RH 2013:2

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Tomas Norström) anförde i beslut den 22 augusti 2011 bl.a. följande.

SKÄL

Rättegångskostnader

Avskrivs ett mål på grund av att part återkallat sin talan ska han, enligt 18 kap. 5 § rättegångsbalken, ersätta motparten hans rättegångskostnader, om inte särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms på annat sätt.

Ersättningsskyldighet för intrångsmålen

HTC ska, som återkallande part, ersätta motparterna för de rättegångskostnader som uppkommit i intrångsmålen.

En inledande fråga som därmed aktualiseras blir om Luftfartsverket samt HÅTE har rätt till ersättning också för sina kostnader i högre rätt; särskilt för kostnaderna i hovrätten vilka fördelats och fastställts efter beslut av hovrätten. Vidare är frågan om tingsrätten kan besluta att HTC ska återbetala de ersättningar man fått för sina kostnader i hovrätten.

Till stöd för att tingsrätten nu ska ompröva hovrättens beslut i kostnadsdelen och tillerkänna Luftfartsverket och HÅTE ersättning för deras kostnader i hovrätten och besluta att HTC ska återbetala beslutad ersättning för rättegångskostnader har verket och HÅTE hänfört sig till doktrinuttalanden i anslutning till 18 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken.

Den påtalade lagbestämmelsen anger att om kostnad i högre rätt i mål angående fråga som dit fullföljts särskilt, ska vad i 18 kap.rättegångsbalken stadgas om mål som väckts vid lägre rätt ha motsvarande tillämpning. Bestämmelsen kan, enligt tingsrätten, inte sägas innebära mer än att en särskilt överklagad fråga kommer att i den högre rätten framstå som huvudsaken och utgången av frågan blir då i regel avgörande för kostnadsfördelningen i den högre rätten (jfr NJA II 1943, s. 242 och Fitger, Rättegångsbalken, s. 18:68). Bestämmelsen ger däremot ingen ledning i frågan om hur en sådan kostnad ska fördelas med hänsyn till utgången av själva målet.

Den senare frågan har berörts i doktrinen. I Gärde, Nya Rättegångsbalken, s. 219, sägs i frågan: ”Huruvida med hänsyn till utgången av själva målet sådan kostnad skall återgäldas av eller stanna å den i målet tappande parten, får bedömas enligt allmänna bestämmelser”. Fitger (a.a., s. 18:68) synes beröra frågan genom detta uttalande: ”Man kan emellertid fråga sig vad det skall vara för mening med att den högre rätten med laga kraft fastställer hur kostnaderna där skall fördelas, om fördelningen faktiskt skall omprövas av den lägre rätten i samband med att målet avgörs”. Frågan synes därefter inte ha utvecklats närmare i rättspraxis eller ha kommenterats i senare doktrin.

Enligt tingsrätten innebär ordningen beträffande rättegångskostnader att den part som vinner själva målet ska få ersättning för sina i målet uppkomna rättegångskostnader även om de uppstått i högre rätt, eftersom ordningen i första hand hänför sig till den utgång processen fått (jfr NJA II 1943 s. 227 och Fitger, a.a., s. 18:7). I detta fall ska också beaktas att EPO:s beslut att upphäva patentet anses ha retroaktiv rättsverkan (ex tunc), dvs. patentet ska aldrig anses haft den rättsverkan som patentet annars skulle ha haft (jfr Jacobsson, m.fl., Patentlagstiftningen s. 320 ff. och SOU 2001:33, s. 127). Detta leder, enligt tingsrätten, till att Luftfartsverket och HÅTE-bolaget har rätt till skälig ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten och Högsta domstolen.

Vidare får det sägas kunna ankomma på tingsrätten att vid den slutliga fördelningen av rättegångskostnaderna som nu görs i samband med att målen avgörs förklara att den vinnande parten ska befrias från de kostnader som ålagts honom i överrätten (jfr härtill Fitgers tidigare citerade uttalande s. 18:68). Beslutet om rättegångskostnaderna utformas i enlighet härmed.

Däremot kan regleringen av rättegångskostnaderna inte sägas innebära att den också ger grund för att besluta att part ska återbetala vad som högre rätt har tillerkänt part för hans rättegångskostnader. En fråga om sådan återbetalning kan alltså inte vinna bifall inom ramen för den prövning som sker i dessa mål. Inte heller kan - då Luftfartsverket och HÅTE torde vara oförhindrade att, i förekommande fall, föra talan om återbetalningen - sådana särskilda omständigheter vara för handen att det i dessa mål finns grund för att nu besluta om återbetalning. Luftfartsverkets och HÅTE:s yrkanden om återbetalning av ersättningen till HTC för rättegångskostnader i hovrätten ska därför inte bifallas.

