RH 2013:23
Fråga om verkställigheten av skyddstillsyn helt eller delvis bör inhiberas (I och II).
I
Falu tingsrätt
M.J. dömdes den 26 februari 2013 av tingsrätten (rådmannen Karin Hellmont samt nämndemännen Mats Dagvall, Eva Gustavsson och Ing-Britt Åhman) för misshandel till skyddstillsyn. Skyddstillsynen förenades med samhällstjänst och en föreskrift att fullfölja viss samtalskontakt.
M.J. överklagade domen och yrkade bl.a. att åtalet för misshandel skulle ogillas. Senare begärde han att tingsrättens dom tills vidare inte skulle få verkställas i fråga om påföljd (inhibition).
Åklagaren förklarade sig inte ha något att erinra mot yrkad inhibition.
Hovrätten (hovrättsråden Mona Wildig, referent, och Lena Blixt samt tf. hovrättsassessorn Jessica Didrikson) förordnade i beslut den 8 maj 2013 om inhibition beträffande föreskriften om samhällstjänst och anförde följande.
SKÄL
Den som döms till skyddstillsyn börjar enligt 28 kap. 5 § brottsbalken verkställa påföljden direkt, utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft. Även en föreskrift om samhällstjänst går i omedelbar verkställighet när den dömts ut tillsammans med skyddstillsyn (prop. 1997/98:96 s. 104 f.). Enligt 28 kap. 5 § brottsbalken får rätten bestämma att verkställigheten av skyddstillsynen ska anstå till dess domen vunnit laga kraft mot den dömde. Om en dom på skyddstillsyn överklagas, får också högre rätt förordna om inhibition. Även om skyddstillsynen i sin helhet inte inhiberas kan inhibition ske av vad som bestämts om samhällstjänst (se RH 2012:20). Motsvarande får anses gälla andra föreskrifter som domstolen förenat skyddstillsynen med.
Huvudregeln är alltså att utdömd skyddstillsyn ska verkställas direkt, även om den tilltalade överklagar domen. När detta bestämdes anfördes i förarbetena till lagregleringen att det var viktigt att övervakningen kom igång snabbt med hänsyn till att risken för återfall är särskilt stor i början av påföljdstiden och att den dömde i många fall är särskilt motiverad för behandling i omedelbar anslutning till domstolsförhandlingen och påföljdsvalet. Mot detta stod den allmänna rättsprincipen att en tilltalad ska anses vara oskyldig fram till dess att han har övertygats om brott genom en dom som vunnit laga kraft. Emellertid ansågs att, det främst individualpreventivt grundade, önskemålet att snabbt kunna sätta in övervakningsåtgärder som regel borde få företräde framför den dömdes intresse av att inte behöva underkasta sig något på grund av domen innan den vunnit laga kraft. Då det ändå kunde finnas fall där en omedelbar verkställighet kunde te sig olämplig och t.o.m. stötande infördes nämnda möjlighet att bestämma att verkställigheten skulle anstå respektive att meddela inhibition. Till grund för sådana förordnanden skulle enligt förarbetena ligga en samlad bedömning av omständigheter som talade för respektive mot omedelbar verkställighet. Vidare sägs i propositionen att en påbörjad övervakning inte kan anses vara så ingripande för den dömde att han eller hon ska vara berättigad till ekonomisk ersättning för det fall högre rätt skulle ändra avgörandet. (Prop. 1982/83:85 s. 98-100). Inte heller för genomförd samhällstjänst som ådömts i samband med skyddstillsyn föreligger sådan rätt till ekonomisk ersättning (Justitiekanslerns beslut 1999-09-20, dnr 2193-99-41).
