Prop. 1982/83:85
om ändring i brottsbalken m.m. (villkorlig frigivning och krimanalvård i frihet) m.m.
Regeringens proposition 1982/83: 85
om ändring i brottsbalken m. m. (villkorlig frigivning och kriminal- vård i frihet m. m.);
beslutad den 20januari 1983.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar INGVAR CARLSSON OVE RAINER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag som berör villkorlig frigivning från fängelsestraff. kriminalvård i frihet och lekmannainflytandet inom krimi- nalvården.
Enligt förslaget skall villkorlig frigivning av den som har en strafftid understigande två år i princip alltid ske när halva tiden. dock minst två månader, har avtjänats. Förslaget syftar i denna del till att minska fängel- setiderna och undanröja risker för osäkerhet och bristande enhetlighet i tillämpningen. Nuvarande ordning vad gäller villkorlig frigivning från längre straff lämnas i huvudsak oförändrad. Det innebär att en strängare bedömning fortfarande skall göras när det gäller intagna som har begått grova narkotikabrott eller andra allvarliga brott som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa, om påtaglig risk för återfall i brottslighet av samma slag bedöms föreligga.
Kriminalvården i frihet inom ramen för påföljden skyddstillsyn liksom under prövotiden efter villkorlig frigivning intensifieras. Det sker bl. a. på
Prop. '1982/83: 85
det sättet att insatserna koncentreras till det första året av prövotiden, då _
återfallsrisken erfarenhetsmässigt är störst. Övervakningen skall normalt sättas igång omedelbart efter en dom på skyddstillsyn utan att man avvak- tar att domen har vunnit laga kraft. Biträdande övervakare skall kunna förordnas i fall då speciella insatser behöver göras. Möjligheten att för- ordna om tillfälligt omhändertagande utvidgas till att avse fall då fråga har uppkommit om att vidta åtgärder som innefattar vård eller behandling liksom till situationer då den dömde har undandragit sig övervakningen. Frivården ställs direkt under kriminalvårdsverkets regionala ledning.
1 Riksdagen ]982/83. I saml. Nr 85 .
Prop. 1982/83: 85
lx)
Övervakningsnämnderna befrias från prövningen av frågor om villkorlig frigivning samt från en del rutinmässiga uppgifter som i stället läggs på" skyddskonsulentorganisationen. Som en följd av detta minskas antalet nämnder med ungefär hälften. För att tillgodose intresset av att det med- borgerliga intlytandet över kriminalvårdens verksamhet ökas skall lekmän- nen i nämnderna fortsättningsvis väljas av landstingen och kommunfull- mäktige.
Lagändringarna föreslås trädai kraft den 1 juli 1983. De nya reglerna om val av ledamöter i övervakningsnämnderna skall dock börja tillämpas först med verkan från och med år 1984.
Prop. "1982/83: 85 1 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
'JJ
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken' dels att 28 kap. 6 a å skall upphöra att gälla. dels att nuvarande 37 kap. 3 å skall betecknas 37 kap. 4 å. dels att 26 kap. 6. 7. 9—16. 18. 19. 22 och 23 åå. 27 kap. 1 och 2 åå. 28 kap. 1—7 och 11 åå. 31 kap. 1 å. 34 kap. 5 och 6 åå. 37 kap. 1. 2. nya 4. 7. 8 och 10 åå samt 38 kap. 1. 3. 9 och 12 åå skall ha nedan angivna lydelse.
dels att i balken skall införas tre nya paragrafer. 37 kap. 3 å samt 38 kap. 13 och 14 åå. av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26. KAP. 6 52
Den som undergår fängelse på viss tid får villkorligt friges sedan två tredjedelar av tiden eller. om detfinns särskilda skä/_. halva tiden har avtjänats. Frigivning får dock inte ske förrän verkställigheten har pågått minst två månader; lnte hel- ler får villkorlig frigivning ske från fängelse som har ädömts enligt 28 kap. 3 å eller från ett förvandlings- straff för böter.
Den som undergår fängelse på viss tid skall. om inte annat följer av andra stycket eller 7 å' villkor- ligt friges sedan halva tiden har av- tjänats. Frigivning får dock inte ske förrän verkställigheten har pågått minst två månader. Inte heller får villkorlig frigivning ske från fängel- se som har ådömts enligt 28 kap. 3 å eller från ett förvandlingsstraff för böter.
Om den dömde begär det. kan frigivningen appskiutas till senare tidpunkt än som följer av första st)-"eker.
7.83
Vid prövning av fråga om villkor- lig frigivning skall särskilt beaktas verkningarna av fortsatt frihetsfi'ir- lust för den dömde och förutsätt- ningar/ra för hans anpassning i samhället med hänsyn till de för- hållanden [ vilka han skulle komma attförsättas efterfrigivningen. Av- tjänar den dömde_fänge/sestraij'ir särskilt allvarlig brottslig/ret som har riktat sig mot eller medförtjara för liv eller hälsa. skall frågan om det finns påtaglig risk för att han efter frigivningen fortsätter brotts-
Om någon har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medförtfara för liv eller hälsa och påtaglig risk bedöms_mt'eligga för att han efter frigivningen fort- sätter brottslighet av samma slag. får han inte villkorligtfrigesförrän två tredjedelar av den i domen be- stämda strafftiden har avtjänats. Vid prövning avfrägan om villkor- lig frigivning efter denna tidpunkt ska/l förutom återfallsrisken beak- tas verkningarna av fortsatt fri/tets-
* Senaste lydelse av 28 kap. 6 a 5 1979: 680. 2 Senaste lydelse 1982: 363. 3 Senaste lydelse 1981: 21 |.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
lighet av samma slag ges större vikt vid prövningen än annars.
Föreslagen lydelse
förlustför den dömde och förutsätt- ningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till-de för- hållanden i vilka han skulle komma attförsättas (fter/rigivningen.
Vad som föreskrivs i första stycket gäller även om domen avser också annan brottslighet än som avses där. Verkställs samtidigt ett annat fängelsestraff. skall, vid prövning avjrägan om villkorligfri- givning från den sammanlagda strafftiden. 6 # tillämpas med avse- ende på det straffet.
9å4
Fråga om villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde an- stalten hör.
Beträffande den som har dömts till fängelse i lägst två är prövar kriminalvårdsnänrnden frågan om villkorligfrigivning frän straffet el- ler. om annat straffsamtidigt verk- ställs. ' från den sammanlagda strafftiden. [ annat fall fastställs tidpunkten för villkorlig frigivning av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman som styrelsen bestäm- mer.-
Beslut om villkorlig frigivning som inte har gått i verkställighet kan ändras. om den dömde begär attfrigiyningen skall uppskjutas el- ler det annarsföranleds av ('indrade
förhållanden.
10 s*
1 beslut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid av minst ett och högst tre år eller. om den tid som vid frigivningen åter- står av straffet överstiger tre är. högst fem år.
fastställas en
För den som villkorligt/riges gäl- ler en prövotid av ett är. 1 beslut om villkorlig frigivning som meddelas av kriminalt'ärdsnämnden kan dock längre prövotid. högst tre är.
llå
Under prövotiden skall den fri- givne stå under ("ii-'ervakning.
Finnes vid frigivningen eller se- nare att övervakning ej är erforder-
4 Senaste lydelse 1974: 205. 5 Senaste lydelse 1965: 620.
I anslutning till att villkorligfri- givning äger rum eller senare kan
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
lig. mä beslutas att övervakning icke skall äga rum. Så länge prövo- tiden varar. må den frigivne. trär skäl äro därtill. ställas under över- vakning. Beslut som nu avses med- delas av övervakningsnämnd.
Föreslagen lydelse .
förordnas att den frigivne skall stå under övervakning. om det bedöms som påkallat. Sådantförordnande meddelas av skyddskonsulent i-kri- minalvärdsverket. Övervakningen skall utan något särskilt förord- nande upphöra sedan ett år av prö- votiden har förflutit. om inte annat följer av 18 5.
12 st
Övers-'akningen handhaves av övervakningsnämnd. Övervakare förordnas av nämnden. S kyddskon- sulent hos nämnden får dock för- ordna övervakare för tiden intill dess nämnden beslutat i frågan.
Har till övervakare förordnats annan än skyddskonsalent Itos övervakningsnämnden, skall över- vakningen stå under överinseende av sådan konsulent.
Övervakningen och kriminalvår- den ifrihet i övrigt bedrivs lorder ledning av skyddskonsulenten. Konsulenten förordnar också över- vakare och kan vid behov förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen.
13å
Den frigivne skall hålla överva- karen underrättad om sin bostad och arbetsanställning. på kallelse inställa sig hos lamont och i-övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.
Den frigivne skall. om han står under övervakning. hålla överva- karen underrättad om sin bostad. sin arbetsanställning och andra för- hållanden av betydelse för över- vakningen. på kallelse inställa sig hos övervakaren och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla för- bindelse med honom. I den mån skyddskonsulenten har bestämt det. gäller vad som nyss har sagts om övervakare/1 även konsulenten eller annan person.
14 57
Den frigivne skall under prövoti- den iakttaga skötsamhet. efter för- måga söka försörja sig samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt denna balk el- ler enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav. Har han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada. skall
” Senaste lydelse 1973: 918. 7 Senaste lydelse 1973: 918.
Den frigivne skall under prövoti- den iakttaga skötsamhet. efter för- måga sökalförsörja sig samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt denna balk el- ler enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav. Han är skyldig att på kallelse in- ställa sig ltos skyddskonsulenten.
Prop. 1982/83: 85 Nuvarande lydelse
_han göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet.
När det finnes skäl att antaga att den frigivne för sin anpassning i samhället behöver stöd av särskild föreskrift om vad han har att iakt- taga under prövotiden. mä sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift må avse
Föreslagen lydelse
Har han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada. skall han göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet.
När denfrigivne står under över- vakning. skall skyddskonsulenten genom tillsyn och förmedling av stöd och hjälp verka för att denne inte återfaller i brott och för att ltans anpassning [ samhället även i övrigt främjas. Skyddskonsulenten skall för detta ändamål fortlöpande hålla sig underrättad om den fri- givnes livsföring och om hans för- hållanden [ övrigt.
14 s*
När detfinns skäl att anta att den frigivne för sin anpassning i samhäl- let behövcr stöd av en särskild före- skrift om vad han har att iaktta un— der prövotiden. får en sådan före- skrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskriftfär avse
1. vistelseort eller bostad ttnder viss tid. högst ett år åt gången.
2. utbildning eller arbetsanställ- ning.
2. arbetsanställning. annan för— värvsverksam/ret eller utbildning.
3. läkarvård. nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning.
Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada. må meddelas föreskrifter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighc- tens fullgörande i den mån sådana föreskrifter ej med hänsyn till den l'rigivnes ekonomiska situation och övriga omständigheter kan antagas motverka hans anpassning i samhället.
Om den frigi vne står [order över- vakning. för särskild föreskrift meddelas om vad som skall gälla för denna. I sådan föreskrift får anges på vilket sätt och i vilken om- fattning _den frigivne skall hålla kontakt med övervaka/'en eller skyddskonsrdenten. Vidare får fö- reskrivas .s'kyldighetft'ir denfrigivne att lämna underrättelse till överva- karen eller skyddskonsulenten om
" Senaste lydelse 1973: 918.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
utevarofrån arbetsplats. skola eller annan [ föreskriften angiven verk- samhet eller inrättning.
16%
Föreskrift enligt 155 meddelas av övervakningsnämnden.
Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt för— anleda därtill, må övervaknings— nämnden ändra meddelad före- skrift, så ock meddela ny föreskrift.
Föreskrift enligt 155 meddelas av övervakningsnämnd. Skydds- konsulenten får meddela sådan fö- reskrift för tiden intill dess nämn- den har beslutat ifrågan. Vidare får kriminalvårdsnämnden medde- la sådan-föreskrif't i beslut om vill- korlig frigivning.
Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigt för- anleder det, får övervaknings- nämnden ändra eller upphäva med- delad föreskrift eller meddela ny fö- reskrift.
18 #*
Iakttager den frigivne icke vad som åligger honom enligt denna balk eller enligt föreskrift eller an- visning som meddelats med stöd därav. äger övervakningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller meddela föreskrift enligt 15 å, besluta att varning skall meddelas den frigivne.
Iakttar den frigivne inte vad som åligger honom enligt denna balk el- ler enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, får övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 15 5 eller fatta beslut i fråga som avses i 37 kap. 7 åförsta stycket,
[. besluta att varning skall med— delas den frigivne. eller
2. besluta om övervakning av den frigivne under viss tid efter det att ett år av prövotiden har förflu- tit, dock längst till prövotidens ut- gång.
19 ä'"
Har villkorligt frigiven allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan .det antagas att han icke skall låta sig rätta genom annan åtgärd som övervakningsnämnden äger vid- taga, må nämnden förklara den villkorligt medgivna friheten eller del därav förverkad.
” Senaste lydelse 1973: 918. "' Senaste lydelse 1979: 680.
Har den frigivne allvarligt åsido- satt sina åligganden och kan det an- tas att han inte kommer att låta rät- ta sig genom någon annan åtgärd som övervakningsnämnden kan vidta, får nämnden förklara den villkorligt medgivna friheten för- verkad till en tid av högst en månad varje gång.
Rättelse: S. 9. 28 KAP. l & De två sista meningarna har delats upp i två stycken.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
77
....
Uppkommer fråga om att förkla- ra villkorligt medgiven frihet för- verkad eller att vidtaga åtgärd som avses i 18 &, mä övervaknings- nämnden, såframt omständigheter- na föranleda därtill, förordna att den frigivne skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.
Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vec- ka. Om synnerliga skäl äro därtill. må dock genom nytt beslut förord- nas att han skall kvarhållas ytterli- gare högst en vecka. Efter prövoti- dens utgång må den omhänder- tagne ej kvarhållas.
Föreslagen lydelse
&
Uppkommer fråga om att förkla- ra villkorligt medgiven frihet för- verkad eller att vidta åtgärd som avses i 18 5 eller åtgärd för att den frigivne skall underkasta sig vård eller behandling. eller har den fri- gi vne undandragit sig övervakning- en. får övervakningsnämnden, om omständigheterna föranleder det. förordna att den frigivne skall på lämpligt sätt omhändertas i avvak- tan på vidare förordnande. Ett så- dant beslut skall omprövas så ofta anledning till det föreligger.
Den som sålunda omhändertas får inte kvarhållas längre "än en vec- ka. Om synnerliga skäl föreligger, får dock genom nytt beslut förord- nas att han skall kvarhållas ytterli- gare högst en vecka. Efter prövoti- dens utgång får den omhändertagne ej kvarhållas. '
23 &"
Förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad, skall med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning vad som förver- kats anses såsom nytt straff. Dömes icke den frigivne samtidigt till fäng- else på viss tid. må dock villkorlig frigivning äga rum ändå att tid som i6 ä sägs icke gått till ända.
Förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad, skall med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning vad som för- verkats anses såsom straff genom ny dom.
27 KAP.
Villkorlig dom må meddelas för brott varå kan följa fängelse, om det med hänsyn främst till den till- talades karaktär och personliga för- hållanden i övrigt finnes grundad anledning antaga att övervakning eller annan mera ingripande åtgärd ej erfordras för att avhålla honom från vidare brottslighet.
Villkorlig dom må ej meddelas. om på grund av brottets svårhet el—
” Senaste lydelse 1979: 680.
lå
Villkorlig dom får meddelas för ett brott. på vilket fängelse kan föl- ja, om det inte med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns grundad anledning befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.
Villkorlig dom får ej meddelas. om på grund av brottets svårhet el-
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
ler eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brott av krigsman må villkorlig dom ej brukas. med mindre det finnes kun- na ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.
Om det för den tilltalades tillrät— taförande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.
Föreslagen lydelse
ler annars hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brott av krigsman får villkorlig dom brukas endast när det bedöms kun- na ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom försvarsmak- ten.
25
Om det anses påkallat för den
' tilltalades tillrättaförande eller av
hänsyn till allmän laglydnad, får jämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.
28 KAP. [ 512 Skyddstillsyn må ådömas för brott varå kan följa fängelse, så- framt det prövas erforderligt att den tilltalade ställes under övervak- ning och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.
Skyddstillsyn får ådömas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till den tillta- lades personliga förhållanden finns anledning anta att påföljden katt bi- dra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. Är mera ingri— pande påföljd påkallad, får skydds- tillsyn doek inte ådömas.
Den som är under adenon år må ej dömas till skyddstillsyn. med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård inom socialtjänsten.
Är det lindrigaste straff som är stadgat för brottet fängelse i ett år eller däröver, må dömas till skyddstillsyn allenast om särskilda skäl äro därtill.
25
Om det för den tilltalades tillrät— taförande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte skyddstillsyn dömas till dagsböter, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.
'2 Senaste lydelse l98l: 29.
Om det anses påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän Iaglydnad, får jämte skyddstillsyn dömas till dags- böter, högst etthundraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
10
Föreslagen lydelse
3 års . Om det av hänsyn till allmän laglydnad prövas oundgängligen erforder-
ligt att skyddstillsyn förenas med frihetsberövande, må jämte skyddstillsyn dömas till fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader.
Om förhållandena påkallar det, får rätten förordna att domen på fängelse skall gå i verkställighet utan hinder av att den inte har vun- nit laga kraft.
4514
Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre år.
Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår på- följd för brottet genom nöjdförkla- ring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.
Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre år från den dag då påföljden börjar verkställas.
5 ålS
Skyddstillsyn skall vara förenad med övervakning från prövotidens början.
Finnes övervakning icke längre vara erforderlig, skall förordnas om dess upphörande. När skäl äro därtill. må den dömde ånyo ställas under övervakning.
Övervakning skall upphöra utan särskilt förordnande, när två är av prövotiden har förflutit. Anses den dömde av särskilda skäl vara i be— hov av förlängd övervakning, må förordnas om övervakning för tiden därefter, dock längst till prövoti- dens utgång.
Beslut enligt denna paragraf meddelas av övervakningsnämnd.
'3 Senaste lydelse 1981: 328. ” Senaste lydelse 1979: 680. ” Senaste lydelse l973: 918.
Skyddstillsyn skall vara förenad med övervakning från dagen för domen. Rätten får dock förordna att övervakningen skall anstå till dess domen har vunnit laga kraft mot den dömde. Om domen över- klagas, kan högre rätt förordna att vidare verkställighet inte får äga rum. _
Övervakningen "skall upphöra utan något särskilt förordnande när ett år av prövotiden har förflutit, om inte annat följer av 7 eller 9 5 .
Har verkställigheten avbrutits till följd av'beslut av högre rätt men döms den tilltalade därefter ändå till skyddstillsyn, skall den tid under vilken verkställighet ej ägt rum inte räknas in i prövotiden eller den tid som anges iandra stycket.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
Vad i 26 kap. 12—17 åå stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som dömts till skyddstillsyn. Övervakarc må ock förordnas och föreskrift enligt 26 kap. 155 nit-'ddelas av rätten vid ådömande av skyddstillsyn.
ll
Föreslagen lydelse
Vad somföreskrivs i 26 kap. 12— 17 N skall tillämpas på motsvaran- de sött beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen _li'irordna över- vakare. om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. I5 s* första och andra styckena.
7äl6
Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av do- men å skyddstillsyn. äger övervak- ningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller meddela före- skrift enligt 26 kap. 15 5 eller enligt 6 a &? idetta kapitel, besluta att var; ning skall meddelas den dömde.
Iakttar den dömde inte vad som åligger honom till följd av domen på skyddstillsyn. får övervaknings- nämnden. utom att meddela före- skrift enligt 26 kap. 15 & ellerfatta beslut i fråga som avses i 37 kap. 7 Siförsta stycket.
[. besluta att varning skall med- delas den dömde. eller '
2. besluta om övervakning av den dömde under viss tid efter det att ett år av prövotiden har förflutit. dock längst til/prövotidens utgång.
Åtgärd som avses i denna paragraf må ej av övervakningsnämnden beslutas efter prövotidens utgång.
ll ål7
Uppkommer fråga om att undan- röja skyddstillsynen eller om åtgärd som avses i 7 &, ma" övervaknings- nämnden eller domstol vid vilken föres talan enligt 8 &, såframt om- ständigheterna föranleda därtill. förordna att den dömde skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbi- dan på vidare förordnande.
Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vec- ka. Om synnerliga skäl äro därtill.
"'” Senaste lydelse 19791680. '7 Senaste lydelse 1979: 680.
Uppkommer fråga om att undan- röja skyddslillsynen eller att vidta åtgärd som avses i 7 & eller åtgärd för att den dömde skall underkasta sig vård eller behandling. eller har den dömde undandragit sig över- vakningen. får övervakningsnämn- den eller domstol vid vilken föres talan enligt 8 s. om omständighe- terna föranleder det. förordna att den dömde skall på lämpligt sätt omhändertas i avvaktan på vidare förordnande. Ett sådant beslut skall omprövas så ofm anledning till detft'ireligger.
Den som sålunda omhändertas får inte kvarhållas längre än en vec- ka. Om det jinns synnerliga skäl,
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
må dock genom nytt beslut förord- nas att han skall kvarhållas ytterli- gare högst en vecka. Efter prövoti- dens utgång må den omhänder- tagne ej kvarhållas.
Föreslagen lydelse
får dock genom nytt beslut förord- nas att han skall kvarhållas ytterli- gare högst en vecka. Efter prövoti- dens utgångfår den omhändertagne inte kvarhållas.
31 KAP. ] lght Kan den som är under tjugo år och som begått brottslig gärning bliva föremål för vård med stöd av lagen (1980: 621) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller eljest enligt socialtjänstlagen(1980: 620). må rätten efter hörande av socialnämnd överlämna åt nämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten.
Om det för den dömdes tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnadfinnes påkallat. måjämte överlämnande till vård inom so- cialtjänsten dömas till dagsböter. högst etthundratjugo. vare sig böter är stadgade för brottet eller ej.
Om det anses påkallat för den dömdes tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad. får jämte överlämnande till vård inom socialtjänsten dömas till dagsböter. högst etthundraåttio, vare sig böter harföreskrivits för brottet eller ej.
34. KAP. 5 519 Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom. må förordnande enligt 1 5 1 meddelas allenast med avseende å brott som begåtts före prövotidens
böljan.
Meddelas förordnande enligt 1 5 1, må rätten. om detfinnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglyd- nad. även döma till dagsböter. högst etthundratjugo. vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.
Meddelas förordnande enligt l ä 1, får rätten. om det anses påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglyd- nad. även döma till dagsböter. högst etthundraåttio, vare sig böter harföreskrivits för brottet eller ej.
Tillämpas 1 så 1 eller 2. må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 5 1 eller 2 eller förlänga prövotiden till tre år. dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.
Undanröjande av villkorlig dom enligt 1 9" 3 må ej ske. med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.
6520. Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn. må rätten vid
Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn. får rätten vid
"* Senaste lydelse 1981: 29. '9 Senaste lydelse 1975: 1395. 2" Senaste lydelse 19791680.
Prop. 1982/83: 85 Nuvarande lydelse
tillämpning av 1 ä 1. om det finnes påkallat för den tilltalades tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dags- böter, högst etthundratjago. vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej. Är fängelse stadgat för det nya brottet och prövas frihetsberö- vande oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad. mä rätten i stället för att döma till böter döma till fängelse enligt 28 kap. 3 s.
13. Föreslagen lydelse
tillämpning av 1 5 1. om det anses påkallat för den tilltalades tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnad, även döma till dags- böter. högst etthundraåttio,_ vare sig böter-har föreskrivits för brottet eller ej. År fängelse föreskrivet för det nya brottet och prövas frihets- berövande oundgängligen erforder- ligt av hänsyn till allmän laglydnad. får rätten i stället för att döma till
böter döma till fängelse enligt 28 kap. 3 5. -
Tillämpas l 5 1 eller 2. må rätten besluta åtgärd som avses i 28 kap. 9 5 eller förlänga prövotiden till högst fem år.
Dömcs med tillämpning av 1 & 3 till fängelse, skall vid straffets bestäm- mande skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd av domen å skyddstillsyn och till vad han avtjänat av fängelse som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 3 & ävensom till böter som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 2 5: och må fängelse ådömas på kortare tid än för brottet är stadgat.
Fängelse enligt första stycket må ej ådömas och beslut enligt andra stycket eller beslut om undanröjandc av skyddstillsyn må ej meddelas. med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.
37. KAP. ] 521
Övervakningsnämnds verksam- hetsomräde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters dom- krets. om ej särskilda skä/förelig- ger till annan indelning. För hand- läggning av ärenden rörande per- soner som dömts till f?tngelse mä . tillsättas särskilda övervaknings- nämnde'r. Övervakningsnämnds verksamhetsmnråde bestämmes av regeringen.
Övervakningsnämnd består av fem ledamöter. om ej regeringen förordnar att viss nämnd skall ha flera ledamöter. Nämnden är be- slutför med ordförande och två Ie- damöter. [ brådskande fall och i ärenden av mindre vikt äger ordfö- randen ensam besluta ä nämndens
3' Senaste lydelse 1980: 211.
Regeringen bestämmer om latt- dets indelning i verksam/1etsområ- den-för övervakningsnämnderna.
En övervakningsnämnd består av . ordförande. vice ordförande och tre andra ledamöter, om inte rege- ringen förordnar att en viss nämnd skall ha flera ledamöter. Nämnden är bcslutför med ordförande och två ledamöter. I brådskande fall och i ärenden av mindre vikt får
Prop. 1982/83: 85 Nuvarande lydelse vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämn- den.
14
Föreslagen lydelse
ordföranden ensam besluta på nämndens vägnar. Ett sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträ- de med nämnden.
Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdel- ningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är
stadgat.
2 äl!
Regeringen förord nar ordförande i öl'ervakningsnämnd samt ersät- tare som vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe. Vid förfall för både ordföranden och hans er- sättare förordnas tillfällig ersättare av den hovrätt. inom vars domkrets nämnden har sitt huvudsakliga verksamhetsområde. Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren [ do- marvärv; ersättaren skall vara lag- faren.
Övriga ledamöter och ersättare för dem utses av länsstyrelsen i det län. inom vilket nämnden har sitt huvudsakliga verksam/1etsområde. De böra hava erfarenhet beträffan- de lm_t.rdoni.st-'ård eller arbetsfi'ir- medling eller eljest i allmänna värv.
22 Senaste lydelse 1974: 565.
Regeringen förordnar ordförande oclt vice ordförande i övervak- ningsnämnderna. Vice ordföran- den tjänstgör vid förfall för ordfö- randen i dennes ställe. Vid förfall för både ordföranden och vice ord- föranden förordnas tillfällig ersät- tare . av kriminall'årdsstyrelsen. Ordföranden. vice ordföranden och tillfällig ersi'ittare skall vara lag- farna och ha erfarenhet av tjänst- göring som domare.
Övriga ledamöter utses genom val. För dessa väljs lika många er— sättare. Val förrättas av kommun— fulltm'iktige. om ("ivervi'tknings— nämndens |-'erksamhetsområde om- fattar endast en kommun. och an— nars av landstinget. Om det inom nämndens verksamhetsområde ('iven fitttts kommun so/n ej ingår i landstingskommun. förrättas valet av landstinget och kommun/ull— mäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestäm- mer efter befolkningstalen. Ingår flera län eller delar av län i över- vakningsnätnnds verksam/1etsom- råde. fastställer regeringen efter samma grunder antalet ledamöter och ersättare/ör varje län eller del av lätt.
Landstingets och kommunfilll- mäktiges val av ledamöter eller er- sättare skall vara proportionellt. om det begärs av minst så många ledamöter i landstinget eller kom-
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
Ledamot och annan än tillfällig ersättare utses för fem år. Avgår ledamot eller annan än tillfällig er- sättare före tidens utgång, utses ny ledamot eller ersättare för åter- stående tid. Tillfällig ersättare för- ordnas för högst sex månader.
Föreslagen lydelse
munfullmäktige som motsvarar den kvot. vilken erhålls om antalet när- varande ledamöter delas med det antal personer som valet avser. ökat med 1. Om kvoten är ett brutet tal, skall den avrundas till närmast högre hela tal. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns be— stämmelser i lagen (1955: 138) om proportionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäkti- ge m.m. Om ersättarna inte väljs proportionellt. skall vid valet även den ordning bestämmas. i vilken de skall kallas till tjänstgöring.
Ledamot och annan än tillfällig ersättare utses för tre år. Om en ledamot som har utsetts vid propor- tionellt val avgår före tidens ut- gång, inträder en ersättare enligt den ordning mellan ersättarna som har bestämts vid valet. Avgår en ledamot eller ersättare som inte har utsetts vid proportionellt val, utses en ny ledamot eller ersättare för återstoden av tiden. Tillfällig ersät- tare förordnas för högst sex måna- der.
Då ledamot eller ersättare skall utses skall öven'akningsnämnden göra anmälan därom till den som skall utse honom.
3.5
Valbar till ledamot eller ersättare i övervakningsnämnd är myndig svensk medborgare, som är kyrko- bokförd inom nämndens verksam- hetsområde och som ej fyllt eller under mandatperioden fyller sjuttio år. Lagfaren domare, åklagare, po- lisman, kriminalvärdstjänsteman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta får ej väljas till ledamot eller ersättare. Övervakningsnämn- den prövar självmant den valdes behörighet.
Upphör en ledamot att vara val- bar. är uppdraget förfallet.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
3 523
För prövning, enligt vad nedan stadgas. av ärenden angående vill- korlig frigivning skall finnas en sär- skild nämnd. kriminalvårdsttämn- den. Denna skall bestå av en leda- mot som är eller varit innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden samt ytterli- gare fyra ledamöter. Ersättare utses till det antal regeringen be- stämmer. Regeringen utser ordfö- rande. övriga ledamöter och ersät- tare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd ledamot eller ersät- tare som kunnat förordnas till ord- förande.
16 Föreslagen lydelse .
4 524
Kriminalvårdsnämnden skall be- stå av en ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämn- den samt ytterligare fyra leda- möter. Ersättare utses till det antal regeringen bestämmer. Regeringen utser ordförande, övriga ledamöter och ersättare. Vid förfall för ordfö- randen tjänstgör i hans ställe en av .regeringen därtill utsedd ledamot
eller en ersättare som kunnat för- ordnas till ordförande.
Ordföranden får i brådskande fall och i ärenden av mindre vikt ensam, besluta på nämndens vägnar. Sådana beslut skall anmälas vid nästa sam- manträde med nämnden.
Ordförande, övn'ga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamöter eller ersättare före tidens utgång. utses ny ledamot eller ersät- tare för återstående tid.
7 525
Den som dömts till fängelse äger hos kritninalvårdsnämttden påkalla prövning av övervakningsnärttnds beslut i ärende om villkorlig frigiv- ning.
Åtnöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämttds beslut angående övervakning enligt 26 kap. 115. förordnande av överva— kare enligt 26 kap. 1255, föreskrift enligt 26 kap. 15.5 eller åtgärd ett- ligt 26 kap. 18, 19 eller 22 5. äger
” Senaste lydelse l98l: ll26.
Den som har dömts till fängelse får begära prövning av en skydds- konsulents beslut enligt 26 kap. 11 5, 12.6 andra meningen eller 135 andra meningen hos den övervak- ningsnämnd inotn vars verksam- hetsområde skyddskonsulenten är verksam. Nämnden får också själv- mant ta upp ett sådant beslut till otnprövning och i övrigt fatta be- slut i ett ärende, vars avgörande enligt någon av de bestämmelser som ltar angetts nu ankommer på skyddskonsulenten. Konsulenten kan hänskjuta ett sådant ärende till nämndett för avgörande.
Om den som har dömts till fäng- else inte är nöjd med ett beslut av en övervakningsnämnd enligt 26 kap. 15, 18, 19 eller 225, får han hos kriminalvårdsnämnden begära prövning av beslutet.
Kriminalvårdsnämnden kan i
" Förutvarande 4 & upphävd genom l98l: Zl ]. ” Senaste lydelse I9731918.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
han hos kriminalvårdsnämnden på- kalla prövning av beslutet.
17. Föreslagen lydelse
samband med beslut om villkorlig frigivning ett/igt 26 kap. 9 .$ medde- la sådantförordnande om övervak- ning sottr enligt 11 & samma kapitel ankommer på skyddskonsulenten.
8526
Den som dömts till skyddstillsyn må genom besvär hos hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds be- slut angående övervakning ett/igt 28 kap. 5 55. förordnande av överva- kare enligt 28 kap. 6.5. föreskrift enligt 28 kap. 6 a #, åtgärd enligt 28 kap. 7 eller 115 ellerfc'ireskrift som avses [26 kap. 15 å. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.
Bestämmelserna i 7 55 första stycket tillätttpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn.
Den som har dömts till skydds- tillsyn får genom besvär hos hov- rätt föra talan mot övervaknings- nämnds beslut i frågor som avses i 26 kap. [55 eller 28 kap. 7 eller 115. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.
los”
Övervakningsnämnds beslut som avses i 7 och 8 åå länder omedelbart till efterrättelse. såvida ej annorlun- da förordnas.
Skyddskonsulents och övervak- ningsnämnds beslut som avses i 7 och 8.55 länder omedelbart till ef- terrättelse. såvida ej annorlunda förordnas.
38. KAP. 1 &”
Den som ådömts villkorlig dom eller skyddstillsyn äger före full- följdstiden utgång avgiva förkla- ring, att han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter. som ådömts med stöd av 27 kap. Zå eller 28 kap. 25. Förkla- ringen avgives i den ordning rege- ringen föreskriver.
Den som har dötnts till villkorlig dom får före fullföljdstidens utgång avge förklaring. att han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda på- följden. Sädan förklaring skall avse även böter. som ådömts med stöd av 27 kap. 2 &. Förklaringen avges i den ordning regeringen föreskriver.
Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning, må icke ätertagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen. skall hans talan i vad angår påföljd för brottet anses återkallad genom förklaringen.
Angående nöjdförklaring i fråga om dom på fängelse är särskilt stadgat.
2” Senaste lydelse l9791680. 27 Senaste lydelse 1981: 211. 3" Senaste lydelse 1981: 211.
2 Riksdagen 1982/83. ] saml. Nr 85
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
18
Föreslagen lydelse
3 är)
Fråga om åtgärd enligt 27 kap. Såå andra stycket eller 65 upptages av den rätt som först avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom.
Talan enligt 28 kap. S'å väckes vid allmän underrätt, inom vars område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dötnde är verksam.
Talan enligt 28 kap. 8.5 väcks vid tingsrätt. inom vars område den övervakningsnämnd som har gjort framställning i ärendet är verksam.
Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol. där brottmål mot den dömde är anhängigt. eller av rätten i den ort. där den dömde mera varaktigt uppehåller sig. om rätten med hänsyn till utredning- en samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
9 530
Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. Sä andra stycket. 28 kap. ll & eller 34 kap. 10.5 andra stycket eller l8.$ länder omedelbart till cf- terrättelse om ej annorlunda förord- nas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6.5. 28 kap. 9.5 eller 34 kap. 4. 5 eller 65 angående före- skrifter eller prövotid.
Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. Sä andra stycket. 28 kap. ll & eller 34 kap. 10% andra stycket eller l8ä länder omedelbart till ef- ten'ättelse om ej annorlunda förord- nas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6.5. 28 kap. 9.5 eller 34 kap. 4. 5 eller (åå angående före- skrifter. övervakning eller prövo- tid.
12.5”
Det åligger polismyndighet att lämna domstol. övervaknings- nämnd och kriminalvårdsnämnden handräckning för den dömdes in- ställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhän- dertagandejämlikt 26 kap. 22 % eller 28 kap. llä.
” Senaste lydelse 1981: 21 l. "" Senaste lydelse 1981: 211. '" Senaste lydelse l98112ll.
Det åligger polismyndighet att lämna domstol. övervaknings— nämnd. kriminalvårdsnämnden och skyddskonsulent handräckning för den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhändertagande ett/igt 26 kap. 22% eller 28 kap. ll &.
139-32
Kriminali-'årdsstyrelsen eller. ef- ter styrelsetts bettryndigande. che- fen för kritninalvårdsregiottetr. kan
ändra vad en skvddskonsulent ltar beslutat enligt denna balk. Styrel- sens beslut i en sådan fråga kan inte överklagas. Detsamma gäller i fråga om regionchefens beslut. som dock kan ändras av styrelsen. Första stycket gäller inte beslut sotn avses i26 kap. 115, 12.6 andra
'" Förutvarande 13 & upphävd genom 1974: 565.
Prop. 1982/83: 85 _ 19
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
meningen, 13 .5' andra meningen el- ler 165 första stycket andra me- ningen.
I4 .5
Regeringen kan föreskriva att en skyddskansulent får överlåta åt en annan t_/'r'instenian artful/göra upp- gifter som enligt denna balk åvilar kansli/en ten .
1. Denna lag träderi kraft den ljuli 1983.
2. Bestämmelserna i 26 kap. 6. 7 och 9 55 i deras nya lydelse gäller även i fråga om den som avtjänar fängelsestraff vid ikraftträdandet. Om den dömde enligt dessa bestämmelser skall villkorligt friges sedan halva straff- tiden har avtjänats och ett avbrott i verkställigheten har skett före ikraftträ- dandet. skall dock iakttas följande. Villkorlig frigivning får ske först sedan den dömde utöver halva tiden eller. om han före ikraftträdandet har avtjä- nat längre tid. utöver denna' tid har avtjänat det ytterligare antal dagar i kriminalvårdsanstalt som avbrottet varat. Utan hinder härav skall frigiv- ningen i ett sådant fall alltid ske senast då två tredjedelar av strafftiden har avtjänats.
3. Prövotid som har fastställts enligt 26 kap. 105 i dess äldre lydelse gäller fortfarande. .
4. Bestämmelserna i 26 kap. 11 5 och 28 kap. 55 andra stycket i deras nya lydelse tillämpas även i fråga om den som står'under övervakning vid ikraftträdandet.
5. Bestämmelsen i 26 kap. 23.5 i dess äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om fall då villkorligt medgiven frihet före ikraftträdandet har förkla- rats förverkad utan att fängelse på viss tid samtidigt ådömts.
6. Bestämmelserna i 37 kap. 1—3 55 i deras nya lydelse tillämpas först vid förordnande och val av ledamöter och ersättare i övervaknings- nämnder för tid efter utgången av år 1983. då tjänstgöringsperioden för de enligt äldre bestämmelser utsedda ledamöterna och ersättarna i nämnderna skall upphöra. Tjänstgöringsperioden för de ledamöter och ersättare som sålunda utses upphör vid utgången av år 1985.
2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 15 och 16 55 lagen (1.964: 163) om införande av brottsbalken ' skall upphöra att gälla vid utgången avjuni 1983.
' Senaste lydelse av 16 .5 1965: 621.
Prop. 1982/83: 85
Hänvisningar till S2
- Prop. 1982/83:85: Avsnitt 2.2
3. Förslag till
20
Lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.
Härigenom föreskrivs att 20 5 lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 s'
För den som har börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminal- vårdsstyrelsen så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Överstigcr strafftiden två månader. skall styrelsen även ange den eller de dagar. som är av betydelse för tillämpning av brt'ntslmlkens be- stämmelser om villkorlig frigivning samt den strafftid som då återstår.
För den som har börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminal- vårdsstyrelsen så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Överstigcr strafftiden två månader. skall styrelsen därvid ävenjaststäl- la tidpunkten för villkorlig frigiv- ning ochjör prövotidens utgång el- ler, om det är fråga om ett sådant fall som avses i 26 kap. 9 5_f'örsta
stycket första meningen brottsbal- ken. ange den eller de dagar. som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelserna om sådan frigiV- ning samt den strafftid som då åter- står.
Kriminalvårdsstyrelsen får överlåta åt tjänstemän inom kriminalvården att meddela beslut enligt första stycket.
När omständigheterna ger anledning till det. får kriminalvårdsstyrelsen eller. enligt styrelsens bestämmande. tjänstemän inom kriminalvården ändra ett beslut enligt första stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra vad en tjänsteman inom kriminalvår- den har beslutat med stöd av andra eller tredje stycket.
Denna lag träderi kraft den ljuli 1983 men får tillämpas även dessförin- nan iden mån det behövs för tillämpningen av 26 kap. 6 och 7 5.5 brottsbal- ken i den lydelse paragraferna erhåller genom lagen (1983: 000) om ändring i brottsbalken .
! Senaste lydelse 1982: 364.
Prop. 1982/83: 85
4. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 33 och 54 55 lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 s'
Till förberedande av frigivning kan intagen beviljas permission un- der viss längre tid (frigivningsper- mission). '
Den som undergår fängelse på sådan tid att villkorlig frigivning icke kan komma i fråga får beviljas frigivningspermission endast om synnerliga skäl föreligger. Annan som undergår fängelse får ej bevil- jas frigivningspermission före den dag då villkorligfrigivning tidigast kan ske.
Till förberedande av frigivning kan en intagen som avses i 26 kap. 7.5 brottsbalken beviljas permis- sion under viss längre tid (frigiv- ningspermission). Sådan permis- sionfår inte beviljas för tid före dm dag då två tredjedelar av straffet har a'vtjänats.
För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforder- liga beträffande vistelseort. anmälningsskyldighet eller annat.
54 51
[frågor som avses i 33 och 34 5.5 beslutar den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde an- stalten hör. Kriminalvärdsnämn- den beslutar dock i dessa frågor be- träffande intagen som omfattas av förordnande enligt 16 5 lagen ( I 964: 163 ) om införande av brotts- balken.
Frågor som avses i 33 5 prövas av kriminalvårdsnämtiden. Det- samma gäller frågor som avses i 34 5. om den intagne har dömts till fängelse i lägst två år. Övriga frå- gor enligt 34 5" prövas av den över- vakningsnämnd till vars verksam- hetsområa'e anstalten hör.
Denna lag träder i kraft den ljuli 1983.
' Senaste lydelse l981:213. 2 Senaste lydelse l981:213.
Prop. 1982/83: 85 5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister
Härigenom föreskrivs att 4 5 lagen ( 1963: 197) om allmänt kriminalregis- ter skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
45'
Registret skall innehålla anteck- ning om verkställighetens början beträffande den som dömts till fängelse och frigivning från sådant straff. med angivande vid villkorlig frigivning av prövotiden och den återstående strafftiden.
fande den som
Föreslagen lydelse
Registret skall innehålla anteck- ning om '
]. verkställighetens början be- träffande den som dömts till fängel- se och frigivning från sådant straff. med angivande vid villkorlig fri- givning av prövotiden och den åter- stående strafftiden: samt
2. förordnande om anstånd med övervakning eller om att vidare verkställighet ej får äga rum beträf- har dömts till skyddstillsyn.
Denna lag träderi kraft den ljuli 1983.
Hänvisningar till S4
- Prop. 1982/83:85: Avsnitt 3
6. Förslag till
Lag om ändring i lagen ( 1963:193 ) om samarbete med Danmark, Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ( 1963:193 ) om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff
m.m.'
dels att i 11 och 18 55 ordet "övervakningsnämnden" skall bytas ut mot
"skyddskonsulenten' ” .
dels att 15 och 22 55 skall" ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 sl
Övervakning av den. som här i riket dömts till skyddstillsyn. må över- flyttas till Danmark. Finland. Island eller Norge.
Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å skyddstillsynen. skall beslutet äga giltighet här i riket.
' Senaste lydelse 1981: 215.
'Senaste lydelse
av
11 5 l964:548 18 5 19642548. 2Senaste lydelse 1964z548.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
Ändå att övervakningen överflyt- tats. må åtgärd i fråga om skydds- tillsynen bcslutas här i riket. så- framt den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark. Finland. Island eller Norge till svensk myndighet hän- skjuter ärende om sådan åtgärd. Så- lunda hänskjutet ärende upptages av den övervakningsnämnd som vid tiden för överflyttningen hand- hade övervakningen.
23. Föreslagen lydelse
Ändå att övervakningen överflyt- tats. må åtgärd i fråga om skydds— tillsynen beslutas här i riket. så- framt den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark. Finland. "Island eller Norge till svensk myndighet hän— skjuter ärende om sådan åtgärd. Så- lunda hänskjutet ärende upptages av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde övervak- ningen bedrevs vid tiden för över- flyttningen. '
22 53
Övervakning av den. som häri riket villkorligt frigivits efter avtjänande av fängelse. må överflyttas till Danmark. Finland. Island eller Norge.
Beslutas i den andra staten ändrade bestämmelser med avseende å den villkorliga frigivningen. skall beslutet äga giltighet här i riket.
Ändå att övervakningen överflyt- tats. må åtgärd i fråga om den vill- korliga frigivningen beslutas här i riket. såframt den frigivne här över- tygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark. Finland. ls- land eller Norge till svensk myndig- het hänskjuter ärende om sådan åt- gärd. Sålunda hänskjutet ärende upptages av den övervaknings- nämnd som vid tiden för överflytt— ningen handhade övervakningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
3*Senaste lydelse 1964:548.
Ändå att övervakningen överflyt- tats, må åtgärd i fråga om den vill- korliga frigivningen beslutas här i riket. såframt den frigivne här över- tygas om annat brott eller behörig myndighet i Danmark. Finland. Is- land eller Norge till svensk myndig- het hänskjuter ärende om sådan åt- gärd. Sålunda hänskjutet ärende upptages av den övervaknings- nämnd i'nom vars verksam/1etsom- råde övervakningen bedrevs vid ti- den för överflyttningen.
1.983.
Prop. 1982/83: 85
7. Förslag till
Lag om ändring i passlagen (1978z302)
Härigenom föreskrivs att i passlagen (19,78z302) skall införas en ny paragraf. 34 5. av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse .
345
Vad som i denna lag föreskrivs om överläkare gäller även annan läkare som avses i 2 5 andra stycket lagen ( l966:293) om bere- dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1983.
8. Förslag till
Lag om ändring i lagen ( 1978:801 ) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen ( 1978:801 ) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet
dels att i 10 och 23 55 ordet "övervakningsnämnd" i olika böjnings— former skall bytas ut mot "skyddskonsulent" i motsvarande form.
dels att 13. 14. 24 och 26 55 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
135
Med avseende på övervaknings- nämndens handhavande av krimi- nalvården och den dömdes åliggan— den under prövotiden tillämpas i övrigt 26 kap. 12—18 55 brottsbal- ken. '
Ifråga om kriminalvården under prövotiden tillämpas i övrigt 26 kap. 12—18 55 brottsbalken .
Föreskrift enligt 26 kap. 15 5 brottsbalken får dock ej innebära skärpning i förhållande till vad som bestämts i den främmande staten.
145
Om den främmande staten begär upplysning om hur den dömde har förhållit sig under prövotiden. skall kriminalvårdsstyrelsen lämna upp- lysning härom på grundval av upp-
Om den främmande staten begär upplysning om hur den dömde har förhållit sig under prövotiden. skall kriminalvårdsstyrelsen lämna upp- lysning härom på grundval av upp-
Prop. 1982/83: 85
lx) l.)!
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse gifter som styrelsen infordrar från gifter som styrelsen infordrar från öm'ervakningsnämnden. skyddskonsulenten.
Begår den dömde nytt brott och döms han under prövotiden av svensk domstol för brottet till påföljd som avses i 2 5 första stycket lagen ( 1963:197 ) om allmänt kriminalregister, skall kriminalvårdsstyrelsen sörja för att den främmande staten underrättas om domen.
Har den dömde i annat fall än avses i andra stycket allvarligt åsidosatt sina åligganden och finner övervakningsnämnden på grund härav påkallat att åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas av myndighet i den främmande staten. skall nämnden göra anmälan härom till kriminalvårds- styrelsen. Styrelsen skall sörja för att den främmande staten underrättas om sådan anmälan.
24 5 Beslutas i den främmande staten ändrade föreskrifter om vad den dömde har att iaktta under prövotiden eller tiden för vård utom anstalt. har beslutet giltighet här i den mån motsvarande beslut skulle ha kunnat_ meddelas enligt svensk lag och beslutet ej innebär skärpning för den dömde i förhållande till vad som har bestämts häri landet.
Sedan kriminalvården överflyt- tats. får åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas här i landet endast om den dömde här övertygas om annat brott eller be- hörig myndighet i den främmande staten hit hänskjuter ärende om så- dan åtgärd. Hänskjutet ärende upp- tas av den övervakningsnämnd som handade övervakningen vid tiden för överflyttningen.
Upphör den dömde att ha hem- vist i den främmande staten. kan kriminalvårdsstyrelsen förordna att verkställighet i den staten ej längre skall äga rum. Görs ej i anslutning därtill framställning om verkstäl- lighet av domen i annan främmande stat. skall styrelsen förordna att verkställigheten skall återupptas här i landet av den övervaknings- nämnd som sist handhade övervak- ningen.
Sedan kriminalvården överflyttats. får åtgärd i fråga om den ådömda påföljden beslutas här i landet en- dast om den dömde här övertygas om annat brott eller behörig myn- dighet i den främmande staten hit hänskjuter ärende om sådan åtgärd. Hänskjutet ärende upptas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsmnråde kriminalvår- den bedrevs vid tiden för överflytt- ningen.
Upphör den dömde att ha hem- vist i den främmande staten. kan kriminalvårdsstyrelsen förordna att verkställighet i den staten ej längre skall äga rum. Görs ej i anslutning därtill framställning om verkstäl- lighet av domen i annan främmande stat. skall styrelsen förordna att verkställigheten skall återupptas här i landet av den skyddskonsulent som sist handhade övervakningen.
265
Talan mot kriminalvårdsstyrelsens beslut i fråga som avses i 10 5, 21 5 första stycket. 24 5 tredje stycket eller 25 5 andra stycket föres hos rege- ringen genom besvär. Mot annat beslut av kriminalvårdsstyrelsen enligt denna lag får talan ej föras.
Om den dömde, i fall då begrän- sad verkställighet har anordnats här
Om den dömde. i fall då begrän- sad verkställighet har anordnats här
Prop. 1982/83: 85 Nuvarande lydelse
i landet. ej är nöjd med övervak- ningsnämnds beslut om prövotid. övervakning, förordnande av över- vakare. föreskrift. varning eller an- mälan enligt 145 tredje stycket. kan han hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av beslutet. Over- vakningsnämnds beslut som nu avses länder dock omedelbart till efterrättelse. såvida ej annorlunda förordnas.
Föreslagen lydelse
i landet, ej är nöjd med övervak- ningsnämnds beslut om prövotid, övervakning, föreskrift. varning el- ler anmälan enligt 14 5 tredje stycket. kan han hos kriminalvårds- nämnden påkalla prövningav be- slutet. Övervakningsnämnds beslut som nu avses länder dock omedel- bart till efterrättelse. såvida ej an- norlunda förordnas.
Mot kriminalvårdsnämndens beslut enligt denna lag får talan ej föras.
Ifråga om beslut som avses i 26 kap. 12 5andra meningen eller 13 Q' andra meningen brottsbalken till- lämpas 37 kap. 75 samma balk. Övervakningsnämnds beslut i så- dan fråga får inte Överklagas.
Denna lag träder i kraft den ljuli 1983.
9- Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen ( 1980:100 )
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 21 5 sekretesslagen (1980: 100)' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap. 21 5
Sekretess gäller inom kriminal- vården för uppgift om den som har dömts . att undergå kriminalvård, om det kan antas att han eller någon honom närstående lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut av kriminal- vårdsstyrelsen eller någon av krimi- nalvårdens nämnder och inte heller beslut i annat fall enligt lagstift- ningen om kriminalvård i anstalt.
Sekretess gäller inom kriminal- vården för uppgift om den som har dömts att undergå kriminalvård. om det kan antas att han eller någon honom närstående lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut av kriminal- vårdsstyrelsen eller någon av krimi- nalvårdens nämnder och inte heller annat beslut i ett kriminalvårds- ärende enligt brottsbalken eller lag- stiftningen om kriminalvård i an- stalt.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
Denna lag träderi kraft den I juli 1983.
'Lagen omtryckt 1982: 1106.
Prop. 1982/83: 85 27
Utdrag
J USTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1982-1 1-1 1
Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsråden l. Carlsson, ' Lundkvist. Feldt. Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson. S. Andersson, Rainer. Boström, Bodström. B. Andersson. Dahl, R. Carlsson. Holmberg
Föredragande: statsrådet Rainer
Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken m.m. (villkorlig frigivning och kriminalvård i frihet m. m.")
1. Inledning
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet i maj 1979 två kommittéer för att utreda vissa frågor om fängelse och kriminalvård i anstalt' resp. kriminalvård i frihet m. m.: Kommittéerna antog namnen fängelsestraftkommittén (Ju 1979:04) och frivårdskommittén (Ju 1979z05).
Båda kommittéerna har under hösten 1981 avlämnat delbetänkanden. fängelsestraflkommittén betänkandet (SOU 1981:92) Villkorlig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården och frivårds- kommittén betänkandet (SOU 1981 : 90) Frivårdspåföljder.
l fängelsestraffkommitténs betänkande föreslås bl.a. ändringar beträf- fande nuvarande ordning för villkorlig frigivning. Den huvudsakliga inne- börden är att sådan frigivning enligt en huvudregel skall ske sedan halva . strafftiden har avtjänats. Med hänsyn till frigivningssituationen skall frigiv- ningen dock kunna senareläggas med högst 14 dagar. För en mindre grupp farliga brottslingar som dömts till långa straff för allvarlig kriminalitet föreslås särskilda regler. Förslaget innebär också att den minimitid som skall ha avtjänats i anstalt innan villkorlig frigivning får äga rum sänks från
' Hovrättslagmannen Carl-Johan Cosmo. ordförande. riksdagsledamöterna Helge Klöver. Blenda Littmarek och Lisa Mattson samt pol.sekr. Jan Nilsson och fll. kand. Kay-Vilhelm Winqvist. : Vid betänkandets avlämnande ingick i kommittén som ledamöter lagmannen Olof Börjeson, ordförande. verkställande direktören Sven Andersson samt riksdagsleda- mötema Ella Johnsson, Inger Lindquist. Arne Nygren och Hans E. Petersson i Röstånga.
Prop. 1982/83: 85 " 28
tre till två månader. Vidare föreslås att övervaknings- och kriminalvårds- nämnderna skall avskaffas och deras nuvarande uppgifter överföras på andra organ. främst skyddskonsulentorganisationen. För att allmänheten skall få insyn i kriminalvården föreslår kommittén att särskilda lekmanna— nämnder skall inrättas.
Fängclsestraffkommitténs förslag till sänkning av minimitiden före vill- korlig frigivning har tagits upp till särskild behandling i en proposition som antogs av riksdagen i maj 1982 (prop. 1.981/82: 153. .luU l98l/82151. rskr 1981/82: 297) och lett till lagstiftning som trätt i kraft den 1 juli 1982 (SFS 1982: 363).
Betänkandet Frivårdspåföljder innehåller förslag till effektivisering av frivårdspåföljderna. Avsikten är främst att ge underlag för en minskad användning av frihetsstraff. Sålunda föreslås bl. a. att bestämmelserna om skyddstillsyn stramas upp och att en möjlighet att för vissa fall förordna om intensivövervakning införs. Den nuvarande villkorliga domen föreslås med vissa förändringar bibehållen under beteckningen straffvarning. Som en ny påföljd föreslås villkorligt fängelsestraff. som avses innebära att domstolen mäter ut ett fängelsestraff men medger anstånd med dess verk- ställighet eller del därav. Påföljden skall kunna ådömas med eller utan övervakning. Slutligen föreslås i betänkandet nya regler om övervaknings- och prövotider.
Sammanfattningar av innehållet i de båda betänkandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I oeh 2. .
Betänkandena har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- serna och en sammanställning av yttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
2 Allmän motivering
2.1. Allmänna utgångspunkter
Olika frågor med anknytning till det straffrättsliga påföljdssystemet har varit föremål för stort intresse i den kriminalpolitiska debatten under senare tid. Därvid har i vissa hänseenden en omvärdering skett av ställ- ningstaganden som gjordes i anslutning till brottsbalkens tillkomst. Detta sammanhänger inte minst med den kriminologiska forskning i fråga om verkningarna av olika behandlingsinsatser som har ägt rum såväl i vårt land som i utlandet. Bland de tidigare betänkanden och rapporter som under senare år har lagts fram på området bör kanske särskilt nämnas den av kriminalpolitiska arbetsgruppen inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) utarbetade rapporten (1977: 7) Nytt straffsystem — idéer och förslag. som otvivelaktigt i väsentlig mån har kommit att stimulera debatten på det kriminalpolitiska fältet. Samma intresse för påföljdssystemets utformning och liknande tendenser till omvärderingar av tidigare ställningstaganden har gjort sig gällande även i våra nordiska grannländer.
Prop. 1982/83: 85 39
De båda nu föreliggande dclbetänkandena skall ses mot den angivna bakgrunden. De innehåller en rad förslag till ändringar av både principiell och praktisk betydelse. som dock inte kan sägas innebära någon radikal omgestaltning av påföljdssystemet. Betänkandena har vid remissbehand- lingen fått ett något blandat mottagande. Åtskilliga remissinstanser har uttalat sin anslutning till förslagen i stora delar. men kritik mot dessa har samtidigt anförts från många håll både vad gäller en del principiella frågor och beträffande vissa detaljspörsmål. Huvudintrycket av rcmissutfallet får dock sägas vara gynnsamt.
I direktiven till kommittéerna angavs som ett väsentligt riktmärke för utredningarna att man borde fullfölja den linje i det kriminalpolitiska ut- vecklingsarbetet som går ut på att minska användningen av frihetsberö- vande påföljder och avkorta längden på dem som ändå måste göras. Detta har också varit en av utgångspunkterna för de förslag som har lagts fram i betänkandena.
Flertalet av de remissinstanser som närmare har gått in på frågan har uttryckligen gett sin anslutning till den angivna målsättningen för utred- ningsarbetet. Från ett par håll har man dock — främst med hänvisning till brotts-utvecklingen — gett uttryck för en viss tveksamhet. Jag kan ha förståelse härför. Den snabba ökningstakt vad gäller brottsutvecklingen som rådde under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet tycks visserli- gen numera ha dämpats. Åtskilliga brottstyper fortsätter emellertid att öka och det råder ingen tvekan om att den totala kriminalitetsnivån är oroande hög.
Intresset av att brottsligheten bekämpas. att allmän laglydnad upprätt- hålls och att medborgarna liksom samhället som sådant därigenom skyd- das från brott måste naturligtvis tillmätas grundläggande betydelse när man överväger inriktningen av kriminalpolitikcn. Frihetsstraffet framstår av många skäl som det allvarligaste ingrepp samhället kan göra i en enskild människas liv. men det torde stå klart att vi inte inom överskådlig tid kan avvara sådana straff som inslag i påföljdssystemet. Detta gäller inte minst mot bakgrund av att kriminaliteten under senare tid i betydande utsträck- ning har kommit att inriktas på brottstyper som framstår som särskilt farliga från allmän synpunkt. såsom narkotikabrottslighet och avancerad ekonomisk kriminalitet. Mot brottslighet av sådant slag måste samhället ingripa med särskild kraft.
Vad den kriminologiska forskningen numera har lärt oss är emellertid att tanken att man genom frihetsberövande straff skulle kunna förbättra den straffade individen är en illusion. Det är tvärtom numera allmänt erkänt att dessa straff leder till dålig rehabilitering och hög återfallsfrekvens liksom att de ofta har en nedbrytande verkan på personligheten.
Det är också huvudsakligen denna insikt som har lett till att de tidsobe- stämdafrihetsberövande påföljder som ursprungligen fanns i brottsbalkens system. ungdomsfängelse och internering. numera har slopats. Vidare har
Prop. 1982/83: 85 30
den tidigare möjligheten att förena skyddstillsyn med behandling i anstalt ersatts av en ordning som innebär att skyddstillsyn kan kombineras med ett fängelsestraff på en tid av högst tre månader som skall bestämmas redan i domen. Dessa reformer har inneburit att det i det svenska påföljds- systemet inte längre finns några frihetsberövande brottspåföljder som in- nebär kriminalvård i anstalt under obestämd tid i egentlig mening utan endast det formellt tidsbstämda frihetsstraffet fängelse.
En utgångspunkt måste i enlighet med det anförda vara att användningen av fängelsestraff endast kan motiveras av vad man brukar kalla allmänpre- ventiva skäl liksom till en del också utifrån samhällsskyddsaspektcr. Ef- fekterna av fängelsestraffen i dessa hänseenden är emellertid till stor del osäkra.
All tillgänglig forskning liksom internationella jämförelser visar sålunda att brottslighetens utveckling inte står i någon mera bestämd relation till den nivå i fråga om antalet frihetsberövanden och dessas längd som man upprätthåller. ] linje med vad bl. a. kriminalvårdsstyrelsen har uttalat vid remissbehandlingen torde det i själva verket inte vara någon överdrift att säga att kriminalpolitikens betydelse för brottsutvecklingen i detta-hänse- ende är förhållandevis underordnad. om man ställer den i relation till familje- och skolpolitik. arbetsmarknads- och socialpolitik. rättsväsendets utformning och funktion i stort liksom naturligtvis den ekonomiska struk- turen och människosynen i samhället. Över huvud taget gäller att ett arbete på ett solidariskt samhälle med en bättre och rättvisare fördelning av inkomster. bostäder. utbildning. arbetsmiljö och kultur är ägnat att förebygga de risker för social missanpassning som ofta utgör en grogrund för kriminalitet och därmed säkerligen har större betydelse än straffrätts- liga reaktioner mot redan begångna brott.
Om man håller detta i minnet och samtidigt beaktar fängelsestraffens förut berörda skadeverkningar från humanitära och effektivitetsmässiga synpunkter, finns det enligt min mening allt skäl att ge kriminalpolitiken en inriktning som innebär att frihetsstraffens användning och deras längd fortlöpande minskas. Detta gäller så mycket mera som beläggningen på kriminalvårdens anstalter under de senaste åren har ökat i en utsträckning som har gett upphov till betydande kapacitetsmässiga problem. För mig står det klart att det även från samhällsekonomiska synpunkter måste vara ett önskemål att denna utveckling bryts.
Frågan om användningen av frihetsstraff måste samtidigt ses mot bak- grund av det straffrättsliga påföljdssystemets utformning i stort. Detta system har genom tiderna undergått stora förändringar såväl i fråga om den praktiska utformningen och tillämpningen som beträffande det teoretiska underlaget. Från tid till annan ökas också intresset för mera principiellt inriktade diskussioner på kriminalpolitikens område rörande den ideologis- ka motiveringen för påföljdssystemcts utformning. En sådan diskussion- pågår också f. n. sedan ett par år tillbaka.
Prop. _1982/83: 85 31
Företrädare för en riktning på området — ofta kallad den nyklassiska strömningen — har gett uttryck för uppfattningen att det nuvarande på- följdssystemet präglas av en behandlingstanke som inte är rationellt moti— verad. I konsekvens med detta synsätt har man menat att straffrättsliga påföljder aldrig bör få motiveras av ett förmodat behov av behandling hos den dömde. Man har från detta håll i stället fäst avgörande vikt vid förutsebarhet och proportionalitet vid påföljdsbcstämningen och hävdat att påföljdens stränghet i princip bör bedömas med utgångspunkt i det begångna brottets svårighetsgrad. Brottspåföljder bör enligt denna uppfatt- ning i princip vara — och öppet erkännas vara — obehagliga för den brottslige något som inte avses hindra att man inom påföljdens ram erbju- der den dömde stöd och hjälp.
Redan av vad jag förut har anfört framgår att denna ståndpunkt så till vida har vunnit allmän anslutning som det numera knappast från något håll hävdas att de påföljder som verkställs i anstalt kan utformas på ett sådant sätt att de får övervägande positiva effekter för den dömde. I övrigt har emellertid den nyklassiska strömningen ingalunda varit oomstridd. Man har befarat att det synsätt som nyss har beskrivits skulle medföra att tillämpningen blir alltför stel och schablonmässig. Det har också hävdats att det särskilt vad gäller kriminalvården i frihet skulle innebära både principiella och praktiska olägenheter att utforma påföljderna utifrån tan- ken att dessa skall utgöra ett strafllidande eller obehag för den dömde. eftersom strävandena att ge frivården ett positivt innehåll då skulle försvå- ras. Över huvud taget måste en differentiering av påföljderna och deras verkställighet ske med hänsyn till den brottsliges person och individuella förhållanden. har man menat.
l betraktande av de skilda uppgifter som har tilldelats de båda kommit- téerna kan det sägas vara naturligt att dessa i vissa principiella frågor av det slag som har antytts nu utvecklar delvis olika synsätt. Mot denna bakgrund är det inte förvånande att olika uppfattningar beträffande hithö- rande frågor har gjort sig gällande även vid remissbehandlingen av betän- kandena. I många fall har också från remissinstansernas sida intressanta och tankeväckande synpunkter utvecklats på frågor som rör det teoretiska underlaget för påföljdssystemet.
Själv vill jag härvidlag först understryka att våra insikter om fängelse- straffets negativa effekter självfallet inte får hindra att man inom straffets ' ram i all möjlig mån vidtar sådana åtgärder som kan mildra och motverka skadeverkningarna och om möjligt också leda till positiva effekter i enskil- da fall. På motsvarande sätt är det enligt min mening självklart att målsätt- ningen med de åtgärder som vidtas inom frivårdens ram måste vara att bidra till att den dömde inte återfaller i brott och att hans anpassning i. samhället även i övrigt främjas. Detta hindrar inte att frivården förenas med krav på den dömde och möjligheter till ingripanden om dessa inte uppfylls, men den nyss angivna målsättningen måste enligt min mening
Prop. 1982/83: 85
!» ["J
beaktas både när det gäller att avgöra vilka krav som skall ställas och vilka ingripanden som bör göras.
Som jag ser det är det emellertid klart att de principiella frågor som jag 'föru't berörde inte lämpligen nu kan tas upp till behandling av statsmak- terna i hela sin vidd. Det material som föreligger i detta lagstiftningsärende ger inte underlag för någon mera radikal förändring i fråga om den avväg- ning mellan allmän- och individualpreventiva synpunkter som brottsbalken representerar. Någon sådan förändring har inte heller varit avsikten med de båda dclbetänkandena. Kommittéernas arbete fortsätter emellertid. och i samband med behandlingen av deras slutbetänkanden kan principiella frågor av denna typ komma att få en mera ingående och generell belysning.
Detta för tanken till ett annat spörsmål som också har ägnats uppmärk— samhet av remissinstanserna. nämligen om lämpligheten av partiella re- former på påföljdssystemets område. I ett beslut med anledning av motio- ner om vissa kriminalpolitiska frågor strax innan de båda kommittéerna skulle tillkallas gav riksdagen regeringen till känna att det planerade utred- ningsarbetet inte fick leda till dröjsmål i fråga om reformarbetet på områ- det. I den mån en fråga med hänsyn till sitt samband med andra övergri- pande spörsmål eller eljest avsågs bli behandlad inom ramen för detta arbete skulle enligt riksdagsbeslutet möjligheterna noggrant prövas att med förtur lägga fram förslag till dellösningar (JuU 1978/79: 9. rskr 1978/79: 53).
Vid remissbehandlingen har en del instanser ställt sig tveksamma till lämpligheten av partiella reformer på detta område och pekat på riskerna för att helhetsperspektivet på kriminalpolitiken går förlorat och att en samlad överblick försvåras. Flertalet av de frågor som har aktualiserats i betänkandena är dock enligt min uppfattning av den arten att de titan några sådana risker kan behandlas redan i detta ärende. Beträffande en del av förslagen harjag emellertid stor förståelse för de angivna remissinstanser- nas synpunkter. Jag återkommer till detta i det följande vid min genomgång av de olika aktuella förslagen.
I det följande tar jag först tipp olika frågor beträffande villkorlig frigiv- ning. ett problemkomplex som har behandlats av fängelsestraffkommitte'n (avsnitt 2.2). Därefter går jag in på kriminalvård i frihet (avsnitt 2.3) och behandlar därvid främst frågor som frivårdskommittén har aktualiserat men även ett par förslag från fängelsestraffkommittén. Sistnämnda kom— mitté har som framgått också utrett vissa frågor om nämnder och lekman- namedverkan inom kriminalvården. De frågorna tar jag upp i ett särskilt avsnitt (2.4).
Hänvisningar till S2-1
- Prop. 1982/83:85: Avsnitt 2.2
2.2. Villkorlig frigivning
2.2.1 Allmänna synpunkter Villkorlig frigivning infördes i svensk rätt är 1906. Till en början hade institutet ett begränsat tillämpningsområde. Genom en serie reformer un-
Prop. 1982/83: 85 33
der 1900-talet har-emellertid tillämpningsområdet vidgats väsentligt samti- digt som tillämpningen har kommit att få en alltmer obligatorisk karaktär. Från att ursprungligen kanske främst ha haft syftet att främja gott beteende under anstaltsvistelsen och motverka återfall har institutet också fått del- vis ändrade funktioner. Den villkorliga frigivningen har alltmer brukats som en verksam metod att generellt förkorta anstaltstidernas längd. Att lagstiftaren för ändamålet valt den vägen hänger till en del samman med att den frivård som förekommer efter frigivningen har kommit att ses som en viktig integrerad del av fängelsepåföljden. De som dömts till fängelse har ofta svåra sociala och personliga problem och tiden efter frigivning utgör i allmänhet en mycket känslig period där behovet av stöd och hjälp för att anpassa sig till normala sociala förhållanden är utomordentligt ston.
Enligt nuvarande bestämmelser om ovillkorlig frigivning får den som undergår fängelse friges villkorligt när två tredjedelar eller. om särskilda skäl föreligger. halva tiden har avtjänats. ] praktiken lämnar också det helt övervägande antalet intagna anstalten senast när två tredjedelar av tiden avtjänats antingen till följd av villkorlig frigivning eller också på grund av s.k. frigivningspermission. Frågor om villkorlig frigivning prövas av över- vakningsnämnderna. om strafftiden inte överstiger ett år. och annars av den centrala kriminalvårdsnämnden.
För dem som dömts till långa strafftider. med vilket normalt avses två år och sex månader eller mera. tillämpas — med vissa undantag till vilka jag strait återkommer — en fast praxis hos kriminalvårdsnämnden.
Den innebär "att villkorlig frigivning i regel sker sedan halva tiden har avtjänats. För unga — i princip intagna som var under 23 år vid brottets begående — och äldre intagna medges i allmänhet halvtidsfrigivning redan vid strafftider på ett år och sex månader eller mera.
För dem som har kortare straff än som har angetts nu sker frigivning i regel först sedan två tredjedelar av tiden avtjänats. Endast om frigivnings- situationen i något hänseende framstår som speciellt gynnsam eller andra mycket speciella omständigheter föreligger beviljas tidigare frigivning. En viss sk. avtrappningsregel tillämpas dock för dem som har strafftider närmast under de angivna gränserna.
Av dem som har dömts till långa strafftider är det en kategori som särbehandlas och inte beviljas frigivning innan två tredjedelar av tiden avtjänats. Det gäller dem som har gjort sig skyldiga till särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa i fall där påtaglig risk bedöms föreligga för fortsatt brottslighet av samma slag.
Den villkorliga frigivningen har under senare år varit föremål för övervä- ganden i skilda sammanhang. Institutet har härvid utsatts för kritik i olika hänseenden. Vad man främst tryckt på har varit risken att den fakultativa utformningen av bestämmelserna skulle kunna leda till att den.i straffmät- ningen förutsatta proportionaliteten mellan brott och straff åsidosätts lik- som att förutsägbarheten och därmed rättssäkerheten vid verkställande av 3 Riksdagen [%?/83. I saml. Nr 85
Prop. 1982/83: 85 34
frihetsstraff försvagas. Också principen med skilda kvotdelar för olika grupper av intagna har mött kritik. Det har ansetts innebära en vilsele- dande ordning att. som i princip gäller enligt nuvarande system. frihetsbe- rövandet i praktiken blir lika långt exempelvis för den som har dömts till fängelse i två år som för den som dömts till fängelse i två år och sex månader.
Den arbetsgrupp inom BRÅ som utarbetade den förut nämnda rapporten Nytt straffsystem ansåg att övervägande skäl talade för att den villkorliga frigivningen borde avskaffas. Som en förutsättning såg gruppen dock att man på något sätt kunde försäkra sig om att anstaltstiderna därigenom inte skulle ökas. Om institutet ansågs böra behållas menade man att frigivning regelmässigt borde ske vid viss kvotdel av straffet och att denna kvotdel borde bestämmas till hälften av strafftiden.
Också den nordiska straffrättskommittén framhöll i betänkandet (NU A 1978: 6) Villkorlig frigivning att flera skäl talade för att slopa den villkorliga frigivningen. Med hänsyn till de motargument som fanns — främst risken för ökning av de faktiska Strafftiderna och behovet av att i efterhand kunna företa en straftlindring — rådde dock inom kommitten enighet att i detta skede inte föreslå att institutet avskaffades. Däremot ansåg kommitten att man i samtliga nordiska länder borde sträva efter att införa en allmän halvtidsregel för villkorlig frigivning och att förutsättningar för senare- läggning av denna skulle göras ytterst strikta och anges i lag.
De ursprungliga direktiven till fängelsestraffkommittén innebar att kom- mittén i fråga om den villkorliga frigivningen skulle göra en förutsättnings- lös utredning. 1 februari l98l meddelades emellertid kommittén tilläggsdi- rektiv. vilka hade som utgångspunkt att övervakningsnämnderna borde avskaffas. Dåvarande chefen förjustitiedepartementet uttalade därvid att kommittén. om den stannade för att den villkorliga frigivningen borde behållas. i första hand borde pröva en lösning som innebar att villkorlig frigivning för korttidsdömda skulle ske obligatoriskt sedan en viss kvotdel av straffet hade avtjänats.
Enligt kommitténs förslag bibehålls den villkorliga frigivningen men som huvudregel införs att villkorlig frigivning skall ske sedan halva strafftiden avtjänats. Från huvudregeln föreslås två undantag gälla. Det första avser dem som dömts till fängelse i lägst två år för brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. Dessa skall enligt förslaget friges först sedan två tredjedelar av tiden avtjänats. om samhällets behov av skydd är särskilt påtagligt med hänsyn till brottslighetens karaktär. Den grupp som denna särreglering gäller har alltså i princip avsetts motsvara den grupp Iångtidsdömda som enligt nuvarande system friges villkorligt först sedan två tredjedelar av tiden avtjänats. Den väsentliga förändringen föreslås dock att förordnande om senareläggning av den villkorliga frigivningen skall meddelas av domstol redan i samband med domen medan fråga om frigivning i dag prövas av kriminalvårdsnämnden under pågående verkstäl- lighet.
Pr0p. 1982/83: 85
'.'-J lJl
Det andra undantaget innebär att möjlighet till viss förskjutning av tidpunkten för frigivning ges med hänsyn till frigivningssituationen. Vid halvtidsfrigivning inskränks denna möjlighet till en senareläggning med högst fjorton dagar medan det vid två tredjedelsfrigivning ges Möjlighet att såväl över- som underskrida den normala frigivningstidpunkten med fjor- ton dagar. .
De allmänna principer som kommittén anger sig ha utgått från. att frihetsstraffen bör göras så korta som möjligt och att utrymmet för skiftan- de och skönsmässiga bedömningar bör minskas. har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. Huvuddragen av kommitténs förslag har också lämnats utan erinran eller tillstyrkts av majoriteten av remissinstanserna. En betydande del av dessa har dock på olika grunder ställt sig avvisande eller tveksamma till väsentliga delar i förslaget. ] fråga om den närmare utformningen av en ändrad ordning har också skilda synpunkter gjort sig gällande.
För egen del kan jag liksom flertalet remissinstanser ansluta mig till de allmänna principer som kommittén enligt vad som nyss återgavs har utgått från. Jag ställer mig sålunda helt bakom den i kommitténs direktiv uttalade ståndpunkten att utgångspunkten för lagstiftningsarbetet på förevarande område bör vara att fängelsestraffet inte är ägnat att medföra några posi- tiva effckter för den intagne själv utan tvärtom ofta har direkta skadeverk- ningar. Från denna utgångspunkt måste det vara en självfallen strävan att i möjlig mån begränsa omfattningen av de frihetsberövanden som främst med hänsyn till allmän laglydnad framstår som nödvändiga. Även om Sverige i ett internationellt perspektiv har nått relativt långt i detta hänse- ende. fmns det som jag uttalade redan inledningsvis ( avsnitt 2.1 ) övervä- gande skäl som talar för att man strävar efter att ytterligare minska antalet och längden av de straffrättsliga frihetsberövandena. allt i den utsträckning det är försvarligt med hänsyn till allmänpreventiva synpunkter och sam- hällsskyddsaspekter.
Eftersom fängelsestraffet inte kan förväntas medföra positiva effekter för den intagne själv. är dess utdömande och verkställighet i första hand motiverat av allmänpreventiva skäl och. om man så vill. som ett samhällets klander av det brottsliga förfarandet som-sådant.
Mot denna bakgrund är det ofrånkomligt att frågor om rättslig likabe- handling. förutsägbarhet och rättssäkerhet på ett helt annat sätt måste komma i förgrunden än när fråga är om åtgärder som är avsedda att anpassas till den enskildes behov av hjälp och stöd. Berättigade invänd- ningar synes från denna synpunkt kunna riktas mot det nuvarande syste- met mcd villkorlig frigivning. Som nämnts tillämpas visserligen en "rätt fast praxis på området. men den fakultativa utformningen av bestämmelserna medför ändå att de intagna kan känna osäkerhet om tidpunkten för frigiv- ning samtidigt som uppenbara risker finns att enskilda beslut kan framstå som orättvisa. För att dessa olägenheter skall undanröjas är det enligt min
Prop. 1982/83: 85 36
mening angeläget att systemet i högre grad än f.n. tryggar en likformig tillämpning och lämnar mindre utrymme för skönsmässiga bedömningar. Väsentligt från principiell synpunkt är också att lagen klart återspeglar det system som faktiskt tillämpas. . '
Som påpekats tidigare ( avsnitt 2 .l) har flera remissinstanser ställt sig tveksamma till det lämpliga att vid en översyn av påföljdssystemet välja vägen att gå fram med delreformer. Frågan om ändringari regleringen av den villkorliga frigivningen är ett av de områden där denna tveksamhet varit särskilt uttalad. Det har påpekats att frågan har ett så nära samband med de andra frågor om straffmätning. påföljdsval och straffskalor som fängelsestraffkommitte'n har i uppdrag att utreda att det framlagda försla- get med nödvändighet får en ofullständig karaktär. Bl.a. har framhållits att den för institutet villkorlig frigivning viktiga frågan om förverkande av den villkorligt medgivna friheten i samband med ny brottslighet. som i sin tur hänger nära samman med hur problemet med återfall i brott generellt bör regleras. inte fått någon egentlig lösning genom kommitténs förslag.
För egen del har jag förståelse för den tveksamhet som kommit till uttryck under remissbehandlingen. Från principiell och systematisk syn- punkt skulle det självfallet vara önskvärt att hela det problemkomplex som kommittén har till uppgift att utreda kunnat behandlas i ett sammanhang. Som jag angav inledningsvis bör synpunkter av detta slag dock i enlighet med den av riksdagen fastställda uppläggningen av reformarbetet inte få tas till intäkt för att angelägna reformer skjuts på framtiden.
Det finns som nämnts en betydande uppslutning bakom en kriminalpoli- tisk inriktning som innebär att man bör begränsa omfattningen av de straffrättsliga frihetsberövandena och säkerställa en likformig bedömning med minskat utrymme för skönsmässighet. Enligt kommitténs bedömning. som delas av en stor majoritet av remissinstanserna. skulle dess förslag innebära betydande förbättringar i dessa hänseenden. De flesta av dem som har ställt sig tveksamma till delreformer på området har också trots allt menat att kommitténs förslag redan nu bör kunna läggas till grund för lagstiftning. För egen del anserjag övervägande skäl tala för att kommitté- förslaget nu tas upp till behandling. Jag vill anmärka att det torde få förutsättas att kommittén ägnar frågor som rör villkorlig frigivning tipp- märksamhet även under sitt fortsatta arbete med principerna för påföljds- val och straffmätning och att därvid bl.a. förutsättningarna för förver- kande av villkorligt medgiven frihet får en närmare belysning.
Vid överväganden av en reform beträffande institutet villkorlig frigiv- ning uppkommer olika delfrågor som lämpligen bör behandlas var för sig. Jag skall i det följande närmare gå in på dessa.
2.2.2 Villkorlig frigivning eller inte? Depurtemenrxjörslaget: Systemet med villkorlig frigivning efter viss del av den utmätta strafftiden behålls.
Prop. 1982/83: 85 . 37
Fängelsestra/]kommitténs förslag överensstämmer i sak med departe- mentsförslagct.
Remissinstansema: En stor majoritet tillstyrker eller lämnar utan en'n- ran förslaget att den villkorliga frigivningen skall behållas. Vissa remissin- stanser menar dock att man på sikt bör arbeta för eller i vart fall undersöka förutsättningarna för att avskaffa den villkorliga frigivningen. (Se bilaga 3 avsnitt 2.2.)'
Skäl för departernertt.sj?5rslaget: De olika skälen för och emot att behålla den villkorliga frigivningen har fått en ingående belysning inte bara genom fängelsestraflkommitténs betänkande utan också genom BRÅ-rapporten Nytt straffsystem och genom nordiska straffrättskommitténs betänkande i frågan. Som jag förut har nämnt har det hävdats att institutet är förenat med vad som från vissa synpunkter framstår som nackdelar. Systemet som det i dag är utformat har ansetts ge utrymme för orättvisor i vissa fall och minska förutsägbarheten. Det har även gjorts gällande att den stora skill- nad som föreligger mellan de av domstolen bestämda straffen och de faktiska Strafftiderna kan ge allmänheten en missvisande bild av hur straff- systemet fungerar.
Det är emellertid också klart att systemet är förenat med fördelar. Den mest påtagliga av dessa är att man uppnår en förkortning av längden på frihetsberövandena inom kriminalvården. Nordiska straffrättskommittén har pekat på att det är ett välkänt förhållande att kravet på en kännbar reaktion på ett brott gör sig gällande med särskild kraft omedelbart efter brottet och under domstolsförfarandet. De repressiva och allmänpreven- tiva synpunkter som har präglat straffmätningen försvagas därefter ofta successivt och gärningsmannens personliga förhållanden träder mer i för- grunden. Ett system med villkorlig frigivning ger också underlag för en ordning enligt vilken man genom frivårdens försorg vid behov kan sätta in kontroll och hjälp under den första tiden efter frigivningen då erfarenhets- mässigt återfallsrisken är allra störst. '
'För egen del kan jag ha en viss förståelse för de argument som i den kriminalpolitiska debatten har anförts till stöd för tanken att institutet villkorlig frigivning bör mönstras ut ur påföljdssystemet. Åtminstone teo- retiskt sett synes 'det vara tänkbart att bygga upp ett påföljdssystem där man i andra former tar tillvara de fördelar som anses vara förenade med villkorlig frigivning.
Å andra sidan torde det också vara möjligt att ändra reglerna om villkor- lig frigivning på ett sådant sätt att man i huvudsak eliminerar de olägen- heter som har påtalats utan att därför hela institutet behöver överges. När jag liksom kommittén och flertalet remissinstanser stannar för denna lös- ning är det framför allt två synpunkter som för mig är avgörande.
För det första skulle ett avskaffande av den villkorliga frigivningen förutsätta en väsentligt ändrad straffmätningspraxis. om inte de faktiska Strafftiderna skulle öka drastiskt. En sådan ändrad praxis kan vara svår att
Prop. 1982/83: 85 ' 38
x
åstadkomma. och sannolikt skulle den komma att bli splittrad under avse- värd tid framåt. Till detta kommer att en ändring i praxis av angivet slag förutsätter ett mycket omfattande och från llera synpunkter komplicerat och vanskligt lagstiftningsarbete. T. ex. skulle ju samtliga straffskalor med minimitid — i brottsbalken såväl som inom specialstraffrätten — behöva ändras. om man inte vill åstadkomma en direkt straffhöjning.
För det andra finns villkorlig frigivning f.n. som institut inte bara i våra nordiska grannländer utan också i praktiskt taget samtliga straffrättsliga system i främmande länder med samma grundläggande uppbyggnad som det svenska (jfr t.ex. prop. 1978/79: 3 s. 169—176). I synnerhet talar givet- vis hänsynen till den nordiska rättslikheten och det nordiska straffverkstäl- lighetssamarbetet mot tanken på en särlösning för svensk—del.
Oavsett hur man vid en förutsättninglös bedömning skulle vilja värdera de principiella för- och nackdelar som från skilda synpunkter kan sägas vara förenade med villkorlig frigivning. synes det mig uppenbart att de - eventuella nackdelarna i vart fall inte kan anses vara av så allvarligt slag att de uppväger de mera praktiska olägenheter som ett avskaffande av institu- tet enligt det anförda f.n. skulle dra med sig. Detta gäller i synnerhet som de effekter som har utpekats som nackdelar i huvudsak kan elimineras genom ändringar i systemet. Min slutsats blir därför att vi bör behålla systemet med villkorlig frigivning.
2.2.3. Obligatorisk eller-f'akultatii' villkorligfrigivning?
Dcpurtementsförsluger: Den villkorliga frigivningen blir i huvudsak obli- gatorisk genom att frigivningen skall ske vid viss tidpunkt. om inte snävt formulerade undantagsbestämmelser är tillämpliga.
Flingelses"(rf/kommitténs-ji'irslug överensstämmer i sak metl departe- mentsförslagct.
