NJA 2009 s. 519

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Kjell Björklund, Jan-G. Forsblad och Agneta Frisk) anförde följande i beslut den 28 november 2007.

Förevarande talan, som den lagts fram av käranden, avser skada utanför kontraktsförhållande. Tingsrättens resonemang utgår därför endast därutifrån.

Sverige har genom 1 § lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen förklarat att konventionen skall gälla som lag här i landet. Schweiz, liksom Sverige, är knutet till Luganokonventionen.

Enligt Luganokonventionen avdelning II, avsnitt 1, artikel 2, ska talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap. Huvudregeln är således att talan ska väckas där svaranden har sitt hemvist. Det innebär i princip att sådan talan ska avvisas av domstolar i andra konventionsländer. I Luganokonventionens artikel 3 har 10 kap. 3 § första stycket första meningen RB uttryckligen undantagits och nämnda lagrum får därmed inte tillämpas mot en person som har hemvist i en annan konventionsstat. Därav följer att den som har hemvist i annan konventionsstat inte får sökas i tvist rörande betalningsskyldighet där han har egendom. Tingsrätten är således inte behörig uppta förevarande tvist med stöd av 10 kap. 3 § första stycket första meningen RB.

Från huvudregeln i avdelning II, avsnitt 1, artikel 2 Luganokonventionen finns ett antal undantag i avsnitten 2-6 samma avdelning. Enligt artikel 5.3 får talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas i en annan konventionsstat om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden. Talan får i sådant fall väckas vid domstolen i den ort där skadan inträffade. Artikel 5.3 är dock fakultativ, vilket innebär att käranden fortfarande kan välja att väcka talan i svarandens hemvistland enligt artikel 2 (se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 5 uppl. s. 127).

Vägledning för att avgränsa begreppet "skadestånd utanför avtalsförhållanden" finns i fallet Kalfelis v. Schröder (1988 ECR 5565). Käranden stämde här en svarandepart med hemvist i Tyskland och en svarandepart med hemvist i Luxemburg att svara vid tysk domstol. Svaranden i Luxemburg hävdade att tysk domstol inte hade behörighet att ta upp målet för prövning. EG-domstolen uttalade i förhandsavgörande angående tolkningen av artikel 5.3 i Brysselkonventionen att begreppet "skadestånd utanför avtalsförhållanden" bör tolkas så att det omfattar varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt artikel 5.1. I fallet Jakob Handte (mål C-26/91) fann EG-domstolen att en efterföljande köpares talan mot en tillverkare, om skadestånd pga. fel i varan, inte var av avtalsrättslig natur då det inte förelåg någon förpliktelse ingången av fri vilja mellan parterna. I fallet Spliethoff’s (C-51/97) framgår att begreppet avtal i artikel 5.1 inte kan förstås på annat sätt än att det till grund för ett avtal måste föreligga en förpliktelse som en part frivilligt åtagit sig gentemot en annan.

Lagrådet (NJA II 1992 s. 387) har i anslutning till artikel 5.3 uttalat att behörig domstol är domstol i den ort där skadan inträffade. Detta begrepp omfattar såväl den ort där skadan orsakats som den där skadan uppstod och den skadelidande kan således välja vid vilken av dessa domstolar talan ska väckas. En sådan tolkning är i överensstämmelse med bestämmelserna i 10 kap. 8 § RB enligt vilken talan i anledning av skadegörande handling får väckas i den ort där handlingen företogs eller skadan uppkom (s. 415).

Oriva AB har påstått att skadan uppstått i Oriva AB:s konto i Swedbank, Bredaryd, Värnamo kommun, till följd av en felaktig utbetalning och genom att O.I. därefter olovligen förfogat över pengarna och vägrat återbetala dessa till Oriva AB:s konto. Skadan skall således enligt Oriva AB ha uppstått inom Värnamo kommun. Detta resonemang kan inte bortses från. Tingsrätten finner därför att Oriva AB gjort antagligt att den till grund för yrkandet åberopade skadan uppstod i ort som omfattas av tingsrättens behörighet. Därmed följer att tingsrätten är behörig att uppta förevarande tvist till prövning.

Tingsrätten lämnar O.I:s avvisningsyrkande utan bifall.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson, Lena Egelin, referent, Carina Tolke och Cecilia Isgren) anförde följande i beslut den 14 april 2008.