I nu aktuellt mål är M.J. dömd för två fall av misshandel av sin son, varav det ena av tingsrätten bedömdes som ringa brott. Han är tidigare dömd för bl.a. olaga hot. M.J. har i sitt överklagande yrkat att åtalet mot honom helt ska ogillas. Sistnämnda förhållande talar för att inhibition beträffande påföljden bör meddelas. Emellertid är som ovan redovisats en huvudregel att den dömde omedelbart ska få det stöd som övervakning kan innebära. Enligt hovrättens mening innebär detta att även när frikännande dom yrkas bör inhibition beträffande påföljden meddelas med försiktighet, i vart fall i annan del än beträffande utdömd samhällstjänst. För att samhällstjänst ska verkställas omedelbart kan inte sägas föreligga sådana omständigheter till stöd för omedelbar verkställighet som nyss redovisats när det gäller övervakningen.
I förevarande fall har tingsrätten, på förslag av Kriminalvården, funnit att M.J. är i behov av det stöd som en skyddstillsyn kan ge och därtill förordnat att han ska fullfölja den samtalskontakt som Kriminalvården finner nödvändig. Utredningen ger inte stöd för att ifrågasätta denna bedömning. När det gäller den föreskrivna fortsatta samtalskontakten framgår av utredningen att denna pågått sedan augusti 2012 efter utredning och beslut av socialtjänsten samt att kontakten bygger på frivillighet. Inget har framkommit som tyder på att M.J. inte avser att fortsätta denna kontakt oavsett utgången i detta mål. Tvärtom uppgav han vid huvudförhandlingen att en fortsättning planerades, även om han då skulle ha kontakt med en annan person än tidigare.
Mot bakgrund av det som nu sagts anser hovrätten att det inte framkommit sådana skäl att skyddstillsynen i sin helhet bör inhiberas. Dock bör verkställigheten av beslutad samhällstjänst anstå tills vidare.
AVGÖRANDE
Hovrätten förordnar att vidare verkställighet inte får äga rum av den utdömda skyddstillsynen såvitt gäller föreskriften om samhällstjänst.
II
Solna tingsrätt
P.F.B. dömdes den 14 mars 2013 av tingsrätten (tingsfiskalen Nils Friberg samt nämndemännen Thomas Wallin, Birgitta Brehmer och Naemi Karlsson) för förberedelse till misshandel, försök till våld mot tjänsteman och narkotikabrott, ringa brott, till skyddstillsyn. Skyddstillsynen förenades med samhällstjänst och en föreskrift att genomgå viss behandling.
P.F.B. överklagade domen och yrkade bl.a. att åtalet för förberedelse till misshandel och försök till våld mot tjänsteman skulle ogillas. Senare begärde han att tingsrättens dom tills vidare inte skulle få verkställas i fråga om påföljd (inhibition).
Åklagaren förklarade sig inte ha något att erinra mot yrkad inhibition.
Hovrätten (hovrättsråden Mona Wildig, referent, och Kjell-Olof Wennström samt tf. hovrättsassessorn Daniel Brunson) förordnade i beslut den 14 maj 2013 om inhibition beträffande föreskriften om samhällstjänst och anförde följande.
SKÄL
Den som döms till skyddstillsyn börjar enligt 28 kap. 5 § brottsbalken verkställa påföljden direkt, utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft. Även en föreskrift om samhällstjänst går i omedelbar verkställighet när den dömts ut tillsammans med skyddstillsyn (prop. 1997/98:96 s. 104 f.). Enligt 28 kap. 5 § brottsbalken får rätten bestämma att verkställigheten av skyddstillsynen ska anstå till dess domen vunnit laga kraft mot den dömde. Om en dom på skyddstillsyn överklagas, får också högre rätt förordna om inhibition. Även om skyddstillsynen i sin helhet inte inhiberas kan inhibition ske av vad som bestämts om samhällstjänst (se RH 2012:20). Motsvarande får anses gälla andra föreskrifter som domstolen förenat skyddstillsynen med.
