RH 2012:64

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Stefan Reimer, referent, samt rådmännen Lars-Olle Larsson och Anna Tansjö) anförde följande i beslut den 3 augusti 2011.

SKÄL FÖR BESLUTET

Frågan huruvida svensk domsrätt föreligger i detta mål där båda parter har hemvist i ett medlemsland regleras exklusivt genom Rådets förordning (EG) nr 44/2001 (Bryssel I-förordningen), som träder i stället för inhemska regler. Den av Boxon åberopade bestämmelsen i 10 kap. 4 § rättegångsbalken kan därför inte grunda någon behörighet i frågor om domsrätt i detta fall (se Lennart Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, 2 uppl. 2008, s. 72 f.). I artikel 3.1 i Bryssel I-förordningen anges dessutom uttryckligen att en talan mot den som har hemvist i ett medlemsland får väckas i annan domstol än hemvistdomstolen endast med stöd av bestämmelserna i avsnitt 2-5 i Bryssel I-förordningen (avser bestämmelserna i artikel 5-24 i förordningen).

Huvudregeln är nämligen enligt artikel 2 i Bryssel I-förordningen att talan ska väckas vid domstolen i svarandens hemvist, vilket i förevarande fall skulle innebära att talan ska väckas vid domstolen i Osnabrück, Tyskland.

Enligt vad som närmare anges i bl.a. artikel 5 i Bryssel I-förordningen kan emellertid en talan i vissa fall väckas vid domstolar i andra medlemsstater än hemvistlandet.

Boxon har i detta sammanhang särskilt hänvisat till bestämmelsen i artikel 5.1 i förordningen vari anges att om talan avser avtal kan den väckas vid domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, oberoende av att den som talan riktar sig mot har hemvist i en annan medlemsstat. Med ”uppfyllelseort för den förpliktelse som talan avser” avses vid försäljning av varor ”den ort i en medlemsstat dit enligt avtalet varorna har eller skulle ha levererats” (Artikel 5.1 b). Detta gäller även när talan avser betalning enligt ett sådant avtal (se Lennart Pålsson, a.a. s. 117). Den i målet relevanta uppfyllelseorten, om talan hade riktats mot Rapid, skulle mot bakgrund av ovanstående samt vad Boxon gjort gällande avseende leverans och avhämtning av de aktuella varorna, ha varit Helsingborg, varvid svensk domsrätt skulle ha förelegat och tingsrätten skulle ha varit rätt forum.

Frågan är då vad som gäller för ställföreträdaransvar enligt aktiebolagslagen avseende den i målet relevanta förpliktelsen. Något refererat avgörande av EG-domstolen som gäller frågor om behörigt forum enligt Bryssel I-förordningen (eller för den delen Brysselkonventionen) för tvister som gäller personligt betalningsansvar för en ställföreträdare för ett bolags eller andra juridiska personers betalningsförpliktelser enligt associationsrättsliga regelverk finns, såvitt tingsrätten kunnat utröna, inte. Inte eller finns några avgöranden av Högsta domstolen eller andra refererade avgöranden från svenska domstolar som mera explicit berör denna fråga.

Utgångspunkten vid bedömningen av behörighetsfrågan är att de rättsfakta som åberopas av käranden ska, om de inte är uppenbart oriktiga, läggas till grund för prövningen huruvida kärandens talan vid en autonom uttolkning av förordningen faller inom tillämpningsområdet för någon av undantagsreglerna (jfr NJA 2005 s. 586). Om så inte är fallet, kan reglerna mot svarandens bestridande inte grunda behörighet för domstolen att pröva talan mot den som liksom M.K. har sin hemvist i ett annat medlemsland. I så fall får talan i stället, som inledningsvis nämnts, väckas vid svarandens hemvist med åberopande av huvudregeln.

