RH 2012:3

BWA IT Sälj AB (BWA) förde talan mot Liser AB (Liser) om utfående av visst kapitalbelopp jämte ränta och vissa kostnader. Till stöd för sin talan anförde BWA bl.a. följande. Mellan BWA och ett dotterbolag till Liser (dotterbolaget) träffades ett avtal om försäljning av bredbandstjänster m.m. (aprilavtalet). Därefter träffade BWA och Liser ett avtal om avbetalning av en skuld (augustiavtalet). Enligt augustiavtalet är Liser skyldigt att betala visst belopp till BWA enligt en närmare angiven betalningsplan. Av augustiavtalet framgår att BWA har rätt att kräva omedelbar betalning av ”resterande belopp” för det fall att betalning inte sker i enlighet med betalningsplanen. Eftersom Liser inte betalade enligt betalningsplanen, har BWA rätt till yrkat kapitalbelopp.

Liser gjorde vid tingsrätten invändning om rättegångshinder och anförde att tvisten mellan parterna skulle avgöras av skiljenämnd. Liser förklarade att Liser enligt augustiavtalet åtagit sig att, för dotterbolagets räkning, erlägga betalning till BWA enligt aprilavtalet. Liser anförde att augustiavtalet innehåller en skiljeklausul och utgör ett skriftligt tillägg till aprilavtalet. Augustiavtalet innebär, enligt Liser, ett rättsförhållande som har sådant sammanhang med aprilavtalet att det därmed omfattas av skiljeklausulen.

Liser överklagande tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle avvisa BWA:s talan samt tillerkänna Liser ersättning för bolagets rättegångskostnad vid tingsrätten och i hovrätten.

BWA bestred yrkandena.

Hovrätten (hovrättsråden Kazimir Åberg och Ulrika Ihrfelt, referent, samt tf. hovrättsassessorn Mattias Pleiner) meddelade prövningstillstånd och anförde i beslut den 22 december 2011 följande.

SKÄL

Inledning

Av utredningen i målet framgår inledningsvis att augustiavtalet tillkom sedan dotterbolaget drabbats av svårigheter att betala i enlighet med aprilavtalet. Vidare framgår att augustiavtalet avser att reglera obetalda skulder och att dessa skulder ska regleras genom betalningar på ett närmare angivet sätt. I avtalet finns en hänvisning till ett annat avtal och det framgår att det andra avtalets uppsägningstid ska ”avslutas”. Det är mot den bakgrunden tydligt att det finns ett samband mellan april- och augusti-avtalen. Det är ostridigt att augustiavtalet inte innehåller någon uttrycklig skiljeklausul.

Allmänt om skiljebundenhet

Skiljebundenhet uppkommer i regel genom ett avtalsåtagande och är begränsad till de parter som ingått skiljeavtalet. Skiljebundenhet uppstår vanligtvis genom att två parter reglerar sitt förhållande i en kontraktshandling som innehåller en skiljeklausul. Därutöver kan skiljebundenhet uppkomma på andra avtalsrättsliga grunder och - även utan avtalsrättslig grund - på grund av obligationsrättsliga principer.

Skiljebundenhet på avtalsrättsliga grunder

En skiljeklausul intagen i ett avtal som reglerar ett rättsförhållande kan omfatta även ett sido- eller tilläggsavtal. För att skiljeklausulen ska tillerkännas en sådan omfattning krävs i princip att sidoavtalet har en så nära anknytning till det ursprungliga rättsförhållandet att det kan sägas utgöra en del av det rättsförhållandet. Anses det att sådan anknytning inte föreligger, utan att det senare tillkomna avtalet grundar ett nytt och självständigt rättsförhållande, saknar det betydelse hur skiljeklausulen är formulerad (se Lindskog, Skiljeförfarande En kommentar, s. 267 ff.).

För att tredje man ska anses bunden av en skiljeklausul intagen i ett avtal, måste dock i princip krävas att han inträtt som avtalspart i det avtal som upptar skiljeklausulen (se Heuman, Skiljemannarätt, s. 95 ff.). Att tredje man iklätt sig endast ett betalningsansvar kan inte anses tillräckligt för att borgenären ska kunna åberopa en skiljeklausul intagen i det bakomliggande avtalet (jfr Heuman, a.a., s. 99, se dock vidare nedan angående skiljebundenhet på grund av singularsuccession).

Liser har inte gjort gällande att Liser inträtt i och övertagit hela aprilavtalet. Augustiavtalet anger en betalningsskyldighet för Liser, men anger inte uttryckligen huruvida Lisers betalningsförpliktelse medför att dotterbolagets betalningsskyldighet upphör i och med avtalet, om avsikten möjligen varit att dotterbolagets betalningsskyldighet ska upphöra först i och med augustiavtalets fullgörande och om i sådant fall Lisers åtagande är sekundärt. Augustiavtalet föreskriver inte något särskilt beträffande andra villkor i aprilavtalet än dem som särskilt tas upp och skiljeklausulen omnämns inte. Det framgår således inte av augustiavtalet huruvida Liser har övertagit dotterbolagets samtliga rättigheter enligt aprilavtalet.

