RH 2012:42

Frågor om påföljd och skadestånd i mål om ansvar för samlag med avkomling.

Solna tingsrätt

Åklagaren åtalade L.K. för samlag med avkomling med följande gärningsbeskrivning:

L.K. har vid ett tillfälle under april eller maj 2009 på Råckstavägen i Vällingby haft två vaginala samlag med sin biologiska dotter A.

Målsäganden, som biträdde åtalet, yrkade att L.K. till henne skulle betala skadestånd med 113 800 kr, varav 100 000 kr för kränkning och 13 800 kr för sveda och värk, jämte ränta.

L.K. förnekade gärningarna och bestred skadeståndsyrkandet. Han vitsordade inte något belopp som skäligt i och för sig.

Tingsrätten (rådmannen Lotten Ögren samt nämndemännen Kent Sannerholm och Svetlana Ljungstedt) dömde L.K. för samlag med avkomling till fängelse ett år och förpliktade honom att utge skadestånd till målsäganden med 113 800 kr, varav 100 000 kr för kränkning och 13 800 kr för sveda och värk, jämte ränta. Tingsrätten anförde bl.a. följande.

DOMSKÄL

Bakgrund

Målsäganden, som idag är 25 år gammal, är biologisk dotter till L.K. men har aldrig bott stadigvarande hos honom. Målsägandens mamma och L.K. hade separerat redan innan målsäganden föddes. Fram till 10 års ålder hade målsäganden en tämligen god kontakt med sin pappa men därefter endast en sporadisk kontakt till följd av L.K:s alkoholproblem. Målsäganden började själv missbruka alkohol när hon var i tretton- eller fjortonårsåldern. När hon var 20 år började hon även missbruka amfetamin, vilket hon höll på med fram till för ett år sedan. För cirka två år sedan började hon också missbruka heroin. Detta höll hon på med under cirka ett års tid.

Vid tidpunkten för det påstådda brottet hade målsäganden nyligen lämnat ett LVM-hem och väntade på att få en plats på ett behandlingshem. För att hålla sig drogfri bodde hon hos sin mamma och dennes sambo, som försökte göra sitt bästa för att hålla henne under ständig uppsikt.

Den aktuella dagen sökte målsäganden emellertid upp sin pappa som tillsammans med kamrater satt på en parkbänk och drack alkoholhaltiga drycker. Målsäganden anslöt sig till sällskapet och började dricka alkohol tillsammans med dem. Hon följde därefter med hem till en kamrat till fadern, där hon och hennes far blev kvar ett tag. Målsäganden och L.K. försökte sedan komma in på Råcksta stödboende, ett hem för missbrukare, där L.K. vid tidpunkten var bosatt. Målsäganden var emellertid alltför onykter för att bli insläppt på hemmet. L.K. gjorde därför i ordning en övernattningsplats för dem utomhus. Det blev emellertid för kallt där. Med hjälp av L.K:s kod till Råcksta stödboende tog de sig därför in i trappuppgången till detta hem, där de lade sig att sova längst ner under en trappa. Målsäganden har berättat att L.K. därefter i trappuppgången genomförde två vaginala samlag med henne. L.K. har förnekat att så var fallet. På morgonen kom polisen och körde ut dem från trappuppgången.

Utredningen

Målsäganden, den tilltalade, målsägandens mamma, målsägandens f.d. make samt sjuksköterskan I.T. hördes.

Målsäganden uppgav: - - - - Under trappan i trappuppgången hade hennes pappa bäddat med filtar. Såväl hon som han var mycket berusade vid tillfället. Hon kände sig halvt medvetslös. Hon är ändå helt säker på att hennes pappa under nattens lopp genomförde två vaginala samlag med henne. Hon kan inte i detalj redogöra för hur allt gick till men minns att hon låg på rygg och att han låg över henne och genomförde vanliga samlag. Hon minns också att han hade en brun skinnjacka på sig. Såvitt hon minns tog han inte av sig sina byxor utan drog bara ner dem en bit. Vem som tog av hennes byxor kommer hon inte ihåg. Hon tror att han fick utlösning men är inte säker på detta. Båda samlagen gick till på samma sätt. Hon minns inte hur lång tid som förflöt mellan samlagen. Det var inte vid något tillfälle fråga om någon lång sexakt. Samlagen pågick under cirka fem minuter och omfattade inget förspel. När hennes pappa var klar vände han sin rygg mot henne. När samlagen ägde rum låg hon bara helt passiv och lät det ske utan att säga något. Hon blev paralyserad och var för full för att säga ifrån. Hon kunde sedan inte sova på hela natten. När polisen hade kört ut dem från trappuppgången på morgonen promenerade de till Vällingby centrum. - - - -

