NJA 2000 s. 273

Flootek överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n med undanröjande av TR:ns avvisningsbeslut måtte visa målet åter till TR:n för erforderlig handläggning.

HovR:n (hovrättslagmannen Göransson, hovrättsrådet Olvall, referent, och tf hovrättsassessorn Schöldström), som inte fann skäl att ändra TR:ns beslut, lämnade i beslut d 28 april 1999 överklagandet utan bifall.

Flootek (ombud Ulf Dahlgren) överklagade och yrkade att HD skulle upphäva avvisningsbeslutet och visa målet åter till TR:n.

Kaldnes (ombud advokaten Owe Hjelmqvist och jur kand Jon Dal) bestred ändring.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Söderlind, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Frågan huruvida Flooteks talan kan upptas av svensk domstol skall, eftersom Kaldnes har säte i Norge, avgöras med tillämpning av Luganokonventionen, se 1 § lagen (1992:794) om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Luganokonventionen.

Konventionens huvudregel när det gäller forumfrågor är att en talan skall tas upp där svaranden har sitt hemvist om detta finns i en konventionsstat (artikel 2). Från denna regel finns i konventionen särskilt angivna undantag. I det hänseende som nu är aktuellt föreskrivs, enligt konventionstexten i dess svenska lydelse, att talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden (artikel 5[3]). Talan får då väckas, förutom vid svarandens hemvistforum, vid domstolen i den ort där skadan inträffade.

I målet uppkommer frågor huruvida i Luganokonventionens mening skada kan anses ha inträffat och om Flooteks negativa fastställelsetalan kan anses avse skadestånd.

När det gäller tolkningen av Luganokonventionen förklarade HD i NJA 1999 s 673 att EG-domstolens tolkningsavgöranden rörande Brysselkonventionen före Luganokonventionens undertecknande i september 1988 är vägledande även för tolkningen av Luganokonventionen i de fall där konventionerna, såsom i förevarande fall, har samma lydelse. HD uttalade vidare att det är naturligt att Luganokonventionen tolkas med beaktande av även sådana relevanta tolkningsavgöranden angående Brysselkonventionen som EG- domstolen meddelat efter Luganokonventionens undertecknande.

Kan skada anses ha inträffat?

Flootek har gjort gällande att tekniken utbjudits i Sverige och Kaldnes har inte bestritt denna uppgift. TR:n har emellertid uttalat att Luganokonventionens artikel 5(3) förutsätter inträffad skada och att det därför (och - som det får förstås - då frågan om skada inträffat är avhängig bedömningen om Flooteks förfarande utgör intrång i Kaldnes patent) skulle stå i direkt strid med artikelns ordalydelse att ta upp Flooteks talan.

EG-domstolen har i Shevill v Presse Alliance (ECR 1995 I-0415) uttalat att Brysselkonventionen inte går in på vilka förhållanden som innebär att den som träffats av ett handlande skall anses ha lidit skada, och att frågan därom får avgöras av den nationella domstol där talan väckts med tillämpning av materiella rättsregler. Frågan huruvida Flooteks utbjudande av viss teknik utgör intrång i Kaldnes patent rör endast den rättsliga bedömningen av Flooteks förfarande, vilket ostridigt ägt rum. Skulle Flootek av domstol befinnas ha gjort intrång i Kaldnes patent har skada uppstått redan då Flootek utbjöd sin teknik och inte först vid den tidpunkt domstolens avgörande meddelas. Skada får därför anses ha inträffat i den mening uttrycket skall förstås i Luganokonventionens artikel 5(3).

Kan Flooteks talan anses avse skadestånd i den mening som avses i konventionens artikel 5(3)?

EG-domstolen har i Kalfelis v Schröder (1988 ECR 5565) slagit fast att uttrycket skadestånd utanför avtalsförhållanden (matters relating to tort, delict or quasidelict) i artikel 5(3) skall betraktas som ett autonomt begrepp och, med hänsyn till Brysselkonventionens systematik och mål samt för att säkerställa en enhetlig tillämpning i alla medlemsstaterna, anses omfatta varje talan som syftar till att gentemot en svarande göra gällande ett ansvar som inte är hänförligt till ett avtal enligt artikel 5(1). Uttalandet har upprepats vid flera tillfällen (se t ex Reichert v Dresdner Bank [1992 ECR I-2149]). Det är osäkert om EG-domstolen avsåg att genom sin formulering utesluta negativ fastställelsetalan från tillämpningsområdet för artikel 5(3) (se t ex Hertz, Jurisdiction in Contract and Tort under the Brussels Convention, Köpenhamn 1998, s 76). I Bier v Mines de potasse d'Alsace (ECR 1976 1735) förklarade EG-domstolen att huvudregeln i Brysselkonventionen när det gäller forumbestämmelserna är att svaranden får stämmas vid sitt hemvistforum (artikel 2) och att undantagen i artikel 5 tillkommit med hänsyn till vissa klart definierade situationer där ett särskilt nära samband - med hänsyn till intresset av ett effektivt genomförande av processen - finns mellan en tvist och den domstol vid vilken talan får föras. Dessa uttalanden upprepades i Dumez France v Hessische Landesbank (1990 ECR I-0049). EG-domstolen betonade i det målet att det är angeläget att vid tillämpningen av undantagsbestämmelserna i artikel 5 undvika att skapa fler behöriga fora och att det under alla förhållanden strider mot syftet med bestämmelserna att tolka dem på det sättet att i andra fall än de uttryckligen stadgade ge käranden möjlighet att väcka talan vid sitt hemvistforum.

