RH 2012:53

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Thomas Wibergh) anförde i beslut den 23 februari 2012 bl.a. följande.

SKÄL

Av utredningen framgår att den aktuella körsträckan är en motorväg som Trafikverket med stöd av bestämmelsen i 9 kap. 1 § sista stycket trafikförordningen (1998:1276) åsatt en högsta hastighet av 120 km/h. Ingen invändning har riktats mot utfärdandet av den aktuella hastighetsbegränsningen om 120 km/h, utan det som prövas är om en överträdelse är straffbar eller ej. Tingsrätten inleder med att pröva om det är generellt möjligt att lagföra hastighetsöverträdelse på motorväg där högsta tillåtna hastighet anges till 120 km/h.

Hastighetsbegränsning på motorväg regleras i 9 kap. 1 § trafikförordningen. Efter ändring år 2008 då bestämmelsen i paragrafens sista stycke om hastighetsgräns 120 km/h infördes, har paragrafen i för målet relevanta delar följande lydelse.

9 kap. 1 §

På en motorväg gäller följande.

……

6. Fordon får inte föras med högre hastighet än 110 kilometer i timmen.

…..

Trafikverket får meddela föreskrifter om att den högsta tillåtna hastigheten på en motorväg ska vara 120 kilometer i timmen.

Bestämmelsen har straffsanktionerats i 14 kap. 3 § (enbart relevanta delar medtages).

14 kap. 3 §

Till penningböter döms en förare av ett motordrivet fordon som uppsåtligen eller av oaktsamhet

bryter mot

1. Bestämmelserna i

………..

g. 9 kap.

- 1 eller 2 §,

……….

Den avgörande frågan är då om straffsanktionerandet innefattar inte bara överträdelse mot bestämmelsen direkt i 9 kap. 1 § (hastighetsbegränsning till 110 km/h), utan även överträdelse mot de föreskrifter (om högsta hastighet 120 km/h) som Trafikverket kan meddela med stöd av paragrafen - och i målet också har meddelat.

Inledningsvis kan sägas att det inte finns något som talar för att lagstiftaren har velat undanta dessa gärningar från straff. Det är dock inte så att vanliga kriterier för lagtolkning ska förbigås enbart därför att lagstiftaren av misstag underlåtit att ge straffbestämmelserna en ändamålsenlig utformning. Därvid måste särskilt betonas den vikt som man vad gäller strafflagstiftningen lägger vid att inget straff kan ådömas utan direkt stöd i lag eller annan författning.

Den lagstiftningsteknik som används i trafikförordningen bygger på att man gör en ren uppräkning av vilka bestämmelser som är straffsanktionerade, varav följer att brott mot övriga bestämmelser inte bestraffas. Således regleras högsta tillåtna hastighet på andra vägar än just motorvägar i 3 kap. 17 §. Paragrafen har samma uppbyggnad som 9 kap. 1 § med i angivande av trafikförordningen gällande hastighetsgränser inom och utom tättbebyggt område, men med rätt för kommun eller Trafikverket att meddela föreskrift om vissa andra hastighetsgränser. Straffbestämmelsen i 14 kap. 3 § 1 b 1 mom. är dock annorlunda och anger uttryckligen att vad som straffbeläggs är brott mot 17 § eller föreskrift som har meddelats med stöd av 17 §. I andra delar av 14 kap. 3 § straffbeläggs också särskilt brott mot vissa lokala trafikföreskrifter (2 p) samt föreskrifter som meddelats med stöd av ett antal uppräknade paragrafer i 3 kap. och 4 kap. (5 p). Slutsatsen blir därför att trafikförordningen är uppbyggd så att när man velat straffbelägga överträdelser av föreskrifter som har meddelats med stöd av trafikförordningen, så har detta också särskilt angivits i förordningstexten. Det finns inget som tyder på att lagstiftaren medvetet skulle ha valt en avvikande teknik för just denna bestämmelse, tvärtom har trafikförordningen ändrats (SFS 2012:15 i kraft den 1 mars 2012) så att det nu direkt anges att överträdelse av 1 § eller föreskrift som har meddelats med stöd av 1 § medför penningböter. Tingsrätten finner därför att straffbestämmelsen i trafikförordningens 14 kap. 3 § 1 g) inte omfattar de föreskrifter som Trafikverket kan meddela med stöd av 9 kap. 1 § sista stycket.

