånvarande aktieägaren kunnat argumentera för sin ståndpunkt. (…) Sammanfattningsvis påverkar formella felaktigheter i beslutsförfarande inte de fattade besluten om (…) det aktuella felet saknat betydelse för besluten.

I kommentaren till 7 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551), s. 7:99, sägs följande. Formella felaktigheter påverkar i allmänhet inte ett bolagsstämmobesluts giltighet om det är tydligt att felet inte påverkat utgången av beslutet. Denna princip gäller otvivelaktigt när det handlar om mindre och oavsiktliga misstag, men framstår som tvivelaktig vid uppsåtligt agerande, t.ex. då styrelsen medvetet låter bli att till en bolagsstämma kalla en minoritetsaktieägare som upplevs som störande. Klanderreglernas kausalitetsförutsättning kan givetvis inte åberopas eller drivas så långt att, i bolag med en dominerande aktieägare, alla formella föreskrifter åsidosätts.

I NJA 1973 s. 355 hade en medlem i en bostadsrättsförening inte blivit i stadgeenlig ordning kallad till en stämma vid vilken det hade fattats beslut om att hon skulle uteslutas på grund av brott mot föreningens stadgar och ordningsföreskrifter. Högsta domstolen uttalade att kallelsefelet dock, i ett fall som det förevarande, inte ovillkorligen innebär att uteslutningsbeslutet ska förklaras ogiltigt. Medlemmen hade erhållit varningar tidigare. Hon hade också per brev, som delgetts henne, underrättats om att styrelsen hade beslutat vidta åtgärder för att med domstols hjälp få henne utesluten ur föreningen. Hon hade alltså haft goda tillfällen att framföra sina synpunkter till föreningen och var väl medveten om föreningens allmänna inställning till henne. Föreningen var vidare medveten om att medlemmen avvisade en lösning i godo. Högsta domstolen konstaterade att det var sannolikt att medlemmen skulle ha uteblivit från den extra föreningsstämman även om hon hade varit kallad i stadgeenlig ordning och att det var helt osannolikt att hon genom att inställa sig på stämman och ytterligare utveckla sina ståndpunkter skulle ha kunnat inverka på stämmans beslut att utesluta henne ur föreningen. Kallelsefelet kunde därför, enligt Högsta domstolen, inte anses ha haft sådan betydelse att det borde medföra att beslutet om uteslutning skulle förklaras ogiltigt.

Tingsrätten drar den slutsatsen av genomgången ovan att principen, om att formella felaktigheter inte påverkar ett stämmobesluts giltighet om det är tydligt att felet inte har inverkat på utgången av beslutet, i och för sig gäller även i fall av helt utebliven kallelse, men att kallelsefelets betydelse måste ses i belysning av övriga omständigheter.

I det här fallet har P.J. inte haft någon som helst kännedom om att stämman haft för avsikt att fatta beslut i en fråga med stor betydelse och till nackdel för honom. Den omständigheten att P.J. inte kallades till stämman har i förlängningen, då det i FL inte stadgas att stämmoprotokoll ska skickas till medlemmarna utan endast att protokollen ska hållas tillgängliga för dem (7 kap. 10 § FL), lett till att P.J. har fråntagits möjligheten att klandra besluten på andra grunder än under åberopande av att det har förekommit ett formellt fel. Bedömningen av om kallelsefelet har påverkat utgången av beslutet måste enligt tingsrättens mening rimligen göras med beaktande av detta, då kallelsereglerna kan ses som ett slags minoritetsskydd. Det kan hållas för högst troligt att P.J. hade inställt sig till stämman om han hade fått en kallelse. Flera av de hörda medlemmarna har uppgett att de skulle ha röstat på samma sätt även om P.J. hade kommit till mötet och visat att förslagen om ändringar av andelstal och stadgar stred mot likabehandlingsprincipen, att förslagen stred mot lag eller att ett beslut i enlighet med förslagen skulle kunna leda till skadeståndsskyldighet. Dessa uppgifter framstår inte som trovärdiga. C.A. har uppgett att om föreningen hade fått en sådan utredning ”kanske det inte hade blivit någon omröstning”. U.B. har uppgett att om en sådan utredning hade presenterats så hade han begärt att frågan skulle redas ut. C.M. har uppgett att det inte går att strunta i om det kommer fram uppgifter som indikerar att det kan vara fråga om ett lagbrott. Det går naturligtvis inte att uttala sig om vilken utredning P.J. hade kunnat presentera om han hade varit närvarande på stämman eller vilka åtgärder han hade vidtagit om stämman ändå hade fattat beslut med motsvarande innehåll. Tingsrätten anser likväl att det med hänsyn till vad som nu har sagts inte på något sätt kan uteslutas att besluten skulle ha blivit annorlunda om P.J. hade fått en kallelse.

Det är med hänsyn till vad som har sagts ovan inte tydligt att kallelsefelet inte har påverkat utgången av besluten. Eftersom besluten således inte kan anses ha tillkommit i behörig ordning skall käromålet bifallas och besluten upphävas med stöd av 7 kap. 17 § FL och 9 kap. 14 § BRL.

DOMSLUT

Tingsrätten upphäver föreningens beslut vid extra föreningsstämma den 16 juni 2005 om att anta nya stadgar och nya andelstal.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Anders Eka, hovrättsrådet Ulrika Beergrehn, referent, och tf. hovrättsassessorn Mattias Laine) anförde i dom den 1 mars 2010 bl.a. följande

DOMSKÄL

Parterna har i hovrätten åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som vid tingsrätten.