Remissinxtunxerrm: Majoriteten har tillstyrkt ett system med mer fasta regler för bestämmande av tidpunkten för den villkorliga frigivningen eller lämnat kommitténs förslag utan erinran. Vissa remissinstanser betonar emellertid värdet av fakultativa regler. (Se bilaga 3 avsnitt 2.3.)
Skäl för depurtemanslöt-slaget: Frihetsberövandct är den mest ingri- pande åtgärd som samhället har till förfogande som sanktion mot brott. Varje frihetsberövande är ett allvarligt intrång i den enskildes liv och måste därför omgärdas med betryggande rättssäkerhetsgarantier. Redan i rege- ringsformen tillerkänns medborgarna skydd gentemot det allmänna mot frihetsberövanden som inte har laga stöd. och i fråga om frihetsberövanden i anledning av brott föreskrivs rätt att få saken prövad av domstol.
Det är kanske från den nu angivna utgångspunkten som kritiken mot institutet villkorlig frigivning har varit starkast i den kriminalpolitiska debatten. Övervakningsnämnderna och kriminalvårdsnämnden som prö— var frågor om frigivning har visserligen en domstolsliknande sammansätt- ning och tillämpar i enlighet med vad som förut har angetts en förhållande-
Prop. 1982/83: 85 39
vis fast praxis. Det moment av osäkerhet som emellertid alltid är förenat med en diskretionär prövning kommer dock till uttryck i de fall då man avviker från de schabloner som tillämpas i det stora flertalet situationer. De variationer i enskilda fall som en fakultativ ordning i enlighet härmed ger utrymme för är ofta vanskliga att motivera rationellt. och principen om att lika fall skall behandlas lika kan i praktiken bli svår att upprätthålla.
Det kan naturligtvis med visst fog hävdas att frågan om villkorlig frigiv- ning i detta hänseende principiellt inte skiljer sig från motsvarande spörs- mål när det gäller de omfattande möjligheter domstolarna har att i stället för fängelse välja en icke frihetsberövande påföljd liksom den relativa frihet som föreligger i straffmätningsfrågor. Regleringen av domstolarnas påföljdsval och straffmätning har också utsatts för en kritik som i långa stycken överensstämmer med den som har riktats mot den villkorliga frigivningen. Fängelsestraffkommittén har i uppdrag att se över även den- na fråga.
Enligt min mening föreligger det emellertid avgörande skillnader mellan en fakultativ reglering av villkorlig frigivning och en motsvarande reglering av frågor rörande påföljdsval och straffmätning. I det senare. men inte i det förra fallet. fattas beslutet efter en offentlig domstolsförhandling med alla de rättssäkerhetsgarantier som gäller för en sådan. Genom att beslutet fattas före verkställigheten kan den dömde vidare klart förutse vad beslutet kommer att innebära för honom. om man bortserjust från den osäkerhet som vållas av reglerna om villkorlig frigivning. Även om jag inte vill utesluta att fördelar skulle kunna vinnas genom en klarare reglering av domstolarnas påföljdsval och straffmätning. anserjag att situationen på dessa områden ställer sig helt annorlunda än i fråga om en fakultativ villkorlig frigivning.
För ett system med fakultativa regler har anförts att ett sådant fungerar som en ”morot" för den intagne att sköta sig under anstaltsvistelsen. Genom gott uppförande skulle hans möjlighet till tidigare frigivning öka.
Häremot kan sägas att enligt nuvarande ordning skötsamheten under anstaltstiden som regel inte påverkar tidpunkten för villkorlig frigivning (jfr prop. l974120 s. 97—l03). Detta är enligt min mening en riktig princip. eftersom erfarenheten av tidigare gällande ordning visar att den villkorliga frigivningen inte är ett lämpligt instrument för att mera allmänt säkerställa skötsamheten bland de intagna. Misskötsamhet bör beivras på annat sätt än inom ramen för systemet med villkorlig frigivning. Möjlighet till detta finns också. bl. a. genom regler om disciplinär bestraffning i lagstiftningen om kriminalvård i anstalt. Dessa regler — som naturligtvis bör tillämpas med fasthet och konsekvens — gör det bl. a. möjligt att förlänga anstaltsti- den, om den intagne bryter mot anbefalld ordning eller meddelade anvis- ningar. F.n avsevärd misskötsamhet i anstalten. t. ex. i form av drogmiss- bruk. kan också leda till påföljder för den intagne. såsom att påverka hans möjligheter att få korttidspermission. Vad gäller brottslig verksamhet un-
' Prop. 1982/83: 85 40
der anstaltstiden — t.ex. innehav av narkotika — vill jag erinra om att sådan regelmässigt anges till åtal och kan leda till att ett nytt straff be- stäms. Vad som har sagts nu utesluter inte att omständigheter av aktuellt slag kan tillmätas viss betydelse inom ramen för den särreglering i fråga om viss grövre brottslighet som jag förordar i det följande (avsnitt 2.2.5). Men att generellt använda institutet villkorlig frigivning för att påverka de intagnas skötsamhet under anstaltstiden innebär somjag ser det inte någon från vare sig praktiska eller principiella synpunkter godtagbar ordning.
I enlighet med vad nordiska straffrättskommittén har påpekat gäller över huvud taget att det är förenat med stora svårigheter att finna klara och samtidigt från principiell synpunkt godtagbara kriterier för individuella avvikelser när det gäller tidpunkten för villkorlig frigivning. Det är säkerli- gen av detta skäl som det nuvarande systemet, trots det förhållandevis vidsträckta utrymme för diskretionära bedömningar som reglerna formellt ger. i tillämpningen har kommit att präglas av en betydande fasthet. Detta medför i sin tur att den praktiska betydelsen av en övergång till ett obligatoriskt system inte skall överdrivas. Från principiell synpunkt anser jag emellertid att det, särskilt med den syn på fängelsestraffets funktion och den insikt om dess skadliga effekter som vi numera har. i längden ter sig svårt att försvara en annan ordning än ett system som i huvudsak bygger på obligatoriska regler. Från praktisk synpunkt tillkommer den fördelen att den särskilda beslutsprocess som i dag gäller för frågor röran- de villkorlig frigivning kan undvaras i samma utsträckning som reglerna kan göras automatiskt verkande.
Sammanfattningsvis anser jag alltså att övervägande skäl talar för att den villkorliga frigivningen i möjlig mån bör regleras enligt obligatoriska regler. För vissa situationer kan det emellertid diskuteras om inte motskäl av sådan styrka gör sig gällande att undantag är påkallade. Det är främst tre olika slags omständigheter som synes kunna motivera sådana undan- tag. I fråga om vissa former av grov brottslighet har det hävdats att samhällsskyddsaspekter av sådan styrka gör sig gällande att en senare- ' läggning av frigivningen måste kunna ske — åtminstone om det föreligger en påtaglig'återfallsrisk. Det har också sagts att en viss förskjutning av frigivningen bör kunna ske för att tidpunkten för denna skall kunna anpas- sas till när en lämplig frigivningssitutation föreligger. Det har slutligen hävdats att ett önskemål från den dömdes sida att inte bli villkorligt frigiven bör kunna beaktas. Jag återkommer till dessa frågor under avsnitt 2.2.5 och 2.2.6.
2.2.4 Vilken eller vilka kvotdelar bör-gällafb'r den villkorligafrigivningen? Departementsförslagel: Villkorlig frigivning skall. om den dömde inte motsätter sig detta och inte heller någon särskild undantagsregel är tillämp- lig. ske när halva tiden avtjänats. Fånge[sestraffkommitténs förslag överensstämmer i sak med departe-
Prop. 1982/83: 85 41
mentsförslaget utom så till vida att den dömde inte getts rätt att motsätta sig villkorlig frigivning.
Remissinstanserna: Majoriteten tillstyrker eller godtar halvtidsfrigiv- ning som huvudregel. Flera instanser anser dock av olika skäl att en i princip obligatorisk frigivning på halvtid inte bör genomföras.. De flesta av dessa förordar att nuvarande system bibehålls. eventuellt med visst ökat utrymme för halvtidsfrigivning. Någon remissinstans förordar frigivning på två tredjedels tid som obligatorisk regel. (Sc bilaga 3 avsnitt 2.4.)
Skäl för departenren”förslaget: Längden på ett fängelsestraff bestäms av domstolen med utgångspunkt främst i det begångna brottets svårhet ur objektiva och subjektiva aspekter samt i viss utsträckning dess eventuella egenskap av återfall. Från principiell synpunkt är det naturligtvis angeläget att det är den bedömning som domstolen har gjort som i princip blir avgörande för hur lång tid själva frihetsberövandet skall äga rum.
Detta kan knappast generellt sägas vara fallet i dag. Nuvarande system innebär som förut har framgått att skilda kategorier intagna beviljas vill- korlig frigivning efter att ha avtjänat olika långa delar av det utmätta straffet. Även bortsett från systemets fakultativa uppbyggnad kan det därför ofta vara svårt också för t. ex. domstolar och försvarare att bedöma när frigivning blir aktuell. Systemet får anses ha uppenbara brister i klarhet och överskådlighet.
I och med att olika kvotdelar tillämpas i huvudsak beroende på straffti- dens längd uppstår vidare ofrånkomligen vissa tröskeleffekter. Det faktis- ka frihetsberövandet blir normalt ungefärligen lika långt vid strafftider som ligger mellan ett är tio månader och två är sex månader. Anmärkningsvärt är vidare att. medan kriminalvårdsnämnden knappast någonsin torde ha medgett villkorlig frigivning före två tredjedelsdagen för någon med straff— tid under ett år och två månader, det inte så sällan förekommer att över- vakningsnämnderna beslutar om halvtidsfrigivning när strafftiden inte överstiger ett år. Det torde inte kunna påstås att de gränser som enligt praxis tillämpas för frigivning enligt olika kvotdelar är rationellt motivera- de med hänsyn till att fråga skulle vara om principiellt olika klientel.
Själva uppkomsten av systemet med två olika kvotdelar torde, liksom den fakultativa utformningen i övrigt, ytterst hänga samman med att man önskat kunna anpassa frigivningen efter förhållandena i det särskilda fallet. I praktiken har det dock visat sig svårt att göra en rationell differentiering mellan olika grupper i fråga om den villkorliga frigivningen. Följden blir att tillämpningen schabloniseras och anpassas till lätt konstaterbara kriterier som exempelvis strafftidens längd. Därmed uppkommer emellertid ett i grunden irrationellt system som lätt kan upplevas som orättvist till sina praktiska konsekvenser. Om man. som jag har förordat och som till stor del redan gäller i praktiken.. önskar en i princip obligatorisk tillämpning av den villkorliga frigivningen. bortfaller skälet för en generell reglering som bygger på att skilda kvotdelar skall tillämpas i olika fall.
Prop. 1982/83: 85 42
Om man alltså i princip vill gå över till ett system med endast en kvotdel står valet i praktiken mellan halvtidsfrigivning och två tredjedelsfrigivning. För det senare alternativet talar att det naturligtvis kan sägas vara önskvärt att de faktiska strafftiderna inte alltför mycket avviker från dem som domstolarna utmäter. Om den ordningen genomförs att frigivning regel- mässigt sker först sedan två tredjedelar av tiden avtjänats. blir emellertid följden en betydande förlängning av ett stort antal frihetsberövanden. Något underlag för att i detta lagstiftningsärende kompensera en sådan effekt genom ändrade straffmätningsregler och straffskalor föreligger inte.
Jag har redan tidigare uttalat min anslutning till principen att frihetsstraf- fen bör göras så få och korta som möjligt. Med hänsyn härtill anserjag att det är helt uteslutet att nu genomföra en reform som för många skulle innebära väsentligt förlängda anstaltstider och som i ett slag skulle öka fängelsepopulationen i landet kraftigt. En allmän regel om frigivning efter två tredjedelar av det utmätta straffet bör således inte införas. Om man utgår från att endast en kvotdel bör tillämpas för den villkorliga frigivning- en och att längden av frihetsberövandena inom kriminalvården bör förkor- tas, framstår därför en generell halvtidsfrigivning som det enda egentliga alternativet.
Åtskilliga remissinstanser har emellertid också anfört invändningar mot att införa obligatorisk halvtidsfrigivning som huvudregel.
] några fall har man menat att det av främst allmänpreventiva skäl inte skulle finnas utrymme för en minskning av frihetsberövandenas omfatt- ning. Som jag redan har utvecklat delar jag inte denna uppfattning.
Andra instanser har i stället betonat att en generell halvtidsfrigivning skulle medföra en alltför stor disproportion mellan det utdömda straffet och anstaltsvistelsens längd. Som har framgått hyser jag förståelse för denna ståndpunkt. Det bör dock noteras att åtskilliga intagna redan i dag friges innan de avtjänat två tredjedelar av straffet och att prövotiden bör ses som en integrerad och viktig del av fängelsepåföljdens innehåll. Det är också min förhoppning att de förslag om ändringar vad gäller kriminalvår- den i frihet som jag återkommer till ( avsnitt 2.3 ) skall innebära en upp- stramning och effektivisering av denna.
Flera insatser har gett uttryck för den uppfattningen att kommittéför- slaget i själva verket inte skulle leda till kortare frihetsberövanden och att risker skulle uppstå för en ojämn straffmätning. Vid ett införande av en ' mer generell halvtidsfrigivning skulle domstolarna enligt denna uppfattning kompensera den minskade anstaltstiden genom att i stället bestämma längre strafftider, varvid risk skulle föreligga för en splittrad tillämpning.
Denna invändning förtjänar att beaktas noggrant. Lagstiftningen lämnar sedan lång tid domstolarna ett betydande utrymme att avgöra straffnivån i enskilda fall. Den styrning som finns i lagen inskränker sig i princip till angivande av tillämpliga. ofta ganska vida straffskalor. Detta innebär na- turligtvis inte att domstolarna står helt fria vid straffmätningen inom ska-
Prop. 1982/83: 85 ' 43
lorna. I huvudsak gällerju att straffet skall utmätas efter brottets svårhet. vari inbegrips avsikten med brottet och över huvud taget den brottsliges sinnelag vid detta.
Även om det i vissa hänseenden kan finnas utrymme för skilda uppfatt- ningar om vilka faktorer som är relevanta. är det helt klart att en del omständigheter skall beaktas och att andra inte skall beaktas vid straffmät- ningen.
En vedertagen uppfattning torde vara att regler om verkställighet av fängelsestraff. till vilka bestämmelserna om villkorlig frigivning hör. i vart fall endast i begränsad omfattning är av den karaktären att domstol skall väga in dem vid avgörandet av frågor om straffmätning i enskilda fall. Jag är också angelägen att understryka att det beträffande samtliga ändringar i fråga om villkorlig frigivning somjag här förordar gäller att avsikten inte är att rådande straffmätningspraxis skall påverkas. Det förtjänar i samman- hanget påpekas att tidigare utvidgningar av villkorlig frigivning och andra lättnader beträffande verkställigheten-av fängelsestraff såvitt bekant inte medfört någon tendens hos domstolarna att genom förhöjd straffmätning kompensera ändringarna. Jag är alltså för egen del böjd att tro att en övergång till en generell huvudregel om halvtidsfrigivning inte på något mer markerat sätt skulle påverka domstolarnas straffmätning.
Mot förslaget om en obligatorisk halvtidsregel har vidare anförts att domstolarnas möjlighet till differentiering vid kortare strafftider därigenom skulle minska. Strafftider mellan två och. fyra månader innebär i praktiken ett lika långt frihetsberövande. Till detta kan sägas att likartade problem existerar redan enligt gällande rätt. Betydelsen reduceras av att den verk- ställighet som sker i frihet utgör en del av påföljden. För de korttidsdömda finns särskild anledning att peka på det vilande hotet om förverkande av den villkorligt medgivna friheten. Den tid som kan förverkas är ju direkt beroende av den utmätta strafftiden. Den som döms till tre eller fyra månaders fängelse får alltså i själva verket en märkbar skärpning av påföljden i förhållande till den som får ett tvåmånadersstraff. Jag anser därför att det angivna argumentet inte har en sådan vikt att det finns anledning att på denna grund avstå från att införa en allmän regel om halvtidsfrigivning. _
För en samlad bedömning av om en mer generell halvtidsfrigivning kan accepteras är det naturligtvis av vikt att ha en klar uppfattning om hur omfattande förändringar detta innebär i förhållande till nuläget. Även om reformen skulle innebära ett betydande steg i strävan att minska omfatt- ningen av frihetsberövandena inom kriminalvården. är emellertid föränd- ringarna i förhållande till nuvarande situation långtifrån genomgripande.
De som undergår kortare fängelsestrafftupp till tre månader.) berörs inte alls av reformen. Detta gäller i princip också dem som har längre strafftider (två år och sex månader eller mer eller. i vissa fall. ett år och sex månader eller mer). För denna grupp tillämpas halvtidsfrigivning redan f.n. som
Prop. 1982/83: 85 44
regel. För återstående grupper utgör den reducering som reformen innebär i normalfallet runt en fjärdedel av den tid de nu är frihetsberövade eller en sjättedel av den utmätta strafftiden. För dem som har strafftider som närmar sig de längre blir reduceringen dock normalt mindre. då dessa redan nu enligt kriminalvårdsnämndens praxis får viss ytterligare reduce- ring i förhållande till två tredjedelsfrigivning för att tröskeleffekterna skall nedbringas. Härtill kommer slutligen att — beträffande dem som har sådan strafftid att den i och för sig skulle beröras av en reform — det redan f.n. förhåller sig så att en inte helt obetydlig del friges eller erhåller s.k. frigivningspermission tidigare än vid två tredjedelar av den utmätta straffti- den. Förslagets effekter kan också åskådliggöras med att kommittén har beräknat att en reform. med oförändrad straffmätning. skulle medföra en minskad beläggning på anstalterna med drygt tio procent.
Av det anförda framgår också att den grupp intagna för vilka reduce- ringen skulle få effekt inte består av de verkligt grova brottslingarna. Gruppen domineras i praktiken mycket markerat av sådana som gjort sig skyldiga till s.k. traditionell brottslighet. främst förmögenhetsbrott.
Även om. i enlighet med vad jag nyss redovisade. vissa invändningar från en del håll har riktats mot tanken på en mer generell halvtidsfrigiv- ning. har en klar remissmajoritet tillstyrkt eller lämnat utan erinran att en sådan reform genomförs. Förutom fängelsestraffkommittén har också den kriminalpolitiska grupp inom BRÅ som utarbetade rapporten Nytt straff- system förordat en regelmässig halvtidsfrigivning för det fall att den vill- korliga frigivningen över huvud taget skall behållas. Särskild vikt bör också tillmätas att den nordiska straffrättskommittén uttalat att samtliga nordiska länder bör eftersträva en allmän halvtidsregel.
Sammantaget anser jag med hänvisning till det anförda att övervägande skäl talar för att villkorlig frigivning som huvudregel skall ske efter en enda kvotdel av strafftiden och att denna kvotdel bör bestämmas till halva strafftiden. '
2.2.5 Särreglering för gram brott? Deparrementsjörsluget: "För dem som har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa får frigivning inte ske förrän två tredjedelar av tiden har thjänats. om kriminalvårdsnämnden bedömer att påtaglig risk föreligger för fortsatt brottslig verksamhet av samma slag. Fängelsettraffkommilténs förslag överensstämmer med departements- förslaget så till vida att vissa av dem som har dömts till fängelse i över två år för sådan brottslighet som nyss har angetts skulle kunna friges först sedan två tredjedelar av tiden har avtjänats. Avgörande-för frågan om senareläggning skulle emellertid enligt kommittén vara en prövning av om brottslighetens karaktär varit sådan att samhällets behov av skydd är särskilt påtagligt. Vidare skulle förordnande om senareläggning ankomma på domstol och meddelas i samband med domen i själva brottmålet.
Prop. 1982/83: 85 - 45
Remissinstanserna: Det övervägande antalet har tillstyrkt' eller lämnat utan erinran förslaget om att senareläggning av den villkorliga frigivningen skall ske för vissa som dömts för grövre brott. Många av dessa instanser har dock menat att beslut om senareläggning inte bör läggas på domstol liksom att besluten bör kunna omprövas när ändrade förhållanden förelig- ger. En betydande andel av remissinstanserna har också ställt sig avvi- sande till att särregler i fråga om villkorlig frigivning skall gälla för vissa speciella brott. (Se vidare bilaga 3 avsnitt 2.5.)
Skäl/'är departementsförslaget.' Med den förut angivna utgångspunkten att frigivning regelmässigt bör ske vid en viss bestämd kvotdel skulle det i ' och för sig framstå som naturligt att ställa sig avvisande till en särreglering av den villkorliga frigivningen för dem som gjort sig skyldiga till vissa speciellt grova brott. _
Det finns emellertid en del särskilda skäl som påkallar hänsynstagande i sammanhanget.
Fängelsestraffet fyller ett antal olika funktioner. En av dessa är att samhället genom frihetsberövandet bereds skydd mot fortsatt brottslig verksamhet från den intagnes sida. Intresset av sådant skydd gör sig naturligtvis mer gällande ju allvarligare den brottslighet är som vid en frigivning skulle kunna befaras från den dömdes sida. Särskilt vid sådan grövre brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för enskildas liv eller hälsa är skyddsintresset av stor vikt: det gäller här brott som mord. dråp. våldtäkt. grov misshandel. grovt rån. mordbrand och grov narkotika- brottslighet.
Grövre brottslighet av nu angivet slag är i allmänhet mycket svår att förutsäga. Det finns emellertid en mindre grupp personer vilka har gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet av denna typ och för vilka det finns starka skäl att befara fortsatt brottslighet av samma slag. Ofta är det då fråga om starkt kriminellt identifierade personer som vid åtskilliga tillfällen redan återfallit i brott av aktuellt slag eller som har deltagit i organiserad eller eljest särskilt kalkylerad brottslighet. Enligt gällande rätt särbehandlas intagna tillhörande denna grupp i fråga om den villkorliga frigivningen på så sätt att de. i motsats till andra Iångtidsdömda. inte erhåller halvtidsfri- givning.
Som skäl för att avveckla särbehandlingen även beträffande denna grupp kan åberopas att de omständigheter som läggs till grund för särbehandling- en till stor del är sådana som är kända redan vid domslutet och som dessutom skall beaktas vid straffmätningen. Fråga skulle därför bli om en i viss mån dubbel straffmätning. Det har också sagts att. även om viss möjlighet finns att förutsäga de genomsnittliga återfallsriskerna för grupper av dömda. det är utomordentligt svårt att göra individuella prognoser i detta hänseende. Vid en särbehandling i skärpande riktning riskerar man alltså att denna kommer att omfatta individer för vilka skärpningen inte skulle ha varit nödvändig. Med hänvisning till den grundläggande betydel-
Prop. 1982/83: 85 ' 46
sen av medborgarnas skydd mot frihetsberövanden har man menat att en sådan ordning skulle inge betänkligheter.
Oavsett vilken vikt man vill tillerkänna dessa argument är det uppenbart att generell halvtidsfrigivning även för den särskilda grupp av långtids- dömda som f.n. får senare frigivning skulle innebära en kraftig förändring i samhällets reaktioner mot grövre brott. De korttidsdömda får genom en övergång till halvtidsfrigivning nominellt sett relativt begränsade reduce- ringar av tiden för frihetsberövande. Det är dessutom i dessa fall inte fråga om brottslingar beträffande vilka behovet av samhällsskydd är mera påtag- ligt. För sådana långtidsdömda som i dag särbehandlas skulle däremot en halvtidsfrigivning ge kraftiga utslag i nominell anstaltsförkortning. För en strafftid om sex år skulle den i princip uppgå till ett år och för exempelvis de grövsta narkotikabrottslingarna som dömts till tolv ars fängelse skulle anstaltstiden minska med hela två år.
Även om det från principiella synpunkter kan framstå som önskvärt med en enhetlig reglering av den villkorliga frigivningen som omfattar även det nu aktuella klientelet. anserjag att det i detta lagstiftningsärende inte finns - underlag för att genomföra en så långtgående ändring. En ändring förutsät- ter enligt min mening ingående överväganden om tillämpliga straffskalor och om grunderna för domstolarnas straffmätning. Även bedömningen av frågan om inverkan av återfall på straffet har stor betydelse i sammanhang- et. Med hänsyn härtill anserjag att den särbehandling i fråga om villkorlig frigivning som i dag gäller för vissa grövre brottslingar åtminstone t.v. bör bibehållas.
Också fängelsestraffkommittén har föreslagit att särbehandlingen av det aktuella klientelet skall behållas. I stället för att kriminalvårdsnämnden prövar frågan om frigivning under verkställigheten. som nu är fallet. före- slår dock kommittén att domstol i samband med domen i själva brottmålet skall avgöra om senareläggning av den villkorliga frigivningen skall ske. Denna ordning skulle innebära att någon omprövning av en beslutad senareläggning inte skulle kunna komma ifråga. Som skäl för den föreslag- na ordningen har kommittén främst åberopat att den dömde härigenom bättre kan förutse vilken innebörd domen har för honom. Förslaget har mött åtskilliga invändningar under remissbehandlingen.
Inte heller jag anser mig kunna biträda kommitténs förslag i denna del. Den bestämmelse i ämnet som kommitten föreslår har visserligen formellt byggts upp på så sätt att domstolen tillerkänns beslutanderätten i en verkställighetsfråga. men den måste i realiteten anses utgöra en särskild straffmätningsregel. Som sådan uppfyller den emellertid knappast de krav på klarhet som rimligen måste ställas. Eftersom besluten fattas vid doms- tillfället skulle brottslighetens art och omfattning liksom dess eventuella egenskap av återfall i praktiken komma att bli avgörande för tillämpningen. Samma faktorer är dock avgörande för påföljdens bestämning också i andra hänseenden. Vidare skulle man med kommitténs förslag sakna möj-
Prop. 1982/83: 85 47
lighet att beakta hur den intagnes förhållanden har utvecklats under verkställighetstiden. Bl. a. av detta skäl skulle den av kommittén föreslag- na ordningen också medföra uppenbara risker för längre frihetsberövanden än nu i många fall.
] sistnämnda hänseende har kommittén visserligen för sin del gett ut- tryck för uppfattningen att dess förslag inte behöver innebära någon ök- ning av det antal Iångtidsdömda som särbehandlas i fråga om den villkor- liga frigivningen. Man har dock samtidigt påpekat att en jämförelse är svår att göra då den nuvarande ordningen varit i kraft så kort tid att kommittén inte kunnat bilda sig någon egentlig uppfattning om hur den tillämpas. I samband med att kriminalvårdsnämnden i sitt remissyttrande redogjort för sin praxis har nämnden uttalat att. om kommittéförslaget genomfördes. tidigare frigivning än vid två tredjedelsdagen knappast i praktiken skulle komma ifråga i något av de fall där nämnden nu prövar frigivning med särskild hänsyn till risken för återfall. Detta uttalande bestyrker således de farhågor som jag nyss gav uttryck åt.
Mot bakgrund av vad som har anförts nu bör enligt min mening nuvaran- de reglering av villkorlig frigivning för sådana som gjort sig skyldiga till vissa grövre brott som riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa t.v. i allt väsentligt bibehållas.
Som jag senare ( avsnitt 2.4 ) skall motivera närmare är det min avsikt att till skillnad från fängelsestraffkommitte'n föreslå att den centrala kriminal- vårdsnämnden skall behållas. Prövningen av frågor om villkorlig frigivning bör beträffande det klientel som avses nu liksom f. n. göras av kriminal- vårdsnämnden. Genom att senareläggning av den villkorliga frigivningen blir aktuell endast för dem som har dömts till fängelse i två år eller mer kan nämndens prövning inskränkas till dessa fall. En prövning måste i dessa fall ske innan halva tiden har avtjänats. eftersom senareläggning förutsät- ter att återfallsrisk har bedömts föreligga. En ytterligare förutsättning för senareläggning är att fråga varit om särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. Härmed avses samma typ av brottslighet som särbehandlas redan enligt gällande rätt. Huruvida viss brottslighet varit av detta slag läri allmänhet inte vålla någon tvekan. Om en intagen är osäker huruvida hans brottslighet'bedöms vara av den karaktär som avses nu. bör han dock kunna få frågan prövad redan i början av verkställigheten. För den intagne kan det vara av väsentlig betydelse att veta om han har rätt till halvtidsfrigivning. Finner nämnden i sådant fall att brottsligheten varit av den arten att senareläggning kan bli aktuell. måste dock i åtskilliga fall en ny prövning ske innan halva tiden avtjänats för avgörande av om återfallsrisk föreligger. Har nämnden beslutat att den villkorliga frigivningen skall senareläggas. skall ny prövning ske så ofta som anledning till detta föreligger. Så är fallet om nya eller förändrade förhållanden som är av betydelse för bedömningen av återfallsrisken in- trätt. I praktiken torde som regel ärenden av detta slag uppkomma efter framställning från den dömde eller styresmannen för anstalten.
Prop. 1982/83: 85 48
Vid prövning av om den villkorliga frigivningen skall ske senare än när två tredjedelar av tiden har avtjänats bör liksom nu förutom återfallsrisken beaktas verkningarna av fortsatt frihetsförlust för den dömde och förut- sättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållan- den i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Detta bör uppfattas som en stark presumtion för att frigivning bör ske vid två tredje- delstidens utgång, förutsatt att tillfredsställande frigivningsförhållanden föreligger. Har sådana inte kunnat ordnas. bör den intagne ofta i stället kunna beviljas s.k. frigivningspermission. en fråga till vilken jag strax återkommer.
Hänvisningar till S2-2-3
2.2.6. Förskjuming avfrigirningstidplmklen i vissa fil/l
Deparremermjfi'irslager: Vid sidan av särregleringen för viss grövre brottslighet öppnas möjlighet till senareläggning av frigivningen endast i fall då den dömde begär detta. Någon möjlighet till förskjutning av frigiv- ningstidpunkten med hänsyn till frigivningssituationen införs inte. För dem som fått senareläggning av frigivningen i enlighet med de särskilda reglerna för vissa grövre brott behålls möjligheten att bevilja permission under längre tid—till förberedande av frigivningen (frigivningspermission).
Fånge/sestrafficmnnzitténsförslag innebär att möjlighet skulle finnas att med hänsyn till frigivningssituationen senarelägga den villkorliga frigivningen med upp till fjorton dagar. För dem som gjort sig skyldiga till vissa grövre brott och för vilka i enlighet med kommittéförslaget domstol förordnat om senarelagd villkorlig frigivning skulle även möjlighet finnas till en tidigareläggning av frigivningen med fjorton dagar. Möjligheten att meddela frigivningspermission skulle helt avskaffas. Kommitténs förslag ger inte heller utrymme för hänsynstagande till den dömdes önskemål i fråga om frigivning.
Romissinstunsermz har i allmänhet godtagit kommitténs förslag om viss möjlighet till förskjutning av frigivningen med hänsyn till frigivningssitua- tionen. Vissa instanser. bland vilka kriminalvårdsstyrelsen. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän och Föreningens styresmän och assistenter m. fl. vid kriminalvårdsanstalterna ingår. anser det dock onödigt att införa en möjlighettill sådan förskjutning. En del-instanser. bl.a. kriminalvårds- nämnden. anser att frigivningspermissionerna bör finnas kvar. (Se bilaga 3 avsnitt 2.6.) .
Skäl för depurrementsjörxl(1gut.' Som jag redan utvecklat bör enligt min mening villkorlig frigivning i princip ske enligt fasta regler. Detta innebär att det endast i begränsad utsträckning bör finnas möjlighet att i enskilda fall förskjuta frigivningstidpunkten i förhållande till vad som följer av huvudregeln. Jag har nyss redogjort för varför enligt min mening det åtminstone t. v. måste göras undantag för sådana Iångtidsdömda som redan i dag särbehandlas i fråga om frigivning. Vid sidan härav är det främst hänyn till önskemålet att åstadkomma en så förmånlig frigivningssituation
Prop. 1982/83: 85 49
som möjligt samt hänsyn till den intagnes önskemål som brukar åberopas som skäl för att kunna förskjuta frigivningstidpunkten. Jag skall här be- handla den senare frågan först. _
Den fasta regleringen av den villkorliga frigivningen motiveras till stor del av hänsyn till de intagnas rättssäkerhet. Dessa bör med hänsyn till den ingripande naturen av ett frihetsberövande ha möjlighet att förutse när de är berättigade att friges. l vissa. låt vara rätt sällsynta situationer kan det emellertid för en intagen framstå som en fördel att han inte friges vid den tidpunkt då frigivning enligt huvudregeln skall ske. Det kan för honom med hänsyn till den planering som har företagits för frigivningen framstå som önskvärt att få stanna kvar i anstalten en viss ytterligare tid. Han kan också önska kvarstanna med hänsyn till att han avvaktar verkställighet av ett nytt fängelsestraff. Vid korta fängelsestraff kan den intagne ibland föredra någon månads ytterligare anstaltsvistelse framför den prövotid som han i händelse av villkorlig frigivning blir underkastad. I praktiken tillgodoses ibland den intagnes önskemål i sådana fall.
Det synes inte finnas någon-anledning till erinran mot en ordning som innebär att de intagna får en viss möjlighet att kvarstanna i anstalten även efter den tid då frigivning eljest skulle skett. åtminstone om skälen för ett sådant önskemål ter sig någorlunda legitima. Med den regleringjag i övrigt föreslår av den villkorliga frigivningen förutsätter en senareläggning av frigivningen på denna grund stöd av en särskild bestämmelse i lagen liksom att beslut om senareläggning i dessa undantagssituationer fattas efter pröv- ning i det särskilda fallet. En obligatorisk rätt för den dömde att påkalla senareläggning av frigivningen bör dock inte lämpligen införas. I vissa situationer kan naturligtvis praktiska eller andra skäl av sådan styrka föreligga att en senareläggning framstår som uppenbart omotiverad.
Vad därefter angår frågan om tidpunkten för villkorlig frigivning bör kunna förskjutas med hänsyn till fri gi v nin g 5 si t u at i o n e n kan givet- vis hänsyn till denna tänkas tala för såväl en förlängning som en förkort- ning av anstaltstiden.
Uppenbart är att starka skäl talar mot att man öppnar en möjlighet till förkortning av anstaltstiden med hänsyn till frigivningssituationen. Man kan inte bortse från att själva möjligheten till en sådan förkortning skulle kunna skapa oberättigade förväntningar som i sin tur kan medföra besvi- kelser för de intagna och svåra beslutssituationer för myndigheterna. Det måste också beaktas att en absolut nedre gräns måste gälla i fråga om förkortningar. Det kan inte undvikas att en sådan. oavsett var den läggs. kommer att innebära att vissa i och för sig behjärtansvärda hänsyn inte kommer att kunna tillgodoses. Övervägande skäl talar därför enligt min uppfattning för att villkorlig frigivning inte skall kunna beviljas innan halva tiden avtjänats.
Om det i något fall finns särskild anledning att låta en intagen tillfälligt lämna anstalten under viss tid före halvtidsdagen. kan detta också ordnas 4 Riksdagen l982/83. ] saml. Nr 85
Prop. 1982/83: 85 50
genom de möjligheter till permission och andra former av vistelse utanför anstalt som lagstiftningen om kriminalvård i anstalt erbjuder. ] verkligt angelägna enskilda fall kan härigenom en tillfredsställande lösning nås utan att man behöver göra avkall på den absoluta nedre gränsen för villkorlig frigivning. _
Vad därefter angår frågan om frigivningstidpunkten bör kunna senare- Iäggas med hänsyn till frigivningssituationen har jag redan förordat en ordning som innebär att den dömdes önskemål i sådant hänseende skall kunna beaktas i förekommande fall. Skulle man öppna en möjlighet till senareläggning i andra situationer, är det uppenbart att förutsättningarna härför måste formuleras med stor restriktivitet. Det bör också vara ställt utom tvivel att en senareläggning i enskilda fall verkligen kan medföra uppenbara fördelar som inte är möjliga att uppnå med mindre ingripande metoder.
En av kriminalvårdens viktigaste uppgifter i fråga om dem som har dömts till fängelsestraff är att söka åstadkomma så goda frigivningsförhål- landen som möjligt. Ett enligt min mening viktigt skäl för en mer obligato- risk villkorlig frigivning är att man härigenom skapar goda förutsättningar för frigivningsplaneringen genom att tidpunkten för frigivningen är känd redan vid verkställighetens början. Planeringen kan då redan från början ges en klar inriktning och det blir en självfallen ambition och skyldighet för kriminalvården att söka åstadkomma goda frigivningsförhållanden vid den tidpunkt då frigivningen skall ske.
Givetvis kommer situationer att inträffa där ambitionen att ordna en god frigivningssituation inte fullt ut kunnat uppfyllas. Om den dömde i ett sådant fall önskar kvarbli i anstalten för viss tid skall enligt mitt förslag detta önskemål kunna beaktas. För andra fall har enligt min mening inte framförts så starka skäl att de motiverar att någon tvångsvis skall kunna kvarhållas i anstalten under längre tid än som följer av huvudregeln. Det bör härvid beaktas att den möjlighet till senareläggning i högst fjorton dagar som har föreslagits av fängelsestraffkommittén är av så förhållande- vis begränsad omfattning att någon avgörande förändring i frigivningssitua- tionen mera sällan torde kunna förväntas. Även om en mer permanent lösning av exempelvis den dömdes bostads- eller arbetssituation inte kun- nat åstadkommas tilljust frigivningsdagenl så bör i vart fall godtagbara mer tillfälliga arrangemang ofta kunna erbjudas.
Det bör också beaktas att den dömde även efter frigivningen är föremål för kriminalvård. Enligt de förslag om kriminalvård i frihet som jag i detta sammanhang också lägger fram skall denna i fråga om villkorligt frigivna intensifieras och koncentreras särskilt till den ur återfallssynpunkt känsliga tiden närmast efter frigivningen. Det är då självfallet att särskild uppmärk- samhet bör ägnas åt sådana fall där frigivningssituationen framstår som mindre tillfredsställande. Frågan om särskilda föreskrifter om exempelvis vistelseort eller bostad liksom om kontakter med övervakaren eller
Prop. 1982/83: 85 5]
skyddskonsulenten kan därvid aktualiseras. Missköter den frigivne sig. finns goda möjligheter att ingripa mot detta.
Som ett särskilt skäl för att kunna senarelägga frigivningen har i något remissvar framhållits att behov kan finnas att kvarhålla någon i anstalt om ett förordnande om utvisning inte kan verkställas på frigivningsdagen. För dessa fall finns emellertid möjlighet att besluta om förvarstagande enligt utlänningslagstiftningen.
Med hänvisning till det anförda anser jag — liksom flera av de remissin- stanser som har särskild praktisk erfarenhet av hithörande frågor — att man inte bör öppna någon möjlighet till senareläggning av hänsyn till frigivningssituationen. när det gäller intagna som enligt den av mig förorda- de huvudregeln ska friges efter halva tiden.
I fråga om sådana Iångtidsdömda som enligt vad jag tidigare utvecklat skall särbehandlas beträffande den villkorliga frigivningen gör sig andra överväganden gällande. Enligt fängelsestraffkommitténs förslag skulle med sikte på dessa intagna en möjlighet öppnas för domstolen att förordna att frigivning får ske först sedan två tredjedelar av tiden avtjänats. Möjlig- het skulle vidare förligga att med hänsyn till frigivningssituationen förkorta eller förlänga anstaltsvistelsen med fjorton dagar.
Av skäl somjag tidigare redogjort för anserjag att man i detta hänseende inte bör gå på kommitténs linje. I stället bör en ordning som i huvudsak överensstämmer med den nuvarande bibehållas. Ett av skälen för detta är den grundläggande betydelse som återfallsrisken har för den aktuella sär- behandlingen. Dcnna gör att möjligheten till en mer in (1 i vid u-al i se rad be d ö mn i ng måste föreligga. Om under verkställigheten sådana förhål- landen inträdcr att någon påtaglig risk för återfall inte längre föreligger. bör den intagne kunna friges även om han ännu inte avtjänat två tredjedelar av tiden.
Enligt min mening bör således någon villkorlig frigivning inte kunna beviljas den aktuella gruppen innan två tredjedelar av tiden avtjänats så länge det bedöms att det föreligger påtaglig risk för fortsatt brottslighet av samma slag som domen avsett. För bedömningen av återfallsrisken kan självfallet den situation den dömde skulle försättas i vid en frigivning vara av stor betydelse. I de fall då frigivning beviljas före två tredjedelar av tiden får det därför förutsättas att frigivningstidpunkten anpassas så att frigivningssituationen är gynnsam vid frigivningen.
Som jag har nämnt tidigare bör presumtionen vara att även det klientel som hänförs under den strängare bedömningen som regel friges villkorligt när två tredjedelar av straffet har avtjänats i anstalt. Vid bedömningen bör på samma sätt som f. n. frigivningssituationen tillmätas stor betydelse. I de fall då denna inte kan anses tillfredsställande bör liksom nu möjligheter att meddela frigivningspermission föreligga. Med de här föreslagna lösningar- na kommer det däremot inte att finnas något utrymme för institutet frigiv- ningspermission när det gäller övriga intagna. Möjligheten att meddela
Prop. l982/83: 85
7J| IJ
frigivningspermission bör därför förbehållas för de fall då villkorlig frigiv- ning senareläggs av hänsyn till risk för återfall i allvarlig brottslighet som riktar sig mot eller medför fara för liv eller hälsa.
Jag återkommer närmare i avsnitt 2.4 och i specialmotiveringen till spörsmålet vilka organ som bör ha att ta ställning till olika frågor rörande villkorlig frigivning och frigivningspermission.
2.3.1. Frivården; uppg/fter Frivården under debatt
Iden kriminalpolitiska debatten har kriminalvården i frihet under senare tid varit föremål för en livlig diskussion ur skilda aspekter. Medvetenheten om frihetsstraffets bristande effektivitet och ofta nedbrytande effekter har medfört ett intensivt intresse för att finna alternativ till frihetsstraff. Natur- ligt nog har frivården härigenom kommit att stå i centrum.
I princip har diskussionen rört sig längs två linjer. Den ena har gällt hur man skall åstadkomma en effektivisering inom ramen för nuvarande fri- vårdspåföljder medan den andra har avsett nya alternativ till det traditio- nella fängelsestraffet. såsom s. k. samhällstjänst. kontraktsvård m.m. I det betänkande som frivårdskommittén nu har lagt fram behandlas i princip endast den förra frågan. Kommittén fortsätter emellertid sitt arbete och avser i nästa etapp att redovisa överväganden om nya alternativ till fängel- sestraff. Att—det därvid måste bli påföljder av huvudsaklig frivårdskaraktär som kommer tipp till diskussion säger sig självt.
Inte endast frivårdskommittén utan också fängelsestraffkommittén kom- mer i sitt fortsatta arbete att behandla frågor som är av grundläggande betydelse för frivårdspåföljdernas ställning och betydelse inom påföljds- systemet. Kommittén har bl.a. till uppgift att pröva frågan om allmänna regler för påföljdsval. Därvid torde bl. a. de allmänna förutsättningar som bör gälla för tillämpningen av påföljdssystemets olika sanktionsformer komma att behandlas.
Når kommittéerna har lagt fram sina slutbetänkanden torde. som jag berörde inledningsvis. förutsättningar komma att finnas för att gefrågor rörande påföljdssystemets uppbyggnad och principiella grund en mera ingående och generell belysning. Även om många värdefulla och såväl praktiskt som teoretiskt intressanta synpunkter på frivårdens uppgifter redan i detta sammanhang har förts fram av frivårdskommittén och flera remissinstanser torde tillräckligt underlag saknas för att nu göra någon mer genomgripande omvärdering av frivårdens innehåll. uppgifter eller ställ- ning i systemet. Jag kommer därför att i-huvudsak begränsa mig till att kommentera de konkreta förändringar som jag här avser att föreslå. Som '. en bakgrund vill jag dock anföra vissa synpunkter av mer allmän karaktär. Den kritik mot den s.k. behandlingsideologin som den moderna behand-
/
Prop. 1982/83: 85 53
lingsforskningen har gett anledning till har i första hand gällt de frihetsbe- rövande påföljderna. Dessa har regelmässigt visat sig ge sämre eller i vart fall inte bättre resultat i fråga om återfall och resocialisering än frivårdspå- följder. I så måtto har forskningen gett stöd för en utveckling enligt vilken icke frihetsberövande påföljder i allt större utsträckning bör komma till användning.
Även frivårdspåföljderna har emellertid. både inom ramen för forskning- en och i andra sammanhang. utsatts för kritiken att inte vara tillräckligt effektiva från individualpreventiv synpunkt. De forskningsresultat som finns redovisade är emellertid mera osäkra på detta område än i fråga om effekterna av frihetsberövande påföljder. Det måste också beaktas att påföljdernas effektivitet endast kan mätas mot den målsättning som man har med påföljderna. Man får då inte tappa ur sikte att frivården fyller en rad andra funktioner vid sidan av den omedelbart individualpreventiva. Som redan antytts utgör frivårdspåföljder bl.a. alternativ till de mer ingri- pande och för individen betungande frihetsberövande påföljderna. De har i detta perspektiv såväl humanitära som effektivitetsmässiga fördelar. Fri- vården ger också en ram för hjälp- och stödinsatser för ett ofta svårt personligt och socialt handikappat klientel som uppenbarligen är i behov av sådana insatser oberoende av insatsernas omedelbart individualpreven- tiva effekter.
Det är av skäl som har antytts nu viktigt att man inte skapar orealistiska förväntningar på frivården. Man får hålla i minnet att det beträffande många av frivårdens klienter förhåller sig så att insatser från ett flertal olika samhällsorgan — skola. arbetsmarknadsmyndigheter. missbrukarvård etc. —— tidigare har misslyckats eller i varje fall inte fullt ut lett till åsyftat resultat. Detta är ägnat att belysa de svårigheter som ofta föreligger men får å andra sidan aldrig innebära att man ger upp hoppet om en klient. Som kriminalvårdsstyrelsen har framhållit har frivården ett värde oavsett kort- siktig effektivitet. alltså även när den inte genom behandlingsåtgärder omedelbart lyckas rehabilitera sina klienter. Genom att frivårdspåföljderna existerar som en genomgångsstation kan de. som styrelsen påpekar. många gånger fungera som ett uppehållande försvar under en självläk- nings- och mognadsproeess.
Vad som nu sagts innebär inte att frågan om den individualpreventiva verkan av olika frivårdsinsatser skulle vara mindre betydelsefull. Det måste givetvis vara en självklar ambition att söka finna påföljdsformer som är så effektiva som möjligt ur denna synpunkt. Det är därför angeläget att man prövar nya vårdformer och söker utvärdera deras effekter. De resultat man då när blir av stor betydelse för hur påföljdssystemet bör utformas och också för hur fördelningen mellan olika påföljdsformer bör ske. För- utom att andra synpunkter än de individualpreventiva gör sig gällande med varierande styrka med hänsyn till olika brotts grovhet och karaktär är det ju långtifrån självfallet att samma slags insatser passar för olika personer.
Prop. 1982/83: 85 54
Som jag redan har antytt kan frågor av detta slag få en bredare principiell belysning när de bägge kommittéerna har avgett sina slutbetänkanden.
Uppgiftsbeskrivning saknas i lagen
Men också inom ramen för den gällande ordningen är det enligt min uppfattning en självklarhet att den grundläggande ambitionen med allt frivårdsarbete skall vara att genom stöd och hjälp verka för att den dömde inte återfaller i brott och att hans anpassning i samhället även i övrigt främjas. Även om detta inte har kommit till uttryck direkt i lagen. är det uppenbart att det nuvarande systemet vilar på denna grundtanke.
Enligt min mening är det angeläget att frivårdsarbetets huvuduppgift ges ett omedelbart lagstöd. Detta är av betydelse inte endast för dem som arbetar inom frivården utan som frivårdskommittén påpekat kan det också vara av värde för tilltron till frivårdspåföljderna hos bl.a. domstolarna att någon tvekan inte råder om vad som är frivårdens huvuduppgift. I likhet med kommittén förordar jag att det i brottsbalken tas in en regel av innebörd att huvuduppgiften för frivården skall vara att genom tillsyn av den dömde och förmedling av stöd och hjälp verka för att han inte åter- faller i brott och för att hans anpassning i samhället främjas även i öVrigt.
Kontroll — hjälp
Jag kommer därmed in på den indelning av frivårdens nuvarande funk- tioner i en kontrollerande och en hjälpande roll som man har brukat göra. Att dessa funktioner även i fortsättningen bör vara de huvudsakliga för frivården fmnerjag uppenbart. Kontroll och hjälp är i frivårdsarbetet nära förbundna med varandra. Inslag av dem båda ingår normalt i de olika insatser som kan göras inom frivårdens ram.
Att momenten av kontroll och hjälp i frivårdens arbete är så nära förknippade med varandra har betydelse för frivårdens organisation. Det är just uppgiften att handha bägge dessa moment som ger frivården dess särskilda funktion i förhållande till andra samhällsorgan. t. ex. polisen och socialtjänsten.
Liksom flertalet av de remissinstanser som har gått in på frågan anserjag att det finns anledning att något starkare än vad som hittills kanske har varit vanligt betona de kontrollerande momenten. För att den i många avseenden oroande brottsutvecklingen inte skall medföra att frivårdens ställning som medel i kriminalpolitiken äventyras. är det nödvändigt att ställa vissa krav på dem som undergår frivård och i möjlig utsträckning se efter att kraven efterlevs. Jag skall i det följande också gå närmare in på hur verkställighetsinnehållet bör stramas upp i olika hänseenden. t.ex. genom en snabbare igångsättning av övervakningen och tätare kontakter mellan frivården och den dömde.
Prop. 1982/83: 85 ' 55
Riktlinjer för arbetet
Om man vill beskriva frivårdens handlingsmöjligheter på annat sätt än genom indelningen i kontroll- och hjälpfunktioner. kan detta i nära anslut- ning till frivårdskommitte'ns förslag ske genom att följande riktlinjer för frivårdsarbetet slås fast:
— Frivården skall göra klart för klienten vad han har att rätta sig efter och vad som händer om han inte gör det samt ingripa när han inte fullgör de förpliktelser som åvilar honom. — Frivården skall förmedla eller ge stöd och hjälp till klienten. — Frivården skall söka försätta klienten i en sådan social situation att han utsätts för positiv påverkan från sin omgivning. En allmän förutsättning för att man från frivårdens sida skall kunna fullgöra dessa uppgifter är uppenbarligen att man skaffar sig goda kunska- per om klienternas personliga och sociala situation. Tillgång till sådan information är nödvändig både för att frivårdsorganen skall kunna ingripa vid misskötsamhct eller ny brottslighet och för att de skall kunna bistå med behövliga hjälpinsatser.
Informationen bör naturligtvis i första hand hämtas från klienten själv. Bestämmelser om skyldighet för den dömde att hålla frivården underrättad om sin livsföring finns redan f.n. i brottsbalken (26 kap. 13 å och 28 kap. 6 21 å). och jag kommer i det följande att behandla frågan om ytterligare upplysningsplikt bör kunna läggas på honom.
Klart är att även andra informationsvägar behövs. Ibland kan en uppsö- kande verksamhet vara att rekommendera. trots att den är resurskrävan- de. Andra myndigheter kan i viss utsträckning användas. lntegritets- och sekretessaspekter kan emellertid ibland göra det svårt att kontakta arbets- givare. hyresvärdar etc. I enlighet med föreskrifter från kriminalvårdssty- relsen gäller cxcmpelvis f. n. att den dömdes arbetsplats'som regel kontak— tas endast med klientens medgivande. en ordning som åtminstone för normalfallen enligt min mening har starkt fog för sig. I vissa fall måste dock kontakter av detta slag tas även när den dömdes samtycke inte har kunnat inhämtas.'Det bör i sammanhanget anmärkas att bestämmelserna i sekre- tesslagen (1980: 100) inte hindrar att kriminalvårdspersonalen tar kontakt med utomstående för att hjälpa en klient under förutsättning att största möjliga diskretion iakttas angående dennes bakgrund (jfr prop. 1979/80: 2 s. 219 och JO 1982/83 5. 124).
Det är givetvis också mycket väsentligt att man från frivårdens sida gör klan för klienten vilka förpliktelser han har och verkar för att han uppfyller dessa. Genom att ge klienten en tydlig information om vad frivården vill nå och vilka medel den har till sitt förfogande kan man lägga grunden till ett förtroendefullt förhållande mellan klienten och frivårdens representanter.
Jag vill stryka under vikten av att frivårdens representanter reagerar mot klientens försummelser efter fasta principer. Självklart menar jag inte att varje försummelse. villkorsövertrådelse eller liknande skall följas av en
Prop. 1982/83: 85 ' "56
formell påföljd. Tvärtom måste frivården visa tolerans och ofta reagera i mjukare former genom tillsägelser. anvisningar eller liknande. Efter uppre- pade förseelser och vid förseelser efter tidigare informella ingripanden måste dock i regel följa åtgärder av mera formell karaktär.
I övrigt bör det som nämnts i främsta rummet ankomma på frivården att dels förmedla och ge stöd och hjälp till klienten. dels söka försätta honom i en sådan social situation att han utsätts för positiv påverkan från sin omgivning. '
Frivårdens insatser i dessa hänseenden måste syfta till att den dömde i största möjliga utsträckning klarar sig på egen hand. Målet är sålunda att han själv tar ansvar för sin livsföring i första hand när det gäller frihet från brottslighet och missbruk o.d. men även i fråga om mera praktiska bestyr som att kontåkta arbetsgivare. myndigheter etc. I praktiken gäller det ofta att söka höja den dömdes sociala kapacitet. om möjligt ändra hans atti- tyder till sig själv och samhället och förmå honom att pröva alternativ till missbruk och kriminalitet. Detta förutsätter social och psykologisk insikt och erfarenhet.
Det är varken möjligt eller lämpligt att i författning söka reglera denna del av frivårdsarbetet. Frivården bör ha möjlighet att pröva olika vägar med beaktande av frivårdsreprescntantens och klientens personliga förut- sättningar. nya beteendevetenskapliga metoder m.m.
Normaliseringsprincipen
Den sociala hjälp som den dömde behöver skall i första hand tillhanda- hållas av de organ i samhället som ger sådan hjälp till alla medborgare. Frivårdens roll inskränker sig till att förmedla hjälpen. Samhällets sociala service skall nämligen tillgodose alla medborgare utifrån deras enskilda behov. även om de samtidigt är kriminalvårdsklientcr. Denna s.k. nor- maliseringsprincip slogs fast vid l974 års kriminalvårdsreform. Den med- för bl.a. att det generella ansvar som andra myndigheter har för t.ex. bostads- och arbetsanskaffning samt fysisk och psykisk hälsovård även gäller kriminalvårdens klienter och att dessa sålunda har rätt till samma förmåner som andra medborgare på samma villkor och i samma utsträck- ning. Så långt möjligt skall kriminalvården undvika att bygga upp egna resurser. vilka svarar mot dem som andra samhällsorgan förfogar över. Samhällets totala resurser skulle nämligen annars onödigtvis splittras sam- tidigt som kriminalvårdsklientelets sociala isolering ytterligare skulle mar- keras.
Att frivården över huvud taget har en hjälpande uppgift får ses som en kompromiss mellan normaliseringsprincipen och de faktiska förhållanden som gör särskilda hjälpåtgärder ofrånkomliga för kriminalvårdens klienter. Man kan säga att kriminalvårdens klienter i viss mån särbehandlas positivt i förhållande till övriga medborgare som behöver social service. Den främsta anledningen till denna särbehandling är att man befarar att fri-
Prop. 1982/83: 85 57
vårdsklientelet utan den skulle löpa stor risk att hamna ”sist i kön" hos de allmänna serviceorganen och i praktiken bli utan hjälp.
Det samarbete mellan frivården och andra samhällsorgan som förutsätts enligt normaliseringsprincipen medför inte sällan problem i praktiken. Uppgiften att "förmedla kontakt" innebär t.ex. ofta att genom intensiv övertalning få andra samhällsorgan att ta sig an kriminalvårdsklienterna. De rutiner av både formell och informell art som behövs för samarbetet bedöms bäst av de berörda myndigheterna inom kriminalvården och andra samhällsorgan i samråd. Som ett exempel på initiativ till samarbete i särskilda frågor kan nämnas den centrala samrådsgrupp som har inrättats för behandling av frågor rörande samarbetet mellan kriminalvården och arbetsmarknadsorganen (KRAMS—gruppen). I vilken utsträckning det finns anledning att bygga ut ett mera formbundet samarbete med andra myndigheter. t.ex. socialtjänsten. är en fråga som kontinuerligt får beva- kas framför allt från kriminalvårdsstyrelsens sida.
Jag vill i sammanhanget framhålla att det generellt för de reformförslag jag här lägger fram gäller att socialtjänsten och de primär- och landstings- kommunala organen i övrigt inte erhåller några nya uppgifter samt att de kostnadsökningar som eventuellt kan uppkomma kan förväntas bli av endast marginell betydelse.
ln form ation
Innan jag lämnar frågan om frivårdens allmänna uppgifter vill jag fram- hålla att frivården även har som en viktig funktion att sprida information. En del av detta arbete består i att genom personundersökningar och yttranden tillhandahålla domstolar information om enskilda personer. En annan del av arbetet gäller information till myndigheter. organisationer och allmänheten om de svårigheter som möter vid rehabiliteringsarbetet och de vägar som finns att undanröja eller minska dessa svårigheter genom insat- ser från olika håll. Det står nämligen fullt klart att ett framgångsrikt kriminalvårdsarbete förutsätter att det ute i samhället finns förståelse för de dömdas situation och en vilja att hjälpa till i rehabiliteringsarbetet.
Informationen till allmänheten kan spridas genom de lekmän som är engagerade i frivårdsarbetet men också på många andra sätt. Frivårdstjän- stemännen kan t. ex. delta i skolans undervisning i lag och rätt. hålla övervakarutbildning och övervakarträffar samt upprätthålla kontakter med arbetsgivare och fackföreningar.
Hänvisningar till S2-3-1
- Prop. 1982/83:85: Avsnitt 4.1
2.3.2. Villkorligtji'ingelse
Departemenlsförslaget innebär att man inte i det här sammanhanget bör ta slutlig ställning till ett förslag från frivårdskommittén om en ny brottspå- följd, villkorligt fängelse.
Kmnmittéförsluget: Frivårdskommittén har alltså föreslagit att den nya påföljden villkorligt fängelse införlivas med brottsbalkens påföljdssystem.
Prop. 1982/83: 85 . 58
Domstolen skall enligt förslaget vid ådömande av fängelsestraff kunna bevilja anstånd med verkställigheten av hela eller en del av straffet under en prövotid. Ny brottslighet under denna tid skall regelmässigt föranleda att anståndet förverkas och straffet verkställs. Påföljden skall förekomma antingen med eller utan övervakning.
Remissinsmnserna: En majoritet av remissinstanserna har från princi- piella utgångspunkter ställt sig positiva till tanken att i någon form införa påföljden villkorligt fängelse. Många har emellertid inte varit beredda att helt godta kommitténs förslag till lösningar utan har förordat långtgående ändringar inte bara i vad avser dessa förslag utan även i påföljdssystemet som helhet. Bl.a. har föreslagits att skyddstillsyn. villkorlig dom eller båda dessa påföljder avskaffas och ersätts med villkorligt fängelse. — Ett inte obetydligt antal remissinstanser har avstyrkt förslaget. (Se bilaga 3 avsnitt 3.4.)
Skäl för departementsförslaget: Till en början vill jag erinra om att bestämmelser om villkorliga brottspåföljder har funnits i den svenska strafflagstiftningen sedan början av 1900-talet. Från att ursprungligen ha varit avsett att i vissa fall ersätta korta fängelsestraff hade institutet villkor- lig dom vid tiden närmast före brottsbalkens tillkomst utvecklats till ett rikt nyanserat reaktionsmedel. Villkorlig dom förekom då i två huvudformer. som ett villkorligt anstånd med antingen straffets ådömande eller dess avtjänande. I det förra fallet togs frågan om bestämmande av påföljd upp först om den dömde på nytt gjorde sig skyldig till brott och i det senare fallet utmättes ett straff redan i domen samtidigt som anstånd beviljades med verkställigheten av detta straff.
Till sin sakliga innebörd kunde en villkorlig dom vid den tiden variera högst avsevärt. I vissa fall var det i realiteten fråga om en villkorlig påföljdseftergift. avsedd för tilltalade med god prognos som ansågs kunna slippa undan med den varning som den villkorliga domen utgjorde. I andra fall var den villkorliga domen förenad med övervakning och i vissa av dessa fall meddelades föreskrifter som kunde innebära avsevärda in- skränkningar i den dömdes frihet. Den villkorliga domen brukades också i viss utsträckning. och ofta i fall där prognosen var långtifrån god. när avsikten var att den tilltalade skulle omhändertas för vård enligt någon socialrättslig vårdlag.
I brottsbalken delades institutet villkorlig dom upp i flera separata fri- vårdspåföljder. Överlämnande till olika former av vård bröts sålunda ut och utgör numera helt självständiga påföljder. I övrigt ersattes den gamla villkorliga domen av de nuvarande påföljderna skyddstillsyn och villkorlig dom. Till skyddstillsyn har därvid överförts fall där övervakning och särskilda föreskrifter eller enbart övervakning anses behövas medan vill- korlig dom i huvudsak reserverats för tiIlfällighetsbrottslingar vilkas prog- nos är så god att särskilda åtgärder — utöver den varning som domen innebär — bedöms kunna undvaras.
Prop. 1982/83: 85 i 59
Vad frivårdskommittén nu har föreslagit kan beskrivas som ett återinfö- rande av den typ av villkorlig dom som tillämpades före brottsbalken och som innebar att domstolen kunde utmäta ett frihetsstraff och samtidigt- bevilja anstånd med verkställigheten av detta. Kommitténs förslag utgår från tanken att en frivårdspåföljd med detta blandade innehåll bör kunna leda till en minskad användning av frihetsstraff. Påföljden skall nämligen enligt förslaget placeras i området mellan å ena sidan villkorlig dom och skyddstillsyn och. å andra sidan. fängelse. Det totala utrymmet för krimi- nalvård i frihet blir enligt kommittén större. Tanken är bl.a. att villkorligt fängelse till en del skall kunna ersätta den första fängelsedomen för åter- fallsbrottslingar.
Kommittén utgår således från att villkorlig dom och skyddstillsyn inte bör avskaffas i samband med att villkorligt fängelse införs utan att detta institut i stället bör föras in som en ny och kompletterande frivårdspåföljd i brottsbalkens påföljdssystem. Om villkorligt fängelse skttlle bli den enda formen för kriminalvård i frihet. finns enligt kommittén en risk för att ett av syftena — att utvidga tillämpningsområdet för kriminalvård i frihet och därigenom minska användningen av fängelsestraff — kan äventyras. Som det nu är kan en lagöverträdare ofta vid åtminstone några tillfällen ådömas påföljder som innebär kriminalvård i frihet. I ett system med enbart vill- korligt fängelse skulle sannolikt beviljade anstånd med verkställigheten relativt snabbt bli förverkade i de inte helt ovanliga återfallssituationerna och resultatet skulle då enligt kommittén kunna bli en minskad användning av kriminalvård i frihet och en ökad användning av egentliga fängelse- straff.
Villkorligt fängelse i föreslagen utformning — med eller utan övervak- ning — skall enligt kommittén skilja sig från villkorlig dom och skyddstill- syn framför allt genom det konkretiserade straffhot som är utmärkande för påföljden. Detta straffhot har enligt kommittén ett väsentligt pedagogiskt värde som bör kunna medföra speciella preventiva effekter — särskilt om' reglerna om återfall utformas på sådant sätt att ny brottslighet under prövotiden i allmänhet medför att anståndet förverkas och straffet verk- ställs.
Den omständigheten att villkorligt fängelse kan tillgodose tämligen högt ställda preventionskrav bör enligt kommittén innebära att påföljden kan användas även vid vissa slag av brottslighet. där kriminalvård i frihet av allmänpreventiva skäl numera inte anses kunna komma ifråga. Som exem- pel på sådana brott nämner kommittén rattfylleri.. misshandel. våld eller hot mot tjänsteman. olovlig körning. olovlig vistelse i riket. rymning samt vissa slag av ekonomisk brottslighet.
Kommitténs förslag rörande villkorligt fängelse har väckt stort intresse vid remissbehandlingen. Nästan alla remissinstanser har sålunda i större eller mindre utsträckning uppehållit sig vid vad kommittén har anfört i den här delen. Äskilliga har intagit en generellt avvisande hållning till förslaget.
Prop. 1982/83: 85 60
men flertalet instanser har från principipiella utgångspunkter ställt sig positiva till att i någon form införliva villkorligt fängelse med brottsbalkens påföljdssystem. låt vara att man i många fall har förordat tämligen långtgå- ende ändringar i förhållande till förslaget. Sålunda hävdas det från många håll att förslaget förutsätter att nuvarande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn — eller endera av dem — utmönstras ur systemet.
För egen del vill jag först slå fast att syftet med kommittéft'irslaget — att bredda och effektivisera kriminz'tlvårdcn i frihet — självfallet är mycket angeläget. Det är enligt min mening viktigt att alla tänkbara alternativa lösningar undersöks och diskuteras. Det förhållandet att förslaget åtmins- tone till en del kan sägas gå ut på ett återinförande av den före brottsbalken gällande ordningen bör naturligtvis inte hindra en förutsättningslös pröv- ning. Jag finner det värdefullt att kommittén har fört fram och ingående diskuterat det nu aktuella uppslaget.
Av den tidigare redogörelsen framgår att villkorligt fängelse i de delar som här är av intresse på sin tid ersattes av de nuvarande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn. till vilka påföljden också lånat en del drag. På ett par punkter skiljer den sig emellertid markant från dessa påföljder. Jag tänker då närmast på det inslag av direkt straffmätning som utsättandet av ett tidsbestämt fängelsestraff innebär och på det konkreti- serade straflhot som följer av att anståndet med verkställigheten av detta straff förverkas i händelse av ny brottslighet under den med påföljden förenade prövotiden. Det är också framför allt dessa särskilda inslag i det . villkorliga fängelset som ligger till grund för kommitténs förslag och ett betydande antal remissinstansers uppfattning att påföljden i någon form bör införas i påföljdssystemet.
Villkorligt fängelse skulle kunna införas antingen som ett komplement till eller som en ersättning för de nuvarande frivårdspåföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn. Kommittén har för sin del stannat för det först- nämnda alternativet och förordat att villkorligt fängelse skall erbjuda ett tredje alternativ inom frivårdens ram och att påföljden skall tillämpas i området mellan villkorlig dom och skyddstillsyn å ena sidan och fängelse å den andra. Det förfaller mig troligt att en helt ny påföljd i detta gränsområ- de kommer att leda till att det totala utrymmet för kriminalvård i frihet blir större. De ökade valmöjligheter för domstolarna som ett sådant system innebär kan också användas för att successivt skärpa påföljderna vid återfall. '
Jag delar också uppfattningen att det många gånger skulle kunna vara en fördel. om domstolen genom att utsätta en strafftid kan göra klart inte bara för den dömde utan även för hans omgivning och allmänheten hur allvarligt man har sett på den aktuella brottsligheten. Den dömde får också genom vetskapen om att detta straffhot kan komma att realiseras en viss press på sig att i fortsättningen låta bli att begå brott. Förväntningarna på effekter i allmän- och individualpreventivt hänseende skall naturligtvis inte överdri-
Prop. 1982/83: 85 61
vas. men det synes inte uteslutet att de nämnda inslagen i påföljdskon- struktionen skulle kunna bidra till positiva resultat i en del fall.
En annan fördel med villkorligt fängelse är att en påföljd med den utformningen svarar'mot vad som internationellt sett utgör den vanligaste konstruktionen i fråga om frivårdspåföljder. Bl.a. gäller att de andra nordiska länderna har liknande påföljderi sina påföljdssystem men saknar direkta motsvarigheter till våra påföljder villkorlig dom och skyddstillsyn.
Även om vissa fördelar alltså otvivelaktigt skulle kunna vara förenade med villkorligt fängelse. står det emellertid klart att åtskilliga problem möter. om man vill införliva påföljden med det nu gällande systemet. Många remissinstanser har i den delen pekat på att kommitténs förslag till lösning medför att man minskar överskådligheten i brottsbalkens påföljds- system och samtidigt skapar risker för en ojämn rättstillämpning.
Till väsentlig del får dessa invändningar ses mot bakgrund av att fri- vårdskommittén som nämnts har utgått från att de nuvarande frivårdspå- följderna villkorlig dom och skyddstillsyn skall finnas kvar även om vill- korligt fängelse införs. Resultatet skulle bli fyra frivårdspåföljder. två med och två utan övervakning. Skyddstillsyn och villkorligt fängelse med över- vakning skulle uppenbarligen få ett tämligen likartat verkställighetsinne- håll: den enda mera påtagliga skillnaden skulle bestå just i den straffmät- ning och det mera konkreta straffhot som den senare påföljden ger uttryck för. Samma regler skulle nämligen gälla beträffande övervakningen och därtill hörande frågor. På samma sätt skttlle påföljderna villkorlig dom och villkorligt fängelse utan övervakning komma att förete stora likheter.
En viss risk finns otvivelaktigt att ett frivårdssystem med den här ut- formningen kan bli svårt att hantera i den praktiska tillämpningen och att en ojämn och varierande praxis när det gäller påföljdsval skulle uppstå. Problem skulle också kunna uppkomma på verkställighetsstadiet. där man skulle få skilda kategorier av övervakningsklicntel. En vid remissbehand- lingen föreslagen utväg är som nämnts att påföljden skyddstillsyn avskaf- fas och ersätts med villkorligt fängelse med övervakning i den av kommit- tén föreslagna utformningen. En del instanser menar på motsvarande sätt att den nuvarande villkorliga domen skulle kunna ersättas av villkorligt fängelse utan övervakning. Bortsett från 'de argument som kommittén enligt vad som tidigare redovisats åberopar mot denna lösning kan man emellertid ställa frågan om fördelarna med en sådan ordning skulle vara så påtagliga i förhållande till nuvarande system att de ingripande ändringar i regleringen som skulle behövas är tillräckligt motiverade. En varken av kommittén eller vid remissbehandlingen diskuterad lösning för att ta till- vara de eventuella pedagogiska effekterna av ett uttalat straffhot i en frivårdspåföljd skulle kunna vara att i stället för att införa villkorligt fängel- se ge domstolen möjlighet att vid ådömande av villkorlig dom eller skydds- tillsyn lämna uppgift i domen om hur långt fängelsestraff som i det särskil- da fallet skulle ha ådömts. om fängelse hade valts i stället. För denna och en del andra tänkbara lösningar saknas emellertid tillräckligt underlag.
Prop. 1982/83: 85 - 62
Själv anser jag trots vad som har sagts nu många skäl tala för att det skulle innebära klara fördelar att införliva påföljden villkorligt fängelse med brottsbalkens påföljdssystem. Vad som för mig är avgörande närjag förordar att ett ställningstagande till frågan skjuts på framtiden är framför ' allt hänsynen till de båda kommittéernas kvarstående uppdrag. Av särskild betydelse är i detta hänseende frivårdskommitténs överväganden rörande hela frågan om alternativ till frihetsstraff. Till de påföljder och påföljdsva- rianter som då kan väntas komma upp till bedömande hör inte bara natt- fängclse och veckoslutsfängelse utan även samhällstjänst och kontrakts- vård, vilka alla kan sägas höra hemma i gränsområdet mellan kriminalvård i frihet och fängelse. Kommitténs och remissinstansernas ställningstagan- de till dessa spörsmål kan medföra frågan om behovet av och i så fall även ' den lämpligaste utformningen av villkorligt fängelse kommer i en delvis ny belysning. Därtill skall läggas att fängelsestraffkommitte'n i sitt fortsatta arbete har att bl.a. pröva frågan om behovet av generella regler för påföljdsval och straffmätning. I den delen torde man ha anledning att även komma in på frågor om straffmätning vid återfall. något som givetvis också kan vara av stor betydelse. när det gäller bl.a. behovet av påföljden villkorligt fängelse. Innan båda kommittéerna har slutfört sitt arbete och möjligheter finns att på grundval av ett fullständigt beslutsunderlag fä överblick över hur hela påföljdssystemet i framtiden bör vara utformat. bör man därför enligt min mening inte lämpligen ta slutlig ställning till huruvida påföljden villkorligt fängelse bör införas i detta system.
Hänvisningar till S2-3-2
- Prop. 1982/83:85: Avsnitt 2.3.3
2.3.3. Villkor/ig dom
Departementsförslaget: Förutsättningarna för att meddela villkorlig dom ändras bl. a. på det sättet att det nuvarande kravet på en dokumente- rat god prognos hos lagöverträdaren mildras. Maximiantalet dagsböter som kan ådömas vid s.k. kombinationsdom höjs från 120 till 180. Dessa ändringar syftar i första hand till att göra det möjligt att i större utsträck- ning använda villkorlig dom som påföljd för förstagångsbrottslingar och andra tillfällighetsbrottslingar.
Frivårdskommitténs förs/(tg överensstämmer sakligt sett i stort med departementsförslaget. Kommittén har dock även föreslagit att gällande bestämmelser om prövotid och skötsamhet liksom möjligheten att meddela särskilda föreskrifter om skadeståndsbetalning samt sanktioner vid miss- skötsamhet upphävs. Kommittén har vidare föreslagit att påföljden i fort- sättningen skall kallas straffvarning.
Remissinslansema har — bortsett från frågan om påföljdens benämning — genomgående ställt sig positiva till de av kommittén föreslagna ändring- arna. Några remissinstanser har dock varit tveksamma till att avskaffa prövotiden. Vad avser påföljdens beteckning har en betydande majoritet uttalat sig för att den nuvarande benämningen villkorlig dom bibehålls. (Se bilaga 3 avsnitt 3.3.)
Prop. 1982/83: 85 _ 63
Skäl för a'epartementafjrslager A 1 l m ä nt
Till en början kan helt kort erinras om att villkorlig dom enligt de nuvarande bestämmelserna i 27 kap. BrB får meddelas för brott varå fängelse kan följa. om det med hänsyn främst till gärningsmannens karak- tär och personliga förhållanden i övrigt fmns grundad anledning att anta att övervakning eller mera ingripande åtgärd inte behövs för att avhålla ho- nom från vidare brottslighet. Villkorlig dom får dock inte meddelas. om på grund av brottets svårhet eller annars hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad (1 5). Om det behövs för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad. kan den villkorliga domen förenas med högst 120 dagsböter. vare sig böter är stadgade för brottet eller ej (2 5).
För den villkorliga domen gäller en prövotid av två år (3 5). Under den tiden skall den dömde iaktta skötsamhet och-efter förmåga försöka att försörja sig (4 #$). Skall den dömde ersätta skada som har uppkommit genom brottet. kan rätten meddela föreskrift om betalningsskyldighetens fullgörande. Om den dömde inte iakttar den skötsamhet som åligger ho- nom till följd av den villkorliga domen eller ej fullgör föreskriven skade- ståndsskyldighet. kan rätten. om talan väcks före prövotidens utgång. meddela honom varning eller sådan föreskrift om skadestånd som nyss angavs — alternativt ändra en tidigare meddelad föreskrift. ] allvarliga fall kan den villkorliga domen undanröjas och annan påföljd bestämmas för brottet (65). Sådant undanröjande kan också bli aktuellt enligt reglerna i 34 kap. BrB . om den dömde begår nytt brott under prövotiden.
Villkorlig dom är visserligen en brottspåföljd i teknisk mening men den kan också i flera avseenden sägas vara ett slags villkorlig påföljdseftergift. Den dömde blir under verkställighetstiden — prövotiden — inte föremål för övervakning eller annan kontroll. utan det överlämnas åt honom själv att på egen hand ta varning av det inträffade och att i fortsättningen låta bli att begå brott. Påföljden är f. n. förbehållen dc brottslingar som har en påtag- ligt god prognos i vad avser risken för fortsatt brottslighet.
Ett huvudsyfte med den nu aktuella översynen av gällande frivårdspå- följder är att göra kriminalvården i frihet mera effektiv och att samtidigt bredda dess användningsområde för att på så sätt få till stånd en minskad användning av fängelsestraff. Som ett led i denna strävan'har frivårdskom- mittén — med instämmande från flertalet remissinstanser — för den villkor- liga domens del föreslagit bl.a. att rekvisiten för påföljden ändras genom en nedtoning av det krav på en god prognos som nu är en förutsättning för att påföljden skall få användas. Kommitténs avsikt är att villkorlig dom i större utsträckning än nu skall kunna användas i fråga om förstagångs- brottslingar. Enligt kommittén bör påföljden. bortsett från fall där ett klart övervakningsbehov föreligger. mer eller mindre generellt kunna tillämpas på förstagångsbrottslingar. om inte allmänpreventiva hänsyn lägger hinder | vagen.
Prop. 1982/83: 85 64
Kommittén har också föreslagit att den övre gränsen för det antal dags- böter som kan ådömas i förening med villkorlig dom höjs från nuvarande 120 till 180. Förslaget har i den delen motiverats dels med att böterna förstärker påföljdens allmänpreventiva och individualpreventiva effekter. dels med att en verklig utvidgning av påföljdens användningsområde även kräver en möjlighet att ådöma ett större antal dagsböter.
Vid sidan av de nu berörda ändringarna har kommittén även föreslagit att påföljdens formella verkstälIighetsinnehåll avskaffas. Förslaget syftari denna del bl.a. till att renodla den villkorliga domens karaktär av en allvarlig varning för den dömde. en varning som han utan myndighetsin- blandning har att på egen hand ta intryck av och beakta i sitt fortsatta leverne. 'Det formella kravet på allmän skötsamhet hos den som dömts till villkorlig dom och det anknytande sanktionssystemet bör enligt kommitten avskaffas. eftersom det inte fyller någon egentlig funktion. Påföljden som sådan medger inte någon uppföljning av den dömdes livsföring och kom- mittén anser att en okontrollerbar regel av detta slag mot den bakgrunden framstår som föga ändamålsenlig. Sanktioner vid misskötsamhet har enligt kommitten veterligen aldrig tillämpats. Möjligheten att meddela särskilda föreskrifter om skadeståndsbetalning bör enligt kommitten också avskaf- fas. Kommittén anser här att det är tveksamt. om brottsbalken som enda krav på den villkorligt dömde bör nämna just skyldigheten att betala skadestånd. Ytterligare har föreslagits att även den formella prövotiden vid villkorlig dom upphävs. Vid återfall i brott kan enligt kommitten den tidigare lagföringen ändå beaktas enligt den "oskrivna regeln" att återfall skall inverka skärpande på påföljdsvalet. Påföljdens benämning bör enligt kommittén ändras till straffvarning. De nu senast berörda ändringarna skall givetvis till en betydande del ses mot bakgrund av kommitténs tidi- gare ( avsnitt 2.3.2 ) berörda förslag att införa villkorligt fängelse som ny brottspåföljd.
Jag delar uppfattningen att den översyn av frivårdspåföljdcrna som nu är aktuell även bör omfatta den villkorliga domen. Med hänsyn till dess speciella karaktär torde det visserligen inte vara möjligt att uppnå nägra omedelbara effektivitetsvinster i fråga om själva verkställighetsinnehållet. Däremot torde sådana fördelar kunna vinnas inom kriminalvården som helhet. om man utvidgar den villkorliga domens tillämpningsområde i den riktning som kommittén har föreslagit. En sådan ändring torde nämligen i första hand få återverkningar i det nuvarande gränsområdet mellan villkor- lig dom och skyddstillsyn och bl. a. medföra en ökad användning av den förra påföljden på bekostnad av den senare. Man kan i så fall räkna med att det till största delen blir fråga om att till villkorlig dom överföra den minst betungade delen av det klientel som med nuvarande ordning omfattas av skyddstillsynspåföljden. Detta för i sin tur med sig att frivården får ökade möjligheter att koncentrera sina insatser på det mera tillsynskrävande klientelet. något som generellt sett bör vara ägnat att göra bl.a. skyddstill- synspåföljden mera effektiv.
Prop. 1982/83: 85 | ' 65
De individualpreventiva förutsättningarna för villkorlig dom_
De nyss redovisade bestämmelserna i 27 kap. 1 & BrB bygger på tanken att domstolen med ledning av tillgängliga upplysningar om den tilltalades karaktär och personliga förhållanden i övrigt skall bedöma om det finns risk för att han kommer att fortsätta att begå brott. Lagrummet utgår vidare från att övervakning eller mera ingripande påföljder — dvs. i prakti- ken fängelse. skyddstillsyn eller överlämnande till sådan vård som avses i 31 kap. BrB— kan vara bättre ägnade att motverka återfall i brott än vad den villkorliga domen är. Villkorlig dom får väljas endast om den tilltalade har en så god prognos att det finns grundad anledning att anta att någon av de nyss angivna påföljderna inte behövs för att avhålla honom från fortsatt brottslighet.
De förhållandevis stränga krav på en god prognos som sålunda måste vara uppfyllda betonas också i förarbetena till brottsbalken. Enligt vad som uttalats där bör domstolen beakta att påföljden är avsedd för tillfäl- lighetsbrottslingar' som har så god prognos att några särskilda åtgärder. utöver den varning som den villkorliga domen innebär. inte behövs för deras tillrättaförande. Där framhålls särskilt att villkorlig dom inte slen- trianmässigt får beviljas förstagångsbrottslingar. En av grundtankarna för påföljden anges vara att domstolen skall göra ett omsorgsfullt urval med hänsyn till de tilltalades förutsättningar att motsvara det förtroende som en villkorlig dom innebär. Påföljden anses inte få användas som ett slags belöning för att brottet är lindrigt eller för att den tilltalade inte tidigare har begått brott. (Se härom Beckman m.fl.: Kommentar till Brottsbalken [II 5. 90,jfr även prop. 1962: 10. del C s. 278—283.)
Kommittén har — liksom f.ö. tidigare ungdomsfängelseutredningen i betänkandet (SOU 1977: 83) Tillsynsdom och BRÄ:s kriminalpolitiska ar- betsgrupp i rapporten Nytt straffsystem — föreslagit att tillämpningsområ- det för villkorlig dom skall utvidgas genom att det berörda kravet på en god prognos mildras. Ändringen syftar enligt kommittén i första hand till att få till stånd en ordning som innebär att villkorlig dom i större utsträckning kan användas som påföljd för förstagångsbrottslingar. något som enligt kommittén framstår som önskvärt från flera synpunkter.
Kommittén påpekar bl. a. att om även lagöverträdare, för vilka progno- sen inte kan sägas vara helt god. åtminstone vid den första lagföringen kan erhålla villkorlig dom. så innebär detta att domstolen vid eventuellt återfall får större möjligheter att trappa upp påföljdsvalet utan att fängelsestraff behöver tillgripas. Avståndet till fängelse skulle med andra ord bli större även för återfallsbrottslingar. något som på längre sikt skulle kunna minska användningen av fängelsestraff.
En annan omständighet som enligt kommittén talar för ett mindre strängt prognoskrav tar sikte på vad som kan upplevas som en orättvisa i det 5 Riksdagen [982/83. ] saml. Nr 85
Prop. 1982/83: 85 66
nuvarande påföljdssystemet. Villkorlig dom och skyddstillsyn är visserli- gen formellt att anse som sidoordnade påföljder. men det är ju samtidigt obestridligt att skyddstillsyn är den mest ingripande av dem. Den kan därför — inte minst av de dömda - upplevas som en strängare påföljd. Att den som har en socialt välordnad situation får villkorlig dom. medan den som på ett eller annat sätt saknar denna förutsättning kanske får skyddstill- syn för likartad brottslighet kan uppfattas som en olikhet inför lagen. En ordning som innebär attvillkorlig dom i större utsträckning kan ådömas förstagångsbrottslingar är enligt kommittén ägnad att eliminera i vart fall en del av denna olägenhet. - .
Kommittén har vidare hänvisat till sina samtidigt framlagda ändringsför- - slag rörande skyddstillsyn. vilka bl. a. innebär att övervakningen och till- synen kommer att stramas upp och göras mera intensiv. Skyddstillsyn i denna utformning kommer enligt kommittén inte att lämpa sig för alla dem som med nuvarande ordning döms till den påföljden. Därtill skall enligt kommittén läggas att skyddstillsyn nu i viss utsträckning ådöms personer som har ett endast tillfälligt behov av sociala hjälpinsatser. Ett visst sam- band med den frågeställningen har också kommitténs påpekande att ett mildare krav på god prognos delvis kan lösa frågan om påföljdsval för de lagöverträdare som inte har helt god prognos. men som inte heller kan anses vara i behov av övervakning. Kommittén har vidare betonat att det ärien fördel om det lättare klientelet kan föras bort från den egentliga frivården så att dess resurser kan prioriteras på dem som är i störst behov av dem.
Som en negativ effekt av den föreslagna ändringen räknar kommittén med höjda återfallssiffror för villkorlig dom. Däremot finns det. enligt kommittén. på vetenskapens nuvarande ståndpunkt ingenting som tyder på att den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för villkorlig dom skulle kunna leda till någon avgörande höjning av den totala brottslig- heten.