För en tillämpning av den av Boxon uttryckligen åberopade behörighetsregeln i artikel 5.1 Bryssel I-förordningen krävs att talan avser avtal. Av fast rättspraxis i EG-domstolen följer att uttrycket ”talan avser avtal” ska ges en autonom tolkning, på grundval av förordningens systematik och syften, för att säkerställa en enhetlig rättstillämpning i samtliga medlemsstater (se bl.a. rättsfallen Peters [dom den 22 mars 1983 i mål 34/82, Rec. 1982 s. 987 p. 9 och 10] och Arcado [dom den 8 mars 1988 i mål 9/87, Rec. 1988 s. 1539]). Det måste i sammanhanget också betonas att reglerna om särskild och exklusiv behörighet i bl.a. artikel 5 i Bryssel I-förordningen utgör undantag från huvudregeln i artikel 2 första stycket i Bryssel I-förordningen om att det normalt är svarandens hemvist som grundar domstolens behörighet. Reglernas karaktär som undantagsbestämmelser medför att de ska tillämpas restriktivt och inte tolkas utöver vad som mera omedelbart följer av förordningen (jfr NJA 2009 s. 519 och där anförda avgöranden från bl.a. EG-domstolen).

När det gäller frågan om behörighet för avtalstvister med åberopande av artikel 5 i Bryssel I-förordningen har EG-domstolen i ett antal avgöranden slagit fast att rekvisitet ”talan avser avtal” inte kan omfatta situationer där en part inte frivilligt åtagit sig en förpliktelse gentemot någon annan (se bl.a. rättsfallen Handte [dom den 17 juni 1992 i mål C-26/91, REG 1992 s. I-3967, svensk specialutgåva, volym 12 s. 137] och Réunion européenne m.fl. [dom den 27 oktober 1998 i mål C-51/97, REG 1998 s. I-6511]).

Visserligen finns det ingen anledning att ifrågasätta att Rapid inte ursprungligen genom sin beställning av varorna frivilligt genom avtal åtagit sig den i målet relevanta betalningsförpliktelsen gentemot Boxon, men M.K. har inte såsom ställföreträdare för bolaget personligen gjort något sådant åtagande. För att hans personliga betalningsansvar ska kunna tas i anspråk krävs också att enligt de tillämpliga bestämmelserna i aktiebolagslagen (13 kap. 12 och 17 §§ i 1975 års aktiebolagslag) och rättspraxis i anslutning till dessa bestämmelser (se bl.a. NJA 1988 s. 620) att vissa ytterligare förutsättningar uppfylls; främst underlåtenhet att upprätta ytterligare en kontrollbalansräkning som utvisade att mer än hälften av det registrerade aktiekapitalet inte var förbrukat och att det visas att Rapids aktiekapital vid tidpunkten för förpliktelsens uppkomst rent faktiskt understeg hälften av det registrerade aktiekapitalet. Detta s.k. medansvar enligt aktiebolagslagen är förvisso ett subsidiärt betalningsansvar för ett bolags frivilligt ingångna betalningsförpliktelser, men medansvaret kan knappast karakteriseras som avtalsrättsligt med hänsyn till de ytterligare förutsättningar som måste vara uppfyllda.

Det finns inte heller något direkt avtalsförhållande mellan Boxon och M.K. personligen. Av praxis från EG-domstolen framgår bl.a. att en regresstalan som en borgensman, som erlagt tullbelopp till följd av ett borgensavtal som han slutit med ett transportföretag och som övertagit tullmyndigheternas rättigheter i detta avseende, väcker mot en gäldenär, som är ägare till de importerade varorna, som inte var part i avtalet om borgen och inte gett sitt samtycke till ingåendet av detta avtal, inte har ansetts vara en talan om avtal (se Frahuil [dom den 5 februari 2004 i mål C-265/02]). Detsamma gäller en talan som en senare köpare av en vara har väckt mot tillverkaren (se det tidigare nämnda avgörandet Handte). Enligt tingsrättens bedömning avser därför inte den av Boxon väckta talan en sådan talan om avtal som kan grunda behörighet enligt artikel 5.1 i Bryssel I-förordningen.