Mycket talar visserligen för att Flooteks talan bör få tas upp i Sverige. Bland de starkare skälen är att Kaldnes för sin del enligt Luganokonventionen inte skulle kunna väcka vare sig fullgörelsetalan eller fastställelsetalan mot Flootek annat än i Sverige, i vart fall under förutsättning att Flootek inte utbjudit sin teknik i något annat land där Kaldnes europapatent gäller, och att Flooteks talan ju till sin innebörd bara är en spegelbild av en sådan talan från Kaldnes. Det kan således frågas vilket med rättsordningen lojalt intresse Kaldnes kan ha av att förhindra att Flooteks talan prövas i Sverige.

Emellertid har som ett av flera argument mot att tillåta att även negativ fastställelsetalan förs under artikel 5(3) anförts att en sådan möjlighet skulle kunna leda till att en producent av varor, vilka i annat land orsakat skada för någon med hemvist i det landet, väcker talan i produktionslandet om att skadeståndsskyldighet inte föreligger, för att på sådant sätt komma i åtnjutande av fördelen att processa vid sitt eget hemvist (Hertz a a s 279). Den skadelidande skulle genom en sådan åtgärd berövas möjligheten att i enlighet med just artikel 5(3) väcka talan där skadan uppkom. Härigenom uppkommer en risk för kapplöpningar till fora och dessutom ett olyckligt mångfaldigande av möjliga fora enligt konventionen. Med hänsyn till den försiktighet med vilken konventionen skall tolkas beträffande möjligheterna att väcka talan på annan plats än vid svarandens hemvistforum skall således Flooteks talan, såsom redan TR:n funnit, avvisas.

HD (JustR:n Gregow, Munck, Danelius, referent, Lennander och Håstad) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Av artikel 5.3 i Luganokonventionen framgår att talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden kan väckas i den konventionsstat där skadan inträffade, även om svaranden har sitt hemvist i en annan konventionsstat. Frågan är om denna bestämmelse kan tillämpas på Flooteks yrkande om fastställelse av att en av bolaget utvecklad teknik för vattenrening inte faller inom skyddsområdet för Kaldnes Miljöteknologis patenträttigheter.

Den grundläggande forumbestämmelsen i Luganokonventionen har intagits i artikel 2 och innebär att talan skall väckas vid domstol i svarandens hemviststat. Artikel 5.3 avviker alltså från denna huvudregel och skall som ett undantag i princip tolkas restriktivt (jfr EG-domstolens avgörande i målet 189/87, Kalfelis mot Schröder, ECR 1988 s 5565). Även intresset av en enhetlig tillämpning i samtliga konventionsstater talar för att bestämmelsen bör tolkas i nära anslutning till sin ordalydelse.

Med anledning av ett uttalande i den s k Shlosser-rapporten (Official journal of the European Communities, 5 March 1979 No. C 59/111) har diskuterats om artikel 5.3 i Luganokonventionen och motsvarande bestämmelse i Brysselkonventionen kan tillämpas på talan om förbud mot att företa en skadegörande handling (se bl a Kropholler, Europäisches Zivilprozessrecht, 6 uppl 1988, s 125, Gottwald, Munchener Kommentar zur Zivilprozessordning, s 1603 och Dicey & Morris, The Conflict of Laws, 12 uppl 1993, s 361 ff). Fastän vissa författare antagit att en sådan tillämpning är möjlig, får frågan om hur konventionen skall tolkas i detta hänseende alltjämt anses öppen. I vart fall skiljer sig en sådan förbudstalan i väsentliga hänseenden från den negativa fastställelsetalan varom fråga är i detta mål.

Flooteks yrkande om att domstol skall fastställa att användande av Flooteks teknik inte kränker vissa patenträttigheter grundar sig inte på att någon skada har inträffat och ger inte heller utrymme för en fullständig prövning av om Flootek genom användningen av sin teknik ådrar sig skadeståndsansvar gentemot Kaldnes Miljöteknologi. Det är därmed inte fråga om en talan som avser skadestånd och som väcks i den konventionsstat där en skada inträffat. Härav följer att Flooteks talan inte faller inom tillämpningsområdet för artikel 5.3 i konventionen.