Med hänvisning till att den föreslagna ändringen syftar till att villkorlig dom i större utsträckning skall kunna användas i fråga om förstagångs- brottslingar har kommittén framhållit att detta begrepp inte bör ges en alltför vid tolkning. Personer som inte tidigare har dömts för brott men som ändå har varit föremål för mera ingripande åtgärder från de sociala myndig— heternas sida på grund av bl.a. tidigare brottslighet kan således enligt kommittén inte anses som förstagångsbrottslingar. Dessutom kan det frn- nas skäl att beakta tidigare åtalsunderlåtelser. Samtidigt har emellertid kommittén framhållit att återfall i brott inte alltid bör utesluta en tillämp- ning av villkorlig dom. Lindrigare brott och förseelser som endast har lett till bötesstraff bör sålunda inte utgöra hinder mot villkorlig dom. Inte heller en tidigare villkorlig dom bör generellt utesluta att sådan påföljd meddelas på nytt. Den nu rådande flexibiliteten istraffsystemet bör enligt kommittén inte överges.
Prop. 1982/83: 85 67
Ett varaktigt eller omfattande behov av kontroll och hjälp kan enligt kommittén vara ett skäl att avstå från villkorlig dom till förmån för en mera ingripande påföljd. och detta även om den tilltalade inte tidigare är straffad eller har varit föremål för samhällsingripande. Risken för återfall får här tillmätas avgörande betydelse. Är den risken stor på grund av oordnade sociala förhållanden. kan det enligt kommittén inte anses lämpligt att påföljden stannar vid villkorlig dom.
Remissinstanserna har. som inledningsvis påpekats. genomgående ställt sig positiva till kommitténs förslag att utvidga tillämpningsområdet för villkorlig dom genom ett mildare krav på en god prognos hos den tilltalade. Den tveksamhet som har yppats av några instanser har framför allt tagit sikte på att ett genomsnittligt sett svårare klientel kommer att få villkorlig dom och att antalet återfall därför kan väntas bli större inom påföljden. Från något håll (kriminalvårdsstyrelsen) har gjorts gällande att kravet på god prognos inte bör efterges när det gäller villkorlig dom, eftersom tillta- lade som inte har fullgod prognos kan dömas till den av kommittén samti- digt föreslagna påföljden villkorligt fängelse. Några remissinstanser har hänvisat till att det finns risk för att den föreslagna ändringen kan leda till att villkorlig dom i alltför hög grad används för förstagångsbrottslingar.
Redan av vad jag förut har anfört torde framgå att jag i likhet med flertalet remissinstanser till stor del kan instämma i vad kommittén har anfört. Ianslutning till en reform som syftar till att bredda och effektivisera frivården framstår det som naturligt att även inrikta sig på tillämpningsom- rådet för villkorlig dom. som är den minst ingripande påföljden i frivårds- systemet. Även om det står klart att användning av villkorlig dom i praxis har ökat väsentligt under den tid brottsbalken har tillämpats. finns det otvivelaktigt ett betydande utrymme för att ytterligare utvidga tillämp- ningsområdet i den riktning som kommittén har föreslagit. De möjligheter till en rationellare användning av frivårdens resurser som därigenom ska- pas är enligt min mening ett av det starkaste skälen för en sådan föränd- ring. Därtill kommer att en klarare gränsdragning mellan villkorlig dom och skyddstillsyn kan bidra till att göra påföljdssystemet enklare och mera överskådligt samtidigt som man för dem som återfaller i brott får en naturlig skala med successivt skärpta ingripanden. I ett vidare perspektiv bör detta i enlighet med vad kommittén har påpekat kunna bidra till att minska beläggningen i fängelserna.
Den nuvarande regleringen kan sägas även i fråga om förstagångsbrotts- lingar ställa ett rätt långtgående krav på dokumentation till stöd för ett antagande att det i det särskilda fallet är fråga om tillfällighetskriminalitet. I valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn torde domstolarna därför vid tveksamhet ofta välja den senare påföljden och detta även om övervak- ningsbehovet inte är särskilt påtagligt eller av en tämligen snabbt över- gående natur. I den mån särskilda åtgärder behöver vidtas i sådana fall är dessa vanligen av allmän social natur och faller inom socialtjänstens an-
Prop. 1982/83: 85 68
svarsområde. Det kan således göras gällande att den nuvarande reglering- en är ägnad att medföra att frivårdsorganisationen onödigtvis belastas med en hel del fall. där dess insatser egentligen inte behövs. Detta minskar i sin tur möjligheterna att ägna önskvärd uppmärksamhet åt resurserna för de fall där övervakningen och andra insatser som kan göras från frivårdens sida kanske hade kunnat fylla en verklig brottsförebyggnade funktion. om det hade funnits större möjligheter'att koncentrera resurserna.
Å andra sidan kan det kanske också hävdas att den nuvarande reglering- en ger uttryck för förväntningar på frivårdens och den övriga kriminalvår- dens möjligheter att motverka brottslighet som generellt sett knappast är realistiska.
Regleringen bygger på den tanken att ju mer ingripande åtgärder som vidtas från samhällets sida. desto större är sannolikheten för att en åter- fallsrisk kan brytas. Som har påpekats från kriminologiskt håll förhåller det sig samtidigt så att de mera ingripande påföljderna uppvisar avsevärt högre återfallssiffror än den villkorliga domen.
Redan av detta förhållande kan naturligtvis inte alltför långtgående slut- satser dras. Såvitt avser fängelse är det emellertid allmänt erkänt att påföljden snarare ökar än minskar risken för återfall. När det gäller skyddstillsyn är det i enlighet med vad som förut har konstaterats inte vetenskapligt belagt att man utan vidare kan tala om att påföljden generellt sett har en brottsförebyggande verkan.
Vad som har sagts nu har lett mig till den slutsatsen att det är befogat att justera de i lagen angivna förutsättningarna för att villkorlig dom skall få ådömas på ett sådant sätt att man dels utvidgar tillämpningsområdet i synnerhet med sikte på förstagångsbrottslighet. dels avstår från atti lagen ge uttryck för förväntningar på kriminalvården som är orealistiska från erfarenhetsmässig synpunkt.
Kommittén har för sin del föreslagit att förutsättningarna beskrivs så att villkorlig dom får meddelas. om en mera ingripande åtgärd inte påkallas med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden. Därmed avses. enligt vad som framgår av betänkandet. dels förstagångsbrottslingar. dels andra tilltalade vars personliga förhållanden är sådana att den aktuella brottsligheten framstår som en tillfällighet. Enligt min mening kan man mot den föreslagna utformningen möjligen rikta den invändningen att den inte tillräckligt klart anger detta syfte. En allmänt hållen hänvisning till att mera ingripande åtgärder kan vara påkallade med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden skiljer sig inte heller mycket från den nuvarande lydelsen av 27 kap. lå BrB. Det kan därför vara svårt att av en sådan ändring utläsa den nya eller åtminstone delvis förändrade inriktning som bör eftersträvas.
Rekvisiten för villkorlig dom bör enligt min mening i stället utformas på 'sådant sätt att de såvitt gäller den individualpreventiva bedömningen tar sikte enbart på risken för fortsatt brottslighet och innebär att påföljden får.
Prop. 1982/83: 85 69
användas. om det inte framgår att en sådan risk föreligger. Denna verkan uppnås, om nuvarande första stycket i 27 kap. l % BrB ersätts med en regel av det innehållet att villkorlig dom får meddelas för brott på vilket fängelse kan följa. om det inte med hänsyn till den tilltalades personliga förhållan- den finns grundad anledning anta att han kan komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Medan bestämmelsen i sin gällande lydelse tillspetsat uttryckt kan sägas utgå från att återfallsrisk är det normala. kommer utgångspunkten med den här förordade lösningen snarast att bli den mot- satta: det skall av personutredningen i det särskilda fallet framgå att återfallsrisk föreligger. för att villkorlig dom inte skall kunna komma i fråga från individualpreventiv synpunkt.
I enlighet med vad jag förut har utvecklat syftar förslaget i första hand till att göra det möjligt att i större utsträckning än hittills välja villkorlig dom som påföljd vid förstagångsbrottslighet. Återfallsfrekvensen bland förstagångsbrottslingar ärju betydligt lägre än bland dem som tidigare har återfallit i brott. Domen fungerar då som en första — och oftast en sista — varning för alla dem som gör sig skyldiga till sådana brott där kriminalvård i frihet över huvud taget kan komma i fråga. Den blir ett prov på deras vilja och förmåga att i fortsättningen avstå från brott. De som inte återfaller kommer aldrig att belasta kriminalvården. och de som återfaller kommer i allmänhet att vandra vidare till nästa steg i påföljdsskalan. vilket i normal- fallet kommer att vara skyddstillsyn.
Det nu anförda bör emellertid inte tas till intäkt för att villkorlig dom på ett onyanserat sätt skall tillämpas på förstagångsbrottslingar. så snart hänsynen till allmänpreventionen gör det möjligt att avstå från fängelse som påföljd. Givetvis förekommer en hel del fall vid förstagångsbrotts- lighet då exempelvis den tilltalade lever under oordnade förhållanden eller det av andra skäl står klart att han inte kan tillgodogöra sig den varning som den villkorliga domen innebär.
Vad jag nyss har anfört får inte heller tolkas så att tidigare brottslighet nödvändigtvis skall anses utgöra hinder mot att döma till villkorlig dom. Jag vill i den delen påpeka att det före brottsbalkens tillkomst uttryckligen föreskrevs att villkorlig dom i sin dåvarande utformning inte fick medde- las. om den tilltalade hade undergått frihetsberövande påföljd inom en tid av fem år före det aktuella brottet. Undantag från den regeln kunde dock göras. om synnerliga skäl förelåg. Några motsvarande bestämmelser togs inte in i brottsbalken. De allmänt hållna riktlinjerna för påföljden be— dömdes kunna ge tillräcklig vägledning även såvitt gällde påföljdens tillämpning på återfallsbrottslingar. Det ansågs emellertid ligga i sakens natur att villkorlig dom endast sällan borde komma i fråga för den som tidigare hade fått villkorlig dom eller undergått en mera ingripande påföljd. (Se härom bl. a. prop. 1962: lO del C s. 279.)
Numera tillämpas emellertid enligt vad som framgår av rättsstatistiken villkorlig dom i en inte obetydlig utsträckning även i fall då den tilltalade
Prop. 1982/83: 85 70
har lagförts tidigare. Det är naturligtvis inte min mening att denna utveck- ling skall brytas. Den omständigheten att en person tidigare har lagförts för brott behöverju i belysning av den samlade personutredningen inte alltid innebära att risk för fortsatta återfall skall anses föreligga. Även tidsfak- torn torde här spela en viss roll. Ju längre tid som har förflutit mellan den tidigare brottsligheten och den nya desto mindre bör betänkligheterna vara mot att döma till villkorlig dom. Även i sådana fall då den tidigare brottslig- heten är av helt annat slag än den som är aktuell i det nya målet bör det generellt sett vara lättare att få en villkorlig dom än annars.
Hänsyn måste fortfarande tas till allmänpreventionen
Redan av vad jag har anfört i det föregående torde framgå att principen enligt min mening fortfarande måste vara att villkorlig dom inte bör få användas på ett sätt som skulle strida mot allmänpreventionens krav (27 kap. l å andra stycket BrB). Sistnämnda begrepp har dock inte någon en gång för alla given innebörd. och uppfattningen om vad den allmänna laglydnaden skall anses kräva kan därför bli föremål för förskjutningar beroende på samhällsutvecklingen i stort. Sannolikt har man att räkna med att tillämpningsområdet för villkorlig dom även i detta hänseende generellt sett kommer att bli föremål för en fortlöpande utvidgning i praxis på samma sätt som otvivelaktigt har varit förhållandet under brottsbalkens hittillsvarande tillämpningstid. Detta hindrar givetvis inte att utvecklingen på vissa speciella områden kan gå i motsatt riktning och leda till att utrymmet för att döma till villkorlig dom där i stället blir mindre. Jag vill i den delen särskilt peka på de allt intensivare ansträngningar som på olika håll görs för att komma till rätta med skilda slag av ekonomisk brottslighet. Med hänsyn till att allmänpreventiva skäl här gör sig gällande med särskild styrka är det enligt min mening naturligt och riktigt med en utveckling som innebär att villkorlig dom på detta område tillämpas endast med största urskillning.
Bötesmaximmn vid s.k. kombinationsdomur
Kommittén har som jag tidigare nämnt föreslagit att ramarna för bötes- straffet vidgas för fall då villkorlig dom förenas med böter genom att den övre gränsen för antalet dagsböter höjs till 180 i dessa fall. Förslaget har motiverats med att möjligheten att döma till böter vid sidan av villkorlig dom har visat sig mycket värdefull när det gäller att av allmän- eller individualpreventiva skäl skärpa påföljden. I anslutning därtill har kommit- te'n påpekat att mer än hälften av alla villkorliga domar förenas med böter av det här slaget. Kommittén har vidare framhållit att den utvidgning av påföljdens tillämpningsområde som behandlats tidigare även motiverar ökade möjligheter att döma till böter samt att en höjning av gränsen för bötesmaximum i sig kan bidra till att göra användningsområdet för påfölj- den större.
Prop. 1982/83: 85 71
Kommittéförslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av nästan alla remissinstanser. Från flera håll har emellertid påpekats att ändringen - kommer att få tämligen begränsad praktisk betydelse bl. a. beroende på att domstolarna sedan gammalt är obenägna att använda sig av bötesskalans övre delar. En remissinstans har uttryckligen avstyrkt förslaget och har därvid hänvisat till att den föreslagna höjningen torde bli verkningslös med hänsyn till de dömdas svaga ekonomi.
För egen del vill jag till en början framhålla attjag i likhet med kommit- tén anser att böter kan vara ett mycket verkningsfullt sätt att förstärka den villkorliga domen. Att den varning som påföljden i sig innebär på detta sätt kan förenas med kännbara böter kan sålunda i flertalet fall ha ett betydan- de preventivt värde. Den praktiska betydelsen av denna kombinationsmöj- lighet framgår inte minst av att mer än varannan villkorlig dom f.n. är förenad med böter av det här slaget.
Böter kan alltså ådömas tillsammans med villkorlig dom vare sig böter är stadgade för brottet eller ej. Skalan I— 120 dagsböter tillämpas i dessa fall oberoende av straffskalan för det aktuella brottet. Den villkorliga domen ger ju inte i sig uttryck för någon straffmätning och detsamma gäller i princip i fråga om antalet dagsböter vid kombinationsdom. Bötesstraffet syftar här bl. a. till att förstärka den villkorliga domen med åtgärder som är kännbara för den dömde. Antalet-dagsböter torde mot den bakgrunden i allmänhet fastställas med hänsyn tagen inte bara till brottets svårhet och liknande omständigheter utan även till den tilltalades personliga förutsätt- ningar att tillgodogöra sig den varning som påföljden innebär. I ett avseen- de kan man emellertid säga att de kombinerade böterna återspeglar ett visst mått av straffmätning. Jag syftar här på sådana fall där allmänpreven- tiva hänsyn med betydande styrka talar för fängelsestraff men där domsto- larna av särskilda skäl väljer att i stället meddela ovillkorlig dom. I sådana fall brukar man i praxis i allmänhet sträva efter att tillgodose allmänpre-i ventionens krav genom att ålägga ett relativt högt antal dagsböter. — Jag vill tillägga att dagsbotsbeloppet givetvis även vid kombinationsdom fast- . ställs med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden.
Vad jag tidigare har föreslagit i fråga om den villkorliga domens tillämp- ningsområde är avsett att ge underlag för en praxis enligt vilken villkorlig dom i fortsättningen används i större utsträckning i fråga om förstagångs- brottslingar och detta även i fall då den tilltalade inte har fullt ut så god prognos som i allmänhet krävs f. n. Ändringen kommer. som jag har påpekat. sannolikt att få sin största betydelse i det nuvarande gränsområ- det mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. Sannolikt förhåller det sig på det sättet att det klientel som därmed förs in i tillämpningsområdet för villkorlig dom många gånger har en mindre välordnad ekonomi och att höga böter därför inte sällan kan framstå som alltför betungande. Å andra sidan finns det inte minst vid förstagångsbrottslighet ett påtagligt behov av att kunna förstärka påföljden med kännbara böter. En av fördelarna med
Prop. 1982/83: 85 72
dagsbotssystemet är ju att det samlade bötesbeloppet kan anpassas efter den tilltalades betalningsförmåga. När det gällerjust den kategori av tillta- lade som avses med den tidigare föreslagna utvidgningen av tillämpnings- området för villkorlig dom. torde visserligen i allmänhet den nuvarande skalan vara fullt tillräcklig. Men en höjning av den övre gränsen för antalet dagsböter kommer sannolikt att få betydelse, när det gäller gränsdragning- en mellan kriminalvård i frihet och fängelse. Det är inte helt ovanligt att högsta möjliga antal dagsböter i kombination med villkorlig dom ådöms när det är fråga om sådan brottslighet där allmänpreventionen generellt sett kräver fängelse men där domstolen av särskilda skäl väljer en icke frihets- berövande påföljd. En möjlighet att här döma ut ännu strängare bötesstraff kan i någon mån bidra till att utvidga tillämpningsområdet för kriminalvård i frihet i förhållande till allmänpreventionens krav. Även om det praktiska värdet av att en sådan möjlighet skapas naturligtvis inte skall överdrivas. anser jag mig av anförda skäl i likhet med flertalet remissinstanser kunna godta kommittéförslagct. Jag återkommer i det följande till motsvarande fråga när det gäller kombinationen skyddstillsyn — böter (avsnitt 2.3.4.3).
Med anledning av ett uttalande under remissbehandlingen vill jag fram- hålla att den tilltalades ekonomiska förhållanden får betydelse enbart när det gäller att fastställa dagsbotsbeloppets storlek. Huruvida den tilltalade har god eller dålig ekonomi skall naturligtvis i princip inte inverka vid valet mellan kriminalvård i frihet och fängelse. Däremot kan det förtjäna påpe- kas att höga böter inte lämpligen bör dömas ut på ett sätt som gör att de konkurrerar med ett eventuellt skadeståndsanspråk. I sådana fall bör bö- terna fastställas med hänsyn tagen till skadeståndet så att det samlade beloppet inte överstiger vad den dömde kan betala.
VerkstälIighetsinnehållet i övrigt m.m.
Kommitténs förslag att avskaffa det formella verkställighetsinnehållct i påföljden villkorlig dom har. somjag påpekade inledningsvis. även det fått ett övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen. Sålunda har flertalet remissinstanser ställt sig bakom förslaget att avskaffa det allmänna skötsamhetskravet och möjligheten att meddela särskilda före- skrifter om fullgörande av ålagd skadeståndsskyldighet. medan förslaget att avskaffa även den formella prövotiden däremot kan sägas ha fått ett något mera blandat mottagande.
För min del vill jag emellertid inte i det här sammanhanget föreslå några ändringar i vad avser själva verkställighetsinnehållet. De skäl som jag tidigare anfört till stöd för att inte nu ta ställning till förslaget om påföljden villkorligt fängelse talar med samma styrka för att man i väntan på att detta spörsmål får sin lösning inte heller vidtar några åtgärder i fråga om den villkorliga domens nuvarande innehåll. Bl. a. vill jag framhålla att frågan huruvida villkorlig dom skall vara förenad med en formell prövotid och möjligheter till undanröjande i händelse av ny brottslighet under denna
Prop. 1982/83: 85 73
_ prövotid är i högsta grad beroende av det ställningstagande till behovet av allmänna regler om påföljdsval och straffmätning bl. a. i återfallssituationer som kan beräknas bli resultatet av fängelsestraffkommitténs fortsatta arbe- te.
Vad jag nu har anfört har närmast tagit sikte på frågan om prövotid och åtgärder vid återfall i brott. Liknande synpunkter kan emellertid anföras när det gäller möjligheten att meddela särskilda föreskrifter om fullgörande av skadeståndsskyldighet. Där vill jag f. ö. även peka på att det. även om denna möjlighet förhållandevis sällan utnyttjas i praxis. skulle ståi mindre god överensstämmelse med önskemålet att förstärka målsägandens ställ- ning att ta bort nuvarande regler i ämnet. Föreskrifter av angivet slag kan sannolikt också i en del situationer fylla en pedagogisk funktion.
Eftersom således de viktigaste verkställighetsreglerna vid påföljden vill— korlig dom t.v. bör kvarstå oförändrade finns det enligt min mening-inte heller någon anledning att vare sig avskaffa det generella skötsamhetskrav som framgår av 27 kap. 4ä BrB och de sanktioner som anknyter till detta eller att ändra påföljdens benämning. Även dessa frågor kan det emellertid bli anledning att på nytt ta upp vid den övergripande bedömning som blir aktuell. när kommittéerna har slutfört sitt arbete.
2.3.4. Skyddstillsyn 2.3.4.l Allmänt
Departemenrsförslaget innebär att skyddstillsynen skall intensifieras och att innehållet i den på skilda sätt skall stramas upp. Avsikten är att dessa åtgärder skall kunna leda till att tillämpningsområdet för skyddstill- synen kan vidgas ytterligare något på fängelsestraffets bekostnad.
Frivårdskommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med departe- mentsförslagct.
Remissinstanserna välkomnar allmänt en intensifiering och uppstram- ning av skyddstillsynen. [ frågan huruvida dessa åtgärder kan leda till att tillämpningsområdet för skyddstillsynen kan vidgas är remissopinionen mera delad. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2 .l.)
Skäl/'är departementsfr'irslaget: Skyddstillsyn är f. n. otvivelaktigt den centrala frivårdspåföljden. Det är mellan skyddstillsyn och fängelse som domstolarnas val oftast står i praktiken. när tvekan råder om en tilltalad skall underkastas frihetsstraff eller erhålla vård i frihet.
Vill man i mycket grova drag karakterisera domstolspraxis när det gäller området för tillämpning av fängelsestraff. torde det kunna sägas att fängel- se f.n. ådöms främst för tre typer av brott. För det första gäller det mycket grova brott (t. ex. dråp. grovt rån, grovt narkotikabrott) och för det andra brott som främst av allmänpreventiva skäl anses kräva ett kort fängelse- straff (exempelvis rattfylleri). Den tredje kategorin består av brott som utgör återfall av en gärningsman som tidigare har dömts till icke frihetsbe- rövande påföljder. Det gäller här i praktiken främst förmögenhetsbrott.
Prop. 1982/83: 85 74
För valet av fängelse som påföljd spelar vid alla tre typerna av brottslig- het hänsynen till allmän laglydnad stor roll. Beträffande den sistnämnda kategorin kan domstolarna också sägas väga in i bedömningen att frivårds- påföljder har visat sig individualpreventivt otillräckliga i sin praktiska tillämpning.
Min avsikt är att i det följande på grundval av frivårdskommitténs förslag förorda en del ändringar i fråga om skyddstillsynens innehåll som syftar till att påverka domstolarnas val av påföljd. VerkstälIighetsinnehål- let bör enligt min mening stramas upp på olika sätt. t.ex. genom ändrade regler om övervakningens igångsättande och utförande och genom ett mera konsekvent bruk av sanktionssystemet vid misskötsamhet. Vidare bör finnas goda möjligheter att inom påföljdens ram skärpa verkställighets- innehållet vid återfall. Ändringarna kan sammantagna karakteriseras som en effektivisering av skyddstillsynen.
Denna effektivisering avses slå igenom både på skyddstillsynens kon- trollfunktion och på dess hjälpfunktion. Som jag tidigare har sagt stöder dessa båda funktioner varandra i praktiken. En intensifiering av verkstäl- ligheten gör det t. ex. lättare att ge hjälp och stöd till klienterna men torde samtidigt innebära att det allmänpreventiva värdet av skyddstillsynen höjs. En förhoppning är naturligtvis att man på båda dessa vägar kan nå det resultatet att återfallsbenägenheten hos klienterna minskar.
Huvudsyftet med en effektivisering av skyddstillsynen bör i enlighet med kommittéförslaget vara att påföljden skall kunna få ett större använd- ningsområde på bekostnad av fängelsestraffet. Det kan mot denna bak- grund ligga nära till hands att. såsom också har skett vid remissbehandling- en. efterlysa en precisering av i vilka nya typfall kriminalvård i frihet bör komma till användning.
Jag tror i detta hänseende liksom kommittén att stora svårigheter möter. om man i förväg vill peka ut individuella brott eller särskilda situationer där de ändrade reglerna omedelbart får tillämpning. Snarare kan läget, om riksdagen antar de nya reglerna. beskrivas så att domstolarna i alla de fall där påföljdsvalet står mellan fängelse och vård i frihet får ytterligare en vikt att lägga i vågskålen för frivård. Lagändringarna bör med andra ord kunna utgöra underlag för en fortlöpande utvidgning av frivårdspåföljder- nas tillämpningsområde inom straffsystemet i stort. Allt tyder emellertid på att det blir inom den tredje av de nyss beskrivna kategorierna som ändringarna får sin praktiskt sett största betydelse. nämligen vid upprepa- de återfall i främst förmögenhetsbrott där i dag fängelse brukar tillämpas.
F.n. finns den formella gränsen vad gäller brottets svårhet att skyddstill- syn inte får ådömas för brott. som har ett straffminimum på ett år eller högre. Undantag kan dock göras. om det föreligger "särskilda skäl". Före en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1980 krävdes ”synnerliga skäl" för att döma till skyddstillsyn för ett brott med ett sådant straffmini- mum.
Prop. 1982/83: 85 ' 75
Med hänsyn till önskemålet att vidga tillämpningsområdet för skyddstill- synen har frivårdskommittén diskuterat om de nu angivna kraven för att döma till skyddstillsyn skulle kunna mjukas upp ytterligare eller slopas helt. Kommittén har för sin del — ochjag delar här kommitténs uppfattning — ansett att den utsträckning av gränsen som gjordes den 1 januari 1980 bör vara tillräcklig även med tanke på de förändringar av påföljdens utformning som kommittén föreslår. Jag vill emellertid understryka att vad som skall inbegripas under uttrycket "särskilda skäl" naturligtvis kan , väntas undergå en fortlöpande förskjutning i takt med bl.a. de nya regler- nas genomslag i praxis liksom den ökade insikten om fängelsestraffens skadlighet.
När det sedan gäller förutsättningarna på det personliga planet stårdet klart att det alltjämt bör krävas att den tillsyn och den hjälp som frivården kan stå för behövs för att motverka risken att den tilltalade fortsätter brottslig verksamhet. Enbart ett behov av stöd eller hjälp bör däremot inte vara tillräckligt: i sådana fall bör behovet tillgodoses genom andra organ än frivården. främst socialtjänsten. Lagtexten bör enligt min mening jämkas något för att sambandet mellan behovet av övervakning och hjälpåtgärder å ena sidan och risken för återfall i brott å den andra skall klart markeras. Samtidigt bör enjustering göras som ger uttryck åt tanken att man inte får ha verklighetsfrämmande förväntningar på påföljdens effekter i aktuellt hänseende. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.
I det följande avser jag att ta upp de olika aktuella delförslagen till ändringar i skyddstillsynens utformning. Redan här kan förutskickas att mycket av vad som sägs om skyddstillsynen enligt min mening också bör äga tillämpning på dem som är villkorligt frigivna från fängelsestraff. Till vad som bör gälla för dessa återkommerjag i avsnitt 2.3.5 .
2.3.4.2 Tillsynen av den dömde
Depurtementsförslaget: Ansvaret för tillsynen av den dömde flyttas från övervakningsnämnden till skyddskonsulenten. Möjligheter öppnas för al— ternativa former av tillsyn. Övervakare förordnas i regel redan av domsto- len.
Frivårdskrmzmirténs förslag överensstämmer med departementsförsla— get.
Remissinstanserna är i regel positiva till kommittéförslagen. (Se bilaga 3 . avsnitt 3.2.2.)
Skil/för departementsförslaget: Övervakningen av dem som har dömts till skyddstillsyn handhas f. n. formellt av övervakningsnämnderna. Nämn- dernas möjligheter att sköta denna uppgift är i praktiken små. Flera utred- ningar — övervakningsnämndutredningen i betänkandet SOU 1975: 16, ungdomsfängelseutredningen och nu senast frivårdskommittén — har där- för föreslagit att ansvaret går över på skyddskonsulenten.
Frivårdskommittén utgår från att övervakningsnämnderna skall avskaf-
Prop. 1982/83: 85 76
fas. Jag kommer senare ( avsnitt 2.4 ) att föreslå att övervakningsnämn- derna behålls med reducerad organisation. Även om nämnderna således kommer att finnas kvar. delar jag uppfattningen att skyddskonsulenten. som i det praktiska arbetet under lång tid har haft hand om övervakning- arna. även formellt bör ha ansvaret för dessa. En ändring med denna innebörd bör alltså göras i brottsbalken . En domstol som dömer till skyddstillsyn bör i domen. i likhet med vad som nu gäller beträffande övervakningsnämnderna. ange vilken skyddskonsulent som skall handha övervakningen. .
Att ansvaret för övervakningen och kriminalvården i frihet i övrigt läggs på skyddskonsulenterna får. som kriminalvårdsstyrelsen påpekar i sitt remissvar. återverkningar på den ställning som kriminalvårdsverket och då främst kriminalvårdsregionernas chefer har. Den oklarhet som f.n. kan sägas råda om hur regionchefens ansvar för övervakningsverksamheten inom regionen förhåller sig till övervakningsnämndens ledningsansvar un- danröjs samtidigt som förutsättningar skapas för en väsentlig effektivise- ring av frivården. Följden av den ordning som jag här har förordat blir nämligen att regionchefen får ansvaret för samordningen av verksamheten på frivårdens område inom regionen. Han får alltså även för frivården den ledningsfunktion som han redan i dag har för lokalanstalter och häkten. Häri ligger att regionchefen får tillsyns- och inspektionsskyldighet liksom skyldighet att meddela allmänna riktlinjer för frivårdsverksamheten inom regionen. I fråga om sådana enskilda beslut enligt brottsbalken som har rättsverkningar i egentlig mening bör dock skyddskonsulenten ha ett själv- ständigt ansvar. I enlighet med vad kriminalvårdsstyrelsen har föreslagit vid remissbehandlingen bör den angivna ordningen markeras i brottsbal- ken. Jag återkommcr till denna fråga i specialmotiveringen.
Som övervakare fungerar f.n. dels tjänstemän hos skyddskonsulenten. dels lekmän. Endast en övervakare kan förordnas per klient. Den 1 januari 1974 övervakades 2 372 personer av tjänstemän. Motsvarande siffra den 1 januari 1982 var 4703. Ökningen får bl. a. ses mot bakgrund av det ökade inslaget dömda med svår social missanpassning. främst alkohol- och nar- kotikamissbruk, särskilt i storstäderna.
Det kan i detta sammanhang förtjäna framhållas att den ökning av resurserna för frivården som blivit en följd av 1974 års kriminalvårdsre- form har inneburit att frivårdstjänstemännen successivt har kunnat ta större del i det praktiska övervakningsarbetet även i fråga om de ärenden där de inte själva är övervakare. Något tillspetsat uttryckt skulle man därför kunna säga att skillnaden mellan tjänstemanna- och lekmannaöver- vakningar nu huvudsakligen består i att tjänstemännen i de senare ären- dena har en lekman vid sin sida som hjälp med övervakningen.
Det kan emellertid inte nog understrykas att lekmannaövervakarna är av mycket stort värde för frivården. Förutom att de utgör ett väsentligt resurstillskott. har de i vissa fall lättare än tjänstemännen att hålla kontakt
Prop. 1982/83: 85 77
med de dömda. särskilt i glesbygder och under fritid. Lekmännen har också en viktig uppgift i att föra samman de dömda med personer som är anpassade i samhället. Erfarenheten visar även att lekmännen har betydel- se genom att hos allmänheten öka förståelsen för klienternas-ömtåliga situation och därmed även underlätta deras rehabilitering.
Över huvud taget bör framhållas att en ordning enligt vilken en tjänste- man och en lekman är engagerade i övervakningen av den dömde erbjuder stora fördelar. Möjlighet finns då att organisera samarbetet på det sättet att tjänstemannen lägger tonvikten på kontrollfunktionen medan övervakaren kan fungera mera som "kontaktperson" och svara för den verksamhet som går ut på att främja den dömdes anpassning i arbetslivet-liksom hans engagemang i föreningsliv eller andra fritidsaktiviteter av olika slag. Där- med blir det också lättare att rekrytera övervakare från exempelvis fack- föreningsrörelsen. eftersom uppgifter av detta slag har en naturlig anknyt- ning i den sociala och kamratstödjande verksamhet som denna i stor omfattning redan nu bedriver. Självfallet är det av bl.a. praktiska och ekonomiska skäl dock inte möjligt att tillämpa en sådan ordning i alla ärenden.
Som nyss har konstaterats har andelen tjänstemannaövervakningar ökat" på senare tid. Ökningen ligger inte fullt ut på den nivå som avsågs vid 1974 års kriminalvårdsreform. Med hänsyn till de fördelar man enligt det nyss anförda kan nå genom en kombination mellan tjänstemanna- och lekman- naansvar anser jag inte att man nu bör sträva efter att ytterligare öka andelen tjänstemannaövervakningar. Angeläget är givetvis att tjänstemän förordnas i sådana fall där det från början står klart att klienten erbjuder sådana problem att det skulle bli en alltför tung uppgift för en lekman att ha det omedelbara ansvaret för tillsynen.
Frivårdskommittén har rekommenderat att man öppnar möjlighet till en större variation i tillsynsformerna. främst för att uppmuntra den strävan att pröva nya övervakningsformer som har gett sig till känna inom frivården. Även enligt min mening bör en sådan möjlighet öppnas. I enlighet med de riktlinjer som kommittén har dragit upp kan man tänka sig en rad olika former som i formellt hänseende bl. a. kännetecknas av att en eller flera personer förordnas att biträda övervakaren.
Som jag nyss nämnde är det redan i dag så när en lekmannaövervakare förordnas att minst två personer är engagerade i tillsynen av den dömde. den handläggande tjänstemannen och övervakaren. Att under sådana för- hållanden utse ytterligare en lekman i samma ärende bör komma i fråga endast när det är påkallat av särskilda behov hos klienten. Sådana behov kan föreligga om den dömde har en särskilt svår social situation eller om det är motiverat av geografiska skäl. t. ex. därför att klienten vistas tillfäl- ligt på annan ort på grund av placering på behandlingshem eller värn- pliktstjänstgöring. '
Lagen bör även tillåta att man prövar olika former av vad som brukar
Prop. 1982/83: 85 78
kallas gruppövervakning. dvs. flera personer som har ett gemensamt över- vakningsansvar för en grupp av klienter. Även i detta fall bör dock gälla att endast en person förordnas som övervakare. En lämplig ordning kan troligen ofta vara att handläggaren förordnas som övervakare och de övriga att biträda med övervakningen.
En annan form av kompletterande tillsyn av den dömde är att en kon- taktman engageras på arbetsplatsen eller i anslutning till den dömdes bostad eller fritidssysselsättning. Anpassningsgrupper och olika former av s.k. faddxerverksamhet erbjuder andra exempel. Att på detta sätt låta en ytterligare person överta ett eller flera moment i övervakningen innebär ett naturligt sätt att koppla in fackliga sammanslutningar. folkrörelser och andra organisationer i ansträngningarna att anpassa de dömda till samhäl- let.
Med hänvisning till det-anförda föreslår jag att brottsbalkens regler om övervakning ändras så att det blir möjligt för frivården att i större utsträck- ning än hittills använda sig av olika övervakningsformer. Det saknas anled- ning att i brottsbalken styra valet av de former som kan komma till användning på annat sätt än att det uttryckligen bör föreskrivas att en eller flera personer kan förordnas att biträda vid övervakningen.
Övervakare förordnas f.n. av övervakningsnämnden. Interimistiskt kan även skyddskonsulenten förordna övervakare. Om ett namnförslag finns tillgängligt redan under rättegången. kan domstolen direkt utse övervakare i samband med domen.
Den gällande ordningen medför att det ofta inte finns någon övervakare förordnad när övervakningen börjar. Somjag senare ( avsnitt 2.3.4.10 ) skall utveckla är den första tiden efter domen mycket viktig från rehabiliterings- synpunkt. Jag kommer därför att föreslå att verkställigheten i regel startar från dagen för domen. Det är då uppenbart att också övervakaren i regel bör vara utsedd vid denna tidpunkt. Domstolen bör således som regel utse övervakare samtidigt som den dömer till skyddstillsyn. Bara i undantags- fall. såsom när verkställigheten av övervakningen skjuts upp eller det till följd av särskilda omständigheter inte har gått att finna en lämplig person före domen. bör domstolen underlåta-att förordna övervakare.
För att systemet skall kunna fungera bör det åligga frivården att i samband med personundersökningen lämna förslag till övervakare. Om det inte står klart att fråga är om ett fall med speciella komplikationer. bör i första hand en lekman föreslås. Är detta inte möjligt. bör som övervakare föreslås den handläggare på skyddskonsulentexpeditionen som ansvarar för ärendet. Att det finns en övervakare förordnad vid övervakningstidens början får nämligen anses som ett så väsentligt intresse att det väger tyngre än den nackdel det innebär att klienten eventuellt får byta övervakare senare. Om en domstol överväger att döma till skyddstillsyn utan att någon aktuell personundersökning eller ett yttrande från skyddskonsulenten före- ligger. bör domstolen som regel på annat sätt inhämta upplysning om vem som kan förordnas som övervakare.
Prop. 1982/83: 85 _ 79
Mitt förslag i den här delen leder till att vissa ändringar bör göras i brottsbalken . Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.
Jag vill i detta sammanhang också peka på att det i många fall finns möjlighet att inleda frivårdsarbetet redan före övervakningstidens början genom att en förtroendeman enligt lagen (1964: 542) om personundersök- ning i brottmål förordnas. Enligt lagen kan skyddskonsulenten förordna en förtroendeman för en brottsmisstänkt som är i behov av personligt stöd eller annan hjälp. En ytterligare förutsättning är att den misstänkte sam- tycker till ett förordnande. Enligt min uppfattning bör förtroendeman kunna utses oftare än vad som f.n. synes vara förhållandet. Genom att förordna den tilltänkte övervakaren som förtroendeman kan skyddskonsu- lenten verka för att övervakningsarbetet får en så god start som möjligt.
2.3.4.3 S. k. kombinationsdomar
Deparrementsförslaget: Möjligheten att i vissa fall kombinera en dom på skyddstillsyn med böter eller fängelse behålls. Det högsta antalet dags- böter som härvid kan ådömas höjs från 120 till 180.
Frivårdskummitréns förslag överensstämmer med departementsförsla- get. '
Remissinstanserna motsätter sig inte kommitténs förslag att höja bötes- maximum. Många anser dock att förslaget har endast liten praktisk bety- delse. Enligt några instanser bör påföljdskombinationen skyddstillsyn och fängelse slopas. om villkorligt fängelse införs. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.3 .)
Skäl för departemenrsförslaget: Enligt 28 kap. 2 och 3 5.5 BrB kan skyddstillsyn förenas med ett bötesstraff om högst 120 dagsböter eller med ett fängelsestraff om lägst 14 dagar och högst tre månader. Böter kan ådömas både av allmänpreventiva skäl och av individualpreventiva. Kom- binationen av skyddstillsyn och fängelse kan däremot väljas bara av all- mänpreventiva skäl.
Enligt 34 kap. 6 5 BrB kan böter eller fängelse användas också i förening med en dom på fortsatt skyddstillsyn.
Möjligheten attjämte skyddstillsyn döma till böter fyller ett klart behov och bör finnas kvar. Liksom hittills bör böter kunna utdömas både av allmänpreventiva och individualpreventiva skäl.
Den är 1976 införda möjligheten att döma till böter även i förening med dom på fortsatt skyddstillsyn har visat sig få särskild betydelse för att vidga skyddstillsynens användningsområde. För att ytterligare vidga ra- marna för användningen av skyddstillsyn kan man i enlighet med frivårds- kommitténs förslag överväga att höja bötesmaximum från 120 till 180 dagsböter. Visserligen torde man inte kunna räkna med att den övre delen av den utvidgade böteslatituden får praktisk betydelse lika ofta som den föreslagna övre delen av skalan för böter som döms ut vid sidan av en villkorlig dom (jfr avsnitt 2.3.3). Den som döms till skyddstillsyn. särskilt fortsatt skyddstillsyn. torde nämligen inte sällan sakna möjlighet att betala
Prop. 1982/83: 85 80
större bötesbelopp. Denna omständighet bör dock som jag ser det inte hindra en ändring av angiven innebörd. Det är enligt min mening en fördel att lagen rymmer möjligheten att _döma till skyddstillsyn jämte ett mycket kännbart bötesstraff för de fall. låt vara inte alltför frekventa. då en domstol med hänsyn till bl.a. den tilltalades ekonomiska förhållanden bedömer det som realistiskt att välja en sådan påföljdskombination. som otvivelaktigt får ett högt allmänpreventivt värde och därigenom kan vara ett alternativ till fängelse. Jag förordar alltså att kommittéförslaget-1 den här delen genomförs.
Påföljdskombinationen skyddstillsyn och ett kortvarigt fängelsestraff. som infördes när instituten ungdomsfängelse och skyddstillsyn jämte an- staltsbehandling avskaffades år 1980. har visat sig praktiskt betydelsefull och bör finnas kvar. Tillgängliga statistiska uppgifter visar i själva verket att kombinationen har använts i en omfattning som inte fullt ut torde ha varit förutsedd vid lagstiftningens tillkomst. Jag vill med anledning härav erinra om att denna påföljdskombination får användas bara av allmänpre- ventiva skäl. Avsikten har framför allt varit att den skulle ersätta resp. vara ett alternativ till längre frihetsberövanden i form av ungdomsfängelse och vanligt fängelse. Syftet med anstaltsvistelsen skulle vara att för det gränsskikt där valet står mellan skyddstillsyn och en betydligt allvarligare påföljd tillföra skyddstillsynen ett ytterligare moment av skärpa. Det beto- nades särskilt att kombinationen inte skulle användas som ett medel att skärpa skyddstillsynspåföljden för fall då tidigare skyddstillsyn utan an- staltsbehandling tillämpats (prop. 1978/79:212 s. 54—55 och 74). Någon anledning att ändra förutsättningarna för att välja den nu aktuella påföljds- kombinationen finns inte enligt min mening. och de angivna uttalandena bör alltjämt äga giltighet. Här kan ytterligare hänvisas till ett av högsta domstolen nyligen avgjort rättsfall (NJA 1982 s. 17).
2.3.4.4 Påföljdstid Departcmentsförslaget: Övervakningstiden för normalfallen förkortas från två till ett är samtidigt som övervakningen intensifieras. Den tid skyddstillsynen varar. prövotiden. blir oförändrad. tre år. Frivårdskommitténs förslag: Både övervakningstiden och prövotiden sänks till ett år. Remissinstunsernas reaktioner är blandade både när det gäller förslaget till förkortning av övervakningstiden och när det gäller förslaget till för- kortning av prövotiden. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.4.) Skälför departementsfr'irslaget: Skyddstillsyn pågår f. n. under en' prö- votid av tre år. Denna tid kan inte förkortas. Från prövotidens början skall övervakning äga rum. Om övervakning inte längre behövs. skall den upp- höra. Efter ett år skall behovet av övervakning alltid omprövas. Övervak- ning. som inte upphört tidigare. upphör automatiskt efter två år. Vid särskilda skäl kan den dömde dock ställas under övervakning även under
Prop. 1982/83: 85 81
det tredje prövotidsåret. Så länge prövotiden pågår kan övervakning åter- upptas. om det behövs. Sammanfattningsvis innebär alltså gällande ord- ning att övervakningen pågår i regel minst ett år. normalt två år och högst tre år.
Övervakning av den dömde är det grundläggande innehållet i skyddstill- synen. Övervakningen bör rimligen pågå så länge att frivården får möjlig- het att fylla sina uppgifter. dvs. att verka för att den dömde inte återfaller i brott och för att hans anpassning i samhället även i övrigt främjas.
Olika undersökningar (se SOU 1981:90 s. 80—82) visar att risken att de som dömts till skyddstillsyn återfaller i brott är störst under den första tiden av verkställigheten. Några studier visar t. ex. att. av dem som återfal- lit inom tre år från domen. hälften har återfallit inom sex månader och tre fjärdedelar inom ett år. Av undersökningarna har vidare framkommit att. om man successivt räknar bort dem som redan återfallit. risken för återfall är störst under de allra första månaderna efter domen. Risken kan därefter sägas sjunka konstant fram till omkring tolfte månaden. då den stabiliseras på en tämligen låg nivå. .
Intresset att motverka återfall i brott synes alltså i flertalet fall knappast kräva en längre övervakningstid än ett år. Å andra sidan ger de återgivna undersökningsresultaten anledning att överväga om inte de brottshindran- de insatserna kan förstärkas under det första året efter domen.
Från frivårdens sida har man åtminstone tidigare ansett det värdefullt att ha så lång tid som två år på sig i behandlingsarbetet. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän framhåller vid remissbehandlingen att en majoritet av frivårdarna alltjämt hyser denna uppfattning. Arbetet med att motivera klienterna, få i gång en mognadsproeess hos dem och utveckla deras förmåga att reda sig i samhället tar enligt föreningen lång tid.
En annan omständighet som skulle tala mot att förkorta övervakningsti- den i normalfallen är att en avkortning skulle kunna uppfattas som en mildring av skyddstillsynen. En sådan effekt. som uppenbarligen måste undvikas om man vill behålla och helst vidga skyddstillsynens använd- ningsområde. skulle dock kunna motverkas genom att man intensifierar övervakningens innehåll.
För egen del harjag, liksom kommittén. funnit att övervägande skäl talar för att övervakningstiden i normalfallen avkortas från två till ett år. Redan med en övervakningstid på ett år täcker man nämligen som har framgått väl den tid då största återfallsrisken är för handen. Genom att det andra övervakningsåret slopas för flertalet fall uppnås den väsentliga vinsten att man frigör resurser som kan användas till en effektivare insats under det första året och att frivårdsorganisationen stimuleras att intensifiera an- strängningarna under denna tid. Detta förutsätter bl.a. att större uppmärk- samhet än i' dag ägnas åt att övervakningsarbetet snabbt kommer i gång. Jag vill här erinra om vad jag tidigare sagt om möjligheten att förordna förtroendeman och andra åtgärder för att övervakningsarbetet skall få en 6 Riksdagen I 982/83 . 1 sum/. Nr 85
Prop. 1982/83: 85 ' 82
så god start som möjligt ( avsnitt 2.3.4.2 ). I det följande kommerjag'att gå in på andra förslag som syftar till att intensifiera övervakningen.
Att jag sålunda har stannat för att prioritera en mera intensiv insats under kortare tid framför den nuvarande ordningen innebär emellertid inte attjag anser att det bör helt" saknas möjligheter till en längre övervaknings- tid. Denna fråga hänger emellertid samman med spörsmålet huruvida ordningen med en särskild tid för skyddstillsynens varaktighet. prövoti- den. alltjämt bör bestå. Jag övergår därför till att först behandla den frågan.
Frivårdskommittén har föreslagit att även tiden för själva varaktigheten av skyddstillsynspåföljden förkortas till ett år. Kommitténs motivering är väsentligen att prövo- och övervakningstiderna därmed skulle sammanfal- la och begreppet prövotid kunna utmönstras. vilket skulle göra systemati- ken enklare.
Till förmån för kommittéförslaget talar det förhållandet att skyddstill— synens innehåll sannolikt skulle bli mera lättbegripligt för olika kategorier berörda. främst naturligtvis de dömda. om man låter prövo- och övervak- ningstiderna sammanfalla. Enligt min uppfattning finns det dock en påtag— lig risk att påföljden skyddstillsyn skulle uppfattas som mindre användbar än annars om påföljdstiden minskas till en tredjedel. Att prövotiden är så lång som tre år innebär att det under förhållandevis lång tid finns möjlighet att. framför allt vid återfall men även någon gång vid annan misskötsam- het. undanröja skyddstillsynen och bestämma en annan påföljd. Detta har otvivelaktigt sitt värde från allmänpreventiv synpunkt och torde inverka _ på domstolarnas benägenhet att i tveksamma fall välja skyddstillsyn fram- för fängelse. Även möjligheten att övervakning i vissa undantagssitua- tioner. somjag strax återkommer till. kan komma till stånd också under tid senare än ett år efter domen torde ha betydelse i angivet hänseende. För att inte ett grundläggande mål för reformförslagen — att öka utrymmet för kriminalvård i frihet — skall motverkas föreslårjag att ordningen med en särskild prövotid behålls och att även längden av tiden får vara oförändrad.
Detta ställningstagande innebär att det alltjämt finns utrymme för möjlig- heterna att förlänga resp. återuppta övervakningen. Enligt min mening måste det emellertid starkt understrykas att denna möjlighet bör förbehål- las undantagsfall och att frivårdsorganisationens ansträngningar normalt bör koncentreras till det första året. Förlängning eller återupptagande av övervakning bör inte som nu få beslutas enbart på den grunden att den dömde anses ha behov av övervakning. Jag föreslår att sådana beslut i fortsättningen skall kunna meddelas endast som en åtgärd vid misskötsam- het under prövotiden eller av domstol i samband med ny lagföring. Att det därvid även måste förutsättas att den dömde behöver övervakning är självklart. ' '
2.3.4.5 Kontaktfrekvens
Depurtementsförxlaget: Kontakterna mellan frivården och de dömda skall intensifieras under övervakningstiden. Kontaktfrekvensen i det en-
Prop. 1982/83; 85 83
skilda fallet skall alltjämt bestämmas med hänsyn till den dömdes individu- ella behov.
Frivårdskommitténs jöns/ag: Kontaktfrekvensen skall vara så hög att kontakten av den dömde upplevs som ett regelmässigt inslag i hans livsfö- ring. Kontakten bör regleras fastare. Kontakttiden under den ettåriga övervakningstiden bör normalt uppgå till minst 50 timmar.
Remiszi'inxtanserna instämmer genomgående i förslaget att kontakten skall innebära ett regelmässigt inslag i den dömdes livsföring men många är kritiska mot förslaget att ge generella normer för kontaktfrckvensen. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.5.)
Skälför deparlemenmförslager: Det grundläggande innehållet i skydds- tillsynen utgörs som jag tidigare har sagt av att den dömde står under övervakning. F.n. åligger det i princip frivården att ta initiativ till att kontakten upprätthålls mellan frivården och den dömde (26 kap. 13 å BrB). Övervakningsnämnden kan vidare enligt 28 kap. 6 aå BrB ge den som dömts till skyddstillsyn — men inte den som är villkorligt frigiven — en särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen. t.ex. på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hålla kontakt med övervakaren. Vissa ytterligare föreskrifter finns i frivårdsförordningen (1977z329). bl.a. om att övervakaren "regelbundet" skall sammanträffa med den dömde (31 å).
Frivårdskommittén anser att skyldigheten för den dömde att hålla kon- takt med de övervakande myndigheterna bör ges ett fastare innehåll. Så kan ske genom att man i frivårdsförordningen eller i de av kriminalvårds- styrelsen utfärdade verkställighetsföreskrifterna till denna tar in allmänna föreskrifter om vad som skall anses som normal kontakttid. Kommittén förordar att kontakttiden mäts i total tid under övervakningsåret och att den normalt är minst 50 timmar. Förslaget har som nämnts fått ett blandat mottagande vid remissbehandlingen.
För egen del vill jag till en början framhålla att det grundläggande innehållet i skyddstillsynen även i fortsättningen bör bestå i en skyldighet för den dömde att hålla kontakt med frivården. Det är enligt min mening självklart att regelbundna och täta kontakter mellan frivårdens represen- tanter och den dömde är en förutsättning för att en dom på skyddstillsyn skall få ett meningsfullt innehåll. Den koncentration av frivårdens resurser till ett övervakningsår för flertalet fall som jag nyss har förordat bör uppenbarligen främst ta sig uttryck i att övervakningen blir mera intensiv under det första året. då erfarenhetsmässigt återfallsrisken är särskilt stor och olika insatser i rehabilitenngssyfte kan behöva påbörjas.
Som har framhållits vid remissbehandlingen står det samtidigt klart att varje fall måste bedömas individuellt. Särskilda författningsföreskrifter om en viss kontaktfrckvens skulle därför. som kriminalvårdsstyrelsen uttryc- ker saken. riskera att leda till en ambitionssänkning i de svåra fallen och en tom rutin i de enklare. För att säkerställa frivårdens möjligheter att anpas-
Prop. 1982/83: 85 84
sa kontaktfrckvensen efter den dömdes personliga och ibland från tid till annan växlande behov villjag inte förorda att bindande föreskrifter medde- las i defta ämne.
[ åtskilliga fall kan det emellertid uppenbarligen vara av värde att en särskild föreskrift om på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall vara skyldig att hålla kontakt med företrädare för frivården meddelas redan från början. Jag återkommer till detta i avsnitt 2.3.4.8 . Denna fråga bör. som bl.a. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän framhåller. alltid diskuteras noggrant vid övervakningens böljan. Enligt min mening bör detta tydligare markeras i frivårdsförordningen. Jag avser att anmäla den aktuella frågan för regeringen. om riksdagen godkänner föreliggande för- slag.
2.3.4.6 lntensivövervakning
Departwnenmförsluget: Särskilda regler om s.k. intensivövervakning införs inte. Den dömdes behov under övervakningstiden blir alltjämt avgö- rande för graden av övervakningens intensitet.
Frivårdskommirténsförslag: [ samband med dom på skyddstillsyn får domstolen meddela föreskrift om intensivövervakning under viss tid. minst enoch högst fyra månader.
Remissinsmnserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.6.)
Skäl-för de];urtemvn!sfiir.vla_t:et: Som framgår av det närmast föregående avsnittet finns f. n. inga preciserade regler om vilken intensitet kontakten mellan frivården och den dömde bör ha. Denna fråga avgörs fortlöpande under verkställighetstiden med hänsyn främst till de praktiska behoven av kontakter.
] den kriminalpolitiska diskussion som har förts på senare år har tanken väckts att en eller flera frivårdspåföljder som innefattar en intensivare tillsyn än den nuvarande skyddstillsynens borde införas. Förslag i denna riktning har sålunda förts fram både av BRÄ:s kriminalpolitiska arbets- grupp i rapporten Nytt straffsystem och av ungdomsfängelseutredningen i betänkandet Tillsynsdom. På grundval av dessa förslag och remissvaren över dem har frivårdskommitten nu återkommit till frågan och även för sin del förordat att en möjlighet att formellt få till stånd en intensivare över- vakning än vad som är normalt vid skyddstillsyn införs. Däremot har kommittén avvisat tanken att införa intensivövervakning som en särskild påföljd. Kommitténs förslag har följande innebörd.
När en domstol dömer till skyddstillsyn får den meddela en särskild föreskrift om intensivövervakning. Endast domstol får meddela en sådan föreskrift. För att förordna om intensivövervakning krävs både att den tilltalade behöver intensiv tillsyn och att det begångna brottet har särskilt högt straffvärde. Endera förutsättningen räcker alltså inte. Den grundläg- gande förutsättningen är dock att en särskilt intensiv kontakt mellan lag-
_Prop. 1982/83: 85 i 85
överträdaren och frivården är individualpreventivt motiverad. Kravet att brottet — i sig eller därför att det utgör återfall — har ett högt straffvärde medför enligt kommittén att en föreskrift om intensivövervakning kan utgöra en lämplig "upptrappning" efter återfall för den som tidigare dömts till kriminalvård i frihet. På så sätt kan en utvidgning av skyddstillsynens användningsområde göras.
lntensivövervakningen bör enligt kommitténs förslag bestå i en kontakt- frekvens som är dubbelt så hög som den som är förenad med den ordinära övervakningen. En föreskrift om intensivövervakning måste anses som mycket ingripande och bör därför alltid vara tidsbegränsad. Kommittén rekommenderar att en sådan föreskrift skall gälla lägst en och högst fyra månader.
Vid remissbehandlingen har många instanser ställt sig bakom förslaget. Andra är dock kritiska. _
Kritikerna har bl.a. framhållit att varje klient som står under övervak- ning bör få den övervakning som motiveras av hans behov. Detta kan enligt kritikerna tillgodoses inom ramen för en vanlig dom på skyddstill- syn. Den nuvarande ordningen har vidare enligt några remissinstanser den fördelen att kontaktintensiteten får bestämmas av verkställighetsmyndig- heterna. som har de bästa förutsättningarna att fortlöpande pröva vilken intensitet i kontakterna som behövs.
För egen del ställer jag mig liksom flera remissinstanser till en början tveksam till tanken att låta en av förutsättningarna för en föreskrift om intensivövervakning vara att den är motiverad av brottets straffvärde. Detta skulle som jag ser det stå i mindre god överensstämmelse med en av grundtankarna bakom frivårdssystemet. nämligen att frivårdens insatser skall anpassas efter behovet av brottsförebyggande och sociala åtgärder i det särskilda fallet.
Om man som jag alltså inte är beredd att godta att hänsynen till det begångna brottets straffvärde tillmäts självständig betydelse när man avgör om övervakningen vid dom på skyddstillsyn skall vara mera eller mindre intensiv. återstår att ta ställning till om frågan om övervakningens intensi- tet lämpligen bör avgöras före straffverkställigheten av domstol utifrån rent individualpreventiva synpunkter eller som nu av verkställighetsor- ganen.
Tanken att intensifiera övervakningen för de lagöverträdare som behö- ver mera stöd och kontroll än andra för att inte återfalla i brott är självfallet naturlig och riktig. Jag har förståelse för att kommitténs förslag att domstol skall kunna ge föreskrift om intensivövervakning av många har mottagits positivt. När man skall ta ställning till kommittéförslaget. är det dock enligt min mening av avgörande betydelse om det är lämpligt och praktiskt genomförbart att upprätthålla en klar skillnad beträffande innehåll och tillämpningsområde mellan "vanlig" skyddstillsyn och skyddstillsyn med intensivövervakning.
Prop. l982/83: 85 86
För egen del ärjag tveksam på denna punkt. Jag har redan förut som min mening uttalat att kontaktintensiteten under verkställighetstiden fortlö- pande bör anpassas till den dömdes behov av stöd och kontroll. Därmed når man den bästa garantin för att varje övervakningsfall ägnas den omsorg som det förtjänar. Om särskiltintcnsiva former av socialt stöd visar sig behövas i det enskilda fallet, skall naturligtvis dessa sättas in helt oavsett om behovet kunnat förutses vid tidpunkten för domen.
Det ligger enligt min mening närmast till hands att dra slutsatsen att det med denna utformning av den ordinära skyddstillsynen knappast finns utrymme för intensivövervakning som en särskild påbyggnad av det nuva- rande påföljdssystemet. Skillnaden mellan påföljdsvarianterna skulle bli för liten. Att å andra sidan — för att uppnå en klar skillnad — avskära möjligheten att på verkställighetsstadiet intensifiera övervakningen inom ramen för en vanlig skyddstillsyn skulle uppenbarligen inte vara någon lycklig lösning.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör förordnande om intensivöver- vakning som ett särskilt institut inom ramen för skyddstillsyn inte införas. Samma skäl talar med än större styrka mot att införa intensivövervakning som en fristående brottspåföljd i brottsbalkens påföljdssystem.
2.3.4.7 Allmänna skötsamhetskrav
Departement.vförslaget: Under påföljdstiden skall alltjämt gälla det all- männa kravet att den dömde lever skötsamt.
Frivårdskummilténs förslag överensstämmer med departementsförsla- get (jfr även fängelsestraffkommittén i SOU l98l: 92 s. lll).
Remisxinsranserna: Nästan alla godtar kommitténs förslag. En instans förordar dock att det allmänna skötsamhetskravet i 26 kap. 14 & BrB och sanktionssystemet i anslutning härtill avskaffas. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.7.)
Skiilför departemenlsji'irsluget: F. n. gäller vissa allmänt formulerade förpliktelser för den som undergår kriminalvård i frihet (26 kap." 14 & BrB). Han skall iaktta skötsamhet. efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad som åligger honom enligt brottsbalken eller enligt före- skrift eller anvisning som har meddelats med stöd av brottsbalken . Om han har förpliktats att ersätta skada som har uppkommit genom brottet. skall han göra vad som står i hans förmåga att fullgöra denna skyldighet.
[ den kriminalpolitiska debatten har det ibland gjorts gällande att dessa allmänna skötsamhetskrav bör avskaffas. bl.a. därför att de är förhållan- devis vagt utformade och inte mera preciserat anger vad som kan krävas av klienten. Kommittén påpekar för sin del att kraven har betydelse i två hänseenden. dels som ett allmänt mål för den dömdes levnadssätt under verkställigheten av påföljden. dels som rättslig grund för ingripanden vid misskötsamhct.
Kommittén finner för sin del att den först nämnda av skötsamhetskra- vens båda funktioner är rimlig. [ och med att det åligger frivården att verka
Prop. 1982/83: 85 87
för den dömdes rehabilitering vore det nämligen enligt kommittén stötande om den dömde inte skulle ha några förpliktelser att medverka i dessa ansträngningar. Frågan om allmänna skötsamhetskrav behövs för att fri- vården alltid skall ha möjlighet att ingripa när så behövs är enligt kommit- tén mera tveksam. Kommittén framhåller att allmän misskötsamhet nästan alltid torde vara förenad med misskötta kontakter och förr eller senare återfall i brott. Denna omständighet talar för att endast överträdelser av specificerade föreskrifter eller återfall skulle förtjäna att kunna utlösa de allvarligare av frivårdens reaktioner vid misskötsamhet. 1 rena undantags- fall — där det skulle framstå som orimligt att frivården av formella skäl inte skulle kunna ingripa vid allvarlig misskötsamhct — kan dock de allmänna skötsamhetskraven enligt kommittén ha en funktion även i det nu diskute- rade hänseendet. Härtill kommer enligt kommittén att det skulle kunna felaktigt tydas som en mildrad inställning i fråga om den dömdes skyldighe- ter. om man nu avskaffade alla eller något av de nuvarande skötsamhets- kraven. '
Kommittén. som alltså utgår från att de allmänna skötsamhetskraven behövs även i fortsättningen. tar därefter upp frågan om dessa kan preci- seras. Kommittén finner emellertid att en sådan precisering skulle vara svår att åstadkomma. eftersom allmänna mål inte kan beskrivas annat än på ett allmänt sätt. Preciseringarna kan komma till stånd genom särskilda anvisningar och föreskrifter. Kommittén föreslår därför att de allmänna skötsamhetskraven behålls i sin nuvarande utformning.
Enligt 26 kap. 13 å BrB skall den som undergår kriminalvård i frihet hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning. Fri- vårdskommitténföreslår på denna punkt en utvidgning. Den intensifiering av skyddstillsynen som åsyftas kräver enligt kommittén en omfattande upplysningsplikt för den dömde. Han bör därför vara skyldig att lämna underrättelse om alla personliga förhållanden som har betydelse för till- synen. En bestämmelse härom föreslås.
Jag kan ansluta mig till de överväganden och förslag av kommittén som har redovisats här. Jag vill särskilt tillägga att det enligt min mening är mycket väsentligt att det i varje särskilt frivårdsärende blir närmare klar- lagt vilka krav som frivården har rätt att ställa på den dömde och omvänt. Detta är en viktig uppgift för behandlingsplaneringen. Jag vill slutligen understryka att de allmänna skötsamhetskraven naturligtvis bara i mycket särpräglade fall direkt kan ligga till grund för mera ingripande åtgärder från frivården vid misskötsamhet från den dömdes sida.
2.3.4.8 Särskilda föreskrifter
Departemerrtsfr'irsiager: Möjligheten att meddela den som döms till eller undergår vård i frihet särskilda föreskrifter behålls.
Frivårds- och fängelsestraffkommilléernas förslag överensstämmer i huvudsak med departementsförslaget.
Prop. 1982/83: 85 88
Remissinstanserna.: De flesta godtar kommittéernas förslag eller lämnar dem utan erinran. Socialstyrelsen anser att en föreskrift om vård alltid måste baseras på frivillig medverkan av den dömde. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.8 och 3.5.)
Skäl för departmnen”förslaget: De allmänna kraven på att den som undergår kriminalvård i frihet skall leva skötsamt kan f.n. kompletteras genom att domstolen eller övervakningsnämnden meddelar honom en sär- skild föreskrift om vad han skall iaktta under prövotiden. En sådan före- skrift kan meddelas om det finns skäl att anta att den dömde behöver stöd av föreskriften för sin anpassning i samhället. En föreskrift kan enligt 26 kap. 15 & BrB avse ]. vistelseort eller bostad.
2. utbildning eller arbetsanställning. 3. läkarvård. nykterhetsvård eller annan vård eller behandling eller 4. skadestånd.
Beträffande den som undergår skyddstillsyn kan dessutom övervak- ningsnämnden enligt 28 kap. 6 a & BrB meddela en särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen. 1 en sådan föreskrift får anges på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hålla kontakt med övervakaren. Vidare får föreskrivas skyldighet för den dömde att lämna underrättelse om utevaro från arbetsplats. skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning.
En undersökning av kriminalvårdsstyrelsen (se SOU l981:90 s. 79—80) visar att av dem som undergick skyddstillsyn den 1 oktober 1980 drygt 17 procent hade en föreskrift i någon form. Föreskrifter om vård och behand- ling dominerade. De utgjorde ungefär tre fjärdedelar av alla föreskrifter. En motsvarande undersökning beträffande villkorligt frigivna (se SOU 1981 : 92 s. 111) visar att procentandelen av de villkorligt frigivna som hade en särskild föreskrift en viss angiven dag var ungefär densamma som för de skyddstillsynsdömdas del. Här övervägde dock föreskrifter om sysselsätt- ning klart. Närmare 90 procent av föreskrifterna avsåg utbildning eller arbete. En tredje undersökning (se SOU 1981:90 s. 79) visar att övervak- ningsnämnderna på senare år har meddelat föreskrifter i allt större ut- sträckning.
Från flera håll har framförts kritik mot de särskilda föreskrifterna. Hu- vudinvändningen är att behandling som grundas på tvång i stället för motivation h0s klienten i allmänhet har mindre utsikt till framgång. Före- skrifter sägs också i regel träffa fel personer, eftersom den som har förmå- ga att följa en föreskrift i allmänhet inte behöver den. medan den som behöver en föreskrift ofta inte har förmåga att följa den. Vidare sägs föreskrifterna ibland vara socialt diskriminerande genom att de ofta riktar sig mot dem som har socialt oordnade förhållanden och över huvud taget medför att de som har begått brott underkastas krav som inte ställs på andra medborgare.
Prop. 1982/83: 85 . 89
Det skulle enligt min mening vara fel att förneka att kritiken i viss utsträckning är berättigad. Det är t. ex. självklart att vissa typer av före- skrifter inte bör meddelas mot den dömdes vilja och att en åtgärd är mest effektiv om den vidtas med klientens samtycke. Däremot kan man. som även frivårdskommittén framhåller. knappast påstå att de särskilda före- skrifterna skulle vara mera socialt diskriminerande än påföljden skyddstill- syn i sig. eftersom det ju är en förutsättning för att meddela en dom på skyddstillsyn att den tilltalade har visst behov av särskild tillsyn.
De särskilda föreskrifterna har emellertid också flera fördelar. Som jag tidigare har varit inne på har det ett väsentligt värde att man klarlägger vilka krav parterna inom frivården kan ställa på varandra. Reglerna i brottsbalken om de särskilda föreskrifterna bidrar till att uppfylla detta mål. För frivården anger katalogen av tänkbara föreskrifter en ram för dess handlande. för den dömde som har fått en föreskrift innebär denna ett konkret besked om vad han särskilt har att rätta sig efter. Denna precise- ring kan utan tvivel i många fall vara ett gott stöd för den dömde i hans strävan mot social rehabilitering.
Föreskrifterna kan också vara goda medel för kontroll av den dömde. Vill man åstadkomma en uppstramning av frivården. skulle det knappast vara välbetänkt att avstå från dessa kontrollmedel. Vid förseelser mot de allmänna skötsamhetskraven är det naturligt att som en första åtgärd ingripa med preciserade föreskrifter. På samma sätt kan det vid återfall i brott ofta vara lämpligt att ingripa med mera preciserade krav. Att det då finns möjlighet att strama upp frivården med hjälp av särskilda föreskrifter ger domstolen ökade möjligheter att ånyo döma till vård i frihet. På så sätt medverkar de särskilda föreskrifterna till att begränsa antalet frihetsstraff och fyller därigenom ytterligare en väsentlig funktion.
Av de skäl som jag har anfört nu bör möjligheten att meddela särskilda föreskrifter finnas kvar. En föreskrift bör få meddelas bara när den fyller ett individualpreventivt syfte. Den kan därmed också bidra till att strama upp en dom som innebär fortsatt skyddstillsyn. Det måste vara möjligt att kontrollera att en föreskrift efterlevs. Det är därför viktigt att särskilda föreskrifter inte meddelas rutinmässigt utan först efter noggrant övervä- gande i varje enskilt fall.
Vad sedan gäller de olika slagen av särskilda föreskrifter villjag framhål- la att de alla enligt min mening fyller en funktion och att jag således i princip inte anser att någon kategori bör slopas. Tvärtom bör de existeran- de reglerna enligt min uppfattning kompletteras i några hänseenden.
Från denna utgångspunkt vill jag beträffande de olika kategorierna av föreskrifter tillägga följande.
Jag delar frivårdskommitténs uppfattning att reglerna i brottsbalken som tillåter att särskilda föreskrifter meddelas om den dömdes vistelseort eller bostad utgör en sådan begränsning av rörelsefriheten som är tillåten enligt regeringsformen . Något hinder av hänsyn till grundlagen mot att behålla
Prop. 1982/83: 85 90
möjligheten att meddela föreskrifter i dessa hänseenden föreligger med andra ord inte.
Möjligheten att ge föreskrift om utbildning eller arbetsanställning bör som fängelsestraffkommittén har förordat kompletteras med en möjlighet att ge föreskrift även om "annan förvärvsverksamhet”. Kompletteringen tar sikte på egna företagare. som inte täcks av begreppet "arbetsanställ- ning”.
När det gäller möjligheten att meddela föreskrifter om läkari-vård, nykter- hetsvård eller annan vård eller behandling är det tydligt att denna fråga bl.a. måste ses mot bakgrund av innehållet i gällande lagstiftning på de olika vårdområdena.
Enligt den nya socialtjänstlagen(1980: 620) skall all vård och behandling inom det sociala vårdarbetet i princip ske i frivilliga former. Barn och ungdom kan dock under vissa förutsättningar beredas vård mot sin vilja ' enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Även vuxna kan i begränsad utsträckning fortfarande bli föremål för tvångsvård enligt lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall. Vuxna missbrukare av alkohol och av narkotika kan få vård oberoende av samtycke. om missbrukaren är i trängande behov av vård till följd av fortgående missbruk.
Vanlig sjukvård regleras av sjukvårdslagen (1962z242). som kräver att patienten frivilligt går med på att få vård enligt lagen. Uttryckligt medgi- vande från patientens sida fordras dock inte. Enligt ett motivuttalande (prop. 1966: 53 s. 154) skall frivillighet anses föreligga redan om patienten inte motsätter sig vården. Vid passivitet från patientens sida presumeras alltså frivillighet. Hälso- och sjukvårdslagen (1982: 763). som den 1 januari 1983 ersätter sjukvårdslagen. medför inte någon ändring i de angivna hänseendena (prop. 1981/82: 97 s. 50. 144— 145 och 150). Undantagsvis kan sjukvård beredas genom tvång. främst enligt bestämmelserna i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Socialstyrelsen har vid remissbehandlingen av kommittéernas båda be- tänkanden framhållit att de principerjag nu har redovisat enligt styrelsens mening bör tillämpas även när föreskrifter om vård meddelas den som döms till eller redan undergår kriminalvård i frihet. Styrelsen anser att — när inte förutsättningar för vård oberoende av samtycke föreligger — erbjudande om vård alltid måste baseras på frivillighet. En konsekvens av denna uppfattning är. påpekar styrelsen, att en skyddstillsyn som har meddelats under förutsättning av att insatser vidtas inom sjukvården eller socialtjänsten inte bör kunna undanröjas endast av den anledningen att den dömde inte accepterar de vårdformer som erbjuds.
För egen del villjag framhålla att det för att en föreskrift om vård skall få något praktiskt innehåll naturligtvis i regel bör förutsättas att både den som skall ge vården och den som skall ta emot den är införstådda med att vården skall komma till stånd. Detta innebär till att börja med att. innan en
Prop. 1982/83: 85 91
föreskrift meddelas eller innan skyddskonsulenten ger närmare anvisning- ar om hur en given föreskrift skall verkställas. samråd bör ske med den läkare eller den institution som skall meddela den tilltänkta vården.
Vidare är det uppenbart att en frivillig medverkan från lagöverträdarens sida ofta är en förutsättning för att man skall kunna räkna med att vård eller behandling skall kunna ge något positivt resultat: ett direkt tvång mot den som erhållit en föreskrift om vård för att genömföra vården kanju f. ö. inte komma i fråga annat än om förutsättningarna för tvångsvård enligt social- eller sjukvårdslagstiftningen är tillämpliga.
Det står således enligt min mening klart. att redan effektivitetsskäl talar för att frivårdsklientens frivilliga medverkan regelmässigt måste vara en förutsättning för att en föreskrift om vård eller behandling skall meddelas honom. Frågan måste emellertid ställas om det alltid skall vara uteslutet att- som ett led i kriminalvården meddela en föreskrift om vård. t.ex. narko- manvård, åt den som inte spontant ger sitt samtycke till att medverka till att vården kommer till stånd. Skall med andra ord det indirekta tvång. som består i att en underlåtenhet att följa föreskriften ytterst kan leda till att skyddstillsynen omvandlas till fängelse. anses utgöra ett hinder mot att meddela en föreskrift om vård i den angivna situationen? Motsvarande fråga uppkommer ifall den dömde till en början förklarar sig beredd att t.ex. undergå viss vård i enlighet med en föreskrift men sedan ändrar sin inställning.
[ likhet med både frivårdskommittén och fängelsestraffkommittén anser jag att det. om man vill höja effektiviteten av kriminalvården i frihet. inte går att avstå från möjligheten att meddela föreskrifter om vård även i situationer där full frivillighet inte föreligger från klientens sida. Man måste nämligen se till att kriminalvården har tillfredsställande medel för att kunna utföra ett brottsförebyggande arbete även bland det alkohol- och narkotikamissbrukande klientelet. Det indirekta tvång som en föreskrift om vård kan innebära för missbrukare av alkohol eller narkotika bör också jämföras med det tvång som ett fängelsestraff innebär; ett sådant straff torde ofta vara ett alternativ i de fall där en domstol överväger att döma en missbrukare till skyddstillsyn med vårdföreskrifter. Jag förordar alltså att liksom f. n. frivillighet inte skall vara en ovillkorlig förutsättning för att en föreskrift om vård skall få meddelas den som döms till eller undergår kriminalvård i frihet.
Möjligheten att ge föreskrifter om betalning av skadestånd bör som frivårdskommittén förordar finnas kvar. Jag vill i detta hänseende hänvisa till vad jag har uttalat beträffande motsvarande fråga när det gäller villkor- lig dom ( avsnitt 2.3.3 ).
Liksom tidigare bör det vidare finnas en möjlighet att ge den dömde en formell föreskrift om på vilket sätt och i vilken omfattning han skall hålla koma/t'! med övervakaren liksom i övrigt om vad som skall gälla för övervakningen. Möjligheten att föreskriva kontaktskyldighet bör utvidgas
Prop. 1982/83: 85 92
till att gälla även skyldighet att hålla kontakt med personal på skyddskon- sulentexpeditionen. Föreskrifter av detta slag kan meddelas. om den dömde nonchalerar den kontaktskyldighet som ålagts honom i samband med behandlingsplaneringen eller det annars föreligger särskild anledning att utöva närmare kontroll över honom. Som fängelsestraffkommittén har föreslagit bör den nuvarande regeln i ämnet göras tillämplig även på dem som undergår kriminalvård i frihet efter villkorlig frigivning från fängelse- straff. Jag återkommer till den frågan i avsnitt 2.3.5 .
2.3.4.9 Åtgärder vid misskötsamhet
Departementiförslagel: Vikten av att frivården reagerar på misskötsam- het på ett snabbt och konsekvent sätt betonas. och olika möjligheter till ingripanden genomgås. Förutsättningarna för att övervakningsnämnden skall kunna besluta att omhänderta en klient vidgas. Principen blir dock fortfarande att omhändertagandet skall fylla en reell funktion i frivårdsar- betet och att institutet således inte får användas som en renodlad sanktion. Skyddskonsulenten får rätt att hämta en klient till sig genom polisens försorg.
Frivårdskommitténsförslag: Överensstämmer med departementsförsla- get utom så till vida att omhändertagande till en del föreslås kunna använ- das även som en repressiv sanktion.
Remissinslanserna: Kritik framförs från många håll mot kommitténs förslag beträffande omhändertagandeinstitutet. 1 övrigt har kommittéför- slaget lämnats i stort sett utan kommentarer. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.9.)
_Skiilfär departementsförsluger: Om den som har dömts till skyddstillsyn inte iakttar vad som åligger honom till följd av domen kan övervaknings- nämnden enligt 28 kap. 7 och Såå BrB 1. förordna om övervakning.
2. meddela föreskrift enligt 26 kap. 155 BrB (om vistelseort eller bostad etc.) eller 28 kap. 6 aå BrB (om vad som skall gälla för övervakningen).
3. besluta om varning. eller
4. begära att åklagare vid domstol yrkar att skyddstillsynen undanröjs och ny påföljd bestäms. Åtgärden under punkt 4 får beslutas bara om den dömde allvarligt har åsidosatt sina åligganden och det kan antas att han inte skulle låta sig rätta genom någon åtgärd som övervakningsnämnden själv kan vidta.
Om fråga uppkommer om att vidta någon av åtgärderna under punkterna 1—4 får övervakningsnämnden. om så behövs. förordna att den dömde skall omhändertas (28 kap. 11 Si BrB). Ett sådant omhändertagande får vara högst en vecka eller — efter nytt beslut om synnerliga skäl bedöms förelig- ga — två veckor. Övervakningsnämnden har rätt att få hjälp av polisen när den dömde skall omhändertas men också t. ex. när tvång erfordras för att hämta den dömde till nämnden vid sammanträde i anledning av missköt- samhct från hans sida (38 kap. 125 BrB).
Prop. 1982/83: 85 93
Övervakningsnämndernas praxis under senare år vid misskötsamhct från de skyddstillsynsdömdas sida belyses av en undersökning inom fri- vårdskommittén (se SOU 1981: 90 s. 79). Undersökningen visar att sank- tionssystemet efter hand har kommit till allt större användning. Under åren 1977—1980 meddelade nämnderna 773. 854. 1173 resp. l772 beslut om åtgärder vid misskötsamhct (inklusive beslut om tillfälligt omhänderta- gande). Den ökade användningen torde enligt kommitte'n bero på att skyddstillsynsklicntelet tenderar att bli mera svårarbetat men också på att toleransnivån hOs frivårdsmyndigheterna har sänkts.
Frågan vilka sanktioner som bör finnas när en klient försummar sin skyldighet att hålla kontakt med frivården eller på annat sätt missköter sig hör till dem som mest har diskuterats när frivården har stått under debatt på senare år. Frivårdskommittén har gått igenom de möjligheter som f. n. står frivården till buds och även lämnat vissa förslag till ändringar i regel- systemet. Till en del är dessa förslag konsekvenser av kommitténs tidigare förslag till utformning av skyddstillsynen över huvud taget, t.ex. i fråga om att övervakningstiden alltid skall vara ett år utan möjlighet till förläng- ning. I andra hänseenden lämnas helt fristående förslag. t. ex. om att ett omhändertagande i vissa fall skall kunna användas som en rent repressiv åtgärd. Jag återkommer till olika delförslag från kommittén när jag i det följande närmare redovisar min syn på de berörda frågorna.
Kriminalvården i frihet kan sägas bygga på tanken att den dömde undgår att berövas friheten mot det att han under en prövotid uppfyller vissa krav på skötsamhet i sin livsföring. Det står därför klart att frivården måste hålla sig underrättad om klienternas levnadssätt under denna tid och ha möjlighet att på olika sätt ingripa mot den som inte följer de regler som är förenade med påföljden. Att frivården har praktiska möjligheter att reagera mot misskötsamhet i olika former är uppenbarligen av stor betydelse för möjligheterna att effektivisera skyddstillsynen och därmed även för tilltron till påföljden.
På sanktionssystemet bör man från dessa utgångspunkter enligt min mening ställa kravet att det går att tillämpa snabbt och konsekvent. Men det är som jag ser det också viktigt att de olika sanktionerna i möjligaste mån ytterst fyller en positiv funktion i frivårdsarbetet. De åtgärder som kan komma i fråga vid misskötsamhet behöver alltså inte alla ha karaktä- ren av rena sanktioner. Jag ser det inte som någon nackdel — för att anknyta till ett uttalande från någon remissinstans — att åtgärder som ofta ingår som ett naturligt led i själva övervakningen. t.ex. meddelande av särskilda föreskrifter. också kan hänföras till de åtgärder som bör övervä- gas som reaktion på misskötsamhet. En annan sak är att. om misskötsam- heten består trots reaktion i form av mera stödjande åtgärder. sanktionerna successivt måste skärpas. Situationen kan naturligtvis ibland också vara den. t. ex. då den dömde från början konsekvent undandrar sig all övervak- ning. att mera kraftfulla åtgärder behöver sättas in redan inledningsvis.
Prop. 1982/83: 85 94
Vad som allra först bör ske om en klient visar tecken till att försumma de skyldigheter som följer med den ådömda påföljden är naturligtvis dock som regel att övervakaren och. vid behov. den ansvarige handläggaren på skyddskonsulentexpeditionen på lämpligt sätt erinrar den dömde om hans skyldigheter och ger anvisningar om hur de bör uppfyllas. [ det samman- hanget kan det beroende på omständigheterna bli fråga om en rad olika åtgärder: kallelse till skyddskonsulentexpeditionen. hembesök. överens- kommelse om anmälan vid vissa tidpunkter etc. Några mera detaljerade lagregler om detta behövs inte.
Om åtgärder av detta slag inte får önskad effekt. skall skyddskonsulen- ten enligt den nu gällande ordningen vända sig till övervakningsnämnden. som har att besluta om vidare åtgärder. Som redan har framgått anser jag att nämnderna i princip bör behållas. en fråga somjag kommer närmare in på i avsnitt 2.4 . I det sammanhanget ämnar jag vidare föreslå att vissa av nämndernas nuvarande uppgifter flyttas över till skyddskonsulenterna. Det kommer enligt mitt förslag dock alltjämt väsentligen att vara övervak- ningsnämnderna som har att ta ställning till frågor om mera formella åtgärder mot misskötsamhet.
De formella sanktioner som finns f. n. är som jag nyss nämnde förord- nande om övervakning. meddelande av särskilda föreskrifter. beslut om varning och talan om påföljdsomvandling. De bör enligt min mening behål- las. .
Som jag redan har nämnt ( avsnitt 2.3.4.4 ) bör beslut om längre över- vakningstid än ett år enligt min mening få fattas endast som en reaktion mot misskötsamhct i någon form. En sådan reaktion bör naturligtvis inte kunna tillämpas i andra fall än när den dömde verkligen behöver övervak- ning. I så fall bör övervakningsnämnden till en början kunna förordna att en övervakning som har upphört återupptas. Jag vill vidare påpeka att det med den förkortning av den normala övervakningstiden från två till ett år som jag tidigare har föreslagit naturligtvis kommer att finnas fall. där man inför utgången av ettårstiden finner att övervakningstiden bör förlängas. Även ett sådant förordnande om förlängd övervakning bör kunna beslutas som en åtgärd mot misskötsamhct. Både vid beslut om återupptagande av en övervakning som har upphört och vid beslut om förlängning av över- vakning bör övervakningsnämnden i sitt beslut ange hur länge den dömde skall stå under övervakning.
Jag har redan tidigare framhållit att det är naturligt att ingripa med preciserade föreskrifter vid förseelser mot de allmänna skötsamhetskrav som är förenade med påföljden skyddstillsyn. Att meddela en särskild föreskrift blir därför en vanlig reaktion vid sådan misskötsamhet från den dömdes sida. Även som åtgärd mot misskötsamhct måste naturligtvis de tidigare behandlade kraven för att föreskrifter över huvud taget skall kunna meddelas vara uppfyllda. Föreskriften måste sålunda vara sakligt motiverad. realistisk och möjlig att kontrollera.
Prop. 1982/83: 85 95
Även varningen —— den f.n. enda åtgärden mot misskötsamhct vid sidan av talan om påföljdsomvandling. som har karaktär av ren sanktion — bör alltså enligt min uppfattning finnas kvar. Visserligen har bl. a. den invänd- ningen riktats mot ordningen med en formellt utdelad varning (se även 38 kap. 10.5 BrB) att det kan vara svårt att skilja en sådan varning från allmänna förmaningar och anvisningar till den dömde från övervakare. frivårdspersonal eller övervakningsnämnd. För att otvetydigt göra klart för den dömde när han får en formell varning enligt brottsbalken har frivårds- kommittén föreslagit att en sådan varning skall meddelas i skriftlig form. gärna på en särskild blankett. Varningen bör därvid innehålla uppgift om vad den dömde riskerar vid fortsatt eller förnyad misskötsamhet. Jag ansluter mig till detta förslag och avser att återkomma till frågan vid min anmälan av de ändringar som behöver göras i frivårdsförordningen. Det bör då också understrykas att det för varningens trovärdighet är viktigt att den. om misskötsamheten ändå fortfar. som regel följs av en mera ingri- pande åtgärd.