Hovrättens skäl

Parterna har i huvudsak anfört samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten.

Oriva Aktiebolag har tillagt: Överföringen har medfört att bolagets fordran på banken minskat i motsvarande mån. En förmögenhetsförändring har därmed uppstått och skadan har inträffat i Värnamo kommun varför Jönköpings tingsrätt är behörig att uppta tvisten till prövning.

O.I. har tillagt: Om han hade valt att återbetala medlen hade överhuvudtaget någon skada inte förelegat. Skada kan alltså först ha uppkommit sedan han bestämt sig för att inte återbetala medlen. Vid denna tidpunkt befinner sig pengarna på konto hos Bankgirocentralen i Stockholm och han själv i Schweiz.

Hovrättens bedömning

Parterna är ense om att Oriva Aktiebolag till O.I. av misstag överfört ett större belopp och att O.I. av närmare angivna skäl inte varit villig att återföra beloppet. Tvisten rör således O.I:s skyldighet att till Oriva Aktiebolag återbetala det aktuella beloppet.

Frågan i målet är vid vilket forum Oriva Aktiebolags talan mot O.I., som har sin hemvist i Schweiz, ska föras. Denna fråga ska avgöras genom en tillämpning av Luganokonventionen, som enligt lagen (1992:794) om Luganokonventionen gäller som lag här i landet. Det kan således inte komma i fråga att före konventionen tillämpa någon regel i RB.

Huvudregeln i Luganokonventionen är att talan ska väckas i den stat där svaranden har sitt hemvist (artikel 2 i Luganokonventionen). I vissa typer av tvister finns det en särskild anknytning till andra stater än den där svaranden har hemvist och detta har motiverat att Luganokonventionen föreskriver vissa undantag från konventionens huvudregel. Undantagen återfinns i artiklarna 5 och 6. Undantagsbestämmelserna ska i enlighet med EG-domstolens praxis tolkas restriktivt (jfr prop. 1991/92:128 s. 172).

I artikel 5.3 respektive 5.4 föreskrivs sålunda att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat bl.a. i följande fall.

- "om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffat" ("in matters relating to tort, delict or quasi-delict, in the courts for the place where the harmful event occurred" enligt den engelska versionen av konventionen) eller

- "om talan avser enskilt anspråk i anledning av brott, vid den domstol där brottmålet är anhängigt, i den mån domstolen enligt sin lag är behörig att pröva enskilda anspråk" ("as regards a civil claim for damages or restitution which is based on an act giving rise to criminal proceedings, in the court seized of those proceedings, to the extent that that court has jurisdiction under its own law to entertain civil proceedings" enligt den engelska versionen av konventionen).

Utifrån den av Oriva Aktiebolag väckta talan mot O.I. uppstår frågan om någon av dessa båda undantagsregler är tillämplig eller om talan i stället rätteligen skulle ha väckts i det land där O.I. har hemvist, dvs. Schweiz.

Den första frågan att avgöra blir om den aktuella tvisten avser ett "skadestånd utanför avtalsförhållanden" i Luganokonventionens mening. Enligt EG-domstolens dom den 27 september 1988 i mål 189/87 Kalfelis mot Bankhaus Schröder skulle begreppet, vid tillämpning av motsvarande bestämmelse i den dåvarande Brysselkonventionen, tolkas med hänsyn framförallt till konventionens system och syften, för att säkerställa att konventionen fick full verkan. Domstolen angav härefter (p. 17) att begreppet skulle anses omfatta varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt artikel 5.1 ("covers all actions which seek to establish the liability of a defendant and which are not related to a ’contract’ within the meaning of Article 5.1"). Enligt hovrättens mening måste med domstolens uttalande om "varje talan" förstås varje skadeståndstalan som inte är att hänföra till avtal i den mening som avses i artikel 5.1 (jfr p. 19 i domen och EG-domstolens dom den 30 november 1976 i mål 21/76 p. 16 och 24 samt a. prop. s. 176 angående artikel 5.3 i Luganokonventionen). En talan som avser avtal kan enligt artikel 5.1 väckas vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller ska uppfyllas, även om svaranden har hemvist i en annan medlemsstat.