Hon gjorde ingen omedelbar polisanmälan för hon mådde alltför dåligt för att orka med det. När hon varit intagen på behandlingshemmet Harvik ett tag mådde hon emellertid bättre. En terapeut där rekommenderade henne att göra en polisanmälan. En polisanmälan gjordes därför i augusti månad 2010.

Hon anser att den aktuella händelsen har förstört allt för henne. Hon får mardrömmar och panikattacker när hon tänker på sin pappa. Hon drömmer bl.a. om att hennes pappa super sig full och har samlag med henne om och om igen. - - - -

L.K. uppgav: - - - - De prövade sedan att sova utomhus men det blev för kallt, varför de till slut gick in och lade sig under en trappa i trappuppgången till Råcksta stödboende. Där lade de sig bredvid varandra. Han låg på sidan vänd ifrån henne. Han somnade ganska omgående för han var trött och onykter. Han var halvpackad. Han sov tills polisen väckte dem någon gång tidigt på morgonen. Polisen var där i ett annat ärende och hade då fått syn på dem i trappan. Vid något tillfälle, när han precis höll på att somna, lade målsäganden en arm på honom. Det var inget märkvärdigt. Hon kan ha kommit åt honom på något sätt. De förekom inget samlag under natten. Han tänker inte ens på sex då han har druckit alkohol och tror inte heller att han skulle klara av att ha samlag när han är onykter. - - - -

Tingsrättens bedömning

Så som ofta är fallet när det gäller påstådd brottslighet av förevarande slag, som är undandragen från insyn, föreligger vittnesiakttagelser i mycket begränsad omfattning. Detta hindrar emellertid inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för en fällande dom. För detta förutsätts att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner att det har blivit ställt utom rimligt tvivel att den åtalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. I det nu föreliggande fallet blir det av avgörande betydelse att bedöma trovärdigheten av målsägandens uppgifter i belysning av vad som i övrigt har framkommit i målet. (Se bl.a. NJA 1991 s. 83, NJA 2009 s. 447 I och II samt NJA 2010 s. 671).

Målsägandens och L.K:s uppgifter är i stort förenliga om man bortser från deras uppgifter om vad som ägde rum under en trappa i en trappuppgång. När det gäller såväl målsägandens som L.K:s uppgifter finns det också skäl att framhålla att båda under kvällen och den följande natten var kraftigt berusade, varför deras uppgifter måste behandlas med försiktighet. Målsäganden har också medgivit att hon har vissa minnesluckor från den händelse i trappuppgången som hon har berättat om.

Målsäganden har dock lämnat vissa detaljer om hur de påstådda samlagen genomförts. Från det att hon på morgonen dagen efter berättade för sin mamma om händelsen till huvudförhandlingen vid tingsrätten har hon också konsekvent vidhållit sina uppgifter om att hennes pappa vid två tillfällen hade samlag med henne den aktuella natten. Målsäganden har inte gett intryck av att vilja överdriva sin berättelse. Hennes berättelse innehåller inte heller några motsägelser.

Målsägandens uppgifter stöds vidare av vissa dagboksanteckningar samt av vad målsägandens mamma, målsägandens f.d. make och I.T. har vittnat om vid tingsrätten. I mycket nära anslutning till händelsen har målsäganden för dem berättat att hon haft samlag med sin pappa. Det förhållandet att berättelserna då kom spontant och inte genom att någon sökte efter sådan information talar också starkt för att målsägandens berättelse är självupplevd. Det har inte förekommit något under förhandlingen som gör att det finns anledning för tingsrätten att ifrågasätta något av vittnesmålen.

