RH 2011:35

Domskäl

Tingsrätten (nämndemännen Dimitrios Karkamanis och Mona Dahlberg) anförde i dom den 27 april 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Av utredningen har till att börja med följande framkommit. Målsägandena var på natten på väg till två internetcaféer som visade sig vara stängda. När de skulle åka hem från tunnelbanestationen Rådmansgatan upptäckte de att den var stängd. På väg upp från stationen mötte de sex killar som de började tala med. En av killarna berättade att det fanns en nattbuss de kunde ta och erbjöd målsägandena att visa vägen. De gick från tunnelbanestationen mot Stadsbiblioteket. I höjd med biblioteket sade en av killarna att de lämpligast skulle gå bakom biblioteket för att komma fram till bussen. De hamnade i en gränd till vilken det inte var någon insyn. Väl där blev målsägandena misshandlade och rånade. De gjorde kort därpå en polisanmälan. Rånet begicks mellan kl. 01.00-01.30. E.E. har berättat att han blev bestulen på 1 800 kr.

En av killarna som deltog i rånet hade av en annan av killarna kallats för Kuba. Med ledning av detta började E.E. att leta på Facebook efter gärningsmännen. Han hittade en person som kallades för Kuba, nämligen J.N. Enligt målsägandena är denne identisk med den person som vid rånet kallats för Kuba. Bland Kubas vänner på Facebook fann E.E. ett fotografi på I.E. Enligt båda målsägandena var I.E. med vid rånet. I.E. var, enligt målsägandena mycket aktiv under rånet och uppfattades av båda målsägandena som en ledare.

I.E. greps och togs med till förhör. Vid gripandet omhändertogs två mobiltelefoner. Trafiken från telefonerna den aktuella dagen har undersökts. Vidare har J.N:s telefon undersökts. Av dessa undersökningar framgår att I.E:s och J.N:s telefoner varit i kontakt med varandra dagen för händelsen. J.N:s telefon har använts i trakten kring Odenplan kl. 00.42 och 00.46, alltså ungefär cirka 20-30 minuter före rånet. I.E:s telefon har inte använts i trakten kring Odenplan vid tidpunkten för rånet.

Målsägandenas berättelse ryms inom gärningsbeskrivningen. Tingsrätten anser att målsägandena har gjort ett trovärdigt intryck. Det saknas anledning att betvivla att de blivit utsatta för den påstådda gärningen. Deras uppgifter överensstämmer också med journalanteckningar och fotografier utvisande E.E:s skador. Tingsrätten anser således utrett att målsägandena har blivit misshandlade och rånade på sätt åklagaren har påstått. Frågan är om I.E. deltagit i rånet. Såväl E.E. som O.S. har förklarat sig vara absolut säkra på att I.E. var den pådrivande under rånet och har vid huvudförhandlingen bestämt pekat ut denne.

I.E. har helt förnekat inblandning i rånet och förklarat att han varit hemma vid tillfället.

Tingsrätten anser att det finns visst utrymme för bedömningen att målsägandena kan ha misstagit sig beträffande om I.E. deltagit i rånet när de letade på Facebook efter gärningsmännen. Även telefonlistorna som utvisar att I.E:s telefon varit i hans bostad, i vart fall före och efter rånet, talar mot att I.E. var en av gärningsmännen.

Vid en samlad bedömning anser tingsrätten att bevisningen inte är tillräckligt stark för att fälla I.E. till ansvar. Åtalet ska därför ogillas.

DOMSLUT

Åtalet ogillas.

Rättens ordförande, rådmannen Bertil Sundin och nämndemannen Jan-Åke Porseryd var skiljaktiga och anförde följande.

Lika med majoriteten anser vi att målsägandena har gjort ett trovärdigt intryck och att det är visat att de blivit misshandlade och rånade på sätt åklagaren har påstått.

Frågan är om I.E. deltagit i rånet.

E.E. och O.S. har förklarat sig vara absolut säkra på att I.E. var en av de pådrivande under rånet. De har på grundval av ett omfattande sökarbete på Internet hittat fotografier av såväl ”Kuba”, som de också pekat ut som en av rånarna, som I.E. J.N., Kuba, har inte åtalats, eftersom han vid tillfället inte hade fyllt femton år. De har överlämnat dessa fotografier till polisen och målsägandena har vid huvudförhandlingen mycket bestämt pekat ut I.E. som gärningsman. Målsägandenas identifiering skedde cirka 14 dagar efter gärningstillfället.

E.E. och O.S. hade vid det aktuella tillfället gott om tid att observera de personer som pekats ut som Kuba och I.E. Gruppen av rånare och målsägandena träffades först vid Rådmansgatans tunnelbanestation där de samtalade. Därefter gick allihopa tillsammans bort mot Stadsbiblioteket, alltjämt under samspråk.

Målsägandenas letande på Facebook grundades på att en av rånarna kallades Kuba och det var ett fotografi av Kuba som de först hittade på Facebook. Kubas, eller J.N:s, mobiltelefon har undersökts. Två omständigheter är av intresse. J.N:s mobiltelefon har vid tre tillfällen dagen och kvällen före rånet kontakt med I.E:s mobiltelefon. I.E. har berättat att han var bekant med J.N. vid denna tid. Den andra omständigheten av intresse är att J.N:s mobiltelefon använts vid området Rådmansgatans tunnelbanestation, Odenplan och Stadsbiblioteket kort före rånet. Sista gången den används före rånet är kl. 00.46. Därefter används telefonen inte förrän kl. 02.42. Det kan noteras att före och efter dessa klockslag används telefonen mycket flitigt.

Vi konstaterar att det inte har framkommit något som ger anledning att tvivla på målsägandenas uppgift att det var I.E. som deltog i rånet. Tvärtom finns det en viss koppling till J.N., vars telefon i vart fall befann sig i närheten av rånet och som målsägandena också pekat ut som en av gärningsmännen. Bevisningen talar alltså med mycket stor styrka för att I.E. deltog i rånet.

Försvaret har åberopat telefonlistor utvisande positionen för I.E:s telefon vid den aktuella tidpunkten. Kl. 01.08 användes telefonen i närheten av Järnbärarvägen i Skärholmen. Därefter användes telefonen inte förrän kl. 01.44 också vid Järnbärarvägen. I.E. har hävdat att ingen annan har lånat hans mobiltelefon. I.E. har när det gäller vad han gjorde under kvällen och natten berättat att han var hemma. I övrigt har I.E. gjort ett knapphändigt intryck.

Vid en samlad bedömning anser vi att målsägandenas utpekande av I.E. utgör en så stark bevisning att utpekandet jämte vad som framkommit i övrigt inte lämnar något tvivel i frågan om I.E. deltagit i rånet. Den omständigheten att I.E:s telefon inte använts i trakten kring Odenplan vid tidpunkten för rånet förändrar inte denna bedömning. I.E. ska därför fällas till ansvar för rån i enlighet med åtalet.

Påföljden kan bestämmas till ungdomstjänst 100 timmar.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Owe Hultin, Peter Borgström, referent, och Marianne Åbyhammar samt nämndemännen Brit Rundberg och Ove Lindström) anförde i dom den 30 juni 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Utgångspunkten

Som tingsrätten konstaterat är det genom förebragt utredning klarlagt att E.E. och O.S. blivit rånade på det sätt åklagaren påstått. Likaledes står det klart att detta skett vid den tid och på den plats som angetts i åtalet.

Den springande punkten i målet

Den avgörande frågan i målet är om det är bevisat - alltså ställt utom rimligt tvivel att I.E. är en av de personer som rånat E.E. och O.S. Som bevisning för att så är fallet har åklagaren hänfört sig till främst s.k. identifikationsbevisning i form av målsägandenas utpekanden av I.E. i rättegången vid tingsrätten och dessförinnan med hjälp av ett fotografi som E.E. hittat på ett socialt nätverk, Facebook, på internet.

Hovrättens prövning av den utredning som föreligger i målet

Ingen har ifrågasatt att det av E.E. på Facebook påträffade fotografiet, som också O.S. tagit del av, föreställer I.E. och det står klart att så är fallet.

Såväl E.E. som O.S. har gett ett vederhäftigt och trovärdigt intryck och det saknas anledning att tro annat än att de själva är helt övertygade om att I.E. var en av rånarna. Med hänsyn till bl.a. de förhållanden under vilka målsägandenas utpekanden av I.E. skett, infinner sig dock frågan om det inte likväl, som tingsrätten funnit, föreligger ett beaktansvärt utrymme för att de misstagit sig när de pekat ut I.E. Det handlar alltså inte om målsägandenas trovärdighet utan om utpekandenas tillförlitlighet, sedda i ljuset av vad som kommit fram om de omständigheter under vilka utpekandena ägt rum.

För åklagarens ståndpunkt talar naturligtvis först och främst E.E:s och O.S:s tveklösa och - subjektivt sett - helt säkra utpekanden av I.E. De omständigheter rörande J.N:s (”Kubas”) mobiltelefon, som åklagaren och de vid tingsrätten skiljaktiga ledamöterna hänfört sig till, saknar däremot enligt hovrättens uppfattning nämnvärt värde som bevisning för I.E:s skuld.

I detta sammanhang bör nämnas att åklagaren sakframställningsvis här pekat också på vissa fynd i I.E:s mobiltelefon, nämligen ett fotografi av en person iklädd s.k. rånarluva och vissa SMS-meddelanden, som tycks handla om ett kommande rån. I.E. har tillstått att det är han som figurerar på detta fotografi samt att det är han som sänt och mottagit de SMS-meddelanden åklagaren hänfört sig till men förklarat att det hela inte varit allvarligt menat. - De fynd i I.E:s mobiltelefon som åklagaren hänfört sig till kan i och för sig ses som ett uttryck för brottslig vilja, men fynden kan inte anses som något vägande bevis för den brottslighet som avses med åtalet.

Förutom det speciella slag av identifikationsbevisning som åklagaren åberopat kan alltså konstateras att det saknas utredning som med någon styrka talar för att I.E. skulle ha uppehållit sig på eller vid den aktuella brottsplatsen, Observatorielunden i Stockholm, vid den tid då målsägandena blev rånade.

Nedan avhandlas först den i målet aktuella identifikationsbevisningen och därefter försvarets motbevisning samt vissa omständigheter beträffande rånbytet.

Hovrättens synpunkter på värdet av den i målet presenterade identifikationsbevisningen

Vad till en början gäller de utpekanden av I.E. som skett vid tingsrättens huvudförhandling kan följande sägas. I detta skede har E.E. och O.S. båda uppenbarligen redan varit övertygade om riktigheten av sina tidigare utpekanden och när de befunnit sig i tingsrättens förhandlingssal har de rimligen inte haft någon annan än I.E. att välja på. Att denne vid tingsrättens huvudförhandling identifierats av målsägandena såsom en av gärningsmännen kan sålunda inte tillmätas något större bevisvärde (jfr Blekinge tingsrätts dom 2010-09-28 i mål nr B 1963-10, som fastställts av Hovrätten över Skåne och Blekinge i dom 2011-03-21 i mål nr B 2807-10).

En huvudfråga blir då vilket bevisvärde som skall tillmätas det förhållandet att E.E. på Facebook funnit ett fotografi på en person, I.E., som båda målsägandena är säkra på var en av rånarna.

På ett övergripande plan kan anmärkas att stor försiktighet ansetts påkallad vid värdering av identifikationsbevisning, framför allt i fall då en målsägande eller ett vittne pekat ut en person som förut varit okänd för honom eller henne (se rättsfallet RH 1997:11 med där angiven litteratur). I blickpunkten kommer då att varken E.E. eller O.S., såvitt framkommit, träffat någon av rånarna tidigare. Utredningen ger inte heller vid handen att målsägandenas förutsättningar att - med hänsyn till I.E:s utseende och övriga framkomna förhållanden - i efterhand peka ut rätt gärningsman kan sägas ha varit särskilt goda, låt vara att målsägandena under en kortare tidsperiod före det att de angreps haft tillfälle att iaktta rånarna.

Härtill kommer med hänsyftning på den aktuella identifikationsbevisningens speciella karaktär vidare följande omständigheter.

E.E. har, i enlighet med vad som närmare framgår av tingsrättens dom och därtill fogade skiljaktiga meningar, visserligen beskrivit hur han gick till väga vid sitt efterforskningsarbete på Facebook, men det är i viss mån oklart under vilka närmare förhållanden som detta arbete bedrevs och det står inte klart om E.E. avbröt sin granskning av fotografierna på ”Kubas” vänner på Facebook, när han där hittade den person som visat sig vara I.E. Det förefaller också vara så att O.S. vid sin identifiering av denne inte hade flera fotografier att välja på.

I förevarande fall är det uppenbart att ett normalt polisiärt brottsutredande arbete till stor del ersatts av ett privat efterforskningsarbete. Vidare kan noteras att det signalement som åklagaren återgett från en upprättad brottsanmälan varit relativt allmänt hållet och att annat inte framkommit än att något mera ingående polisförhör med E.E. inte hållits förrän efter det att denne tillställt utredande polis det aktuella fotografiet av I.E.

Någon författningsmässig reglering som anger hur en målsägande- eller vittneskonfrontation skall gå till finns inte. Men det sätt varpå målsägandena kommit fram till att I.E. var en av gärningsmännen kan jämföras med Rikspolisstyrelsens tämligen detaljerade rekommendationer till landets polismyndigheter angående bl.a. planering, genomförande och dokumentation av sådana konfrontationer som i polisens regi genomförs för att undersöka om en målsägande eller ett vittne kan känna igen en viss person från ett visst tillfälle (Vittneskonfrontation - RPS Rapport 2005:2).

Angiven rapport, vartill nedan hänvisas, innehåller således riktlinjer för bl.a. urvalet av figuranter, hållande av s.k. signalementsförhör och sättet för visning av konfrontationsgrupper samt dess storlek. När det gäller urvalet av figuranter sägs, utom annat, att dessa måste stämma med vittnets (eller målsägandens) allmänna beskrivning och att ingen i konfrontationsgruppen i nämnvärd grad får avvika från de övriga, men att figuranterna inte heller får vara maximalt lika (s.17). Det sägs också att, i förekommande fall, den misstänktes försvarare bör - oavsett valet av konfrontationsmetod - ges möjlighet att i förväg granska konfrontationsmaterialet (s. 19). Vidare uttalas att den person (vittne eller målsägande) som är aktuell för en konfrontation före denna skall lämna signalementsuppgifter i ett s.k. signalementsförhör innehållande en ingående identitetsbeskrivning, eftersom konfrontationsgruppen skall väljas utifrån personens uppgifter (s. 12 f; jfr vad som sägs om urvalet på s. 17). Därjämte förespråkas s.k. sekventiell förevisning, dvs. förevisning av figuranterna en efter en (s. 11 och s. 21). Det framhålls dessutom att ett vittne (eller en målsägande) med hänsyn till risken för inlärning bör konfronteras med den misstänkte personen vid endast ett tillfälle för att resultatet skall ha ett högt bevisvärde (s. 3 och s. 16).

Av betydelse i förevarande sammanhang är också att reglerna om förhör anses vara tillämpliga på en av polisen anordnad konfrontation, se t.ex. Thomas Bring o.a., Förundersökning, 2009, s. 304 och s. 322; jfr. 6 § andra stycket förundersökningskungörelsen (1947:948). Sålunda blir i tillämpliga delar rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens allmänna regler om t.ex. objektivitetsplikt och dokumentationsplikt gällande för vittnes- och målsägandekonfrontationer som genomförs av polisen (se, beträffande objektivitetsplikten, 23 kap. 4 § rättegångsbalken och, i fråga om dokumentationsplikten, 23 kap. 21 § samma balk samt 20-21 §§ och 22 §förundersökningskungörelsen). Detta medför i sin tur att vid en av polisen anordnad fotokonfrontation skall anges bl.a. när fotografierna på deltagarna togs och vidare skall fotografierna infogas i förundersökningsprotokollet så att konfrontationsgruppens sammansättning i efterhand kan bedömas.

Den formaliserade metod för identifikationsprocessen som beskrivits i det föregående syftar bl.a. till att i möjligaste mån eliminera felkällor i processen. Ett annat viktigt syfte är att resultatet av processen skall vara kontrollerbart för domstolen. Det primära ändamålet med en av polisen anordnad konfrontation är således att objektivt och under rättssäkra former kontrollera om en målsägande eller ett vittne känner igen gärningsmannen, inte att få vederbörande att känna igen en gärningsman. - I detta sammanhang kan tilläggas att såväl åklagare som försvarare inte helt sällan torde närvara vid en av polisen anordnad konfrontation (jfr ovan angiven rapport s. 19).

Uppenbarligen skiljer sig på avgörande punkter - av naturliga skäl - tillvägagångssättet vid de identifikationer som i detta fall utförts av målsägandena från det förfaringssätt som enligt vad ovan angetts bör komma till användning vid en av polisen anordnad målsägande- eller vittneskonfrontation. Detta förhållande är naturligtvis inget som målsägandena kan lastas för, men det medför oundvikligen att värdet av den i målet aktuella identifikationsbevisningen påverkas i negativ riktning. Man kan t.ex. fråga sig om utpekandena skulle ha varit lika säkra för den händelse I.E. - som inte kan sägas ha något särskilt särpräglat utseende - ingått i en konfrontationsgrupp, som valts ut enligt de riktlinjer som getts i den ovan angivna RPS-rapporten.

Den av åklagaren åberopade identifikationsbevisningen måste på anförda skäl alltså anses vara behäftad med icke oväsentliga svagheter och redan det anförda medför att åtalets bärkraft sviktar. Till yttermera visso föreligger från försvarets sida viss motbevisning ägnad att i någon mån försvaga värdet av ovan behandlad identifikationsbevisning.

Försvarets motbevisning

Den viktigaste delen av försvarets motbevisning utgörs av framtagna listor som utvisar ett stort antal uppkopplingar av I.E:s mobiltelefon, jämte tillhörande positionsangivelser. Vidare har dennes föräldrar lämnat uppgifter av innebörd att I.E. med hänsyn till gällande regler och rutiner inom familjen knappast kan ha befunnit sig på eller invid brottsplatsen under den tid som är aktuell i målet.

Försvarets motbevisning utgör naturligtvis inte någon alibibevisning. Men resultatet av verkställd undersökning av I.E:s mobiltelefon, i förening med de uppgifter dennes föräldrar lämnat, talar i någon mån mot att I.E. vid aktuell tid befunnit sig på eller i närheten av brottsplatsen. Denna bedömning ändras inte av de argument åklagaren framfört för att inte tillerkänna motbevisningen något värde alls.

Rånbytet

I förbindelse med det anförda kan anmärkas följande. Av utredningen framgår att gärningsmännen tillgripit det byte som angetts i åtalet, men - såvitt framkommit - har inget av detta byte påträffats hos I.E., som enligt E.E. intagit en ledande roll när målsägandena rånades. Även om detta faktum i och för sig inte påverkar bevisvärdet av de gjorda utpekandena, så innebär det att med utpekandena samverkande bevisning i nu aktuellt hänseende saknas.

Sammanfattande bedömning

Resultatet av hovrättens bevisprövning kan sammanfattas på följande sätt. Trots E.E:s och O.S:s utpekanden kan det vid en sammantagen bedömning av förebragt utredning inte anses vara ställt utom rimligt tvivel att I.E. varit en av gärningsmännen i den påstådda rånbrottsligheten. Åklagaren har alltså inte uppfyllt sin bevisskyldighet. Tingsrättens domslut skall därför fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 30 juni 2011.

Mål nr: B 4063-11.

Lagrum: 35 kap. 1 § rättegångsbalken.

Rättsfall: RH 1997:11.

Litteratur: Thomas Bring m.fl., Förundersökning, 2009, s. 304 och s. 322; Vittneskonfrontation - RPS Rapport 2005:2.