Ersättningsskyldighet för ogiltighetsmålen

Också ogiltighetmålen skrivs av efter återkallelse; på begäran av Luftfartsverket, Swedavia och 3M samt City Papper & Städprodukter-bolagen. Frågan blir då om särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyldigheten bestäms så att det i detta fall är den som återkallar som ska ha rätt till ersättning.

Ogiltighetstalan har i detta fall väckts av bl.a. parter mot vilken intrångstalan inletts och därmed som ett försvar mot en talan om intrång i patentet. Invändningen om ogiltighet har bara kunnat prövas sedan talan om det väckts. Samtidigt har invändning gjorts mot patentets giltighet hos den beviljande patentmyndigheten. Sedan patentet efter invändningen upphävts av patentmyndigheten har talan om ogiltighet återkallats. Situationen får därmed sägas vara den att ogiltighetskärandena uppnått sitt syfte med rättegången. Tingsrätten anser därför att sådana särskilda omständigheter är för handen som gör att ersättningsskyldigheten ska bestämmas på ett annat sätt än som enligt huvudregeln gäller vid återkallelse av talan. HTC ska därför - vilket bolaget heller inte erinrat mot - ersätta motparterna också för de skäliga kostnader som uppkommit i ogiltighetsmålen.

TINGSRÄTTENS BESLUT

1. Tingsrätten skriver av intrångsmålen från fortsatt handläggning.

2. Tingsrätten skriver av ogiltighetsmålen från fortsatt handläggning.

3. Tingsrätten beslutar, vid slutlig fördelning av rättegångskostnaderna i intrångsmålen, att befria Luftfartsverket och HÅTE från skyldigheten att ersätta HTC:s rättegångskostnader i Svea hovrätts mål nr Ö 5375-08 och Ö 6120-09 respektive Ö 5374-09 och Ö 6121-09 och att HTC ska för rättegångskostnader ersätta

- Luftfartsverket med 1 749 732 kr, varav 1 501 186 kr för ombudsarvode,

- Swedavia med 48 212 kr, varav 11 062 kr för ombudsarvode,

- HÅTE med 1 277 412 kr, varav 1 119 417 kr för ombudsarvode och

- SYD med 52 000 kr, varav 50 000 kr för ombudsarvode

samt ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag till dess betalning sker.

4. Tingsrätten beslutar att HTC i ogiltighetsmålen ska för rättegångskostnader ersätta

- Luftfartsverket med 330 422 kr, varav 232 241 kr för ombudsarvode,

- Swedavia med 44 591 kr, varav 7 441 kr för ombudsarvode,

- 3M med 330 422 kr, varav 232 241 för ombudsarvode,

- HÅTE med 73 000 kr, varav 50 000 kr för ombudsarvode och

- SYD med 73 000 kr, varav 50 000 kr för ombudsarvode

samt ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Kristina Boutz, hovrättsrådet Patrik Schöldström och tf. hovrättsassessorn Per Claréus, referent) anförde i beslut den 13 april 2012 följande.

SKÄL

Frågorna i hovrätten

Målen vid tingsrätten (huvudmålen) har sin bakgrund i en förhållandevis omfattande patenttvist mellan parterna. Hovrätten har, i samma patenttvist, tidigare prövat om intermistiska vitesförbud ska meddelas respektive kvarstå gentemot Luftfartsverket och HÅTE på grund av påstått intrång i HTC:s patent. Luftfartsverket och HÅTE har, var för sig vid två olika tillfällen, ålagts att ersätta HTC för rättegångskostnader i hovrätten. Sedan HTC återkallat sin intrångstalan mot bl.a. Luftfartsverket och HÅTE uppkom bl.a. frågan om den slutliga fördelningen av rättegångskostnader i huvudmålen även bör omfatta parternas rättegångskostnader i målen i hovrätten. Hovrätten kommer att behandla denna fråga inledningsvis. Ersättningsskyldigheten för Luftfartsverkets och HÅTE:s kostnader i Högsta domstolen har inte överklagats.

Hovrätten kommer därefter ta ställning till om den av tingsrätten bestämda ersättningen, i överklagade delar, är skälig.

Ersättningsskyldighet för hovrättskostnader

Ett beslut av en tingsrätt om intermistiskt vitesförbud på grund av patentintrång kan överklagas särskilt till hovrätten. Fördelningen av rättegångskostnaderna som uppkommer vid hovrätten i ett sådant mål regleras i 18 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken. Där sägs att reglerna i 18 kap.rättegångsbalken som gäller mål som väckts vid lägre rätt ska äga motsvarande tillämpning. Enligt motiven ska regeln förstås som att huvudsaken i den högre rätten är den särskilt överklagade frågan och utgången av denna ska således i regel vara avgörande för kostnadsfördelningen där (NJA II 1943 s. 242). Även om det inte sägs uttryckligen i lagtexten måste innebörden vara att den högre rätten har att fördela kostnaderna i samband med att rätten avslutar sitt mål, dvs. skiljer den särskilt överklagade frågan från sig. Det är också på detta sätt 18 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken har tillämpats (se Fitger, Rättegångsbalken, 7 februari 2012, Zeteo, kommentaren till 18 kap. 15 § andra stycket). Det framgår dock vare sig av lagtext eller motiv om den högre rättens fördelning av kostnader ska anses slutlig, eller om utgången i huvudmålet kan påverka fördelningen. Det finns inte heller några tydliga uttalanden i praxis. Frågan har dock, som tingsrätten påpekat, berörts i doktrinen.