Den mest ingripande åtgärden vid misskötsamhet är att talan väcks vid domstol om att skyddstillsynen skall undanröjas och ny påföljd bestäm- mas. i praktiken som regel fängelse. Trots angelägenheten av att antalet frihetsberövanden inom kriminalvården nedbringas finner jag det klart att denna reaktion bör behållas. Min ståndpunkt hänger samman med det konstaterandejag nyss gjorde i fråga om den grundläggande tanken bakom kriminalvården i frihet. Eftersom det kan sägas att en frivårdspåföljd innebär ett slags förtroende. kan det inte undvikas att den som konsekvent underlåter att rätta sig efter de regler som gäller för en sådan påföljd till slut måste ådömas en frihetsberövande påföljd.
Klart är att en så ingripande sanktion som omvandling av påföljden i regel måste ha föregåtts av andra försök att komma till rätta med missköt- samhet från den dömdes sida. Som jag tidigare har nämnt kan det bara i mycket särpräglade fall komma i fråga att anställa en talan om undanröj- ande av skyddstillsynen. om den aktuella misskötsamheten endast består i brott mot de allmänna skötsamhetskrav som är förenade med påföljden - (avsnitt 2.3.4.7).
Förutom de fyra här diskuterade åtgärderna kan som jag nämnde inled- ningsvis övervakningsnämndcn besluta om att omhänderta den dömde. ()mhändcrtagandet är dock ingen självständig sanktion utan i första hand ett processuellt medel. avsett att vid behov kunna användas om fråga uppkommer att ingripa med en sanktion. Prövningen av denna fråga behö- ver inte nödvändigtvis mynna ut i att någon sanktion verkligen beslutas.
Frivårdskommittén påpekar att ett omhändertagande kan fylla en funk- tion i fn'vårdsarbetet på flera sätt. Omhändertagandet kan medföra att en avbruten kontakt mellan klienten och frivårdsorganisationcn återupptas. Det kan också medföra ett nödvändigt avbrott i en utveckling som leder fram mot fortsatt brottslighet. Möjligheten till omhändertagande torde
Prop. 1982/83: 85 96
enligt kommittén vara en oundgänglig resurs i frivårdsarbetet och kommit- tén föreslår att den får finnas kvar. Kommittén föreslår vidare att omhän- dertagandeinstitutet vidgas så att det till en del även kan användas som en sanktion. En sådan sanktion skulle enligt kommittén behövas för att fylla ut det stora avståndet i stränghet mellan de nuvarande egentliga sanktion- erna. varning och påföljdsomvandling. Enligt kommitténs förslag bör där- för ett omhändertagande som har beslutats av processuella skäl kunna förlängas. även om ett frihetsberövande inte längre är motiverat av sådana skäl. Förutsättningen för detta föreslås vara att den dömde allvarligt har brustit i sina åligganden. Däremot vill kommittén inte förorda att en klient på fri fot skall kunna omhändertas av andra än processuella skäl.
Till förslaget att utvidga förutsättningarna för att omhänderta den dömde har remissinstanserna ställt sig övervägande kritiska. JO anser att förslaget innebär en olycklig sammanblandning av behovet av frihetsberövande som led i vårdarbetet och som sanktion. Med den föreslagna konstruktionen får man enligt JO ett frihetsberövande som är alltför lösligt reglerat. Kriminal- vårdsstyrelsen framhåller att ett frihetsberövande som inte är motiverat av behandlingsskäl allvarligt skulle försvåra det efterföljande samarbetet mel- lan klienten och frivården.
För egen del anser jag liksom kommittén att ett tillfälligt omhänderta- gande av en klient. som frivården har förlorat kontakten med. är ett många gånger oumbärligt instrument i samband med att man närmare överväger formerna för den fortsatta verkställigheten av skyddstillsynen. Institutet i dess nuvarande utformning fyller alltså ett klart behov och bör finnas kvar.
Jag föreslår vidare att ett omhändertagande också skall få beslutas när fråga har uppkommit om att placera den dömde på behandlingshem eller att vidta någon annan åtgärd som innefattar vård eller behandling liksom i situationer då den dömde har undandragit sig övervakningen. Ett behov av en sådan utvidgning. som ligger helt inom ramen för institutets nuvarande principiella uppbyggnad. har nämligen gett sig till känna i den praktiska tillämpningen. Förslaget står i huvudsaklig överensstämmelse med vad som på sin tid förordades av övervakningsnämndutredningen i det tidigare nämnda betänkandet Kriminalvårdens nämnder.
Genomförs detta förslag. torde det behov av en-utvidgning av förutsätt- ningarna för omhändertagande som otvivelaktigt föreligger från praktisk synpunkt bli tillgodosett. När det däremot gäller förslaget att utvidga omhändertagandet till att ibland vara en rent repressiv sanktion anserjag i likhet med remissinstanserna att det finns anledning att hysa betänklighe- ter mot det från både principiella och praktiska utgångspunkter. Jag är därför inte beredd att biträda det förslaget.
Ytterligare en processuell åtgärd står f.n. till övervakningsnämndens förfogande vid misskötsamhet. nämligen beslut om polishämtning av klien- ten. Beslut härom kan fattas t. ex. om skyddskonsulenten misslyckas med att nå kontakt med den dömde per telefon. genom kallelse per brev eller
Prop. 1982/83: 85 . . 97
genom att uppsöka honom. Hämtningsrätten. som främst behövs i storstä- derna. innebär en möjlighet till ett snabbt ingripande för att återföra den dömde till en ordnad tillvaro. om han undandrar sig övervakningen eller på annat sätt bryter mot de regler som gäller för honom. Även denna möjlig- het bör finnas kvar. Enligtmin mening är det med hänsyn till att ansvaret för tillsynen av den dömde går över från övervakningsnämnden till skydds- konsulenten naturligt att även skyddskonsulenten tilläggs kompetens att besluta om hämtning. Jag förordar alltså en ändring av reglerna om hämt- ning med denna innebörd. Det är av flera skäl. bl. a. av hänsyn till polisens ansträngda resurser. självklart att hämtningsrätten bör användas mycket återhållsamt.
Vad jag nu har föreslagit i fråga om åtgärder vid misskötsamhet från den dömdes sida innebär förändringar i förhållande till nuvarande ordning som enligt min uppfattning sammantaget kommer att ge frivården goda möjlig- heter att reagera mot försumliga klienter. Den ökade användningen av sådana åtgärder i det praktiska arbetet som jag tidigare har berört och som f. ö. har omvittnatsäven i kriminalvårdsstyrelsens remissvar finns det som jag ser det anledning att hälsa med tillfredsställelse. För att behålla och om möjligt vidga användningsområdet för skyddstillsynen som brottspåföljd är det nämligen väsentligt att den som ådöms denna påföljd och därefter ' nonchalerar de regler den medför möts av reaktioner från frivårdens sida på ett snabbt och konsekvent sätt.
Som jag strax kommer närmare in på ( avsnitt 2.3.5 ) är det min uppfatt- ning att den nu föreslagna ordningen i princip bör gälla även beträffande villkorligt frigivna.
jag vill till sist nämna att det fortsatta arbetet inom frivårdskommittén med att finna alternativa påföljder. enligt vad kommittén framhåller. kan tänkas leda fram till ytterligare någon ny sanktion att införliva i skyddstill- synens sanktionssystem. Det kan alltså inte hållas för uteslutet att det blir anledning att i senare sammanhang återkomma till- denna fråga.
2.3.4.]0 Omedelbar verkställighet
Departemenmförslaget: En dom på skyddstillsyn går i verkställighet omedelbart. om inte domstolen förordnar om motsatsen. En domstol. som enligt 28 kap. 3 % BrB jämte skyddstillsyn dömer till fängelse. får möjlighet ' att förordna att fängelsestraffet omedelbart skall verkställas.
Frivårdskomnu'rténs förslag överensstämmer med departementsförsla- get. . Remissinstanserna godtar så gott som enhälligt kommitténs förslag. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.10 .)
Skäl för departementsförsluget: Enligt nuvarande ordning kan den över- vakning som skall ske på grund av en dom på skyddstillsyn ta sin början först när domen vinner laga kraft och prövotiden sålunda börjar löpa. . Tiden från det att domen har meddelats till dess den vinner laga kraft är — 7 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 85
Prop. 1982/83: 85 . 98
om ingen av parterna överklagar — tre veckor när domen har meddelats av tingsrätt och fyra veckor när den har meddelats av hovrätt. Den tilltalade har emellertid möjlighet att dessförinnan förklara sig nöjd med domen. vilket innebär att prövotiden omedelbart börjar löpa (38 kap. ] & BrB).
En sådan nöjdförklaring omfattar förutom själva skyddstillsynen även . eventuella böter som har utdömts enligt 28 kap. 2 & BrB och de särskilda föreskrifter som kan ha meddelats. Däremot måste den som vill förklara sig nöjd med ett fängelsestraff som har ådömts enligt 28 kap. 3 & BrB göra det i särskild ordning. enligt reglerna i lagen ("1974: 202) om beräkning av strafftid m.m.
Frågan om när verkställigheten av en dom på skyddstillsyn skall börja har tagits upp av justitieombudsmannen Anders Wigelius (JO) i en skrivel- se till regeringen. Enligt en undersökning av JO råder det vid domstolarna delade meningar om hur domstolen bör agera i samband med att en nöjdförklaring beträffande påföljden skyddstillsyn är aktuell. Följden blir att praxis varierar. JO anser att det finns skäl att se över systemet med nöjdförklaring vid villkorlig dom och skyddstillsyn. För egen del menar han att det inte bör möta några större betänkligheter att ge domstolarna möjlighet att. när det bedöms som verkligt angeläget att övervakningen kan börja i direkt anslutning till skyddstillsynsdomen. förordna om att prövotiden skall börja omedelbart. Ordningen med en särskild nöjdförkla— ring blir då obehövlig.
Jag har i det föregående flera gånger understrukit hur viktigt det är att övervakningen efter en dom på skyddstillsyn kommer i gång snabbt med hänsyn till att risken för återfall är särskilt stor i början av påföljdstiden. Samtidigt torde det i många fall förhålla sig så att den dömde är särskilt behandlingsmotiverad i omedelbar anslutning till domstolsförhandlingen och påföljdsvalet. Den försening av övervakningens igångsättande med tre—fyra veckor. som orsakas av att man måste vänta på att domen vinner laga kraft. är därför till nackdel för påföljdens effektivitet.
För en omedelbar verkställighet talar också att praxis varierar vid till- lämpningen av nöjdförklaringsinstitutet beträffande skyddstillsyn. vilket medför risk för rättsförluster för den dömde.
Mot en omedelbar verkställighet av skyddstillsynen talar den allmänna rättsprincipen att en tilltalad skall anses vara oskyldig fram till dess att han har övertygats om brott genom en dom som har vunnit laga kraft. Han bör därför i princip inte undergå en brottspåföljd dessförinnan. ] lagstiftningen har emellertid — framför allt fram till den I januari 1980 — funnits flera exempel på att denna princip kan åsidosättas om tillräckliga skäl talar för en annan ordning. Rätten ägde fram till denna tidpunkt besluta att förord- nande om anstaltsbehandling vid dom på skyddstillsyn skulle verkställas utan hinder av att dom-en inte hade vunnit laga kraft. _Även en dom på ungdomsfängelse kunde gå i omedelbar verkställighet.
Själv kan jag inte finna något avgörande hinder mot att en möjlighet
Prop. 1982/83: 85 99
öppnas att låta en dom på skyddstillsyn gå i verkställighet omedelbart. Det är enligt min uppfattning tvärtom ofta motiverat att ge det. främst indivi- dualpreventivt grundade. önskemålet att snabbt kunna sätta in övervak- ningsåtgärder företräde framför den dömdes intresse av att inte behöva underkasta sig något på grund av domen innan den har vunnit laga kraft. Det finns dock fall. där en omedelbar verkställighet kan te sig olämplig eller t.o.m. stötande. En regel om verkställighet innan domen har vunnit laga kraft bör därför inte göras undantagslös.
En regel om omedelbar verkställighet kan utformas på olika sätt. En möjlighet är att, som tidigare vid anstaltsbehandling i samband med skyddstillsyn och vid ungdomsfängelse. låta domstolen i det enskilda fallet förordna om omedelbar verkställighet. En annan utväg är att låta den omedelbara verkställigheten utgöra huvudregel. Den senare lösningen har tidigare föreslagits av både strafflagberedningen och ungdomsfängelse- utredningen och nu senast av frivårdskommittén.
Med hänsyn bl.a. till hur viktigt det är att ingen övervakning av förbi- seende från domstolens sida sätts i gång för sent och till att antalet domar på skyddstillsyn som överklagas är litet jämfört med det totala antalet sådana domar anserjag det mest ändamålsenligt och naturligt att omedel- bar verkställighet blir huvudregel. Dock bör domstolen ha rätt att förordna att domen först skall vittna laga kraft. När domstolen överväger ett sådant förordnande. får den göra en samlad bedömning av omständigheter. som talar för och mot omedelbar verkställighet. Därvid får behandlingsaspekter beaktas och ställas mot sådana-omständigheter som i vad mån den tillta- lade har bestritt åtalet eller det annars finns anledning anta att han kan komma att överklaga domen.
En lösning enligt de här angivna riktlinjerna bör vidare kompletteras med en möjlighet för högre rätt att. när talan förs mot underrättens dom. förordna om att vidare åtgärder för verkställighet inte får vidtas. s.k. inhibition. Klart är att en sådan inhibition även måste innebära att prövo- och övervakningstiderna upphör att löpa. [ motsatt fall skulle man riskera att större delen av den normala övervakningstiden — ett år — ofta redan hade förflutit när verkställigheten kunde börja. Det sagda visar även att på- följdstiden för en dom på skyddstillsyn ibland kan få räknas fram genom en addering av olika tidsperioder. Eftersom det. t. ex. i samband med lagfö- ring för ny brottslighet. är nödvändigt att ha tillgång till exakta uppgifter om påföljdstidens längd. bör det allmänna kriminalregistrct innehålla upp- gift om anstånd med övervakningens igångsättande och om inhibitionsbe- slut.
Med den här föreslagna ordningen har det särskilda nöjdförklaringsinsti- tutet beträffande skyddstillsyn ingen funktion att fylla. Det kan alltså avskaffas.
Jag delar kommitténs uppfattning att en påbörjad övervakning inte kan anses så ingripande för den dömde att han skall vara berättigad till någon
Prop. 1982/83: 85 100'
ekonomisk ersättning. om högre rätt skulle göra ändring i underrättens avgörande.
En nöjdförklaring beträffande.skyddstillsyn omfattar. som tidigare har sagts. inte ett fängelsestraff som har utdömts med stöd av 28 kap. 3 & BrB. För ett sådant straff gäller reglerna i lagen om beräkning av strafftid m.m. Dessa innebär bl. a. att den som är häktad och den som avger en särskild nöjdförklaring enligt lagen omedelbart får verkställa sitt straff. När det- gäller dem som har dömts till skyddstillsyn som huvudpäföljd och därjämte enligt 28 kap. 3 & BrB till fängelse torde det dock mera sällan föreligga häktningsskäl för tiden efter domen. Inte heller är det vanligt att den som har ådömts ett sådant fängelsestraffavger nöjdförklaring beträffande detta.
För huvudparten av dem som har dömts till fängelse enligt 28 kap. 3 5 BrB kan det därför enligt de allmänna bestämmelserna i strafftidslagen förflyta en inte obetydlig del av övervakningstiden innan fängelsestraffet börjar verkställas. En av frivården inledd behandling kan då komma att på ett olyckligt sätt avbrytas av straffavtjänandet. Det kan också vara svårt att motivera klienten att över huvud taget inleda några rehabiliteringsåt- gärder så länge han har fängelsevcrkställigheten hängande över sig. De nu angivna förhållandena har sagts utgöra ett påtagligt problem för frivården i de aktuella ärendena. Inte minst gäller detta när beläggningen — som nu — är hög på kriminalvårdsanstalterna. och det regelmässigt dröjer länge innan straffet verkställs. '
De negativa effekter som den uppskjutna verkställigheten av fängelse- straffet sålunda kan ha på behandlingsarbetet inom ramen för skyddstill- synen talar för att en möjlighet bör öppnas att få till stånd en omedelbar verkställighet av straffet på samma sätt som före år 1980 kunde ske när skyddstillsyn kombinerades med anstaltsbehandling. Jag kan inte finna något avgörande hinder mot detta. Av rättssäkerhetsskäl måste dock krä- ivas att omedelbar verkställighet inte kommer till stånd annat än efter förordnande av domstolen i det enskilda fallet. När domstolen överväger att förordna om omedelbar verkställighet bör den i princip ha att beakta samma omständigheter som när det gäller frågan om en dom på skyddstill- syn skall gå i omedelbar verkställighet. Jag vill dock understryka att stor försiktighet naturligtvis måste iakttas i fråga om att förordna om omedelbar verkställighet. när det som här gäller ett frihetsberövande. [ synnerhet gäller naturligtvis detta. om den tilltalade har bestritt ansvar. Vidare sak- nas självfallet anledning till ett sådant förordnande. om domstolen förkla- rar att den tilltalade skall vara häktad i avvaktan på att domen vinner laga kraft.
Ett förordnande om omedelbar verkställighet medför att regionchefen omgående skall meddela beslut om anstaltsplacering.
Klart är att ett förordnande om omedelbar verkställighet bör kunna inhiberas av högre instans när talan har förts mot underrättens dom. Vid beslut om inhibition skall den dömde omedelbart friges.
Prop. 1982/83: 85 101
Enligt lagen (1974: 515) om ersättning vid frihetsinskränkning kan-eko- nomisk ersättning utgå till den dömde. om högre rätt efter fullföljd talan frikänner honom eller ådömer en mindre ingripande påföljd.
2.3.4.]1 Reaktionen vid återfall
Departementsförslaget: Inga principiella nyheter införs. Frivårdskommitténs förslag: Vid återfall inom prövotiden efter dom på skyddstillsyn skall. när kriminalvård i frihet bedöms kunna komma i fråga på nytt. i regel meddelas en ny dom på skyddstillsyn — inte som nu ett förordnande att den tidigare skyddstillsynen skall avse även den nya brottsligheten. ' '
Remissr'nsmnserna: Kommitténs förslag tillstyrks från flera håll. Några instanser är dock kritiska. (Se bilaga 3 avsnitt 3.2.] 1 .)
Skå/för departernentsförslaget: I 34 kap. BrB finns vissa bestämmelser om påföljdsval vid återfall i brott m.m. I väsentlig utsträckning är dock principerna för påföljdsval. t. ex. valet mellan påföljd som innebär krimi- nalvård i frihet och frihetsberövande påföljd. utformade genom domstols- praxis.
Den som efter dom på skyddstillsyn under prövotiden begår brott igen och som domstolen är beredd att ge förmånen av fortsatt vård i frihet döms enligt nuvarande ordning vanligen till s.k. fortsatt skyddstillsyn. Detta innebär att förordnande meddelas om att den löpande skyddstillsynen skall avse även den nya brottsligheten (s.k. konsumtionsdom). I samband där- med kan domstolen på olika sätt skärpa påföljden. t. ex. genom att kombi- nera den med böter eller fängelse. Andra möjligheter för domstolen är att förlänga prövotiden till maximalt fem år, förordna om övervakning. beslu- ta om varning eller meddela särskilda föreskrifter. De sist beskrivna möj- ligheterna står öppna även i det fallet att domstolen låter en tidigare skyddstillsyn stå kvar samtidigt som den dömer till en särskild påföljd. t. ex. fängelse. för den nya brottsligheten.
Frivårdskommittén anser att den nuvarande ordningen att en tidigare påföljd får omfatta även ny brottslighet är pedagogiskt olämplig. Den kan ge lagöverträdaren intrycket att samhället inte har reagerat på den nya brottsligheten. Kommittén'föreslår därför att fortsatt frivård för brott som har begåtts sedan den tidigare domen har börjat verkställas skall ådömas i form av en ny skyddstillsyn. För att undvika att få ett system med fiera övervakningstider som löper samtidigt förordar kommittén vidare att det skall bli möjligt att undanröja den äldre skyddstillsynen. när en ny skydds- tillsyn ådöms. Kommittén föreslår därför att bestämmelsen i 34 kap. 1 5 3 BrB ändras så att det blir möjligt att undanröja den tidigare påföljden även i det fall påföljd av samma slag väljs för den nya brottsligheten.
Med den utgångspunkten att den treåriga prövotiden vid skyddstillsyn enligt mitt förslag skall behållas ligger det uppenbarligen inte så nära till hands att välja den av kommittén föreslagna lösningen. Även om det låter
Prop. 1982/83: 85 102
sig säga att nuvarande ordning har sina brister. ärjag också av andra skäl tveksam till om kommittéförslaget skulle medföra några påtagliga vinster; skillnaden är i realiteten liten eller. om domstolen utnyttjar möjligheten att förordna om att övervakning som har upphört skall återupptas. närmast obefintlig. Härtill kommer att den föreslagna ändringen i systematiken i 34 kap. BrB får betydelse i även andra hänseenden än det som gäller i vilken form en dom på fortsatt kriminalvård i frihet bör meddelas. Dessa konse- kvenser synes ofullständigt utredda. I avvaktan på att frågor rörande den framtida kriminalvården i frihet får en mera fullständig belysning genom kommitténs slutbetänkande är jag inte beredd att biträda kommitténs nu diskuterade förslag.
Om sålunda enligt min uppfattning ingen ändring bör göras i möjligheter- na att döma till s.k. fortsatt skyddstillsyn. är det å andra sidan viktigt att peka på de möjligheter som redan gällande rätt erbjuder att göra den fortsatta skyddstillsynen mera ingripande än den som tidigare löpte. Reg- lerna om dessa möjligheter behöver enligt min mening i princip inte ändras. I första hand rör det sig här om samma åtgärder som demjag tidigare har berört som åtgärder vid misskötsamhct ( avsnitt 2.349 ). Jag vill också påpeka att nuvarande lagstiftning inte hindrar att en ny dom på skyddstill- syn meddelas trots att prövotiden på grund av en tidigare sådan dom fortfarande löper. Särskilt när den nya lagföringen sker under slutskedet av prövotiden kan en sådan lösning ibland vara lämplig. Den tillämpas också redan nu inte sällan i praktiken.
Det grundläggande innehållet i påföljden skyddstillsyn är ju att den dömde står under övervakning. Om övervakningen med anledning av den tidigare skyddstillsynsdomen har upphört vid tiden för den nya lagföringen och dom på-fortsatt skyddstillsyn meddelas. torde det ofta finnas anledning att förordna om övervakningens återupptagande. Ifråga om övervaknings- tidens längd i sådana fall blir den av mig tidigare föreslagna regeln om en ettårig övervakningstid för normalfall (avsnitt 2.3.4.4) inte direkt tillämp- lig. Jag föreslår att domstolen för dessa fall i domen får ange hur länge den återupptagna övervakningen skall fortgå. I princip torde det härvid saknas anledning att ' göra andra bedömningar beträffande övervakningstidens längd än när fråga är om ny dom på skyddstillsyn. Av praktiska skäl kan det emellertid ofta vara lämpligt att domstolen i det läge som nu är aktuellt förordnar att övervakningen skall pågå-till prövotidens slut.
Det kan finnas anledning att också uppmärksamma det fallet att över- vakningen av den som tidigare har dömts till skyddstillsyn visserligen inte har upphört vid tidpunkten för den nya lagföringen men att ettårstiden närmar sig sitt slut. Efter ett år skall ju övervakningen enligt vad jag tidigare har föreslagit i princip upphöra automatiskt. Domstolen bör här ha samma möjlighet som övervakningsnämnden har att vid misskötsamhet under verkställigheten besluta om förlängd övervakning.
Den nuvarande möjligheten att skärpa påföljden genom att förlänga
Prop. 1982/83: 85 ' 103
prövotiden till högst fem är bör behållas. Framför allt måste tillses att den övervakningstid som domstolen finner nödvändig "ryms" inom prövoti- den. _
När det gäller möjligheten att meddela den dömde en varning eller att ge honom särskilda föreskrifter gör sig i stort sett samma hänsyn gällande som när en övervakningsnämnd överväger sådana åtgärder i anledning av misskötsamhet. Jag kan därför hänvisa till vad jag tidigare sagt i avsnitt 2.3.4.9 .
Vad till sist beträffar förutsättningarna för att kombinera en dom på fortsatt skyddstillsyn med ett bötes- eller ett fängelsestraff villjag hänvisa till det som anförts i avsnitt 2.3.4.3 . Den" höjning av bötesmaximum som jag har förordat där bör naturligtvis även bli tillämplig i fall där böterna ådöms i förening med en dom som innebär fortsatt skyddstillsyn. I själva verket är det kanske just i" återfallssituationer som höjningen mest kan bidra till att erbjuda ett kännbart skyddstillsynsalternativ till ett fängelse- straff som annars framstår som motiverat.
I likhet med vad som föreslås beträffande dom på ny skyddstillsynjämte fängelse bö'r domstolen kunna förordna om omedelbar verkställighet även av det fängelsestraff som ådöms jämte en konsumtionsdom.
2.3.5 Kriminalvård ifrihet efter villkorligfrigit-vzing Departementsförslaget: Bestämmelserna om kriminalvård i frihet efter villkorlig frigivning ges i allt väsentligt samma utformning som för annan kriminalvård i frihet. Prövotiden föreslås vara ett år eller. om den dömde undergår fängelse i två år eller mer. lägst ett och högst tre år. Förordnande om övervakning skall meddelas bara om det bedöms som påkallat i det enskilda fallet och övervakningen skall i så fall normalt äga rum under ett år. Särskild föreskrift skall kunna meddelas om den frigivnes kontaktskyl- dighet. Vid misskötsamhet utan samband med ny. brottslighet skall den villkorligt medgivna friheten inte kunna förklaras förverkad för längre tid än en månad.
Fängelsestrajjfkommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med de- partementsförslaget. Kommittén föreslår dock att prövotiden skall mot- svara den tid som vid frigivningen återstår av straffet. dock minst sex månader och högst två år.
Remissinstansema har i allmänhet tillstyrkt eller lämnat kommitténs förslag utan erinran. Flera instanser har framhållit vikten av att bestäm- melserna om villkorligt frigivna överensstämmer med dem som gäller för andra som undergår kriminalvård i frihet. Erinringar har framförts mot det av kommittén föreslagna sättet att beräkna prövotiden. Särskilt förslaget att prövotiden skall kunna bestämmas till så kort tid som sex månader har mött invändningar. (Se bilaga 3 avsnitt 3.5 .)
Skäl för (prartementsförslaget: F. n. gäller i stort settsamma regler för å ena sidan den kriminalvård i frihet som följer på en dom till skyddstillsyn
Prop. 1982/83: 85 104
och å andra sidan den frivård som skall äga rum efter villkorlig frigivning. Som har påpekats vid remissbehandlingen synes denna enhetlighet i syste- met i huvudsak böra behållas.
I vissa hänseenden är emellertid särskilda bestämmelser om vad som skall gälla vid villkorlig frigivning påkallade. Det gäller bl.a. frågorna om prövotid och övervakning. Dessa frågor har ett nära samband i och med att övervakning inte kan pågå under längre tid än prövotiden. Detta innebär i sin tur att prövotiden måste bestämmas så att den lämnar utrymme för ett meningsfullt frivårdsarbete under övervakningen.
Frihetsberövandet utgörju det centrala sanktionsinnehållet i fängelsepå- följden. Från sanktionssynpunkt kan inslaget av frivård sägas spela en tmdcrordnad roll. Den övervakning som kan förekomma under prövotiden fyller i första hand hjälp-. stöd— och kontrollfunktioner. Övervakningens närmare utformning bör självfallet anpassas till de behov som föreligger i det enskilda fallet. På samma sätt som en skyddstillsynsdom förutsätter att övervakning kan antas bidra till att den dömde avhåller sig från vidare brottslighet bör beslut om övervakning efter villkorlig frigivning begränsas till motsvarande fall. Övervakning bör endast användas i de fall den kan förväntas fylla någon positiv funktion. De frivårdsresurser som finns bör koncentreras till fall där de kan fylla något behov.
F.n. gäller enligt 26 kap. 11% BrB som huvudregel att den som friges villkorligt skall ställas under övervakning. Även om lagrummet ger möjlig- heter att avstå från övervakningen i de fall då den inte bedöms erforderlig. förordnar man i praktiken tämligen schablonmässigt om övervakning. Det förekommer dock otvivelaktigt ett rätt betydande antal fall där en övervak- ning knappast kan förväntas fylla någon sådan funktion som gör den tillräckligt motiverad. Detta gäller naturligtvis särskilt korttidsdömda. Många gånger har i dessa fall frihetsberövande ansetts påkallat med hän- syn till brottslighetens art utan att någon påtaglig återfallsrisk kan antas föreligga. I vissa fall kan också en eventuell återfallsrisk förväntas vara oberoende av om övervakning förekommer. I och med att minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning har sänkts har den grupp som jag nu avser ökat i omfattning. Enligt min mening är det motiverat med en noggrannare prövning av behovet av övervakning i det särskilda fallet än vad lagen nu föreskriver. Jag föreslår därför att en förutsättning för förord- nande om övervakning skall vara att sådan bedöms som påkallad. Lagen bör alltså inte innehålla samma starka presumtion som nu för att den villkorligt frigivne skall ställas under övervakning. Frågan vilka omstän- digheter som bör beaktas när ställning tas till om den frigivne skall ställas under övervakning återkommerjag till i specialmotiveringen.
Även med en noggrannare prövning av behovet av övervakning kommer sannolikt förordnande därom att meddelas i ett betydande antal fall. Som jag redan tidigare har framhållit bör övervakningens innehåll anpassas efter de behov som föreligger i det enskilda fallet. Det är här nödvändigt att
Prop. 1982/83: 85 105
lagstiftningen ger utrymme för både en omsorgsfull behandlingsplanering och meningsfulla behandlingsinsatser. Detta förutsätter att arbetet kan ske utan onödig tidspress och' även innefatta mer långsiktiga målsättningar. Enligt min mening kan ett effektivt frivårdsarbete försvåras om övervak— ningstiden för en mycket stor andel av de frigivna begränsas till sex månader eller strax däröver. För att säkerställa en meningsfull frivård i de fall övervakning kommer till stånd bör övervakningen normalt pågå i ett år på samma sätt som nyss har föreslagits för skyddstillsynsdömda. Att resurserna i första hand bör koncentreras till tiden närmast efter frigivning- en och att övervakningsbehovet i allmänhet reduceras väsentligt ju längre tid från frigivningen som förflutit utesluter inte att det i många fall kan vara angeläget att göra insatser även på ett senare stadium.
I fråga om prövotiden gäller f. n-. att denna skall fastställas till minst ett och högst tre år eller. om den tid som vid frigivningen återstår av straffet överstiger tre år. högst fem år.
Om övervakning normalt skall kunna pågå i ett år förutsätter detta att prövotiden också uppgår till minst ett år. En sådan prövotid lär å andra sidan regelmässigt vara fullt tillräcklig i fall då den dömde undergår mindre än två års fängelse. Med hänsyn till intresset av enhetliga regler för denna grupp synes det lämpligt att prövotiden för samtliga som dömts till mindre än två års fängelse fastställs till ett år. På detta sätt får man en enkel och lätt tillämpbar bestämmelse.
För dem som har dömts till fängelse i två år eller mer kan en prövotid om ett år många gånger framstå som alltför kort. I dessa fall kommer de frigivna i allmänhet att ha en återstående strafftid som överstiger ett år. Gör de sig skyldiga till ny brottslighet riskerar de att den återstående tiden kommer att förverkas. Om prövotiden generellt blir ett år även för dem. skulle detta innebära att den tid som kan förverkas ofta väsentligt skulle överstiga prövotiden. En sådan ordning kan knappast accepteras. Det kan också antas att behovet av att förlänga övervakningstiden på grund av misskötsamhet gör sig oftare gällande i fråga om Iångtidsdömda. För att detta behov skall tillgodoses bör prövotiden kunna fastställas till längre tid än ett år i dessa fall.
Fängelsestraffkommittén har i fråga om prövotidens längd föreslagit att den i princip skall vara lika lång som den återstående strafftiden. Även om ett sådant system från principiell synpunkt kan synas tilltalande. är det enligt min mening uppenbart att det inte kan tillämpas fullt ut. Prövoti- derna skulle i vissa fall bli alltför långa för att vara kriminalpolitiskt acceptabla. Kommittén föreslår därför också att prövotiden aldrig skulle få överstiga två år. Med en sådan ordning får principen att prövotid och återstående strafftid skall överensstämma endast begränsad betydelse. Det framstår inte heller som rimligt att den som ansetts vara särskilt återfallsbenägen och därför frigivits först efter att ha avtjänat två tredjede- lar av tiden därefter skulle ha en kortare prövotid än den som dömts till lika långt straff men blivit frigiven efter halva tiden.
Prop. 1982/83: 85 _ 106
Enligt vad jag tidigare-har föreslagit skall det i princip åligga kriminal- Vårdsnämnden att pröva frågan om villkorlig frigivning om strafftiden uppgår till två år eller mer. I stället för att ha en automatiskt verkande regel ställer det sig då enligt min mening naturligt att nämnden i samband med att den prövar om villkorlig frigivning skall medges också bedömer vilken omfattning prövotiden bör ha. Prövotiden kan då anpassas efter straffti- dens längd. den frigivnes personliga förhållanden och övriga omständighe- ter.
Prövotiden bör inte heller i dessa fall kunna understiga ett år. Enligt nuvarande regler kan prövotiden. i de fall när den tid som återstår av straffet överstiger tre år. bestämmas till-längst fem år. Kommittén har föreslagit att denna maximitid sänks till två år. Även jag anser att en sänkning av de längsta prövotiderna bör genomföras. Med hänsyn till att fråga kan vara om ett mycket svårbehandlat och återfallsbenäget klientel med långa återstående strafftider bör dock prövotiden kunna uppgå till tre år. Att prövotiden vid mycket långa straff då kommer att bli kortare än den strafftid som återstår efter villkorlig frigivning synes inte innebära någon avgörande olägenhet.
Som jag tidigare berört anserjag att samma regleri princip bör gälla för den »som står under övervakning oberoende av om denna beror på en skyddstillsynsdom eller följer på en villkorlig frigivning. Motsvarande bör gälla även för de situationer när påföljden inte är förenad med övervak- ning. Beträffande de villkorligt frigivna som inte är föremål för övervak- ning finns särskild anledning att betona att fråga ändå är om verkställighet av en påföljd. De allmänna skötsamhetskraven bör gälla också för dessa ' liksom skyldigheten att efter förmåga söka fullgöra en eventuell skade- ståndsskyldighet. Särskilda föreskrifter kommer väl normalt endast att bli aktuella när frigivningen är förenad med övervakning. men även i vissa andra fall kan en särskild föreskrift vara påkallad. Exempelvis kan det vara anledning att låta en särskild föreskrift kvarstå. om övervakningen skall upphöra innan prövotiden gått till ända. Möjligheter bör också finnas att. liksom vid skyddstillsyn. meddela föreskrifter om tid och sätt för fullgöran- de av skadeståndsskyldighet. En sådan föreskrift kan i många fall vara motiverad även när något övervakningsbehov inte föreligger. Kan en så- dan föreskrift antas motverka den frigivnes anpassning i samhället. bör den dock inte få meddelas.
För den som har dömts till skyddstillsyn får en särskild föreskrift medde- las om vad som skall gälla för övervakningen. Därvid får bl.a. anges på vilket sätt och i vilken omfattning den dömde skall hålla kontakt med övervakaren. Som jag redan tidigare ( avsnitt 2.348 ) har förutskickat föreslårjag i likhet med fängelsestraffkommittén att en möjlighet att med- dela föreskrifter av sådant slag införs även beträffande villkorligt frigivna.
Om en villkorligt frigiven ställts under övervakning bör. som jag redan har nämnt. övervakningen normalt upphöra efter ett år. Överstiger prövo-
Prop. 1982/83: 85 107
tiden ett är bör dock övervakningsnämnden vid misskötsamhct kunna besluta om längre övervakningstid liksom också förordna om övervakning av den som inte är underkastad sådan. Bl.a. med hänsyn härtill är det angeläget att det klart framgår av lagen att den frigivne är skyldig att på kallelse inställa sig hos skyddskonsulenten. Skyddskonsulenten måste un- der hela prövotiden ha praktiska möjligheter att undersöka den dömdes levnadsförhållanden. oavsett om övervakning pågår eller inte.
Vid sidan av ett förordnande om övervakning bör samma sanktionsmöj- ligheter föreligga när en frigiven inte iakttar vad som åligger honom obero— ende av om han står under övervakning eller inte. Så långt möjligt bör regleringen vidare överensstämma med vad som gäller i samband med skyddstillsyn. Samma regler bör således gälla i fråga om meddelande av föreskrift och beslut om varning. Även i fråga om omhändertagande bör bestämmelserna utformas på samma sätt. Beträffande det närmare inne- hållet i de här aktuella reglerna hänvisarjag till avsnitt 2.3.4.9 .
Som yttersta sanktion mot att den som dömts till skyddstillsyn allvarligt åsidosätter sina åligganden (utan att därför begå nytt brott) kan skyddstill- synen undanröjas. Beträffande den som har en löpande prövotid efter villkorlig frigivning finns f.n. i stället möjlighet att förverka den villkorliga ' frigivningen. '
Enligt nu gällande regler kan övervakningsnämnden förklara hela eller en del av den villkorligt medgivna friheten förverkad. Möjligheten till delförverkande infördes år 1979 med den uttryckliga motiveringen att längden av det förverkade straffet då kan ställas i direkt proportion till den visade misskötsamheten. Ett moment av "straffmätning" tillfördes härige— nom förverkandesanktionen. En motsvarande ändring har även gjorts i fråga om domstolsbeslut om-förverkande i samband med ny brottslighet. Dessa ändringar har inneburit uppenbara fördelar eftersom man numera kan anpassa sanktionen efter förhållandena i det enskilda fallet och undvi- ka en tillämpning som kan framstå som opåkallat hård eller orättvis.
Det helt övervägande antalet förverkanden meddelas av domstol i sam- band med lagföring för ny brottslighet. Det har från vissa håll ifrågasatts om inte möjligheten till_ förverkande borde begränsas till sådana situa- tioner. Det bör dock enligt min mening beaktas att den som blivit villkorligt frigiven fortfarande undergår en brottspåföljd. Särskilda krav måste därför kunna ställas på honom. Även om han inte har gjort sig skyldig till nya brott. kan han på ett mycket allvarligt sätt ha åsidosatt sina åligganden. För att åliggandena skall ha trovärdighet måste de på något sätt vara sanktionerade. Föreskrifter och varningar är ibland otillräckliga för detta ändamål. Det ställer sig då naturligt att som yttersta sanktion låta den som bryter mot de villkor som är förenade med den villkorliga frigivningen avtjäna en del av det reststraff han sluppit ifrån.
Å andra sidan måste det grundläggande krav som kan ställas på den frigivne vara att han avhåller sig från vidare brottslighet. Det bör inte vara
Prop. 1982/83: 85 108 I
så att han riskerar att utsättas för mer ingripande åtgärder vid en misssköt- samhet som inte innefattar brott än när så är fallet. Detta talar för att möjligheten till förverkande när någon ny brottslighet inte föreligger bör begränsas till omfattningen. I likhet med fängelsestraffkommittén förordar jag att förverkande i dessa fall skall begränsas till en tid av högst en månad. Det torde knappast kunna förekomma fall av misskötsamhct som inte innefattar nya brott men ändå är av så allvarlig art att de motiverar en längre tids frihetsberövande än en månad.
Förverkande bör alltid ses som en yttersta sanktion. En förutsättning för förverkande bör därför liksom hitintills vara att det kan antas att den frigivne inte kommer att låta sig rätta genom någon annan åtgärd som man kan vidta från frivårdens sida.
I de fall då förverkande beslutas är det å andra sidan angeläget att åtgärden kan verkställas snabbt. Liksom f.n. bör därför gälla att beslutet kan verkställas utan att den tidpunkt då det vinner laga kraft avvaktas, om annat ej förordnas (jfr 37 kap. lOå BrB).- Om den dömde är omhändertagen när beslutet meddelas. kan det därmed verkställas omedelbart. .vilket självfallet normalt är en fördel.
2.4. Nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården
2.4.1 Övervakningsnämnderna Departementsförslaget: Övervakningsnämnderna behålls. huvudsakli- gen för de domstolsliknande arbetsuppgifterna. Huvudansvaret för frivår- den läggs på skyddskonsulenterna. Nämndernas mera rutinbetonade ar- betsuppgifter överflyttas till skyddskonsulenterna. Fånge/sestrqffkumminéns förslag: Övervakningsnämnderna avskaffas. Nämndernas nuvarande arbetsuppgifter överflyttas till skyddskonsulen- terna och de allmänna domstolarna.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna avstyrker förslaget om - nämndernas avskaffande. Åtskilliga instanser förordar emellertid att de mera rutinbetonade arbetsuppgifterna överförs till skyddskonsulenterna. (Se bilaga 3 avsnitt 4.1.)
Skälför departementsförslaget: Övervakningsnämnderna i sin nuvaran- de form tillkom i samband med att brottsbalken trädde i kraft år 1965. Samtidigt tillskapades kriminalvårdsnämnden.
Övervakningsnämndernas organisation och arbetsuppgifter regleras främst genom bestämmelser i brottsbalken . lagen (1974: 203) om kriminal- vård i anstalt (KvaL), kungörelsen (1974: 248) med vissa föreskrifter röran- de tillämpningen av sistnämnda lag (KvalK), frivårdsförordningen och instruktionen (1964: 628) för övervakningsnämnderna.
En övervakningsnämnd består av fem ledamöter. Ordföranden skall vara lagfaren. Övriga ledamöter skall ha erfarenhet av ungdomsvård. ar- betsförmedling eller allmänna värv. Nämnden är beslutför med ordföran-
Prop. 1982/83: 85 _ _ 109
den och två andra ledamöter. I brådskande fall och i ärenden av mindre vikt får ordföranden ensam fatta beslut på nämndens vägnar. Beslutet skall sedan anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. Till sin hjälp har varje nämnd också en eller. om nämnden är särskilt arbetstyngd. två sekreterare. Dessa är i regel yngre jurister.
Nämndernas verksamhetsområde bestäms av regeringen. I stor ut- sträckning sammanfaller dessa områden med skyddskonsulentdistrikten. F.n. finns 49 nämnder. Fem av dessa är indelade på avdelningar. För avdelning gäller i tillämpliga delar samma bestämmelser som för nämnd.
Övervakningsnämndernas arbetsuppgifter består inom anstaltsvården huvudsakligen i prövning av ärenden rörande villkorlig frigivning och vistelse utom anstalt. Frågor om villkorlig frigivning avgörs beträffande den som undergår fängelse i högst ett år av övervakningsnämnd. medan beslut rörande den som dömts till längre straff skall fattas av kriminal- vårdsnämnden. I sådana fall föregås beslutet vanligen av yttrande från . övervakningsnämnden. Samma beslutsordning gäller för frågor om frigiv- ningspermission. dvs. permission under viss tid för att förbereda frigiv- ning. och om medgivande till vistelse utanför anstalt med stöd av 34å KvaL. dvs. placering för särskilda åtgärder som kan antas underlätta den intagnes anpassning i samhället. Huvudansvaret för anstaltsvården vilar i övrigt på kriminalvårdsstyrelsen. men det åligger nämnderna att göra besök vid anstalterna och skaffa sig kännedom om förhållandena.
Då det gäller kriminalvården i frihet har ledningsansvaret lagts på över- vakningsnämnderna. Till deras uppgifter hör att hålla regelbundet åter- kommande överläggningar med skyddskonsulenten om de övervaknings- fall som nämnden har hand om. I de fall övervakare inte har förordnats av domstol åligger det övervakningsnämnden eller. om kriminalvårdsnämn- den beslutar om villkorlig frigivning. denna nämnd att förordna överva- kare. Andra uppgifter som ankommer på övervakningsnämnden är entledi- gande av övervakare. överflyttning av övervakningen till annan nämnd. beslut om upphörande av övervakning samt förlängning och återuppta- gande av sådan. Nämnderna kan också meddela föreskrifter samt upphäva- och ändra givna föreskrifter eller meddela nya sådana. Vid misskötsamhct kan nämnderna tillgripa vissa sanktioner. Det gäller här — förutom medde- lande av föreskrifter — varning. förverkande av villkorligt medgiven frihet eller del därav samt framställning till åklagare om att denne skall föra talan vid domstol om undanröjande av skyddstillsyn. Om detär aktuellt att vidta åtgärd med anledning avmisskötsamhet. kan övervakningsnämnd i avvak- tan på vidare förordnande besluta att den dömde skall omhändertas. Slutli- gen handlägger övervakningsnämnden mindre ärenden såsom mottagande av nöjdförklaring. prövning av passtillstånd samt internationella frågor.
Övervakningsnämndernas arbetsformer och organisation har utretts i olika sammanhang. År 1975 avlämnade ("it'ervakningsnän;ndulredningen betänkandet Kriminalvårdens nämnder. Utredningen föreslog bl.a. .att
Prop. 1982/83: 85 | 10
frågor om villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden alltid skulle prövas i första instans av lokal nämnd liksom frågor om halvtidsfri- givning för dem som dömts till fängelse för en tid understigande två år. - Halvtidsfrigivning av dem som dömts till längre straff skulle emellertid prövas av central nämnd. Frågor rörande frigivningspermission och 34 %- vistelse skulle handhas av de organ som hade befogenhet att i första instans avgöra frågan om villkorlig frigivning.
Utredningen föreslog vidare att ledningsansvaret för frivården skulle övertas av andra kriminalvårdsorgan. Som motivering för detta anfördes att de lokala nämndernas uppgifter i detta hänseende kommit allt mer i skymundan genom den kraftiga utbyggnaden av skyddskonsulentorganisa- tionen och att nämnderna saknade resurser att "utöva en sådan lednings- funktion. Det direkta ansvaret för övervakningen skulle enligt utredningen i stället läggas på skyddskonsulenterna och ledningen av frivården utövas av regioncheferna samt i sista hand av kriminalvårdsstyrelsen. De lokala nämndernas befattning med frivårdsärenden skulle alltså begränsas till att meddela beslut om olika slags åtgärder som enligt brottsbalkens bestäm- melser kan vidtas mot frivårdsklientelet. Detta innebar att åtskilliga rutin- ärenden skulle överföras på skyddskonsulenten. Nämnderna skulle också befrias från insynsansvar i fråga om anstalterna.
Ungdomsfängelseutredningen föreslog år 1977 i sitt betänkande Till- synsdom att ansvaret för kriminalvården formellt skulle åvila skyddskon- sulenterna men att övervakningsnämnderna skulle finnas kvar och ha beslutanderätten i vissa för den dömde särskilt ingripande verkställighets- frågor. Nämnden skulle också vara fullföljdsinstans i frågor som hade avgjorts av skyddskonsulenten.
FångeIsestrajfkommirtén har enligt särskilda tilläggsdirektiv haft att utgå från att övervakningsnämnderna skulle avskaffas. Kommittén har med denna utgångspunkt förordat att även kriminalvårdsnämnden avskaf- fas. Kommitténs nu aktuella förslag innebär att nämndernas uppgifter fördelas mellan organ inom kriminalvården och de allmänna domstolarna. Domstolarna skall sålunda besluta om åtgärder som innebär frihetsberö- vande. dvs. omhändertagande, förverkande av villkorligt medgiven frihet samt undanröjande av skyddstillsyn. Framställning till domstol om sådana åtgärder skall göras av skyddskonsulenten. vilket såvitt gäller undanrö- jande av skyddstillsyn även skulle innebära att skyddskonsulentorganisa- tionen övertar en uppgift som nu faller på åklagarväsendet. Beslut om villkorlig frigivning skall fattas av regionchef eller styresman. Som framgår av det föregående ( avsnitt 2.2 ) blir det här som regel fråga om beslut enligt obligatoriska regler som inte förutsätter någon prövning i det särskilda fallet.
Kommittéförslaget innebär vidare att skyddskonsulenterna skall överta ansvaret för ledningen av frivården. Detsamma gäller, med undantag av de ärenden som förs till allmän domstol. nämndernas beslutandrätt i frågor
Prop. 1982/83: 85 111
rörande frivårdsklientelet. För att allmänheten skall tillförsäkras insyn i kriminalvården skall det finnas en lekmannanämnd inom varje kriminal- vårdsregion (se närmare härom avsnitt 2.4.4 ).
Fängelsestraffkommitténs förslag i denna del har mött stark kritik från remissinstanserna. De argument som främst anförts mot att nämnderna avskaffas är att de fungerar väl och utgör en garanti för rättssäkerheten. Man uttalar från flera håll farhågor för att en överflyttning till de allmänna domstolarna av de domstolsliknande uppgifter som nu faller på nämnderna skulle medföra tidsutdräkt vid beslutsfattandet och dessutom belasta dom- stolarna i en utsträckning som i varje fall i storstäderna skulle förutsätta personalförstärkning. De flesta instanser ställer sig emellertid positiva till förslaget att överföra mera rutinbetonade uppgifter på skyddskonsulen- terna.
Däremot möter utredningens förslag om att skyddskonsulenterna i viss utsträckning skulle komma att åläggas åklagaruppgifter massivt motstånd. Man har också framhållit värdet av att nämnderna har insyn i anstaltsför- hållandena. De instanser som ställer sig positiva till nämndernas avskaf- fande stöder sig i stort sett på de i betäkandet framlagda synpunkterna.
Själv vill jag först konstatera att det —'som också framhålls både i fängelsestraffkommitténs betänkande" och i de flesta remissvaren — står klart att övervakningsnämnderna på det hela taget har fungerat väl och utvecklat-smidiga. snabba och effektiva arbetsformer. Samtidigt synes enighet råda om att nämnderna i alltför hög grad belastas med rutinärenden liksom att nämndernas uppgift att leda frivårdsarbetet numera med hänsyn till deras organisation och frivårdens utveckling på de flesta håll har kommit att framstå som något av en formalitet.
När det gäller att bedöma om övervakningsnämnderna bör avskaffas eller om nuvarande ordning bör ändras på något annat sätt måste givetvis först övervägas hur de arbetsuppgifter som nämnderna f. n. har lämpligen bör handläggas i fortsättningen efter de materiella ändringar i fråga om påföljdssystemet somjag har föreslagit i det föregående.
Av remissvaren framgår att det råder delade meningar om huruvida tyngdpunkten i nämndernas verksamhet enligt nuvarande ordning kan sägas ligga på anstalts- eller på frivårdssidan. ! likhet med kriminalvårds- styrelsen anser jag själv att det — särskilt efter frivårdsförordningens tillkomst år 1977 — är på frivårdssidan som nämnderna har de allra vikti- gaste uppgifterna. Om det förslag till i princip obligatorisk halvtidsfrigiv- ning för flertalet fängelsedömda som jag tidigare har anmält genomförs. kommer vidare under alla omständigheter antalet anstaltsärenden som kan bli aktuella för prövning av övervakningsnämnd att reduceras högst vä- sentligt. Jag kommer därför att först behandla övervakningsnämndernas verksamhet inom frivården.
Beträffande den principiella frågan om nämndernas ledning av kriminal- vården i frihet ansåg. som jag tidigare har nämnt. redan övervaknings-
Prop. 1982/83: 85 1 lZ
nämndutredningen år 1975 att nämndernas organisation inte lämpar sig för denna funktion. Därefter har antalet klienter i frivården ökat kraftigt. Fängelsestraffkommittén konstaterar att de som undergår kriminalvård i frihet numera är så många att nämnderna med sina begränsade resurser saknar praktiska möjligheter att bilda sig någon uppfattning om den enskil- des behandling i varje särskilt fall och att i realiteten skyddskonsulenterna- har fått ett självständigt ansvar för frivårdsverksamheten. Kommittén anser mot denna bakgrund att det är-naturligt att även det formella ansva- ret för frivårdens ledning överförs på skyddskonsulenten.
Redan av vad jag har anfört i' avsnitt 2.3.4.2 framgår att jag ansluter mig till kommitténs uppfattning i denna del. Som tidigare angetts föreslårjag att det uttryckligen anges i brottsbalken att övervakningen och kriminal- vården i frihet i övrigt skall bedrivas under ledning av en skyddskonsulent. Ledningsfunktionen på högre nivå kommer då att falla på kriminalvårds- styrelsen OCh utövas i synnerhet genom dess regionehefer.
Vad därefter angår de särskilda arbetsuppgifter som f.n. åligger nämn- derna görjag följande bedömning.
Nämndernas befattning med vissa mera rutinbetonade uppgifter såsom förordnande och byte av övervakare samt överflyttande av övervakningen till annat distrikt framstår som regel som en ren formalitet. Något reellt inflytande över dessa ärenden har nämnden endast i sällsynta fall och dess befattning med ärendena framstår otvivelaktigt som en onödig omgång. De aktuella uppgifterna bör enligt min mening även formellt tillkomma skyddskonsulenten. som för närvarande i realiteten svarar för prövningen.
I avsnitt 2.3.5 har jag föreslagit att den nuvarande presumtionen för att en villkorligt frigiven skall stå under övervakning ersätts av en regel som medger en mera förutsättningslös prövning av behovet i det särskilda fallet. Uppgiften att bedöma huruvida den frigivne skall stå under övervak- ning utgör naturligtvis inte något rutinärcnde. men det synes mig ligga närmast till hands att även den uppgiften normalt ankommer på skydds- konsulenten. som ju har goda förutsättningar att bedöma denna fråga. Skyddskonsulenten bör dock i tveksamma fall kunna hänskjuta en sådan fråga till övervakningsnämndens avgörande och denna bör också självstän- digt kunna ta upp frågan till prövning.
De uppgifter som jag har angett nu kan alltså i normala fall med fördel anförtros åt andra organ än övervakningsnämnderna. Betydligt svårare blir bedömningen när det gäller de på nämnderna ankommande åtgärder som är av mera ingripande karaktär för den dömde. främst då omhändertagande med stöd av 26 kap. 22 & eller 28 kap. 11 & BrB. förverkande av villkorlig frigivning (26 kap. 19 & BrB) och ansökan om undanröjande av skyddstill- syn (28 kap. 8 & BrB). men även meddelande av särskild föreskrift (26 kap. 15 å och 28 kap. 6 & BrB) och varning (26 kap. 18 å och 28 kap. 7 & BrB). Fängelsestraffkommittén har föreslagit att omhändertagande och förver- kande av villkorlig frigivning skall beslutas av domstol efter ansökan av
Prop. 1982/83: 85 1 13
skyddskonsulenten. medan ansökan om undanröjande av skyddstillsyn och meddelande av föreskrifter och varning enligt förslaget skulle åligga skyddskonsulenten.
Vad först angår omhändertagande skulle det dock sannolikt som remiss- instanserna har påpekat i många hänseenden vara opraktiskt att förlägga beslut om sådana ingripanden till allmän domstol. I sin nuvarande utform- ning får omhändertagandeinstitutet användas när nämnden överväger att vidta vissa angivna åtgärder. nämligen att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad, göra framställning om undanröjande av skyddstillsyn. förordna om övervakning eller meddela föreskrift eller varning. Ofta nog torde emellertid det egentliga syftet med omhändertagandet vara att genom omedelbart ingripande förhindra pågående missbruk eller annan asocial livsföring för att därigenom få tillfälle att planera för vård eller annan lämplig åtgärd beträffande den omhändertagne. En vanlig orsak till ett omhändertagande är i praktiken också att personen i fråga är försvunnen eller annars undandrar sig kontakt med övervakaren.
I avsnitt 2.3.4_9 harjag föreslagit att uttryckliga regler införs om möjlig- het till omhändertagande i dessa i praktiken förhållandevis vanliga situa- tioner. Det finns enligt vad erfarenheten visari synnerhet inom skyddskon- sulentdistrikten i de största kommunerna i allmämhet en del klienter. särskilt missbrukare. som under övervakningstiden blir omhändertagna ett flertal gånger. De är i regel väl kända av nämndens ledamöter, något som medför att handläggningen kan bli smidig och obyråkratisk. Inte sällan — t.ex. då klienten har försvunnit från ett behandlingshem och det är en uppenbar fara för återfall i missbruk — är beslutet brådskande och måste fattas av ordföranden ensam. Särskilt i storstadsdistrikt fattas sådana beslut ibland även efter arbetstidens slut och på helger. Även upphävande av omhändertagandebesluten'kan vara brådskande. Detta gäller särskilt som omhändertagandebesluten många gånger inte behöver verkställas. eftersom den som avses med beslutet kommer till rätta eller den planerade åtgärden visar sig ändå kunna komma till stånd.
Det är enligt min mening högst tveksamt om ärenden av den typ som avses nu lämpligen bör handläggas av allmän domstol. De är till sin natur knappastjudiciella ärenden i vanlig mening och risken är att den smidighet i handläggningen som förhållandena kräver då skulle gå förlorad. [ synner- het vid de största tingsrätterna skulle problem säkerligen uppkomma, bl. a. på grund av ärendeanhopningen vid dessa. I själva verket ser jag det som en så stor fördel att dessa ärenden kan handläggas av övervakningsnämn- derna att jag anser redan detta utgöra ett mycket starkt skäl för att nämn- derna bör behållas.
Ansökan om undanröjande av skyddstillsyn förekommer relativt sällan. Till en del beror säkerligen detta på att skyddskonsulenterna och nämn- derna i stor utsträckning — inte sällan efter långvarigt motivationsarbete med ett eller flera omhändertaganden — lyckas komma tillrätta med före- 8 Riksdagen 1982/83. 1 mm!. Nr 85
Prop. 1982/83: 85 114
kommande problem genom mindre ingripande åtgärder. vanligtvis behand- ling mot miSsbruk. Möjligheten till undanröjande fungerar då som ett påtryckningsmedel som kan bidra till att motivera den dömde till samarbe- te. Detta är sannolikt särskilt verkningsfullt när det framförs av nämnden. som genom sin domstolsliknande sammansättning ofta kan få en större auktoritet i förhållande till klienterna än skyddskonsulenten. som ju hand- har det egentliga behandlingsarbetet. Även om beslutsomgången i de fall då undanröjande av skyddstillsyn aktualiseras otvivelaktigt kan framstå som komplicerad. anserjag det från de angivna synpunkterna värdefullt att nuvarande ordning i huvudsak behålls. Motsvarande aspekter kan anläg- gas på förverkande av villkorlig frigivning på grund av misskötsamhet. ett institut som ju tillämpas mycket sparsamt och där nämnderna f.n. själva har befogenhet att fatta besluten.
I likhet med kriminalvårdsstyrelsen anser jag vidare helt allmänt att övervakningsnämndernas verksamhet är av stor betydelse för frivårdsar- betet. Genom sina ingripanden kan nämnderna ofta medverka till att fort- satt brottslig verksamhet förhindras och att sådana åtgärder kommer till stånd att frihetsberövande påföljder kan undvikas. Jag delar också krimi- nalvårdsstyrelsens uppfattning att nämndernas möjlighet till agerande utan tidsutdräkt och den kännedom som de ofta har i frågorna om övervak- ningsklicntelet är ägnade att ge ökad trovärdighet åt kriminalvården i frihet med åtföljande ökad benägenhet hos domstolarna att använda icke frihets- berövande påföljder. Dessutom erbjuder nämnderna en naturlig plattform för medborgerlig insyn i kriminalvården.
Till detta kommer som jag redan delvis har varit inne på att övervak- ningsnämndernas uppgifter såvitt avser de mera ingripande sanktionerna enligt min mening inte på ett lika ändamålsenligt sätt skulle kunna fullgöras vid de allmänna domstolarna. Jag delar också den av många remissinstan- ser framförda uppfattningen att det skulle kunna medföra nackdelar för frivårdsarbetet om skyddskonsulenterna skulle åläggas att överta vissa av de uppgifter som i dag ankommer på åklagarväsendet. Med beaktande av det anförda har mina överväganden lett mig till den slutsatsen att det inte skulle vara välbetänkt att avveckla övervakningsnämnderna. En annan sak är att flera skäl — däribland även statsfinansiella — talar för att nämnderna får en ändrad organisation. Redan på den vägen kan en inte obetydlig utgiftsminskning åstadkommas. Jag återkommer i det följande till den frågan.
Om man alltså utgår från att övervakningsnämnderna behålls. bör lämp- ligen sådana frivårdsfrågor där beslutet kan vara av repressiv karaktär eller annars av mera ingripande betydelse för den dömde läggas på nämnderna. Hit hör till en början som redan nämnts beslut om omhändertagande eller förverkande samt framställning om undanröjande av skyddstillsyn. Andra sådana ärenden är beslut om särskilda föreskrifter. upphävande av sådana och meddelande av nya föreskrifter (26 kap. 15 och 16 åå och 28 kap. 6 5
Prop. 1982/83: 85 115
BrB) och meddelande av varning samt beslut om att övervakningen skall förlängas utöver ett år eller att den skall återupptas (26 kap. 18 å och 28 kap. 7 & BrB). Detsamma gäller vissa frågor om passtillstånd och återkal- lelse av pass (19. 21 och 24 55 passlagen).
Vad anstaltsvården beträffar har jag tidigare ( avsnitt 2.2 ) förordat en ordning som innebär att villkorlig frigivning efter halva strafftiden blir obligatorisk för intagna som har dömts till fängelse på viss tid understi- gande två år under förutsättning att verkställigheten pågått minst två månader. Att fastställa tidpunkten för frigivningen bör lämpligen i dessa fall ankomma på kriminalvårdsstyrelsen. Det kan ske redan i strafftidsre- solutionen. Övervakningsnämndernas uppgifter i dessa hänseenden kom- mer alltså att falla bort.
Det bör emellertid ankomma på övervakningsnämnden att för den kate— gori intagna som undergår fängelse på kortare tid än två år bestämma om placering utanför anstalt med stöd av 34 & KvaL. I fråga om sådana beslut enligt brottsbalken som i egentlig mening har rättsverkan gentemot den dömde bör nämnden även vara överinstans i förhållande till skyddskonsu- lenten. Nämnden bör vidare på dennes eller eget initiativ eller på begäran av den dömde kunna ta upp sådana ärenden av detta slag som normalt handläggs av skyddskonsulenten.
Enligt sin instruktion skall övervakningsnämnderna genom besök vid kriminalvårdsanstalterna skaffa sig kännedom om förhållandena och göra framställning till kriminalvårdsstyrelsen om eventuella missförhållanden. Detta är en viktig uppgift. och den bör enligt min mening fortfarande ankomma på nämnderna. Väsentligt är bl.a. att nämnderna i samband med sådana besök bildar sig en uppfattning om hur bestämmelserna om isole- ringsåtgärder tillämpas (jfr JuU 1980/81z8 s. 16).
Till vissa ytterligare frågor om övervakningsnämndernas uppgifter får jag återkomma i specialmotiveringen.
2.4.2. Kriminalt'årdsnämnden
Deparrcmantsjörsluget: Kriminalvårdsnämnden bibehålls med uppgift att fatta beslut om villkorlig frigivning m.m. beträffande dem som har dömts till fängelse i två år eller mer samt att vara överprövningsinstans i förhållande till övervakningsnämnderna i ärenden som rör villkorligt fri- givna.
F (inge/sestraHkammitténs förs/ag: Kriminalvårdsnämnden avskaffas. Remissinsmnserna: Endast ett fåtal remissinstanser har direkt uttalat sig om kriminalvårdsnämnden. Dessa har emellertid som regel förordat att nämnden bibehålls med i huvudsak arbetsuppgifter av det slag som anges i departementsförslaget. (Se bilaga 3 avsnitt 4.2 .)
Skäl-för deparlementsförslaget: Kriminalvårdsnämndens arbetsuppgif- ter regleras främst genom brottsbalken och dess promulgationslag (16 .5) jämte kungörelsen (1965: 625) om inskränkning i övervakningsnämnds be-
Prop. 1982/83: 85 1 16
fogenhet att pröva fråga om villkorlig frigivning. lagen om kriminalvård i anstalt och instruktionen (1981 : 234) för kriminalvårdsnämnden.
Nämnden består av fem ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete. I ärenden som angår kriminalvårdsnämndens administration är nämnden beslutför med ordfö- rande och två andra ledamöter. I andra ärenden krävs för beslutförhet att nämnden är fulltalig. Ordföranden har i brådskande fall och i ärenden av mindre vikt befogenhet att besluta ensam på nämndens vägnar.
Kriminalvårdsnämnden prövar frågor om villkorlig frigivning beträffan- de dem som avtjänar fängelse i mer än ett år. liksom frågor om frigivnings- permission och s.k. 34 .S-vistelse beträffande denna kategori. I övrigt fungerar nämnden huvudsakligen som överprövningsinstans för övervak- ningsnämndernas beslut i frågor som rör fängelsedömda.
Fängelsestraffkommittén har som en konsekvens av sina förslag beträf- fande villkorlig frigivning och övervakningsnämnderna föreslagit att även kriminalvårdsnämnden avskaffas. De remissinstanser som har motsatt sig dessa förslag har som regel också uttalat sig för att kriminalvårdsnämnden behålls. 1 övrigt har endast ett fåtal instanser uttalat sig direkt om kriminal- vårdsnämnden.
I avsnitt 2.2.5 har jag förordat ett avsteg från principen om halvtidsfri- givning med sikte på det klientel som undergår fängelse i två år eller mer för brottslighet som har riktat sig mot eller medfört påtaglig fara för liv eller hälsa.
Villkorlig frigivning skall enligt förslaget i dessa fall kunna ske först efter två tredjedelar av strafftiden, om påtaglig risk för fortsatt brottslighet av samma slag bedöms föreligga. För att en enhetlig tillämpning skall kunna åstadkommas är det av vikt att den prövning som här blir aktuell görs av en central, från kriminalvårdsmyndigheterna fristående nämnd med lekman- narepresentanter. Erfarenheterna från den nuvarande kriminalvårdsnämn- den är goda och denna bör därför behållas och även i fortsättningen pröva ärenden om villkorlig frigivning av dem som dömts till långa straff. I samband med frigivningen bör nämnden som nu fastställa prövotid och vid behov också kunna meddela särskilda föreskrifter. Bestämmelser om detta bör tas in i brottsbalken . vilket innebär att den provisoriska reglering som nu finns i balkens promulgationslag och den därtill hörande kungörelsen kan upphävas. Nämden bör liksom hittills också pröva ärenden som avser frigivningspermission (33 & KvaL) och placering utanför anstalt med stöd av 34 & KvaL för den kategori som avses här. Skillnaden gentemot nuva- rande ordning blir bl.a. att gränsen för nämndens prövning förskjuts från att avse dem som är dömda till fängelse i mer än ett år till att avse dem som har dömts till fängelse i två år eller mer. något som är ägnat att medföra en betydande minskning av nämndens arbetsbörda.
Slutligen bör kiminalvårdsnämnden liksom hittills vara överprövningsin- stans med avseende på beslut som övervakningsnämnd har meddelat be- träffande villkorligt frigivna (37 kap. 7 & BrB).
Prop. 1982/83: 85 1 17
Hänvisningar till S2-4-2
2.4.3. Nämndernas verksamhetsområden och sammansättning samt hu- vudmannaskap. Frågan om medborgerlig! inflytande
Departementsförslaget: Antalet nämnder minskas ungefärligen med hälften. Deras verksamhetsområden anpassas i huvudsak till landstingsin- delningen. I storstäderna och vid behov i övrigt inrättas avdelningar. Nämnderna består av ordförande. vice ordförande och ytterligare minst tre ledamöter. Ordförande och vice ordförande. som båda skall vara lagfarna och ha erfarenhet som domare. utses av regeringen. Övriga ledamöter och ersättare utses genom val som förrättas av landsting eller kommunfullmäk- tige. Kriminalvårdsnämndens sammansättning lämnas oförändrad. Krimi- nalvårdsstyrelsen blir huvudman för nämnderna.
Fängelsestraff/tornmitténs förslag: Kommittén har med sin utgångs- punkt att nämnderna bör avskaffas ej berört dessa frågor.
Remissinstanrerna: Ett fåtal remissinstanser har haft synpunkter på nämndernas organisation. Dit hör kriminalvårdsstyrelsen. Såväl de förslag som kriminalvårdsstyrelsen har fört fram som de synpunkter som har angetts från andra håll överensstämmer i huvudsak med departementsför- slaget. (Se bilaga 3 avsnitt 4.4 .)
Skäl för departementsförslaget: Av vad jag tidigare har anfört framgår att övervakningsnämndernas arbetsuppgifter kommer att minska väsent- ligt dels genom att de befrias från mera rutinbetonade uppgifter och dels genom att prövningen av frågor om villkorlig frigivning i de allra flesta fall kommer att ankomma på andra organ. Kriminalvårdsstyrelsen och krimi- nalvårdsnämnden har ansett att antalet nämnder. f.n. 49. torde kunna minskas med hälften. Även jag anser detta vara en rimlig bedömning. Det ankommer på regeringen att meddela bestämmelser om nämndernas verk- " samhetsområden. och det är min avsikt att senare anmäla denna fråga. om riksdagen godtar föreliggande förslag. Jag vill emellertid förutskicka att en omorganisation som jag ser det bör innebära att antalet nämnder bestäms till 24 och att deras verksamhetsområden i huvudsak följer landstingsindel- ningen. 1 storstadslänen liksom i övrigt där det visar sig erforderligt bör nämnderna kunna arbeta på avdelningar. Även antalet avdelningar bör i princip kunna nedbringas med ungefärligen hälften i förhållande till nuva- rande organisation.
Nämnderna bör som nu bestå av fem ledamöter. I likhet med vad övervakningsnämndutredningen föreslog anserjag emellertid att den nuva- rande ordningen med ordförande och särskild ersättare för denne bör ersättas av ett system där ordförande och vice ordförande ingår som ledamöter i nämnden. Detta innebär att såväl ordföranden som vice ordfö- randen kan delta i arbetet samtidigt. Redan f.n. har ju ordföranden och hans ersättare regelmässigt ett nära samarbete. men de är enligt nuvarande ordning förhindrade att delta i samma beslut. Denna olägenhet undanröjs genom den föreslagna ordningen. Såväl ordföranden som vice ordföranden bör vara jurister med erfarenhet av domartjänstgöring och utses av rege-
Prop. 1982/83: 85 ' 118
ringen. Liksom hittills bör tillfällig ordförande kunna förordnas om både ordföranden och vice ordföranden har förfall. Beträffande sådan ordföran- de bör gälla samma krav som för ordinarie ordförande. Av praktiska skäl bör tillfällig ordförande förordnas av kriminalvårdsstyrelsen. som enligt vad jag skall återkomma till bör vara huvudman för nämnderna. och inte som nu av hovrätten.
Nuvarande ordning innebär att övriga ledamöter utses av länsstyrelsen. Enligt uttrycklig föreskrift i lagen skall de ha erfarenhet av "ungdomsvård eller arbetsförmedling eller eljest av allmänna värv". Det är utan tvekan så — som flera övervakningsnämnder anfört i sina remissvar — att dessa nämndledamöter ofta har varit mycket engagerade i verksamheten och genom personliga insatser kunnat medverka till lämpliga åtgärder för klien- terna. Genom sina befattningar i arbetslivet har de också många gånger haft kännedom om klienterna.
Vad jag har föreslagit beträffande övervakningsnämndernas uppgifter innebär emellertid att nämndernas verksamhet begränsas till mera dom- stolsliknande funktioner. Redan övervakningsnämndutredningen. vars för- slag beträffande nämndernas arbetsuppgifter i detta hänseende huvudsakli- gen överensstämmer med vad jag här har förordat. framhöll att det med en sådan ordning var naturligt'att nämndernas sammansättning utformades efter förebild av vad som gäller för tingsrätterna och att lekmannaledamö- terna borde utses genom val. Liknande tankegångar har framförts i flera av de nu aktuella remissvaren-. Sålunda anser såväl kriminalvårdsstyrelsen och kriminalvårdsnämnden som LO att lekmannanämnderna bör vara politiskt valda. Själv finner jag det mycket väsentligt att man här tar tillvara möjligheten att åstadkomma ett politiskt förankrat medborgerligt inflytande i kriminalvårdens verksamhet.
Enligt min mening bör de tre ledamöter som förutom ordföranden och vice ordföranden skall ingå i nämnden utses genom val. En vid remissbe- handlingen av övervakningsnämndutredningens betänkande från några håll framförd invändning att man då skulle förlora den sakkunskap som f. n. tillförs nämnderna genom de nuvarande ledamöterna synes inte bäran- de. Dels kan man utgå från att även rent politiskt valda lekmän företrädes- vis kommer att vara personer med kunskap och engagemang i sociala frågor. dels är detju på skyddskonsulentorganisationen som ansvaret vilar att hålla kontakt med olika myndigheter och organ vilkas verksamhet berör frivårdsklientelet.
För valbarhet bör gälla i huvudsak samma regler som för nämndemän. Valbar bör sålunda den vara som är myndig svensk medborgare och kyrkobokförd inom nämndens verksamhetsområde och som inte har fyllt eller under mandatperioden fyller 70 år. Lagfaren domare. åklagare. polis- man eller advokat eller densom annars har till yrke att föra andras talan inför rätta bör inte få väljas till ledamot eller suppleant. Vid val till nämn- deman gäller att den som är befattningshavare vid domstol inte får utses.
Prop. 1982/83: 85 119
Detta bör inte gälla vid val till ledamöter av övervakningsnämnd: i stället bör föreskrivas att kriminalvårdstjänstemän inte får väljas till sådana leda- möter.
Val av ledamöter och suppleanter bör förrättas av kommunfullmäktige. om nämndens verksamhetsområde omfattar endast en kommun. och an- nars av landstinget. Om det inom nämndens verksamhetsområde även finns en kommun som inte ingår i landstingskommun. bör valet förrättas av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen fastställer efter befolkningstalen. Man får därmed samma principer för valet som riksdagen har ställt sig bakom när det gäller val till polisstyrelser (se prop. l980/8l: 13 s. 63—66). Mandatperioden bör anpas- sas till vad som gäller för politiska val i allmänhet och alltså utgöra tre år. Jag återkommer till den närmare regleringen i specialmotiveringen.
Kriminalvårdsnämndens sammansättning bör vara oförändrad. vilket innebär att nämnden består av ordförande och ytterligare fyra ledamöter jämte ersättare. Liksom hittills bör de utses av regeringen.
Enligt nuvarande organisation är nämnderna direkt underställda rege- ringen. Administrativa bestämmelser om nämndverksamheten finns i de särskilda instruktionerna. l organisatoriskt hänseende har nämnderna dock en viss anknytning till kriminalvårdsverket. Sålunda tillhandahåller kriminalvårdsstyrelsen lokaler och kanslipersonal. Ktiminalvårdsverket ombesörjer också utbetalning av arvoden till nämndernas ledamöter.
Övervakningsnämndutredningen fann att avsaknaden av en central för- valtningsmyndighet i åtskilliga hänseenden varit till nackdel för nämnder- nas verksamhet. Ett bärande skäl för att underställa nämnderna en central förvaltningsmyndighet skulle enligt utredningen vara att myndigheten då kunde tillhandahålla information och vidta andra åtgärder av administrativ karaktär för att eliminera de olikheter i tillämpningen som kunde finnas nämnderna emellan. Med hänsyn till den anknytning nämnderna redan har till kriminalvårdsverket föreslog utredningen att kriminalvårdsstyrelsen skulle vara chefsmyndighet för nämnderna och i denna egenskap ha det högsta inseendet över verksamheten.
Frågan om huvudmannaskap för nämnderna har vid remissbehandlingen berörts av kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen har föreslagit att huvudman- naskapet skall ligga på domstolsverket. '
I likhet med övervakningsnämndutredningen och kriminalvårdsstyrel- sen finnerjag det angeläget att nämnderna får en central förvaltningsmyn- dighet som huvudman. Behovet av information och samordning är redan nu stort och kommer snarast att öka. inte minst med tanke på att den utveckling inom straffrättens och kriminalpolitikens områden som nu på- går kan komma att leda till åtskilliga lagändringar och kriminalpolitiska reformer inom de närmaste åren. Även viss administrativ rationalisering har från olika håll efterlysts för nämndernas del.
Med hänsyn till det nära samarbete nämnderna har och alltjämt kommer
Prop. 1982/83: 85 120
att ha med anstaltsledning och skyddskonsulent och till den gemensamma administration med kriminalvårdsverket som redan nu förekommeri vissa hänseenden finnerjag det naturligt att kriminalvårdsstyrelsen blir huvud- man för nämnderna. Som övervakningsnämndutredningen har påpekat innebär detta att den centrala ledningen och samordningen blir begränsad till handläggningen av administrativa frågor. Nämnderna kommer givetvis — liksom domstolarna i förhållande till domstolsverket — att förbli helt- självständiga i sin handläggning av enskilda ärenden inom ramen för sin verksamhet (jfr 11 kap. 75 regeringsformen).
Jag föreslår alltså att såväl övervakningsnämnderna som kriminalvårds- nämnden får kriminalvårdsstyrelsen som central förvaltningsmyndighet. Jag räknar med att styrelsen inte behöver några särskilda resurser för detta ändamål.
2.4.4 Behövs ytterligare lekmannaorgan? Departementsförslaget: Några ytterligare lekmannaorgan utöver över- vaknings- och kriminalvårdsnämnderna bör f.n. inte inrättas. Fånge/sestraUItommitténs förslag: Förtroendemannanämnder beståen- de av uteslutande lekmän inrättas för varje kriminalvårdsregion med upp- gift att svara för samhällets insyn i verksamheten. Ledamöterna bör vara sex till antalet och utses genom val av landsting eller. i vissa fall. kommun- fullmäktige. Remissinstanserna ställer sig genomgående negativa till utredningens förslag. huvudsakligen med hänvisning till att de nya nämnderna inte skulle få några meningsfulla uppgifter. (Se bilaga 3 avsnitt 4.3.) Skäl för departementsförslaget: Frågan om ökat medborgerligt inflytan- de inom kriminalvården har diskuterats ingående under senare år. F. n. förekommer lekmannamedverkan i kriminalvårdsstyrelsens styrelse. Vi- dare finns en betydelsefull lekmannainsyn genom de ca 9000 lekmän som är förordnade som övervakare. Vad gäller övervakningsnämnderna. vars uppgifter jag nyss har redogjort för. kan visserligen dessas icke lagfarna ledamöter knappast sägas representera ett förtroendeinflytande i egentlig mening med hänsyn till de regler som f.n. gäller om deras utseende och kvalifikationsvillkor. Vissa ytterligare former för lekmannamedverkan finns emellertid inom anstaltsorganisationens samrådsorgan. nämligen nämnden för arbetsmarknads- och fackliga frågor (NAFF). nämnden för idrotts-. bildnings- och besöksverksamhet (NIB) och nämnden för andlig vård (NAV). Dessa nämnder har inga beslutsfunktioner utan fungerar som rådgivande och förslagsställande organ i förhållande till anstaltsledningen. De har dock en viss insyn i anstaltsverksamheten. Förutom av de förut nämnda utredningarna har frågan om medborgerligt inflytande diskuterats bl.a. av frivårdens storstadsutredning i betänkandet (Ds Ju 1976: 9) Frivård i storstad . Frågan har också tagits upp i betänkan- det (SOU 1977: 76) Personalen vid kriminalvårdens anstalter. där den s. k.
Prop. 1982/83: 85 121
Alexandersonska utredningen föreslog att styrelser med lekmannaleda- möter skulle inrättas som ledningsorgan vid anstalterna och kriminalvårds- regionerna. Denna fråga har ytterligare övervägts av fängelsestraffkommit- tén. som emellertid har kommit till slutsatsen att förtroendemannastyrelser av denna karaktär inte kan tillförsäkras ett tillräckligt arbetsunderlag utan genomgripande förändringar i den nuvarande kriminalvårdsorganisa— tionen. För detta skulle krävas långtgående decentraliseringsåtgärder. som i sin tur förutsätter en grundläggande översyn och som dessutom torde vara förenade med åtskilliga kostnader. Lekmännens medverkan skulle. menar fängelsestraffkommittén. inom nuvarande organisation i realiteten inskränka sig till insyn i verksamheten. En organisation som också formellt inriktas enbart på insyn skulle därför på ett ärligare sätt spegla de faktiska förhållandena. Då insyn enligt fängelsestraffkommitténs synsätt dessutom är det väsentligaste ändamålet med lekmannamedverkan inom kriminal- vården har kommittén föreslagit att regionala lekmannanämnder inrättas med uteslutande uppgift att svara för insyn i anstalts- och frivården. Uppgiften skulle fullgöras genom besök på varje myndighet inom nämn- dens område minst en gång om året.
En så gott som enhällig remissopinion. omfattande även majoriteten av de remissinstanser som är positiva till tanken att avskaffa övervaknings- och kriminalvårdsnämnderna. har avstyrkt fängelsestraftkommitténs för- slag. Den huvudsakliga motiveringen är att de föreslagna nya nämnderna inte skulle få några meningsfulla arbetsuppgifter.
Jag delar givetvis fängelsestraffkommitténs uppfattning om vikten av en medborgerlig insyn i kriminalvårdens verksamhet. Behovet av en sådan insyn blir tillgodosett. om övervakningsnämndernas sammansättning nu enligt mitt förslag ändras så att politiskt valda förtroendemän kommer att ingå i nämnderna. Som en särskild fördel serjag att nämndernas besluts- funktioner även ger ett underlag för en löpande verksamhet. Härtill kom- mer den insyn som utövas av kriminalvårdsstyrelsens styrelse. lekman- naövervakare och de nämnder. NAFF. NIB och NAV, som fungerar inom vissa speciella områden. Något behov av en ny nämnd med den samman- sättning och de funktioner som föreslagits i fängelsestraffkommitténs be- tänkande finns därför enligt min mening inte f.n. Jag vill emellertid i sammanhanget understryka att det som jag ser det är viktigt att en decen- tralisering inom kriminalvårdsverket sker i all den utsträckning det är möjligt och lämpligt. Vissa åtgärder av detta slag har redan genomförts. bl. a. på grundval av betänkandet (Ds Ju 1979: 9) Kriminalvårdsstyrelsens organisation. och ytterligare överväganden i denna riktning pågår. Frågan om styrelser på regional och lokal nivå inom kriminalvården kan därför komma att tas upp på nytt.
Prop. 1982/83: 85 122
2.5 Ikraftträdande m. m.
De ändringar i brottsbalken som här har förordats bör träda i kraft den 1 juli 1983. Beträffande frågan om övergångsbestämmelser fårjag hänvisa till specialmotiveringen.
De föreslagna ändringarna i brottsbalken föranleder ändringar i en del andra författningar. främst med hänsyn till de utvidgade lednings- och beslutsbefogenheter som avses tillkomma skyddskonsulenterna. 1 de be- stämmelser i lag som här är aktuella rör det sig dock huvudsakligen om rena konsekvensändringar. som inte kräver någon närmare motivering och beträffande vilka det får anses uppenbart att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. En remiss till lagrådet i ämnet synes därför böra begrän- sas till de ändringar som behöver göras i — förutom brottsbalken— lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken. lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m.m.. lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt samt lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister. Det är min avsikt att ta upp övriga lagändringar i samband med att jag efter lagrådets hörande anmäler frågan om proposition till riksdagen.
Hänvisningar till S2-4-3
- Prop. 1982/83:85: Avsnitt 4.1
3 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken .
2. lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken .
3. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m.m..
4. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.
5. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.
4 Speeialmotivering
4.1. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
26 kap. 6 5
Denna bestämmelse behandlas i den allmänna motiveringen under av- snitt 2.2.4 och 2.2.6.
Första stycket
Enligt stycket blir den nya huvudregeln för villkorlig frigivning att sådan frigivning skall ske när halva tiden har avtjänats. Denna regel har dock två undantag. av vilka det ena behandlas i andra stycket och det andra. som avser den situationen att påtaglig risk för återfall i särskilt farlig brottslig- het föreligger. behandlas i 7 5.
Prop. 1982/83: 85 123
Liksom f. n. föreskrivs vidare att frigivning inte får ske förrän verkstäl- ligheten har pågått minst två månader liksom att villkorlig frigivning inte heller får ske från fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 & eller från ett förvandlingsstraff för böter.
Andra stycket
Stycket ger möjlighet att senarelägga villkorlig frigivning. om den dömde begär det. Ett skäl för en intagen att göra detta kan vara att han önskar att det straff som han undergår skall sammanläggas med ett nytt fängelsestraff som kan väntas bli verkställbart kort efter det att villkorlig frigivning skulle ha ägt rum. Självfallet avses emellertid inte den dömde ha någon ovillkorlig rätt att få frigivningen uppskjuten. Regelmässigt bör t. ex. inte frigivningen få uppskjutas. om skälet är att den dömde önskar fördröja verkställighet av ett utvisningsbeslut.
26 kap. 7 lå
Paragrafen, som behandlas under avsnitt 2.2.5 i den allmänna motive- ringen, tar sikte på fall när någon har dömts till fängelse i lägst två år för särskilt allvarlig brottslighet som har riktats emot eller medfört fara för liv eller hälsa. Exempel på sådana brott är mord. dråp. våldtäkt. vissa former av grovt rän. grov misshandel och mordbrand samt terroristdåd av olika slag. Även grov narkotikabrottslighct hör givetvis hit.