Åklagaren har därefter hävdat att även om straffbestämmelsen i 14 kap. 3 § inte direkt kan tillämpas på just överskridande av 120-gränsen, så har föraren naturligtvis överskridit den i trafikförordningen direkt angivna gällande högsta hastigheten om 110 km/h. Det är en inställning som skulle kunna argumenteras för det fall det har varit något fel på den aktuella hastighetsbegränsningen om 120 km/h i sig, till exempel genom att den saknade stöd i förordning eller inte var riktigt kungjord eller skyltad. Så är dock inte fallet, utan det är en fullt giltig hastighetsbestämmelse som har trätt i stället för den annars gällande, lägre hastigheten. Att tillämpa straffbestämmelsen avsedd för en viss situation (att högsta tillåtna hastigheten grundas direkt på trafikförordningens bestämmelse om 110 km/h) på en annan situation (att hastigheten grundas på Trafikverkets föreskrift om 120 km/h) skulle enligt tingsrätten vara att bryta mot bestämmelserna om förbud mot analog strafftillämpning. Det kan därvid tilläggas att Högsta domstolens resonemang i rättsfallen NJA 1990 s. 789 I och II snarast talar mot att man skulle kunna straffbelägga en viss gärning med åberopande av generella bestämmelser när man av någon anledning inte kan tillämpa en speciell, för den misstänkte gynnsammare bestämmelse.

Vad slutligen angår åklagarens argument att grunda straffansvaret på den generella bestämmelsen i 2 kap. 2 § om skyldighet att följa skyltningen m.m. finner tingsrätten en sådan rättstillämpning inte möjlig. Det skulle nämligen innebära att samtliga överträdelser av trafikanvisningar som meddelats genom vägmärke, vägmarkering, trafiksignal eller tecken av vakt med automatik skulle vara straffbara och medföra att den ingående uppräkningen i 14 kap. 3 § till stor del vore överflödig.

Tingsrättens slutsats är därför att föreläggandet inte överensstämmer med lag och därför ska undanröjas.

SLUT

Föreläggandet av ordningsbot undanröjs.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mona Wildig, Ingela Perklev, referent, och Joakim Zetterstedt) anförde i beslut den 23 maj 2012 följande.

SKÄL

Legalitetsprincipen innefattar ett kvar på förutsebarhet och innebär att det krävs stadgande i lag eller annan författning för att en handling ska utgöra brott och leda till straffrättslig påföljd. Principen innebär vidare ett förbud mot att tillämpa ett straffbud analogiskt. Däremot utgör principen inte hinder mot att ett straffbud tolkas enligt vedertagna grundsatser, så att dess rätta mening fastställs (se t.ex. NJA 1994 s. 480).

Av 9 kap. 1 § tredje stycket trafikförordningen (1998:1276) följer att Trafikverket får meddela föreskrifter om att den högsta tillåtna hastigheten på en motorväg ska vara 120 kilometer i timmen. Enligt straffbudet i 14 kap. 3 § 1 g samma förordning följer vidare att en förare av motordrivet fordon som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 9 kap. 1 § döms till penningböter. Trafikverkets föreskrifter har meddelats med stöd av 9 kap. 1 § och brott mot en sådan föreskrift innebär därför brott mot nämnda förordningsbestämmelse och därmed också straffbestämmelsen i 14 kap. 3 § (se NJA 2008 s. 376). Ett sådant synsätt kan inte heller anses stå i strid med en förutsebar och konsekvent rättstillämpning. Att lagstiftaren nu har ändrat ordalydelsen i 14 kap. 3 § 1 g genom att uttryckligen ange att föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 1 § omfattas av straffbudet medför enligt hovrättens mening ingen annan bedömning.

Hovrätten finner alltså att vad som läggs R.B. till last innefattar ett straffbart handlande på så sätt att det omfattas av straffbestämmelsen i 14 kap. 3 § 1 g trafikförordningen. Med hänsyn härtill och då R.B. inte i övrigt anfört någon omständighet som kan föranleda ett undanröjande av aktuell ordningsbot ska hennes yrkande om undanröjande ogillas.

AVGÖRANDE

Med upphävande av tingsrättens beslut ogillar hovrätten R.B:s yrkande om att det av henne godkända föreläggandet av ordningsbot med nr (här utelämnat) utfärdat den 29 juli 2011 ska undanröjas.

Hovrättens beslut meddelat: den 23 maj 2012.

Mål nr: Ö 2514-12.

Lagrum: 9 kap. 1 § och 14 kap. 3 § 1 gtrafikförordningen (1998:1276).

Rättsfall: NJA 1990 s. 789 I och II; NJA 1994 s. 480; NJA 2008 s. 376; Svea hovrätts beslut den 22 maj 2012 i mål nr Ö 2516-12; Svea hovrätts beslut den 7 juni 2012 i mål nr Ö 2517-12.