Liser har inte heller framfört någon omständighet som medför att det mellan parterna på annat sätt får anses ha träffats ett skiljeavtal eller som medför att Liser berättigats att i förhållande till BWA åberopa skiljeklausulen.

Hovrätten finner således att varken aprilavtalet eller augustiavtalet berättigar Liser att på en avtalsrättslig grund påkalla skiljeförfarande.

Skiljebundenhet på grund av singularsuccession

Liser har i hovrätten gjort gällande att bolaget har ”övertagit betalningsansvaret genom att ingå avtal (benämnt bilaga) med BWA om betalningsskyldighet för visst belopp”. Hovrätten drar härav slutsatsen att Liser inte gör gällande att det föreligger solidariskt betalningsansvar med dotterbolaget.

Frågan är då om en rättighet att påkalla skiljeförfarande föreligger med stöd av obligationsrättsliga principer.

I rättsfallet NJA 1997 s. 866 konstaterade Högsta domstolen att en skiljeklausul kunde åberopas mot den part som övertagit rättigheterna enligt ett avtal som innehöll en skiljeklausul. Den kvarstående parten i avtalet ansågs sålunda ha rätt att som rättegångshinder åberopa skiljeklausulen. Av rättsfallet framgår även att den part som har inträtt i ett avtal normalt bör ges motsvarande rätt gentemot kvarstående avtalspart. Avgörandet behandlar alltså den situationen att en part övertagit rättigheterna i ett avtal och därigenom inträtt såsom borgenär i ett rättsförhållande, och inte den situationen att någon övertar skyldigheter.

Att den kvarstående parten ansågs ha rätt att åberopa skiljeklausulen hänger samman med en grundläggande princip inom obligationsrätten, som innebär att den som förvärvar rättigheter (och på så sätt inträder i ett avtal såsom borgenär) inte kan få en bättre ställning än överlåtaren (27 § skuldebrevslagen). Den principen torde i sin tur ligga i linje med att ett borgenärsbyte som regel får ske utan särskilt samtycke från gäldenären och att gäldenären därför ska kunna förlita sig på den ställning som ett avtal tillerkänner honom även om han måste tåla ett partsbyte. Med andra ord ska gäldenären inte riskera att - genom ett borgenärsbyte som ligger utanför hans kontroll - förlora sin rätt att påkalla skiljeförfarande. Att Högsta domstolen ansåg att bundenheten i en sådan situation bör vara ömsesidig, är en följd av de risker för motparten som en ”haltande” skiljebundenhet är förknippad med.

Att den part som inträder såsom borgenär har rätt att mot den kvarvarande gäldenären åberopa en skiljeklausul har ifrågasatts (se Lindskog, a.a., s. 166 f.). Eftersom borgenären fritt kan avstå från att inträda i ett avtal, är han inte i samma behov av skydd som en gäldenär.

Också den som vid substitution inträder som gäldenär gör det efter ett fritt val även om borgenären som regel måste ge sitt samtycke. Att den som förvärvar rättigheter inte kan få en bättre ställning än överlåtaren ger, enligt hovrättens bedömning, inte fog för slutsatsen att den som övertar en skyldighet ska ha rätt att åberopa en skiljeklausul mot den kvarstående parten. Det saknas enligt hovrättens mening även i övrigt skäl att tillerkänna den som övertar en betalningsförpliktelse rätt att mot den kvarvarande parten åberopa en skiljeklausul intagen i det ursprungliga avtalet, såvida det inte finns avtalsrättslig grund för det (jfr rättsfallet RH 2003:61 angående borgensmans skiljebundenhet, se även Runesson, ”Skiljeavtal och singularsuccession”, i Festskrift till Lars Heuman).

Sammanfattande bedömning

Att Liser övertagit ansvaret för dotterbolagets skuld till BWA medför, oavsett skyldighetens närmare innebörd, följaktligen inte att Liser vare sig på avtalsrättslig grund eller med stöd av obligationsrättsliga principer kan åberopa skiljeklausulen i aprilavtalet som rättegångshinder i den nu aktuella tvisten.

Lisers överklagande ska mot angiven bakgrund avslås.

BESLUT

Hovrätten avslår överklagandet.

Hovrättens beslut meddelat: den 22 december 2011.

Mål nr: Ö 5009-11.

Lagrum: 27 § lagen (1936:81) om skuldebrev.

Rättsfall: NJA 1997 s. 866; RH 2003:61.

Litteratur: Lindskog, Skiljeförfarande En kommentar, s. 166 f. och 267 ff.; Heuman, Skiljemannarätt, s. 95 ff. och 99; Runesson, ”Skiljeavtal och singularsuccession”, i Festskrift till Lars Heuman; Nordh, Praktisk process V, 2008, s. 155.