Regleringen [första stycket överensstämmer i allt väsentligt med den ordning som f.n. tillämpas i praktiken och som närmare har beskrivits i prop. 1980/81 : 76 s. 59—61. Avsikten är att det beträffande alla intagna som har dömts till fängelse i lägst två år skall göras en särskild prövning innan halva tiden har avtjänats av huruvida den dömdes brottslighet kan anses hänförlig till sådan farlig kriminalitet som nyss har angetts och om i så fall påtaglig risk kan anses föreligga för att den dömde efter frigivningen fortsätter brottslighet av samma slag. Bedöms så vara fallet. får den dömde inte friges villkorligt förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats, såvida ej återfallsrisken vid senare prövning inte längre anses påtaglig. Vid bedömningen av frågan om villkorlig frigivning sedan två tredjedelar av tiden avtjänats skall förutom återfallsrisken beaktas verkningarna av fort- satt frihetsförlust för den dömde och förutsättningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försättas efter frigivningen. Det har förutsatts att villkorlig frigivning som regel äger rum på tvåtredjedelsdagen eller. beroende på omständigheterna, att den intagne då åtminstone erhåller frigivningspermission. Den senare lösningen bör liksom nu väljas. om den dömdes frigivningsförhållanden inte är tillfredsställande ordnade på tvåtrcdjedelsdagen.
Vid tillämpningen bör hållas i minnet att det från de intagnas sida upplevs närmast som en rättighet att få lämna anstalten i vart fall på tvåtredjedelsdagen. Någon sådan rättighet föreligger givetvis inte, men det
Prop. 1982/83: 85 124
är uppenbart att särskilt starka skäl måste föreligga för att hålla kvar en intagen i anstalt även efter tvåtredjedelstidens utgång.
Bedömningen av om påtaglig risk för återfall i samma sorts farliga brottslighet som tidigare skall anses föreligga får som påpekats i tidigare förarbeten (prop. l980/8l:76 s. 60) ske på grundval av dels arten av den aktuella brottsligheten. dels sådana omständigheter som uttalad aggressivi- tet gentemot personal eller medintagen under anstaltstiden. brott under permissioner samt eventuellt uttalande av läkare. Ett annat typfall som har särskild betydelse vid våldsbrottslighet representeras av den kategori som kan hänföras till vad man brukar kalla farliga alkoholister. Både vid vålds- brottslighet och vid narkotikakriminalitet synes man också böra fästa avseende vid att det aktuella brottet eventuellt har utgjort återfall i farlig brottslighet. Vid narkotikabrottslighet bör naturligtvis vidare beaktas om det rör sig om en person som har intagit en ledande ställning i en särskild organisation för brottsligheten eller annars under längre tid har bedrivit sådan brottslighet som affärsverksamhet och uppenbart har inrättat sitt liv med tanke på fortsatt narkotikahantering i vinningssyfte. Om den dömde står under åtal för eller annars är övertygad om narkotikalangning efter domen. bör även detta inverka på prövningen.
Å andra sidan bör framhållas att det här gäller beslut om fortsatt frihets- berövande av ingripande betydelse för den dömde och att det därför måste fordras att de omständigheter som föreligger i det särskilda fallet verkligen är sådana att man kan tala om en "påtaglig" risk för återfall i brottslighet av aktuellt slag. Har den dömde kommit in i ordinarie permissionsgång eller överförts till öppen anstalt och saknas uppgifter om permissionsmiss- bruk eller misskötsamhet under anstaltsvistelsen. torde det som regel inte finnas skäl att anse att återfallsrisken är påtaglig. Motsvarande aspekter kan anläggas på fall där den dömde har fått s.k. frigång eller särskild placering enligt 34 5 lagen om kriminalvård i anstalt.
I andra stycket anges för tydlighetens skull till en början att första stycket gäller även om domen avser också annan brottslighet än som avses i stycket. Har någon dömts till ett gemensamt fängelsestraff för t. ex. grovt narkotikabrott och stöld och bedöms påtaglig risk föreligga för återfall i grov narkotikabrottslighet får han inte friges villkorligt förrän han har avtjänat två tredjedelar av den sammanlagda strafftid som har bestämts i domen. Sker däremot samtidig verkställighet för ett fängelsestraff som avses i första stycket och ett annat fängelsestraff. skall 6 &" tillämpas med avseende på sistnämnda straff. Den som exempelvis genom två skilda domar har ådömts fängelse i tre år för grovt narkotikabrott och fängelse i ett år för stöld kan sålunda, när risk för återfall i grov narkotikabrottslighet bedöms föreligga. bli villkorligt frigiven tidigast efter (2/3 )( 3 år + 1/2 )( l år=) två är sex månader. om domarna verkställs samtidigt. Detta torde överensstämma med kriminalvårdsnämndens nuvarande praxis.
lx) ' 'Jl
Prop. 1982/83: 85 1
26 kap. 9 5
Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4. 2.2.5 och 2.4) är avsikten att övervakningsnämnderna skall befrias från uppgiften att besluta om villkorlig frigivning. För dem som har dömts till fängelse i två år eller på längre tid skall emellertid enligt förslaget frågor om villkorlig frigivning prövas av kriminalvårdsnämnden. Det gäller alltså här fall där en tillämpning av 7 5 kan aktualiseras. Som förut har sagts behålls för det klientel som här avses i huvudsak nuvarande ordning. Genom att gränsen sätts vid två år begränsas dock kriminalvårdsnämndens verksamhetsområ- de i förhållande till vad som gäller f. n. Enligt den med stöd av 16 & lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken utfärdade kungörelsen (SFS 1965z625) är gränsen f.n. ett år. Den skillnaden gentemot nuvarande ordning föreligger vidare att den nuvarande regeln tar sikte på det straff som den dömde undergår. medan förslaget tar sin utgångspunkt i den strafftid som har ådömts av domstolen. Föreligger samtidigt till verkstäl- lighet två straff som var för sig understiger men tillsammans uppgår till två år eller mer. skall alltså kriminalvårdsnämnden inte pröva frågan om villkorlig frigivning. Detsamma gäller i fråga om den" som efter förverkande av villkorligt medgiven frihet från ett straff på två år eller däröver tas in i anstalt för verkställighet av en straffåterstod som understiger två år. Den här angivna ordningen har valts för att onödig belastning på kriminalvårds- nämnden skall undvikas.
Om ett av två fängelsestraff som samtidigt förekommer till verkställighet är på lägst två år prövas dock frågan om villkorlig frigivning från den sammanlagda strafftiden av kriminalvårdsnämnden oavsett längden på det andra straffet. Detta har för tydlighetens skull uttryckligen angetts i lagtex- ten.
] övriga fall bestäms enligt förslaget tidpunkten för villkorlig frigivning av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman som styrelsen bestämmer. Av- sikten är att tidpunkten skall anges i den s.k. strafftidsresolution som styrelsen utfärdar (se avsnitt 4.3 ).
Slutligen föreskrivs i andra stycket att beslut om villkorlig frigivning som inte har gått i verkställighet kan ändras. om den dömde begär att frigivning- en skall uppskjutas. Beträffande beslutsordningen gäller vad som före- skrivs i första stycket.
Ett beslut om villkorlig frigivning kan också ändras om det påkallas av ändrade förhållanden. Fråga kan t. ex. vara om att en ny dom skall beford- ras till verkställighet.
26 kap. 10 &
F.n. gäller enligt paragrafen. som behandlas under avsnitt 2.3.5 i den allmänna motiveringen. att det i beslut om villkorlig frigivning skall fast- ställas en prövotid om minst ett och högst tre år eller. om den tid som vid frigivningen återstår av straffet överstiger tre är. högst fem år. Enligt den
Prop. 1982/83: 85 126
nya lydelsen blir prövotiden alltid ett år i de fall då tidpunkten för villkorlig frigivning fastställs genom beslut av kriminalvårdsstyrelsen. När villkorlig frigivning sker genom beslut av kriminalvårdsnämnden kan däremot fast- ställas en längre tid. högst tre år. beroende på den frigivnes personliga förhållanden, strafftiden och omständigheterna i övrigt.
26kap. 11 &
F.n. är huvudregeln enligt denna paragraf. som behandlas under avsnitt 2.3.5 i den allmänna motiveringen. att den frigivne skall stå under övervak- ning. Enligt förslaget skall förordnande om övervakning meddelas endast i de fall då det finns anledning att anta att ett behov av övervakning förelig- ger. Frågan om ett sådant behov föreligger skall bedömas utifrån såväl övervakningens hjälp- och stödfunktion som dess kontrollfunktion. Till grund för bedömningen av behovet av hjälp och stöd ligger de förhållanden som väntar den intagne efter frigivningen. Kan det antas att han kommer att leva under oordnade förhållanden på ett sätt som gör att risken för ny kriminalitet är stor. talar naturligtvis detta för att övervakning sätts in. Därvid får bl.a. uppmärksammas den intagnes eventuella missbruk av alkohol eller narkotika liksom om han vanligtvis umgås i kretsar där erfarenhetsmässigt risken för återfall i brottslighet är stor. Om den intagne själv önskar ha en övervakare, bör naturligtvis detta beaktas vid prövning- en.
I allmänhet är det också naturligt att längden av fängelsestraffet beaktas när man överväger om den dömde skall ställas under övervakning eller inte. Anledning att underlåta ett förordnande om övervakning synes i linje med vad kriminalvårdsstyrelsen har anfört vid remissbehandlingen som regel finnas vid villkorlig frigivning från fängelse i sex månader eller kortare tid.
Bedömningen av om den frigivne skall ställas under övervakning eller inte ankommer på skyddskonsulenten. Meddelar denne förordnande om övervakning. skall övervakningen pågå tills ett år av prövotiden har förflu- tit. räknat från prövotidens början. Detta gäller även när förordnande om övervakning inte meddelas i samband med frigivningen utan först någon tid därefter. Efter ettårstidens utgång upphör övervakningen i princip automa- tiskt. men tiden kan förlängas genom beslut enligt 18 &. Av 37 kap. 7 & framgår att även övervakningsnämnden kan besluta att den som har blivit villkorligt frigiven skall ställas under övervakning.
26 kap. 12 5
I denna paragraf. som behandlas i avsnitt 2.3.4.2 i den allmänna motive- ringen. anges f.n. att övervakningen "handhaves" av övervaknings- nämnd. Häri anses ligga att övervakningsnämnderna —— vid sidan av sin befogenhet att ingripa med olika åtgärder mot frivårdsklientelet — har en allmän uppgift att leda frivården. I denna ledningsfunktion ligger ett ansvar
»Prop. 1982/83: 85 ' 127
för att övervakningen sker på ett ändamålsenligt sätt liksom en befogenhet att ge skyddskonsulenterna anvisningar och direktiv för frivårdsarbetet.
Förslaget innebär att övervakningen — liksom kriminalvården i frihet i övrigt — ställs direkt under skyddskonsulentens ledningsansvar. Övervak- ningsnämndernas ledningsfunktion avses sålunda upphöra. Den ledning av frivårdsarbetet på nivån över skyddskonsulenten som givetvis behövs även i fortsättningen ankommer på kriminalvårdsverket. närmast genom regioncheferna. I paragrafen anges vidare att skyddskonsulenten förordnar övervakare.
Enligt andra meningen kan skyddskonsulenten förordna en eller flera personer att biträda vid övervakningen. Ett sådant förordnande kan vara motiverat exempelvis med hänsyn till klientens bostads- eller arbetsförhål- landen. Det kan också bli aktuellt beträffande särskilt krävande klienter. Att fler än ett biträde förordnas bör dock givetvis höra till undantagen.
Systemet med övervakarbiträde öppnar möjlighet till alternativa tillsyns- former. som innebär ett visst bistånd med tillsyn av den dömde utan övertagande av hela det ansvar-som ett övervakningsuppdrag innebär. Därigenom ökas möjligheterna att få varje övervakning individuellt utfor- mad efter den dömdes särskilda situation.
Det torde vara förhållandevis ovanligt att skyddskonsulenten själv är övervakare. Med hänsyn härtill har paragrafen ändrats redaktionellt.
26 kap. 13 5
Den allmänna motiveringen till denna bestämmelse återfinns i avsnitt 2.3.4.7 och 2.3.5 . 1 första meningen har gjorts en redaktionell ändring med hänsyn till att den nuvarande presumtionen för att den som är villkorligt frigiven skall stå under övervakning har tagits bort. Vidare har i meningen tillagts att den frigivne skall. om han står under övervakning. hålla överva- karen underrättad inte bara om sin bostad och arbetsanställning utan också om andra förhållanden av betydelse för övervakningen. Med hänsyn till det förstärkta innytandet över övervakningen från skyddskonsulenten och vederbörande handläggare på skyddskonsulentcxpeditionen som förut— sätts har angetts att klienten i den mån det har bestämts dessutom kan åläggas upplysningsplikt gentemot konsulenten eller annan person.
26 kap. 14 5
Bakgrunden till det nya andra stycket behandlas i avsnitt 2.3.1 . Första meningen avses reglera frivårdens arbetsuppgifter och ansvarsområde. För den som står under övervakning skall skyddskonsulenten genom till- syn av den dömde och genom förmedling av stöd och hjälp verka för att han inte återfaller i brott och för att hans anpassning i samhället även i övrigt främjas. Tillsynen omfattar inte bara själva övervakningen av klien- ten utan också de formella åtgärder som står till frivårdens förfogande för att få klienten att följa de regler som gäller för honom. I enlighet med den
Prop. 1982/83: 85 128
s.k. normaliseringsprincipen skall kriminalvårdens klienter få del av sam- ma serviceutbud som är avsett för andra medborgare, och frivårdens uppgift blir då att förmedla det stöd och den hjälp som den dömde har rätt till. Det yttersta ansvaret för klientens sociala situation vilar alltså inte på frivården. Den service som frivården skall förmedla till klienten är den som kan erhållas från samhället och från klientens omgivning. Dessutom skall naturligtvis frivården i all möjlig mån bistå klienten med personliga insat- ser. Syftet med alla frivårdens åtgärder skall vara att motverka att klienten återfaller i brott och verka för hans rehabilitering.
1 andra meningen av stycket anges att skyddskonsulenten skall fortlö- pande hålla sig underrättad om den dömdes livsföring och om hans förhål- landen i övrigt. Enligt fängelsestraffkommitténs förslag skulle detta gälla även för det fall att den dömde inte står under övervakning. Att ställa tipp ett-generellt krav av detta slag i lagen får dock anses vara orealistiskt. Någon regel av denna innebörd har alltså inte tagits upp i departements- förslaget. Skyddskonsulenten har givetvis ändå ett visst ansvar även för de frivårdsklienter som inte står under övervakning. så länge prövotiden varar. Detta kan aktualiseras exempelvis för det fallet att en särskild föreskrift står kvar fastän övervakningen har upphört.
I syfte att skyddskonsulentens arbete med och kontroll av de frigivna skall underlättas har i ett nytt tredje stycke föreskrivits en skyldighet för den frigivne att på kallelse inställa sig hos konsulenten. Denna skyldighet gäller även för fall då den dömde inte står under övervakning.
26 kap. 15%
Den allmänna motiveringen till denna bestämmelse återfinns i avsnitten 2.348 och 2.3.5.
Iförsta styr-ket har möjligheten enligt punkt 2 att meddela föreskrifter angående utbildning eller arbetsanställning kompletterats på det sättet att en föreskrift av aktuellt slag också skall kunna meddelas i fråga om annan förvärvsverksamhet än arbetsanställning. Kompletteringen tar alltså sikte på egna företagare och andra som inte täcks av begreppet "arbetsanställ- ning". Till ett nytt tredje stycke har överförts den f. n. endast på skyddstill- synsdömda tillämpliga bestämmelsen om kontaktföreskrift i nuvarande 28 kap. 6 att. Denna bestämmelse är. till skillnad från vad som gäller om övriga särskilda föreskrifter. tillämplig endast på den som står under över- vakning. Det tillägget har gjorts att föreskriften kan innebära kontaktskyl- dighet även med skyddskonsulenten. inte som nu endast övervakaren. Beträffande 'skyldigheten att lämna underrättelse om utevaro från arbets- plats eller liknande har den nuvarande bestämmelsen modifierats så till vida att skyldigheten inte behöver fullgöras "omedelbart". För vissa situa- tioner kan det nämligen som fängelsestraffkommittén har uttalat sägas att det nuvarande kravet är väl högt ställt.
Prop. 1982/ 83: 85 129
I
26 kap. 165
Särskilda föreskrifter skall som nu i princip meddelas av övervaknings- lnämnden. I den nya lydelsen av paragrafen har emellertid angetts att skyddskonsulenten får meddela en föreskrift av aktuellt slag för tiden intill dess nämnden har beslutat i frågan. Vidare får kriminalvårdsnämnden meddela en sådan föreskrift i beslut om villkorlig frigivning. _
26 kap. 185
Vid misskötsamhet från den dömdes sida som inte är av så allvarligt slag att 19.5 är tillämplig har övervakningsnämnden enligt förevarande paragraf f.n. möjlighet att meddela särskild föreskrift eller varning samt att för- ordna om övervakning. De ändringar som här föreslås skall ses mot bak- grund av att den föreslagna lydelsen av 11 & innebär att övervakningen i princip skall upphöra efter ett år. Förevarande paragraf ger emellertid nämnden möjlighet dels besluta att övervakningen skall pågå under viss längre tid_ dels — om den frigivne inte står under övervakning — besluta om sådan för viss tid. Den nya övervakningstiden skall anges i beslutet. I båda fallen gäller givetvis att övervakningen skall upphöra senast vid prövotidens utgång. För det fall att nämnden förehar ett ärende innan ett år av prövotiden har förflutit och den frigivne inte har ställts under övervak- ning genom skyddskonsulentens försorg kan nämnden redan med stöd av 37 kap. 7å förordna om övervakning till ettårsfristens utgång. Detta gäller också för fall då misskötsamhct inte föreligger.
26 kap. 195
Den allmänna motiveringen till denna bestämmelse återfinns i avsnitt 2.3 4
Enligt den nya lydelsen av paragrafen har möjlighet till förverkande av villkorligt medgiven frihet på grund av misskötsamhet utan samband med ny brottslighet maximerats till att avse en månad. Högst en månad av den villkorligt medgivna friheten får alltså förverkas vid varje beslutstillfälle. Vid upprepade fall av misskötsamhet kan vaije gång upp till en månad förverkas.
26 kap. 22%
F.n. kan enligt denna paragraf. som behandlas i avsnitt 2.3.4.9 och 2.3.5 i den allmänna motiveringen. omhändertagande beslutas av övervaknings- nämnd. när det uppkommer fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad eller att vidta åtgärd som avses i 185. Uppenbart är att tillfälligt omhändertagande i många fall kan vara den lämpligaste åtgärden även i situationer när den dömde till följd av alkohol- eller narkotikamiss- bruk har råkat in i en situation som han inte själv har förmåga att klara upp. Syftet med omhändertagandet bör då vara att bereda den dömde läkar- vård, nykterhetsvård eller annan vård som han behöver. Omhänderta- 9 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 85
Prop. 1982/83: 85 130
gande bör också kunna ske. om den dömde under längre tid har undandra- git sig övervakning och befinner sig på okänd ort. lett sådant fall bör syftet med omhändertagandet vara att möjliggöra en utredning om den dömdes aktuella förhållanden. I praktiken tillämpas omhändertagandeinstitutet inte sällan på detta sätt redan f.n.. ofta med goda resultat. Förutsättningar- na för omhändertagande har därför utvidgats i enlighet med vad som nyss har sagts. Avsikten är emellertid fortfarande att omhändenagandet skall fylla en funktion i behandlingsarbetet. Till skillnad från vad som har föreslagits av frivårdskommittén är det alltså inte meningen att omhänder- tagandet skall användas som en rent repressiv åtgärd vid misskötsamhet.
I en andra mening i första stycket har tagits in en uttrycklig erinran om att ett förordnande om omhändertagande skall omprövas så ofta anledning till det föreligger.
26 kap. 23 å
I paragrafen anges att om villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad vad som förverkas skall anses som ett nytt straff med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning. Skulle en förverkad straffåterstod uppgå till två år eller mer. prövas sålunda frågan om ny villkorlig frigivning av kriminal- vårdsnämnden.
Det kan undantagsvis inträffa att villkorligt medgiven frihet förklaras helt eller delvis förverkad av domstol utan att nytt fängelsestraff samtidigt ådöms. Om den som är villkorligt frigiven under prövotiden begår ett nytt brott som inte är av alltför allvarlig art. kan det t.ex. någon gång vara lämpligt att domstolen tillämpar 34 kap. 1 .5 l BrB och förordnar att tidigare ådömt fängelsestraff skall avse även det nya brottet samt förklarar den villkorligtmedgivna friheten helt eller delvis förverkad, således utan att döma till nytt straff. I ett sådant fall får f.n. enligt förevarande paragrafs andra mening ny villkorlig frigivning äga rum utan någon bestämd tids- gräns. Teoretiskt skulle sålunda frigivning kunna ske omedelbart. om de allmänna förutsättningarna härför föreligger. Enligt uttalande i prop. 1978/ 79:212 (s. 73) är det emellertid givet att övervakningsnämnden i fall av denna typ också har anledning att beakta syftet med förverkandeförkla- ringen. något som naturligtvis ofta kan leda till den bedömningen att frigivningen inte skäligen bör få ske förrän efter viss tid.
Om en övervakningsnämnd har förklarat villkorligt medgiven frihet för- verkad pä grund av misskötsamhet. får också ny villkorlig frigivning ske utan någon bestämd tidsgräns.
Den nu berörda regleringen har stundom vållatviss osäkerhet i praxis. Enligt vad som har anförts under 6 & är avsikten att i fortsättningen villkor- lig frigivning från kortvariga fängelsestraffi princip skall ske utan någon individuell prövning. Med hänsyn härtill och till att möjligheten att för- verka på grund av misskötsamhet enligt förslaget maximeras till en månad synes det mest följdriktigt att undantaget i andra meningen av förevarande
Prop. 1982/83: 85 . l3l
paragraf slopas. De vanliga reglerna om villkorlig frigivning blir då fullt ut tillämpliga även i fall då endast en förverkad straffåterstod avtjänas. Detta innebär bl.a. att förverkande på upp till två månader i sin helhet skall avtjänas och att vid längre förverkanden frigivning i princip skall ske sedan halva strafftiden har avtjänats.
27 kap. 1 %
l överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motivering- en ( avsnitt 2.3.3 ) har paragrafens avfattningjämkats något med syfte till en början att den inte skall ge underlag för orealistiska förväntningar på kriminalvårdens effekter. Det nuvarande rekvisitet att det skall finnas grundad anledning anta "att övervakning eller annan mera ingripande åtgärd ej erfordras" för att avhålla den tilltalade från vidare brottslighet har sålunda tagits bort. I stället föreskrivs som en förutsättning för att villkorlig dom skall kunna meddelas att det inte med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns grundad anledning anta att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Härigenom har också det nuvarande kravet på god prognos mildrats något. Avsikten härmed är att villkorlig dom skall kunna få ett ökat utrymme, i synnerhet vid tillfäl- lighetsbrottslighet.
Ändringarna i andra stycket är redaktionella.
27 kap. 2.5 Ändringen innebär i sak att maximiantalet dagsböter för fall då böter kombineras med villkorlig dom höjs från 120 till ISO.
28 kap. l &
Beskrivningen i denna paragraf av förutsättningarna för att döma till skyddstillsyn har jämkats. Ändringarna behandlas i avsnitt 2.3.4 .! i den allmänna motiveringen. Syftet är på samma sätt som gäller för den ändring som har föreslagits under 27 kap. 1.5 att lagen inte skall ge underlag för orealistiska förväntningar på kriminalvården. Men ändringen innebär ock- så att det klarare markeras att enbart ett behov hos lagöverträdaren av t. ex. mer eller mindre tillfällig socialhjälp inte är tillräckligt för att döma honom till skyddstillsyn. Sådana behov skall tillgodoses av andra sam- hällsorgan än kriminalvården. För skyddstillsyn bör krävas att det finns ett klart samband mellan lagöverträdarens behov av övervakning och risken för återfall. Den ändrade avfattningen gör det också klart att frivårdens insatser skall vara huvudsakligen inriktadejust på att motverka risken för återfall.
28 kap. 2 5
Ändringen innebär i sak att maximiantalet dagsböter för fall då skydds- tillsyn kombineras mcd böter höjs från 120 till 180.
Prop. 1982/83: 85 . 132
28 kap. 3 &
Innehållet i denna och de två följande paragraferna behandlas i avsnitt 2.3.4.10 i den allmänna motiveringen.
[ det nya andra stycket föreskrivs att domstolen får förordna att fängelse som har ådömts jämte skyddstillsyn skall verkställas utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft. Stycket tar främst sikte på fall då ett uppskov med verkställigheten av fängelsestraffet kan antas få negativ effekt för behandlingsarbetet inom ramen för .skyddstillsynen. Självfallet bör stycket tillämpas med särskild försiktighet. om den tilltalade har be- stritt vad som har lagts honom till last i åtalet eller det av annan grund finns anledning anta att han kan komma att överklaga domen. Skulle talan ändå föras mot en dom i vilken förordnande av angivet slag har meddelats". följer av 19.5 första stycket lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbal- ken att den tilltalade. om han är intagen i kriminalvårdsanstalt. skall anses som häktad. Denna bestämmelse. jämförd med-51 kap. 8å RB. innebär också att högre rätt får möjlighet att meddela inhibition av ett förordnande om omedelbar verkställighet.
28 kap. 4 &
Enligt vad som föreslås i Så skall en dom på skyddstillsyn i regel börja verkställas omedelbart. Rätten får dock förordna att övervakningen skall anstå till dess domen har vunnit laga kraft mot den dömde. ] fråga om utgångspunkten för beräkning av prövotiden bör med hänsyn härtill lämpli- gen gälla att prövotiden skall räknas från den dag då påföljden börjar verkställas. Vad som har sagts nu gäller även-i det fallet att den tilltalade samtidigt har dömts till fängelse och detta oavsett om fängelsepåföljden verkställs omedelbart eller ej. Avsikten är givetvis att skyddskonsulenten och övervakaren liksom f.n. skall arbeta med ärendet även under tid då den dömde undergår ett kortvarigt fängelsestraff av detta slag.
28 kap. Sä
Den allmänna motiveringen till denna paragraf återfinns i avsnitt 2.3.4.4 och 2.3.4 .]0.
Som nyss har angetts innebär den nya huvudregeln ijörsta styrke! av denna paragraf att övervakningen på grund av en dom på skyddstillsyn skall börja redan den dag då domen meddelades. Domstolen får dock förordna att övervakningen skall anstå till dess domen har vunnit laga kraft mot den dömde. Vid övervägande om ett sådant förordnande skall medde- las får. förutom behandlingsaspekter. beaktas sådana omständigheter som i vad mån den tilltalade har bestritt åtalet eller det annars finns anledning anta att han kan komma att överklaga domen. Att däremot åklagaren kan antas komma att föra talan mot domen torde inte utgöra skäl för att skjuta upp verkställigheten.
Prop. 1982/83: 85 , l33
I tredje meningen av första stycket har angetts att. om talan förs mot domen. högre rätt får förordna att vidare verkställighet inte får äga rum. Att till skillnad från vad som har föreslagits i 28 kap. 3 % en uttrycklig regel härom är nödvändig sammanhänger med att den omedelbara verkställighe- ten av övervakningen kommer till stånd direkt till följd av lag och inte genom domstols förordnande. Rättegångsbalkens bestämmelser om inhibi- tion blir då inte tillämpliga. Om verkställighet av en tingsrättsdom på skyddstillsyn pågår och hovrätten efter fullföljd dömer till annan påföljd eller frikänner den tilltalade. bör hovrätten — om det inte redan har skett — inhibera verkställigheten och förordna att inhibitionsbeslutet skall gälla till dess hovrättens dom har vunnit laga kraft.
Självfallet bör ett inhibitionsbeslut sändas till den skyddskonsulent som ansvarar för övervakningen. Bestämmelser om detta avses bli meddelade som verkställighetsföreskrifter.
Till skillnad från frivårdskommittén har jag ej funnit skäl att föreslå en regel enligt vilken den som har dömts till skyddstillsyn och som fullföljer talan mot domen skall betraktas som häktad i målet. Klart är emellertid att mål där inhibition kan bli aktuell bör handläggas med skyndsamhet.
Andra stycket innebär att den nuvarande regeln om att övervakningen normalt skall upphöra när två år av prövotiden har förflutit ersätts av en bestämmelse enligt vilken övervakningen i princip alltid skall pågå ett år utan möjlighet till förkortning och utan annan möjlighet till förlängning än den som följer av 7 och 9 ååå. .
Som har uttalats i den allmänna motiveringen är det naturligtvis mycket väsentligt att övervakningen kommer i gång så fort som möjligt under den från'återfallssynpunkt mest riskabla tiden och att den generella förkort- ningen av övervakningstiden utnyttjas genom att resurserna inriktas på en effektivare och intensivare insats under denna tidsperiod.
Det kan tänkas förekomma-att högre rätt enligt första stycket tredje meningen meddelar inhibitionsbeslut och sedan ändå dömer den tilltalade till skyddstillsyn. ldessa — sannolikt rätt sällsynta — fall bör den tid under vilken verkställighet inte ägt rum ej räknas in i vare sig prövotiden eller övervakningstiden. En regel om detta ges i tredje stycket, som också blir ' tillämpligt i vissa andra situationer. t.ex. den att hovrätten efter att ha inhiberat verkställigheten av en pågående skyddstillsyn frikänner den till- talade och denne sedan döms till skyddstillsyn av högsta domstolen. Av- sikten är att inhibitionsbeslut skall antecknas i kriminalregistrct (se avsnitt 4.5). vilket ger möjlighet att vid ny lagföring räkna fram prövotiden.
28 kap. 6 &
Förslaget innebär i förhållande till gällande rätt den förändringen att huvudregeln blir att domstolen. om den dömer till skyddstillsyn. skall förordna övervakare redan i domen. Detta skall ses mot bakgrund av angelägenheten av att övervakningen kommer i gång så snart som möjligt.
Prop. 1982/83: 85 134 -'
Domstolen bör som regel inte underlåta att meddela ett sådant förordnande annat än i fall då verkställigheten av övervakningen uppskjuts. Det förut- sätts därför att personundersökningen alltid innehåller ett förslag till över- vakare. Om annan lösning inte är möjlig. får den handläggare som på . skyddskonsulentexpeditionen ansvarar för ärendet föreslås.
De bestämmelser om befogenhet för övervakningsnämnden att meddela särskild föreskrift om vad som skall gälla för övervakningen som f.n. finns i 6aå har flyttats till 26 kap. IS 5 tredje stycket. Avsikten är att föreskrifter av detta slag inte heller i fortsättningen skall kunna meddelas redan i domen. Med hänsyn härtill har en redaktionell ändring gjorts i tredje meningen.
28 kap. 7 &
Beträffande den ändring som föreslås i denna paragraf fårjag hänvisa till vad som har anförts vid 26 kap.— 18 5.
28 kap. llå
Ändringarna motsvarar dem som har gjorts i 26 kap. 22 5.
—31 kap. lå
Bötesmaximum i andra stycket har höjts från 120 till 180 dagsböter.
34 kap. 5 och 65.5
Ändringarna är föranledda av att bötesmaximum vid kombinationsdo- mar har höjts.
Andra stycket av 34 kap. 65, som inte har ändrats. innebär bl. a. att en domstol. som enligt 34 kap. ] ä 1 förordnar att en tidigare ädömd skyddstill- syn skall avse nya brott. har möjlighet att besluta att den dömde skall stå under övervakning under viss tid utöver den ettårsperiod som är den normala liksom att. om övervakningen redan har upphört. förordna om sådan för viss tid. Det torde ofta — beroende på tidpunkten för lagföringen — vara befogat att ett sådant förordnande meddelas. Domstolen måste då ange hur länge övervakningen skall pågå. Av praktiska skäl kan det inte sällan vara lämpligt att föreskriva att övervakningen skall pågå till prövoti- dens slut.
37 kap. l 5 Första stycket
Som har angetts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.4.3 ) är avsikten att i samband med en omorganisation av övervakningsnämnderna övergå till en ordning enligt vilken nämnderna får större verksamhetsområden än f.n. och antalet nämnder till följd härav minskas. Det bör som nu ankom- ma på regeringen att bestämma om landets indelning i verksamhetsområ- den för övervakningsnämnderna. Någon särskild indelningsgrund synes
Prop. 1982/83: 85 . . 135
inte behöva tas in i lagen. Självfallet är avsikten att den administrativa indelning som i övrigt gäller för rättsväsendet skall beaktas.
Någon särskild nämnd för handläggning av ärenden rörande personer som har dömts till fängelse finns f.n. inte och det synes knappast heller finnas något behov härav. Bestämmelsen härom har därför utgått.
Andra stycket
Ändringen innebär att det nuvarande systemet med särskild ersättare för ordföranden byts ut mot en ordning enligt vilken vice ordförande utses som ledamot i nämnden. Det har den fördelen att vice ordföranden kan delta i nämndens arbete inte bara då ordföranden har förhinder. Därmed skapas bättre förutsättningar för kontinuitet i verksamheten. Den aktuella ändringen i paragrafen har föreslagits av övervakningsnämndutredningen i betänkandet Kriminalvårdens nämnder.
37 kap. 2 5 Första stycket
I stycket har gjorts de ändringar som betingas av övergången till ett system med vice ordförande i övervakningsnämnderna. Vidare har angetts att i de fall tillfällig ersättare för ordföranden skall utses. det ankommer på kriminalvårdsstyrelsen att förordna ersättare. Förslaget bygger även i den- na del på vad som har förordats i det förut nämnda betänkandet Kriminal- vårdens nämnder och är förestavat av praktiska skäl.
Andra stycket
Som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3) är avsikten att de ledamöter i nämnden som inte är lagfarna skall utses genom val. Samma ordning för val av ledamöter har föreskrivits som enligt riksdagens principbeslut angående omorganisation av polisväsendet (prop. 1980/ 81: 13. JuU 1980/8lz24. rskr l98()/81:210) skall gälla för polisstyrelserna. Det innebär att det ankommer på kommunfullmäktige att förrätta valet. om övervakningsnämndens verksamhetsområde omfattar endast en kommun.- och annars på landstinget. Om det inom nämndens verksamhetsområde finns en kommun som inte ingår i landstinget. skall valet förrättas av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. Slutligen anges i stycket att. om del av län ingår i övervakningsnämnds verksamhetsområde. det ankommer på länsstyrelsen att fastställa antalet ledamöter och ersättare för varje sådan del.
Tredje stycket
I detta stycke. som innehåller bestämmelser om mandattiden. har vidtagits den ändringen att mandatperioden bestämts såsom vid politiska val i allmänhet. dvs. till tre år.
Prop. 1982/83: 85 136
Fjärde stycket Stycket innehåller en bestämmelse öm möjlighet att begära proportio- nellt val vid utseende av ledamöter och ersättare i övervakningsnämn-
derna. Rörande tillämpningen av bestämmelserna om proportionellt val kan hänvisas till prop. 1980/81'. 185.
Femte stycket.
1 stycket anges att, när ledamot och ersättare skall utses. övervaknings- nämnden skall göra anmälan därom till den som skall utse honom.
37 kap. 3 &
Paragrafen innehåller bestämmelser om valbarhetsvillkor för ledamöter och ersättare i övervakningsnämnderna. Föreskrifterna överensstämmer i ston sett med dem som gäller för nämndemän enligt 4 kap. 6.5 rättegångs- balken.
Nuvarande 315 får enligt förslaget beteckningen 4 &.
37 kap. 4 &
Paragrafen motsvarar nuvarande 37 kap. 3 5. 1 första meningen hargjorts en redaktionell ändring med hänsyn_till att kriminalvårdsnämndens uppgifter bestäms. förutom av 7 5 i förevarande kapitel. av 26 kap. 9 & första stycket första meningen. Vidare har beaktats att kriminalvårdsnämnden har uppgifter även enligt andra författningar såsom exempelvis passlagen(1978: 302).
37 kap. 7 5 Första stycket
Stycket reglerar förhållandet mellan skyddskonsulenten och övervak- ningsnämnden. Den allmänna motiveringen återfinns i avsnitt 2.3.4.2 och 2.4.1. Den som är villkorligt frigiven kan enligt stycket påkalla "prövning hos övervakningsnämnden av vissa beslut som skyddskonsulenten enligt brottsbalken kan meddela i frågor som rör påföljden. Det gäller här beslut enligt 26 kap. 11 å angående övervakning. enligt 12.5 andra meningen angående förordnande (resp. entledigande eller byte) av övervakare och enligt 13 å andra meningen om skyldighet för den dömde att hälla annan än övervakaren underrättad om sin livsföring. Däremot avses inte sådana beslut som enbart grundar sig på den allmänna bestämmelsen om frivår- dens uppgifter i 26 kap. 14 å andra stycket. t. ex. angående penningbidrag åt klienterna eller om utbildningsinsatser. För omprövning av beslut av den arten lämpar sig inte de domstolsliknande former som en handläggning inför övervakningsnämnden erbjuder. Av 38 kap. 13 % framgår emellertid att en skyddskonsulents beslut i en fråga av sistnämnda slag kan ändras av kriminalvårdsstyrelsen.
Enligt stycket gäller vidare att övervakningsnämnden självmant får ta
Prop. 1982/83: 85 137
upp ett beslut som har meddelats av skyddskonsulenten enligt någon av de nyssnämnda bestämmelserna till omprövning och i övrigt fatta beslut i ett ärende vars avgörande enligt dessa bestämmelser ankommer på skydds- ' konsulenten. Konsulenten kan också hänskjuta ett sådant ärende till nämnden för avgörande. Det kan t.ex. gälla att avgöra huruvida den frigivne skall stå under övervakning eller inte eller huruvida den förord- nade övervakaren bör bytas ut.
Det har inte ansetts nödvändigt att meddela någon föreskrift om rätt att begära omprövning av en interimistisk föreskrift som meddelats av skyddskonsulenten enligt 26 kap. 16 så första stycket andra meningen. En sådan föreskrift skall nämligen alltid underställas nämnden.
Andra stycket
Stycket behandlar möjligheten att påkalla omprövning av en övervak- ningsnämnds beslut.
Några beslut av övervakningsnämnd om villkorlig frigivning kommer inte längre att meddelas. varför någon motsvarighet inte föreslås till nuva- rande första stycket av paragrafen.
Den nuvarande möjligheten att påkalla prövning hos kriminalvårds- nämnden av en övervakningsnämnds beslut om förordnande av överva- kare föreslås utgå. Beslut i sådana hänseenden ankommer i första hand på skyddskonsulenten. och dennes beslut kan den dömde påkalla omprövning av hos övervakningsnämnden. Det synes därför inte nödvändigt att om- prövning skall kunna påkallas hos ytterligare en instans. Inte heller för fall då övervakningsnämnden självmant har tagit upp frågan synes det vara påkallat att en möjlighet till omprövning införs. Vad som har sagts nu gäller också i fråga om ett beslut av övervakningsnämnden om att den frigivne skall stå under. övervakning under den normala ettårstiden. Däremot före- ligger enligt förslaget rätt för den frigivne att begära omprövning av sådana förordnanden i fråga om övervakningen som avses i 26 kap. 18 ä.
1 övrigt innebär förslaget ingen ändring i sak.
37 kap. 8 &
Iförsta stycket anges att 7 5 första stycket skall tillämpas på motsvaran- de sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Vad som där föreskrivs om beslut enligt 26 kap. 11 å (dvs. beslut om övervakning) får dock beträffande skyddstillsynsdömda ingen aktualitet. I övrigt får jag hänvisa till vad som har anförts under 7 s.
37 kap. 10%?
Ändringen innebär att inte bara övervakningsnämndens utan även skyddskonsulentens beslut i de frågor som'anges i 7 och 8 åå länder omedelbart till efterrättelse. när annat inte förordnas.
Prop. 1982/83: 85 138
38 kap. 1 5
I det föregående har föreslagits att en dom på skyddstillsyn i regel skall gå i omedelbar verkställighet. Med hänsyn härtill fyller institutet nöjdför- klaring vid skyddstillsyn knappast någon funktion. Det föreslås alltså att nöjdförklaring vid dom på skyddstillsyn avskaffas.
38 kap. 3 &
Ändringen. som är av redaktionell natur. utgör en konsekvens av den föreslagna lydelsen av 26 kap. 12 5.
38 kap. 9 5
Som har anmärkts i anslutning till 34 kap. 6 & kan en domstol. som med tillämpning av 1 & ] nämnda kapitel förordnar att en tidigare ådömd skyddstillsyn skall avse även ny brottslighet. i domen besluta att den tilltalade skall stå under övervakning under viss tid utöver den ettårsperiod som är den normala liksom ställa den dömde under övervakning på nytt. om övervakningen har upphört. Denna möjlighet föreligger även vid tillämpning av 34 kap. 1 så 2. Förordnanden av detta slag bör gå i verkstäl- lighet omedelbart. Ett tillägg av sådan innebörd har gjorts till förevarande paragraf.
38 kap. 12 &
Ändringen innebär att även skyddskonsulenten har tillagts rätt att ge- nom polisens försorg låta hämta en klient till sig. Denna rätt bör självfallet inte kunna delegeras till någon annan tjänsteman på skyddskonsulentcxpe- ditionen. något som avses bli beaktat när sådana föreskrifter som avses i 38 kap. 14 & meddelas. .
Hämtningsrätten bör kunna användas dels för att skaffa underlag för en framställning till övervakningsnämnden om åtgärder. dels inom ramen för skyddskonsulentens allmänna uppgift att hålla sig underrättad om den dömdes livsföring. Naturligtvis bör hämtningsrätten användas restriktivt.
38 kap. 13 5
Den beslutsstruktur som gäller inom kriminalvårdsverket innebär att kriminalvårdsstyrelsen regelmässigt kan ändra vad som har bestämts av en tjänsteman inom kriminalvården. se t. ex. 42.5 andra stycket kungörelsen (1974: 248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av KvaL och 205 fjärde stycket lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Samma princip bör gälla i fråga om de beslut som enligt den här föreslagna ordningen skyddskonsulenten kommer att få meddela enligt brottsbalken. Ett undantag bör givetvis göras för sådana beslut beträffande vilka över- prövningen avses ske genom övervakningsnämnden. Det gäller här de beslut av skyddskonsulent som har nämnts i 37 kap. 7ä första stycket och Så första stycket (dvs. beslut enligt 26 kap. 11.5 andra meningen. 129"
Prop. 1982/83: 85 139
andra meningen och 13% andra meningen) liksom interimistiska beslut om föreskrifter enligt 26 kap. 165 första stycket andra meningen.
Av praktisk betydelse blir kriminalvårdsstyrelsens befogenhet framför allt när det gäller sådana beslut av skyddskonsulenten som kan sägas vara grundade på den allmänna bestämmelsen i 26 kap. 14.5 andra stycket om frivårdens uppgifter. Det kan här i praktiken gälla beslut om exempelvis särskilda rehabiliteringsinsatser eller den allmänna utformningen av be- handlingsplanen. Det kan förutses att kriminalvårdsstyrelsen kommer att delegera sin befogenhet i aktuellt hänseende till regioncheferna. som avses ha lednings- och samordningsansvar i förhållande till frivården.
38 kap. 14%
Enligt 37% frivårdsförordningen gäller att uppgift som enligt förordning- en ankommer på skyddskonsulenten med vissa undantag av denne får överlåtas åt inspektör eller assistent inom skyddskonsulentdistriktet. Av- sikten är att viss delegering skall bli möjlig även beträffande de uppgifter som enligt föreliggande förslag skall ankomma på skyddskonsulenten. Detta synes böra få uttryckligt stöd i lag.
Övergångsbestämmelserna
Ifråga om den nya lagstiftningens tillämplighet på brott som har begåtts före ikraftträdandet'bör beaktas föreskriften i 2 kap. 10% första stycket regeringsformen om att svårare brottspåföljd inte får föreskrivas för en gärning än den som var föreskriven när den förövades liksom bestämmel- sen i 55 lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken om att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. om inte en därefter antagen ny lagstiftning leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Dessa föreskrifter torde i princip inte gälla i fråga om verkställighet av brottspåföljder (jfr. prop. 1965: 159 s. 36).
Med hänsyn till de nyss berörda bestämmelserna kan det förhöjda bötes- maximum som föreslås infört i 27 kap. 2.5. 28 kap. 2.5. 31 kap. 15 samt 34 kap. 5 och 655 inte få tillämplighet på brott som har begåtts före ikraftträ- dandet. Detta torde stå klart utan någon särskild övergångsbestämmclse. Vad som i 28 kap. 35 föreslås om möjlighet för domstol att förordna att fängelsestraff som ådömsjämte skyddstillsyn skall gå i verkställighet utan hinder av att domen inte har vunnit laga kraft kan inte ses som att en svårare brottspåföljd införs. Inte heller synes detta kunna anses vara fallet beträffande någon annan av de här föreslagna lagändringarna.
Det anförda innebär att de materiella ändringar i brottsbalken som föreslås nu — med undantag för höjningen av bötesmaximum — genomgå- ende bör kunna tillämpas även om brottet har begåtts före ikraftträdandet och. såvitt avser verkställighetsfrågor. även om domen har meddelats dessförinnan. Vad särskilt angår bestämmelserna angående villkorlig fri- givning — vilka ju innebär en lindring i fråga om verkställigheten — står
Prop. 1982/83: 85 140
detta ställningstagande i överensstämmelse med den bedömning som gjordes vid 1965 års revision av bestämmelserna (se prop. 1965: 159 s. 33— 40). För tydlighetens skull har dock särskilt angetts att prövotid som har fastställts enligt 26 kap. 10% i dess äldre lydelse fortfarande gäller liksom att de nya bestämmelserna om ettårig övervakningstid tillämpas även i fråga om dem som står under övervakning vid ikraftträdandet (punkterna 2 och 3)._Det innebär att. om övervakningen då pågått längre tid än ett år. den normalt upphör vid ikraftträdandet.
] ytterligare ett hänseende synes i överensstämmelse med vad som också har föreslagits av fängelsestraffkommittén en särskild övergångsbe- stämmelse böra meddelas. nämligen när det gäller den som på grund av förverkande av villkorligt medgiven frihet utan att nytt straff har ådömts är intagen i kriminalvårdsanstalt när lagen träder i kraft. Övergångsbestäm- melsen bör innebära att en sådan intagen fortfarande skall kunna friges utan att den tid som anges i 26 kap. 65 har gått till ända. En sådan bestämmelse har tagits upp i punkt 4. Den har gjorts tillämplig även på fall då ett beslut om förverkande av aktuellt slag inte har börjat verkställas.
De nya organisatoriska bestämmelserna om övervakningsnämnderna synes lämpligen böra få tillämplighet först med verkan fr.o.m. den 1 januari 1984. För att valperioderna skall anpassas till de tider som gäller för allmänna val bör den första mandatperioden för de nämnder som organise- rats enligt de nya bestämmelserna sträcka sig till utgången av år 1985. Det val som äger rum under sistnämnda är kommer sedan att omfatta mandat- perioden 1986— 1988. Val bör givetvis förrättas av det nyvalda landstinget ' resp. de nyvalda kommunfullmäktige.
Föreskrifter av den innebörd som har angetts nu har tagits upp i punkt 5. Därvid har också angetts att tjänstgöringsperioden för de ledamöter och ersättare som utsetts enligt äldre bestämmelser upphör-vid utgången av år 1983.
Hänvisningar till S4-1
- Prop. 1982/83:85: Avsnitt 2.4
4.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brotts- balken
Bestämmelserna i 165. som anger kriminalvårdsnämndens uppgifter. blir överflödiga i och med att i enlighet med vad'som har föreslagits i det föregående nämndens uppgifter bestäms direkt genom brottsbalken. Para- grafen föreslås därför upphävd. I samband därmed bör lämpligen även 15ä upphävas. Föreskriften i denna paragraf om att befattningshavare vid skyddsförening kan förordnas att fullgöra uppgift som enligt brottsbalken eller annan lag ankommer på skyddskonsulent får nämligen betraktas som obsolet.
Prop. 1982/83: 85 141
Hänvisningar till S4-2
- Prop. 1982/83:85: Avsnitt 2.4.2
4.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av straff- tid m. m.
20 % Ändringen syftar till attgöra det möjligt för kriminalvårdsstyrelsen att i ' s.k. strafftidsresolutioner fastställa tidpunkten för villkorlig frigivning lik- som tidpunkten för prövotidens utgång. Undantag har gjorts för de fall där tidpunkten för sådan frigivning enligt 26 kap. 95 prövas av kriminalvårds- nämnden. . . Godtas föreliggande förslag av riksdagen. bör kriminalvårdsstyrelsen redan före ikraftträdandet kunna utfärda strafftidsresolutioner med angi- vande av tidpunkter för villkorlig frigivning som infaller sedan lagen har trätt i kraft. Detta har angetts i en övergångsbestämmelse (jfr prop. 1981/ 82: 153 s. 9—10).
4.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203.) om kriminalvård i anstalt
33 och 54 åå
Som har angetts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.2.6 ) avses insti- tutet frigivningspermission behållas endast för den kategori av intagna för vilken fakultativa regler om villkorlig frigivning föreslås finnas kvar. dvs. den grupp intagna som avses i 26 kap. 7ä brottsbalken . lntagna tillhörande denna grupp får inte villkorligt friges förrän två tredjedelar av straffet har avtjänats. och frigivningspermission bör då inte heller kunna erhållas tidi- gare än när så har skett. Bestämmelserna i 335 har justerats i enlighet härmed.
Frågor om villkorlig frigivning för dem som har dömts till fängelse i lägst två år och inte tidigare har blivit frigivna prövas enligt förslaget alltid av kriminalvårdsnämnden och det bör då också ankomma på nämnden att fatta beslut om frigivningspermission beträffande denna kategori. Detta har angetts i 54 å. som i övrigt har ändrats redaktionellt med hänsyn till att 165 brottsbalkens promulgationslag i det föregående har föreslagits upp- hävd.
Hänvisningar till S4-4
- Prop. 1982/83:85: Avsnitt 2.4.3
4.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 197") om allmänt kriminalre- gister
4.5
Enligt den föreslagna lydelsen av 28 kap. Så första stycket BrB skall övervakningen av den som har dömts till skyddstillsyn i allmänhet äga rum redan från dagen för domen. Av 4.5 samma kapitel framgår att prövotiden skall räknas från den dag då påföljden börjar verkställas. Domstolen kan emellertid förordna att med övervakningen skall anstå till dess domen har
Prop. 1982/83: 85 - 142
vunnit laga kraft. och högre rätt har möjlighet att meddela inhibition. Beslut av detta slag bör antecknas i kriminalregistrct för att inte svårighe- ter skall uppkomma i fråga om prövotidens beräkning i samband med lagföring för nya brott.
Hänvisningar till S4-5
- Prop. 1982/83:85: Avsnitt 4.1
5. Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till
1. lag om ändring i brottsbalken .
2. lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken . 3. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid rn. m.. 4. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.
5. lag om ändring i lagen ( 1963: 197) om allmänt kriminalregister.
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop. 1982/83: 85 143
Utdrag LAGRÄDET PROTOKOLL
vid sammanträde 1982-12—17
Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson. regeringsrådet Delin.justitierå- det Bengtsson.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 11 november 1982 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartemen- tet Raincr beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken .
2. lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken .
3. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m.m..
4. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.
5. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister. Förslagen har inför lagrådet föredragits av docenten Dag Victor samt hovrättsassessorerna Claes Örn och Anita Mcyerson.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Allmänna synpunkter
Det remitterade förslaget avser ett flertal ändringar i det straffrättsliga påföljdssystemet. delvis av principiell betydelse. Samtidigt fortsätter ut- redningsarbetet på området bl.a. genom de två kommittéer — fängelse- straffkommittén och frivårdskommittén — vilkas betänkanden ligger till grund för remissen. Det hade i och för sig varit önskvärt att vissa av de frågor som remissen berör tagits upp i ett större sammanhang. Självfallet kan varken villkorlig frigivning eller frivård bedömas isolerat utan att man beaktar påföljdssystemet i övrigt. och en partiell reform av den föreslagna typen är därför svår att bedöma utan att man vet vart kriminalvården är på väg. Detta framstår dock som i viss mån osäkert. bl.a. med hänsyn till motsättningarna mellan behandlingsideologin och den s.k. nyklassiska strömningen inom kriminalpolitiken. Även om de Olösta frågorna på områ- det inte utgör skäl för att reformarbetet skall avstanna. kunde det synas motiverat att i dag inskränka sig till sådana ändringar i det nuvarande systemet som ter sig särskilt brådskande eller i varje fall allmänt uppfattas som önskvärda. Det kan sättas i fråga. om reformerna — som att döma av remissyttrandena över betänkandena delvis är kontroversiella — verkligen är så angelägna att man i detta läge bör bryta ut dem ur deras sammanhang med påföljdssystemet i övrigt. En annan sak är att den allmänna strävan att minska inslaget av frihetsberövande som ligger bakom förslaget i och för sig ter sig väl motiverad.
Den mest diskutabla delen av remissen torde vara den ändring av institu—
Prop. 1982/83: 85 ' 144
tet villkorlig frigivning som föreslås. För att tillgodose intresset av likfor- mighet ochI förutsebarhet minskar-man de möjligheter som i dag föreligger att anpassa frihetsberövandets längd efter dendömdes individuella förhål- landen och den vilja han visar att medverka vid planeringen av sina förhållanden efter frigivningen. Bl. a. kommer frigivningspermissioner med den nya ordningen att spela en underordnad roll som förberedelse för frigivningen; de får betydelse bara för vissa Iångtidsdömda. Det torde stå klart. att från individualpreventiv synpunkt förslaget här innebär ett steg tillbaka — låt vara att erfarenheterna synes variera beträffande värdet av det nuvarande frigivningssystemet. Lagrådet är inte helt övertygat om det lämpliga i reformen i detta hänseende. I vissa fall torde den kunna leda till olyckliga resultat genom att frigivningen blir otillräckligt förberedd trots myndigheternas bemödanden.
Förslaget medför att flertalet av dem som dömts till fängelse på två år Och sex månader eller mindre kommer att friges tidigare än vad som nu är fallet. Här framträder synpunkten att en förkortning av tiden för frihetsbe- rövandet av olika skäl har ett värde i sig: särskilt betonas i remissen att frihetsstraffet inte har någon förbättrande effekt-på den dömde. Mot en förkortning av frihetsstraffen skall då vägas den betydelse straffet kan ha för att tillgodose allmänpreventiva skäl och samhällsskyddsaspekter. Så- dana synpunkter har i remissen ansetts ha särskild tyngd beträffande brottslighet som avses i 26 kap. 7.5 lagförslaget men har i övrigt berörts endast knapphändigt. Det förefaller som om här största vikten har fästs vid den effekt det nominella straffet kan få på allmänhetens inställning: att sedan - bl.a. genom frigivningsreglerna — domen kommer att få långt lindrigare konsekvenser än den formellt innebär synes ha tillmätts under- ordnad betydelse. [ vart fall torde dessa tankegångar. vid sidan av prak- tiska hänsyn. vara främsta skälet till att man inte tagit det steg som med remissens utgångspunkter borde ha varit det naturliga. nämligen att sänka straffskalorna för den brottslighet som de nya frigivningsreglerna avser. Man kan sätta i fråga om fängelsedomarna alltjämt kommer att få den angivna psykologiska effekten bland folk i allmänhet. sedan genom de nya lagreglerna frigivningen för flertalet dömda blivit obligatorisk och inte kan motiveras med visad skötsamhet eller andra speciella förhållanden i det enskilda fallet. Allmänt sett framstår det som otillfredsställande. inte minst med hänsyn till förtroendet för rättsväsendet. om de faktiska rättsverkningarna av en straffdom på detta sätt kommer att väsentligt skilja sig från vad den enligt sin lydelse går ut på: man kan få intrycket att domstolar och åklagare inte menar allvar med uttalanden som i sådan grad avviker från verkligheten. Från denna synpunkt hade det onekligen varit mera tillfredsställande att ändra straffskalorna än frigivningsreglerna. Det- ta skulle å andra sidan — om man inte vill avstå från institutet villkorlig frigivning — föra med sig en genomgripande omgestaltning av påföljdssy- stemet. vilken inte gärna kunnat genomföras i detta sammanhang.
Prop. 1982/83: 85 ' ' 145
Den vidgade klyftan mellan straffdömens formella och reella innebörd får betydelse också i ett annat hänseende. De föreslagna lagändringarna avser inte domstolarnas straffmätning. Att märka är emellertid att till följd av de nya reglerna domstolen i de flesta fall kommer att kunna med säkerhet förutse att frihetsberövandet skall bestå under konare tid än man i dag kan vänta. och när det gäller fängelsestraff under två år kan man inte längre räkna med att myndigheterna vid verkställigheten beaktar särskilda förhållanden som i enskilda fall kan tala för eller emot frigivning. ] remis- sen har visserligen uttryckligen förutsatts att rådande straffmätningspraxis inte skall påverkas av reformen; det sägs också att enligt en vedertagen uppfattning bl. a. bestämmelserna om villkorlig frigivning är av den karak- tären att de i vart fall bara i begränsad utsträckning skall vägas in vid ' straffmätning i enskilda fall. Det stämmer också väl med vissa uttalanden vid brottsbalkens tillkomst att sådana överväganden sällan skulle få spela in när det gäller längden av ett fängelsestraff (jfr NJA II 1962 s. 43 ff). Bl. a. med stöd av åtskilliga uttalanden vid remissbehandlingen av fängelsestraff- kommitténs betänkande kan man emellertid sätta i fråga. om detta helt stämmer med domstolarnas faktiska inställning i dag. Det är tveksamt om en domstol. som vill ta hänsyn till den tilltalades individuella förhållanden eller samhällets behov av skydd mot fortsatt brottslig verksamhet. i verk- ligheten kan undgå att beakta frigivningsregler som utformats på sådant sätt som skett i förslaget. Inte minst när valet står mellan fängelse två år . eller kortare tid för brottslighet. som avses i 26 kap. 7å förslaget. eller när fråga uppkommer om fängelsestraff på två — fyra månader är det förståe- ligt om domstolarna tar viss hänsyn till vad straffet ilrealiteten innebär. En annan situation. där det kan vara svårt att vid straffmätningen bortse från innebörden av lagförslaget. är när å ena sidan ett grovt narkotikabrott eller ett grovt rån. å andra sidan exempelvis grovt bedrägeri anses i och för sig förskylla lika lång fängelsetid; med hänsyn till 26 kap. 75 i förslaget kommer — om återfallsrisk föreligger i båda fallen — frihetsberövandet normalt att bli betydligt kortare i det senare fallet. ett förhållande som torde våra svårt att förstå för allmänheten.
Mot bakgrund av det anförda framstår det enligt lagrådets uppfattning som tveksamt om frigivningsreglerna går att frikoppla från straffmätningen i den utsträckning som remissen förutsätter och om reformen inte i själva verket får vissa återverkningar på längden av de utmätta fängelsestraffen. Å andra sidan kan en sådan tendens motverkas av den allmänna tanken bakom det remitterade förslaget, att främst med hänsyn till fängelsestraf- fens skadeverkningar deras längd fortlöpande bör minskas. Lagrådet fm- ner inte anledning att från nu berörda synpunkter motsätta sig förslaget.
[ övrigt framför lagrådet i det följande endast invändningar mot vissa detaljer i förslaget. Allmänt kan emellertid framhållas att regleringen av frivården blivit ganska svår att överblicka bl. a. genom att bestämmelserna om skyddstillsyn i 28 kap. i stor utsträckning hänvisar till reglerna om 10 Riksdagen I 982/83 . / sum/. Nr 85
Prop. 1982/83: 85 146
frigivning i 26 kap. och att dessutom vissa behörighetsregler i 37 kap. måste beaktas. En mera överskådlig reglering skulle emellertid fordra en ganska genomgripande omarbetning av lagtexten. något som inte kan komma i fråga i detta sammanhang.
Lagen om ändring i brottsbalken
26 kap. 115
Enligt paragrafen skall förordnande om övervakning meddelas av skyddskonsulenten bl. a. i anslutning till att villkorlig frigivning äger rum. För kriminalvårdsnämnden är inte föreskriven någon sådan behörighet. Emellertid kan kriminalvårdsnämnden enligt 26 kap. 165 besluta om före- skrift enligt 155 i samband med ett frigivningsbeslut. och det framstår då som opraktiskt att inte nämnden samtidigt får besluta att den frigivne skall stå under övervakning. Nämnden bör därför ha behörighet till detta i de fall då den enligt 26 kap. 95 meddelar frigivningsbeslut. En sådan regel kan införas antingen i förevarande paragraf eller också i de allmänna bestäm-. melserna om nämndernas behörighet i 37 kap.
26 kap. 18 5
Paragrafen anger övervakningsnämndens behörighet att meddela vissa beslut i anledning av den frigivnes misskötsamhet. Den får emellertid läsas i samband med dels regeln i 26 kap. 11 5. att övervakning fram till dess ett år förflutit av prövotiden beslutas av skyddskonsulenten. dels bestämmel- serna i 37 kap. 7 5. som ger även övervakningsnämnden behörighet att fatta beslut i sådana ärenden. Avsikten har tydligen varit att i en paragraf samla reglerna om nämndens alternativ i händelse av att den frigivne missköter sig. Vid en jämförelse med övriga nämnda lagrum framgår emellertid att såvitt gäller tiden fram till ettårstidens utgång punkt 3 saknar självständig betydelse. Det bör därför övervägas att begränsa bestämmelserna i para-' grafen om nämndens behörighet till att avse beslut om övervakning efter angivna tidpunkt.
26 kap. 235
Enligt paragrafen skall vid förverkande av villkorligt medgiven frihet vad som förverkats anses som nytt straff med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning. Om en långtidsdömd som fallit under 26 kap. 75 får förverkad en strafftid på minst två år lär avsikten vara att frågan om ny villkorlig frigivning skall bedömas enligt 26 kap. 75. Med hänsyn till att nämnda paragraf för sin tillämpning förutsätter att någon "dömts" till fängelse bör lagtexten i 26 kap. 235 förtydligas. lämpligen genom att i - paragrafen orden "nytt straff” utbyts mot "straff genom ny dom".
Prop. 1982/83: 85 . 147
27 kap. 1 5
Enligt paragrafens föreslagna lydelse anges som förutsättning för villkor- lig dom. att det inte med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns grundad anledning ”anta" att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Formuleringen bör sammanställas med den föreslagna nya avfattningen av 28 kap. 1 5. där det som förutsättning för skyddstillsyn uppställs bl. a. att det finns anledning "befara" att den tilltalade återfaller i brott. Bestämmelserna synes såtillvida inte helt samordnade som ”grun- dad anledning anta" fortsatt brottslighet (27 kap. 1 5) inte är liktydigt med ”anledning befara" återfall. Vidare kan man sätta i fråga. om valet mellan påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn formellt bör bero av en pröv- ning. om den tilltalade kan väntas fortsätta sin brottsliga verksamhet. Det innebär att en domstol. som anser att skyddstillsyn är lämpligare för den tilltalades del. om den skall anknyta till lagtexten får motivera sin stånd- punkt med att det finns skäl att anta att den tilltalade begår nya brott. inte minst av psykologiska skäl kan det förefalla otillfredsställande att sådana påståenden görs i fråga om den tilltalades prognos, särskilt när han trots allt visas det förtroendet att han undgår frihetsberövande.
Med hänsyn till dessa synpunkter förordar lagrådet viss omformulering av 27 kap. 1 5 och 28 kap. 1 5. Såvitt angår 27 kap. 1 5 föreslås endast den ändringen att ordet "antaga” utbyts mot "befara". Till lydelsen av 28 kap. 1 5 återkommer lagrådet.
28 kap. 1 5
Enligt bestämmelsen får skyddstillsyn ådömas en tilltalad under förut- sättning bl.a. att dels anledning finns att befara återfall i brott. dels att skyddstillsyn kan antas bidra till att han avhålls från återfall. Som framhål- lits under 27 kap. 1 5 kan avfattningen av de båda reglerna om förutsätt- ningar för villkorlig dom och för skyddstillsyn på ett mindre lämpligt sätt leda till att domstolen förutsäger ny brottslighet för den som dömts till skyddstillsyn. Den sakliga innebörden av de båda bestämmelserna kan sägas vara. att villkorlig dom bör ådömas när återfallsrisken såvitt fram- kommit är ringa. medan skyddstillsyn är att föredra när risken är större men fallet inte är så hopplöst att kriminalvård i frihet saknar mening.'Det synes lämpligt att lagtexten direkt tar sikte på dessa förhållanden utan att man i 28 kap. 1 5 uttryckligen ställer upp dålig prognos som ett självstän- digt rekvisit. En ändrad lydelse av 27 kap. 1 5 har tidigare föreslagits. Beträffande första stycket i förevarande paragraf förordar lagrådet föl"- jande avfattning:
”Skyddstillsyn får ådömas för ett brott på vilket fängelse kan följa. om det med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller annars får anses behövligt med särskilda åtgärder för att motverka återfall i brott och skyddstillsyn i betraktande av hans personliga förhållanden kan antas ha sådan verkan. Är mera — —— — inte ådömas."
Prop. 1982/83: 85 148
' 28 kap. 5 5
Paragrafen föreskriver omedelbar verkställighet av dom på skyddstillsyn såvitt gäller övervakning. Härvid ges bl.a. i första stycket en regel om inhibition. som får anses behövlig med hänsyn till att här inte är fråga om verkställighet av frihetsstraff och därför rättegångsbalkens särskilda regler om inhibition av sådan verkställighet inte är tillämpliga. Vad åter angår situationen att hovrätt upphäver en sådan dom av tingsrätt. skulle enligt vad som sägs i specialmotiveringen hovrätten även då böra meddela beslut om inhibition av verkställigheten. att gälla-till dess hovrättens beslut vun- nit laga kraft. Något sådant inhibitionsbeslut torde dock inte vara aktuellt. eftersom den dom varpå verkställigheten grundas har upphävts av hovrät- ten. En annan sak är att för tydlighetens skull det kan vara befogat att i domen erinra om att övervakningen upphör.
Godtas den inställning lagrådet sålunda har i fråga om verkan av en hovrättsdom. varigenom tingsrättens dom på skyddstillsyn upphävs. synes det erforderligt att ordalagen i tredje stycket av paragrafen jämkas något. Den situationen kan tänkas uppkomma att högsta domstolen. sedan hov- rätten upphävt tingsrättens dom på skyddstillsyn. fastställer tingsrättens dom och således ånyo dömer till skyddstillsyn. ] ett sådant fall skall givetvis inte tiden mellan hovrättens och högsta domstolens domar räknas in i prövotiden eller i den tid som anges i andra stycket. Detta förhållande täcks emellertid inte av bestämmelsens formulering enligt det remitterade förslaget. Stycket kan förslagsvis ges följande ändrade lydelse: "Har verk- ställigheten avbrutits till följd av beslut av högre rätt men döms den tilltalade därefter ändå till skyddstillsyn — — — andra stycket."
28 kap. 7 5
Skillnaden mellan punkterna 2 och 3 i första stycket är i sak så ringa att bestämmelserna lämpligen kan sammanföras till en punkt av följande ly- delse:
"2. besluta om övervakning av den dömde under viss tid efter det att ett år av prövotiden förflutit. dock längst till prövotidens utgång."
Godtas detta förslag. kan punkt 3 i första stycket utgå.
37 kap. 2 5
De i paragrafen föreslagna bestämmelserna om förutsättningarna för att val skall ske proportionellt överensstämmer i princip med motsvarande reglering i 2 kap. 23 5 kommunallagen (1977: 179) och i de författningar. som föranletts av prop. 1980/81: 185 om proportionella val till statliga nämnder m.m. Såvitt angår frågan om utseende av ny ledamot eller supp- leant för den som avgår under valperioden stämmer förslaget emellertid inte överens med vad som annars gäller i detta hänseende. Enligt tredje stycket av paragrafen skall sålunda ny ledamot eller suppleant alltid utses vid sådan avgång. En dylik ordning kan dock inte rimligen tillämpas
Prop. 1982/83: 85 149
beträffande ledamot eller suppleant som utsetts genom proportionellt val. Detta fall bör regleras i överensstämmelse med innehållet i 3 kap. 5 5 tredje stycket kommunallagen; denna ordning har även följts i de författningar som föranletts av nämnda proposition 1980/81: 185. Detta innebär att fyll- nadsval skall äga rum endast när den avgångne utsetts genom majoritets- val: har ledamot valts proportionellt inträder vederbörande suppleant i den avgångnes ställe. och för proportionellt vald suppleant skall något fyllnads- val inte heller ske (jfr prop. 1980/81: 185 s. 23). Tredje stycket bör således ges ändrad lydelse — lämpligen efter förebild av 77 5 tredje stycket polisin- struktionen (1972: 51 1) i dess lydelse enligt SFS 1982: 687 — och samtidigt byta plats med fjärde Stycket i remissförslaget. Bestämmelsen kan för- slagsvis utformas sålunda:
"Ledamot och annan än tillfällig ersättare utses för tre år. Om en ledamot som har utsetts vid proportionellt val avgår före tidens utgång. inträder en ersättare enligt den ordning mellan ersättarna som har bestämts vid valet. Avgår en ledamot eller ersättare som inte har utsetts vid propor- tionellt val. utses en ny ledamot eller ersättare för återstoden av tiden. Tillfällig ersättare förordnas för högst sex månader."
I detta sammanhang må uppmärksammas att i förenämnda prop. 1980/ i 81: 185 uttalades att suppleanter i där avsedda nämnder och styrelser inte borde vara personliga utan utses i grupp. De skäl som föranledde detta ställningstagande torde ha giltighet även beträffande suppleanter för leda- möter i övervakningsnämnderna. I de författningar. som föranletts av nämnda proposition. har denna princip kommit till uttryck i författnings- texten genom formuleringen att det för ledamöter skall väljas "lika många suppleanter". Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas om inte i tydlighe- tens intresse inledningcn till andra stycket av paragrafen kunde ges exem- pelvis följande lydelse: "Övriga ledamöter utses genom val. För dessa väljes lika många ersättare. Val förrättas ..... "
Lagrådet vill slutligen beträffande förevarande paragraf beröra utform- ningen av sista meningen i andra stycket. Bestämmelsen torde syfta på situationen då en övervakningsnämnds verksamhetsområde omfattar flera län eller delar av olika län. I sådant fall är det naturligt att regeringen bestämmer antalet ledamöter och ersättare för varje län eller länsdel som sålunda ingår i området. varvid också här befolkningstalen bör blir avgö- rande. Lagrådet förordar att meningen får följande lydelse:
"Ingår flera län i övervakningsnämnds verksamhetsområde. fastställer regeringen efter samma grunder antalet ledamöter och ersättare för varje län eller del av län.”
37 kap. 3 5
En ledamot i övervakningsnämnd kan tänkas under mandatperioden upphöra att vara valbar enligt reglerna i paragrafen. På motsvarande sätt som skett i 4 kap. 8 5 rättegångsbalken i fråga om nämndeman bör en
Prop. 1982/83: 85 150
'särskild regel intas om denna situation. förslagsvis i ett andra stycke av paragrafen. Lagrådet förordar att en sådan bestämmelse får följande ly- delse:
"Upphör ledamot att vara valbar, är uppdraget förfallet.” _
37 kap. IO %
Enligt paragrafen skall bl. a. vissa — överklagbara — beslut av skydds- konsulenten omedelbart lända till efterrättelse. SkyddSkonsulenten kan emellertid fatta åtskilliga andra beslut. framför allt grundade på den all- männa bestämmelsen om frivård i 26 kap. l4 & andra stycket. Dessa be51ut 'torde i allmänhet till sin natur vara sådana att de genast skall tillämpas oavsett om de kan överklagas. Bestämmelsen i 37 kap. lOå bör inte föranleda till motsatsslut idetta hänseende. Något förtydligande av lagtex- ten synes dock inte behövligt för att markera detta.
Övriga lagförslag _
Förslagen. som väsentligen innebär följdändringar. föranleder i och för sig ingen erinran från lagrådets sida.
Prop. 1982/83: 85 151
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1983—01-20 '
Närvarande: statsråden 1. Carlsson, ordförande. Lundkvist. Feldt. Sigurd- sen, Gustafsson, Leijon. Hjelm-Wallén, Peterson. Rainer, Boström. Bod— _ ström. Göransson. Gradin, R". Carlsson. Holmberg. Hellström. Thunborg
Föredragande: statsrådet Rainer
Proposition om ändring i brottsbalken m. m. (villkorlig frigivning och krimi- nalvård i frihet m. m.) '
1 Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande| över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken ,
2. lag om ändring i lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken; 3. lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m.m.. 4. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.
5. lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
2 Allmänt
Lagrådet har inte motsatt sig det remitterade förslaget i sak men har i sitt yttrande diskuterat vissa frågor som rör ändamålsenligheten av förslaget från olika synpunkter.
I detta hänseende har lagrådet inledningsvis satt i fråga om de föreslagna reformerna är så angelägna att de bort brytas ut ur sitt sammanhang med påföljdssystemet i övrigt. Med hänvisning till att detta är föremål för - fortsatt utredning har lagrådet menat att det kan synas motiverat att i dag
1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde 1982-11-1 l.
Prop. 1982/83: 85 152
inskränka sig till sådana ändringar som ter sig särskilt brådskande eller i varje fall allmänt uppfattas som önskvärda. '
Som jag har framhållit i remissprotokollet harjag haft stor förståelse för de synpunkter av liknande slag som från olika håll framförts vid remissbe- handlingen av de båda betänkanden vilka ligger till grund för förslaget. Detta har också medfört att jag avstått från att nu ta upp vissa frågor som behandlats i betänkandena och i andra fall förordat modifieringari förhål- lande till de förslag som där lagts fram. De i remissen framlagda förslagen har däremot somjag ser det inte den karaktären. att det av skäl av den art som nyss har berörts finns anledning att skjuta dem på framtiden. Jag vill i sammanhanget erinra. om att riksdagen strax innan fängelsestraff— och frivårdskommitteerna tillkallades gav regeringen tillkänna att det planera- de utredningsarbetet inte fick leda till dröjsmål i fråga om reformarbetet på området. En noggrann prövning skulle enligt riksdagsbeslutet ske av möj- ligheterna att med förtur lägga fram förslag till dellösningar också av frågor som hade samband med andra övergripande spörsmål (JuU 1978/79: 53).
Lagrådets tveksamhet synes i första hand avse de ändringar som före- slås i fråga om villkorlig frigivning. Den viktigaste innebörden av dessa är att anstaltstiderna för vissa intagna minskas och att utrymmet för en skiftande och skönsmässig praxis begränsas. Vid remissbehandlingen av fängelsestraffkommitténs betänkande har en ganska bred enighet förelegat om det angelägna av en reform i denna riktning. Under lång tid har det också varit en uttalad målsättning från statsmakternas sida att man på olika sätt bör fullfölja den linje i det kriminalpolitiska arbetet som går ut på att minska användningen av frihetsberövande påföljder och avkorta längden av de frihetsberövanden som ändå måste göras av allmänpreventiva skäl. en målsättning som även enligt lagrådet ter sig väl motiverad. Inte minst med hänsyn till att antalet intagna i kriminalvårdsanstalterna under de senaste åren ökat mycket kraftigt får det anses väsentligt att denna som princip allmänt omfattade kriminalpolitiska linje också kommer till uttryck i praktiskt handlande. Vad som har anförts nu talar enligt min mening med styrka för att reformen bör genomföras i detta sammanhang.
Lagrådet har även uttalat att det naturliga mcd remissens utgångspunk- ter skulle vara att sänka straffskalorna för den brottslighet som de nya frigivningsreglerna avser. Som lagrådet också framhåller saknas emellertid underlag för att nu genomföra en sådan reform. Det ingår i fängelsestraff- kommitténs uppdrag att se över straffskalorna. Det kan naturligtvis inte uteslutas att denna översyn kan föranleda ytterligare ändringar i fråga om den villkorliga frigivningen. men detta kan som jag ser det inte utgöra något hinder mot den nu föreslagna reformen.
Lagrådet har i detta sammanhang också diskuterat betydelsen från all- män synpunkt av att de faktiska rättsverkningarna av en straffdom kom- mer att väsentligen skilja sig från vad den enligt sin lydelse går ut på. Ser man detta som en nackdel, måste denna emellertid vägas mot de princi-
Prop. 1982/83: 85' 153 |piella och praktiska fördelar" som i enlighet med vad jag har utvecklat i | remissprotokollet är förenade med förslaget. Det bör också framhållas att
reformen i det aktuella hänseendet inte innebär någon mer genomgripande ' förändring. De som undergår helt korta fängelsestraff('upp till tre månader) eller särskilt långa straff (två år och sex månader eller mer eller. i vissa fall, ett år och sex månader eller mer) berörs i princip inte av reformen. För den [ återstående gruppen reduceras i normalfallet anstaltsvistelsen med en fjär- dedel av den tid denna i dag omfattar eller en sjättedel av den utmätta strafftiden. I åtskilliga fall blir dock reduceringen mindre än så. Det förtjä- nar här nämnas att skillnaden mellan utmätt strafftid och faktisk anstalts- vistelse i flera främmande rättssystem regelmässigt blir långt större än vad som blir följden av det framlagda förslaget.
När det gäller den sakliga innebörden i övrigt av den nu diskuterade reformen har lagrådet sagt sig inte vara helt övertygat om det lämpliga i att minska möjligheterna att anpassa frihetsberövandets längd efter den dömdes individuella förhållanden för att tillgodose intresset av likfor- mighet och förutsebarhet. Lagrådet har i den delen uttryckt farhågorför att den nya ordningen i vissa fall leder till att frigivningen blir otillräckligt förberedd.
För egen del kan jag inte dela lagrådets tveksamhet på denna punkt. inte ens om jag bortser från det stora värde som ligger i att på detta område ha en enhetlig och förutsebar tillämpning. Generellt sett bör ju rimligen det förhållandet att frigivningsdagen i ett stort antal fall i princip blir bestämd redan från början leda till att frigivningarna kan bli bättre förberedda. Som bl.a. kriminalvårdsstyrelsen framhållit kan med en reglering av det slag som förslaget innebär planeringen för frigivningen påbörjas i god tid. och genom det förenklade frigivningsförfarandet frigörs också resurser som kan användas till konkreta insatser för att hjälpa de intagna med t.ex. arbets- och bostadsanskaffning. Jag kan inte heller ansluta mig till ett uttalande av lagrådet i sammanhanget om att det minskade utrymmet för frigivningspermissioner från individualpreventiv synpunkt skulle innebära ett steg tillbaka. Enligt min mening visar erfarenheten att frigivningsper- missionerna har haft ett begränsat värde i rehabiliteringsarbetet.
Lagrådet har slutligen berört de effekter som förslaget om villkorlig frigivning kan få när det gäller domtolarnas straffmätning. Jag hari remiss- protokollet understrukit att avsikten inte är att rådande straffmätnings- praxis skall påverkas och hänvisat till att det torde vara en allmänt vederta- gen uppfattning att regler om verkställighet. till vilka bestämmelserna om villkorlig frigivning hör. i vart fall endast i begränsad omfattning är av den karaktären att domstol skall väga in dem vid avgörande av frågor om straffmätning i enskilda fall (_utöver de uttalanden i denna riktning som ' lagrådet åberopat kan här hänvisas till vad som uttalats inom lagrådet i prop. 1965: 159 s. 37). Lagrådet förefaller godta denna uppfattning från principiell synpunkt men har ifrågasatt om den helt stämmer med domsto-
Prop. 1982/83: 85 154
larnas faktiska inställning i dag och har ansett det tveksamt om reformen inte i själva verket får vissa återverkningar på längden av de utmätta fängelsestraffen.
Att de föreslagna förändringarna. om de genomförs. kan få betydelse för straffmätningen i vissa speciella fall kan naturligtvis inte uteslutas. Jag är emellertid angelägen att slå fast att avsikten självfallet inte är att man i rättsskipningen skulle söka åstadkomma någon allmän kompensation för de förkortade anstaltsvistelser som förslaget innebär genom att mäta ut längre strafftider än f. n. Detta synes inte heller vara lagrådets mening. De exempel som lagrådet anför på fall där bestämmelsernas utformning skulle kunna få betydelse för straffmätningen hänför sig sålunda genomgående till vad som kan betecknas som tröskeleffekter och inte till den allmänna nivån av de strafftider som utmäts. Det kan emellertid ändå vara av intresse att något diskutera de exempel som lagrådet har anfört i sammanhanget.
Lagrådet har först nämnt det fallet att valet för domstolen står mellan fängelse två år eller kortaretid för sådan brottslighet som avses i 26 kap. 7 & BrB i dess föreslagna lydelse. Det är här att märka att redan straffmini- mum för den typ av brott som här kan komma i fråga i allmänhet uppgår till eller överstiger två år. I den mån detta inte är fallet måste det som regel vid sådan särskilt allvarlig brottslighet som avses i 26 kap. 7 5 utan vidare stå klart att gärningen förskyller två års fängelse eller däröver. Exemplet förefaller därför något konstruerat. och det berörda fallet synes knappast medföra några egentliga problem i straffmätningshänseende. I situationer där ett fängelsestraff på två år eller däromkring övervägs måste snarare möjligheterna till en adekvat straffmätning öka. om förslaget genomförs. Som jag påpekat i remissen innebär den nuvarande ordningen enligt fast praxis att den faktiska tiden för anstaltsvistelsen normalt blir i stort sett densamma vid strafftider som ligger mellan ett är tio månader och två år sex månader. Genomförs förslaget. undanröjs denna olägenhet.
Lagrådet har därefter tagit upp det fallet att fråga uppkommer om att döma till ett fängelsestraff på två—fyra månader. Redan enligt gällande rätt uppkommer en tröskeleffekt i fråga om den faktiska anstaltsvistelsen vid strafftider av den aktuella längden. Det är dock klart att denna effekt accentueras genom förslaget. I likhet med lagrådet anserjag att man inte kan utesluta att domstolarna här i vissa fall kan finna det motiverat att beakta utformningen av bestämmelserna om villkorlig frigivning. Någon principiellt ny situation för domstolarna innebär dock inte förslaget i detta hänseende.
Det tredje fallet som lagrådet har behandlat har samband med de skill- nader i faktisk anstaltstid som i vissa fall kommer att kunna uppstå vid olika former av grövre brottslighet vilka av domstol har ansetts förskylla samma strafftid. Lagrådet har därvid hänvisat till konsekvernserna av 26 kap. 7 & BrB i dess föreslagna lydelse. som innebär att senareläggning av den villkorliga frigivningen skall ske vid-särskilt allvarlig brottslighet som
Prop. 1982/83: 85 155
riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa. om påtaglig risk bedöms föreligga för återfall i brottslighet av" samma slag. I detta hänseende inne- bär emellertid förslaget i princip inte någon förändring i förhållande till nuvarande ordning. låt vara att reglerna lagtekniskt getts en något annor- lunda utformning och att deras avsedda tillämpning preciserats genom uttalanden i motiven. Det är därför Svårt att se att det skulle finnas någon anledning för domstolarna att ändra sin straffmätning i de aktuella fallen, om förslaget genomförs. F. ö. trorjag. till skillnad från lagrådet. att allmän- heten har stor förståelse för att en senareläggning av frigivningen sker. om det finns risk för att den dömde återfaller i den särskilt farliga brottslighet som det här är fråga om.
Lagrådet har inte ansett att de synpunkter som framförts ger anledning att motsätta sig de framlagda förslagen i sak. För egen del anser jag mig inte ha skäl att nu ompröva förslagen.
Jag övergår nu till att behandla vad lagrådet har uttalat i anslutning till de särskilda bestämmelserna i brottsbalken .
3 De särskilda bestämmelserna
I anslutning till 26 kap. 11 5 har lagrådet uttalat att kriminalvårdsnämn- den bör ha behörighet att. i samband med beslut om villkorlig frigivning enligt 26 kap. 9 &. bestämma att den frigivne skall stå under övervakning. En sådan regel kan enligt lagrådet införas antingen i 26 kap. 11 & eller också i de allmänna bestämmelserna om nämndernas behörighet i 37 kap.
Bl.a. med hänsyn till att kriminalvårdsnämnden enligt förslaget bibe- hålls vid sin nuvarande behörighet att meddela särskilda föreskrifter i beslut om villkorlig frigivning får det anses följdriktigt att nämnden också skall kunna bestämma att den frigivne skall stå under övervakning. Jag godtar därför lagrådets förslag. Lämpligen bör 37 kap. 7 & kompletteras med ett nytt tredje stycke där det föreskrivs att kriminalvårdsnämnden. i samband med beslut om villkorlig frigivning enligt 26 kap. 9 %$. kan medde- la ett sådant förordnande om övervakning som enligt 11 & samma kapitel ankommer på skyddskonsulenten. Genom att regeln sålunda placeras i 37 kap. markeras att det även i de här avsedda fallen avses vara skyddskonsu- lenten som normalt har ansvaret för bedömningen av om övervakning behövs eller inte.
Med anledning av vad lagrådet har anfört i anslutning till 26 kap. 18 % bör lämpligen den justeringen göras att punkt 3 av paragrafen i dess lydelse enligt remissförslaget utgår. Dess innehåll får då anses vara täckt av punkt 2. som bör jämkas redaktionellt. För tydlighetens skull bör paragrafen vidare kompletteras med en erinran om att övervakningsnämnden i fall som avses i paragrafen även har möjlighet att fatta beslut i frågor som avses i 37 kap. 7 & första stycket. Motsvarandejustering bör göras i 28 kap. 7 %. vilket också överensstämmer med vad lagrådet har förordat.
Prop. 1982/83: 85 156
Jag godtar lagrådets förslag till justeringar av 26 kap. 23 s och 27 kap. 1 %$.
