RH 2012:30

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Anna Flodin) anförde i beslut den 10 februari 2010 följande.

Vad svarandena har anfört utgör inte tillräckliga skäl för att inte döma ut försuttet vite. Tingsrätten förpliktar därför var och en av Apew Aktiebolag, N.L. och A.W. att till staten betala femtusen (5 000) kr i försuttet vite.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Kristina Boutz, hovrättsrådet Ulrika Stenbeck Gustavson samt tf. hovrättsassessorn David Löfgren, referent) anförde i beslut den 23 mars 2010 följande.

SKÄL

Klagandena, som är svarandeparter i tingsrättens mål, förpliktades genom det överklagade beslutet att utge vite på grund av att de inte hade efterkommit ett editionsföreläggande, vilket var förenat med en sådan sanktion. Som skäl för sina överklaganden har klagandena angett att de inte inför utdömandet av vitet på ett korrekt sätt hade delgetts föreläggandet.

Det är ostridigt att J.B, som i målet är ombud för klagandena, hade delgetts vitesföreläggandet. Fråga är om han var behörig att ta emot delgivningen. Därvid ska beaktas föreläggandets karaktär samt - vilket klagandena framhållit - att J.B:s fullmakt enligt sin lydelse varit begränsad på så sätt att den inte omfattat att motta delgivningar.

Ett vitesföreläggande ska, enligt 2 § viteslagen, delges adressaten. Regler om ombuds behörighet att motta sådan delgivning finns såväl i 11 § delgivningslagen som i 12 kap.14-15 §§rättegångsbalken. När - som i det nu aktuella fallet - både delgivningslagen och rättegångsbalken är tillämpliga synes förhållandet bestämmelserna emellan inte vara helt klart.

Av 11 § andra stycket delgivningslagen framgår att ett ombud, om inte annat följer av fullmakt, är behörigt att motta delgivning av inlagor, beslut och andra handlingar. Behörigheten omfattar dock inte handling som avser föreläggande för huvudmannen att infinna sig personligen eller annars personligen fullgöra något.

Även av 12 kap. 14 § första stycket 2 rättegångsbalken framgår att fullmakt medför behörighet för ombudet att motta delgivning av inlagor och handlingar. I detta lagrum anges dock som enda begränsning av behörigheten att denna inte omfattar föreläggande för parten att infinna sig personligen. Av 12 kap. 15 § följer vidare att ombuds behörighet i detta avseende får inskränkas endast såvitt avser rätten att motta delgivning av stämning. Skälet till att ombudets behörighet enligt 14 § i princip inte får inskränkas är bl.a. att processen ska kunna föras utan onödiga avbrott (jfr Fitger, Rättegångsbalken, 9 mars 2010, Zeteo, kommentaren till 12 kap. 15 §).

Delgivningslagen och rättegångsbalken kan således tyckas ge olika besked beträffande dels hur långt behörigheten att motta delgivning som utgångspunkt sträcker sig (dvs. huruvida den innefattar förelägganden att personligen fullgöra något annat än att inställa sig), dels vilken möjlighet det finns att vid avfattandet av en fullmakt inskränka behörigheten.

Av intresse vid bedömningen av de nämnda bestämmelsernas förhållande till varandra är även vissa andra lagrum. Av 11 § tredje stycket delgivningslagen framgår att om det beträffande fullmakt ”i visst slag av mål eller ärenden” har meddelats bestämmelser som avviker från paragrafens andra stycke gäller de bestämmelserna (i motiven nämns som exempel på en sådan bestämmelse den om indispositiva tvistemål i 12 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken, se prop. 1970:13 sid. 138). I 33 kap. 4 § rättegångsbalken anges att ”om delgivning i allmänhet är särskilt stadgat” (delgivningslagen åsyftas, se a. prop. sid. 160).

Hovrätten gör mot den nämnda bakgrunden följande överväganden.

När det gäller möjligheten att inskränka ett ombuds behörighet anser hovrätten att regleringen i 12 kap.rättegångsbalken - som är klar och otvetydig samt nära knuten till rättegångsfullmaktens funktion - måste tillämpas framför delgivningslagen beträffande sådan fullmakt som nu är ifråga. Den begränsning som gjorts i J.B:s fullmakt är således utan verkan.

Fråga kvarstår då om ett ombud när rättegångsbalken är tillämplig får delges ett föreläggande för parten att personligen fullgöra något (annat än att inställa sig). I detta avseende kan ordalydelsen i rättegångsbalkens reglering anses lämna ett visst utrymme för en tillämpning av det undantag från behörigheten beträffande personlig fullgörelse som uttryckligen framgår av delgivningslagen. Ändamålsskäl talar, enligt hovrättens mening, för att så bör ske och i doktrinen synes uppfattningen vara att undantaget är tillämpligt (se t.ex. Fitger, Rättegångsbalken, 9 mars 2010, Zeteo, kommentaren till 12 kap. 14 §). Sammantaget finner hovrätten att undantaget bör tillämpas.

Hovrätten har därmed att pröva om det aktuella, med vite förenade, editionsföreläggandet har medfört en sådan skyldighet att personligen fullgöra något som avses i 11 § delgivningslagen. Många vitesförelägganden måste anses göra detta, vilket medför att mottagandet av dem faller utanför ombudets behöriget (jfr Lavin, Viteslagstiftningen: En kommentar, 1989, sid. 78). T.ex. har i praxis ett föreläggande i ett mål om verkställighet enligt 21 kap.föräldrabalken för en förälder att överlämna ett barn inte ansetts ha kunnat delges med ett ombud (se RÅ 1982 2:29). Hovrätten anser dock inte att ett föreläggande som det nu aktuella - genom vilket en part i ett mål förpliktas att inge vissa handlingar - ens när föreläggandet förenats med en vitessanktion kan anses innefatta en sådan personlig fullgörelseskyldighet som undantaget i delgivningslagen avser.

Det har sålunda varit tillräckligt att ombudet J.B. har mottagit föreläggandet. Överklagandena ska avslås.

SLUT

1. Hovrätten meddelar prövningstillstånd.

2. Hovrätten avslår överklagandena.

Hovrättens beslut meddelat: den 23 mars 2010.

Mål nr: Ö 3727-09.

Lagrum: 2 § lagen (1985:206) om viten; 11 § delgivningslagen (1970:428); 12 kap.14-15 §§rättegångsbalken.

Rättsfall: RÅ 1982 2:29.

Litteratur: Prop. 1970:13 sid. 138 och 160; Lavin, Viteslagstiftningen: En kommentar, 1989, sid. 78; Fitger, Rättegångsbalken, 9 mars 2010, Zeteo, kommentaren till 12 kap. 14-15 §§.