Huvudregeln är alltså att utdömd skyddstillsyn ska verkställas direkt, även om den tilltalade överklagar domen. När detta bestämdes anfördes i förarbetena till lagregleringen att det var viktigt att övervakningen kom igång snabbt med hänsyn till att risken för återfall är särskilt stor i början av påföljdstiden och att den dömde i många fall är särskilt motiverad för behandling i omedelbar anslutning till domstolsförhandlingen och påföljdsvalet. Mot detta stod den allmänna rättsprincipen att en tilltalad ska anses vara oskyldig fram till dess att han har övertygats om brott genom en dom som vunnit laga kraft. Emellertid ansågs att, det främst individualpreventivt grundade, önskemålet att snabbt kunna sätta in övervakningsåtgärder som regel borde få företräde framför den dömdes intresse av att inte behöva underkasta sig något på grund av domen innan den vunnit laga kraft. Då det ändå kunde finnas fall där en omedelbar verkställighet kunde te sig olämplig och t.o.m. stötande infördes nämnda möjlighet att bestämma att verkställigheten skulle anstå respektive att meddela inhibition. Till grund för sådana förordnanden skulle enligt förarbetena ligga en samlad bedömning av omständigheter som talade för respektive mot omedelbar verkställighet. Vidare sägs i propositionen att en påbörjad övervakning inte kan anses vara så ingripande för den dömde att han eller hon ska vara berättigad till ekonomisk ersättning för det fall högre rätt skulle ändra avgörandet. (Prop. 1982/83:85 s. 98-100.) Inte heller för genomförd samhällstjänst som ådömts i samband med skyddstillsyn föreligger sådan rätt till ekonomisk ersättning (Justitiekanslerns beslut 1999-09-20, dnr 2193-99-41).
I aktuellt mål har P.F.B. dömts för förberedelse till misshandel, försök till våld mot tjänsteman och ringa narkotikabrott. P.F.B. har i sitt överklagande yrkat att åtalet mot honom, såvitt avser förberedelse till misshandel och försök till våld mot tjänsteman, ska ogillas. Sistnämnda förhållande talar för att inhibition beträffande påföljden bör meddelas. Till detta kommer att de gärningar som P.F.B. fällts till ansvar för ägde rum för över två år sedan. Emellertid är som ovan redovisats en huvudregel att den dömde omedelbart ska få det stöd som övervakning kan innebära. Enligt hovrättens mening innebär detta att även när frikännande dom till någon del yrkas bör inhibition beträffande påföljden meddelas med försiktighet, i vart fall i annan del än beträffande utdömd samhällstjänst. För att samhällstjänst ska verkställas omedelbart kan inte sägas föreligga sådana omständigheter till stöd för omedelbar verkställighet som nyss redovisats när det gäller övervakningen.
I förevarande fall har tingsrätten, på förslag av Kriminalvården, Frivården Sollentuna, funnit att P.F.B. är i behov av det stöd som en skyddstillsyn kan ge och därtill förordnat att han ska genomgå den behandling som frivården finner lämplig. Utredningen ger inte stöd för att ifrågasätta denna bedömning. P.F.B. är flera gånger tidigare dömd för våldsbrott. Av yttrandet från frivården framgår att han har lätt för att bli provocerad samt att han enligt egen uppgift har en reducerad impulskontroll. Med hänsyn bl.a. till detta har frivården bedömt att risken för återfall i likartad brottslighet är hög. P.F.B. har även själv, både till frivården och vid huvudförhandlingen i tingsrätten, uttryckt en vilja att komma till rätta med sin problematik. Mot bakgrund av det som nu sagts anser hovrätten att det inte framkommit sådana skäl att skyddstillsynen i sin helhet bör inhiberas. Dock bör verkställigheten av beslutad samhällstjänst anstå till vidare.
AVGÖRANDE
Hovrätten förordnar att vidare verkställighet inte får äga rum av den utdömda skyddstillsynen såvitt gäller föreskriften om samhällstjänst.
Hovrättens beslut meddelade: den 8 maj 2013 (I); den 14 maj 2013 (II).
Mål nr: B 3039-13 (I); B 3705-13 (II).
Lagrum: 28 kap. 5 § brottsbalken.
Rättsfall: RH 2010:7; RH 2020:20; Justitiekanslerns beslut 1999-09-20, dnr 2193-99-41.
Litteratur: Prop. 1997/98:96 s. 104 f.; prop. 1982/83:85 s. 98-100.