Lagrådet har föreslagit en viss omformulering även av 28 kap. ] &. Med beaktande av de synpunkter som lagrådet har anfört synes första meningen i paragrafens första stycke. med en redaktionell förenkling i förhållande till lagrådets förslag. kunna formuleras på det sättet att skyddstillsyn får ådömas för ett brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns anledning anta att påföljden kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. Därmed nämns inte uttryckligen att tidigare brottslighet skall beaktas. Att så skall ske får emellertid anses tillräckligt tydligt framgå av hänvisningen till den tillta- lades personliga förhållanden. som givetvis omfattar även eventuell tidi- gare brottslighet. Denna kan ju vara en väsentlig faktor både för bedöm- ningen av risken för att den tilltalade kan göra sig skyldig till fortsatt brottslighet och för ett ställningstagande till om skyddstillsyn kan antas bidra till att han avhåller sig härifrån.
Jag kan med ett par redaktionella jämkningar godta lagrådets förslag beträffande 28 kap. 5 så, 37 kap. 2 s" och 37 kap. 3 &. Mot vad lagrådet har anfört i anslutning till 37 kap. 10 & harjag ingen erinran.
Utöver vad som följer av det anförda bör vissa redaktionella ändringar företas i de till lagrådet remitterade förslagen. Bl.a. föreslår jag i detta hänseende att 26 kap. 14 & tredje stycket i dess lydelse enligt remissproto- kollet utgår och att dess innehåll i stället förs till paragrafens första stycke som en ny andra mening.
Bestämmelserna i 26 kap. 6. 7 och 9 åå BrB i deras nya lydelse är som framgår av vad jag har uttalat i renrissprotokollet avsedda att tillämpas även i fråga om dem som undergår kriminalvård i anstalt vid ikraftträdan- det. Om en sådan intagen enligt de nämnda bestämmelserna är berättigad till halvtidsfrigivning och han vid ikraftträdandet har avtjänat halva tiden eller mer skall han friges vid ikraftträdandet. Övriga som är intagna i kriminalvårdsanstalt vid ikraftträdandet och som omfattas av de nya reg- lerna om halvtidsfrigivning skall friges villkorligt sedan halva tiden har avtjänats. För en intagen som avtjänar fängelsestraff vid ikraftträdandet kan emellertid den situationen föreligga att det före ikraftträdandet har skett ett avbrott i verkställigheten på grund av att han exempelvis har avvikit från anstalten eller underlåtit att inställa sig efter permission. Om frigivning. trots att ett sådant avbrott skett. sker vid ikraftträdandet eller när halva tiden har avtjänats. skulle detta innebära att den dömde undgår att avtjäna det antal dagar avbrottet har varat före ikraftträdandet. En sådan ordning är inte godtagbar och man kan inte bortse från att den skulle kunna föranleda onödiga frestelser för de intagna.
Jag föreslår därför att en särskild övergångsbestämmelse införs för fall då avbrott av detta slag har skett i verkställigheten. Lagtekniskt kan detta lämpligen ske så att det i en sådan bestämmelse först uttryckligen anges att
Prop. 1982/83: 85 157
bestämmelserna i 26 kap. 6, 7 och 9 åå i deras nya lydelse gäller även i fråga om den som avtjänar fängelsestraff vid ikraftträdandet. Ett undantag bör. därefter göras för fall då den dömde enligt dessa bestämmelser skall friges sedan halva strafftiden avtjänats men ett avbrott i verkställigheten har 'skett före ikraftträdandet. För dessa fall bör föreskrivas att den dömde utöver halva strafftiden eller. om han före ikraftträdandet har avtjänat längre tid. utöver denna tid i kriminalvårdsanstalt skall avtjäna det ytterli- gare antal dagar som avbrottet före ikraftträdandet varat. Eftersom den dömde emellertid inte bör komma i en sämre situation än om någon ändring av bestämmelserna om villkorlig frigivning över huvud taget inte hade skett. bör också föreskrivas att villkorlig frigivning i de aktuella fallen skall ske senast då två tredjedelar av strafftiden har avtjänats i kriminal- vårdsanstalt.
Någon motsvarande regel med sikte på de intagna som enligt 26 kap. 7 si i dess nya lydelse får friges först efter två tredjedelar av strafftiden synes inte behövas. eftersom i dessa fall eventuella avbrott kan beaktas inom ramen för den mera diskretionära prövning som ankommer på kriminal- vårdsnämnden.
4 Övriga frågor
De i det föregående förordade ändringarna i brottsbalken föranleder justeringar i ytterligare tre lagar. nämligen lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.. lagen ( 1978: 801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet och sekretesslagen (1980: 100). Såvitt gäller de båda förstnämnda lagarna består ändringarna huvudsakligen i att ordet "övervaknings- nämnd" byts ut mot "skyddskonsulent" i den mån det föranleds av att ledningen för övervakningsarbetet flyttas över från nämnden till konsulen- ten. I fråga om lagen om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet föreslås vidare bl. a. en anpassning till den beslutsordning som avses gälla enligt 37 kap. 7 & BrB. Beträffande sekretesslagen föreslås att det i 7 kap. 21 & uttryckligen föreskrivs att sekretess enligt paragrafen inte gäller beslut i ett kriminalvårdsärende enligt brottsbalken . Därmed klargörs att sådana beslut beträffande vilka behörigheten enligt de framlagda förslagen överflyttas från övervakningsnämnd till skyddskonsulent inte blir under- kastade sekretess. Detta bör gälla även i fråga om andra beslut som skyddskonsulenten meddelar enligt balken.
Bestämmelserna i passlagen (1978:302) om befogenheten för skydds- konsulent och övervakningsnämnd att meddela passtillstånd m.m. bör behållas oförändrade. Däremot kan lämpligen i detta sammanhang den ändringen göras i lagen att vad som där föreskrivs om överläkare utvidgas till att gälla även annan läkare som avses i 2 & andra stycket lagen
Prop. 1982/83: 85 158
(1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall efter 1981 års ändringar i sistnämnda lag.
Det får anses uppenbart att lagrådets hörande över de nu berörda försla- gen inte erfordras.
5 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta
dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.
dels inomjustitiedepartementet upprättade förslag till
6. lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark. Finland. Island och Norge angående verkställighet av straff m. m..
7. lag om ändring i passlagen (1978: 302). i
8. lag om ändring i lagen ( 1978:801 ) om internationellt samarbete rö- rande kriminalvård i frihet.
9. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100).
6 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan- den har lagt fram.
Prop. 1982/83: 85 159
Sammanfattning av betänkandet (SOU 1981:92) Villkor- lig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården
Inledning
Enligt de ursprungliga direktiven från mars 1979 har kommittén fem huvudfrågor att överväga. Dessa är ]. minimitiden för fängelsestraff. 2. en översyn av reglerna om villkorlig frigivning. 3. allmänna regler för på- följdsval och straffmätning. 4. en allmän översyn av straffskalorna samt 5. frågor som rör medborgarnas insyn och inflytande i kriminalvårdens olika organ. Minimitiden för fängelsestraff har redan behandlats i delbetänkande (SOU 1980: 1) 14 dagars fängelse.
1 februari 1981 erhöll kommittén tilläggsdirektiv. Enligt dessa skall kom- mittén lägga fram förslag om övervakningsnämndernas avskaffande. För- slag i derrna del skall om möjligt lämnas i sådan tid att en reform kan träda i kraft den ljuli 1982.
Tilläggsdirektiven har medfört att kommittén tvingats lägga om sitt arbete. Den ursprungliga avsikten var att behandla de återstående fyra huvudfrågorna i ett slutbetänkande. Detta hade också varit mest naturligt med hänsyn till frågornas inbördes sammanhang. På grund av den uppställ- da tidsramen har det dock inte varit möjligt. Kommittén har i det upp— komna läget valt att i detta delbetänkande. förutom uppdraget enligt till- läggsdirektiven. behandla villkorlig frigivning samt medborgarnas insyn och intlytande inom kriminalvården. Dessa frågor har nämligen så intimt samband med övervakningsnämndernas avskaffande att de bör övervägas i ett sammanhang. Kommittén har därvid uttalat att den i det fortsatta arbetet. framför allt när detta avser reglerna för påföljdsval och straffmät- ning. kommer att återkomma till och på nytt överväga vissa frågor rörande den villkorliga frigivningen.
Villkorlig frigivning
Kommittén har utgått från två grundläggande principer. För det första att frihetsstraffen bör göras så få och så korta som möjligt. Detta eftersom frihetsstraffet har övervägande negativa konsekvenser för den som utsätts för det. För det andra att tillämpningen och förfarandet i så stor utsträck- ning som möjligt bör regleras i lag så att utrymmet för skiftande och skönsmässiga bedömningar i praxis minskar. Kommittén har också beak- tat och värnat om den nordiska rättslikheten.
I frågan om i'll/korlig frigivning bör behållas eller alaska/PLV har kommit- tén stannat för att villkorlig frigivning bör behållas. Skälet härtill är att de
Prop. 1982/83: 85 160
nackdelar som är förknippade med institutet inte är så allvarliga att de överväger de negativa konsekvenser ett avskaffande skulle föra med sig. Ett slopande av den villkorliga frigivningen skulle kräva att nuvarande straffmätningsnivån sänktes radikalt. Detta för att de faktiska anstaltsti- derna inte drastiskt skulle öka. En sådan sänkning är i och för sig möjlig att åstadkomma på sikt. Men man måste räkna med att den skulle ske ojämnt och resultera i en straffmätningspraxis som blir mindre enhetlig än vad som nu är fallet. Härtill kommer hänsynen till den nordiska rättslikheten. Ett slopande i Sverige av den villkorliga frigivningen skulle inte endast föra med sig rättsolikhet på detta område utan även att samarbetet enligt den nordiska verkställighetslagen med verkställighet av frihetsstraff skulle omintetgöras. Kommittén föreslår således att institutet villkorlig frigivning behålls.
Vad gäller tidpunkten ochförutsr'imiingarna för villkorlig frigivning före- slår kommittén betydande förändringar.
Frigivning skall enligt huvudregeln ske efter avtjänandet av halva straff- tiden. En sådan avkortning av strafftiderna har, enligt kommitténs bedöm- ning. inga negativa effekter på brottsutvecklingen. 'l'vå undantag från regeln om halvtidsfrigivning har kommittén dock ans-ett påkallade.
Det första rör en mindre grupp brottslingar som för allvarlig brottslighet dömts till långa straff. Kommittén anser att samhällets behov avskydd här gör sig så starkt gällande att det krävs en längre tids frihetsberövande av den dömde. Kommittén föreslår därför att domstol får befogenhet att i vissa fall i domen förordna att frigivning skall ske först då två tredjedelar av straffet har avtjänats. För ett sådant förordnande krävs 1. att det ådömda straffet uppgår till fängelse två år eller mer.
2. att straffet avser brottslighet som har riktat sig mot eller medfört fara för liv eller hälsa.
3. att med hänsyn till brottslighetens karaktär samhällets behov av skydd är särskilt påtagligt. Det andra undantaget hänför sig till frigivningssituationen. Om det med hänsyn till de förhållanden i vilka den intagne skulle försättas efter frigiv- ningen anses uppenbart lämpligare att frige honom vid annan tidpunkt än efter avtjänandet av halva strafftiden eller efter två tredjedelar därav. får frigivning ske vid sådan tidpunkt. Frigivning får dock aldrig ske före halvtidsdagen och högst 14 dagar före tvåtredjedelsdagen. Vidare får fri- givningen senareläggas i förhållande till dessa tidpunkter med högst 14 dagar.
En konsekvens av förslagen rörande tidpunkten för villkorlig frigivning blir att institutet _lrigit'izingxpw-missimi sådant det nu är utformat inte längre får någon praktisk funktion. Kommittén föreslår därför att möjlighe- ten till frigivningspermission avskaffas.
Minimitiden för erhållande av villkorlig frigivning föreslås sänkt från nuvarande tre till två månader. Villkorlig frigivning får dock inte äga rum från fängelse som ådömtsjämte skyddstillsyn enligt 28 kap. 3s BrB.
Prop. 1982/83: 85 ' 161
Den prövotid som f.n. följer på den villkorliga frigivningen bör behållas. Frivårdens resurser bör koncentreras till den närmaste tiden efter frigiv- ningen, dvs. till den tid som från återfallssynpunkt är mest riskfylld. Kommittén föreslår bl. a. därför en återgång till det system för bestämman- de av prövotidens längd som gällde före brottsbalkens ikraftträdande. Prövotiden skall motsvara den tid som vid frigivningen återstår av straffet. dock minst sex månader och högst två år.
De allmänna skötsamhetsvillkor som gäller för de villkorligt frigivna bör enligt kommittén behållas. Möjligheten att meddela särskilda föreskrifter för de frigivna om vad de har att iaktta under prövotiden bör också finnas kvar. Kommitténlföreslår här det tillägget att kontaktföreskrift av den typ som nu kan meddelas skyddstillsynsdömda. angående bl.a. omfattningen av kontakten medxövervakaren, skall kunna ges också för de villkorligt frigivna. Däremot bortfaller möjligheten att meddela föreskrift angående tid och sätt för betalning av skadestånd.
De villkorligt frigivna skall enligt kommitténs förslag. liksom nu. kunna ställas under övervakning. Dock skall en noggrannare prövning i det en- skilda fallet ske av behovet av övervakning.
De sanktioner som vid-misskötmmhet. utan ny brottslighet. kan drabba de villkorligt frigivna föreslås i stora drag bestå oförändrade. Dock skall den yttersta sanktionen. förverkande av den villkorligt medgivna friheten. få tillgripas endast om den frigivne åsidosatt särskild föreskrift som medde- lats honom eller inte rättat sig av meddelad varning. Vidare får förver- kande på grund av misskötsamhct ske med högst en månad.
I reglerna om förverkande av villkorligt mea'givenfrihet på grund av nya brott föreslår kommittén nu ingen ändring. Den möjlighet som f.n. finns att villkorligt frige den som avtjänar enbart förverkad villkorligt medgiven frihet utan hänsyn till de vanliga tidsfristerna för villkorlig frigivning före- slås slopad.
Nämnder inom kriminalvården
Kommitténs uppgift i fråga om övervakningsnämnderna var ursprungli- gen att förutsättningslöst pröva deras verksamhet. Tyvärr har detta inte -- blivit möjligt på grund av tilläggsdirektiven.
Ett förslag till avskaffande av övervakningsnämna'erna enligt dessa-di- rektiv läggs fram. Enligt förslaget fördelas nämndernas uppgifter på befatt- ningshavare inom kriminalvården och 'de allmänna domstolarna. De sist- nämnda skall besluta om åtgärder vid misskötsamhet som innebär frihets- berövande. dvs. omhändertagande. förverkande av villkorligt medgiven frihet samt undanröjande av skyddstillsyn. Framställning om sådana åtgär- der skall göras av skyddskonsulent. '
Skyddskonsulenterna övertar ansvaret för och ledningen av frivården. De övertar också, med undantag av de ärenden som förs till allmän dom—
11 Riksdagen 1982/83. ! saml. Nr 85
Prop. 1982/83: 85 162
stol. övervakningsnämndernas beslutanderätt i frågor rörande frivårds- klientelet. Som exempel kan nämnas beslut om övervakning. övervakare. föreskrifter samt sanktioner som ej innebär frihetsberövande. Skyddskon- sulentcrna får rätt att interimistiskt besluta om omhändertagande.
Villkorlig frigivning skall enligt kommitténs förslag ske efter närmast obligatoriska regler eller prövas av domstolen redan i samband med do- men. Visst utrymme lämnas dock för hänsynstagande till frigivningssitua- tionen.
Beslutet om villkorlig frigivning skall fattas av. beträffande intagen i lokalanstalt, regionchefen. och beträffande intagen i riksanstalt. styres- mannen. l beslutet skall även anges prövotiden samt. om det bedöms erforderligt. förordnas om övervakning och särskilda föreskrifter.
Regionchefs. skyddskonsulents och riksanstaltschefs beslut i de frågor som nu sagts skall kunna föras till allmän domstol för prövning.
Vistelse utom anstalt enligt 34% KvaL skall beslutas av kriminalvårds- styrelsen med möjlighet. med visst undantag. till delegering till region- resp. riksanstaltschef.
Kommitténs förslag medför genomgripande förändringar av kriminal- vårdsnämndens arbetsuppgifter. Sålunda upphör nämndens befattning med frågor om villkorlig frigivning och frigivningspermissioner. Nämndens återstående uppgifter enligt nuvarande ordning motiverar inte ett bibehål- lande. Kommittén föreslår därför att dessa uppgifter överförs på andra organ och att kriminalvårdsnämnden avskaffas.
Lekmän inom kriminalvården
Kommittén har övervägt att inrätta lekmannastyrelser inom kriminalvår- den. Sådana styrelser skulle dock inte få adekvata och tillräckliga arbets- uppgifter inom den nuvarande kriminalvårdsorganisationen. Kommittén har därför på detta stadium av utredningsarbetet stannat för att föreslå inrättandet av lekmannanämnder med uppgift att svara för allmänhetens insyn i kriminalvården. De nya nämnderna benämns kriminalvårds- nämnder. En sådan skall finnas inom varje kriminalvårdsregion och bestå av sex ledamöter. Nämnden skall besöka varje myndighet inom verksam- hetsområdet minst en gång om året. Den skall därvid genom inspektion samt samtal med de intagna och personalen skaffa sig kännedom om hur verksamheten bedrivs vid myndigheten. Nämnden skall vidare tillställas beslut av styresman eller regionchef i ärenden om avskildhet och isolering vid anstalterna. Om behandlingen av de dömda eller förhållandena i övrigt ger anledning till det. skall nämnden begära att kriminalvårdsstyrelsen vidtar erforderliga åtgärder.
Prop. 1982/83: 85 163
Genomförandet av förslagen
Genom kommitténs förslag uppkommer betydande besparingar. Dessa har i årsplatser på kriminalvårdsanstalterna beräknats till 450. Om. vilket dock inte är realistiskt. detta skulle medföra att anstalter med tillhopa 450 platser lades ner skulle besparingen bli cirka 94 milj. kr. per år. Förslagen leder vidare till en besparing på cirka 2,5 milj. kr. i minskade övervakarar- voden. Övervakningsnämndernas och kriminalvårdsnämndens avskaffan- de medför en årlig besparing på runt tio milj. kr. De nya kriminalvårds- nämnderna beräknas kosta högst 500000 kr. om året.
Lagändringarna synes kunna träda -i kraft allra tidigast vid årsskiftet 1982/83.
Prop. 1982/83: 85 164
Sammanfattning av betänkandet (SOU 1981: 90) Frivårdspåföljder
Inledning
Frivårdskommitténs arbete skall ses som ett led i det kriminalpolitiska utvecklingsarbete som går ut på att minska användningen av frihetsberö- vande påföljder. För kommitténs del gäller det därvid främst att finna alternativ till frihetsstraff. alternativ som innebär en effektivisering i för— hållande till de nuvarande formerna av kriminalvård i frihet. Kommittén arbetar därvid efter två huvudlinjer. Dels undersöker den möjligheterna till en uppstramning av frivården inom ramen för det nuvarande påföljdssyste- met. dels prövar den förutsättningarna för att med detta system införliva en eller ett par brottspåföljder som kan utgöra nya alternativ till frihets— straff.
Till ledning för kommitténs arbete i fråga om principerna och detaljerna i ett ändrat frivårdssystem anförs i direktiven bl.a. följande.
Det torde vara en allmän uppfattning att återfallsfrekvensen hos skydds- tillsynsdömda ligger på en alltför hög nivå. Bl.a. pågrund härav finns det skäl att genomföra en översyn i syfte att klarlägga frivårdens arbetsuppgif- ter. Av frivårdens dubbla uppgifter som kontroll- och hjälporgan kom särskilt den hjälpande uppgiften att betonas under den första tiden av brottsbalkens (BrB) tillämpning. Under senare tid har emellertid frivår- dens kontrollfunktioner efter hand kommit mera i blickpunktcn och titten är nu mogen att gå längre på denna väg. Härigenom bör kriminalvården i frihet bli mera effektiv än f.n.
Vad först gäller frågan om ändringar inom det nuvarande påföljdssyste- mets ram knyter sig intresset främst till skyddstillsynspåföljden. Direkti- ven aktualiserar därvid först frågan om även denna påföljd kan tillföras ett moment av straffmätning. exempelvis genom att prövotidens eller över- vakningstidens längd inom vissa ramar bestäms i domen efter brottets art och övriga omständigheter. Även den dömdes skyldighet att hålla kontakt med de övervakande myndigheterna bör enligt direktiven i görligaste mån ges ett fast innehåll redan i samband med domen. Det uppdras vidare åt kommittén att se över de allmänna skötsamhetskrav som nu gäller för skyddstillsynsdömda samt de särskilda föreskrifter som kan meddelas. En viktig uppgift i denna del är också att se över de sanktioner som skall gälla när den dömde bryter mot vad som åligger honom. Slutligen uppdras åt kommittén att utreda frågan om tidpunkten för övervakningens igångsät- tande. Kommittén får dock också möjlighet att pröva även andra uppslag beträffande villkorlig dom och skyddstillsyn.
[ detta delbetänkande redovisas kommitténs överväganden i fråga om
Prop. 1982/83: 85 165
förändringar inom det nuvarande påföljdssystemets ram. Kommittén har emellertid funnit det nödvändigt att i detta sammanhang även behandla ett . av de nya alternativ till frihetsstraff som redovisas i direktiven. Det gäller s.k. intensivövervakning. eftersom en sådan påföljd inte kan införas utan att det påverkar även skyddstillsynens utformning. lntensivövervakning kan nämligen enligt direktiven införas antingen som en särskild påföljd eller också genom att bestämmelserna om skyddstillsyn kompletteras. Det är i båda fallen angeläget att nå fram till tydliga gränsdragningar mellan intensivövervakning och skyddstillsyn i ordinär form. lntensivövervak- ning skall enligt direktiven inte heller föreskrivas i andra fall än när förut- sättningar frnns för att upprätthålla den i praktiken.
Allmän motivering
En större effektivitet hos kriminalvården i frihet kan leda till en minskad användning av frihetsstraff dels genom att frivårdens möjligheter att mot- verka återfallsbenägenheten hos klienterna blir större. dels genom att domstolarnas tilltro till frivården stärks. vilket ger dem större möjligheter att använda icke frihetsberövande påföljder. Enligt kommitténs uppfatt- ning är den s.k. behandlingsideologin. även om den, kanske till följd av bristande resurser. inte haft den brottsreducerande effekt som förväntats, av sådant värde att den även i fortsättningen bör sätta sin prägel på kriminalvården i frihet. I övrigt bör verkställigheten av skyddstillsynen intensifieras vad gäller såväl omfattningen av som innehållet i kontakterna mellan den dömde och frivården.
Förutom en intensivare skyddstillsyn föreslår kommittén ytterligare två förändringar av påföljdssystemet. För det första föreslås en utvidgad tillämpning av och ny benämning på påföljden villkorlig dom. Vidgningen åstadkoms genom att kravet på god prognos för meddelande av sådan påföljd mildras. För det andra föreslås att en ny påföljd innebärande kriminalvård i frihet införs. Denna påföljd kallas villkorligt fängelse och innebär att anstånd medges med hela eller en del av verkställigheten av ett fängelsestraff.
Frivårdens arbetsuppgifter
lnnan ställning tas till utformningen av. ett ändrat frivårdssystem. är det som direktiven anger nödvändigt att analysera och klarlägga frivårdens arbetsuppgifter. Kommittén slår då fast att det är en förutsättning för att kriminalvård i frihet skall kunna utgöra ett verkligt alternativ till frihets- straff att dess huvuduppgift är att motverka brottslighet. Denna huvudupp- gift skall frivården försöka fylla genom olika åtgärder som syftar till att förmå klienten att uppfylla de förpliktelser som åvilar honom till följd av domen. genom hjälp och stöd till honom och genom åtgärder som syftar till
Prop. 1982/83: 85 166
att ge honom en sådan social situation att han utsätts för positiv påverkan från sin omgivning. Genom dessa åtgärder förväntas frivårdens individual- preventiva och allmänpreventiva effekter kunna tillvaratas bättre.
Skyddstillsyn
Kommittén lämnar en rad förslag till förändringar i skyddstillsynens utformning som alla syftar till en intensitiering av verkställigheten. Dessa förändringar skall framför allt leda till att domstolarna får möjlighet att tillämpa påföljden i större utsträckning än f.n. Påföljden bör till följd av kommitténs förslag kunna tillämpas för svårare brott och efter fler återfall än som nu anses kunna komma i fråga. Liksom f.n. skall skyddstillsyn dock bara användas när det är individualpreventivt motiverat att ställa lagöverträdaren under övervakning.
Vad gäller påföljdens närmare utformning avvisar kommittén tanken på att införa ett moment av straffmätning inom skyddstillsynens ram. På- följdstidens längd eller antalet kontakter mellan den dömde och frivården bör inte bestämmas enbart efter brottets svårhet.
Det yttersta ansvaret för övervakningen föreslås överflyttat från över- vakningsnämnden till skyddskonsulenten. Detta är ett av flera förslag som motiveras av behovet av en snabbare start på övervakningen. Ett annat är att det redan i domen skall anges vem som skall vara övervakare för den dömde. Domstolen skall sålunda vid dom på skyddstillsyn alltid förordna en övervakare.
Kommittén vill också ge möjligheter till större variation i formerna för tillsynen av den dömde. I första hand bör målsättningen dock vara att en lekmannaövervakare förordnas i varje klicntärende. Om så inte är möjligt. får liksom f.n. handläggande tjänsteman på skyddskonsulentexpeditionen vara övervakare. Vid sidan av övervakaren bör ytterligare någon lekman ktrnna förordnas att biträda med ärendet. om detär påkallat av den dömdes personliga förhållanden. Härigenom ges möjlighet att tillämpa olika alter- nativa tillsynsformer. exempelvis gruppövervakning eller kontaktman på arbetsplatsen. I det sammanhanget föreslår kommittén också att den för- söksverksamhet som sedan några år bedrivits i Norrköping och Linköping med att engagera vårdare från kriminalvårdsanstalter i frivården skall utvidgas till storstadsområdena.
Den ekonomiska ersättning som nu utgår till lekmannaövervakare torde vara alltför låg för att nämnvärt påverka möjligheterna till rekrytering. Det rådande statsfinansiella läget torde inte medge några större förhöjningar av ersättningen. Övervakarnas kostnader för att fullgöra sitt uppdrag har emellertid ökat och kommer att ytterligare öka till följd av utredningsför- slagen. Mot denna bakgrund föreslås att det nuvarande övervakararvodet avskaffas och att övervakarna i stället erhåller ökad ersättning för förlorad inkomst och andra kostnader som uppstår på grund av övervakningsupp- draget.
Prop. 1982/83: 85 - l67
De nuvarande möjligheterna att kombinera en dom på skyddstillsyn med böter eller fängelse bör kvarstå. För att vidga påföljdens användningsom- råde föreslås att maximum för bötesstraffet höjs.
Vad gäller påföljdstidens längd föreslås betydande förenklingar. Den nuvarande konstruktionen med skilda prövo- och övervakningstider har sagts vara komplicerad och leda till missförstånd. Det är vidare känt att risken för återfall i brott är störst under de första månaderna efter domen ' för att därefter snabbt avta. Kommittén vill därför prioritera intensiteten i övervakningen framför längden. Även möjligheten att förlänga övervak- ningstiden bör avskaffas. dels för att den leder till skilda prövo- och övervakningstider. dels för att den dömdes behov av övervakning inte ensamt bör kunna leda till en längre påföljdstid. Om den normala över— vakningstiden görs kort. kan även möjligheten att i det enskilda fallet förkorta övervakningstiden avvaras.
Dessa överväganden leder fram till ett förslag om att övervakningstiden alltid skall vara ett år utan möjlighet till vare sig förlängning eller förkort- ning. Intresset av sammanfallande prövo- och övervakningstider är vidare så starkt. att det uppväger nackdelen att den gamla skyddstillsynen inte kan undanröjas i samma utsträckning i återfallssituationer om prövotiden förkortas starkt. Även prövotiden bör därför vara ett år. Eftersom prövo- och övervakningstiderna då alltid sammanfaller. kommer prövotidsbegrep- pet att sakna självständig betydelse och föreslås avskaffat.
Skyldigheten för den dömde att hålla kontakt med de övervakande myndigheterna bör utgöra det grundläggande innehållet i skyddstillsynen. Önskemålet i direktiven att denna skyldighet i görligaste mån ges ett fast innehåll redan i samband med domen .bör tillgodoses genom att i förord- ning eller tillämpningsföreskrift tas in: allmänna föreskrifter om vad som skall anses utgöra en normal kontakttid. Denna bör mätas i total kontakttid under övervakningsåret och normalt vara minst 50 timmar. Kontakten bör i allmänhet vara tätast i början av övervakningstiden för att därefter successivt minska. [ det enskilda fallet kan dock en annan fördelning av den totala kontakttiden visa sig lämpligast. Kontakten skall i första hand hållas med övervakaren och i andra hand med handläggaren på skyddskon- sulentexpeditionen. Skyddskonsulenten skall i det enskilda fallet ge när- mare föreskrifter rörande kontaktskyldighetens fullgörande.
Intresset av att kunna tillgodose ett särskilt starkt behov av övervakning hos lagöverträdaren bör ändå tillgodoses genom att domstolen ges möjlig- het att i samband med dom på skyddstillsyn förordna om intensivöver- vakning under viss tid. minst en och högst fyra månader. Förutsättningar för ett sådant förordnande skall emellertid vara att det är motiverat av det begångna brottets straffvärde och att det är individualpreventivt motiverat att ställa lagöverträdaren under intensiv tillsyn. Förordnande torde därför bli särskilt aktuellt i samband med frekvent återfallsbrottslighet. Vid inten- sivövervakning bör kontakttiden mellan klienten och frivården under den
Prop. 1982/83: 85 168
tid föreskriften om sådan tillsyn gäller vara den dubbla mot den ordinära övervakningens. Även i detta fall skall skyddskonsulenten ge närmare anvisningar om fullgörandet.
Förutom kravet på kontakt bör andra krav ställas på klienten. Dessa bör komma till uttryck dels i allmänna skötsamhetskrav. som närmast bör ses som en allmän målsättning för klientens förehavanden. dels i en allmän skyldighet att lämna upplysningar om egna förhållanden, dels ock i särskil- da föreskrifter, avpassade efter de individuella förhållandena. Kommittén föreslår inga väsentliga ändringar i dessa avseenden i förhållande till vad som nu gäller. Dock skall förutom domstolen även skyddskonsulenten ha rätt att meddela föreskrifter.
En viktig uppgift för kommittén har som sagt varit att se över sanktions- systemet. Den uppstramning av frivården som kommitténs förslag syftar till kan inte realiseras utan praktiska möjligheter att ingripa mot den som bryter mot uppställda regler. Det nuvarande sanktionssystemet. som en- dast innehåller två åtgärder som uteslutande fungerar som sanktioner. har för liten verkningskraft. Kommittén föreslår därför att det system av åtgärder som skall tillgripas vid misskötsamhet från klientens sida skall ha följande utseende. '
Först bör naturligtvis förmaningar och anvisningar från i tur och ordning övervakare. handläggande frivårdsassistent och skyddskonsulent tillgri- pas. För att skyddskonsulenten skall få möjlighet till detta föreslås att han tilläggs den rätt som nu tillkommer övervakningsnämnden att genom poli- sens försorg hämta klienten till sig. Till följd av kommitténs förslag upphör den möjlighet som nu finns att vid behov förlänga övervakningstiden till högst tre år. Övervakningstiden skall som tidigare sagts vara ett år utan möjlighet till vare sig förlängning eller förkortning. Föreskrifterna är där- emot särskilt lämpliga att använda som åtgärder vid misskötsamhet. De skall kunna meddelas av skyddskonsulenten. Utöver de nuvarande före- skrifterna skall domstol också kunna ge föreskrift om intensivövervakning _ under viss tid. om förutsättningar finns för detta. Varning bör behållas som en åtgärd vid misskötsamhet. Den bör kunna meddelas av både skydds- konsulent och domstol. '
När skyddskonsulenten har uttömt sina möjligheter eller han anser dessa otillräckliga, skall han vända sig till tingsrätt för vidare åtgärder. Detta beror på att övervakningsnämnderna förutsätts bli avskaffade. Domstolen skall då ha möjlighet att på lämpligt sätt omhänderta klienten under högst en vecka eller. om särskilda skäl finns. högst två veckor. Omhändertagan- det skall liksom f. n. fungera som ett processuellt medel. Det skall då få tillgripas inte bara när fråga uppkommer om att vidta någon åtgärd mot den dömde utan även när han mer allmänt har undandragit sig övervakningen utan att något är känt om hans förhållanden. Omhändertagandet skall "emellertid dessutom få användas som en ren sanktion i den formen att domstolen skall kunna förordna om fortsatt omhändertagande under ett
Prop. 1982/83: 85 169
visst antal dagar. Tiden för omhändertagandet skall sammanlagt dock inte få överstiga två veckor. Med denna utvidgning av omhändertagandeinsti- tutet ser kommittén inget behov av ytterligare frihetsberövande åtgärder som sanktion vid misskötsamhet.
Liksom nu skall den yttersta sanktionen vara påföljdens undanröjande och bestämmande av en ny-päföljd för brottet. En påföljdsomvandling skall dock enbart få äga rum om den dömde tidigare har meddelats en varning eller en särskild föreskrift eller en sådan åtgärd skulle vara me- ningslös. därför att han helt vägrar att medverka till övervakningen. För att göra påföljdsomvandlingen till en mer verkningsfull sanktion än f.n. före- slås en väsentligt förenklad handläggningsordning. Denna innebär att skyddskonsulenten skall föra talan direkt i tingsrätten om en sådan åtgärd. Vidare föreslås en tidsfrist om två veckor från det talan väcks till dess frågan skall prövas i tingsrätten.
Kommittén har också haft att utreda frågan om omedelbar verkställighet av dom på skyddstillsyn. Kommittén föreslår att verkställigheten alltid skall starta från domsdagen. om rätten inte förordnar annat. Högre rätt skall kunna meddela inhibition av verkställigheten. Även en dom på fäng- else enligt 28 kap. 3 % BrB föreslås emellertid kunna förordnas gå i omedel- bar verkställighet. Verkställigheten av ett sådant fängelsestraff kan nämli- gen annars försvåra rehabiliteringsarbetet under övervakningstiden.
Skall målet att minska användningen av frihetsstraff nås. är det av särskilt intresse vilken reaktionen skall bli vid återfall i brott under verk- ställigheten av dom på skyddstillsyn. Kommitténs förslag syftar därvid till att öka möjligheten för domstolarna att fortsätta med kriminalvård i frihet trots återfallet. S.k. konsumtionsdomar, som innebär att den tidigare skyddstillsynen får avse även den nya brottsligheten. föreslås komma till minskad användning. I stället bör domstolen även i dessa situationer i regel meddela en ny dom på skyddstillsyn. För att undvika att två skyddstill- syner då skall löpa vid sidan av varandra. föreslås att den tidigare skydds- tillsynen skall kunna undanröjas, även när påföljd av samma slag väljs för det nya brottet. Detta är f. n. inte möjligt.
Villkorlig dom
Kommittén föreslår som tidigare har nämnts även vissa förändringar av påföljden villkorlig dom. Det väsentligaste förslaget är att det krav på god prognos hos lagöverträdaren som nu gäller för meddelande av villkorlig dom skall mildras. Detta förslag motiveras av olika skäl. Den intensifrering av skyddstillsynen som kommittén föreslår gör påföljden mindre lämpad för förstagångsbrottslingar med mindre varaktiga behov av hjälp och till- syn. Dessa bör därföri stället meddelas villkorlig dom. Frivårdens resurser - kan då prioriteras till förmån för de lagöverträdare som är i störst behov av dem. Ett mildrat krav på god prognos ger också möjligheter att något
Prop. 1982/83: 85 l70
mildra den för många lagöverträdare svårförståeliga effekten att sociala behov leder till mer ingripande påföljder.
Påföljdens användningsområde föreslås också vidgat genom att maxi- mum höjs för det bötesstraff som kan dömas utjämte villkorlig dom.
Den villkorliga domen föreslås också väsentligt förenklad. De allmänna skötsamhetskraven. möjligheten att meddela föreskrift om skadeståndsbe- talning och sanktionssystemet föreslås avskaffade. eftersom dei praktiken inte har kommit till användning. Därmed saknas också skäl att förena påföljden med en prövotid. Även den bör därför avskaffas. Genom att påföljden då kommer att sakna verkställighetstid och verkställighetsinne- håll kan även de särskilda bestämmelserna om reaktionen vid återfall undvaras. Av allmänna oskrivna regler om återfalls inverkan följer ändå att den tidigare brottsligheten har viss betydelse vid påföljdsbestämning. För att villkorlig dom bättre skall stämma överens med sin nya utformning och för att den inte skall förväxlas med andra påföljder föreslås slutligen också att påföljden i stället skall benämnas straffvarning.
lntensivövervakning
lntensivövervakning som en självständig påföljd utgjorde väsentliga in- slag i de förslag till nya straffsystem som lämnades av ungdomsfängelseut- redningen (SOU 1977: 83) och brottsförebyggande rådets kriminalpolitiska arbetsgrupp (BRÅ Rapport l977:7). Vid remissbehandlingen kritiserades emellertid dessa förslag för att de skulle göra påföljdssystemet svåröver— skådligt och för att det skulle bli svårt att hålla isär de olika påföljderna på verkställighetsstadiet. Enligt frivårdskommitténs direktiv bör därför arbe- tet att finna en ny frivårdspåföljd till en del bedrivas med andra utgångs- punkter. Kommittén avvisar också tanken på intensivövervakning som en särskild påföljd. I stället bör. som tidigare har sagts. inom ramen för skyddstillsyn finnas möjlighet att under vissa förutsättningar utöva en särskilt intensiv tillsyn av den dömde.
Villkorligt fängelse
En minskad användning av frihetsstraff blir följden om man i påföljds- systemet mellan skyddstillsyn och fängelse för in en ny påföljd som inne- bär kriminalvård i frihet. Kommittén vill uppnå detta mål genom att som en ny påföljd äter föra in den form av villkorlig dom som fanns före brottsbal- ken och som innebar att domstolen vid ådömande av fängelsestraff medgav anstånd med straffverkställigheten under en viss prövotid. Påföljden bör kallas villkorligt fängelse. Den innebär alltså att domstolen mäter ut ett fängelsestraff men samtidigt medger anstånd med verkställigheten. Om ett kortvarigt frihetsberövande ändå är oundvikligt av främst allmänpreven- tiva skäl. bör domstolen kunna medge anstånd med en del av verkställighe- ten. Den del som skall verkställas får då inte överstiga tre månader.
Prop. 1982/83: 85 171
Villkorligt fängelse skall förekomma i två former. med och utan över- vakning. Villkorligt fängelse utan övervakning skall helt sakna verkstäl— lighetsinnehåll, medan villkorligt fängelse med övervakning skall ha ett verkställighetsinnehåll som överensstämmer med skyddstillsynens med vissa undantag i fråga om påföljdstidens längd. åtgärder vid misskötsamhet och reaktionen vid återfall. I likhet med övriga frivårdspåföljder bör vill- korligt fängelse kunna kombineras med böter.
Villkorligt fängelse utan övervakning är avsedd att användas för lagöver- trädare. som inte är i behov av tillsyn. i de fall då straffvarning antingen på grund av brottets svårhet eller på grund av återfall anses inte kunna komma i fråga och ovillkorligt fängelse inte är oundgängligt. Villkorligt fängelse med övervakning är avsedd att användas i motsvarande fall. när lagöverträdaren äri behov av tillsyn. Detta bör särskilt vara aktuellt i fråga om de lagöverträdare som nu ådöms fängelsestraff på grund av täta återfall i förmögenhets- eller våldsbrott. Genom det konkreta straflhotet bör den nya påföljden ha ett högre allmänpreventivt värde än villkorlig dom och skyddstillsyn och därför kunna användas för svårare brott än dessa på- följder. Villkorligt fängelse bör bara ersätta fängelsestraff och inte tilläm- pas när domstolarna f. n. skulle vara beredda att ädöma villkorlig dom eller skyddstillsyn.
Genom att villkorligt fängelse kan tillgodose även tämligen högt ställda allmänpreventiva krav bör ett mer nyanserat påföljdsval bli möjligt för vissa brott som. trots att de inte kan anses som svåra. med hänsyn till sin särskilda art i regel anses böra leda till frihetsberövande påföljd. Detta gäller för sådana brott som misshandel. våld eller hot mot tjänsteman. olovlig körning. olovlig vistelse i riket och rymning.
Vad sedan gäller påföljdens utformning föreslår kommittén att det vid villkorligt fängelse. till skillnad från vad som skall gälla vid straffvarning och skyddstillsyn. skall löpa en prövotid. Denna bör vara två år eller. om det utmätta straffets längd är sex månader eller mindre. ett år. Eftersom verkställighetsinnehållet i villkorligt fängelse med övervakning bör vara detsamma som i skyddstillsyn. föreslås att övervakningstiden dock alltid skall vara ett år.
Liksom vid skyddstillsyn bör övervakningen efter dom på villkorligt fängelse som regel starta från domsdagcn. Domstolen bör även ges-rätt att förordna att den ovillkorliga delen av ett i övrigt villkorligt fängelsestraff skall gå i omedelbar verkställighet. om lagöverträdaren också ställs under övervakning.
Villkorligt fängelse utan övervakning bör i likhet med straffvarning sakna sanktionssystem i fråga om misskötsamhct. Villkorligt fängelse med övervakning bör ha ett sanktionssystem som överensstämmer med skyddstillsynens utom vad avser den yttersta reaktionen. Det ligger nämli- gen i påföljdens idé att denna bör vara det villkorligt medgivna anståndets förverkande. Anståndet föreslås därför kunna helt eller delvis förverkas.
Prop. 1982/83: 85 [72
Eftersom det är svårt att tänka sig allvarlig misskötsamhet som inte är förenad med nya brott. bör det dock normalt vara tillräckligt om någon månad av det villkorligt medgivna anståndet förverkas.
Det ligger vidare i påföljdens natur att det villkorligt medgivna anståndet i regel bör förverkas vid återfall i brott. Eftersom hänsyn emellertid härvid bör tas till vad som har avtjänats av det tidigare straffet. bör domstolen i en sådan situation göra en helt ny påföljdsbestämning som skall avse både den gamla och den nya brottsligheten. Om rätten ändå skulle stanna för fortsatt kriminalvård i frihet. bör den undanröja det gamla villkorliga fängelset och på nytt döma till villkorligt fängelse. Det finns då möjligheter att genom påföljdens innehåll åstadkomma den upptrappning av påföljdsvalet som ter sig naturligt på grund av återfallet.
Kostnader och genomförande
Enligt direktiven om finansiering av reformer kan kommittén inte föreslå andra reformer än dem som ryms inom ramen för befintliga resurser. Flera av kommitténs förslag påverkar resursfrägorna. Nya former av tillsyn skall sålunda kunna förekomma. Övervakningen skall bli intensivare och där- med arbetsbelastningen på tjänstemännen och lekmannaövervakarna stör- re. Tjänster för vårdare föreslås inrättade vid vissa storstadsdistrikt.
Samtidigt syftar kommitténs förslag till att begränsa användningen av frihetsstraff och även i övrigt ge förutsättningar för att tillgripa mindre ingripande påföljder än f.n. Det är emellertid svårt att beräkna förslagens ekonomiska konsekvenser i dessa avseenden. eftersom rättsutveeklingcn påverkas av alltför många faktorer som inte kan förutses. Förslagen torde emellertid inte leda till ökade utan snarare till minskade kostnader. Slutli- gen föreslås 'att övervakningstiden vid skyddstillsyn skall förkortas från normalt två år till ett år.
Det sistnämnda förslaget beräknas medföra att det genomsnittliga anta- let frivårdsklienter minskar med ca 2 500 och övervakarersättningarna med ca 3 milj. kr. om året. För denna kostnad beräknas ca 5 000 personer kunna anlitas som biträden vid övervakningar. Förslaget om utvidgad tillämpning av straffvarning beräknas leda till ett minskat klientantal för frivården med 1 ZOO—l 300 personer. Å andra sidan beräknas genom minskad tillämpning av fängelsestraffet klientantalet inom frivården öka med drygt 500 perso- ner, samtidigt som platsbehovet på anstaltssidan beräknas minska med 175 platser. Kostnaderna på anstaltssidan beräknas därigenom minska med 23,8 milj. kr. om året om än först efter hand. när den ändrade tillämpningen slår igenom på fängelsepopulationen.
Totalt beräknas för frivårdens del det genomsnittliga klientantalet mins- ka med ca 3 200 personer. Det är emellertid det mest lättarbetade klientelet som försvinner. medan det som tillkommer torde vara problemfyllt. För att frivården skall kunna få önskad intensitet är det nödvändigt med en sänk-
Prop. 1982/83: 85 173
ning av antalet klienter per handläggande tjänsteman. När viss hänsyn tagits till att skyddskonsulenten torde behöva bli avlastad vissa av sina nuvarande arbetsuppgifter, beräknas kommitténs förslag medföra att anta- let klienter minskar med fem till drygt 31 per handläggare. Ändå torde det vara nödvändigt med vissa resurstillskott i storstadsdistrikten. Kostnaden för vårdartjänster inom frivården beräknas till 145000 kr. om året per tjänst.
Lagändringarna föreslås träda i kraft de I januari 1983. Genomförandet bör dock ske samtidigt med genomförandet av vissa förslag rörande den villkorliga frigivningen och övervakningsnämnderna som fängelsestraff- kommittén f.n. utarbetar.
Prop. 1982/83: 85 174
Sammanställning av remissyttranden över betänkandena (SOU 1981: 92) Villkorlig frigivning samt nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården och (SOU 1981: 90) Frivårdspåföljder
REMISSINSTANSER
Efter remiSs har yttranden över betänkandena avgetts av riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Jönkö- ping. Stockholms. Göteborgs. Malmö och Helsingborgs tingsrätter, dom- stolsverket, rikspolisstyrelsen. kriminalvårdsstyrelsen. kriminalvårds- nämnden. övervakningsnämnderna i Stockholm. andra avdelningen. Es- kilstuna. Göteborg. andra avdelningen. Malmö. första avdelningen ("endast SOU 1981190). Täby (endast SOU 1981 : 92). Karlskoga och Luleå (endast SOU 1981 : 92), brottsförebyggande rådet (BRÅ). socialstyrelsen. statskon— toret. riksrevisionsverket. justitieombudsmannen Anders Wigelius (JO), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänstemännens cen- tralorganisation (TCO). Landsorganisationen i Sverige (LO). Centralorga- nisationen SACO/SR. Svenska arbetsgivareföreningen. Sveriges advokat- samfund. Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare (en- dast SOU l981:92). Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges fri- vårdstjänstemän. Föreningen styresmän och assistenter rn. fl. vid kriminal- vårdsanstalterna (endast SOU 1981192). Övervakares och kontaktper- soners riksförbund. Svenska fångvårdssällskapet och Sveriges socio- nomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer har avgett gemensamma yttranden. .
RÅ har överlämnat yttranden från. överåklagaren i Stockholm och läns- åklagarna i Kalmar. Norrbottens. Uppsala och Värmlands län. SACO/SR har överlämnat ett yttrande från Förbundet förjurister. samhällsvetare och ekonomer (JUSEK). Övervakningsnämnden i Täby har överlämnat yttran- de från tjänstgörande styresmannen vid kriminalvårdsanstalten i Öster- åker.
REMISSYTTRANDENA
1 Allmänt
De båda kommittéernas betänkanden har fått ett något blandat motta- gande. Åtskilliga remissinstanser uttalar visserligen sin anslutning till för-
Prop. 1982/83: 85 175
slagen i stora delar. men kritik mot dessa anförs samtidigt från många håll vad gäller både en del principiella frågor och vissa detaljspörsmål. .
Flertalet av de remissinstanser som närmare går in på frågan ger uttryck- ligen sin anslutning till den målsättning för kommittéernas arbete som har legat i att söka vägar att nedbringa användningen av frihets- straff. Till dessa instanser hör kriminalvårdsstyrelsen som emellertid samtidigt understryker ett konstaterande av frivårdskommittén att krimi- nalpolitikens — och än mer kriminalvårdens — utformning har en marginell betydelse för brottsligheten jämfört med familje- och skolpolitik. arbets- marknads- och socialpolitik. rättsväsendets utformning och funktion i stort och framför allt den ekonomiska strukturen och människosynen i samhäl- let. Det kan enligt styrelsen inte nog betonas att man med denna utgångs- punkt inte får förvänta sig att förändringar i påföljdssystem och verkstäl- lighet skall ha stor genomslagskraft. Tvärtom måste man inför varje för- ändring fråga sig om den troligen marginella effekten är värd de olägen- heter som många förändringar initialt medför. LO har liknande syn- punkter.
Samhällsutvecklingens betydelse för brottslighetsnivån betonas också av rikspolisstyrelsen som även pekar på att straffverkställigheten i fängelse enligt klara belägg saknar positiv inverkan på de intagnas återanpassning i samhället. Tvärtom leder den i allmänhet till försämrad rehabilitering och hög återfallsrisk samt verkar ofta personlighetsnedbrytande. Enligt rikspo- lisstyrelsens mening finns det mot bakgrund av dessa negativa erfarenheter ett klart önskemål om att minska användningen av fängelsestraff. Ett klart behov av en effektivare frivård föreligger också. Frågan är emellertid hur långt man i praktiken kan minska fängelsestraffen genom att öka använd- ningen av frivårdspåföljderna utan att detta leder till oacceptabla verkning- ar från allmänpreventiv synpunkt. De allmänpreventiva effekterna av olika brottspåföljder är inte klarlagda men erfarenheterna av tidigare reformer och i synnerhet den negativa brottsutvecklingen ger enligt rikspolisstyrel- sens mening. särskilt som förslagen nu inte medför att några nya resurser tillförs kriminalvården, upphov till övervägande tveksamhet om nya re- former inom påföljdssystemet kan leda till avsett resultat på kortare sikt. Enligt styrelsens uppfattning kan inte ifrågakomma att drastiskt minska frihetsberövandena till förmån för påföljder i frihet om inte en godtagbar utveckling kan förutsättas.
Liknande synpunkter anförs av domareförbundet som också säger sig dela uppfattningen om fängelsestraffets negativa effekter. I mindre grad gäller detta dock enligt förbundet beträffande de helt korta straffen. Bland dem som dömts till kortare fängelsestraff är äterfallsfrekvensen inte hög. i vart fall ej bland dem som dömts till fängelse första gången. Vad gäller fängelsestraffets nedbrytande effekter bör enligt vad förbundet uttalar fängelsemiljön i det enskilda falletjämföras med den miljö. vari den dömde vistats i frihet. Många av dem som i dag häktas och senare döms till
Prop. 1982/83: 85 176
fängelse saknar arbete och godtagbar bostad och är djupt nedgångna i alkohol- eller narkotikamissbruk. En fortsatt vistelse i dessa miljöer är säkerligen också nedbrytande för personligheten och därutöver farlig för den fysiska hälsan. I dylika situationer kan ett fängelsestraff vara det mest humana alternativet när. såsom ofta är fallet. åtgärder inte anses kunna vidtas med stöd av sociallagstiftningen. Även med dessa reservationer framstår dock fängelsestraffet som en påföljd som om möjligt bör undvi- kas. Insikten härom är också enligt förbundet utbredd i domstolarna.
Helsingborgs tingsrätt anser att rättstillämpningen redan nu i allt väsent- ligt uppfyller målsättningen att i all möjlig mån minska användningen av frihetsstraff. Domstolarnas praxis beträffande påföljder för brott måste i stort sett betecknas som mycket varsam och mild. I det längsta — om ej hänsyn till den allmänna laglydnaden lägger hinder i vägen — drar man sig för att tillgripa fängelsestraff. Vid bestämmande av frihetsstraff utnyttjas dessutom regelmässigt endast straffskalornas nedre del. Ofta dömer dom- stolarna till det lägsta straff som är möjligt enligt den tillämpliga straffska- lan. särskilt vid brott som har högt straffminimum. Undantag finns. t. ex. i fråga om narkotikabrott. där statsmakterna styrt utvecklingen genom att successivt skärpa straffbestämmelserna. Tingsrätten ifrågasätter om det — med utgångspunkt i gällande straffskalor — allmänt sett kan finnas något nämnvärt utrymme för att i rättstillämpningen ytterligare begränsa frihets- berövanden. Polixchdeföreningurna ställer frågan om det i en tid med allt mer omfattande och grövre brottslighet är realistiskt att en minskad an- vändning av frihetsstraff skall kunna ske i någon större utsträckning utan att allmänhetens förtroende för rättsväsendet går förlorat och utan att" polisens och andra rättsvårdande funktionärer tappar intresset för sina uppgifter. '
Övervaknr'ngsnämnden i Karlskoga framhåller i sammanhanget särskilt att det i ett rättssamhälle är viktigt att på alla sätt förhindra brott. Upplys- ning om bättre lås och andra inbrottsskydd, krav på legitimation. stopp för spelhallar m.m. är några sätt att minska brottsligheten. Ökade insatser bör ske på alla områden för att nå detta mål. Vidare måste de sociala-förhållan- dena för många förbättras. Barns och ungdoms sysselsättning måste följas. Här spelar hemmen en avgörande roll. När nu trots allt brott förekommer måste samhället reagera. Den enskilde kommer aldrig att tolerera att brott begås och samhället, som ej heller kan tolerera brott. måste skydda och hjälpa den enskilde. Det är synnerligen viktigt med åtgärder. som ökar risken för upptäckt. Lagföringen måste ske snabbare än nu. Målsägandens ställning måste värnas. Dennes berättigade krav måste tillgodoses. I alla påföljder måste berättigade och utdömda skadeståndskrav också tillfalla ' målsägande.
Flera remissinstanser tar med anledning av de båda kommittébetänkan— dena upp allmänna synpunkter på frågor som rör påföljdssystemet. Därvid diskuteras bl. a. — särskilt i anslutning till frivårdskommitténs betänkande
Prop. 1982/83: 85 ' 177
— frågan i vad mån behandlingssynpunkter bör verka styrande på påföljdssystemet.—
Kriminalvårdsnämnden. som utförligt uppehåller sig vid'dessa frågor. konstaterar bl. a. att insikten om att frihetsberövande har skadliga verk- ningar länge har varit en drivande faktor i reformarbetet på det kriminalpo- litiska området i vårt land. Det torde numera råda en så allmän uppslutning kring uppfattningen att färre och kortare fängelsestraff bör eftersträvas. att önskvärdheten av reformer i den riktningen inte behöver betonas särskilt. När det gäller att nå detta mål är det naturligt att meningarna kan gå isär. Man har hittills gått flera olika vägar för att begränsa frihetsberövandet i anledning av brott. Dessa metoder har inneburit avsteg från den klassiska straffrättsläran att brott skall förskylla ett visst, efter gärningens beskaf- fenhet utmätt straff. De skulle inte ha kommit till användning i den omfatt- ning som har skett. om inte tanken uppkommit att genom särskilda åtgär- der komma åt de bakomliggande orsakerna — ekonomiska. sociala eller själsliga — till att människor begår brott. Behandlingstanken ligger bakom den straffrättsideologi som har visat sig erbjuda metoder att minska frihets- berövandet i anledning av brott. Den har inte bara därigenom utan även i övrigt varit av avgörande betydelse för en humanisering av systemet med straff. Påföljdssystemet i brottsbalken är inte utan brister men framstår enligt nämnden som resultatet av en på det hela taget välbalanserad avväg- ning mellan allmänpreventiva och individualpreventiva hänsyn. Nämnden delar inte den behandlingspessimism som har gjort sig gällande utan anser att man inte kan bortse från att de angivna metoderna haft betydande värde. Frihetsberövandet i anledning av brott har kunnat begränsas i en omfattning som sannolikt inte hade varit möjlig. om krav på enkelhet. formell rättvisa och förutsebarhet i straffsystemet hade getts större tyngd. De remitterade förslagen utgör enligt vad nämnden konstaterar en vidare- utveckling av metoderna att med alternativa påföljder och villkorlig fri- givning begränsa frihetsberövandet i anledning av brott. Förslagen från frivårdskommittén är enligt nämnden väl lämpade för ändamålet medan de av fängelsestraffkommittén föreslagna ändringarna i fråga om villkorlig frigivning inte synes vara ägnade att i realiteten leda till kortare straff.
JO betonar att huvudsyftet med påföljdssystemet måste vara att före- bygga brott. Det skall medverka till att den allmänna laglydnaden upprätt- hålls och till att den enskilde lagöverträdaren avhålls från att återfalla i brott. Vid utformningen av påföljdssystemet måste alltså en lämplig balans av allmän- och individualpreventivt betingade inslag åstadkommas. Hu- vuduppgiften för frivården bör vara att genom såväl kontroll som stöd verka för att den dömde inte återfaller i brott samt att i övrigt främja hans anpassning i samhället. ' '
Liknande principiella synpunkter framhålls av bl. a. Föreningen Sveri- ges frit-'årdstjiz'nslt'män och Svenska fångvårdssällskapet. som båda beto- nar angelägenheten av att behandlingstanken behålls inom kriminalpoliti- 12 Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 85
Prop. 1982/83: 85 ' . 178 .
ken. Sveriges socionomers. personal- ochförvaltningstjänstemäns riksfär- bund har samma uppfattning och påpekar samtidigt att medan utveckling- en inom andra vårdområden kännetecknas av servicetanke och frivillighet kriminalvården i allt större omfattning har fått ta över samhällets repres- siva inslag. Samtidigt har en ökad kritik riktats mot frivården för dålig effektivitet och tal om bristande förtroende från domstolarnas sida. Denna kritik avvisas av förbundet som framhåller att man här har mätt effektivite- ten med allmänt definierade termer som återfall. Ingenting nämns om alla de människor som getts möjlighet till ett värdigt liv i frihet där alternativet hade varit fängelse. Frivårdens möjlighet att påverka den dömde är visser- ligen mindre än den påverkan som klienten utsätts för i andra samman- hang. Trots detta måste möjligheten att påverka och förändra tas tillvara. LO menar att det — trots den oroande brottsutvecklingen — inte finns anledning att rubba grundprinciperna bakom 1973 års kriminalvårdsreform utan att man i stället bör fortsätta att utveckla påföljdssystemet med huvudsaklig inriktning på frivårdspåföljder. _
I viss motsättning till dessa yttranden uttalar BRÅ att stora delar av den teoretiska grundvalen för behandlingsideologin har kommit att ifrågasättas efter brottsbalkens tillkomst. Även om man inte bör ge upp ambitionerna att utforma påföljdernas innehåll på ett individualpreventivt lämpligt sätt anser BRÅ inte att man på nuvarande kunskapsnivå kan lägga behand- lingstankar till grund också för påföljdsvalsproblematiken. Vad frivårds- kommittén anför i denna del framstår endast som fromma förhoppningar som tyvärr inte har något underlag i faktiska kunskaper. Liknande syn- punkter framhålls av hovrättenför Övre Norrland. som menar att det hade varit bättre om kommittén förutsättningslöst kunnat undersöka möjlighe- terna av' att införa ett system där påföljden — straffet mera markant än i dag kunde knytas direkt och uteslutande till det begångna brottet. Helsing- borgs tingsrätt. som också utvecklar liknande tankegångar. betonar bl. a. vikten av att markera brottslingens ansvar för sina gärningar och av att krav ställs på proportionalitet mellan brott och straff. Straffsystemet bör dessutom enligt vad tingsrätten uttalar vara så enkelt och lätt att begripa som möjligt så att den enskilde individen kan förutse vad han har att utstå om han begår brott. Kravet på förutsebarhet bör gälla även för straffverk- ställigheten. Synpunkter av samma art anförs av Göta hovrätt.
Även enligt rikspolisstyrelsens mening finns det från principiell syn- punkt betydelsefulla invändningar mot behandlingsideologin. Framför allt är det resultaten av utförd behandlingsforskning som ger" upphov till dessa. Behandlingsideologin har inte lyckats uppfylla sina grundläggande syften att åstadkomma social rehabilitering och att begränsa återfallsbrottslighe- ten. I princip bör en brottspåföljd därför inte få tas till intäkt för behand- ling. Därmed ärinte sagt att behandlingen och försöken till social rehabili- tering av brottsklientelet bör tas bort. Tvärtom skall alla möjligheter till meningsfull behandling och social rehabilitering tas till vara. Vid utform-
Prop. 1982/83: 85 . 179
ningen av en framtida kriminalpolitik måste tas större hänsyn till behand- lingsideologins svagheter. Även om det nu kunde finnas anledning att gå längre på den vägen än vad kommittén har velat göra kan rikspolisstyrel- sen ändock ansluta sig till frivårdskommitténs ståndpunktstagandc.
Domarejörbundet anser att den behandlingsideologi som under senare tid har varit förhärskande inom svensk kriminalpolitik har medfört att kraven på förutsebarhet och rättvisa har fått stå tillbaka när domstolarna skolat tillgodose de sinsemellan motstridiga krav. som rättsordningen stäl- ler. Det kan också på sikt leda till oöverskådliga skador, om domstolarna i sin rättstillämpning alltför mycket avviker från allmänt rådande värdering- ar. Det finns enligt förbundets mening anledning att varna för sådana effekter med anledning av de framlagda förslagen. Det kan redan nu ifrågasättas om inte den från målsägandesynpunkt överslätande attityd, som domstolarna ofta anses inta vid upprepade och även förhållandevis grova förmögenhetsbrott. står i allt för mycket strid med det allmänna rättsmedvetandet. Att nu — i en tid av stigande och förgrovad brottslighet — ytterligare förstärka denna utveckling och utvidga den även till andra brottstyper kan väcka betänkligheter. Förbundet framhåller i samman- hanget också att det såväl för den enskilde lagbrytaren som för allmänhe— ten säkerligen är domstolens val mellan straff — fängelse —' eller annan påföljd som är helt avgörande. Om valet blir kriminalvård i frihet kommer i jämförelse härmed sådana frågor som övervakning. prövotidens längd eller om straffet utsätts i domen i skymundan. Att" föreskrifter av denna typ skulle ha en allmänpreventiv effekt är antaganden som torde grundas på en felaktig föreställning om vad som framstår som väsentligt och om vad av domstolarnas verksamhet som kommer till allmänhetens kännedom.
Frågan om behandlingsideologins betydelse för påföljdssystemet tas upp även av Göteborgs tingsrätt. Enligt tingsrätten får det sannolikt accepteras att den som vill ändra det bestående har bevisbördan för att det nya är bättre. Allmänt framhåller tingsrätten emellertid att det oftast är svårt att finna övertygande argument — annat än möjligen rent ekonomiska och humanitära — för-den ena eller den andra lösningen. Allt tyder på att de mål som man ställer upp när det gäller att motverka brott genom sank- tioner — generellt sett — måste sättas lågt om man skall ha en realistisk ambitionsnivå för kriminalpolitiken. I stället bör man när det gäller sam- hällsinsatser understryka behovet av sociala stödåtgärder. De bedömning- ar och avvägningar som måste göras i dessa delar ligger emellertid snarare inom socialvårdens ram än inom kriminalvårdens. Denna syn på sank- tionssystemet innebär emellertid inte ett underkännande av kriminalpoliti- kens betydelse totalt sett. Dels har påföljden sannolikt en brottsavhållande effekt i många fall då det är fråga om "kalkylerande brottslingar". dels har kriminaliseringen antagligen en — om än omätbar — betydelse för norm- uppbyggandet i samhället.
En del remissinstanser är tveksamma till lämpligheten av partiella
Prop. 1982/83: 85 180
rcforme r pä påföljdssystemets område. Dam(rt'ejl'irbundet påpekar att de båda kommittéernas arbete syftar till en genomgripande översyn av hela påföljdssystemet. De frågor som därvid skall behandlas har nära samband med varandra. Enligt förbundets uppfattning är det olyckligt att förslagen nu splittras på olika delbetänkanden, vilket försvårar den samlade över- blick. som är önskvärd. Även JO säger sig ha svårt att se fördelarna med att genom en rad delbetänkandcn föreslå förändringar etappvis i straffsy- stemet. Helhetsperspektivet på kriminalpolitiken riskerar att gå förlorat med ett sådant tillvägagångssätt. JO anser det vara betänkligt om det ganska brett anlagda reformarbetet enbart leder till att man får ett antal dellösningar vilka kan te sig som provisorier medan man väntar på ett fastare principiellt grepp över ämnet. RÅ har liknande synpunkter.
Örrervtrkningsnämnden [ Luleå anser att den pågående översynen över brottsbalkens regelsystem är på sin plats sedan brottsbalken nu varit i kraft i snart tjugo år. Under denna tid har det kriminalpolitiska synsättet ändrats i väsentliga avseenden. Mot reformarbetet som sådant kan emellertid riktas den kritiken att detär svårt att få någon översiktlig och enhetlig bild av de förslag som läggs fram. Detta beror huvudsakligen på att reformarbe- tet nu fördelats på två skilda kommittéer, som därtill nödgats föreslå partiella reformer genom delbetänkanden. Dessutom har arbetet ytterliga- re komplicerats av tilläggsdirektiv. som har sin grund i väsentligen andra värderingar än de kriminalpolitiska. Det föreligger en risk för att reformar- betet därigenom Ieder till att påföljdssystemet i brottsbalken . som ju redan ändrats i betydande avseenden genom delreformer. kan komma att förlora sina konturer.
De nämnda tilläggsdirektiven kritiseras också av flera andra remissin- stanser. Som i det följande skall beröras närmare gäller kritiken särskilt att kommittéerna har ålagts att utgå från att övervakningsnämnderna skall avvecklas (se närmare avsnitt 4 ).
2 Villkorlig frigivning
2.1 Allmänna synpunkter
De för fängelsestraffkommittén två grundläggande principerna. att fri— hetsstraffen bör göras så få och korta som möjligt och att utrymmet för skiftande och skönsmässiga bedömningar bör minskas. har i allmänhet vunnit anslutning eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Försla— gen har inte desto mindre fått ett blandat mottagande.
Huvuddragen av förslagen lämnas utan erinran eller tillstyrks av majori- teten av remissinstanserna. En betydande andel av dessa anför emellertid reservationer i olika hänseenden. '
Många av remissinstanserna. bland såväl dem som tillstyrker att försla-
Prop. 1982/83: 85 181
gen nu läggs till grund förlagstiftning som dem som ställer sig tveksamma- till detta eller avstyrker det. framhåller att de anser det olyckligt att frågan om villkorlig frigivning brutits ut till särskild behandling vid sidan av kommitténs övriga uppdrag. RÅ anför således att det varit en klar fördel om översynen av reglerna om villkorlig frigivning hade kunnat sättas in i sitt givna sammanhang med de allmänna reglerna för påföljdsval och straffmätning ävensom en allmän översyn av straffskalorna. Behandlingen av villkorlig frigivning utan att sätta den i sitt större sammanhang är enligt RÅ med nödvändighet ägnad att ge förslaget en ofullständig karaktär. Liknande synpunkter anförs bl. a. av hovrätten för Övre Norrland, Stock- holms tingsrätt. BRÅ, JO. domareförbundet. Helsingborgs tingsrätt och krimina/vårdsnämnden.
I anslutning härtill bör nämnas att vissa av remissinstanserna bl.a. damstalswrket och JO. uttryckligen förordar att en sådan sänkning av straffnivåerna som kommittén eftersträvat. om den anses böra genomfö- ras. sker genom en ändring av straffskalorna.
Flera av de remissinstanser som avstyrker eller ställer sig tveksamma till förslagen ifrågasätter om dessa i praktiken kommer att leda till kortare frihetsberövanden. Kraftigast betonas detta av övervakaingsnänmden [ Täby som säger att domstolarna inte "stillatigande kommer att acceptera" ett system som innebär att om domstolen dömer till fängelse i exempelvis fyra är. detta i själva verket betyder. att straffet är fängelse i två år och övervakning i bästa fall under två år. Enligt övervakningsnämnden kom- mer domstolarna med all säkerhet att skärpa straffen. Liknande syn- punkter framförs också av bl.a. kriminalvårdsnämnden. övervaknings- nämnden i Göteborg och kriminu[vård.s'styrelsen.
2.2 Villkorlig frigivning eller inte?
Inte någon remissinstans har förordat att institutet villkorlig frigivning avskaffas nu. Inställningen till institutet varierar dock väsentligt mellan olika instanser. Medan vissa menar att det utgör ett viktigt och värdefullt inslag i fängelsepåföljden anser andra att man på sikt borde avskaffa institutet eller i vart fall pröva förutsättningarna härför. Göta hovrätt framför som sin mening att ett principbeslut om avskaffande bör fattas nu och att fängelsestrafRommitte'n med anledning härav bör ges tilläggsdirek- tiv. De flesta godtar emellertid institutets existens. antingcn utan närmare motivering eller med hänvisning till de skäl som anförts av kommittén. Majoriteten av remissinstanserna uttalar sig. antingen uttryckligen eller genom godtagande av kommitténs förslag, för en reglering av mer obligato- risk karaktär än för närvarande. De flesta godtar också att halvtidsfrigiv- ning skall gälla som huvudregel. Liksom kommittén anser man dock i allmänhet att någon form av särreglering krävs för grövre brott. I fråga om den lagtekniska utformningen och i vad mån domstolen bör svara för beslutsfattande i enskilda fall gör sig emellertid skilda synpunkter gällande.
Prop. 1982/83: 85 182
RÅ tillhör dem som uttalar sig för att den villkorliga frigivningen på sikt bör avskaffas. Han anför att denna — från att ursprungligen ha tjänat som ett medel att underlätta övergången från fångenskapen till friheten efter avtjänandet av långvariga frihetsstraff och att innefatta en förmån som skulle gagna både den enskilda fången och fångväsendet' som sådant — i dag huvudsakligen får ses som en metod att avkorta längden på anstaltsvis- telserna i syfte att minska de övervägande negativa konsekvenser för den enskilde som frihetsberövandet har.
Länsåklagaren i Uppsala län anser att även om den villkorliga frigivningen tills vidare bör bibehållas så kan någon definitiv ställning inte tas förrän i samband med behandlingen av reglerna för påföljdsval och straffmätning. och lätzsäklagaren i Värmlands län anser att de invändning- ar som kan riktas mot institutet frigivning sammantagna är av sådan styrka att man bör verka för att systemet på sikt avskaffas. Ett avskaffande är dock inte möjligt utan en genomgripande'övcrsyn av straffskalorna eller ingrepp i nuvarande praxis för straffmätningen. Det synes inte heller lämpligt att i nuläget ta bort institutet. eftersom man i övriga nordiska länder inte är beredd att avskaffa det och det är angeläget att bevara rättslikheten inom Norden. Länsåklagaren delar därför kommitténs upp- fattning att villkorlig frigivning bör behållas.
Liknande synpunkter framförs också av hovrätten för Övre Norrland som anför att en förutsättning för att institutet skall slopas är en allmän översyn av straffskalorna och lagstiftning om straffmätning. Det är beklag- ligt att kommittén inte förutsättningslöst har kunnat pröva institutet i detta sammanhang. När så inte kunnat ske finns det enligt hovrättens uppfatt- ning goda skäl för att vänta med att reformera institutet i stället för att nu bestämma sig för en lösning som inte ger möjlighet till en allsidig bedöm- ning. Förslaget om att frigivningen inom vissa snäva ramar skall vara obligatorisk innebär enligt hovrätten att det i samband med en översyn av straffskalorna vore mer logiskt att ta steget fullt ut och helt avskaffa institutet. Därigenom skulle också all osäkerhet om i vad mån domstolarna tar hänsyn till frigivningsreglerna försvinna.
Göteborgs tingsrätt anser för sin del att de argument som kommittén för fram för att bevara institutet villkorlig frigivning har dålig bärkraft. efter- som de inte grundar sig på att institutet har positiva effekter i sig utan mera på att ett avskaffande skulle få negativa effekter. I samband med över- synen av straffskalorna bör därför frågan om att slopa institutet villkorlig frigivning tas upp på nytt.
Också BRÅ anser att frågan om villkorliga frigivningen över huvud taget bör finnas kvar bör övervägas vidare. Systemet med villkorlig frigivning har uppenbara nackdelar. Strävandena bör därför gå mot ett avskaffande. BRÅ delar dock kommitténs bedömning att ett avskaffande i detta skede inte är "möjligt med hänsyn till de nackdelar det skulle föra med sig främst från straffmätningssynpunkt. BRÅ förutsätter emellertid att man i det
Prop. 1982/83: 85 183
fortsatta utredningsarbetet — nationellt och i den nordiska straffrättskom- mittén — även fortsättningsvis har problemen med villkorlig frigivning inför ögonen och att man inte efter kommitténs förslag anser frågan slutbe- handlad för överskådlig tid.
Andra remissinstanser. främst de som ser ett värde i ett system med fakultativa regler för den villkorliga frigivningen. tar klart ställning till förmån för institutets bibehållande. Dessa instanser-ställer sig då också i allmänhet avvisande till kommitténs förslag om mer obligatoriska regler för frigivning. Kammarrätten [Jönköping anser exempelvis att frågan är om man inte nu har anledning att åter införa en ordning som ger den intagne möjlighet att genom gott uppförande och visad god vilja meritera sig för en förkortning av strafftiden. På det sättet skulle den intagnes eget ansvar för sin situation betonas och anstaltsmiljön tillföras ett stimulans- moment som helt saknas med den föreslagna ordningen. '
Övervakningsnämnden i Täby uppehåller sig utförligt vid de olika förde- lar som ett system med fakultativ villkorlig frigivning har. Nämnden fram- håller att den "morot" som möjligheten till villkorlig frigivning skall inne- bära inte i första hand är avsedd att förmå den intagne att uppföra sig väl under anstaltstiden utan att sporra honom till att aktivt medverka till frigivningsförberedelserna. Utan aktivt deltagande från den intagne går det — framhåller nämnden — inte att få till stånd positiva frigivningsförhållan- den.
Synpunkter av liknande slag framförs även av öi'ervakningsnämnderna i Luleå och Karlskoga. Sistnämnda remissinstans framhåller att situationen för den enskilde är oerhört varierande. En del skulle omedelbart gå tillbaka till tidigare leverne och skulle snabbt återfalla i brott. Nuvarande praxis att "slussa ut" vederbörande har sina fördelar. och denna möjlighet bör man nog värna om. Varierande dag för villkorlig frigivning har sitt värde. Att låta alla lämna anstalten efter viss i förväg bestämd tid innebär endast att alla bara går "rakt igenom" anstalten oavsett hur vederbörande sköter sig. Det är enligt övervakningsnämnden en uppenbar svaghet i förslaget att ej ta någon som helst hänsyn till skötsamhet under anstaltstiden. Vidare bör frigivningssituationen kunna bedömas som positiv. Att tvingas släppa ve- derbörande till en olämplig miljö innebär bara nya brott inom kort tid med ny anstaltsvistelse. '
2.3 Obligatorisk eller fakultativ villkorlig frigivning?
Frågan i vad mån den villkorliga frigivningen bör vara obligatorisk eller fakultativ är föremål för delade uppfattningar bland remissinstanserna. Nyss har redovisats ett par yttranden i vilka fördelarna med ett fakultativt system betonas. De flesta remissinstanserna uttalar sig emellertid för ett mer obligatoriskt system än för närvarande eller godtar det i huvudsak obligatoriska system som kommittén föreslagit.
Prop. 1982/83: 85 184
RÅ tillhör dem som förordar ett mer obligatoriskt s_ystem. Han fram- håller att om man i likhet med kommittén väljer att behålla den villkorliga frigivningen så bör utrymmet för individuella variationer i möjligaste mån begränsas och presumtionen för villkorlig frigivning så snart viss kvotdel av straffet avtjänats göras starkare än vad som nu är fallet. Detta ligger helt i linje med den grundläggande princip kommittén säger sig utgå ifrån. nämligen att tillämpningen och förfarandet i så stor utsträckning som möjligt bör regleras i lag så att utrymmet för skiftande bedömningar i praxis minskar. Vad som bör eftersträvas är ett enklare. mera förutsebart och rättvisare regelsystem. Likartade synpunkter anförs bl. a. av länsåkla- gare/r i Värmlands län. Göta hovrätt. hovrätten för Övre Norrland. (lottl- stolsverket. öi'ervakningsm'imnden i Eskilstuna. BRÅ och Föreningen Sve- riges statsåklagare.
Också kriminalvårtlsstyrelsen delar kommitténs uppfattning att den vill— korliga frigivningen bör bygga på ett system med i huvudsak fasta regler där genom lag tidpunkten för frigivningen är reglerad. De fördelar som detta medför i form av en i förväg fastställd tidpunkt för frigivningen som är känd både för den intagne själv och för den kriminalvårdspersonal som har att biträda vid frigivningsarbetet överträffar namligen de fördelar som en obestämd tidpunkt kan medföra. Ett förenklat frigivningsförfarande kommer vidare att i stor utsträckning minska det administrativa arbetet med frigivningspromemorior och protokoll m. m. Den tid som på detta sätt inbesparas kan i stället utnyttjas för konkreta insatser för att hjälpa de intagna med t. ex. arbets- och bostadsanskaffning.
En reglering med i princip obligatorisk villkorlig frigivning tillstyrks också av bl.a. Svenska kommanför/runder. TC O. advokatsamfundet och Svenska fångvårdssällskapet.
Några remissinstanser är emellertid avvisande eller tveksamma till ett så obligatoriskt system som kommittén föreslår.
Malmö tingsrätt ställer sig sålunda tveksam till kommitténs förslag att göra den villkorliga frigivningen i det närmaste obligatorisk. Vid fall av särskilt grav misskötsamhct under anstaltstiden eller vid permissioner samt då risken för ett snabbt återfall i kriminalitet är särskilt stor till följd av att frigivningsförhållandena är oordnade. bör det finnas en möjlighet att efter en individuell pröVning senarelägga tidpunkten för den villkorliga frigivningen. Denna möjlighet bör enligt tingsrätten användas med försik- tighet och behöver inte innebära ett åsidosättande av principen om förutse- barhet av vad den dömde har att utstå till följd av domen på fängelse. Kravet på förutsebarhet får enligt tingsrättens uppfattning anses tillräckligt tillgodosett om den dömde vid normal skötsamhet kan räkna med villkorlig frigivning efter viss kvotdel av strafftiden.
Än mer uttryckligt negativ till obligatoriska regler är som redan har framgått övervakningsnämnden i Täby som menar att kommittén över huvud taget synes ha förbisett det värde som den fakultativa villkorliga
Prop. 1982/83: 85 185
frigivningen i förening med frigivningspermissionerna har som kriminalpo- litiskt medel. som brottsförebyggande faktor och som led i rehabiliterings- processen. Enligt nämnden innebär förslaget att risken för återfall i brott ökar betydligt; nya brott betyder ofta katastrof för den frigivne. och för samhället innebär återfallet oundvikliga kostnader. Drastiskt uttryckt kan det enligt nämnden sägas. att det är bättre att betala den intagnes vistelse under ytterligare någon tid på anstalten i stället för att han skall gå ut och begå nya brott.
Också övervakningsnämnderna i Karlskoga och i Luleå avstyrker som förut har berörts ett system med obligatorisk frigivning. medan JO ställer sig mycket tveksam till att nu genomföra ett system med obligatorisk halvtidsfrigivning.
2.4 Vilken eller vilka kvotdelar bör gälla för den villkorliga frigivningen?
Majoriteten av remissinstanserna godtar att halvtid kan gälla som hu- vudregel för den villkorliga frigivningen. Vissa framhåller dock att på- följdssystemets trovärdighet kan sättas i fråga genom en sådan regel och skulle därför hellre se att en sänkning av straffnivån skedde genom föränd- rade straffskalor. Flera remissinstanser ställer sig också tveksamma till om förslaget verkligen kommer att medföra kortare frihetsberövanden. Man pekar härvid på möjligheten att domstolarna kommer att kompensera den vidgade tillämpningen av villkorlig frigivning med höjda straff. Bl.a. med hänsyn härtill rekommenderar flera remissinstanser att man bibehåller nuvarande ordning. eventuellt med en vidgad tillämpning av halvtidsfri- givning.
RÅ tillhör dem som. om den villkorliga frigivningen skall bibehållas. anser sig kunna godta halvtidsfrigivning som huvudregel. Inte heller över- åklagaren i Stockholm eller länsåklagarna i Norrbottens. Uppsala eller Värmlands län har någon erinran mot förslaget i denna del.
Förslaget godtas eller tillstyrks även av Göta hovrätt (majoriteten), kriminalvårdsstyrelsen. övervakningsnämnden i Eskilstuna. BRÅ. social- styrelsen, riksrevisionsverket. Svenska kommunförbundet. TCO. LO. S ve- riges soeionomers, personal- och fört-'nltningstjänstemäns riksförbund. advokatsambundet, Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sve- riges åklagare. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän. Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid kriminalvårdsanstalterna. Överva- kares och kontaktpersoners riksförbund och Svenska fångvårdssällskapet. Också Göteborgs tingsrätt accepterar förslaget med reservation för att det i själva verket är en generell straffsänkning och att risker finns för att domstolarna kommer att utdöma längre straff. '
Åtskilliga instanser anför emellertid invändningar mot en obligatorisk halvtidsfrigivning. Hovrätten för Övre Norrland menar att det finns starka skäl för både en halvering och en två tredjedels gräns. Hovrätten menar
Prop. 1982/83: 85 186
dock att det är en stor risk att tilltron till straffsystemet minskar om man genomför en reform som innebär att strafftiden sänks till hälften för nästan alla intagna utan att man behöver göra ändringar i brottsbalkens straffska- lor. Domstolarnas verksamhet kan komma att framstå som en chimär utan anknytning till verkligheten. Riskerna för att domstolarna skulle kompen- sera sänkta straff genom att utdöma längre påföljdstider är troligen också större med en sådan kvotdel och kan i sin tur leda till en olycklig oenhet- lighet i straffmätningen. Vid en samlad bedömning menar hovrätten att övervägande skäl talar för att villkorlig frigivning inte skall äga rum innan två tredjedelar av strafftiden avtjänats.
Också Stockholms tingsrätt ställer sig avvisande till en obligatorisk halvtidsfrigivning. Tingsrätten ansluter sig till uppfattningen att frihets- straffens längd bör avkortas men avvisar bestämt att detta sker genom regler inom ramen för den. villkorliga frigivningen. Frågorna bör i stället övervägas i ett större kriminalpolitiskt sammanhang. lämpligen i kommit- téns fortsatta arbete med en översyn av brottens straffvärde och straffska- lornas längd. Kommitténs förslag om i stort obligatoriska regler för halv- tidsfrigivning leder. enligt tingsrättens mening, till en alltför stor dispropor- tion mellan det utdömda straffet och anstaltsvistelsens längd. Det finns en risk att domstolarna kommer att börja utmäta längre frihetsstraff än f. n. Kommittén har förutskickat att frågorna om villkorlig frigivning ånyo kan komma att övervägas i det fortsatta arbetet. Denna omständighet under- stryker ytterligare att en reform. som inom kort kan bli föremål föränd- ringar, inte nu bör genomföras. Tingsrätten förordar därför att nu gällande regler och praxis om villkorlig frigivning tills vidare behålls. Liknande synpunkter anförs av domstolsverket.
Kritiska synpunkter på en obligatorisk halvtidsfrigivning framförs även av Malmö tingsrätt. Tingsrätten anför bl.a. att sett ur ett internationellt perspektiv de strafftider som utdöms av svenska domstolar redan nu är genomgående korta. Tingsrätten befarar att fängelsestraffets allmänpre- ventiva funktion inte kan bibehållas om de faktiska strafftiderna avkortas ytterligare. Särskilt vid korta fängelsestraff, då den. dömde efter frigivning mera sällan ställs under övervakning. är det den faktiska strafftiden som utgör fängelsestraffets reella innehåll. Med hänsyn härtill är det angeläget att domstolen har möjlighet att differentiera straffmätningen när den dömer ut korta fängelsestraff. Generellt kan enligt tingsrätten sägas. att möjlighe- ten till differentiering blir mindre om villkorlig frigivning sker redan efter halva strafftiden. Enligt nuvarande ordning är det enbart fängelsestraff om 3—4 månader som medför samma tid i anstalt. Vid villkorlig frigivning efter halva strafftiden ger fängelsestraff—om 3—6 månader samma anstaltstid, om minsta tiden för villkorlig frigivning är 3 månader. Sätts minsta tiden för villkorlig frigivning till 2 månader ger fängelsestraff om 2—4 månader samma tid i anstalt. Det skulle således bli svårare och även mindre me- ningsfullt än för närvarande att försöka anpassa straffmätningen efter
Prop. 1982/83: 85" 187
graden av brottslighet. Särskilt påtagliga skulle svårigheterna bli då det gäller att gradera påföljderna exempelvis för flera tilltalade i en stöldliga, efter omfattningen av vars och ens medverkan.
Uppfattningen att det inte finns utrymme för att minska frihetsberövan- dena i den utsträckning som kommitten föreslår omfattas även av Helsing- borgs tingsrätt. rikspolisstyrelsen, Föreningen Sveriges länspolisehefer och Föreningen Sveriges polischefer.