Frågan är då om de av Boxon åberopade rättsfakta i målet ger anledning att tillämpa någon annan behörighetsbestämmelse i Bryssel I-förordningen, som kan grunda behörighet för tingsrätten att pröva målet i sak. Den bestämmelse som främst blir aktuell att bedöma i det hänseendet är bestämmelsen som avser ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen. Av främst EG-domstolens avgöranden Kalfelis mot Schröder (dom den 27 september 1988 i mål 189/87, REG 1988 s. 5565; svensk specialutgåva, volym 9, s. 729) och Dumez France och Tracoba (dom den 11 januari 1990 i mål C-220/88, REG 1990 s. I-49) anförs nämligen att det autonoma begreppet ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” skulle anses omfatta varje talan mot en svarande som inte är hänförligt till en talan om avtal enligt artikel 5.1 i Bryssel I-förordningen. Denna koppling mellan bestämmelserna - att artikel 5.3 tar sikte på varje käromål om ansvar som faller utanför artikel 5.1 - har väckt frågan om punkterna i artikel 5 utgör ett heltäckande undantag vid tvister om ersättning (se bl.a. för kritiska synpunkter Lennart Pålsson, Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna, SvJT 1994 s. 602 vid not 23 och kommentaren i anslutning till rättsfallet Handte i avsnitt 4.1 [s. 598 f.]). I avgörandet NJA 2009 s. 519 gällande tillämpning av de likalydande reglerna i Luganokonventionen har också Högsta domstolen hänvisat till vissa andra delar av EG-domstolens dom i Kalfelis-målet (p. 19 och 21) och anfört som sin mening att artikel 5.3 inte kan grunda behörighet för en domstol annat än då käromålet gäller ett sådant utomobligatoriskt ansvar som avses med bestämmelsen, vilket innebär att bestämmelsen bara skulle ta sikte på en viss, avgränsad typ av tvister och att det inte för dess tillämpning är tillräckligt att tvisten faller utanför området för artikel 5.1 (jfr NJA 2009 s. 519, på s. 529 och där anförd litteratur).

Som också framgår av Högsta domstolens resonemang i 2009 års fall bygger behörighetsregeln i artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen på tanken att det ska finnas en särskilt nära anknytning mellan tvisten och domstolen i den ort där skadan inträffat och att en prövning på just den orten därför kan vara processekonomisk och ge goda förutsättningar för rättsskipningen (se även bl.a. EG-domstolens avgörande i ovannämnda Dumez France och Tracoba). Högsta domstolen anför också i nämnda rättsfall att det ter sig svårt att förena uppfattningen att artikel 5.1 och artikel 5.3 skulle vara heltäckande i ersättningstvister med EG-domstolens återkommande uttalanden om att punkterna som undantagsregler ska tolkas restriktivt, något som måste antas förutsätta att det finns ett kvarvarande utrymme för huvudregeln om hemvistforum i artikel 2. Karaktären av regeln i artikel 5.3 som undantag förenat med intresset av en enhetlig rättstillämpning i samtliga medlemsstater talar därför enligt Högsta domstolens resonemang för en tolkning i nära anslutning till ordalydelsen (jfr även NJA 2000 s. 273).

Högsta domstolen fann därför i NJA 2009 s. 519 att en talan om återbetalning av en misstagsbetalning inte kunde anses som en talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i motsvarande bestämmelse i Luganokonventionen. På motsvarande sätt har House of Lords i rättsfallet Kleinwort Benson Limited v. City of Glasgow District Council (dom den 30 oktober 1997, publicerad på internet, House of Lords, Judgments Session 1997-98, www.parliament.uk) funnit att en talan om obehörig vinst (restitution enligt engelsk rätt) inte heller kunde bedömas som en talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i motsvarande bestämmelse i Luganokonventionen.

Boxons talan om medansvar enligt aktiebolagslagen kan vid en sådan restriktiv tillämpning av bestämmelsen som bör gälla inte anses syfta till ett sådant skadeståndsrättsligt ansvar som avses i artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen. Det är närmast fråga om en talan om betalningsansvar på associationsrättslig grund. I det sammanhanget måste också hänvisas till den exklusiva behörighetsregeln i artikel 22.2 i Bryssel I-förordningen som reglerar behörighetsfrågan om talan avser giltighet, ogiltighet eller upplösning av bolag eller andra juridiska personer eller giltighet av beslut av deras organ. I dessa fall är domstolarna i det land där associationen har sitt säte exklusivt behöriga. Men denna behörighet för domstolarna i ”säteslandet” är begränsad till de uttryckligen angivna typerna av tvister och kan enligt litteraturen inte tolkningsvis utvidgas till andra associationsrättsliga frågor (se Pålsson, a.a. 2008, s. 173). Det finns därför talrika exempel på associationsrättsliga spörsmål som faller utanför tillämpningsområdet för artikel 22, varvid en skadeståndstalan som förs mot ett bolag eller dess styrelse har ansetts vara ett exempel. I dessa fall har det ansetts att andra behörighetsregler, i första hand hemvistforum enligt artikel 2, får anlitas (se Pålsson a.st.).

