lagen.nu

RH 2011:11

På grund av ändringar som hade gjorts i yrkestrafikförordningen har det ansetts strida mot legalitetsprincipen att döma till ansvar för en körning som angavs ha skett i strid med vissa tidigare, av Vägverket utfärdade, föreskrifter.

Blekinge tingsrätt

Åklagaren yrkade ansvar för S.J. för förseelse mot yrkestrafikförordningen enligt följande gärningspåstående. S.J. har den 25 februari 2009 inom Ronneby kommun uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att starta taxametern vid taxitrafik.

Tingsrätten (tingsnotarien Emilia Franke samt nämndemännen Gunhild Arvö , Karl-Anders Holmkvist och Kjell G Johansson) meddelade dom den 10 november 2009. I domen ogillade tingsrätten åtalet och anförde i skuldfrågan följande.

I målet är utrett att S.J. vid körningen den 25 februari 2009 uppsåtligen underlåtit att starta taxametern vid körpass. Frågan är om han därigenom gjort sig skyldig till förseelse mot yrkestrafikförordningen (1998:779).

S.J. har förnekat gärningen under invändning att körningen inte utgjorde taxitrafik och att skyldighet att använda taxameter därmed inte förelegat.

Taxitrafik i yrkestrafiklagens mening?

Med taxitrafik avses enligt 1 kap. 3 § yrkestrafiklagen (1998: 490) sådan yrkesmässig trafik för persontransporter med personbil eller lätt lastbil som inte är linjetrafik. Med linjetrafik avses sådan yrkesmässig trafik för persontransporter som är tidtabellsbunden och där ersättning bestäms särskilt för varje passagerare för sig.

S.J. är anställd av Kallinge Taxi som bedriver yrkesmässig trafik i form av taxitrafik. Tingsrätten finner inte utrymme för någon annan bedömning, än att de körningar som beställts av Ronneby kommun är att anse som en del av den taxiverksamhet som Kallinge Taxi bedriver. Att bilarna är försedda med skolskjutsskyltar, eller att Kallinge Taxi upprättat körlistor över körningarna, innebär inte att skolskjutskörningarna utgör linjetrafik. De är istället att bedöma som taxitrafik.

Förseelse mot yrkestrafikförordningen?

Frågan är då om S.J., genom att inte använda taxameter vid körningen den 25 februari 2009, ska fällas till ansvar för förseelse mot yrkestrafikförordningen.

O.A., VD för Kallinge Taxi, har uppgett att Kallinge Taxi efterfrågat information om hur reglerna om användning av taxameter ska tolkas vid skolskjutskörning, men inte fått någon klarhet i detta, samt att Kallinge Taxi antagit en policy enligt vilken chaufförerna inte ska använda taxameter vid skolskjutskörning. O.A. har vidare uppgett att andra taxibolag gjort samma bedömning.

Tingsrätten finner inte skäl att ifrågasätta riktigheten av de uppgifter som O.A. lämnat. Uppgifterna har inte heller motsagts av åklagaren.

Vägverket har med stöd av 11 kap. 1 § 1 yrkestrafikförordningen meddelat föreskrifter (VVFS 2006:85) om användning av taxameter. Av föreskrifterna följer i princip en skyldighet för taxiföraren att alltid ha taxametern igång vid ett körpass. I förevarande fall beaktar tingsrätten emellertid det förhållande, att det synes ha förelegat en allmän praxis, enligt vilken taxametern i praktiken inte var igång vid skolskjutskörning. Mot denna bakgrund finner tingsrätten att S.J. inte rimligen bör fällas till ansvar för att inte ha använt taxametern vid körningen den 25 februari 2009. Åtalet bör därför ogillas.