Kriminalvårdsnäninden tillhör de instanser som anser att det knappast är troligt att en obligatorisk villkorlig frigivning efter halva strafftiden kommer att leda till kortare frihetsberövanden. Kommittén har enligt nämnden underskattat risken för att domstolarna dömer ut längre'straff för att kompensera avkortningen av anstaltstiden. Man bör observera. att det är långt ifrånlsäkert att inte redan den nuvarande möjligheten till frigivning efter l/2 tiden har påverkat straffmätningen. Om så inte har skett, kan det bero på att frigivningsreglerna är fakultativt utformade och på att domsto- larna har räknat med att frigivningen föregås av överväganden från över- vakningsnämndernas och kriminalvårdsnämndens sida. Enligt kriminal- vårdsnämndens mening finns det en påtaglig risk för att en obligatorisk regel om avkortning med 112 tiden får effekter på straffmätningen. Man kan visserligen säga sig att domstolarna inte kommer att skärpa straffen till det dubbla, så att effekten av en sådan regel stannar vid måttliga straffskärp- ningar. Därmed kan man vinna kortare anstaltstider. Men om vinsten skall bli annat än skenbar. kan reglerna om förverkande av straffåterstoden vid återfall i brott inte behållas i oförändrat skick. När straffåterstoderna blir längre kan man mot bakgrund av återfallsstatistiken som slutresultat av kommitténs förslag se, att många människor kommer att få avtjäna längre tid i anstalt än vad de gör under nuvarande'regler. Kriminalvårdsnämnden avstyrker därför förslaget att de nuvarande bestämmelserna ersätts med en regel att frigivning generellt skall ske efter halva strafftiden.
Samma farhågor uttrycksav övervakningsnämnden i Göteborg. över- vakningsnämnden i Täby och Sveriges domareförbund.
Kritiska synpunkter på halvtidsfrigivning anförs även av kammarrätten i Jönköping och övervakningsnämnderna [ Karlskoga och Luleå.
Som alternativ till kommitténs förslag anför JO att han för egen del anser att det i nuvarande läge vore säkrast att nöja sig med att behålla tvåtredje- delsfrigivningen — som närmast utgör ett obligatorium — och ändra be- stämmelsen om halvtidsfrigivning så att en mindre restriktiv tillämpning möjliggörs. N/är-dxet gäller halvtidsfrigivningen finns enligt JO kanske skäl. att även formellt lämna utrymme för hänsynstagande till att den dömde under anstaltstiden förhållit sig väl. Någon fara för att intagna därav skulle lockas till en för dem skadlig anstaltsanpassning föreligger nog knappast nu för tiden. Liknande uppfattningar redovisas bl. a. av kammarrätten i Jön- köping och rikspolisstyrelsen.
Prop. 1982/83: 85 188
2.5 Särreglering för grova brott?
Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran förslaget om en särreglering av den villkorliga frigivningen när den tillta- lade gjort sig skyldig till en grövre brottslighet. Många av dessa har dock uppfattningen att ett beslut om senareläggning måste kunna omprövas eller att besluten inte bör ligga hos domstolen.-Även om majoriteten godtar en särreglering är det emellertid en betydande andel av remissinstanserna som ställer sig avvisande eller tveksamma till att andra regler än eljest skall gälla i fråga om villkorlig frigivning vid grövre brott.
Krimina!vårdsstyrelsen tillhör de instanser som instämmer i förslaget om en särreglering av anstaltstidens längd för det mest samhällsfarliga klientelet. Styrelsen delar i detta fall kommitténs uppfattning att den all- männa strävan att förkorta anstaltsstraffen måste vägas mot kraven på samhällsskydd. Denna avvägning bör emellertid ske med stor urskillning i de enskilda fallen. varför särregleringen endast bör inriktas på fall där hänsynen till brottslighetens karaktär gör att samhällets behov av skydd framstår som särskilt påtagligt. För den grupp intagna som inte bör komma i fråga för halvtidsfrigivning bör huvudregeln vara att villkorlig frigivning inte får ske förrän efter 2/3 av strafftiden. Till skillnad från kommittén anser dock styrelsen att det i undantagsfall bör finnas möjlighet till avsteg från en sådan huvudregel. Det främsta skälet härför är att man erfarenhets- mässigt inte kan bortse från att det i vissa fall under verkställigheten inträffar sådana förändringar i en intagens situation som gör det möjligt att frige den intagne före 2/3—dagen utan att kravet på samhällsskydd efter- sätts. Styrelsen avstyrker sålunda kommitténs förslag i den del det innebär att ett domstolsförfarande i fråga om senareläggning av villkorlig frigivning inte kan omprövas under verkställigheten. Bestämmelserna bör i stället utformas så att domstolen i domen enbart avgör i vilka fall halvtidsfrigiv- ning inte bör komma i fråga. I vissa undantagsfall skall därefter frågan om tidpunkten för villkorlig frigivning kunna omprövas. Det är i och för sig tänkbart att denna omprövning skulle kunna göras av domstol. Styrelsen finner det dock av principiella och praktiska skäl lämpligare att prövningen görs av kriminalvårdsnämnden. Styrelsen föreslår alltså att denna nämnd skall finnas kvar och att den får som huvuduppgift att pröva villkorlig frigivning i de fall domstolen förordnat att villkorlig frigivning efter halva strafftiden inte får ske. En sådan prövning bör förutsätta en ansökan från den intagne. Genom att man i lag inför klara och tydliga regler om förut- sättningarna för undantag från domstolens förordnande behöver styrelsens förslag härvidlag inte innebära något väsentligt avsteg från principen om ett tydligt och förutsebart system.
Av de instanser som tillstyrker förslaget med ett liknande förbehåll som kriminalvårdsstyrelsen angett kan nämnas LO. Föreningen Sveriges fri- vårdstjänstemän och Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid kri- ' minalvårdsanstalterrm.
Prop. 1982/83: 85 189
Bland övriga instanser som tillstyrker en särreglering för de som begått grova brott kan nämnas länsåklagaren i Värmlands län. TC 0. Sveriges socionomers. personal- och- förvaltningstjänstemäns riksförbund. För- eningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Överva- kares och kontaktpersoners riksförbund och S venska fångvårdssällskapet (som dock inte vill lägga beslutanderätten hos domstolen).
Som förut påpekats har emellertid en betydande del av remissinstanser- na ställt sig tveksamma eller avvisande till en särreglering för de som begått grövre brott. RÅ framhåller att de skäl för undantag från huvudre- geln som kommittén anfört främst är samhällsskyddsaspekten. Kommittén har velat försäkra sig om att tillräckligt kännbara påföjder skall stå till buds för särskilt allvarlig brottslighet. Häremot kan enligt RÄ anföras argument av principiell karaktär. Dessutom kan med fog ifrågasättas om regleringen är effektiv. RÄ anser också att just dessa undantag klart framhäver de nackdelar som vidlåder systemet med villkorlig frigivning i den nuvarande tappningen. Institutet villkorlig frigivnings enda syfte är ju att nedbringa längden av frihetsberövandena. Famför allt skulleju institutet behövas då det gäller de längsta fängelsestraffen. När det nu beträffande just dessa straff föreslås en undantagsregel från huvudregeln om kvoteringen blir följden en klar disproportion mellan de meddellånga och de långa fängel- sestraffcn.
Också länsåklagaren i Norrbottens län menar att det kan diskuteras om det vid långa fängelsepåföljder är motiverat att frångå normalreglerna vid villkorlig frigivning. Som grund för undantagsregeln har angivits behovet av samhällsskydd. Något reellt samhällsskydd blir det dock inte fråga om annat än vid de allra längsta fängelsepåföljderna. Ädöms fängelse 2 år utgör skillnaden mellan halvtidsfrigivning och 2/3-delsfrigivning 4 måna- der. Samhällsskyddet synes länsåklagaren rätt betydelselöst i dessa fall. Vid allvarliga våldsbrott överlämnas vidare det stora flertalet dömda ge- nom domen till sluten psykiatrisk vård. I dessa fall träder vårdaspekten in och vården upphör framför allt ijämställdhetsfallen mycket ofta förhållan- devis kort tid efter domen. I dessa fall tas mycket liten hänsyn till samhällsskyddsaspekten och detta icke minst på grund av svårigheterna att bedöma återfallsriskerna. Utredningens ställningstagande synes enligt länsåklagaren ha dikterats av hänsyn till den grova narkotikabrottslighe- ten. där behovet av samhällsskyddct är påtagligt aktuellt. Länsåklagaren anser sig dock sammanfattningsvis med viss tvekan kunna godta den föreslagna särregleringen.
Göta hovrätt anser inte att någon särreglering bör finnas för dem som dömts för allvarlig brottslighet. Regleringen är enligt hovrätten uttryck för en icke acceptabel dubbel straffmätning. De omständigheter som enligt förslaget utgör skäl för senareläggning av frigivningen är sådana som domstolar redan beaktar i straffhöjande riktning. Hovrätten anser att nuva- rande straffmaxima ger tillräckligt vida ramar för straffmätningen även med beaktande av en generell halvtidsfrigivning.
Prop. 1982/83: 85 190
Hovrätten för Övre Norrland avstyrker den föreslagna särregleringen. Hovrätten menar att denna i praktiken innebär en straffmätningsregel. Detta utgör enligt hovrätten naturligtvis ett tillräckligt skäl för att domstol bör fatta dessa beslut. Hovrätten vitsordar att det finns ett särskilt intresse av samhällsskydd beträffande vissa kategorier brottslingar. Kommittén säger också att detta skall vara utgångspunkten för tillämpningen av regeln och inte risken för återfall. Intresset består emellertid just i att förhindra återfall. I specialmotiveringen nämns också att tidigare brottslighet skall spela en avgörande roll för att förordnande om senare frigivning skall meddelas. Hovrätten anser att dessa uttalanden i viss mån strider mot varandra. Även i övrigt anser hovrätten inte att regelns utformning eller kommitténs uttalanden uppfyller rimliga krav på tydlighet. Dessutom till- kommer att brottslighetens karaktär av samhällsfarlighet är något som domstolen redan beaktar i skärpande riktning vid straffmätningen. Vid utmätande av straff för grov brottslighet kan också återfall beaktas genom den nyligen antagna regeln i 26 kap. 3 % brottsbalken.
Också Malmö tingsrätt avstyrker den av kommittén föreslagna särreg- leringen. Tingsrätten betonar härvid särskilt att beslutanderätten lagts på domstolen och framhåller att beslut om villkorlig frigivning principiellt bör särskiljas från straffmätning i egentlig mening. Den faktor. som enligt förslaget skall vara vägledande för domstolens förordnande om tidpunkten för villkorlig frigivning, nämligen samhällets skyddsbehov. har domstolen att beakta redan då den bestämmer påföljd och strafftid. Ett beslut om villkorlig frigivning som ej är obligatoriskt bör grundas huvudsakligen på andra förhållanden än skyddsbehovet. nämligen den dömdes uppförande under anstaltstiden, utsikterna till återanpassning. risken för återfall i kriminalitet osv. Möjligheten till en riktig bedömning av frigivningsfrågan är med denna utångspunkt sämre ju tidigare i straffverkställigheten den sker. Härtill kommer att rättskipningen blir onödigt komplicerad om dom- stolen förutom straffmätningen även skall laborera med tidpunkten för villkorlig frigivning. Eftersom förordnande om senareläggning a_v tidpunk- ten för villkorlig frigivning på grund av anknytningen till skyddsbehovet inte kan vara obligatoriskt kan också den praktiska tillämpningen av de föreslagna reglerna enligt tingsrätten befaras bli vacklande. Det kunde sålunda inträffa t. ex. att en domstol i stället för att döma ut det straff en viss brottslighet förskyller. meddelar förordnande om senareläggning av den villkorliga frigivningen. eller att domstolen dömer ut ett längre straff men underlåter att förordna om villkorlig frigivning. Den föreslagna regeln, som anknyter till viss strafftid. kan även ge upphov till mindre tilltalande tröskeleffekter. Mot bakgrund av det anförda avstyrker tingsrätten att frågan om villkorlig frigivning i vissa fall prövas av domstolen.
Krimina/vårdsnämnden, som i dag är den instans som prövar frigivning i de fall som kommitténs föreslagna särreglering avser. uppehåller sig utför- ligt vid kommitténs förslag i denna del. Nämnden framhåller att när det
Prop. 1982/83: 85. ' 191
gäller den allvarliga brottsligheten. framför allt grova narkotika- eller våldsbrott. lägger nämnden enligt den lag om ändring i brottsbalken som trädde i kraft den 1 juli 1981 särskild vikt vid frågan. huruvida en påtaglig risk föreligger att den intagne efter frigivningen fortsätter att begå sådana brott. Bedömningen av risken härför sker i anslutning till prövningen av om Särskilda skäl föreligger för frigivning före 2/3 av strafftiden. Förutom till brottslighetens art och omfattning tar nämnden vid bedömningen hän- syn till tidigare kriminalitet och hur den varit beskaffad. till hur den intagne har förhållit sig under anstaltstiden och till vad som planeras'inför en frigivning. Allmänt sett kan sägas att bedömningen av risken för att den intagne efter frigivningen återfaller i allvarlig brottslighet har varit av synnerligen grannlaga natur. Kriminalvårdsnämnden fortsätter.
Under tiden från det att lagändringen trädde i kraft och fram till årsskif- tet meddelade nämnden 1813 beslut avseende ca 830 intagna. 160 intagna med strafftider på lägst 2 år hade dömts för brott av sådan art att nämnden hade att ta särskild hänsyn till risken för fortsatt brottslighet. Detta antal omfattar endast sådana intagna som ansökt om frigivning före Z/3-tiden. men däremot ej dem som med kännedom om praxis eller av andra skäl valt att ej göra sådan ansökan. Beträffande 87 av de 160 befanns risken vara så påtaglig att frigivning kunde ske först sedan de avtjänat 2/3 av strafftiden. Under innevarande år har ifrågavarande bedömning företagits beträffande 68 intagna. Beträffande 24 av dem har en påtaglig risk för fortsatt brottslig- het ansetts föreligga.
Förslaget att domstolen i samband med domen skall kunna förordna att- frigivning skall få ske först sedan 2/3 av strafftiden har avtjänats inger betänkligheter från olika synpunkter. Utifrån de principer som kommittén har arbetat efter är den föreslagna regeln förbryllande. Den innebär en dubbel straffmätning som är stötande från principiell synpunkt. och åstad- kommer ingalunda enkelhet och klarhet i straffsystemet. Vidare är det oförsvarligt att man, genom att avsäga sig möjligheterna att ta hänsyn till andra faktorer än som är kända vid domstillfället. förlänger nuvarande anstaltstider i fall då detta under verkställighetstiden visar sig vara opåkal- lat. Hade den föreslagna regeln gällt — och hänsyn kunnat tas blott till brottslighetens karaktär och tidigare kriminalitet — hade en frigivning före 2/3 av strafftiden knappast kommit i fråga för de 228 intagna beträffande vilka risken för återfall nu har prövats av nämnden. [ fråga om 1 17 (73 + 44) intagna skulle således frihetsberövandet ha blivit längre än som vid nämndens prövning visat sig vara motiverat. En sådan ordning framstår enligt nämnden som inhuman och nämnden avstyrker att den införs.
Nämnden påpekar vidare att nämndens beslut om frigivning före 2/3 av strafftiden har inneburit en minskad anstaltstid under andra halvåret 1981 med sammanlagt 31 år 4 mån. 9 dagar och hittills iår med 19 år 10 mån. 6 dagar (73 + 44). Därmed har samhället besparats kostnaderna för ett betydande antal årsplatser i företrädesvis slutna riksanstalter. Om man - bara räknar med driftkostnaderna (genomsnittligt 703 kronor per'dygn) rörde sig de kostnader som samhället besparades under andra halvåret 1981 om drygt 8 miljoner kronor. Under innevarande år rör det sig redan om drygt 5 miljoner kronor. Härtill bör läggas en besparing i fråga om
Prop. 1982/83: 85 192
anläggningskostnader på uppskattningsvis 1.5 miljoner per plats enligt beräkningar som har gjorts av kriminalvårdsstyrelsen. Mot denna bak- grund framstår enligt nämnden kommitténs uttalande (s. 172 i betänkandet) att den föreslagna regeln inte innebär några merkostnader för kriminalvår- den som felaktigt.
Om man av rent samhällsekonomiska skäl är tvingad att ändra den nuvarande ordningen. finns det lämpligare och mindre riskabla lösningar. Använder man sig inte av en obligatorisk regel om villkorlig frigivning efter halva strafftiden urskillningslöst utan gör undantag för den allvarligare brottsligheten. kan regeln komma att accepteras lättare. Var gränsen lämp- ligen bör sättas för att man skall — om inte undvika. så i vart fall minska — risken för straffskärpningar. kan diskuteras. Redan om regeln får gälla för strafftider upp till ett år. när man avsevärda besparingar genom den för- enklade beslutsordningen. Möjligen kan regeln utan alltför stora risker utsträckas till att omfatta strafftider upp till 1 år och 6 månader. För intagna med längre strafftider bör också samma förenklade ordning kunna införas för beslut om villkorlig frigivning efter 2/3 av strafftiden. Frågan om frigivning dessförinnan och efter halva tiden bör däremot alltjämt prövas efter fakultativa regler.
Ör'ervakningsnämnden iEskilstunu anser inte att särregleringen är önsk- värd och att den i ett längre tidsperspektiv bör kunna utmönstras. ] nuläget menar man dock att den behövs för att samhällsskyddct inte skall urhol- kas. Beslutanderätten bör enligt nämnden. som kommittén förslagit. ligga på domstol.
BRÅ menar att den föreslagna särregleringen inte uppfyller rimliga rätts- säkerhetskrav. Rådet har inte kunnat frigöra sig från misstanken att man gett efter för den opinion som kräver hårdare tag mot narkotikabrottslingar och som hävdar att dessa brottslingar är så avskyvärda att de har förverkat rätten till en rättvis behandling. Sådana tankar får enligt BRÄs mening aldrig vinna fotfäste i en rättsstat och måste med kraft avvisas. Utredning- en har som grund för särregleringen åberopat samhällsskyddct. Detta skyddsbehov skall bedömas av domstolen åtskilliga år innan villkorlig frigivning kan bli aktuell. Det säger sig självt att detta är en synnerligen svår och grannlaga uppgift. De anvisningar utredningen består är dock ytterst vaga och i vissa fall motsägelsefulla och förvirrande. Även om utredningen förnekar det måste enligt BRÅ samhällets behov av skydd vara beroende av hur man bedömer risken för att den dömde återfaller i grov brottslighet. All tillgänglig forskning visar att man' saknar möjlighet att göra säkra förutsägelser om en individs framtida kriminalitet. Det föreligger en betydelsefull skillnad mellan möjligheterna att identifiera å ena sidan vissa grupper med hög risk för framtida kriminalitet och å andra sidan de enskilda individer inom en sådan grupp som kommer att återfalla. Det går att ta fram vissa högriskgrupper. Däremot har man inte lyckats utveckla metoder för att ange vilka enskilda lagbrytare som kommer att begå nya brott. Denna svårighet är dessutom regelmässigt störst om detär verkligt grova och därmed vanligtvis sällsynta brott som man vill förutsä-
. Prop. 1982/83: 85 193
ga. Domstolen åläggs enligt BRÅ med andra ord en omöjlig uppgift när den skall tillämpa undantagsregeln. Eftersom brottslighetens karaktär av sam- hällsfarlighet typiskt settär något som domstolen beaktar i skärpande riktning vid straffmätningen blir dessutom dubbelbestraffning ofrånkomlig. BRÅ kan sålunda inte tillstyrka den föreslagna regeln om särbehandling av vissa kategorier dömda. Regeln är enligt BRÅ i själva verket ett uttryck för . straffmätning. De skyddsintressen som dikterat förslaget bör och kan tillgodoses inom ramen för den vanliga straffmätningen.
Statskontoret vänder sig mot kommitténs uppfattning att särregleringen inte kommer att innebära merkostnader för kriminalvården. Därvid åbero- pas synpunkter av samma slag som dem som kriminalvårdsnämnden har anfört. Statskontoret anser liksom kommittén att de s.k. riskfallen bör undantas från huvudregeln om halvtidsfrigivning. Om man vill undvika straffskärpning och ökade kostnader behövs emellertid då även i fortsätt- ningen en individuell prövning. liknande den som kriminalvårdsnämnden gör nu.
"Advokatsamfundet avstyrker den föreslagna särregleringen och menar att man bör införa obligatorisk villkorlig frigivning utan undantag efter halva strafftiden. dock minst två månader. De skäl som talar för avkort- ning av tiden för frihetsberövande blir enligt samfundet allt starkare ju längre frihetsstraffen är. En gärnings straffvärde och samhällets behov av skydd är omständigheter som får beaktas vid straffmätningen och bör ej påverka frågan om villkorlig frigivning.
2.6 Förskjutning av frigivningstidpunkten i vissa fall
Kommitténs förslag om en möjlighet till en mindre senareläggning och i vissa fall tidigareläggning av tidpunkten för den villkorliga frigivningen har i allmänhet lämnats utan erinran eller tillstyrkts av remissinstanserna. De instanser som förordat ett mer fakultativt system än kommittén är dock avvisande till kommitténs förslag även i denna del. Skilda uppfattningar finns också angående det lämpliga i att avskaffa frigivningspermissionen. Vissa instanser förordar också att frigivningstidpunkten bör vara helt fixerad. Andra framhåller att undantag måste kunna komma i fråga i vissa situationer. Bl.a. menar fiera remissinstanser att den dömde på egen begäran måste ha rätt att fortsätta avtjäna straffet.
Länsåklagarna i Norrbottens.- Uppsala och Värmlands län tillhör dem som i princip tillstyrker kommitténs förslag. Länsåklagaren i Norrbotten anser dock att möjlighet till tidigareläggning ej bör komma i fråga medan länsåklagaren i Värmland menar att tidigareläggning även bör kunna ske vid halvtidsfrigivning.
Kammarrätten i Jönköping ifrågasätter däremot om de föreslagna un- dantagen från de fixerade frigivningstidpunkterna behövs och Göta hovrätt och Helsingborgs tingsrätt menar att de bör utgå. Också kriminalvårdsstv- l3 Riksdagen 1982/83 . I saml. Nr 85
Prop. 1982/83: 85 194
!
relsen avstyrker förslaget om undantag från de fixerade frigivningstidpunk- terna. Man framhåller att planeringen av frigivningen kan påbörjas i god tid i och med att tidpunkten för frigivning är bestämd redan när verkställighe- ten påbörjas. '
Krimina/vårdsnämnden avvisar kommitténs förslag och förordar att fri- givningspermissionerna skall finnas kvar. Nämnden menar att permis- sionsinstitutet i praktiken visat sig vara av stort värde för att underlätta övergången från anstaltsliv till ett liv i frihet. Det är under den närmaste tiden efter det att den intagne har lämnat anstalten och innan han har kommit i gång med någon form av arbete eller utbildning som risken för återfall i brott är som störst. Kriminalvården bär därför — och bör också bära = ett särskilt ansvar för att de intagna inte skrivs ut, förrän de har en rimlig chans att kunna fungera ute i samhället. Permissionsinstitutet kan visserligen sägas verka socialt ojämnt genom att intagna med ordnade förhållanden kan skrivas ut direkt på den bestämda frigivningsdagen mc- dan övriga endast får frigivningspermission. Den nämnda ojämnhetcn minskas emellertid av att båda kategorierna får lämna anstalten och av att permissionstiden för den senare kategorien motsvaras av en kortare straff- återstod. Om frigivningspermissionerna slopas, bör man vara medveten om att man därmed förlänger straffåterstoden för de socialt sämst ställda. På sikt åstadkommer man därmed längre, och inte kortare. frihetsberövan— den än f. n. På grund av det anförda avstyrker kriminalvårdsnämnden att frigivningspermissionerna avskaffas. .
När det gäller kommitténs förslag om 14 dagars tidigare- eller senare- läggning av frigivningsdagen. ställer sig kriminalvårdsnämnden direkt avvisande till en tidigareläggning. Kriminalvårdsnämnden har under en period prövat en sådan ordning. Denna visade sig emellenid försvåra frigivningsförberedclserna. Många intagna var obenägna att under an- staltstiden medverka i frigivningsförberedelser då detta kunde medföra att de inte beviljas frigivningspermission före frigivningsdagen. Med den före- slagna tidigareläggningen kommer ansträngningarna att i första hand inrik- tas på att bygga upp skäl för att frigivningen skall ske just 14 dagar före frigivningsdagen. För realistiska frigivningsf'örberedelser fordras det ett mera avspänt läge än det som uppkommer när möjlighet finns att komma ut före den bestämda frigivriingsdagen. Med den senareläggning på 14 dagar som kommittén har tänkt sig löser man inte situationen för de intagna som avvaktar en ny dom på fängelse. För att inte gå miste om den s.k. sammanläggningsefiekten. och ibland även inför perspektivet att friges för att omedelbart häktas. väljer den intagne inte så sällan att få avtjäna straffen i ett sammanhang. Skulle den intagne vara tvungen att bli frigiven innan den nya dom han väntar på hinner bli verkställbar. kommer han att kunna få avtjäna längre anstaltstid än han behöver enligt nuvarande regler. Kriminalvårdsnämnden kan därför inte tillstyrka kommitténs förslag i den- na del.
Prop. 1982/83: 85 ' 195
Vikten av att den dömde skall ha rätt att fortsätta avtjäna straffet även om ordinarie tidpunkt för frigivning inträtt framhålls också av övervak- ningsnämnden i Eskilstuna, JO och Sveriges socionomers. personal- och - förvaltningstjänstemäns riksz'irbund.
Också övervakningsnämnden i Täby betecknar frigivningspermissionen som ett utomordentligt betydelsefullt led i frigivningsförfarandet. Frigiv- ningspermissionen är kanske det bästa medlet som övervakningsnämn- derna har för att på ett rimligt sätt kunna slussa ut de intagna i ett vanligt liv igen. Om bostadsförhållandena är osäkra. om den intagne saknar arbete eller har ett arbete med osäker varaktighet. om man kan befara att han inte går fram' på arbetet eller inte börjar planerade studier osv.. blir han inte frigiven; han får en frigivningspermission som innebär intensivövervak- ning. Han blir efterlyst och återtagen. om något mankerar. och det är övervakningsnämnden som hanterar permissionsinstitutet och hela tiden via anstaltsledningen följer upp situationen och håller reda på vad som händer. Att en frigivningspermission förverkas är en vanlig företeelse. Nämnden framhåller att kommittéförslaget innebär attjust under den mest kritiska tiden närmast efter det att den intagne lämnat anstalten helt andra organ. skyddskonsulenten och tingsrätten. övertar ansvaret. Återtagandet till anstalt kommer att kunna ske endast i form av förverkande av den villkorliga frigivningen. vilket nämnden betecknar som en tungrodd appa- rat.
Liknande synpunkter anförs även av Svenska fångt'årdssällskapet. Bl.a. domstolsverket och övervukningsnämnden i Eskilstuna anser det däremot vara enfördel att frigivningspermissionerna försvinner.
TCO befarar att förslaget i praktiken kommer att leda till godtycklighet bl. a. genom att de intagna på olika sätt kommer att utnyttja möjligheten till tidigareläggning respektive motsätta sig en senareläggning. Detta kommer att förorsaka stora problem bl.a. för personalen vid anstalterna. TCO avstyrker förslaget och föreslår i stället att permissionsinstitutet ändras så att möjlighet skapas att i större utsträckning bevilja den intagne regel- bundna och särskilda permissioner under den sista delen av verkställig- hetstiden för att förbereda frigivningen. Den nuvarande frigivningspermis- sionen enligt å33 i lagen om kriminalvård i anstalt behöver i ett sådant fall enligt TCOs mening inte längre finnas kvar utan kan avskaffas.
LO anser att det är viktigt att en viss rörlighet runt frigivningsdagen finns. Om denna bör åstadkommas genom det system som kommittén föreslagit eller genom utnyttjande av permissioner bör enligt L(f) avgöras med hänsyn till vilken lösning som är smidigast att tillämpa.
Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges frivårdstjäns- temän och Föreningen styresmän och assistenter m.fl. vid kriminal- vårdsanstalterrm anser alla att någon möjlighet till förskjutning av frigiv- ning ej bör finnas. Den sistnämnda instansen framhåller dock att i vissa fall praktiska eller annorledes beaktansvärda skäl talar för att undantag från
Prop. 1982/83: 85 l96
helt bestämda tider för frigivning tillämpas. Intagna med förordnande om utvisning bör få stanna i anstalten för den händelse utvisningen ej kan verkställas å frigivningsdagen. Detta bl.a. för att undvika ett förvarsta- gande. Sjukdom eller ett uttalat önskemål om att få hela straffet verkställt i anstalt bör också beaktas på så sätt att frigivningen kan senareläggas.
3 Kriminalvård i frihet
3.1 Frivårdens uppgifter
Frivårdskommitténs förslag att frivårdens huvuduppgift bör vara att motverka brott lämnas i allmänhet utan erinran. Kommitténs uppfattning att frivården för att motverka kriminalitet bör handla efter tre riktpunkter — göra klart för klienten vad han har att rätta sig efter m.m.. förmedla och ge honom stöd och hjälp samt försöka utsätta honom för positiv påverkan — kommenteras från flera håll.
RÅ konstaterar att kommittén slår fast att frivårdens huvuduppgift allt- jämt bör vara att motverka brottsligheten. Verksamhetens syfte skall inte vara att införa ett moment av obehag för den dömde. utan det måste hela tiden ställas krav på meningsfullhet. Lika med kommittén anser RÅ det viktigt att detta slås fast för att ligga som ett fundament då man sedan bygger vidare och tillskapar regler som anses verka både individualpreven- tivt och allmänpreventivt.
Enligt Malmö tingsrätt måste skyddstillsynens avskräckningseffekt an- tas vara obetydlig. Som kommittén själv uttalar är det givet att möjligheter- na att genom formell kontroll i frihet försvåra brottslighet alltid är mycket begränsade. Utredningen konstaterar — enligt tingsrätten klokt nog —— att det inte kan göras till en självständig uppgift för frivården att tillgodose allmänpreventiva hänsyn. Mot den nu redovisade bakgrunden framstår utredningens uppfattning att det genom kriminalvård i frihet bör vara möjligt att motverka kriminalitet enligt tingsrätten som förbluffande sang- viriisk.
Helsingborgs tingsrätt påpekar att den kommunala socialtjänsten inte alltid tar sitt ansvar för kriminalvårdens missbrukare. Frivårdskommittén har uttalat att det är tillräckligt om frivården alltid till socialvården anmäler de behov som finns hos klienterna. Tingsrätten vill emellertid understryka att det under nuvarande förhållanden är nödvändigt att man från frivårdens sida följer upp fallen och själv verkar tills socialvården vidtagit lämpliga åtgärder.
Kriminali'årdsstyrelsen anför inledningsvis att frivårdskommittén vid sin diskussion av frivårdens arbetsuppgifter har undervärderat dc omställ- ningsproblem som frivården haft 1974—80. Assimileringen av en stor grupp nya befattningshavare. inskolningen i nya arbetsuppgifter och arbets- former. intrimningen av nya distrikt. främst i storstäderna. har löpt paral-
Prop. 1982/83: 85 197
lellt med en kraftigt ökad kriminell belastning hos klientelet. minskad aktivitet inom den kommunala missbrukarvården och en allvarlig konjunk- turförsämring i samhället. Enligt styrelsens mening kan det finnas ett visst fog för åsikten att frivården efter 1979/80 kommit in i en stabilare arbetssi- tuation. Härför talar bl.a. de konkreta och ofta välfungerande behand- lingsprogram för klienter som många distrikt tagit initiativ till och högre aktivitet på åtgärdssidan. — Liksom kommittén vill styrelsen också tiller- känna frivården ctt egenvärde oavsett kortsiktig effektivitet. Genom att frivårdspåföljderna existerar som en genomgångsstation före fängelse kan de fungera som ett uppehållande försvar under en självläknings- och mog- nadsproeess. Först när klienten lever ett för sig själv eller andra destruk- tivt liv måste inkapacitering på institution tillgripas. — Styrelsen instäm- mer oreserverat med frivårdskommittén i att den övergripande målsätt- ningen-för frivården skall vara att motverka brottslighet. — För att kunna diskutera medel och metoder är det emellertid angeläget att bryta ner målsättningen i delmål. Ifråga om den enskilde klienten gäller det t. ex. att höja hans sociala kapacitet, om möjligt ändra hans attityder till sig själv "och samhället och förmå honom att pröva alternativ till missbruk och kriminalitet. Detta förutsätter socialt och psykologiskt kunnande. Verk- ställandet av frivårdspåföljder är inte bara att administrera övervakning utan att skapa relationer och att påverka klienter. övervakare och allmän- het. I de enskilda fallen krävs resurser som frivården själv inte förfogar över och som genom nedskärningarna på den allmänna sektorn blivit mera svårtillgängliga. Det gäller bl.a. att ha tillgång till positiva alternativ i motivationsarbetet. Enbart med krav och negativa sanktioner kan frivår- den inte lösa sina arbetsuppgifter. Styrelsen understryker att detta inte får innebära någon försvagning av ansträngningarna att hävda normaliserings- principen. ] likhet med kommittén anser styrelsen emellertid en viss "posi- tiv särbehandling" av frivårdsklienter nödvändig. Särskilt viktig anser styrelsen den del av frivårdens verksamhet vara som kommittén kallar "informell indirekt påverkan". På grund av många klienters bristande - förmåga att ta del av samhällets stödåtgärder har många frivårdsdistrikt med relativt stor framgång satt in förberedande träning eller kompletterat andra myndigheters verksamhet med egna aktiviteter. Så har man t.ex. i samarbete med KomVux, socialförvaltningar. arbetsmarknadsmyndighe- ter m. fl. startat grundutbildning för vuxna. sociala träningsprogram och arbetsträning för grupper av frivårdsklienter som under viss tid behövt säranordningar. ibland kombinerade med särskilda föreskrifter. för att nå upp till den nivå där de normala samhälleliga åtgärderna kan sättas in. — Om den utveckling kommittén föreslår — preciserade krav på klienten. utökad kontakt med meningsfullt innehåll. eventuell intensivövervakning, snabbare sanktioner vid brott mot föreskrifter etc. — skall kunna reali- seras, kommer behovet av kompletterande aktiviteter att öka avsevärt. Överi'akrzirzg.s'niimnden i Malmö anser att det finns anledning att något
Prop. 1982/ 83: 85 l98
kraftigare än vad kommittén gör betona vikten av frivårdens allmänpre- ventiva effekter. För att domstolarna skall få erforderlig tilltro till kriminal- vård i frihet och för att sådana påföljder skall hos allmänheten kunna betraktas som en form av straffrättslig sanktion och inte — som nog ofta är fallet i dag — som ett frikännande från ansvar, är det nödvändigt att fri- vårdspåföljderna utformas på ett sådant sätt att det klart framgår att det rör sig om en påföljd för brott och att dessa leder till ingripanden på olika sätt mot den dömde. — Att det lagstiftningsvägen bör ske en precisering av frivårdens arbetsuppgifter instämmer övervakningsnämnden i. Särskilt viktigt är enligt nämnden härvid att klarlägga ansvarsfördelningen mellan kriminalvården och socialvården. Även i övrigt bör. som kommittén fram- håller. undanröjas den vaghet som f. n. i vissa delar präglar reglerna om frivården. t.ex. de bestämmelser som reglerar den dömdes skyldigheter. Det är också väsentligt att frivårdens kontrollfunktion. som under tiden efter brottsbalkens tillkomst successivt kommit i skymundan. åter fram- hävs och understryks tydligare än vad som f. n. är fallet på många håll. Även övervakningsnämnden i Karlskoga betonar vikten av att gränsdrag- ningen mellan frivård och socialvård klarläggs.
BRÅ tvivlar på att en effektivare skyddstillsyn kan åstadkommas på det sätt som kommittén har föreslagit, dvs. genom dels bättre vård. dels ökad kontroll. Forskningsresultaten är ganska entydigt negativa vad gäller möj- ligheterna att inom ramen för kriminalvårdspåföljder rehabilitera straffade. Tillräckligt många undersökningar visar också att behandlingsinsatser inom de ramar som frivården erbjuder inte ger någon nämnvärd effekt på äterfallsfrekvensen. Det är enligt BRÅ också av ett annat skäl tveksamt att knyta förhoppningar till ökade vårdresurser. Att direktiv om förbättrad vård inte förverkligas är uppenbart en realitet som måste räknas med. Inom t. ex. Sundsvallsförsöket fanns ambitionen att öka kontaktfrckven- sen mellan övervakare och vissa klientgrupper. Ökningen uteblev emeller- tid. framhåller BRÅ. och det visade sig svårt inte bara att ändra kontakt- bcnägenheten bland klienterna utan också bland övervakarna och frivårds- assistenterna.
Riksret-visionsverket anser inte att kommittén tillräckligt har analyserat frivårdens dubbla funktioner och de konflikter som därigenom framkallas. Kommittén har enligt verket inte heller närmare angivit hur dessa påverkar det praktiska frivårdsarbetet och relationerna till andra samhällsorgan. främst den kommunala socialvården.
För att man skall få den effektivitet i frivården som är önskvärd är det enligt TCO framför allt nödvändigt att denna tillförs erforderliga resurser så att ärendena kan följas upp på ett riktigt sätt. I dag tenderar resurserna i stället att minska.
Även Föreningen Sveriges länspolisehejer och Föreningen Sveriges polischefer anser det självklart att en fruktbar frivård förutsätter tillräck- liga resurser för täta kontakter med klienten. Detta belyses enligt förening-
Prop. 1982/83: 85 199
arna starkt i forskningsrapporter och erfarenhetsmässigt av fältarbetarna inom frivården. Likväl förordar kommittén en ökning av utrymmet för kriminalvård i frihet utan att beakta nödvändigheten av att frivården samti- digt avsevärt förstärks. Förslagen innebär därmed enligt föreningarna en ökning av en redan nu dåligt fungerande frivård.
Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän noterar att man från kommit- te'ns sida varit lyhörd för åsikter och synpunkter som lämnats från prak- tiskt arbetande frivårdare. Den kritik som riktats mot frivården för "bris— tande effektivitet" har till stor del genom kommitténs arbete kunnat veder- läggas. och betänkandet ger en god bild av de problem och svårigheter som helt naturligt föreligger. Kommittén skulle enligt föreningen kunna kriti- seras för att den ej tillräckligt djupt gått in på frivårdens behandlingsme- toder utan mer inriktat sig på de lagtekniska och administrativa delarna. Föreningen har tolkat detta så att. eftersom behandlingsideologin alltjämt skall vara vägledande för kriminalvård i frihet. man har lämnat frivården och dess tjänstemän relativt fria händer att utifrån sitt yrkeskunnande själva utforma metodik och pröva nya behandlingsformer. Detta ser för- eningen som en fördel. Kommittén har i betänkandet helt riktigt konstate- rat att en individuell behandling ej rimligen kan stängas in i författningar.
Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksför- bund berör olika arbetsmiljöfrågor inom frivården. Det svårare klientel som skulle bli resultatet av kommitténs förslag kan enligt förbundet bl.a. leda till behov av personalförstärkningar av säkerhetsskäl. För att man skall förhindra utarmning av arbetsuppgifterna och personalflykt bör enligt förbundet en rad åtgärder vidtas. bl.a. personalutbildning och metodut- veckling.
3.2 Skyddstillsyn
3.2.1 Allmänt
Förslagen att skyddstillsynen skall intensifieras och att innehållet i den på skilda sätt skall stramas upp välkomnas allmänt av remissinstanserna. I frågan huruvida dessa åtgärder kan leda till att tillämpningsområdet-för skyddstillsynen kan vidgas på bekostnad av fängelsestraffet är remissopi- nionen mera delad. Till dem som delar frivårdskommitténs uppfattning att så kan ske hör bl. a. Sveriges advokatsanzhmd.
Att skyddstillsynen efter de av kommittén föreslagna ändringarna skulle vara ägnad att i mer betydande omfattning träda i stället för fängelsepåföljd ställer sig RÅ tveksam till. Kanske kan man. säger RÅ. inte vänta sig. mycket mer än att tilltron till frivården blir större och att skyddstillsynspå- följden kan användas i något vidare utsträckning än vad som nu är fallet. Förslaget är enligt RÅ ägnat att höja påföljdens allmänpreventiva värde. åtminstone i viss utsträckning. En grundläggande förutsättning härvidlag är dock att det till påföljden knutna regelsystemet följs strikt och konse- kvent i den praktiska tillämpningen.
Prop. 1982/83: 85 200
Göta hovrätt (majoriteten) är kritisk mot frivårdskommitténs avsikt att samtidigt stärka skyddstillsynens individualpreventiva och dess allmän- preventiva verkan. Enligt hovrätten bör'hänsynen till individualpreven- tionen stå i centrum när det gäller att bestämma innehållet i påföljden skyddstillsyn. Syftet med skyddstillsynen bör vara att skapa förutsättning- ar för samhället att tillhandahålla den dömde den sociala service som behövs för att minska riskerna för återfall. Den dömde bör åläggas att upprätthålla kontakt i viss angiven utsträckning med övervakare. Den skyldigheten bör emellertid inte förbindas med något formellt sanktions- system. Om den dömde underlåter att hålla den föreskrivna kontakten med övervakaren och begår nya brott under prövotiden. får enligt hovrätten denna underlåtenhet tas med i bedömningen vid valet av påföljd för de nya brotten.
Enligt Malmö tingsrätt är det tveksamt om den "uppstramning" som kommittén föreslagit är tillräcklig för att man skall nå det uppställda målet för frivården. Vad som enligt tingsrättens mening förtjänar framhållas är skyddskonsulentorganisationens stora ansvar för att reformen skall lyc- kas. Det gäller både i fråga om övervakningens effektivitet och sanktions- systemets tillämpning. Om skyddskonsulenterna lojalt ställer sig bakom den "uppstramning" som är åsyftad kan måhända resultatet uppnås. En- dast i sådant fall torde enligt tingsrätten domstolarnas benägenhet öka att i större utsträckning än nu använda skyddstillsynspåföljden.
Hat-'rättenfrfir Övre Norrland förvånar sig över att det så markant slås fast att behandlingstanken även i fortsättningen skall ligga till grund för när skyddstillsyn skall tillämpas. Enligt hovrättens uppfattning har domstolar- na små möjligheter att. som det sägs i lagförslaget. avgöra om det är erforderligt med övervakning för att avhålla någon från vidare brottslighet. — Påföljdens användningsområde skulle däremot möjligen kunna vidgas om det inte uppställdes krav på att varje åtgärd inom ramen för påföljden skall vara meningsfull i brottsförebyggande syfte. Hovrätten vill inte avvi- sa tanken att skyddstillsynens innehåll.-t. ex. beträffande övervakningens längd. fick anpassas av domstolarna med hänsyn till främst brottets svär- het eller att påföljden fick inslag som måhända var avsedda att endast skapa obehag och besvär för den dömde. Det kan enligt hovrätten inte vara irrationellt att utforma en frivårdspåföljd även i sådan riktning eftersom detta sker för att undvika det avsevärt större obehag som ett frihetsstraff innebär. — Hovrätten erinrar om att kommittén uttalar att skyddstillsynen bör kunna användas för svårare brott än f. n. Hovrätten tillägger att det för domstolarnas vägledning bordetex. med utgångspunkt från olika dom- stolsavgöranden ha närmare redovisats vilka situationer som kommittén har tänkt sig. .
Enligt BRÅ är det visserligen sant att skyddstillsynen uppvisar höga återfallssiffror. Det gör emellertid också fängelsestraffet för jämförbara grupper lagöverträdare. I denna mening finns det alltså inget skäl att tala
Prop. 1982/83: 85 201
om ett misslyckande för skyddstillsynen. Påföljden ger inte sämre resultat än frihetsstraffen och är då enligt BRÅ helt klart att föredra enbart på grunderna att den är mer human och mindre kostsam än fängelse.
Kriminalvårdsstyrelsen ifrågasätter kommitténs uppfattning att behov av övervakning enbart skulle föreligga ifråga om "klienter med socialt oordnade förhållanden"..Förutom att detta kan resultera i en klasslag- 'stiftning missar man med denna definition enligt kriminalvårdsstyrelsen en kategori personer som trots materiellt välordnade förhållanden är i uppen- bart behov av kontroll och påverkan för att anamma samhällets vedertagna normer. Som exempel nämns en cannabisbrukare som är studerande med god social bakgrund. Lagöverträdare av detta slag bör enligt kriminal- vårdsstyrelsen vara en lämplig målgrupp för en övervakning där kontroll- och rådgivningsmomentet överväger. Detsamma gäller också vissa ekono- miska brottslingar.
Domstolsverket anser att övervakning bör kunna komma till stånd _även _ när skälen härför är övervägande allmänpreventiva.
Övervakningsnämnden i Eskilstuna erinrar om att kommittén påpekat att återfallsstatistiken visar att de flesta återfallen inträffar inom ett år efter domen på skyddstillsyn. Detta tas till intäkt för att prioritera intensiteten i övervakningen framför längden. "Det går emellertid enligt övervaknings- nämnden lika bra att vända på resonemanget och säga att ju längre tid frivården får möjlighet att verka, desto mindre är tydligen risken för återfall.
Svenska kommunförbundet instämmeri utredningsdirektivens konstate- rande att äterfallsfrekvensen hos skyddstillsynsdömda är mycket hög. Anledningen härtill torde enligt förbundet främst finnas i att nuvarande regler inte efterlevs, dvs. skyddskonsulenten och övervakningsnämnderna är enligt förbundets mening inte beredda att i tillräcklig utsträckning kräva att de skyddstillsynsdömda efterlever uppställda krav. Förbundet fram- håller det nödvändiga i en uppstramning av frivården. Förbundet föreslår att en av domstol godkänd plan över skyddstillsynens verkställighet skall finnas. innan domstolen dömer till frivård.
Helsingborgs tingsrätt anser att det finns flera skäl som gör det intres- sant att överväga om inte den före år 1965 gällande formen av villkorlig dom borde återinföras i påföljdssystemet och då få ersätta såväl straffvar- ning och skyddstillsyn som villkorligt fängelse i frivårdskommitténs för-. slag. I de övriga nordiska länderna har man funnit anledning att behålla konstruktionen med villkorat straffådömande eller villkorad straffverkstäl- lighet. En återgång till den gamla villkorliga domen skulle därför enligt tingsrätten medföra större nordisk rättslikhet. Vidare skulle man få ett enklare och mer överskådligt påföljdssystem. — Liknande synpunkter framförs av flera remissinstanser. bl.a. Stockholms och Malmö tingsrät- ter, ävervakningsnämnden i Göteborg och statskontoret.
Prop. 1982/83: 85 202
Som har redovisats under I har flera instanser härutöver principiella synpunkter på frågan i vad mån behandlingssynpunkter bör vara styrande för påföljdsvalet.
3.2.2 Tillsynen av den dömde
Förslaget att domstolen. när den dömer till skyddstillsyn. alltid skall förordna en övervakare tillstyrks av nästan alla de instanser som har uttalat sig i denna fråga. bl. a. RÅ. lun'rättenför Övre Norrland. Helsingborgs tingsrätt. Sveriges domareförbund och Övervakares och kontaktpersoners riksförbund. Hovrätten påpekar att i de fall då den tillta- lade frikänns eller annan påföljd väljs onödigt arbete visserligen kommer att ha lagts ned för att finna övervakare. Men detta bör enligt hovrätten inte hindra en angelägen förändring. För att övervakaren omedelbart skall kunna knyta kontakt med den dömde borde enligt hovrätten även övervä- gas att införa en möjlighet att kalla den föreslagne övervakaren till huvud- förhandlingen i målet. ' '
Helsingborgs tingsrätt understryker att den dömdes skyldigheter måste klargöras bättre för honom än vad som nu ofta sker. Dessa frågor bör lämpligen diskuteras vid det trepartsmöte som enligt l9å frivårdsförord- ningen ("1977:329) skall hållas så snart som möjligt och senast inom en månad från övervakningens början. Information kan dessutom ges skriftli- gen iform av en folder som överlämnas till den dömde av domstolen redan vid domstillfället eller senare" genom frivårdens försorg.
Övervakningsttämnden i Malmö anser att den föreslagna skyldigheten för domstol att alltid förordna övervakare samtidigt som den dömer till skyddstillsyn inte bör vara undantagslös. Det torde enligt nämnden inte vara sällsynt att den dömdes situation är sådan. att förordnandet kan anstå någon kortare tid om personvalet inte skulle vara klart.
Den utvidgade användningen av förtroende man tillstyrks av krimi- nalvärdsstyrelsen. För att denna skall bli möjlig måste emellertid. påpekar kriminalvårdsstyrelsen. domstolen ge skyddskonsulenten erforderlig tid för att genomföra en fullgod personundersökning. Fyra veckor anses vara en minimitid för åtalade på fri fot, men en del domstolar medger fortfaran- de bara 10— 14 dagar. ibland kortare. Förhållandet torde bero på att man inte beslutar om personundersökning så snart åtal väcks utan väntar till dess man sätter ut målet till huvudförhandling. Frågan måste enligt krimi- nalvårdsstyrelsen eventuellt regleras genom en författningsbestämmelse. — För att man skall undvika ryckighet i övervakningsarbetet bör det enligt kriminalvårdsstyrelsens mening vidare övervägas en möjlighet att förordna förtroendeman i de fall där ny brottslighet är känd men ännu inte avdömd vid en ettårig övervakningstids utgång.
Flertalet remissinstanser instämmer i kommitténs uppfattning att lek- m a n n ä ö v e r v a k a re bör engageras i största möjliga utsträckning. Från många håll understryks dock svårigheterna att finna lämpliga övervakare.
Prop. 1982/83: 85 203
särskilt för de komplicerade fallen'som kan väntas bli vanligare. Flera instanser framhåller vikten av att satsa resurser på rekrytering och utbild- ning av nya övervakare. Några menar att resultatet av kommitténs förslag måste bli att andelen tjänstemannaövervakare ökar.
Krintinalvårdsstyrelsen framhåller att flertalet frivårdsdistrikt, framför allt i storstäderna. de senaste åren har fått allt svårare att rekrytera överva- kare trots olika försök till värvning via massmedia. kurser och personlig påverkan. Orsakerna är flera: generationsväxling i övervakarkåren, en minskad benägenhet hos människor att vilja offra egen fritid. en tilltagande anonymisering i tätorterna. rädsla för att utsättas för obehag i samband med klienternas missbruk etc. En viktig orsak torde också vara att en betydligt större grupp dömda i dag saknar den sociala förankring som en ordnad sysselsättning innebär och därmed ett normalt socialt kontaktnät. De har inte längre några egna förslag till övervakare.
De fackliga organisationerna bör enligt LO engagera sig för att t.ex. tillsammans med övervakarförening rekrytera övervakare. kontaktper- soner. faddrar och liknande stödpersoner till dem som begått brott. LO kommer också att verka för att övervakare rekryteras i ökande omfattning bland organisationens medlemmar.
Kommitténs förslag innebär att stora krav kommer att ställas på överva- karna. påpekar riksrevisionsverket. Verket är därför tveksamt till om den avsedda effekten nås genom att som kommittén betona en förskjutning av tyngdpunkten från tjänstemannaövervakning till lekmannaövervakning. Lekmannaövervakare torde dessutom se sin roll främst som stödjande och hjälpande och inte som kontrollerande. Av viss betydelse i sammanhanget är enligt verket också att lekmannaövervakare saknar tjänstemannaan- svar.
Möjligheten att kunna förordna biträdande övervakare. ha gruppöver- vakning och liknande alte rnati v a tills y n s fo rm e r bedöms positivt av remissinstanserna. Genomgående betonas att dessa tillsynsformer mås- tc planeras noga. Riksrevisionsverket menar dock att detta förslag kan leda till en överorganisation med ökade administrativa kostnader som följd. Verket avstyrker därför förslaget.
Förslaget att utvidga försöksverksamheten Förstärkt fältarbete inom fri vårde n (FFF) tillstyrks av Helsingborgs tingsrätt. som fram- håller att värdarna är väl skickade att utföra det handgripliga fältarbete det här är fråga om och på så sätt intensifiera kontakten med klienterna utanför- skyddskonsulentexpeditionerna. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän motsätter sig däremot förslaget och anser att fältarbetet bör ligga på socialt utbildad personal. Även riksrevisionsverket ställer sig avvisande till försla- get. främst beroende på att en personalförstärkning inom frivården som sker genom överförande av personal från anstaltssidan enligt verket med all säkerhet leder till krav på motsvarande resursförstärkning på anstaltssi- dan så länge beläggningen på kriminalvårdsanstalterna ökar.
Prop. 1982/83: 85 204
Beträffande förslaget till övervakarersättning framhåller hovrät- ten för Övre Norrland att det visserligen är svårt att tänka sig att någon skulle äta sig ett övervakaruppdrag av ekonomiska skäl. men att det ändå förefaller optimistiskt att tro att lämpliga personer åtar sig övervakarupp- drag även om de får ytterligare 50 kr. i månaden i skattefri ersättning. Enligt kritninalvärtlsstyrelsen. som tillstyrker ått det nuvarande beloppet behålls men i sin helhet betraktas som en omkostnadsersättning. bör en av skyddskonsulenten förordnad biträdande övervakare erhålla samma be- lopp. Svenska kommunjörbundet vill inte ställa sig bakom förslaget att avskaffa övervakararvodena och erinrar om att en likartad fråga. nämligen om ersättning till familjehem och feriehem f.n. ses över inom förbundets kansli. Utredningens förslag om en flexibel ersättning utöver den schab- lonmässiga kostnadsersättningen uppfattar Övervakares och kontaktper- soners riksförbund som positivt, bl. a. med tanke på de varierande insatser övervakarna kommer att få göra enligt förslaget om intensitierad skydds- tillsyn, men förbundet ser en tydlig risk för att beloppen som sådana kommer att bli alltför blygsamma. Svenska fångvärdssällskapet anser det lämpligare. att övervakararvode utbetalas enligt de normer som gäller för kommunerna. Riksrevisionsverket anser att kommitténs förslag att överva- karersättningen i sin helhet skall anses motsvara de kostnader som är förenade med uppdraget bör bli föremål för skattemässig prövning. LO menar. att det är viktigt att fackligt-sociala uppdrag inom kriminalvården skall jämställas med fackliga förtroendeuppdrag och ge rätt till ledighet utan löneavdrag samt ersättning för vissa utlägg av samhällsmedel.
3.2.3 S. k. kombinationsdomar
Förslaget att höja bötesmaximum vid påföljdskombinationen s k ydd s— tillsyn och böter har fått ett blandat mottagande. Allmänt anses att förslaget har liten praktisk betydelse. eftersom den dömde regelmässigt saknar möjlighet att betala i vart fall större bötesbelopp. Övervaknings- nämnden i Göteborg avstyrker förslaget. RÅ. hovrättenför Övre Norrland och kriminalt-'årdsstyrelsen förklarar att de inte vill motsätta sig förslaget. kriminalvårdsstyrelsen med tillägget att höga böter inte bör utdömas i mål där det förekommer skadestånd så att de konkurrerar med målsägandens intresse.
Sveriges domareförbund framhåller att domstolarna f.n. vid dom till skyddstillsyn ofta avstår från att döma till böter. när man vid målets avgörande kan förutse att böter ej kommer att betalas därför att den tilltalade är hårt belastad med skulder. Systemet medför den orättvisan att personer med arbete och ordnad ekonomi drabbas hårdare vid samma typ av brott. Det torde dock enligt förbundet inte förekomma att domstolen. när den bedömer ett bötesstraff som meningslöst. väljer fängelse framför en frivårdspåföljd. Om man emellertid nu med den uttryckliga motivering- en att minska antalet fängelsestraff höjer bötesmaximum. löper man enligt
Prop. 1982/83: 85 205
förbundet risken att påföljden bestäms till fängelse i de fall då bötesstraffet framstår som verkningslöst. Orättvisan slår då åt det andra hållet så att det kan sägas att den mera välsituerade kan "köpa sig fri" från ett fängelse- straff. _
Bl.a. krimina!vårdsstyrelsen och övervakningsnämnden i Göteborg an- ser att påföljdskombinationen s k y dd sti l l s y n oc h fä n ge ls e enligt 28 kap. 35 BrB kan utmönstras. om villkorligt fängelse införs.
Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän och Sveriges socionomers. per- sonal- och förvaltningstjärtstemäns riksförbund menar att maximitiden för fängelse enligt 28 kap. 3.6 BrB bör sättas vid två månader för att undvika orättvisa vid jämförelse med den nya bestämmelsen om minimitid för villkorlig frigivning.
Några instanser. bl.a. Göteborgs tingsrätt. förordar att fängelse enligt 28 kap. 35 BrB skall kunna ådömas även av individualpreventiva skäl.
3.2.4 Påföljdstid
Kommitténs förslag att korta ned 6 v e r v a k n in g 5 t i d e n till ett år utan möjlighet till förlängning har mött skilda reaktioner. RÅ. hovrätten för Övre Norrland, Göteborgs och Malmö tingsrätter. kriminalvårdsstyrelsen, TC 0. Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges åklagare och Svenska fängvårdssällskapet har tillstyrkt förslaget. Enligt hovrätten kan reformen dock accepteras bara under den absoluta förutsättningen att övervakningen kan göras påtagligt effektivare under den tillgängliga tiden.
Kriminalvårdsstyrelsen anser det angeläget att slå fast att förändringen har betydelse genom att tidsramen påverkar både innehåll och metodik. Kommittén diskuterar som om den grupp klienter som återfaller och får ny skyddstillsyn och därmed övervakning ett andra år inte påverkas av för- ändringen. Man kan emellertid. påpekar kriminalvårdsstyrelsen. inte i förväg veta vilka dessa klienter är. Övervakningen måste alltid planeras inom året. Då övervakningen är en process där de olika stegen bör följa i viss ordning och få ta viss tid. kan tid inte utan vidare ersättas med intensitet, Övervakningsarbetet torde enligt kriminalvårdsstyrelsen få in- rikta sig mera på yttre förhållanden och mindre på motivation och attityd- förändringar. man får avstå från uppföljning eller försöka få andra sam- hällsorgan att överta den med bristande kontinuitet som följd.
En ganska stor grupp remissinstanser anser att övervakningstiden även i fortsättningen normalt bör vara två år. Hit hör Helsingborgs tingsrätt. samtliga övervakningsni'imnder. SAC O/SR. Föreningen Sveriges länspo- lischefer och Föreningen Sveriges polischefer, Ft't'reningen Sveriges fri- vårdstjänstemt'in. Övervakares och kontaktpersoners riksförbund och Sve- riges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemätts riksförbund. Även Sveriges domarcförbund uttrycker skepsis mot en avkortning av övervakningstiden.
Föreningen Sverigesfrivårdstjänstemän framhåller att en klar majoritet
Prop. 1982/83: 85 ' 206
av frivårdarna anser att påföljdstiden skall vara två år. Föreningen säger sig uppskatta utredningens markering av att behandlingstanken även i fortsättningen skall sätta sin prägel på frivårdens arbete. Just av den anledningen ter det sig enligt föreningen ologiskt att sätta påföljdstiden till ett år. Den viktigaste delen i behandlingen är motivatiönsarbetet. vilket syftar till att sätta igång en mognadsproeess hos klienten och utveckla hans förmåga att reda sig socialt i samhället. En så känslig process kan enligt föreningen inte komprimeras till ett år. — Vid ettårsprövningarna upphör i dagsläget ca en tredjedel av övervakningarna. påpekar föreningen. I fråga om de ärenden där övervakningen fortsätter kan konstateras att hälften av klienterna inte återfallit i brott. Om övervakningstiden skulle begränsas till ett år finns en risk för många klienter i denna grupp att en positiv utveck- ling bryts genom att kontakten med frivårdare och övervakare upphör och att pågående behandlingsinsatser kanske inte kan följas upp som vore önskvärt. För en del av dessa övervakade är risken för nya brott överhäng- ande elleri vart fall rätt påtaglig. Detta behandlingsargument gäller enligt föreningen med lika stor tyngd för dem som återfallit i brott före ett år. Här tillkommer dock enligt föreningen ytterligare en mycket viktig faktor som ej tillräckligt beaktats i utredningen. Genom den definitiva avgränsningen till ett år hinner nämligen många av recidivisterna inte lagföras före på- följdstidens utgång. vilket motsäger argumentet att de som begår brott i alla fall får en kontinuerlig kriminalvård. — Eftersom två år dock även framdelcs kommer att vara en alltför lång påföljdstid för många dömda är det föreningens mening att det är angeläget att bibehålla möjligheten till avkortning av övervakningen. Skyddskonsulenten kan utan olägenhet an- förtros den beslutsfunktionen att så snart övervakningen pågått ett år pröva om den kan upphöra. Skillnader i praxis kan förväntas mellan olika skyddskonsulentdistrikt. Detta faktum uppväger inte det stora värdet av en tvåårig påföljdstid. Upphörandefrågan kan enligt föreningen styras lag- tekniskt för att uppnå en större enhetlighet. Det kan t.ex. förordnas att upphörande bör förekomma endast då ny dom eller ny brottslighet av allvarligare slag inte är känd eller övervakning inte längre är erforderlig ur behandlingssynpunkt.
Flera instanser. bl.a. öi'ervakningsniimmien iMalmö. framhåller risken för att en förkortning påtagligt skulle motverka syftet att öka tilltron till skyddstillsynen som ett alternativ till fängelse. Övervukningsnänzmien i Eskilstuna påpekar att skyddstillsyn ibland kan avse mycket grova brott. med straffminimum på fängelse över ett år. Om skyddstillsyn väljs i ett sådant fall. blir enligt nämnden den till verkställighetsinnehåll lindrigaste påföljden även den kortvarigaste.
Beträffande prövot iden instämmer många remissinstanser. bl. a. RÅ. krimina[vårdsstyreisen. övervakningsnömnden i Göteborg. Sveriges domartförbund. Föreningen Sveriges frivårdstjänslmnän och Svenska fångvårdssällskapet i utredningens förslag att denna bör vara lika lång som
Prop. 1982/83: 85 | 207
övervakningstiden och därmed sakna självständig betydelse. Några av dessa menar dock, som tidigare framgått. att övervakningstiden — och därmed prövotiden — bör vara längre än kommittén föreslagit. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän noterar med tillfredsställelse att skilda över- vaknings- och prövotider inte skall förekomma. Skyddstillsynens aktuella uppbyggnad ger enligt föreningen intryck av att ha tillkommit i all hast som en kompromiss. Påföljden har både formellt och praktiskt upplevts som oformlig. invecklad i tillämpning och verkställighet och svår att förstå för alla utom de närmast invigda.
Några instanser. bl.a. hovrätten för Övre Norrland. Malmö tingsrätt. överi'akningsnt'imnden i Malmö och statskontoret. är kritiska mot kommit- téns förslag beträffande prövotiden. främst att denna blir så kort som ett år. Statskontoret ifrågasätter om inte detta i allt väsentligt förtär effekterna av övriga föreslagna åtgärder som är avsedda att vara skärpande. Antalet inom frivården meddelade föreskrifter har hittills varit mycket litet. påpe- kar statskontoret. Detta kan sannolikt tolkas som att värdet av föreskrif- ter. bl.a. med hänsyn till det allt tyngre missbruksklientelet inom frivår- den. bedöms vara begränsat. Det kan därför enligt statskontoret finnas risk för att förslaget, som bl.a. bygger på en väsentligt ökad användning av föreskrifter, inte anses innebära den tydliga intensifiering av skyddstill- synen som avsetts och att eftersträvade effekter därför inte uppnås.
3.2.5 Kontaktjrekvens
Kommitténs förslag att kontaktfrckvensen bör vara så hög att kontakten av den dömde upplevs som ett regelmässigt inslag i hans livsföring har genomgående lämnats utan erinran av remissinstanserna. Rekommenda- tionen att_ kontakttiden under den ettåriga övervakningstiden normalt bör uppgå till sammanlagt minst 50 timmar har dock mött gensagor från flera håll. främst med hänvisning till att kvaliteten och inte kvantiteten är avgörande för övervakningens innehåll.
Kriminalvårdsstyrelsen vill inte frånkänna kontakttiden 50 tim/år eller frekvensen ] gång/vecka ett visst värde som genomsnittlig ramnorm. Det är emellertid enligt styrelsen synnerligen olämpligt att i det enskilda fallet arbeta med en i förhand fixerad kontaktkvantitet. Följden kan bli en ambitionssänkning i de svåra fallen och en tom rutin i de enklare. Dessut- om uppkommer ett administrativt krångel med räkning och dokumenta- tion. Kontaktfrekvens och —tid bör enligt styrelsen som hittills bestämmas individuellt i samband med behandlingsplaneringen. Möjligen bör detta uttryckas tydligare i anvisningarna till frivårdsförordningen.
Övert'akningsnämnden i Malmö påpekar att olika personer med olika läggning behöver olika lång tid för att avhandla samma spörsmål. och enligt nämndens mening är antalet kontakter per tidsenhet och kontakter- nas regelbundenhet väl så viktiga faktorer som den totala kontakttiden. Det bör ankomma på skyddskonsulenten (och övervakningsnämnden om
Prop. 1982/83: 85 208
denna finns kvar) att — med utgångspunkt från kravet att den dömdes kontakter med frivården bör vara så tätt återkommande att de innebär regelmässiga inslag i hans livsföring '— anpassa övervakningen till vad som i varje särskilt fall är ändamålsenligt. '
Enligt riksrevisionsverket medför ett uttalat krav på ökad kontakt under ett bestämt antal timmar. utan att innehållet i sådan kontakt närmare anges. ökad risk för att rekryteringen av övervakare ytterligare försvåras.
Föreningen Sveriges länspolis't'hefer och Föreningen Sveriges polis- chefer biträder kommitténs önskemål om att höja kontakttiden men anser samtidigt att målet borde ha satts högre. Den föreslagna genomsnittstiden — 50 tim/år — är enligt föreningarna. mot bakgrund av den erfarenhet som finns beträffande klienternas behov av hjälp. stödkontakter. kontrolltillsyn .
. m.m.. alltför liten.
Föreningen Sveriges frivårdstit'instemt'in framhåller att man måste vara medveten om att en betydande del av de skyddstillsynsdömda inte har träning för eller möjlighet till en så hög samvaro kring sin egen person som den föreslagna kontaktfrekvensen skulle innebära. Föreningen ställer sig därför avvisande till detaljerade anvisningar från kriminalvårdsstyrelsen i det här sammanhanget. Om en kontaktnorm skall finnas. bör den enligt föreningens uppfattning sättas lägre och hellre anges i frekvens per tidsen- het. Hur ofta och på vilket sätt kontakten mellan övervakad och överva- kare/skyddskonsulent/andra myndigheter/kontaktpersoner skall ske bör enligt föreningen noggrant diskuteras vid övervakningens början.
3.2.6 Intensivövervakning
Förslaget att domstol vid dom till skyddstillsyn skall kunna förordna om intensivövervakning har fått ett blandat mottagande vid remissbehandling- en. Bl.a. RÅ. hovrättenför Övre Norrland. rikspolisstyrelsen. TCO. Sveri- ges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare och Övervakares och kontaktpersoners riksftft'rbtmd ställer sig i huvudsak positiva till förslaget.
RÅ framhåller vikten av att en given föreskrift verkligen kan realiseras. I annat fall ”förfaller" enligt RÅ hela påföljden som sådan. lnnan rätten meddelar föreskrift om intensivövervakning måste den därför enligt RÅ förvissa sig om att skyddskonsulenten i det aktuella fallet har erforderliga resurser för att genomföra en sådan övervakning.
Sveriges domareförbund tillstyrker den föreslagna intensivövervakning— en men är av den uppfattningen att sådan övervakning kan vara av värde främst när det gäller yngre lagöverträdare. Däremot anser förbundet det vara tvivelaktigt. om intensivövervakning kan fylla någon reell funktion i fråga om återfallsbrottslingar i den omfattning som kommittén synes avse. Dessa brottslingar saknar nämligen enligt förbundet ofta förmåga att efter- leva ens de mest grundläggande krav. Detta gäller särskilt missbrukare av alkohol eller narkotika. Att på dessa människor ställa högre krav i form av inställelseföreskriftcr och anmälningsskyldighet än på det normala skydds- tillsynsklientelet är därför enligt förbundet föga ändamålsenligt.
Prop. 1982/83: 85 209
Övervakares och kontaktpersoners riksförbund erinrar om att intensiv- övervakning har diskuterats mycket på senare år och gör för sin del gällande att den variant som ingår i frivårdskommitténs förslag är den mest tilltalande och den som också har de största förutsättningarna att fungera i praktiken. Möjligheten att använda intensivövervakning kommer enligt riksförbundet förhoppningsvis bl. a. att leda till att domstolarna. som un— der senare tid intagit en vacklande hållning gentemot skyddstillsynen. åter kommer att få full tilltro till denna form av påföljd. Den föreslagna inten- sivövervakningen innebär bl.a. att det kommer att finnas goda möjligheter att etablera ett vettigt och bestående förhållande mellan övervakare och övervakad. Det är emellertid enligt riksförbundet av största vikt att man ställer tillräckliga resurser till förfogande.
Flera instanser är kritiska mot förslaget om intensivövervakning. Detta- avstyrks av Malmö tingsrätt. övervakningsnömnderna i Göteborg och Karlskoga och Föreningen Sveriges frivårdstiänstemän. Även övervak- ningsnt'imnden i Stockho/nt. BRÅ. .10 och SACO/SR uttrycker skepsis. Kritnina/vårdsstyreIsen menar att intensivövervakning bör förekomma bara vid villkorligt fängelse med övervakning.
lntensivövervakning torde enligt Malmö tingsrätt regelmässigt förutsät- ta en positiv medverkan från den dömdes sida. Det kan enligt tingsrätten i hög grad ifrågasättas om sådan medverkan särskilt ofta kan påräknas. särskilt som det i dessa fall inte sällan torde komma att röra sig om ett förhållandevis belastat klientel. Tingsrätten säger sig också ha svårt att förstå varför just i detta sammanhang brottets svårhet skall påverka på- följdsinnehållet.
Öi'ervakningsnämnden i Göteborg framhåller att. om den dömde är i behov av mer intensiv övervakning än vad som tillämpas i normalfallet. det redan idag åligger övervakaren att se till att frekvensen ökar till erforderlig omfattnng. I det fall tätare kontakt anses erforderlig. har skyddskonsulen- ten enligt 28 kap. 8 & BrB i förslaget möjlighet att föreskriva sådan.
Enligt Stockholms tingsrätt. kriminalvårdsstyrelsen. övervaknings- nämnden i Malmö och Föreningen Sverigesfrivårdstjänstemän bör inten- sivövervakning. om sådan över huvud taget skall förekomma. beslutas på verkställighetsstadiet. Helsingborgs tingsrätt föreslår att intensivöver- vakning skall kunna beslutas — förutom av domstol — även på verkstäl- lighetsplanet.
Kriminalvårdsstyrelsen avstyrker föreskrift om intensivövervakning. om den bara innebär en viss kontaktkvantitet. lntensivövervakningen bör enligt styrelsen ges ett bestämt innehåll och knytas till den individuella behandlingsplan som bör vara ett villkor för att sådan föreskrift skall få meddelas. Av detta följer enligt styrelsen att den bör meddelas på verkstäl- lighetsplanet vid den tidpunkt då situationen gör detta adekvat. Rätten bör dock enligt styrelsens mening i domen kunna rekommendera att föreskrift om intensivövervakning skall meddelas men även detta förutsätter att
Prop. 1982/83: 85 . 210
lämpligt innehåll kan förutskickas. Enligt styrelsens uppfattning bör rätten då rekommendation om intensivövervakning övervägs alltid infordra skyddskonsulentens yttrande med förslag till behandlingsplan. — När in- tensivövervakning enligt styrelsens förslag knyts till ett bestämt innehåll bör den enligt styrelsen kunna pågå den tid som ifrågavarande aktivitet kräver. dock högst tre månader. En intensivövervakning enligt kommit- téns förslag bör däremot enligt styrelsen begränsas till en månad. Denna styrelsens uppfattning bygger på erfarenheter från tillämpningen av kon- taktföreskrifter enligt 28 kap. 6 a ä BrB.
3.2.7 Allmänna skötsamhetskrav
Vad frivårdskommittén har anfört om att ett allmänt krav på skötsamhet under påföljdstiden alltjämt bör'ställas upp har remissinstanserna instämt i eller lämnat utan erinran. Göta hovrätt (majoriteten) förordar dock att det allmänna skötsamhetskravet och sanktionssystemet i anslutning härtill avskaffas.
Krintina/vårds's'ryrelsen tillstyrker den precisering av den dömdes skyl- digheter som föreslås beträffande skötsamhet. initiativ till kontakt med övervakaren och uppgiftslämnande. En skyldighet för den dömde att på kallelse infinna sig hos skyddskonsulenten bör enligt styrelsen skrivas in i brottsbalken i likhet med vad som föreslås av fängelsestraffkommittén.
3.2.8 Särskilda föreskrifter
Kommitténs uppfattning om användningen av särskilda föreskrifter har remissinstanserna i regel lämnat utan kommentarer.
Kriminalvårdsstyrelsen anser att föreskrifter är ett bra instrument i övervakningsarbetet. Den formulering som fängelsestraffkommittén an- vänder i 15 ? "föreskrift skall meddelas när det finns skäl att anta att det behövs" uttrycker dock enligt styrelsen klarare att föreskrifter inte har något allmänt syfte utan i varje särskilt fall skall tillgodose ett visst behov.
Övervakaingsnt'imnden i Stockholm förordar att möjligheten att meddela föreskrifter om skadestånd avskaffas.
Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän anser att föreskrifter av olika slag. t.ex. en tätare kontaktfrckvens enligt nuvarande 28 kap. 6 a & BrB även bör kunna meddelas av skyddskonsulent. eftersom det ej rör sig om ett frihetsberövande. Möjligheten bör enligt föreningen även utvidgas till att omfatta villkorligt frigivna.
Övervakares och kontaktpersoners riksförbund framhåller att förutsätt- ningen för att ordningen med särskilda föreskrifter skall fungera är att frivården, dvs. skyddskonsulentexpeditionerna och lekamannaöverva- karna. ges sådana resurser att det blir någon mening med dessa olika krav. Som det är idag är de särskilda föreskrifterna enligt förbundet många gånger något som tyvärr endast stannar på papperet. Det är då enligt förbundet bättre att inte ge några särskilda föreskrifter alls än att ge
Prop. 1982/83: 85 21 ]
föreskrifter som åsidosätts p. g. a. samhällets bristande resurser. Om man vill att de särskilda föreskrifterna skall fungera i praktiken. måste man alltså ställa resurser till förfogande för deras förverkligande.
Frågan om i vad mån föreskrifter om vård inom sjukvården eller social- tjänsten bör kunna meddelas tas upp i socialstyrelsens yttrande. Styrelsen anser att — när inte förutsättningar för vård oberoende av samtycke inom sjukvården eller socialtjänsten föreligger — erbjudande om sådan vård alltid måste baseras på frivillighet. I likhet med vad som gäller i fråga om öppen psykiatrisk vård bör således skyddstillsyn meddelad under förut- sättning av att insatser vidtas inom sjukvården eller socialtjänsten inte kunna undanröjas endast av den anledningen att vederbörande inte accep- terar de vårdformer som erbjuds. Socialstyrelsen anser därför att man i anslutning till aktuella lagrum bör inta en lämplig avgränsning av före— skriftsmöjligheterna eller i varje fall låta denna avgränsning komma till tydligt uttryck i förarbetena.
3.2.9 Åtgärder vid misskötsamhet
Flera remissinstanser instämmer i kommitténs uppfattning att de nuva- rande sanktionerna är för få och ligger för långt från varandra i stränghet. Till dessa hör öi'ervakningsnämnden i Malmö. som emellertid anser att kritik kan riktas mot att kommittén inte presenterat några förslag till nämnvärda förbättringar av skyddstillsynens sanktionssystem trots att den kraftfullt uttalat sig till förmån för behovet härav. Nämnden ifrågasätter vidare om meddelande av föreskrift någon gång är att "anse som en sank- tion. Föreskriften skallju enligt nämnden alltid vara sakligt motiverad. och föreskriften ingår som ett led i en normal övervakning. En sanktion är ju däremot en åtgärd som tillgrips då en föreskrift inte följs.
RÅ anser att det är en viktig uppgift att se över sanktionssystemet vad gäller frivårdspåföljderna. Det är enligt honom väsentligt. att snabba och verkningsfulla sanktioner kan sättas in om lagöverträdaren på något sätt missköter sin skyddstillsyn. De sanktioner som kommittén föreslåri detta hänseende ävensom den beslutsordning som föreslås synes dock enligt RÅ , inte i alla delar lämpliga.
Som framgått tidigare förordar Göta hovrätt (majoriteten) att sanktions- systemet helt avskaffas. Särskilt kritisk är hovrätten mot förslaget att skyddskonsulenten ges vittgående befogenheter, inkl. rätten att besluta interimistiskt om omhändertagande.
Malmö tingsrätt ifrågasätter om det är meningsfullt att behålla den formella varningen i sanktionssystemet. Som kommittén själv påpekar kan den dömde ha svårt för att skilja mellan en sådan och de mer informella förmaningar som ges i andra sammanhang. Detta torde enligt tingsrätten nog gälla även om institutet förstärks medelst blankettöverlämnande. Om varningen behålls är det enligt tingsrätten i vart fall ett oeftergivligt krav att den följs av en mer ingripande sanktion om den inte respekteras. Det bör
Prop. 1982/83: 85
l—J I'd
därför enligt tingsrätten inte få förekomma att — som utredningen tänker sig = en varning från skyddskonsulenten skall kunna följas av en ny varning från domstolens sida.
Den del av det föreslagna sanktionssystemet som rör om händerta- ga n d e i n st i tutet kommenteras av många instanser. Av dessa är endast Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän odelat positiv. Enligt föreningen innebär förslaget dels att man täcker ett behov av en sanktion mellan varning och undanröjande, dels att man på sätt och vis konfirmerar en nu rådande praxis enligt vilken omhändertagande på senare år förmodas ha använts som sanktionsmedel.
Hovrätten för Övre Norrland och Helsingborgs tingsrätt. som också tillstyrker att ett omhändertagande kan användas som en sanktion. anser att detta bör kunna tillgripas även mot en klient som är på fri fot och som fullständigt har undandragit sig övervakning.
Enligt Malmö tingsrätt bör man erkänna att det finns ett behov av en ren sanktion i form av ett kortare frihetsberövande för att s.a.s. fylla gapet mellan varning och förvandling. Den föreslagna ordningen. där den proces— suella och den sanktionsbetonade funktionen blandas ihop. är dock enligt tingsrätten olämplig och inbjuder till missbruk. Tingsrätten förordar som alternativ en sanktion bestående av fängelse mellan 14 dagar och tre månader. Även överva/eningsniimnden i Malmö anser att fängelse i vissa fall bör kunna användas som sanktion vid misskötsamhet.
Även flera andra remissinstanser avstyrker den föreslagna regleringen av institutet omhändertagande. Hit hör rikspolisstyrelsen. kriminalvårds- styrelsen, kriminulvårdsnämnden, övervakningsnämnden i Göteborg. JO och Svenska Fångvårdssällskapet. Övervakningsnätnmlen [ Eskilstuna och socialstyrelsen anmäler att de ställer sig tveksamma.
Rikspolisstyrelsen avstyrker förslaget. ifall omhändertagandet avses kunna ske i polisarrest. Styrelsen framhåller att omhändertagande i polis— arrest för att verkställa en beslutad sanktion på grund av misskötsamhet är helt oförenligt med polisverksamhetcn. Om en sådan ordning genomförs skulle enligt rikspolisstyrelsen polisarrestcn också bli att anse som korrek- tionsinrättning. Rikspolisstyrelsen tillägger att polisens redan utsatta ställ- ning i samhället skulle kunna ytterligare försvåras härigenom.
Kriminalvårdsstyrelsen anser att ett omhändertagande som övergår i förverkande eller undanröjande saknar uppgift som sanktion. Vid övriga omhändertaganden —— förmodligen flertalet — skall frivården på nytt sam- arbeta med den dömde. Att förlänga omhändertagandet av vårdmässiga skäl eller för att förebygga brott. exempelvis för avgiftning elleri avvaktan på plats på behandlingsinstitution. är enligt kriminalvårdsstyrelsen realis- tiskt och går att förklara för den dömde även om denne samtidigt upplever sig vara utsatt för ett ganska hårdhänt ingripande. Att däremot låta honom sitta i häkte som ren repression torde enligt styrelsen gc motsatt effekt. särskilt om han som skyddstillsynsdömd inte har någon strafftid att räkna av dagar på.
Prop. 1982/83: 85 213
Enligt JO:s mening bör man noga skilja mellan behovet av omhänderta- gande för att säkerställa kontakt och hindra en ogynnsam utveckling samt behovet av frihetsberövande som sanktion. Med den föreslagna konstruk- tionen får man enligt JO ett frihetsberövande som är alltför lösligt reglerat. Ett flertal frågor uppkommer enligt JO. Om man inför denna möjlighet till sanktion i frivården borde. det kanske övervägas om den tid som sank- tionen omfattar bör avräknas i fall verkställighet i anstalt blir aktuell. Det har inte föreslagits någon övre gräns för hur många gånger den dömde kan omhändertas under en och samma verkställighet. Något praktiskt behov av en sådan regel kanske inte föreligger. JO anser dock att frågan bör övervägas, eftersom det kan bli tal om upprepade frihetsberövanden. vart och ett motsvarande straffminimum för fängelsestraff. För egen del vill JO avstyrka förslaget om omhändertagande som sanktion.
Förslaget att skyddskonsulenten. åtminstone i första instans. skall föra talan om påföljdsomvandling kritiseras av flertalet av de instanser som särskilt har uttalat sig i denna fråga. Hit hör bl. a. RÅ. Göteborgs och Malmö tingsrätter, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, övervak- ningsnämnderna [ Stockholm och Göteborg. Föreningen Sveriges åklaga- re samt Föreningen Sveriges frit-'årdstjänstemän.
Enligt Malmö tingsrätt kan det inte vara lämpligt. vare sig från principi- ell eller praktisk synpunkt. att skyddskonsulenten skall uppträda som klientens motpart inför domstol. Ett system där olika myndigheter uppträ- der som part i tingsrätt och överrätt är inte heller bra.
3.2./0 Omedelbar verkställighet
Förslaget att skyddstillsynen, om inte domstolen förordnar om motsatsen. skall gå i verkställighet omedelbart tillstyrks genomgående av remissinstanserna. Övervakningsna'mnden i Malmö anför dock att sådan verkställighet av skyddstillsyn bör ske först efter domstols förordnande i det särskilda fallet.
Även förslaget att fängelse enligt 28 kap. 3 åBrB skall kunna förordnas gå i verkställighet omedelbart har mottagits positivt av remissin- stanserna.
Övervakningsnämnden i Malmö pekar på ett annat behov av förord- nande om omedelbar verkställighet. Enligt nämndens mening bör i regel beslut om undanröjande av skyddstillsyn och ådömande av fängelsestraff förenas med beslut om häktning. alternativt förord- nande om omedelbar verkställighet. Möjlighet därtill bör enligt nämnden öppnas lagstiftningsvägen.
3.2.1! Reaktionen vid återfall
Kommitténs förslag att s.k. konsumtionsdom i regel inte skall förekom- ma vid återfall under övervakningstiden och att två skyddstillsynsdomar inte skall löpa parallellt tillstyrks av flera instanser. bl. a. kriminalvårdssty-
Prop. 1982/83: 85 214
relsen och övervakningsnämnden i Karlskoga. Dessa förändringar innebär enligt kriminalvårdsstyrelsen välkomna administrativa förenklingar och gör också påföljden tydligare för den dömde.
Kritiska röster saknas dock inte. Enligt Stockholms tingsrätt torde skill- naden mellan en ny dom på skyddstillsyn och en konsumtionsdom för den dömde inte vara så märkbar som kommittén antagit. Att undanröja en tidigare ådömd skyddstillsyn och döma till en ny förefaller tingsrätten närmast vara ett domskrivningstekniskt krångel. Inte heller kriminalvårds— nämnden anser att de skäl som kommittén har anfört motiverar att man rubbar systematiken i 34 kap. ] & BrB. Det resultat som kommittén åstun- dar kan enligt nämnden lika väl uppnås genom att domstolen vid förord- nande enligt punkt 1 i paragrafen förklarar att övervakningen börjar på nytt. För att resultatet skall bli till ett sammanhängande helt måste änd- ringarna av bestämmelserna i 34 kap. l % BrB enligt nämnden övervägas närmare. Även Malmö tingsrätt ställer sig tveksam till förslaget.
Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer har inget att erinra mot att konsumtionsdomar kommer till minskad användning. 1 de fall förutsättningar finns att meddela en ny dom på skyddstillsyn bör enligt föreningarna detta ske om det medför en mera praktisk och logisk administration. Föreningarna finner det däremot be- tänkligt att. som kommittén föreslår. öka möjligheterna för domstolarna att fortsätta med påföljden kriminalvård i frihet trots återfall. Då ingen resurs- ökning sker inom frivården lär denna enligt föreningarna inte kunna svara mot de förväntningar kommittén ställer på den. Återfallen i brott kommer därför sannolikt att öka. Tilltron till påföljdens effektivitet kommer enligt föreningarna med all sannolikhet efter ett tag att minska hos domstolarna och allmänpreventiva krav på fängelsestraff kommer att växa sig starka som en reaktion mot att ”ingenting sker” för att motverka återfall i brott.