Tingsrätten kan inte heller finna att en prövning i Helsingborg av frågan om medansvar enligt aktiebolagslagen skulle vara ur båda parters synvinkel processekonomiskt mera gynnsam än motsvarande prövning i tysk domstol, så att denna omständighet skulle särskilt tala för att artikel 5.3 ändå skulle kunna anses tillämplig (se resonemangen i det ovan anförda rättsfallet Dumaz France och Tracoba).

Med hänsyn till det anförda ska käromålet avvisas.

BESLUT

Tingsrätten avvisar käromålet.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Susanne Kaevergaard och Martin Nilsson, referent, tf. hovrättsassessorn Annelie Rosén och adjungerade ledamoten Klas Norelius) anförde följande i beslut den 10 oktober 2012.

SKÄL FÖR BESLUTET

Tingsrätten har i det överklagade beslutet avvisat Boxons käromål på den grunden att svensk domstol inte är behörig att pröva talan med hänsyn till bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen). Tingsrätten har grundat sitt beslut på slutsatsen att käromålet inte är någon sådan talan om avtal som avses i artikel 5.1 och inte heller en sådan skadeståndstalan som avses i artikel 5.3 i förordningen och redovisat skälen för dessa bedömningar. Hovrätten instämmer i tingsrättens slutsats och skälen för denna, dock med ett undantag.

Enligt artikel 5.3 i förordningen kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat, om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden. Talan ska väckas vid domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa. Tingsrätten har avslutningsvis i sitt beslut behandlat frågan om en prövning i Helsingborg av käromålet skulle vara processekonomiskt mera gynnsam än motsvarande prövning i tysk domstol, vilket i så fall skulle tala för att artikel 5.3 i förordningen skulle anses tillämplig. Tingsrätten har till stöd för en möjlighet att göra sådana överväganden hänvisat till EU-domstolens dom den 11 januari 1990 i mål C-220/88, Dumez France och Tracoba, REG 1990, s. I-49. Det målet avsåg tolkningen av begreppet ”den ort där skadan inträffade” i artikel 5.3, och EU-domstolen resonerade kring möjligheten att göra processekonomiska överväganden vid bedömningen av frågan om fler än en domstol skulle kunna anses som ”domstolen i den ort där skadan inträffade”. Målet gällde alltså inte frågan om en viss talan avsåg ”skadestånd utanför avtalsförhållanden”, utan det stod klart att talan var av det slaget att artikel 5.3 i förordningen var tillämplig. Enligt hovrättens mening skulle, när det konstaterats att Boxons talan inte avser skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i artikel 5.3 i Bryssel I-förordningen, eventuella processekonomiska fördelar inte kunna medföra att bolagets talan ändå skulle anses vara av detta slag.

I övrigt instämmer alltså hovrätten i tingsrättens bedömningar. Överklagandet ska därför avslås.

BESLUT

Hovrätten avslår överklagandet.

Hovrättens beslut meddelat: den 10 oktober 2012.

Mål nr: Ö 2328-11.

Lagrum: Artiklarna 2, 5.1 och 5.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Bryssel I-förordningen).

Rättsfall: NJA 2000 s. 273; NJA 2005 s. 586; NJA 2009 s. 519; EU-domstolens domar den 22 mars 1983 i mål 34/82, Peters, REG 1983, s. 987, svensk specialutgåva, volym 7, s. 95; den 8 mars 1988 i mål 9/87, Arcado, REG 1988, s. 1539; den 27 september 1988 i mål 189/87, Kalfelis, REG 1988, s. 5565, svensk specialutgåva, volym 9, s. 729; den 17 juni 1992 i mål C-26/91, Handte, REG 1992, s. I-3967, svensk specialutgåva, volym 12; den 27 oktober 1998 i mål C-51/97, Réunion européenne m.fl., REG 1998, s. I-6511; den 11 januari 1990 i mål C-220/88, Dumez France och Tracoba, REG 1990, s. I-49; den 5 februari 2004 i mål C-265/02, Frahuil, REG 2004, s. I-1543.

Litteratur: Lennart Pålsson, Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna, SvJT 1994 s. 602; Lennart Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, 2 uppl. 2008, s. 72 f. och 117.