I hovrätten har förnyade förhör hållits med samtliga de vid tingsrätten hörda personerna. Skriftlig bevisning har lagts fram.

P.J. har i hovrätten vidhållit sin talan angående upphävande av två beslut fattade vid extra föreningsstämma i föreningen den 16 juni 2005. Besluten avsåg ändring av beräkning av årsavgifterna och av andelstalen i föreningen.

Målet i hovrätten gäller endast betydelsen av att det skett ett formellt fel vid kallelseförfarandet till stämman. Det är, som tingsrätten konstaterat, ostridigt att skriftlig kallelse till den extra föreningsstämman inte avsändes till P.J. under dennes postadress och att kallelse till stämman därmed i förhållande till P.J. inte har skett på korrekt sätt. I målet har inte gjorts gällande att P.J. på annat sätt fått del av kallelsen eller att han trots felet samtyckt till att det fattades beslut i här aktuella stämmoärenden. Även enligt hovrättens mening är det fråga om ett fel som innebär att gällande bestämmelser om kallelse har eftersatts i väsentligt avseende och talan mot beslutet behöver därför inte väckas inom viss tid enligt 7 kap. 17 § lagen FL.

Ett formellt fel i kallelseförfarandet blir inte ogiltigt eller klanderbart om det, som tingsrätten har redovisat, är tydligt att felet inte har påverkat utgången av stämmobeslutet. Enligt hovrättens mening måste vid bedömningen av felets betydelse hänsyn tas även till karaktären på både det aktuella stämmobeslutet och det aktuella felet.

För att ett beslut om stadgeändring avseende de grunder enligt vilka årsavgifter skulle beräknas ska kunna komma till stånd krävs antingen att samtliga röstberättigade i föreningen är ense om beslutet eller att beslut fattas på två på varandra följande stämmor och med kvalificerad majoritet på den senare stämman enligt 9 kap. 23 § första stycket BRL. Ett beslut om ändrad beräkning av årsavgifter i föreningen kan ha ingripande betydelse då det kan påverka de enskilda medlemmarnas privata ekonomi. Det är därför angeläget att sådana frågor grundligt övervägs och diskuteras av medlemmarna, vilket har motiverat kravet på två stämmor om enighet inte nås (jämför Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar, En kommentar, 3 uppl., s. 290 f.). Nämnda bestämmelse kompletteras av ett särskilt krav på att skriftlig kallelse ska avsändas till varje medlem vars postadress är känd för föreningen (7 kap. 8 § andra stycket FL till vilken 9 kap. 14 och 23 §§ BRL hänvisar). Detta ska så långt möjligt garantera att medlemmarna verkligen får kännedom om stämmoärenden av större vikt (se Mallmén, a.a. s. 262). Regleringen utgör ett minoritetsskydd och tillförsäkrar således en medlem möjligheten att utöva sitt inflytande i föreningen genom att närvara, yttra sig och rösta vid stämman.

Det föreskrivna kallelseförfarandet avser således att tillgodose enskilda medlemmars rätt att i demokratisk ordning verka för och på så sätt försöka bevaka sina intressen i frågor av särskild vikt. Genom det reglerade kallelseförfarandet har som framgått lagstiftaren tillhandahållit ett minoritetsskydd och sörjt för att varje medlem ska ha möjlighet att komma till tals. Vidare ligger det i sakens natur att en medlem som deltar i diskussionen på en stämma också skulle kunna påverka utgången av stämmobeslutet. Vid sådana förhållanden måste, enligt hovrättens mening, den enskilde medlemmens intressen av att få del av kallelsen till en stämma där frågan om stadgeändring avseende årsavgifternas beräkning ska behandlas väga mycket tungt. Utrymmet för att anse ett stämmobeslut i en sådan fråga giltigt trots att en medlem inte kallats till stämman i vederbörlig ordning och inte heller på annat sätt fått kännedom om den måste därmed vara ytterst begränsat. Att övriga medlemmar i föreningen, i efterhand, uttalar sig hypotetiskt om att de inte skulle ha röstat på annat sätt angående stadgeändringen oavsett hur diskussionen på stämman hade förts kan inte läka detta formella fel i kallelseförfarandet.

Med hänsyn till det anförda finner hovrätten att det förhållandet att P.J. inte tillställts en skriftlig kallelse till den extra föreningsstämman den 16 juni 2005 medför att de i målet aktuella stämmobesluten inte tillkommit i behörig ordning. I likhet med tingsrätten finner därför hovrätten att besluten om att anta nya stadgar och nya andelstal ska upphävas. Tingsrättens domslut i huvudsaken ska således stå fast.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut i huvudsaken.

Hovrättens dom meddelad: den 1 mars 2010.

Mål nr: T 3509-08.

Lagrum: 7 kap.8 och 17 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar; 9 kap.14 och 23 §§bostadsrättslagen (1991:614).

Rättsfall: NJA 1973 s. 355.

Litteratur: Prop. 1986/87:7, s. 129; Mallmén, Lagen om ekonomiska föreningar, En kommentar, 3 uppl., s. 262, 290 f. och 318; Pettersson, Ekonomiska föreningar, en lagkommentar, 1991, s. 112; Andersson m.fl., Aktiebolagslagen, En kommentar, 2008, s. 7:99; Johansson, Bolagsstämma, 1990, s. 41 f.