Enligt 1949 års kommentar till rättegångsbalken sägs att frågan om kostnaden i den högre rätten med hänsyn till utgången av själva målet ska återbetalas av eller stanna på den i målet tappande parten, ska bedömas enligt allmänna bestämmelser (Gärde, Nya rättegångsbalken, s. 219). Det är svårt att förstå uttalandet på annat sätt än att fördelningen enligt överrättens tidigare beslut inte ska anses definitiv i huvudmålet. Att det är en sådan ordning som antas gälla bekräftas även av ett resonemang i samma kommentar om kostnader i mellandomsfall, då det uttalas att det är parterna obetaget att - även när högre rätt avgjort kostnadsfrågan i den fullföljda mellandomen - vid kostnadernas slutliga reglering göra gällande de kostnader, som varit förenade med den fullföljda talan (a.a., s. 220). Utgångspunkten i kommentaren var att samma ordning skulle gälla för särskilt överklagade beslut och överklagade mellandomar. I mellandomsfallen är praxis numer en annan.

Det finns uttalanden i doktrinen innan rättegångsbalkens införande som talar för att man redan tidigare sett saken på samma sätt dvs. att överrättskostnaderna ses som en självständig rättegångskostnad i samband med målets avgörande vid underrätten (Wildte, Om kostnad i civil rättegång och dess gäldande, akademisk avhandling 1931, s. 342).

Senare uttalanden i doktrinen knyter an till, och utgår från, att den ordning som presenteras i 1949 års kommentar gäller (se bl.a. Welamsons uttalanden i sina sammanställningar över svensk rättpraxis: Civil- och straffprocessrätt, SvJT 1969 s. 944 och SvJT 1982 s. 123 och även Fitger, Rättegångsbalken, 7 februari 2012, Zeteo, kommentaren till 18 kap. 15 § andra stycket; se även det särskilda tillägget i NJA 1987 s. 719).

Det finns vissa uttalanden som ifrågasätter ordningen enligt 1949 års kommentar. Welamson betecknar motsvarande ordning för mellandomssituationen, som gällde tidigare, som säregen (SvJT 1982 s. 123). Fitger frågar sig vad det ska vara för mening med att den högre rätten med laga kraft fastställer hur kostnaderna där ska fördelas (Fitger, Rättegångsbalken, 7 februari 2012, Zeteo, kommentaren till 18 kap. 15 § andra stycket). Även om de angivna uttalandena är kritiska, tycks de vila på förutsättningen att ordningen enligt 1949 års kommentar är gällande rätt.

Sammanfattningsvis talar de doktrinuttalanden som gjorts för att den slutliga fördelningen av rättegångskostnader i huvudmålet även kan omfatta parternas rättegångskostnader i en till hovrätten särskilt överklagad fråga. Detsamma bör gälla kostnaderna i Högsta domstolen om hovrättens beslut överklagats.

Hovrätten delar således tingsrättens uppfattning att Luftfartsverket och HÅTE i intrångsmålen vid den slutliga fördelningen av rättegångskostnaderna i huvudmålen har rätt till skälig ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten.

Synsättet att överrättskostnaderna ska betraktas som en självständig rättegångskostnad som kan fördelas om vid det slutliga avgörandet av underrättsmålet bör, enligt hovrättens mening, också leda till att Luftfartsverket och HÅTE inte heller slutligt ska stå för HTC:s kostnader i hovrätten. Det bör emellertid inte komma i fråga att, som tingsrätten gjort, befria Luftfartsverket och HÅTE från betalningsskyldighet enligt hovrättens lagakraftvunna beslut. Luftfartsverket och HÅTE bör i stället få ersättning av HTC även för denna kostnad. Yrkandena framställdes också på detta sätt vid tingsrätten.