Tingsnotarien Emilia Franke var skiljaktig i fråga om utgången av målet. Nämndemannen Karl-Anders Holmkvist var skiljaktig beträffande motiveringen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till åtalet. S.J. motsatte sig ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Ulla Wallén och Bob Nilsson Hjorth, referent, samt hovrättsassessorn Cecilia Ljung) anförde i dom den 16 december 2010 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

De föreskrifter som S.J. har brutit mot är enligt åklagaren Vägverkets föreskrifter om taxitrafik (VVFS 2006:85). Vägverket var, enligt 11 kap. 1 § 1 yrkestrafikförordningen (1998:779), behörigt att meddela föreskrifterna när verket gjorde detta.

Genom en ändring (SFS 2008:1177) som trädde i kraft den 1 januari 2009, dvs. knappt två månader före den tidpunkt som åtalet avser, ändrades 11 kap. 1 § yrkestrafikförordningen så att Transportstyrelsen i stället för Vägverket blev behörig att utfärda denna typ av föreskrifter. Transportstyrelsen bildades samtidigt genom en sammanslagning av flera myndigheter, bl.a. Vägverket.

Transportstyrelsen hade inte när körningen ägde rum utfärdat några nya föreskrifter. Vägverkets föreskrifter gällde därför fortfarande när S.J. stoppades av I.M., trots att verkets behörighet att utfärda sådana föreskrifter hade upphört. Utgångspunkten är nämligen att myndighetsföreskrifter som har beslutats medan ett bemyndigande gällde, behåller sin giltighet även efter det att bemyndigandet upphävts (se t.ex. Ds 1998:43 s. 53).

Däremot angavs alltså i 11 kap. 1 § andra stycket 1 yrkestrafikförordningen vid tiden för körningen att det var Transportstyrelsen som var behörig att utfärda föreskrifter om användning av taxameterutrustning. Och i 9 kap. 4 § samma förordning straffbeläggs användning av fordon ”i strid mot föreskrifter som har meddelats i dessa hänseenden med stöd av 11 kap. 1 § 1”.

Med andra ord gav straffbestämmelsen vid den aktuella tidpunkten enligt sin ordalydelse inget utrymme för att straffa den som bröt mot föreskrifter meddelade av Vägverket. Vidare finns det inte någon övergångsbestämmelse. Det skulle därför strida mot legalitetsprincipen i 1 kap. 1 § brottsbalken att döma S.J. till böter för att körningen har skett i strid med de av Vägverket utfärdade föreskrifter som åklagaren har hänvisat till. Redan av detta skäl ska åtalet ogillas.

Därmed har hovrätten inte anledning att gå in på frågan om körningen har utgjort taxitrafik eller inte. Tilläggas kan emellertid att åtalet skulle ha ogillats även om körningen var att anse som taxitrafik (och en körning i strid med Vägverkets föreskrifter, tvärtemot vad som tidigare sagts, hade varit att anse som straffbelagd). I sådant fall får nämligen S.J. anses ha varit i villfarelse rörande körningens tillåtlighet och villfarelsen uppenbart ursäktlig. Detta beror i sin tur på att det inte finns någon anledning att betvivla uppgiften att både S.J. och hans arbetsgivare i ambitionen att göra rätt vid upprepade tillfällen, bl.a. med polismän, tagit upp frågan om taxametern behövde vara påslagen när man körde skolskjuts och därvid fått nekande svar.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 16 december 2010.

Mål nr: B 3022-09.

Lagrum: 1 kap. 1 § brottsbalken; 9 kap. 4 § och 11 kap. 1 § andra stycket 1 yrkestrafikförordningen (1998:779).

Litteratur: Ds 1998:43 s. 53.

Metadata

Domstol
Hovrättenöver Skåne och Blekinge
Avgörandedatum
2010-12-16
Målnummer
B3022-09
Lagrum
1 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
9 kap. 4 § och 11 kap. 1 § andra stycket 1 yrkestrafikförordningen (1998:779)
Litteratur
Ds 1998:43 s. 53
Sökord
Legalitetsprincipen
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation