RH 2011:40

Hudiksvalls tingsrätt

Åklagaren väckte talan mot Å.S. för skadegörelse enligt 12 kap. 1 § brottsbalken med följande gärningsbeskrivning.

Å.S. har den 26 december 2010 genom att krossa ett fönster till P.A:s bostad i Forsa förstört eller skadat fönstret varvid skador för 2 995 kr uppkommit.

I anslutning till åtalet yrkade P.A. att Å.S. skulle förpliktas utge skadestånd till honom med 7 995 kr, varav 2 995 kr avsåg förstörd dörr och 5 000 kr kränkning.

Å.S. erkände gärningen och medgav att utge skadestånd för förstörda rutor med 1 500 kr. Han bestred att en ersättningsgill kränkning uppkommit.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Karl-Ivar Andersson samt nämndemännen Åke Jonsson, Eva Björkbom och Viktor Wärnick) anförde i dom den 13 april 2011 bl.a. följande.

DOMSKÄL

På åklagarens begäran har P.A. hörts som målsägande. Vidare har förhör hållits med Å.S.

Tingsrätten finner genom Å.S. erkännande och övrig utredning att följande är utrett i målet.

Å.S. sällskapar med en kvinna som den aktuella natten, tillsammans med sina barn, sov över hos P.A. P.A. och Å.S. var tidigare kamrater. P.A:s barn sov också i bostaden. Å.S. påstående att han inte visste att det fanns barn i P.A:s bostad får godtas, eftersom han lämnat en rimlig förklaring till varför han gjorde detta antagande. Någon gång omkring kl. 01.00 eller möjligen något senare gick Å.S. till P.A:s bostad och knackade på ytterdörren. Detta med anledning av att han ville tala med sin fästmö. P.A. och barnen vaknade till följd av att Å.S. bankade på dörren. P.A. steg upp och sade till Å.S. att denne inte fick komma in i bostaden. Han uppmanade denne att komma tillbaka påföljande morgon. I nära anslutning därtill tog Å.S. någon form av tillhygge och slog sönder fönsterrutorna på dörren. Han försökte sedan att sticka in handen och öppna dörren, vilket P.A. förhindrade. I samband därmed skar sig P.A. illa i handleden och underarmen. Annat kan, mot Å. S. bestridande och då någon annan bevisning än P.A:s utsaga inte åberopats, inte anses visat än att reparationskostnaderna uppgick till 1 500 kr. På anförda skäl finner tingsrätten att åtalet är styrkt och gärningen ska rubriceras som åklagaren angett.

Påföljden bör bestämmas till ett mycket kännbart bötesstraff.

Såsom tingsrätten tidigare redovisat har Å.S. nattetid slagit sönder fönsterrutorna på ytterdörren till P.A:s bostad. En ersättningsgill kränkning har således uppkommit till följd av brottet. Yrkat belopp får, med ledning av rådande rättspraxis, anses skäligt. På anförda skäl finner tingsrätten att Å.S. ska förpliktas utge skadestånd till P.A. med 6 500 kr.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer Å.S. för skadegörelse enligt 12 kap. 1 § brottsbalken till 100 dagsböter å 50 kr och förpliktar honom att utge skadestånd till P.A. med 6 500 kr.

Å. S. överklagade tingsrättens dom och yrkade att han skulle befrias från skyldigheten att betala skadestånd till P.A. för kränkning och att skadeståndsskyldigheten därför skulle nedsättas med 5 000 kr.

P.A. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Mats Fällström och Karin Gustin samt tf. hovrättsassessorn Tarik Qureshi, referent) avgjorde målet utan huvudförhandling med stöd av 50 kap. 13 § andra stycket 2 rättegångsbalken och anförde följande.

DOMSKÄL

Å.S. har anfört i huvudsak att den skadegörelse han begått inte är en typ av brott som medför att kränkningsersättning ska utgå och att detta inte förändras av att skadegörelsen skett nattetid.

P.A. har argumenterat för varför han anser att Å.S:s agerande var en kränkning för honom.

Tingsrättens dom har inte överklagats i ansvarsdelen och bedömningen ska därför göras utifrån att Å.S. begått skadegörelse den 26 december 2010 genom att med någon form av tillhygge krossa fönsterrutorna på dörren till P.A:s bostad i Forsa, varvid skador för 1 500 kr uppkommit. Handlingen begicks nattetid omkring kl. 01.00 eller möjligen något senare då P.A. var hemma tillsammans med en kvinna, som Å.S. sällskapar med, och deras respektive barn. Å.S:s uppsåt har dock enligt vad tingsrätten funnit bevisat inte omfattat att det fanns barn i bostaden. Frågan är om Å.S:s skadegörelse inneburit en ersättningsbar allvarlig kränkning för P. A.

Förutsättningen för att skadestånd ska utgå för skada genom kränkning är enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen att gärningsmannen allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära. I förarbetena till bestämmelsen anförs att förmögenhetsbrott inte normalt bör grunda rätt till kränkningsersättning, såvida brottet inte samtidigt innefattar ett sådant brott som utgör en kränkning av den personliga integriteten. Vidare anförs för brottet skadegörelse att detta torde berättiga till sådan ersättning i vissa fall när skadegörelsen samtidigt innebär ett ofredande. Samtliga omständigheter kring handlingen bör beaktas vid bedömningen av om kränkningen är att anse som allvarlig och därmed ersättningsberättigande (prop. 2000/01:68 s. 49 och 65).

En relevant jämförelse i sammanhanget kan göras med möjligheten att få kränkningsersättning vid bostadsinbrott (grov stöld) som Högsta domstolen tagit upp nyligen i NJA 2011 s. 3. Domstolen uttalade bl.a. följande av intresse. Brottsliga angrepp på personers egendom, bl.a. förmögenhetsbrott, anses inte i sig grunda rätt till kränkningsersättning. Om tillgreppet emellertid sker efter intrång i en bostad innefattar gärningen ett hemfridsbrott och utgör därför ett angrepp på annans frid som kan ge rätt till kränkningsersättning. Bostadsinbrott får normalt anses innefatta en ersättningsgill allvarlig kränkning om inbrottet sker när målsäganden befinner sig i sin bostad.

I hovrättspraxis finns avgöranden där kränkningsersättning utgått till målsäganden vid olika typer av skadegörelse riktat mot målsägandens hem (Hovrätten för Västra Sveriges dom den 30 januari 2007 i mål B 3048-06 och Svea hovrätts dom den 11 september 2007 i mål B 7970-06). I det ena fallet var det fråga om omfattande skadegörelse då målsäganden befann sig i eller i nära anslutning till bostaden och i det andra fallet skadegörelser vid flera tillfällen nattetid riktade mot målsäganden i ett uppenbart kränkande syfte.

I förevarande fall handlar det om en enstaka begränsad skadegörelse riktad mot målsägandens bostad. I den juridiska doktrinen har uttalats att om ett skadegörelsebrott till stor del begås genom ett angrepp på hemmet och hemfriden, synes detta starkt tala för att egendomsbrottet kan sägas innefatta en skadeståndsgrundande kränkning (Kränkningsersättning, Sandra Friberg, Iustus Förlag 2010, s. 591). Detta synsätt ligger i linje med att hemfridsbrott som begås när målsäganden är hemma normalt ger rätt till kränkningsersättning.

I detta fall har Å.S. inte lagförts för hemfridsbrott (dvs. olovligt inträngande eller kvarstannande i målsägandens bostad) men hans brott har ändå utgjort ett angrepp på P. A:s hemfrid. Innan Å.S. begick skadegörelsen, uppenbarligen i syfte att komma in i bostaden för att tala med sin fästmö, hade han av P.A. blivit upplyst om att han inte fick komma in i bostaden. I nära anslutning till att Å.S. förvägrades att komma in i bostaden slog Å.S. sönder fönsterrutorna på dörren och försökte att låsa upp dörren genom att sträcka in handen. I samband med att P.A. hindrade Å.S. från att öppna dörren skar sig P.A. illa i handleden och underarmen. P.A. har i hovrätten anfört sammanfattningsvis att händelsen var en skrämmande upplevelse. Skadegörelsen har visserligen endast bestått i att glasrutorna på ytterdörren krossats men med hänsyn till omständigheterna vid gärningen och tidpunkten har den enligt hovrättens mening utgjort ett sådant hänsynslöst beteende som varit ett ofredande av målsäganden. Den kränkning P.A. därigenom utsatts för måste anses så allvarlig att ersättning härför ska utgå. Den yrkade ersättningen är skälig.

DOMSLUT

Hovrätten meddelar prövningstillstånd och fastställer tingsrättens dom.

Hovrättens dom meddelad: den 5 september 2011.

Mål nr: T 515-11.

Lagrum: 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 2011 s. 3.

Litteratur: Prop. 2000/01:68 s. 49 och 65; Friberg, Kränkningsersättning, 2010, s. 591.