Tingsrättens beslut har överklagats av HTC men inte av Luftfartsverket och HÅTE. En fråga är därmed om det skulle strida mot förbudet mot reformatio in pejus att ändra tingsrättens beslut om befrielse för Luftfartsverket och HÅTE att betala enligt hovrättens beslut till en förpliktelse för HTC att ersätta Luftfartsverket och HÅTE med samma belopp. Sakligt sett är innebörden densamma. Endast det senare förordnandet innefattar emellertid en betalningsförpliktelse och är därmed verkställbart. I NJA 1991 s. 363 har Högsta domstolen funnit att det förhållandet, att ett avgörande efter överklagande kan - till skillnad från det överklagade beslutet - verkställas, inte kan anses innebära en ändring till klagandens nackdel. Något hinder för hovrätten att ändra tingsrättens beslut om befrielse från betalningsskyldighet enligt de lagakraftvunna hovrättsbesluten finns alltså inte.

Hovrättens slutsats i denna del är att Luftfartsverket och HÅTE, utöver skälig ersättning för sina rättegångskostnader som uppkommit vid tingsrätten, bör få skälig ersättning även för egna rättegångskostnader i hovrätten samt ersättning för vad de utgett till HTC för rättegångskostnader i hovrätten.

Frågan om ersättningarnas skälighet

Hovrätten delar tingsrättens bedömning när det gäller skäligheten av de rättegångskostnader som Luftfartsverket, HÅTE, 3M och SYD yrkat.

Detta innebär sammanfattningsvis att tingsrättens beslut under punkten 3 endast ska ändras på så sätt att HTC ska ersätta Luftfartsverket och HÅTE i intrångsmålen med 2 615 982 kr respektive 2 068 662 kr och att förordnandet om befrielse från betalningsskyldighet upphävs. Tingsrättens beslut i övrigt står fast.

Rättegångskostnader i hovrätten

Motparterna har vunnit i hovrätten. HTC är därmed skyldigt att utge ersättning för motparternas rättegångskostnader här. HTC har, med anmärkningen att motparternas kostnader är femtio procent högre än HTC:s kostnader i hovrätten, överlämnat till hovrätten att bedöma skäligheten av de yrkade kostnaderna. Med hänsyn till att sak- och rättsfrågorna i målet varit förhållandevis komplicerade, att motparternas ombud företräder fem olika bolag samt att skillnaden mellan vad HTC och motparterna begärt för ombudsarvode inte är anmärkningsvärd, framstår den begärda ersättningen som skälig.

Ränta

Luftfartsverket och HÅTE yrkade vid tingsrätten även att ränta på rättegångskostnaderna skulle utgå på visst sätt. När det gäller de kostnadsbelopp som motsvarade vad Luftfartsverket och HÅTE varit skyldiga att utge till HTC genom hovrättsbesluten yrkades ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för respektive beslut. HTC bestred ränteyrkandet och anförde att ränta i vart fall inte kan utgå från annat än dagen för tingsrättens avgörande i huvudmålen.

Enligt 18 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken ska ersättning för rättegångskostnad även innefatta ränta enligt 6 § räntelagen från dagen då målet avgörs till dess betalning sker. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det saknas förutsättningar att tillerkänna Luftfartsverket och HÅTE ränta på hovrättskostnaderna från dagen för hovrättens beslut (jfr NJA 1968 s. 460 och prop. 1973:30 s. 50).

HOVRÄTTENS BESLUT

1. Hovrätten ändrar tingsrättens beslut i punkten 3 endast på så sätt att hovrätten förpliktar

- HTC att för rättegångskostnader ersätta Luftfartsverket med 2 615 982 kr, varav 1 501 186 kr för ombudsarvode, och

- HTC att för rättegångskostnader ersätta HÅTE med 2 068 662 kr, varav 1 119 417 kr för ombudsarvode jämte ränta på samtliga belopp enligt 6 § räntelagen från den 22 augusti 2011 till dess betalning sker.

2. Hovrätten förpliktar HTC att ersätta motparterna för rättegångskostnader i hovrätten enligt följande:

- 3M med 50 000 kr, avseende ombudsarvode,

- HÅTE med 35 000 kr, avseende ombudsarvode,

- SYD med 10 000 kr, avseende ombudsarvode,

- Luftfartsverket med 35 000 kr, avseende ombudsarvode, och

- Swedavia med 20 000 kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta på samtliga belopp enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

Hovrättens beslut meddelat: den 13 april 2012.

Mål nr: Ö 7385-11.

Lagrum: 18 kap. 8 § andra stycket och 15 § andra stycketrättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 1987 s. 719; NJA 1991 s. 363; NJA 1968 s. 460.

Litteratur: NJA II 1943 s. 242; Fitger, Rättegångsbalken, 7 februari 2012, Zeteo, kommentaren till 18 kap. 15 § andra stycket; Gärde, Nya rättegångsbalken, 1949, s. 219; Wildte, Om kostnad i civil rättegång och dess gäldande, akademisk avhandling 1931, s. 342; Welamson, Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 1963-1967, SvJT 1969 s. 944; Welamson, Svensk rättspraxis: Civil- och straffprocessrätt 1973-1979, SvJT 1982 s. 123; prop. 1973:30 s. 50.