Målet rör ett återkrav pga. en felaktig utbetalning. När någon betalar ett belopp i tron att han är skyldig att betala ett belopp, fast han i själva verket inte alls är betalningsskyldig eller erlägger ett större belopp än den verkliga skulden, uppstår en återkravsrätt som brukar benämnas condictio indebiti. Denna återkravsrätt är inte rättsligt reglerad utan återfinns främst i rättspraxis. Nuvarande situation kan inte sägas helt motsvara en traditionell condictio indebiti-situation, eftersom avsändaren av betalning (Oriva Aktiebolag) inte säger sig ha varit i tron att vederbörande var betalningsskyldig när överföringen genomfördes. Det torde emellertid likväl vara så att tvisten ska prövas utifrån de principer som i praxis och doktrin har vuxit fram kring institutet condictio indebiti (jfr exempelvis rättsfallet NJA 1999 s. 575). Det skulle enligt hovrättens mening mot bakgrund härav föra för långt att anse Oriva Aktiebolags talan som en talan om skadestånd på sätt som avses i artikel 5.3 i Luganokonventionen, varför denna artikel inte kan tillämpas.

I frågan om annat forum än hemvistforum är tillämpligt enligt undantagsbestämmelsen artikel 5.4 i Luganokonventionen gör hovrätten följande bedömning.

Oriva Aktiebolag har visserligen påstått att O.I. olovligt förfogat över det till honom överförda beloppet. Såvitt framkommit pågår emellertid inte något brottmål vid tingsrätten. Ifrågavarande bestämmelse är därför inte tillämplig (jfr a. prop. s. 176 och Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 uppl., s. 137).

Eftersom Jönköpings tingsrätt således inte är rätt forum för den väckta talan, ska Oriva Aktiebolags talan mot O.I. avvisas.

Domslut

Hovrättens avgörande

Med ändring av tingsrättens beslut avvisar hovrätten Oriva Aktiebolags talan mot O.I.

Domskäl

HD (justitieråden Gertrud Lennander, Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Anna Skarhed och Gudmund Toijer, referent) meddelade den 31 augusti 2009 följande beslut.

Skäl

Frågan i HD är om Jönköpings tingsrätt är behörig att pröva Oriva Aktiebolags talan mot O.I. med tillämpning av 1988 års konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen). I målet yrkar bolaget att O.I. ska förpliktas att betala ett kapitalbelopp jämte ränta. Som grund för talan anförs att bolaget har fört över motsvarande belopp till ett bankkonto som O.I. disponerade, att överföringen var avsedd för annan men gjordes till honom av misstag och att han har motsatt sig att betala tillbaka beloppet. Enligt bolaget är Jönköpings tingsrätt behörig att pröva tvisten av det skälet att skada har uppkommit i samband med överföring från bolagets konto hos en bank i Värnamo kommun. O.I. har yrkat att bolagets talan ska avvisas, eftersom han har sitt hemvist i Schweiz.

Enhetlig tolkning av Luganokonventionen

Bedömningen ska alltså göras enligt Luganokonventionen, vilken ska gälla som lag här i landet (1 § lagen, 1992:794, om Luganokonventionen). Konventionen antogs den 16 september 1988 mot bakgrund av den konvention som ingåtts i Bryssel år 1968 av de ursprungliga medlemsländerna i Europeiska ekonomiska gemenskapen. De båda konventionerna var parallella och genom Luganokonventionen utsträcktes Brysselkonventionens principer om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område till de dåvarande medlemsstaterna i Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA), däribland Schweiz och Sverige. Innehållet i konventionerna var så gott som identiskt.

En särskild fråga var dock hur tolkningen av konventionerna skulle bli enhetlig. EG-domstolen hade fått behörighet att avge besked om Brysselkonventionens tolkning, något som inte ansågs kunna ske när det gällde Luganokonventionen. Ett särskilt protokoll (nr 2) fogades dock till Luganokonventionen i syfte att - med respekt för domstolarnas självständighet - säkerställa en så enhetlig tolkning som möjligt av konventionen och för att i görligaste mån se till att den tolkades i enlighet med Brysselkonventionen. I protokollet framhålls den väsentliga anknytningen mellan konventionerna, liksom det förhållandet att Luganokonventionen utarbetats i belysning av EG-domstolens tolkningsavgöranden i fråga om Brysselkonventionen. Vid Sveriges tillträde till Luganokonventionen ansågs detta innebära att dittills meddelade avgöranden utgjorde en mer eller mindre integrerad del av den konventionen (prop. 1991/92:128 s. 126). Beträffande framtida tolkningsavgöranden skulle, enligt artiklarna 1 och 2 i protokollet och särskilda förklaringar, ömsesidig hänsyn tas till avgöranden som meddelats enligt båda konventionerna. I enlighet med vad som har anförts i rättsfallet NJA 1999 s. 673 får det anses vedertaget och helt i linje med tanken om en enhetlig uttolkning av konventionerna att även den efterföljande rättstillämpningen vid EG-domstolen beaktas vid tolkningen av Luganokonventionen, ett synsätt som i aktuella delar måste anses gälla också beträffande avgöranden om den s.k. Bryssel I-förordningen som trätt i Brysselkonventionens ställe (rådets förordning, EG, nr 44/201 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område).

Inom ramen för Luganokonventionen har dessutom skapats ett system för utväxling av domar med särskild betydelse för konventionens tolkning.

När en svensk domstol tar ställning till sin behörighet enligt Luganokonventionen har den alltså - i syfte att uppnå en så stor enhetlighet och förutsebarhet som möjligt vid fördelningen av domstolars internationella behörighet - att ta hänsyn till såväl EG-domstolens avgöranden om Brysselkonventionen och i relevanta delar Bryssel I-förordningen som vägledande avgöranden från domstolar i övriga länder som anslutit sig till Luganokonventionen. När det gäller avgöranden från andra konventionsstater torde det i praktiken främst bli fråga om sådana domar som ingår i systemet för utväxling.

Det kan anmärkas att det i oktober 2007 har antagits en ny Luganokonvention som är avsedd att ersätta 1988 års konvention. Den kan sägas vara en parallell till Bryssel I-förordningen på samma sätt som 1988 års Luganokonvention har varit det till Brysselkonventionen. Innebörden är således att principerna i Bryssel I-förordningen ska utvidgas till att omfatta EFTA-staterna Island, Norge och Schweiz. Även den nya konventionen innehåller ett protokoll (nr 2) om enhetlig tilllämpning. Bland annat sägs där (artikel 1) att varje domstol som tillämpar och tolkar den nya konventionen ska ta vederbörlig hänsyn till de principer som har fastslagits genom relevanta avgöranden av domstolar i konventionsstater eller av EG-domstolen om de berörda bestämmelserna eller om liknande bestämmelser i bl.a. 1988 års Luganokonvention, Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen. Såväl EG-domstolens rättstillämpning som nationell domstolspraxis ska alltså beaktas, och hittillsvarande rättspraxis kan få betydelse också enligt den nya konventionen, i den mån samma eller liknande frågeställningar blir aktuella. Av betydelse i detta sammanhang är också vad som uttalas i ingressen till protokollet, nämligen att den nya konventionen blir en del av gemenskapens regelverk och att EG-domstolen är behörig att besluta om tolkning av konventionen (jfr prop. 2008/09:205 s. 29 f.). Ett utbyte av domar ska ske också enligt den nya konventionen, men nu enligt ett system som inrättas av kommissionen.

De särskilda behörighetsreglerna i artikel 5 Luganokonventionen

Bedömningen av det nu aktuella målet ska alltså göras enligt Luganokonventionen från år 1988 med beaktande av EG-domstolens praxis och vad som är känt om relevanta avgöranden i andra konventionsstater.

Luganokonventionen bygger på huvudregeln att talan ska väckas vid domstol i den stat där svaranden har sitt hemvist, en behörighetsregel som normalt underlättar för svaranden att utföra sin talan (jfr EG- domstolens dom den 17 juni 1992 i mål C-26/91, Handte, REG 1992, s. I-3967; svensk specialutgåva, volym 12, s. 137). Huvudregeln har kommit till direkt uttryck i artikel 2. Den återspeglas också i artikel 3 med dess uppräkning av vissa nationella forumregler som inte får tillämpas, regler som annars skulle innebära ökade möjligheter för käranden att välja domstol. (Jfr de motsvarande reglerna i den nya Luganokonventionen, artiklarna 2 och 3 samt bilaga I.)

Konventionen innehåller emellertid vissa undantag som innebär att käranden får väcka talan vid domstol i en annan stat än svarandens hemviststat. Således gäller bl.a. enligt artikel 5.1 att en talan som avser avtal kan väckas vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller ska uppfyllas, även om det för med sig att talan väcks i en annan konventionsstat än som följer av huvudregeln om svarandens hemvist. Vidare framgår av artikel 5.3 att en talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden kan väckas vid domstolen för den ort där skadan inträffade. (Jfr artikel 5.1 a och 5.3 i den nya konventionen, där det under den sistnämnda punkten talas om orten där skadan inträffade eller "kan inträffa".)

Artikel 5 är att se som ett avgränsat undantag från huvudregeln att talan ska väckas vid domstol i svarandens hemviststat och artikeln ska därför tolkas restriktivt (EG-domstolens avgöranden den 27 september 1988 i mål 189/87, Kalfelis mot Schröder, REG 1988, s. 5565; svensk specialutgåva, volym 9, s. 729, den 11 januari 1990 i mål C-220/88, Dumez France och Tracoba, REG 1990, s. I-49 och den 19 september 1995 i mål C-364/93, Marinari, REG 1995, s. I-2719 samt NJA 2000 s. 273). Av betydelse för tolkningen är också att tillämpningsområdet för punkterna 1 och 3 begränsas genom autonoma begrepp som bestäms med hänsyn framför allt till konventionens systematik och syften och med avsikten att uppnå en enhetlig uttolkning i alla konventionsstater. De rättsfakta som käranden åberopar ska, om de inte är uppenbart oriktiga, läggas till grund för prövningen huruvida kärandens talan vid en autonom uttolkning av konventionen faller inom tillämpningsområdet för undantagsregeln (jfr NJA 2005 s. 586). Om så inte är fallet, kan regeln mot svarandens bestridande inte grunda behörighet för domstolen att pröva talan mot den som har sitt hemvist i en annan konventionsstat.

En talan om avtal enligt artikel 5.1 anses förutsätta en förpliktelse som en part frivilligt har tagit på sig gentemot någon annan (se bl.a. EG-domstolens dom i Handte-målet och dom den 27 oktober 1998 i mål C-51/97, Réunion européenne m.fl., REG 1998, s. I-6511). Bolagets käromål i detta fall avser inte en sådan talan.

Tillämpningsområdet för artikel 5.3 har delvis bestämts med ledning av vad som gäller beträffande artikel 5.1. Uttrycket "skadestånd utanför avtalsförhållanden" har sålunda ansetts omfatta varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt artikel 5.1 (EG-domstolens dom i Kalfelis-målet, punkterna 17 och 18). Denna koppling mellan bestämmelserna - att artikel 5.3 tar sikte på varje käromål om ansvar som faller utanför artikel 5.1 - har väckt frågan om de punkterna i artikeln sammantaget utgör ett heltäckande undantag vid tvister om ersättning (se t.ex. Adrian Briggs, Civil jurisdiction and judgments, 2 uppl. 1997, utgiven av Peter Rees, s. 111 f., Jonathan Hill, The law relating to international commercial disputes, 2 uppl. 1998, s. 126 och Lennart Pålsson i Svensk juristtidning 1994 s. 602).

Av domen i Kalfelis-målet (särskilt punkterna 19 och 21) framgår emellertid att artikel 5.3 inte kan grunda behörighet för en domstol annat än då käromålet gäller ett sådant utomobligatoriskt ansvar som avses med bestämmelsen. Detta ger vid handen att bestämmelsen tar sikte bara på en viss, avgränsad typ av tvister, och att det inte för dess tilllämpning är tillräckligt att tvisten faller utanför området för artikel 5.1 (jfr Fausto Pocar i Civil jurisdiction and judgments in Europe, 1992, s. 111). Att se punkterna 1 och 3 som heltäckande i ersättningstvister ter sig dessutom svårt att förena med EG-domstolens flera gånger gjorda uttalanden om att punkterna som undantagsregler ska tolkas restriktivt, något som måste antas förutsätta att det finns ett kvarvarande utrymme för huvudregeln i artikel 2 (jfr Hill a.a. s. 126 f. och generaladvokatens förslag till avgörande i mål C-261/90, Reichert och Kockler, REG 1992, s. I-2149, även Briggs a.a. s. 113 f. samt Pålsson a.a. s. 599 och densamme, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, 2008, s. 128). EG-domstolens praxis visar också exempel på att tillämpningen av artikel 5.3 i Brysselkonventionen bedömts i och för sig, med ledning av målets art, och inte ställts i relation till artikel 5.1 (se de nämnda Reichert- och Réunion européenne-målen).

En för regeln i artikel 5.3 avgörande fråga är således om talan över huvud taget avser skadestånd i konventionens mening.

Behörighetsregeln i artikel 5.3 bygger på tanken att det typiskt sett finns en särskilt nära anknytning mellan tvisten och domstolen i den ort där skadan har inträffat och att en prövning på orten (och således inte på något annat ställe i det aktuella landet) därför kan vara processekonomisk och ge goda förutsättningar för rättskipningen (se bl.a. EG-domstolens domar i Dumez France-målet samt den 7 mars 1995 i mål C-68/ 93, Shevill m.fl., REG 1995, s. I-415 och den 5 februari 2004 i mål C-18/ 02, DFDS Torline, REG 2004, s. I-1417). Regelns karaktär av undantag och intresset av en enhetlig tillämpning i samtliga konventionsstater talar för en tolkning i nära anslutning till ordalydelsen (NJA 2000 s. 273). Det bör dock uppmärksammas att de skilda språkversionerna kan förmedla olika intryck och att de autonomt uttolkade formuleringarna i punkten 3 har ansetts omfatta ett stort antal olika typer av skadeståndsansvar (EG-domstolens domar den 3 november 1976 i mål 21/76, Bier mot Mines de Potasse d’Alsace, REG 1976, s. 1735; svensk specialutgåva, volym 3, s. 209 och i Kalfelis-målet, jfr Pålssons sistnämnda arbete, s. 127 f.).

Frågan om Jönköpings tingsrätt är behörig att pröva bolagets talan

Mot den nu angivna bakgrunden kan bolagets käromål inte anses syfta till ett sådant ansvar för svaranden som avses i artikel 5.3 Luganokonventionen. Med hänsyn tagen även till andra språkversioner än den svenska ter det sig mindre naturligt att på en talan av det nu aktuella slaget tillämpa en behörighetsregel som knyter an till "den ort där skadan inträffade", ett uttryck som innefattar både skadeorten och handlingsorten (EG-domstolens dom i Bier-målet). Ett stöd för denna bedömning kan hämtas också från domar i andra konventionsstater, där det uttalats att talan grundad på det i sammanhanget jämförbara påståendet om obehörig vinst inte omfattas av artikel 5.3 (se avgöranden av Oberster Gerichtshof i Österrike den 27 januari 1998 i mål nr 7Ob375/97s och av House of Lords den 30 oktober 1997 i mål Kleinwort Benson Limited v. City of Glasgow District Council med hänvisning till EG-domstolens svar på den tredje frågan i Kalfelis-målet; jfr Jan Kropholler, Europäisches Zivilprozessrecht, 8 uppl. 2005, s. 121 och 148 f.).

Vad bolaget har anfört om att skada uppkommit då O.I. valt att tillgodogöra sig medel som av misstag har förts över till hans konto förändrar inte målet sett från bevis- eller processföringssynpunkt. I vart fall kan det påstådda förfogandet från O.I:s sida inte medföra att handling eller skada har tillräcklig anknytning till Jönköpings tingsrätts domkrets (jfr EG-domstolens avgörande i Marinari-målet och vad som där uttalas om att en skada inte kunde anses ha inträffat på den ort där den som drabbats påstod sig ha lidit en förmögenhetsskada, och den 10 juni 2004 i mål C-168/02, Kronhofer, REG 2004, s. I-6009, vari det anförs att en koppling till orten där den skadelidande har huvuddelen av sin förmögenhet skulle göra domstolarnas behörighet beroende av osäkra faktorer och leda till att kärandens hemvist gav behörighet i större utsträckning än avsett).

Med hänsyn till det som nu sagts och till att bolaget inte har anfört några andra omständigheter som gör Jönköpings tingsrätt behörig att pröva målet ska, som hovrätten funnit, bolagets talan avvisas.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.