Av målsägandens egen berättelse och övrig utredning har det också framkommit att hon dagen efter händelsen befann sig i ett mycket uppbragt tillstånd. Att målsäganden först skulle ha hittat på hela händelsen och sedan skulle ha ljugit och spelat upprörd inför sin mamma och sin f.d. make och för att långt senare göra en polisanmälan och därefter fortsätta att ljuga inför polis och tingsrätt framstår som mycket osannolikt.

Vid en helhetsbedömning av utredningen i målet finner tingsrätten att målsägandens uppgifter är både trovärdiga och tillförlitliga. De ska därför läggas till grund för bedömningen av åtalet. Detta innebär att det är ställt bortom rimligt tvivel att L.K. har begått de åtalade gärningarna. Han ska därför dömas för samlag med avkomling

Skadestånd

Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen är L.K. skyldig att utge skadestånd till målsäganden.

De yrkade beloppen framstår som skäliga. Vid den bedömningen har tingsrätten beaktat att målsäganden har utsatts för en mycket allvarlig kränkning av sin personliga integritet. Målsäganden har lidit och det kan antas att hon under lång tid framöver kommer att lida, framförallt psykiskt, av att ha blivit utsatt för dessa gärningar.

Påföljd

L.K. är inte tidigare dömd för brott. De gärningar som L.K. nu ska dömas för har emellertid ett så högt straffvärde att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga. Det som har framkommit av i målet inhämtad personutredning och läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m. föranleder ingen annan bedömning. Tingsrätten finner att brottsligheten har ett straffvärde som motsvarar ett år. Fängelsestraffets längd bestäms i enlighet därmed.

Nämndemannen Rashid Sabire var skiljaktig och anförde: Det förhållandet att målsäganden inte gjorde en omedelbar polisanmälan gör att hennes uppgifter kan ifrågasättas. Jag vill därför ogilla åtalet. I övrigt är jag ense med majoriteten.

Hovrätten

L.K. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrättens skulle ogilla åtalet och målsägandens skadeståndsyrkande.

Åklagaren och målsäganden, som biträdde åtalet, motsatte sig att tingsrättens dom skulle ändras.

Domskäl

Hovrätten (f.d. hovrättsrådet Lars Hesser, hovrättsrådet Torbjörn Widemar, referent, och tf. hovrättsassessorn Frida Persson samt nämndemannen Catarina Ingvarsson) anförde i dom den 28 februari 2012 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Skuld

Samma utredning som vid tingsrätten har lagts fram i hovrätten.

Tingsrätten har i sin dom utförligt redogjort för utredningen och hur tingsrätten har värderat denna. Hovrätten delar fullt ut tingsrättens bedömning om vad som är utrett i målet och ansluter sig alltså till tingsrättens bedömning att det är styrkt att L.K. har gjort sig skyldig till den gärning för vilken han har åtalats. Han ska alltså dömas för samlag med avkomling.

Påföljd

Brottet samlag med avkomling skiljer sig från övriga sexualbrott genom att den brottsliga gärningen inte innefattar ett sexuellt övergrepp på målsäganden utan gärningen har skett frivilligt. Straffet är fängelse i högst två år. Straffsatsen är således väsentligt lägre än vad som gäller för den som tilltvingat sig samlag. En förklaring till detta torde vara att det endast är släktskapet i sig som medför att gärningen är straffbar. Straffbarheten är således inte direkt kopplad till ett skyddsintresse avseende den sexuella självbestämmanderätten och den sexuella integriteten i förhållande till målsäganden utan är snarare ett uttryck för samhällets intresse att upprätthålla en sund och naturlig sammanlevnad mellan medlemmarna i en familj eller annan krets av närstående. Även genetiska aspekter ligger bakom förbudet. Det förhållandet att det enbart är heterosexuella samlag som träffas av förbudet talar för att den genetiska aspekten har haft en stor betydelse för kriminaliseringen.

Frågan om incest mellan vuxna ska vara kriminaliserad har i samband med revidering av sexualbrottslagstiftningen diskuterats vid ett flertal tillfällen.

1998 års Sexualbrottskommitté fann kriminaliseringen motiverad av främst genetiska skäl och i någon mån grundad på etiska ställningstaganden. Eftersom kriminaliseringen av samlag med avkomling och mellan helsyskon avser frivilliga sexuella förbindelser mellan vissa vuxna anförvanter, föreslog kommittén dock att bestämmelsen skulle flyttas till 7 kap. som ett brott mot familj. Regeringen ansåg sig dock inte ha ett sådant beredningsunderlag att det var lämpligt att föreslå några förändringar, annat än av språkligt slag (prop. 2004/05:45).

I samband med 2005 års reformering av sexualbrottskapitlet i brottsbalken förändrades bestämmelsen endast språkligt.

Även om lagbestämmelsen rörande förbudet mot samlag mellan föräldrar och vuxna barn huvudsakligen uppbärs av andra intressen än skyddet mot barnet går det enligt hovrättens uppfattning inte att vid straffmätningen bortse ifrån om gärningen även har utgjort en kränkning av den sexuella självbestämmanderätten och den sexuella integriteten hos det vuxna barnet utan att för den skull vara straffbart enligt någon annan bestämmelse i 6 kap.brottsbalken. Detta torde exempelvis kunna vara fallet där en sexuell relation innefattar ett utnyttjande av avkomlingens beroendeställning utan att förhållandet är sådant som avses i 6 kap. 3 § brottsbalken eller om den sexuella relationen inleddes redan när avkomlingen var barn och därefter fortsatt i vuxen ålder.

Något som tyder på att målsäganden skulle ha upplevt sig vara beroende av L.K. och av den anledningen ha accepterat att genomföra samlag med honom har inte framkommit. Av målsägandens berättelse rörande samlagen går det inte heller att dra några slutsatser rörande förekomsten av andra försvårande omständigheter att beakta vid straffmätningen. Å andra sidan måste L.K. dock ha insett att samlagen skulle kunna innebära en svår känslomässig påfrestning för målsäganden och något som hon i nyktert tillstånd inte skulle ha accepterat. Vid en samlad bedömning anser hovrätten att straffvärdet för gärningen uppgår till fängelse sex månader.

Enligt hovrättens uppfattning är gärningen av sådan art att fängelse ska väljas som påföljd, även vid det lägre straffvärde som hovrätten har bedömt att gärningen har, om inte särskilda skäl talar däremot. Några sådana skäl har inte framkommit i det aktuella fallet. I likhet med tingsrätten finner hovrätten således att L.K. ska dömas till ett fängelsestraff men att tingsrättens dom ska ändras med avseende på straffets längd.

Skadestånd

Även om samlagen har genomförts frivilligt från målsägandens sida utgör gärningen en integritetskränkning mot henne. Hon ska därmed tillerkännas ersättning för den kränkning som brottet har inneburit för henne.

Vid våldtäkt utgår kränkningsersättning normalt med 75 000 kr. Med beaktande av skillnaden i svårighetsgraden mellan våldtäkt och den nu aktuella gärningen anser hovrätten att kränkningsersättningen till målsäganden ska stanna vid 50 000 kr.

Även om det lidande som gärningen har orsakat målsäganden har blivit större till följd av hennes skörhet orsakad av hennes missbruk saknas det anledning att ifrågasätta sambandet mellan hennes lidande och de samlag som L.K. genomfört med henne. Han är därför skyldigt att till henne betala ersättning för sveda och värk för detta lidande. Genom den föreliggande utredningen finner hovrätten att målsäganden har styrkt sin rätt till ersättning härför med yrkat belopp. Sammantaget ska L.K. således åläggas att betala skadestånd till målsäganden med 63 800 kr. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet härmed.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att påföljden bestäms till fängelse 6 månader och att det skadestånd som L.K. ska utge till målsäganden bestäms till 63 800 kr jämte ränta.

Nämndemannen Robert Boman Lindqvist var skiljaktig såvitt gällde påföljden och anförde: Jag anser att straffvärdet för gärningen är högre än vad majoriteten funnit och att tingsrättens dom i den delen ska fastställas. I övrigt är jag ense med majoriteten.

Hovrättens dom meddelad: den 28 februari 2012.

Mål nr: B 6495-11.

Lagrum: 6 kap. 7 § första stycket brottsbalken.

Litteratur: Prop. 2004/05:45.