3.3 Villkorlig dom
3.3.1 Allmänt
FriVårdskommitténs förslag till ändringar i vad avser påföljden villkorlig dom har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Om man bortser från den formella frågan om påföljdens benämning. har förslagen utan närmare kommentarer tillstyrkts eller uttryckligen lämnats utan erin- ran av ett betydande antal remissinstanser. Till dessa hör överåklagaren i Stockholm, kammarrätten [ Jönköping. domstolsverket. kriminalvårds- nämnden. öt'ervakningsnämnden i Stockholm. socialstyrelsen. statskon- toret. Landstingsjörbundet. TCO. LO. JUSEK. advokatsarttfundet och Föreningen Sveriges åklagare.
De kritiska synpunkter som framförts har. som närmare skall belysas i det följande. i allt väsentligt avsett särskilda delar av förslaget. Endast tre remissinstanser — Helsingborgs tingsrätt, Föreningen Sveriges länspolis-
Prop. 1982/83: 85 215
chefer och Föreningen Sveriges polischefer — intar en generellt avvisande hållning till de föreslagna ändringarna (se vidare nedan avsnitt 3.3.6).
3.3.2 Tillämpningsområdet
Flertalet av de remissinstanser som behandlar frågan tillstyrker förslaget att utvidga tillämpningsområdet för villkorlig dom genom en nedtoning av det krav på en god prognos hos lagöverträdaren som f. n. är en förutsätt— ning för att påföljden skall få ådömas. Kommittéförslaget tillstyrks i denna del av bl. a. Göta hovrätt, hot-rättenför Övre Norrland, Stockholms lings- rätt. Malmö tingsrätt. länsåklagaren [ Värmlands län. övervakningsnämn- derna i Malmö och Karlskoga samt domareförbundet.
Stockholms tingsrätt påpekar att en utvidgning av tillämpningen av villkorlig dom/straffvarning troligen redan har ägt rum genom att kravet på personundersökning avskaffats samt att det kan tänkas att ett antal dömda med mindre god prognos därigenom ändå erhållit villkorlig dom. Tingsrät- ten framhåller vidare att det är en fördel om lagstiftning och praxis över-- ensstämmer och tillstyrker mot den bakgrunden förslaget i denna del. Liknande synpunkter framförs av ör'ervakningsnämnden i Malmö. som finner den föreslagna ändringen särskilt tillfredsställande. och vidare påpe- kar att det inte torde var möjligt att helt avskaffa prognosbedömandet. Övervakningsnämnden anser att det från flera synpunkter skulle vara tilltalande att kunna använda villkorlig dom som genomgående påföljd för förstagångsbrottslingar men att det. som kommittén framhållit. måste frn- nas vissa begränsningar med hänsyn till — förutom brottets svårhetsgrad — gärningsmannens personliga förhållanden..
Länsåklagaren i Värmlands län framhåller att det nuvarande kravet på god prognos medför att personer med ringa eller tillfälligt övervakningsbe- hov döms till skyddstillsyn och sålunda kommer att belasta frivården i onödan. Även hovrätten för Övre Norrland menar att en sådan ordning inte kan anses rationell.
Malmö tingsrätt. som tillstyrker den föreslagna ändringen. betonar sam- tidigt att någon större förändring i förhållande till gällande praxis inte är" önskvärd. Rikspolisstyrelsen har en liknande uppfattning och noterar för sin del att villkorlig dom är den enda brottspåföljd som i praktiken fungerat på ett tillfredsställande sätt. Äterfallsfrekvensen är låg totalt sett och beträffande debutanter inte högre än l0 procent. Utfallet visar enligt sty- relsen att domstolarna på ett utmärkt sätt behärskar att använda påföljden på det klientel tillfällighetsbrottslingar som har en god prognos och att påföljden så gott som alltid är en tillräcklig reaktion för att avhålla den dömde från vidare brottslighet. Styrelsen anser att det nuvarande kravet på en god prognos hos den dömde bör kunna efterges eftersom det saknas anledning befara att domstolarna kommer att göra en väsentligt annorlun- da bedömning av klientelet än i dag och att förslaget i- denna del bör medföra en viss utökning av tillämpningsområdet i fråga om förstagångs-
Prop. 1982/83: 85 216
dömda. — Även Föreningen Sveriges åka/agare biträder uppfattningen att den föreslagna påföljden bör kunna bli vanligare för förstagångsbrottsling— ar än den nuvarande villkorliga domen. Föreningen understryker dock att den icke bör tillämpas på den som varit föremål för övervakning eller andra mera ingripande åtgärder från de sociala myndigheternas sida på grund av tidigare brottslighet samt att även tidigare åtalsunderlåtelser därvid måste tas i beaktande. En liknande uppfattning framförs av Göta hovrätt. som anser det tveksamt om den föreslagna förändringen leder till att den vill- korliga domen får ett ökat användningsområde. Om den tilltalade har ett övervakningsbehov torde det nämligen oftast. i syfte att minska risken för återfall i brott. vara lämpligast att välja påföljden skyddstillsyn.
Länsåklagarna i Uppsala och Kalmar län ställer sig i någon mån tvek- samma till förslaget med hänvisning till att det kommer att leda till att klientelet genomsnittligt sett blir svårare och att antalet återfall efter vill- korlig dom därför kan beräknas bli större. Föreningen Sveriges länspolis- chefer och Föreningen Sveriges polischefer anför bl. a. likartade skäl som grund för sin avvisande hållning till kommitténs förslag i dess helhet.
Yttranden i avstyrkande riktning har dessutom lämnats av kriminal- vårdsstyrelsen, länsåklagaren i Norrbottens län och JO.
Kriminalvårdsstyrelsen anser att det är stor risk för att påföljden genom den föreslagna ändringen blir alltför uttunnad för att tas på allvar. Påfölj- den "bör förbehållas tillfällighetsbrottslingar och förstagångsdömda med god prognos. Härigenom kommer påföljden villkorligt fängelse utan över- vakning att få en klarare profil. Vissa i den grupp skyddstillsynsdömda som kommittén vill överföra till straffvarning har dömts till skyddstillsyn i avsaknad av en påföljd mellan villkorlig dom och fängelse. De bör nu kunna få villkorligt fängelse utan övervakning. De med tveksam prognos som eventuellt stannar inom skyddstillsynen kan enligt styrelsen vara en grupp där den föreslagna ettåriga övervakningstiden visar sig adekvat.
JO anser att det inte finns anledning att använda påföljden i större utsträckning än som nu sker utan endast i fall. där det finns alla skäl att tro att brottet varit en engångsföreteelse. JO påpekar vidare att god prognos i det här sammanhanget givetvis inte är detsamma som allmänt välordnade sociala och ekonomiska förhållanden.
En liknande uppfattning framförs av länsåklagaren i Norrbottens län som anser att det finns en risk för att påföljden kan komma att användas i alltför hög grad för förstagångsbrottslingar.
3.3.3 Verkställighetsinnehället
De flesta remissinstanserna godtar de av kommittén anförda skälen för att avskaffa de allmänna skötsamhetskraven. möjligheten att meddela före- skrift om skadeståndsbetalning. sanktionssystemet och prövotiden vid villkorlig dom. Till dessa hör RÅ. Göta hovrätt, It'insåklagoren i Kalmar län. hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt. Malmö tingsrätt.
Prop. 1982/83: 85 217
kriminalvårdsstyrelsen. övervakningsnämnden i Malmö. JO och Förening- en Sveriges åklagare.
Länsåklagaren i Värmlands län ställer sig tveksam till förslaget av två skäl. Det ena är att det kan vara av pedagogisk betydelse att krav på skötsamhet m.m. finns kvar. Det andra är att värdet därav kan bli större i framtiden än för närvarande med hänsyn till att tillämpningsområdet för påföljden kommer att vidgas. Länsåklagaren hänvisar därvid till att ett annat klientel med mindre god prognos kommer att dömas till villkorlig dom och det därför finns anledning anta att det i vissa fall kan vara av värde att kunna förena den villkorliga domen med föreskrifter av olika slag. En liknande uppfattning framförs av domareförbundet.
Den tveksamhet som i övrigt yppats beträffande kommittéförslaget i denna del avser huvudsakligen frågan om prövotidens avskaffande.
Sålunda anser öt'ervakningsnämnden iEskilstuna att det avgörande felet med kommitténs förslag är just borttagandet av prövotiden. vilken ger villkorlig dom dess egentliga innehåll. Den föreslagna straffvarningen kan enligt nämndens mening godtas som påföljd endast om den förenas med prövotid och omfattas av reglerna i 34 kap. BrB . Ett mildrat krav på god prognos utgör enligt nämnden ytterligare ett skäl för denna ståndpunkt. Likartade synpunkter framförs av domareförbundet och länsäklagaren i Norrbottens län. som framhåller att den föreslagna påföljden i annat fall i realiteten kommer att bli en form av villkorslös påföljdseftergift.
När det särskilt gäller den situation, som uppkommer vid återfall i brott efter det att villkorlig dom/straffvarning har meddelats. framhåller Stock— holms tingsrätt att det är viktigt att straffvarningens karaktär av varning renodlas och görs tydligare än vad som är fallet med den nuvarande villkorliga domen. Detta bör enligt tingsrätten inte hindra straffvarning även vid återfall i brott. En motsatt uppfattning framförs av Malmö tingsrätt som anser att återfall bör diskvalificera från villkorlig dom. En varning skall inte utdelas mer än en gång. Om så sker förlorar påföljden enligt tingsrättens mening sin trovärdighet. Tingsrätten framhåller vidare att någon formell regel om detta inte behövs. Länsåklagaren i Norrbottens län framför en liknande uppfattning.
3.3.4 Bötesmaximum vid s.k. kombinationsdom
Kommitténs förslag att höja den övre gränsen för det antal dagsböter som kan ådömas i förening med villkorlig dom från 120 till 180 har även det fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Flertalet instanser som yttrat sig i frågan tillstyrker eller förklarar sig lämna kommittéförsla- get utan erinran. Hovrätten för Övre Norrland. Helsingborgs tingsrätt. länsåklagaren i Värmlands län och rikspolisstyrelsen framhåller att sådana utökade möjligheter att ådöma höga böter kan bidra till att ge påföljden ett större tillämpningsområde. Ett uttalande i samma riktning görs av övervak-
Prop. 1982/83: 85 218
ningsnärmrden i Karlskoga. som anser att den villkorliga domen. om den kombineras med kraftiga böter. kommer att framstå som en betydelsefull ' påföljd.
Övert'akningsnämnden i Malmö framhåller att de personer som kan komma i fråga för villkorlig dom ofta har bättre ekonomiska förhållanden än de som bör erhålla skyddstillsyn enligt kommitténs förslag. Ett bötes- straff kan därför få effekt beträffande den först nämnda kategorin men kan förmodas vara verkningslöst i många fall för den andra. Nämnden tillstyr- ker den föreslagna ändringen men framhåller samtidigt att den inte i sig kan antas leda till någon nämnvärd minskning av antalet fängelsestraff. En delvis likartad uppfattning framförs av övervakningsnämnden i Göteborg. som emellertid inte anser det särskilt meningsfullt att höja bötesstraffet på det sätt som föreslagits. ' '
Föreningen Sveriges åklagare hävdar att möjligheten att döma ut upp till 180 dagsböter kan vara av värde i enstaka fall. Kommitténs uppfattning att förändringen utgör grund för en viss utvidgning av påföljdens användnings- område till att omfatta något svårare brott än f.n. är dock enligt föreningen knappast realistisk. Domstolarna är sedan gammalt obenägna att använda sig av bötesskalornas övre delar. 1 kombinationen villkorlig dom — böter förekommeri dag mera sällan högre dagsbotsantal än omkring 75 undanta- gandes rattfyllerimål. där 100 dagsböter inte är ovanliga. Föreningen anser att man därför som mest kan vänta sig att förslaget medför en marginell ökning av dagsbotsantalet utan att andra brottskategorier än de nu aktuella kommer i fråga. '
Domareförbrmdet för fram vissa generella frågeställningar som kan upp- komma. då villkorlig dom. skyddstillsyn och villkorligt fängelse kombine- ras mcd böter. Tanken på mera kännbara bötesstraff ärenligt förbundet i och för sig tilltalande men aktualiserar också ett redan i dag existerande dilemma för domstolarna. Många av dem som i dag döms till skyddstillsyn är hån belastade med skulder i form av t.ex. obetalda böter. skadestånd och underhållsbidrag. När man vid målets avgörande kan förutse. att böter ej kommer att betalas. avstår domstolarna ofta från att döma ut ett sådant straff. även om detta av andra skäl varit befogat. Systemet medför den orättvisan att personer med arbete och ordnad ekonomi drabbas härdare vid samma typ av brott. Det torde dock inte förekomma att domstolen. när den bedömer ett bötesstraff som meningslöst. väljer fängelse framför en frivårdspåföljd. Om man emellertid nu med den uttryckliga motiveringen att minska antalet fängelsestraff höjer bötesmaximum. löper man risken att påföljden bestäms till fängelse i de fall då bötesstraffet framstår som verkningslöst. Orättvisan slår då åt det andra hållet så att det kan sägas att den mera välsituerade kan "köpa sig fri" från ett fängelsestraff. Det är inte möjligt att bedöma hur stor faran för en sådan utveckling är. Enligt förbun- dets mening är det emellertid viktigt att sådana synpunkter beaktas vid påföljdssystemets utformning.
Prop. 1982/83: 85 219
Kriminalvårdsstyrelsen. som tillstyrker den aktuella ändringen. fram- håller att höga böter inte bör utdömas i mål där det förekommer skade- stånd så att de konkurrerar med målsägandens intresse. En delvis likartad uppfattning framförs av Göteborgs tingsrätt. som anser att villkorlig dom i normalfallet bör kombineras med ett bötesstraff. Villkorlig dom meddelas för svårare brott än bötesbrott. och allmänheten bör inte förledas att uppfatta den villkorliga domen som en lindrigare påföljd än böter. Villkor- lig dom utan böter bör dock kunna användas när den dömde samtidigt förpliktas utge ett för honom betungande skadestånd. En höjning av anta- let dagsböter som ådöms jämte villkorlig dom eller annan icke frihetsberö- vande påföljd torde oftast bli verkningslös med hänsyn till de dömdas svaga betalningsförmåga. Tingsrätten avstyrker därför för sin del den föreslagna höjningen av antalet dagsböter vid kombinationsdom.
3.3.5 Påföljdens benämning
När det gäller frågan om påföljdens namn går meningarna starkt isär bland remissinstanserna. Den av kommittén föreslagna beteckningen straffvarning tillstyrks av hovrätten för Övre Norrland, rikspolisstyrelsen. kriminalvårdsstyrelsen. länsåklagaren i Kalmar län. ö1'ervakningsnämn- den i Malmö och advokatsamfundet. — Många remissinstanser ställer sig emellertid avvisande till den föreslagna beteckningen.
Domstolsverket och länsåklagaren i Uppsala län anför som skäl för sitt avstyrkande att man även avvisar tanken på den föreslagna påföljden villkorligt fängelse och att man mot den bakgrunden inte ser något skäl att ändra på den nuvarande beteckningen villkorlig dom. Länsåklagaren i Värmlands län finner uttrycket straffvarning intetsägande och ser inte heller något hinder mot att behålla beteckningen villkorlig dom.
Även Stockholms tingsrätt och Malmö tingsrätt finner namnet straff- varning mindre lyckat — Stockholms tingsrätt därför att skyddstillsyn säkerligen blir den påföljd som först kommer att väljas vid ny brottslighet och Malmö tingsrätt därför att påföljden skall kunna kombineras med upp till 180 dagsböter. — En liknande uppfattning framförs av kriminalvårds- nämnden. som även anser att "varning” används i så många olika sam- manhang även utanför BrB att ordet närmast leder tanken till en sanktion som inte har ålagts genom dom. ”Fängelsevarning" skulle kunna övervä- gas, men är inte heller någon bra beteckning. Över huvud taget är det enligt nämnden svårt att hitta en benämning som ger en riktig bild av påföljdens innehåll. Nämnden anser vidare att det anförda närmast syns tala för att behålla beteckningen "villkorlig dom" som dock har den nackdelen att förväxling kan ske med villkorligt fängelse.
JUSEK. slutligen. anser att villkorlig dom bör få ett namn som bättre överensstämmer med dess reella innehåll. Förbundet anser emellertid. i likhet med de tidigare angivna remissinstanserna. att benämningen straff- varning är mindre lyckad och att man därför bör eftersträva ett mer adekvat namn på institutet.
Prop. 1982/83: 85 . 220
3.3.6 Övrigt
Tre remissinstanser — Helsingborgs tingsrätt. Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer — intar en generellt avvisande hållning till kommitténs förslag i de delar som här är aktuella och föreslår som alternativ till dessa lösningar en utbyggnad av bötesstraf- fet.
Helsingborgs tingsrätt betonar att böterna under senare tid i den krimi- nalpolitiska debatten alltmer har förts fram som ett användbart alternativ till fängelse och att frågan om bötesstraffets tillämpningsområde är av grundläggande betydelse då det gäller att minska användningen av frihets- berövande påföljder. Tingsrätten pekar vidare på att kommittén uttalat att det bör vara möjligt att utvidga bötesstraffets tillämpningsområde genom ändrade strafllatituder, en allmän höjning av bötesmaximum och även genom regler som i vissa fall gör ett fängelsestraff utbytbart mot ett bötesstraff även om böter inte är stadgade för brottet. Tingsrätten förklarar sig dela denna uppfattning och framhåller vidare bl.a. att bötesstraffets betydelse borde kunna öka. om den ordningen införs att subsidiän frihets- straff anges samtidigt med att böterna fastställs.
Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer ifrågasätter om villkorlig dom/straffvarning över huvud behöver finnas kvar i påföljdssystemet när den. som kommittén påpekar. kommer att sakna allt egentligt innehåll. Orden påföljd och straff kan eljest inte bara för lekmännen bli helt oförståeliga. Det finns enligt föreningarna skäl att överväga att helt slopa den villkorliga domen och att en regel i stället införs med innebörd att böter generellt i vissa fall skall kunna ersätta fängelse. — Här bör även nämnas att hovrätten för Övre Norrland av samma skäl ifrågasätter den villkorliga domen (straffvarningens) cxistensberättigande men samtidigt framhåller att den frågan inte bör övervägas närmare förrän fängelsestraffkommittén har slutfört sitt arbete och verkställt en allmän översyn av straffskalorna. varvid bötesstraffets tillämpningsområde är av särskilt intresse.
3.4 Villkorligt fängelse
3.4.1 Allmänt
Frivårdskommitténs förslag rörande villkorligt fängelse har fått ett blan- dat mottagande vid remissbehandlingen. Många remissinstanser ställer sig i princip positiva till tanken på att i någon form införliva det villkorliga fängelset med brottsbalkens påföljdssystem. En sådan uppfattning redovi- sas av RÅ. överåklagaren i Stockholm. länsäklagarna i Kalmar. Värm- lands och Norrbottens län. Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt. Malmö tingsrätt. rikspolisstyrelsen. kriminalr-iärdsstyrelsen. kriminal- vårdsnämnden. övervakningsnämnderna i Göteborg. Malmö och Eskilstu- na. socialstyrelsen, statskontoret. riksrevisionsverket, JO. Svenska kom-
Prop. 1982/83: 85 221
munförbundet. landstingsförbundet. TCO, LO. JUSEK. advokatsamfun- det. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän samt Övervakares och kon- taktpersoners riksförbund. Samtidigt skall det emellertid påpekas att många av dessa remissinstanser inte är beredda att till fullo godta de av kommittén framlagda förslagen. Bl.a. pekas på problem som vållas av förhållandet till andra påföljder och en del av instanserna anser att en förutsättning för den nya påföljden är att skyddstillsyn avskaffas. Som närmare skall belysas i det följande framställs också i många fall andra långtgånde invändningar mot olika delar av förslagen.
Några av de remissinstanser som tillstyrker införandet av villkorligt fängelse motiverar sitt ställningstagande med att det finns ett generellt behov av en sådan påföljd. Sålunda hävdar Malmö tingsrätt att tillskapan- det av en sådan påföljd med ett påtagligt allmän- och individualpreventivt värde torde vara det enda realistiska sättet att göra frivården effektivare och åtminstone för domstolarna mera acceptabel som påföljdsalternativ. — Liknande synpunkter framförs av länsäklagarna [ Kalmar och Värmlands län. Övert'akningsnämnden i Eskilstuna framhåller att påföljden visserligen inte är alltför olik skyddstillsyn men att det torde ligga ett pedagogiskt värde i att straffhotet konkretiseras. Påföljden kan därför användas som upptrappning vid återfall. Dessutom kan påföljden enligt nämnden fylla en funktion i vissa fall där i dag intet lämpligt alternativ står till buds. — En liknande uppfattning framförs av övervakningsnämnden i Malmö och ad- vokatsamfiuzdet — som anser att kommitténs förslag bör kunna både tillgodose allmänpreventiva krav och skapa möjlighet till ett från indivi- dualpreventiv synpunkt mer nyanserat påföljdsval vid de brott som med hänsyn till sin att för närvarande anses böra leda till frihetsstraff — samt av Föreningen Sveriges frit'åra'stjänstemän och Övervakares och kontaktper- soners riksförbund.
Ett betydande antal remissinstanser ställer sig å andra sidan generellt avvisande till förslaget om villkorligt fängelse. Sålunda anser övervak- ningsnämnden i Stockholm att det är viktigt att påföljdssystemet är över- skådligt och lätthanterligt för de myndigheter som skall hantera det. Det är också viktigt att allmänheten och särskilt de som berörs av påföljdssyste- met har en klar uppfattning om vad som gäller i fråga om påföljder för brott. Införandet av en ny påföljd försvårar uppenbarligen en sådan över- blick. Den föreslagna påföljden avscs vara en upptrappning i förhållande till skyddstillsyn för att ytterligare öka utrymmet för icke frihetsberövande påföljder. Villkorligt fängelse avses innebära ett mer konkret straffhot vid misskötsamhet än vad som är fallet i fråga om skyddstillsyn. Mot bakgrund av vad som anförts om önskvärdheten av överskådlighet i påföljdssyste- met ifrågasätter nämnden om värdet av att införa en sådan ny påföljd väger upp att påföljdssystemet blir krångligare att hantera. Liknande synpunkter framförs av domstolsverket. Göta hovrätt. hor-'rättenjör Övre Norrland.
Prop. 1982/83: 85 222
övervakningsnämnden i Karlskoga, Föreningen Sveriges åklagare. För- eningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Sven- ska fångvärdssällskapet samt av flera av de remissinstanser som närmare går in på frågan om det villkorliga fängelsets plats i påföljdssystemet (se nästföljande avsnitt).
BRÅ anser med tvekan att det föreslagna systemet — med visst undantag — är tillräckligt enkelt och överskådligt för att vara beslutsmässigt hanter- ligt och även begripligt för allmänheten. Det är dock angeläget att vid prövningen av om ytterligare påföljdsformer skall införas stor vikt läggs vid att överskådligheten inte grumlas. Det bör enligt rådet övervägas om eventuella nya alternativ inte kan rymmas som olika verkställighetsformer - av redan existerande påföljder. — BRÅ framhåller vidare att det inte finns någonting från strafflagstiden som tyder på att motsvarande påföljd då hade en positiv effekt på återfallen.
Domardörbundet avstyrker bestämt förslaget om villkorligt fängelse. Förbundet delar ej åsikten att utsättandet av fängelsestraffets längd — om samtidigt förklaras. att det ej skall verkställas —— skulle ha någon nämnvärd allmänpreventiv effekt.
Hovrätten för Övre Norrland uppehåller sig närmare vid frågan om den föreslagna påföljden kan komma att leda till färre frihetsstraff. ] den delen uttalar hovrätten bl. a. att förhoppningen att villkorligt fängelse skall förmå återfallsbrottslingar att inse det allvarliga i sin situation knappast kan betecknas som mer än just en förhoppning. Det kan alltså antas att de flesta inom denna kategori som döms till den nya påföljden så småningom får sitt straffförverkat. Något mer påtagligt minskat användande av fängel- sestraffet skulle därför enligt hovrätten inte heller uppkomma för kategorin återfallsbrottslingar. Hovrätten ifrågasätter också starkt om inte upprätt- hållandet av den allmänna laglydnaden gör det omöjligt att i någon nämn- värd grad minska antalet frihetsstraff för nu avsedda brott. Särskilt förvå- nande är att kommittén rekommenderar den nya påföljden för rattfylleri i vissa fall som nu leder till fängelse. Hovrätten kan inte se någon skillnad på de angivna fallen och de fall som enligt riksdagens nyligen gjorda uttalan- den kan medföra ett kortare fängelsestraff än en månad (se vidare nedan avsnitt 3.4.4). — Enligt hovrätten finns det inte anledning att tro att förekomsten av villkorligt fängelse medför så många färre frihetsstraff att detta motiverar en helt ny påföljd i brottsbalken. Dessutom finns. genom att påföljden innebär en uttalad straffmätning som fyller ett pedagogiskt behov. risk att den. trots kommitténs bestämda uttalanden om motsatsen. kan komma att väljas som ett alternativ till villkorlig dom eller skyddstill- syn. Bedömningen av det berättigade i påföljdens införande kan också enligt hovrätten påverkas av fångelsestraffkommitténs kommande förslag om regler angående straffmätning vid återfall.
.Prop. 1982/83: 85
lx) h) '»
3.4.2 Förhållandet till andra påföljder Några remissinstanser delar uttryckligen helt allmänt kommitténs princi- piella uppfattning om hur det villkorliga fängelset bör förhålla sig till villkorlig dom, skyddstillsyn och fängelse. Sålunda anser ("it-'ervakningsi nämnden i Malmö att villkorligt fängelse bör få en ställning i påföljdsskalan mellan å ena sidan skyddstillsyn och straffvarning och, å den andra. ovillkorligt fängelse samt att påföljden på så sätt bör fylla en funktion som ett sista steg före fängelse. En liknande uppfattning framförs av Förening- en Sveriges frivårdstjänstemän samt Övervakares och kontaktpersoners riksförbund. som vidare betonar att detär mycket bra att den s.k. påföljds- trappan förlängs. Detta får det positiva till följd att den dömde har möjlig- het att. jämfört med nuvarande förhållande. avverka ytterligare några påföljdstrappsteg innan domstolen anser det vara aktuellt att döma till fängelse. Förhoppningsvis leder detta enligt förbundet till en minskad tillströmning till fängelserna och att en hel del av de klienter som annars skulle hamna i fängelse aldrig kommer dit. Många remissinstanser behandlar de problem som uppkommer. när det gäller att dra klara gränser mellan tillämpningsområdena för villkorligt fängelse med övervakning och skyddstillsyn och mellan villkorligt fängelse utan övervakning och villkorlig dom/straffvarning. RÅ anser att den föreslagna utformningen i principiellt hänseende inte är helt tillfredsställande. Kraven på klarhet i lagstiftningen. att skillnaderna mellan påföljderna skall vara klara och att samhällets reaktioner på brott skall vara förutsebara. måste upprätthållas. RÅ anser inte att den föreslag- na påföljden såvitt avser villkorligt fängclsc med övervakning uppfyller dessa krav. Till sitt verkställighetsinnehåll är den härvidlag närmast iden- tisk med skyddstillsyn. Det konkreta straffhotet hos påföljden villkorligt fängelse är inte tillräckligt separerande. — RÅ anser vidare att denna kritik inte drabbar villkorligt fängelse utan övervakning och utan möjlighet till partiellt villkorande. I denna utformning kommer enligt RÅ påföljdens villkorade karaktär till klart uttryck. En liknande uppfattning framförs av överåklagaren iStock/zolm. dom- .5'tol.t't-'erkel. J U SE K . Sveriges .toeionomers. personal- och _lörvaltningstjänsremöns riksförbund. Föreningen Sveriges åklagare För- eningen Sveriges länspi')lisehejer och Föreningen Sveriges polisehe er. Även krimina[vårdsstyrelsen har vissa invändningar mot kommitténs förslag till påföljdssystem. Styrelsen menar framför allt att det är ett mycket komplicerat system. Det är inte i önskvärd utsträckning tydligt och förutsebart. Enhetlig rättstillämpning försvåras. Målsättningen att påfölj- den skall te sig meningsfull för klienten har knappast infriats — han har små möjligheter att förstå upptrappningen. Frivårdspersonalen ifrågasätter funktionsdugligheten. — Gränsdragningen mellan exempelvis skyddstill- syn + fängelse och delvis villkorat fängelse med övervakning blir osäker. särskilt som övervakningen utformas likartat. Likaså är det tveksamt om
Prop. 1982/83: 85 224
det finns utrymme både för en utvidgad villkorat dom i straffvarningens form och villkorligt fängelse utan övervakning. ] valet mellan de sist- nämnda påföljderna ter sig enligt styrelsen villkorat fängelse utan övervak- ning som den mest användbara — det finns onekligen ett behov av en påföljd som klarare markerar samhällets avståndstagande från gärningen och den risk förövaren löper vid återfall än den nuvarande villkorliga domen men där något behov av kontroll och stöd/påverkan i form av övervakning inte kan påvisas.
Stockholms tingsrätt pekar även för sin del på att villkorligt fängelse och skyddstillsyn täcker varandra. Båda kan anordnas som kriminalvård i frihet men kan också kombineras med fängelse. Den enda verkliga skillna- den mellan påföljderna synes vara att övervakning utan varje inslag av straffmätning kan meddelas endast genom skyddstillsyn. Systemet med två delvis parallella frivårdspåföljder synes bli onödigt komplicerat och kan inte antas underlätta frivårdsarbetet. Domstolarnas möjligheter till avvägningar mellan olika alternativa påföljder torde vara tillräckliga med endera av de båda påföljderna villkorligt fängelse och skyddstillsyn. Vid en jämförelse mellan dem synes det tingsrätten uppenbart att den nya påfölj- den äger företräde framför allt genom att den ges ett stratfmätningsinnehåll och sålunda bättre och för den dömde mera märkbart avspeglar den ak- tuella brottsligheten än vad Skyddstillsynen förmått göra. samtidigt som den innebär samma möjligheter att tillgodose individualpreventiva krav. Tingsrätten menar att — om villkorligt fängelse enligt kommitténs förslag införs — skyddstillsynen spelat ut sin roll och bör avskaffas. Tingsrätten delar inte kommitténs farhågor för ett ökat antal korta fängelsestraff om enbart villkorligt fängelse tillämpas. Genom att behålla skyddstillsynen kombinerad med fängelse ges däremot domstolarna fler möjligheter och tillfällen att döma till kortare frihetsstraff. Härigenom föreligger risk för att dessa totalt sett ökar i antal. På anförda skäl förordar alltså tingsrätten införande av påföljden villkorligt fängelse och utmönstrandc av skyddstill- synen.
Statskontoret och övervakni/tgsnätnriden i Göteborg anser på liknande skäl att man bör överväga att ersätta skyddstillsyn med villkorligt fängelse med övervakning. Övervakningsnämnden framhåller särskilt att den nor- diska rättslikheten skulle främjas genom en sådan lösning.
Två ledamöter inorn Göta hovrätt anser att man i fråga om villkorlig dom (tidigare villkorlig dom utan övervakning) och skyddstillsyn (tidigare vill- korlig dom med övervakning) bör återgå till den tidigare ordningen att först utmäta den ovillkorliga påföljden och därefter förordna om anstånd med dess verkställande. Denna ordning bör förenas med möjlighet att utdöma viss del av påföljden ovillkorligt och förordna om anstånd med återstoden. I samtliga fall bör även kombination med böter kunna ske. Härigenom tillgodoses i viss mån syftet med den av kommittén föreslagna påföljden villkorligt fängelse. En annan fördel är. enligt den framförda uppfattning-
Prop. 1982/83: 85 ' 225
en, att i sådanan fall. då den villkorliga domen eller skyddstillsynen skall förverkas. straffmätningen för tidigare brott har skett på grundval av en huvudförhandling och inte måste göras i efterhand på handlingarna. vilket strider mot principerna för ådömande av frihetsstraff. . Göteborgs tingsrätt framhåller att den som kommit så långt i ”straffste- gen" som till villkorligt fängelse, alltid får anses ha behov av övervakning. Tingsrätten föreslår därför att övervakning skall vara obligatorisk vid villkorligt fängelse — något som tingsrätten menar även skulle innebära en förenkling av det föreslagna påföljdssystemet. Tingsrätten framhåller vi- dare att villkorligt fängelse med delvis anstånd kommer att få samma innehåll som skyddstillsyn i förening med fängelse. En av påföljderna kan alltså slopas. Man får enligt tingsrätten en naturligare upptrappning i systemet om påföljden villkorligt fängelse med helt anstånd följs av villkor- ligt fängelse med delvis anstånd och inte av skyddstillsyn med fängelse. Tingsrätten föreslår därför att den sistnämnda påföljden utgår. -— Även JO pekar på möjligheten att i det här sammanhanget göra skyddstillsynen till en helt renodlad frivårdspåföljd. i första hand genom att upphäva 28 kap. 3 & brottsbalken.
Anmärkas bör vidare att — enligt vad som redovisats i föregående avsnitt — flera remissinstanser intar en generellt avvisande hållning till förslaget om villkorligt fängelse med hänsyn till bl. a. de nu berörda svårig- heterna att dra en klar gräns mellan tillämpningsområdet för skyddstillsyn Och villkorligt fängelse.
Kriminalvårdsniimnden för fram tanken att villkorligt fängelse och skyddstillsyn bör kunna kombineras i vissa fall. Utgångspunkten bör enligt nämnden vara att behov av övervakning skall tillgodoses inom skyddstill- synens ram. Villkorligt fängelse behövs inte för det ändamålet utan för det konkretiserade straffhotets skull och möjligheten att realisera detta vid återfall i brott. Påföljden behöver således inte förses med något verkstäl- lighetsinnehåll och därför inte heller med något sanktionssystem i fråga om misskötsamhct. I de fall som kommittén har tänkt sig att villkorat fängelse med övervakning skall tillämpas bör i stället påföljden vara skyddstillsyn och villkorligt fängelse. 1 den sålunda föreslagna formen. dvs. utan över- vakning. kan villkorligt fängelse enligt nämnden införlivas med de nuva- rande påföljderna på ett enklare sätt än det föreslagna.
Helsingborgs tingsrätt framhåller att den äldre formen av villkorligt fängelse kan återinföras och ersätta såväl straffvarning och skyddstillsyn som villkorligt fängelse i frivårdskommitténs förslag och att en sådan lösning skulle medföra större nordisk rättslikhet. Tingsrätten anser vidare i likhet med tidigare redovisade remissinstanser att det av kommittén före- slagna påföljdssystemet blir svåröverskådligt och medför risker för en ojämn rättstillämpning samt att det blir svårt att på verkställighetsstadiet upprätthålla de avsedda skillnaderna mellan påföljderna. Dessa problem skulle försvinna om villkorlig dom och skyddstillsyn utgår ur påföljdssy- 15 Riksdagen 1982/83. 1 saml. Nr 85 "
Is) I») CN
Prop. 1982/83: 85
stemet. Ett annat avgörande skäl är att det skulle vara av stort pedagogiskt värde att kunna utnyttja ett tydligt och lätt realiserbart straffhot som höjer påföljdens allmän- och individualpreventiva effekt. Genom straffmätning skulle förhållandet till brottet alltid kunna markeras i en villkorlig dom. Sådan bör enligt tingsrätten förekomma såväl med som utan övervakning. Liksom tidigare skall villkorlig dom kunna kombineras med böter som är ett effektivt sätt att vidga den villkorliga domens användningsområde. Detta kan dessutom utökas väsentligt genom att införa den av frivårds- kommittén föreslagna möjligheten för domstol att bestämma att anstånd inte skall ges med en del av det utmätta fängelsestraffet.
Öt'ervakningsnämnden i Malmö anser att bestämmelserna om den nya påföljden inte bör tas in i brottsbalkens 26 kap. utan i ett särskilt kapitel (förslagsvis det nu upphävda 29 kap.): innehållet i ett villkorligt fängelse- straff respektive ett ”vanligt" fängelsestraff är så olika att de båda påfölj- derna enligt övervakningsnämnden bör behandlas i olika kapitel.
3.4.3 Vissa frågor rörande verkstt'illigkemi/inehållet
Överva/cningsm'z'mriden [ Eskilstuna anser att prövotiden vid villkorligt fängelse i allmänhet bör vara tre år. om detta i enlighet med nämndens förslag skulle bli huvudregel vid skyddstillsyn. Den kortare prövotiden ett är bör förbehållas de kortaste straffen, upp till tre månader. Längre straff än så kan inte enligt nämndens mening anses vara korta.
KriminaIvärdsstyrelsen föreslär. för att bestämmelserna skall bli enkla och uppfattas som rättvisa, att prövotid och övervakningstid bör utformas på samma sätt vid villkorligt fängelse och villkorlig frigivning. Styrelsen föreslår att prövotiden i dessa fall alltid skall vara lika med återstående strafftid, dock minst ett år. Om rätten vid dom på villkorligt fängelse har bestämt att den dömde skall stå under övervakning bör övervakningstiden vara lika med prövotiden. Övervakningen skall dock kunna upphöra efter tidigast ett år.
Även Göteborgs tingsrätt vill få till stånd ett mindre komplicerat system och föreslår att prövotiden alltid skall ha samma längd som övervakningsti- den.
Förslaget att ett fängelsestraff skall kunna delas upp i en ovillkorlig och en villkorlig del har inte mött några principiella invändningar från remissin- stanserna. Detsamma gäller i fråga om förslaget att domstolen — om domen lyder på villkorligt fängelse med övervakning — skall kunna för- ordna att den ovillkorade delen av ett i övrigt villkorat straff skall kunna verkställas utan hinder av att domen inte har vunnit laga-kraft. Förslaget biträds i den delen uttryckligen av bl.a. länsåkluguren i Norrbottens län och övervakningsnt'imnden i Malmö.
Bestämmelsen om förverkande av en månad som yttersta sanktion vid misskötsamhct tillstyrks av kriminalvårdsstyrelsen och Föreningen Sveri- ges frit'årdsty'iinstemän. Styrelsen föreslår dock att tiden för eventuellt omhändertagande i direkt anslutning till förverkandet får avräknas.
Prop. 1982/83: 85 327
Några remissinstanser tar upp frågan om villkorlig frigivning från den ovillkorade delen av ett i övrigt villkorligt fängelsestraff. Kriminalvårds- styrelsen anser i likhet med kommittén att den del av straffet som ej villkoras bör uppgå till högst tre. månader. Villkorlig frigivning bör enligt styrelsen givetvis inte komma i fråga även om minimitiden i övrigt sänkts till två månader.
En liknande uppfattning framförs av öt'ertfaknin_csnt't'mmlen [ Eskilstuna och JO. som även anser det påkallat med ett klarläggande i fråga om den villkorliga frigivningen i fall då anstånd med verkställigheten av fängelse- straff helt eller delvis förverkats och då viss del av straffet varit ovillkor- ligt. Enligt JO framstår det som något oklart om vid eventuellt senare förverkande av reststraffet eller del därav straffdelarna skall sammanläg- gas i detta hänseende eller om villkorlig frigivning skall beräknas på varje senare delverkställighet för sig.
BRÅ anser att frågan hur återfallssituationen skall bedömas inte har fått en tillfredsställande lösning i kommitténs förslag. Regleringen är enligt BRÅ oklar. kan lätt föranleda en skiftande rättspraxis och även medföra omotiverade tröskeleffekter. Malmö tingsrätt framhåller i den delen att det straffhot som är förenat med det villkorliga fängelset av den dömde måste upplevas som en realitet. om de allmän- och individualpreventiva effekter- na av påföljden inte skall undergrävas. Det finns därför enligt tingsrätten anledning att kraftigt understryka kommitténs uttalande att återfall i regel bör leda till ovillkorligt fängelsestraff och att. när ett sådant döms ut. i regel det villkorligt medgivna anståndet bör förklaras förverkat. 'l'ings'rät- ten anser vidare att förverkande helt eller delvis bör tillgripas även vid allvarlig misskötsamhct utan samband med återfall i brott.
Liknande synpunkter på återfallssituationen framförs av bl.a. länsåkla- garen i Värmlands län.
3.4.4 Vissa frågor rörande tillämpningsområdet
Remissinstansernas syn på tillämpningsområdet för villkorligt fängelse har berörts i avsnitt 3.4.2 såvitt gäller påföljdens principiella plats i på- följdssystemet. Här redovisas endast helt kort de synpunkter som har lämnats beträffande de mera preciserade exempel på brott där kommittén ansett att påföljden bör kunna komma till användning.
Domarqförbundet framhåller sålunda att villkorligt fängelse föreslås som påföljd dels beträffande bl.a. vissa brott, där nu korta fängelsestraff ut- döms (misshandel. våld mot tjänsteman. rymning m.m.). dels i fall av upprepad brottslighet. då skyddstillsynspåföljden får anses uttömd. För- bundet anser att påföljden i båda fallen framstår som otillräcklig av hänsyn till allmän laglydnad och att den torde sakna förankring i opinionen. Genom möjligheten att bestämma straffet så lågt som till l4 dagars fängelse har domstolarna enligt förbundet fått tillräcklig möjlighet att nyansera straffmätningen i den förstnämnda kategorien av mål.
Prop. l982/83: 85 228
En liknande uppfattning framförs av länsåklagaren i Värmlands län. öl'ervakningsnämnden i Göteborg. Föreningen Sveriges åklagare. För- eningen Sveriges länspolisc/lefer och Föreningen Sveriges polischefer.
RÅ anser att man med hjälp av den nya påföljden bör kunna få till stånd en mera nyanserad praxis. främst beträffande rattfylleri. RÅ pekar vidare på att kommittén framhållit att villkorligt fängelse skulle kunna vara en lämplig påföljd för vissa fall av ekonomisk brottslighet. RÅ framhåller för sin del att man just beträffande ekonomisk brottslighet behöver iaktta stor restriktivitet då det gäller användning av frivårdspåföljder.
Från individualpreventiv synpunkt finns här ofta skäl som talar för en sådan påföljd. Hänsynen till allmän laglydnad gör sig emellertid starkt gällande i hithörande fall. Ej sällan har den som gjort sig skyldig till ekonomisk brottslighet i förväg kalkylerat med en ekonomisk vinst och ett mot denna svarande risktagande. Man måste enligt RÄ även beakta att kampen mot den ekonomiska brottsligheten i dag befinner sig i ett upp- byggnadsskede och att det alltjämt finns ett behov av att få domstolarna att anlägga en tillräckligt sträng syn på denna brottslighet.
Malmö tingsrätt påpekar för sin del att justitieutskottet senast i sitt betänkande 1980/81: [ ställt sig bakom gällande praxis i rattfyllerimål — en rättspraxis som tingsrätten redan nu finner i viss mån svåröverskådlig. Det finns enligt tingsrätten knappast någon anledning att nu ytterligare luckra upp principen om fängelsestraff. särskilt som villkorligt fängelse förutsätts användas endast "i vissa fall", för vilka kriterierna förefaller ganska vagt angivna. t. ex. att blodalkoholhalten "endast i mindre grad" har överstigit 1.5 promille. En liknande uppfattning framförs av Svenska kommun/ör- bundet.
Öl-lervakningsni'imnden i Göteborg framhåller särskilt att villkorligt fäng- else inte bör väljas vid bl. a. brott av typen olovlig vistelse i riket. Den som i samband med brott utvisas ur riket bör enligt övervakningsnämnden inte kunna återvända hit på illegalt sätt utan att drabbas av ovillkorlig fängelse- påföljd. Det synes inte meningsfullt att endast ge den dömde ett förmaning- ens ord genom en dom med villkorlig påföljd och därefter förpassa honom ur riket. Nämnden håller det för sannolikt att vetskapen om att påföljden vid olovlig vistelse i riket regelmässigt är fängelse avhåller många från att ta sig hit illegalt.
3.5 Kriminalvård i frihet efter villkorlig frigivning
En betydande majoritet av remissinstanserna har i allt väsentligt till- styrkt eller lämnat utan erinran fängelsestraftkommittens förslag i detta hänseende. Från flera håll har dock framhållits vikten av att den reglering som gäller för villkorligt frigivna i möjligaste mån bör överensstämma med vad som gäller för dem som har frivårdspåföljd.
Det förslag som mött mest invändningar är att prövotidens mini-
Prop. 1982/83: 85
. lx) IN) ©
m u m skall sänkas till sex månader. Bland dem som förordar att nuvarande minimum om ett år skall bibehållas är länsåklagaren i Norrbotten. Malmö tingsrätt. kriminalvårdsstyrelsen, JO. TC O. Övervakares och kontaktper- soners riksförbund och övervakningsnämnden i Luleå. De skäl som åbero- pas för en längre minimitid än kommittén förordat är genomgående att den längre tiden behövs för meningsfulla behandlingsinsatser. Övervakningsnämnden i Stockholm vänder sig mot att prövotider av många olika längder kommer att gälla för de villkorligt frigivna. Även om förslaget kan ha förtjänster ur principsynpunkt. framstår det som mindre värdefullt för det praktiska frivårdsarbetet. ] stället förordar man ett sy- stem där prövotiden kan bestämmas till endera sex månader. ett år eller två år. Även övervakningsnämnden ifrågasätter dock om en så kort prövo- tid som sex månader medger några mer bestående frivårdsinsatser. Övervakningsnämnden iEskilstuna anser att de föreslagna prövotiderna ter sig otillräckliga. För den som har en straffåterstod på sex månader är sex månaders prövotid väl litet. liksom två år kan vara det vid mycket långa straffåterstoder. De prövotider som finns för närvarande är å andra sidan ofta onödigt långa. Med beaktande av önskemålet om proportionali- tet mellan stratfåterstod och prövotid vill nämnden föreslå att prövotiden skall motsvara dubbla den tid som vid frigivningen återstår av straffet, dock minst sex månader-och högst tre år. — Vilken lösning som än väljs bör man genom en tilläggsbestämmelse ordna så att prövotiden alltid bestäms till hela månader. ' Kommitténs förslag om allmänna skötsamhetsvillkor och särskilda före sk rift e r har i allmänhet lämnats utan erinran av re- missinstanserna. Göta hovrätt förordar dock att det allmänna skötsam- hetskravet och det därmed förenade sanktionssystemet avskaffas och att möjligheten till förverkande bör inskränkas till fall av ny brottslighet. Också BRÅ ifrågasätter om man inte under den villkorliga frigivningen borde begränsa kraven till att endast gälla brottsfrihet. Det är ändå dit alla åtgärder syftar. Det är inte heller visat att allmänna skötsamhetsvillkor haft någon generell effekt på återfall i brott. Kontroll av efterlevnaden binder upp resurser. som borde kunna användas på ett mer meningsfullt sätt. Påföljder för misskötsamhct har drabbat ojämt och slumpartat. Med hänsyn till frivårdens resurser förefaller det enligt BRÅ något naivt att som kommittén tro att förekomsten av allmänna skötsamhetsvillkor för villkor- ligt frigivna skulle ge prövotiden ett reellt innehåll och avhålla domstolarna från att höja straffnivån för att kompensera den kortare anstaltstiden. Det som möjligen kan ha en brottshämmande effekt är det förhöjda straff som risken för förverkande innebär. Siffrorna över återfall visar dock att denna effekt inte får överskattas. BRÅ anser sålunda att de allmänna skötsam- hetsvillkoren bör tas bort. Vissa instanser har vidare förordat att möjligheten behålls att meddela särskild föreskrift om skadeståndsbetalning. Bland dessa kan nämnas RÅ och länsåklagaren i Uppsala.
Prop. 1982/83: 85 230
Socialstyrelsen anser som förut har nämnts att reglerna om föreskrifter avseende vård eller behandling måste utformas med beaktande av att erbjudande härom i princip måste bygga på frivillighet.
Kommitténs förslag om en noggrannare prövning av behovet a v 6 v e r v a k a re för den villkorligt frigivne har nästan genomgående godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Kriminalvårdsstyrelsen föreslår dock. för att möjliggöra ett mer enhet- ligt och mer tillämpbart administrativt regelsystem. att övervakning inte skall tillgripas vid korta straff omfattande sex månader eller mindre. I övriga fall bör övervakningstiden motsvara prövotiden. Dock bör beslut om avkortning av övervakningstid efter ett år kunna meddelas särskilt.
Övervakares och kontaktpersoners riksförbund anser ej fängelsestraff- kommitténs förslag om ändrade regler beträffande övervakning av villkor— ligt frigivna vara något bra förslag. Huvudregeln bör i framtiden. liksom i dag. vara den. att den villkorligt frigivne skall ställas under övervakning. Däremot är det enligt förbundet tämligen klart. att en person som t.ex. endast har dömts till tre månaders fängelse i normalfallet inte är i behov av övervakning när han eller hon villkorligt friges efter två månader. Men för den skull skall enligt förbundet den nuvarande huvudregeln ej ändras utan utgångspunkten skall fortfarande vara den. att en villkorligt frigiven skall ställas under övervakning och sedan får man från fall till fall avgöra huruvida huvudregeln skall gälla eller ej. Ofta är tiden direkt efter an- staltstiden mycket svår på olika sätt och den frigivne har då behov av den hjälp och det stöd en övervakare kan ge.
Också kommitténs förslag om sanktioner i samband med miss- s k ö t s a m h e t har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de fiesta remiss— instanserna.
RÅ. överåklagaren iStockholm. länsåklagaren i Uppsala och Förening- en Sveriges åklagare ifrågasätter dock om inte åklagare bör föra talan i fråga om förverkande på grund av misskötsamhct.
Göteborgs tingsrätt vänder sig emot att ett åsidosättande av en föreskrift direkt skulle kunna leda till förverkande av villkorligt medgiven frihet. Tingsrätten framhåller att sanktionen vid åsidosättande av en föreskrift alltid måste ställas i relation till hur viktig föreskriften är. Det förefaller inte sannolikt att en föreskrift skulle vara så viktig att ett omedelbart förverkande skulle vara motiverat. Tingsrätten förordar att en varning alltid skall föregå ett förverkande.
Helsingborgs tingsrätt finner inte någon anledning att begränsa möjlig- heten till förverkande på grund av misskötsamhet till högst en månad. Här bör gälla samma förhållande som frivårdskommittén föreslagit i fråga om förverkande av villkorligt medgivet anstånd (26 kap. 4 g & i förslaget till lag om ändring i brottsbalken). Villkorligt medgiven frihet bör således kunna förklaras helt eller delvis förverkad även på grund av misskötsamhct.
Övervakningsnämnden i Stockholm ifrågasätter om frihetsberövandets
I'J '_'-J .—
Prop. 1982/83: 85
varaktighet bör vara på förhand bestämt i samband med förverkande på grund av misskötsamhct. Detta kan visserligen ses'som en fördel om man utgår från att ett frihetsberövande aldrig kan vara till gagn för den dömde. Emellertid tillkommer förverkandebeslut ej sällan som den enda åtgärd som står till buds för att rädda den dömde från ett pågående nedbrytande missbruk. I sådana situationer kan det viktigaste vara att klienten tas om hand under så lång tid som behövs för att han skall kunna beredas ordnade förhållanden för fortsatta samhällsinsatser. Den nuvarande regleringen ger bättre möjligheteri detta hänseende än den av kommittén föreslagna.
4 Nämnder och lekmannamedverkan inom kriminalvården
4.1 Övervakningsnämnderna
Fängelsestraffkommitténs förslag att helt avskaffa övervakningsnämn- derna har mottagits negativt av de flesta remissinstanserna.
Förslaget har direkt avstyrkts av Göta hovrätt (majoriteten). hovrätten för Övre Norrland (majoriteten). rikspolisstyrelsen, Stock/wlms, Göte— borgs och Malmö tingsrätter. kriminalt-'åra's.st_vrelsen, kriminalvårdsnämn- den. övervakningsnämnderna i Stockholm. Göteborg, Eskilstuna, Täby. Malmö. Karlskoga och Luleå. Svenska kommunförbundet, LO, SACO/ SR, Sveriges domareförbund. Övervakares och kontaktpersoners riksför- bund och Svenska fångvårdsst'illskapet. Tveksamhet inför förslaget har uttalats av RÅ. länsåklagaren [ Norrbottens län. domstolsverket. statskon— toret, JO. TC 0 samt Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinringar av länsåklagarna i Uppsala och Värmlands län, Helsingborgs tingsrätt. BRÅ, riksrevisionsverket. Landstingsjörbundet. Sveriges advokatsam- fund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges frivåra'stjänstemän (nutjoriteten) och Föreningen styresmän och assistenter m.]l. vid krimina/t'årdsanstalterna.
Av de remissinstanser som har avstyrkt eller ställt sig tveksamma till nämndernas avskaffande har emellertid åtskilliga uttalat sig för en viss rationalisering av nämndernas verksamhet.
Flera instanser — bland dem hovrätten för Övre Norrland. kriminal- vårdsstyrelsen. statskontoret och JO — har beklagat att kommittén genom tilläggsdirektiven blivit anvisad att utarbeta ett förslag till övervaknings- nämndernas avskaffande och att inte en förutsättningslös utvärdering av nämndernas verksamhet kommit till stånd.
De remissinstanser som har förordat att övervakningsnämnderna bibe- hålls anför som skäl för sitt ståndpunktstagande främst att nämnderna utvecklat smidiga arbetsformer och har en god kännedom om klientelet. vilket möjliggör att man kan fatta snabba och effektiva beslut. att nämnder- nas tillsyn över frivårdsarbetet och insyn i anstaltsförhållandena garante-
Prop. 1982/83: 85 232 rar en viss rättssäkerhet och att denjuridiska och sociala sakkunskap som ledamöterna i nämnderna besitter varit av stort värde för skyddskonsulen- terna i deras arbete.
Göta hovrätt (majoriteten). som enligt vad som framgår av avsnitt 2.2 anser att systemet med villkorlig frigivning bör avskaffas. anför att nämn- derna i avvaktan på en sådan reform bör bibehållas med oförändrade uppgifter. Hovrätten anför vidare att det inte är förenligt med grundläggan- de rättssäkerhetskrav att till tjänstemän inom kriminalvården föra över beslut om verkställighet utom anstalt eller frågor om sanktioner mot den som dömts till skyddstillsyn eller villkorligt frigivits. Inte heller anser hovrätten det vara lämpligt att förlägga sistnämnda beslut till domstol.
Kriminalt-'årdsstj'relsen anser att tyngdpunkten i övervakningsnämnder- nas verksamhet, i vart fall sedan fnvårdsförordningens tillkomst 1977, generellt ligger på frivårdssidan. Styrelsen fäster stor vikt vid fördelarna med att ha ett från skyddskonsulentorganisationen fristående organ som följer frivårdsarbetet på nära håll. Nämnder. knutna till skyddskonsulent- distrikten med möjligheter till agerande utan tidsutdräkt och med direkt kännedom om övervakningsklicntelet. ger också ökad trovärdighet åt kri- minalvård i frihet med åtföljande ökad benägenhet hos domstolarna att använda icke frihetsberövande påföljder. Styrelsen beaktar dessutom den större tyngd som sanktioner får i ett beslutsorgan av denna form. Styrelsen anser även det stöd värdefullt som kriminalvårdens personal kunnat få genom den juridiska sakkunskap som nämndordförandena och sekreterar— na representerar. För ordförandena och sckreterarna bör den insyn och de kunskaper som de erhållit i det löpande kriminalvårdsarbetet enligt styrel- sens uppfattning också vara till nytta för deras dömande verksamhet.
Liknande synpunkter". i vissa fall med hänvisning till ledamoten Aspelins särskilda yttrande. anförs av hovrätten för Övre Norrland. tingsrätterna i Stockholm, Malmö och Göteborg. över!'akningsnämnderna och Sveriges domareförbund. Kriminalvärdsnämmlen tillstyrker att skyddskonsulent- organisationen övertar det direkta ansvaret att leda frivårdsarbetet men förordar att övervakningsnämnderna behåller de domstolsliknande uppgif- terna och insynsverksamheten inom anstaltsvården.
Övervakningsnämnden [ Stock/mln: pekar på de speciella problem som klienternas missbruk av alkohol och narkotika ger upphov till. Nämnden anför bl.a.
Denna övervakningsnämnd möter i sin verksamhet klienter som av vitt skiftande anledningar har svårt att anpassa sig i samhället. Något som är gemensamt för alltför många av dem är emellertid missbruket av alkohol och/eller narkotika. Problemen på detta område är med all sannolikhet större inom nämndens verksamhetsområde än på de flesta andra håll. Nämnden sammanträder en gång i veckan. Det kan utan överdrift sägas att nämnden vid varje sammanträde har att fatta beslut rörande klienter som missbrukar eller misstänks missbruka. I själva verket framstår åtgärder som påkallas av missbruket bland klienterna som det utanjämförelse mest
Prop. 1982/83: 85 - ' 233
betydelsefulla inslaget i nämndens verksamhet. Nämnden kan i sitt arbete med frivårdsklienterna tillgripa åtgärder enligt en stigande skala alltifrån samtal och enkla tillrättavisningar m.m. till förverkande av villkorligt medgiven frihet och framställning om undanröjande av skyddstillsyn. I mera godartade fall kan det vara tillräckligt att den dömde kallas att infinna . sig vid ett sammanträde med nämnden där han får redogöra för sina förhållanden. Nämnden nöjer sig i sådana fall ej sällan med formlösa överenskommelser med den dömde om t. ex. bättre kontakt med överva- karen. Samtalet kan också resultera i förmaningar eller tillrättavisningar till den dömde. vid behov även i att varning meddelas eller en föreskrift utfärdas. De arbetsformer som enligt det nyss anförda har utvecklat sig är enligt nämndens erfarenhet väl lämpade för frivårdsarbetet inom ett verk- samhetsområde av det slag som denna nämnd har. Förfarandet är snabbt och enkelt. Kanalerna mellan nämnden och skyddskonsulentorganisa- tionen är väl upparbetade och samarbetet fungerar väl. Nämnden kan följa de mera problematiska övervakningsfallen och på så sätt uppnå en inte helt - obetydlig förtrogenhet med enskilda klientärenden. I nämnden ingår perso- ner med anknytning till olika samhällsorgan. Det saknas inte exempel på att nämnden till följd härav har lyckats finna lösningar på situationer som har framstått som lästa för en klient. Enligt nämndens uppfattning möjlig- gör de nuvarande verksamhetsformerna för övervakningsnämnden att ut- öva ett levande frivårdsarbete i syfte att motverka missförhållanden och förebygga brott. Det framstår som helt osannolikt att en allmän domstol skulle kunna spela en roll i frivårdsarbetet tillnärmelsevis liknande den som nämnden nu har. Det kan istället befaras att den föreslagna ordningen kommer att medföra en sämre uppföljning av ärendena. särskilt när det gäller omhändertagandefallen med risk för att frivårdsarbetet blir mindre verkningsfullt.
Övervakningsnämnden i Malmö framhåller likaledes nämndens möjlig- heter till varierande åtgärder vid misskötsamhct hos klienterna.
Övervakningsnämnden i Täby anser emellertid att tyngdpunkten i nämn- dernas arbete ligger på anstaltssidan, medan huvuddelen av_uppgifterna inom frivården utan större nackdelar skulle kunna överföras till skydds- konsulenterna och domstolarna. Nämndenjsom avstyrker kommitténs förslag till regler om halvtidsfrigivning och upphävande av institutet frigiv- ningspermission, framhåller Övervakningsnämndernas betydelse för avgö- rande av ärenden om främst villkorlig frigivning och frigivningspermission. Även rikspolisstyrelsen och övervakningsnämnden i Karlskoga. som lika-. ledes avstyrker de föreslagna reglerna om villkorlig frigivning. framhäver nämndernas särskilda betydelse i dessa hänseenden.
Vad beträffar övervakningsnämndernas speciella arbetsuppgifter i övrigt anför hovrätten för Övre Norrland särskilt att 34 å-placeringar av rättssäkerhetsskäl bör avgöras av en domstolsliknande inrättning. Krimi- nalvårdsnämnden föreslår. med hänvisning till vikten av att få en enhetlig bedömning, att frågor om 34 å-ärenden skall prövas centralt. Övervak- ningsnämnden i Eskilstuna har också synpunkter på frågan om 34 &- placering och anför.
Prop. 1982/83: 85 234
I fråga om 34 å- vistelserna gör sig särskilda synpunkter gällande. Det är här 1 själva verket fraga om ett avgörande i förändring av påföljden, från anstaltsvård till vad som i realiteten snarast är frivård. Än mera väsentligt 1 sammanhanget är att ett hävande av rätten att vistas utanför anstalt mne- bär att sålunda beviljad "frivård" på nytt övergår till anstaltsvård. Det kan vidare förhålla sig så, att den slutliga domen i en genom dömande instanser fullföljd straffmätningsfråga till sist blir helt illusorisk genom att den dömde exempelvis. med stöd av 34 & KvaL. medges att fullgöra sin värnplikt före frigivningsdagen. Det sagda visar enligt nämndens mening att det inte är lämpligt att beslut i dessa frågor". såsom föreslagits. får fattas inom kriminalvårdsverket. det kan ifrågasättas om inte utvecklingen rent- av borde gå i motsatt riktning. såsom vid beslut om frigång för långtids- dömda. Man kan f. ö. fråga sig hur hävande av tillstånd att vistas utanför anstalt skall gå till när kriminalvårdsstyrelsen skall besluta i frågan: härom innehåller förslaget ingenting.
Kommitténs förslag beträffande beslut om 0 m h ä n d e rt & ga n d e har också föranlett en del synpunkter. Kriminalvårdssryrelsen menar att, om omhändertagandebeslut skall fattas av domstol. det blir nödvändigt att det vid varje tingsrätt finns en person —- vid stora tingsrätter en avdelning — som specialiserar sig på handläggningen av frivårdens åtgärdsärenden och att denna befattningshavare i viss utsträckning måste kunna nås utanför kontorstid.
Övervakningsnämna'en i Täby anför.
Omhändertagandenajämlikt 28 kap. 11 & och 26 ka_.2p 25 brottsbalken bereder dock I detta sammanhang bekymmer. Enligt ÖN. s mening innebär det en påtaglig försvagning av systemet. om tillämpningen av omhänderta- gandeinstitutet skulle överföras till tingsrätterna. Det är här oftast fråga om beslut som måste fattas snabbt. ibland även på kvällar och helger. Det kan exempelvis vara fråga om en man som på lördagskvällen går bärsärkargång hemma hos familjen eller hos föräldrarna. De anhöriga vågar inte göra polisanmälan (detta är mycket vanligt). Förslaget innebär i denna del. att skyddskonsulenten skall kunna besluta om ett provisoriskt omhänderta- gande (s. 152 nederst"). Detta är inte lämpligt. Skyddskonsulenten är inte domare. och han hamnar i en skev mellanställning om han skall tvingas vidtaga åtgärder av detta slag. Det går inte att bygga upp ett förtroende mellan skyddskonsulenten och den övervakade. om konsulenten skall agera som domare eller angivare. Ett annat exempel: en person sitter omhändertagen över lördags— och söndagsdygnen. På söndagen står det klart, att han tidigt måndag morgon kan bli avhämtad av personal från ett behandlingshem. om han släpps från omhändertagandet. Detta beslut mås- te alltså fattas av övervakningsnämndens ordförande under helgen och expedieras till polisen av honom och sekreteraren. Sådant har förekommit. Antalet omhändertagandebeslut som fattades i denna ÖN under år 198] var 80. Varje sådant beslut motsvaras av ett beslut om hävande av åtgär- den. Sammanlagt är alltså antalet beslut i frågor om omhändertagande l60 per år. vilket innebär ett beslut ungefärligen varannan dag. Det är alltså. i vart fall i en storstad. fråga om en ganska omfattande verksamhet. Nu tänker sig kommittén. att det skall vara en för varje tingsrätt utsedd befattningshavare ("väl i allmänhet en rådman) som skall ha hand om denna
Prop. 1982/83: 85 235
verksamhet (s. 158 överst). Det ärju gott och väl. att handhavandet läggs på en viss person. ty verksamheten bör präglas av kontinuitet. och det bör uppenbarligen. bl.a. för att undvika dubbelarbete. helst vara samma be- fattningshavare som omhändertar och frisläpper. Men verksamheten tar ' onekligen en del tid. Det betyder cftcrsättande av andra göromål. och . antagligen kan det inte begäras. att befattningshavaren skall ställa upp kvällar och helger, i vart fall ej om han inte får särskild ersättning härför. Resultatet torde under alla förhållanden bli en försämrig av kvaliteten på arbetet.
SACO/SR anför:
Ett överförande av omhändertagandet till domstolarna skulle — — — kunna få allvarligare konsekvenser än vad som är nödvändigt. Ett icke ringa antal omhändertaganden beror av att skyddskonsulenten/överva- karen inte vet var den övervakade för tillfället befinner sig. När det väl är klarlagt kan med nuvarande system den omhändertagne. efter kontakt mellan skyddskonsulenten och övervakningsnämndens ordförande, bli fri i stort sett genast. Skall beslutet fattas av domstol torde det kunna leda till att den omhändenagne får sitta i häkte en eller flera dagar i avvaktan på domstolens beslut. särskilt om omhändertagandet aktualiseras — vilket . inte är ovanligt — i anslutning till en helg.
Rikspolisstyrelsen anser — att. för den händelse övervakningsnämn- derna avskaffas — frågor om omhändertagande bör handläggas av åklaga- re.
Åtskilliga remissinstanser har invändningar mot att 5 k y d d s k 0 n 5 U- lenten enligt den föreslagna ordningen skulle åläggas "dubbla ro l l e r". Några instanser. bland dem kriminalvårdsstyrelsen, tingsrät- terna i Stockholm och Göteborg samt rikspolisstyrelsen anför att det skulle kunna medföra allvarliga nackdelar för frivården om skyddskonsulenten åläggs att svara för såväl stöd-. bchandlings- och hjälpåtgärder som repres- siva åtgärder. bland dem att spela rollen som åklagare vid domstol.
Förslaget att skyddskonsulenterna skall ansöka och föra talan om skyddstillsyns undanröjande har under hänvisning till att denna uppgift bör ankomma på åklagare. avstyrkts av riksåklagaren. överåklagaren i Stock- holm, länsåklagarna i Kalmar. Uppsala. Värmlands-och Norrbottens län. Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter, rikspolisstyrelsen. krimi- nalvårdsnämnden. övervakningsnämnderna i Stockholm och Eskilstuna samt Sveriges domarförbund. Överåklagaren i Stockholm. länsåklagaren i Kalmar, Göteborgs tingsrätt och domstr.)ls1-'erket har samma uppfattning beträffande talan om förverkande av villkorlig frigivning. '
Några remissinstanser — RÅ. hovrätten för övre Norrland, .S'toekholms. Göteborgs och Malmö tingsrätter samt a'omstolsverket — har, i några fall med undantag för förslaget att skyddskonsulent skall kunna föra talan vid domstol. förklarat. attlde under förutsättning att övervakningsnämnderna avskaffas inte har någon erinran mot det i betänkandet upptagna förslaget
Prop. 1982/83: 85 ' 236
till fördelning av de arbetsuppgifter som nu ligger på övervakningsnämn- derna.
Av de instanser som närmare har utvecklat e n p 0 s i t i v s y n på ' förslaget till övervakningsnämndernas avskaffande kan nämnas att Föreningen Sveriges statsåklagare anför attfitämndernas arbe- te med tiden kommit att på sina håll stelna i former som har alltför lite med flexibel och verklighetsanpassad människobehandling att göra.
Föreningen Sverige frivårdstjänstemän (majoriteten) anför.
Föreningen delar gärna kommitténs uppfattning att övervakningsnämn- derna på många håll uträttat ett synnerligen värdefullt arbete. Det är därför förståeligt om många särskilt inom frivården. är negativt inställda till ett avskaffande av nämnderna.' Å andra sidan har övervakningsnämndernas roll i kriminalvårdsarbetet allt sedan deras tillkomst 1965 ofta varit ifråga- satt och det framför allt med hänsyn till deras olikartade arbetssätt. Tyngd- punkten i nämndernas arbete liggeri dag på frivårdssidan och fördelen med nämnderna är att de utifrån kännedom om övervakningsklicntelet kan agera utan tidsutdräkt. De flesta av de beslut som i dag fattas av nämn- derna kan emellertid utan olägenhet fattas av skyddskonsulent. I realiteten har de flesta skyddskonsulenter inom sina distrikt självständigt ansvarat för frivårdsverksamheten, varför det om nämnderna aVskaffas egentligen blir en fråga om att formellt överflytta ansvaret till skyddskonsulenterna.
Föreningen har sålunda inget att erinra mot att en verksamhet som idag bedrivs i nämnderna effektiviseras. och att flertalet av dess uppgifter — undantagandes förverkande. undanröjande och omhändertagande — över- förs till skyddskonsulenterna. Övervakningsnämnderna har idag ett indivi- duellt ärendeansvar medan kriminalvårdsstyrelsen och kriminalvårdsdi- rektörerna har ett generellt ansvar för verksamheten. Det råder emellertid oklarhet om ansvars-lkompetensfördelningen mellan kriminalvården och övervakningsnämnderna. Det känns dock angeläget att man klarare än vad som är fallet idag fastställer skillnaderna i kompetens mellan dömande och verkställande funktioner. I regel saknar övervakningsnämnderna såväl resurser som kunskaper för att kunna utföra ledningsfunktioner i frivårds- arbetet. Tiden har länge varit mogen att överföra ledningen av frivården till kn'minalvårdsorganen. För de kvarvarande funktionerna. som i allt väsent- ligt kan hänföras till de dömande. är det viktigt att det skapas ett organ där insatserna kan avpassas efter behovet i varje särskilt fall, och där ingripan— dena kan ske med snabbhet och konsekvens. För att åstadkomma detta finns det skäl som talar för ett bibehållande av nämnderna, men samtidigt förefaller en övervakningsnämndsorganisation alltför omfattande för upp- gifter av så begränsad natur som det här kan bli fråga om. Man kan givetvis tänka sig ha en nämndorganisation. där antalet nämnder och personer i nämnderna reduceras. Detta skulle kunna medföra vissa fördelar i storstä- derna. men klara nackdelar i landsorten. där stora reseavstånd och till följd därav dålig kännedom om förhållandena i enskilda ärenden utgör hinder för att verksamheten skall kunna utföras på ett riktigt sätt. Som föreningen uppfattat situationen motiverar inte de begränsade uppgifter. som blir kvar hos nämnderna om ledningsfunktionerna för själva frivårdsarbetet över- förs till skyddskonsulenterna. ett bibehållande av nämnderna i dess nuva- rande form. Som vi även framhållit innebär en bantning av antalet nämnder klara nackdelar. Utifrån dessa synpunkter förefaller det logiskt att beslut
Prop. 1982/83: 85 237
om förverkande. undanröjande och omhändertagande överförs till de all- männa underrätterna. Tingsrätterna saknar inte kännedom om frivårdens klienter och de bör vara väl skickade att även besluta i frågor som för närvarande ligger hos övervakningsnämnderna. Ett likartat system över hela landet förefaller emellertid inte ändamålsenligt. Storstäderna har spe- ciella problem och den anhopning av ärenden som finns i storstadsområde- na motiverar en särskild organisation i dessa. Föreningen finner det därför lämpligt föreslå att det vid tingsrätterna i Stockholm. Göteborg och Malmö inrättas särskild avdelning. eller i förekommande fall fiera avdelningar, som till övervägande del får till uppgift att handlägga kriminalvårdsären- den.
4.2 Kriminalvårdsnämnden
Endast ett fåtal remissinstanser har-direkt uttalat några synpunkter på kriminalvårdsnämndens verksamhet. Göta hovrätt anför på samma skäl som anförts beträffande övervakningsnämndernas bibehållande att krimi- nalvårdsnämnden bör bibehållas med oförändrade arbetsuppgifter. Stock- holms tingsrätt har emellertid. med hänvisning till att man avstyrkt såväl förslaget om obligatorisk halvtidsfrigivning som övervakningsnämndernas avskaffande, anfört att kriminalvårdsnämnden bör bibehållas. Enligt kri- minalvårdsstyrelsens förslag bör nämnden behållas som beslutsorgan för villkorlig frigivning i vissa fall och 34 .S-vistelse. Kriminalvårdsnämnden har föreslagit att den även i fortsättningen skall handha ärenden om villkor- lig frigivning och beslut om 34 å—vistelser samt utgöra den centrala och slutliga besvärsinstansen såväl när det gäller skyddskonsulenternas och övervakningsnämndernas beslut i frivårdsärenden som när det gäller styresmans och regionchefs beslut i samband med villkorlig frigivning.
4.3 Nya lekmannanämnder
En så gott som enhällig remissopinion har — samtidigt som man har betonat vikten av lekmannainflytande inom kriminalvården — avstyrkt införandet av kriminalvårdsnämnder av den typ utredningen har föreslagit. Som motivering har genomgående anförts att dessa inte skulle få någon meningsfull uppgift.
Helsingborgs tingsrätt anför:
Kriminalvårdsanstalterna utgör en sluten värld. Avskildheten förstärks av sekretessregler.'Det föreligger därför behov av insyn. Frivården-är betydligt öppnare och där medverkar i stor utsträckning lekmän som övervakare och får insyn i verksamheten. Enligt l3ä kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt skall övervakare för intagen. som efter frigivning skall stå under övervakning. beredas tillfälle att besöka den intagne i anstalten. Därigenom får övervakaren insyn även i anstaltsvår— den. Medborgarinflytandet inom kriminalvården utövas nu genom krimi- nalvårdsstyrelsens styrelse. lekmannaövervakarna samt de nämnder som
Prop. 1982/83: 85 238
fungerar på vissa speciella områden inom kriminalvårdens verksamhet. nämligen nämnder för arbetsmarknads- och .fackliga frågor (NAFF). nämnder för idrotts-. bildnings- och besöksverksamhet (NIBB) samt nämnder för andlig vård (NAV). Allmänhetens intresse av insyn är på så vis redan tillgodosett. Möjligheterna till insyn är också tillräckliga. Därtill kommer att olika myndigheter har skyldighet att kontrollera verksamhe- ten. Det man eventuellt borde göra är att öka ”(:s och JO:s resurser för inspektion av kriminalvården. Om de föreslagna kriminalvårdsnämnderna inrättas uppstår lätt kompetenskonflikter. Dessutom föreligger risk för dubbelkommando som får menlig inverkan på verksamheten inom krimi- nalvården.
Uttalat positiva till de nya nämnderna är endast länsåklagarna i Kalmar och Uppsala län samt lanclstingsförbrmdet. Enligt länsåklagarcn i Kalmar län synes sålunda förslaget vara bra. om det utöver insynen syftar till att öka effektiviteten inom kriminalvården och mycket vara vunnet om nämn- derna också blev en förmedlande länk i kontakterna mellan intagna och personal inom de myndigheter som berörs.
4.4 Särskilda förslag vid remissbehandlingen
Några remissinstanser har lämnat förslag till rationalisering av de nuva- rande nämnderna.
Malmö tingsrätt anför att vissa ärenden av utpräglat rutinbetonad be- skaffenhet. såsom förord-nande av övervakare och passärenden. utan olä- genhet kan överföras till skyddskonsulenterna och att antalet ledamöter i nämnderna kan begränsas till två. Liknande synpunkter anförs av övervak- nings/u'imnderna i Stockholm, Karlskoga och Luleå. Kriminalvåra'snämn- a'en föreslår att nämnderna befrias från uppgifter av rent rutinmässig karaktär och att antalet nämnder halveras. Sammansättningen bör då bestå. förutom av lagfarna ledamöter. av politiskt valda lekmän.
Kriminalvårdsstyrelsen har framlagt ett mera fullständigt förslag för nämndverksamheten. Förslaget innebär bl.a. att nuvarande 49 nämnder jämte avdelningar reduceras till 24 jämte avdelningar. Angående innebör- den av förslaget anför styrelsen bl. a.
Övcrvakningsnämndcrna behålls i en modifierad och reducerad form. innebärande att nämnderna för frivården fattar beslut om åtgärder vid misskötsamhet.' som innebär frihetsberövande. ävensom beslut om intensivövervakning. Däremot bör i enlighet med kommitténs förslag mindre ingripande beslut som övervakarförordnanden. varning. föreskrift och hämtning av klient fattas av skyddskonsulenten. Nämnderna föreslås vara besvärsinstanser för dessa beslut. Hovrätt föreslås kunna överpröva nämndernas beslut om förverkande av villkorligt medgiven frihet och villkorligt fängelse p. g. a. misskötsamhct samt beslut om intensivövervak- ning. Nämnderna föreslås geografiskt följa landstingsindclningen men med möjlighet att inom storstadsområdena och där så i övrigt behov föreligger verka på fiera avdelningar. — — — Nämnden bör förutom ordföranden och
Prop. 1982/83: 85 239
dennes ersättare. som skall vara domare. bestå av två ledamöter somjämte suppleanter utses av landstinget. Styrelsen vill i detta sammanhang påtala nödvändigheten av att en gemensam huvudman utses för nämnderna och att gemensamma regler och föreskrifter utfärdas för administrationen av verksamheten. Med hänsyn till uppgifternas huvudsakliga domstolskarak— tär föreslås domstolsverket som huvudman. Kanslifunktionen bör samti- digt bli fast knuten till skyddskonsulcntorganisationen och de sedan länge inrättade extra tjänsterna ersättas med motsvarande antal fasta tjänster. För anstaltssidan föreslår styrelsen — — — att övervakningsnämnderna i av styrelsen föreslagen form fullgör uppgiften som ins_vnsmym'lighet. Detta kan lättast ske genom'att nämnderna bibehåller den uppgift som de redan nu har att regelbundet besöka alla kriminalvårdscnheter inom sitt verksam- hetsområde samtidigt som deras befogenhet att därvid kontrollera verk- samheten utvidgas. Den reducerade nämndorganisationen skulle därmed icke blott kunna tillgodose intresset av att öka medborgarnas insyn i och infiytande över myndighetsutövning inom kriminalvården utan även verka för en ytterligare integration mellan anstalt och frivård. Reduceringcn av antalet nämnder. minskningen av antalet ledamöter och omfördelning av vissa arbetsuppgifter bör enligt styrelsens bedömande innebära väsentligt lägre kostnader för nämndverksamheten och därmed i betydande utsträck- ning tillgodose de önskemål ur besparingssynpunkt som framfördes i till- läggsdirektiven. '
TCO anser att de av kommittén föreslagna kriminalvårdsnämnderna bör tillföras större resurser än enligt förslaget och anför.
Ett större lekmannainflytande bör eftersträvas inom kriminalvården och TCO föreslår därför att styrelser inrättas som förutom att erhålla insyns- möjligheter tilldelas adekvata arbetsuppgifter och beslutanderätt i frågor som rör verksamheten. dock ej beslut rörande enskilda klienter. TCO är medveten om svårigheterna med inrättande av denna form av beslutsorgan eftersom kriminalvårdsverket i dag har en starkt centraliserad uppbygg- nad. Det bör emellertid enligt TCO:s mening inte vara omöjligt att över- väga förändringar i detta system och skapa en större decentralisering. Därmed skulle Också lekmannastyrelser inom kriminalvården få adekvata och tillräckliga arbetsuppgifter. Detta bör bli en uppgift för det fortsatta utredningsarbetet i kommittén.
Även 1.0 har utvecklat sin syn på lekmannanämnder. LO anför.
Utredningen har fått tilläggsdirektiv att föreslå ett avskaffande av över— vakningsnämnderna. LO kan för sin del inte acceptera förslaget. Samtidigt som t.ex. socialbcrcdningen fått i uppdrag att komma med förslag om förstärkning av rättssäkerheten och medborgarnas insyn i frågor som har med den psykiatriska tvångsvårdcn att göra föreslås här att man går motsatt väg inom kriminalvården. Överhuvudtaget har det varit något av ett svenskt kännemärke sedan lång tid tillbaka att ha insyn och inflytande i vårdapparaten från utomstående organ. LO anser därför att övervaknings- nämnderna ska kvarstå.
I utredningen föreslås i stället för övervakningsnämnderna ett nytt organ som enbart blir ett insynsorgan. LO är mycket kritisk till att inrätta organ med enban insynsuppgifrer och inga beslutande funktioner. Risken är stor
Prop. 1982/83: 85 240
att det kommer att bli uppdrag som upplevs som betydelselösa. vilket kommer att påverka både rekrytering. status och arbetsresultat för orga- net. LO vill i stället föreslå att övervakningsnämndernas uppgifter vidgas och att man t. ex. får skyldighet att företa inspektioner på kriminalvårdens myndigheter. Dessa inspektionsrapporter bör sedan delges kriminalvårds— styrelsen och dess lekmannastyrelse och skulle på så vis kunna utgöra underlag för ändringar av föreskrifter och direktiv.
Med denna vidgade uppgift att utöver att vara ledningsorgan för frivår- den och fatta beslut i enskilda ärenden också ha insyns- och inspektions- uppgifter i förhållande till kriminalvården i övrigt kan det vara lämpligt att övervakningsnämnderna byter namn till förslagsvis kriminalvårds- nämnder. Det centrala organet skulle då kunna kallas Centrala kriminal-' vårdsnämnden. Om några förändringar i besparingssyfte ska göras bör de i så fall inriktas på att skära ner antalet nämnder. Lämpligen kunde man ha en nämnd inom varje landstingsområde. möjligtvis fiera i Stockholms län. Därmed skulle landstingen kunna bli valkorporationcr. som manju redan i dag är till fiera andra organ. som ligger utanför själva landstingsverksam- heten. Samtidigt bör det övervägas om inte lekmannamedverkan i nämn- derna skulle kunna breddas ytterligare t.ex. genom uppdelning på fiera avdelningar. LO anser också att det bör utredas vidare om inte de av oss föreslagna nya kriminalvårdsnämnderna ytterligare skulle kunna få vid- gade uppgifter och t.ex. kunna fatta beslut i åtminstone vissa av de uppgifter som föreslogs i den s. k. Alexanderssonska utredningen.
5 Kostnader och rationaliseringsvinster
5.1 Fängelsestraffkommitténs förslag
Remissinstanserna har — med undantag av kriminalvårdsstyrelsen — begränsat sina synpunkter på kostnads- och rationaliseringsvinster till förslaget om övervakningsnämndernas avskaffande.
Åtskilliga remissinstanser har ifrågasatt om övervakningsnämndernas avskaffande verkligen skulle medföra några större besparingar.
Statskontoret anför. '
Statskontoret delar i och för sig bedömningen att ett avskaffande av övervakningsnämnderna. som för närvarande beräknas kosta cirka tio miljoner kronor om året. på kort sikt bör leda till vissa besparingar. Statskontoret vill dock peka på några osäkerhetsfaktorer vid denna be- dömning. Som kommittén anfört — — — torde t.ex. kostnaderna för kansli- personal. cirka tre miljoner kronor. komma att kvarstå. Andra osäkerhcts- faktorer är t.ex. kostnaderna för de föreslagna nya kriminalvårdsnämn- derna. vilka kostnadsökningar kan bli aktuella inom frivården och dom- stolsväsendet på grund av att arbetsuppgifter förs över dit samt fängelse- straffkommitténs och frivårdskommitténs kommande förslag. Fängelse- straffkommittén förutskickar t. ex. — — — att man kan komma att på nytt ta upp frågan om lekmannanämnder. Nya frivårdspåföljder kan bli aktuella inom ramen för frivårdskommitténs arbete. 'l'äta ändringar i frivårdens arbetsuppgifter och organisation kan dessutom leda till extra kostnader och extra belastning på berörd personal.
Prop. 1982/83: 85 ." 241
Övervakningsnämnden i Malmö anför.
Att ett avskaffande av övervakningsnämnderna skulle i ett större per- spektiv kunna leda till några nämnvärda kostnadsbesparingar är inte realis- tiskt att föreställa sig. Den direkta besparingseffekten härav skulle enligt uppgifter som redovisas av fängelsestraffkommittén (SOU [982292 5. 172 D kunna uppgå till som högst ca 7 milj. kr. i dagens penningvärde. motsva- rande arvoden och reseersättningar till nämndernas ledamöter och sekrete- rare. ,
Någon kostnadsminskning vad gäller kanslipersonalen kan man av na- turliga skäl inte räkna med. Även i fråga om den nämnda besparingen på arvodessidan kan man emellertid ställa sig tvivlande. Det måste nämligen beaktas att de arbetsuppgifter som nämnderna utför — för ett i förhållande till arbetsprestationerna tämligen blygsamt arvode — inte försvinner utan får övertas av andra organ. Att räkna med att detta kan ske utan att det på sikt uppkommer ökade kostnader hos dessa andra organ av åtminstone samma storleksordning som de bortfallande arvodena till nämndernas le- damöter synes övervakningsnämnden helt otroligt. Det är att förvänta att det omedelbart kommer att resas krav från bl.a. skyddskonsulenternas och anstaltsdirektörernas sida om högre lön till följd av de ökade och mer ansvarsfyllda arbetsuppgifter som skulle åläggas dem. Sådana krav torde i längden inte kunna motstås. Inte heller är det realistiskt att tro att domsto- larna i dagens synnerligen ansträngda läge skulle kunna utan personalför- stärkningar tillföras de ytterligare uppgifter som frivårdskommittén och fängelsestraffkommittén föreslår. Härvidlag bör också beaktas att det vid ett förverkligande av förslagen skulle uppkomma ökad arbetsbelastning inte enbart för den handläggande personalen. dvs. skyddskonsulenter och ' domare. utan i än större utsträckning för kanslipersonalen. Dessa skulle nämligen få överta hela det arbete med bl.a. beredning. dokumentation och rent expeditionella åtgärder som övervakningsnämndernas sekreterare i dag svarar för. Sammanfattningsvis menar alltså nämnden att inte heller kostnadssynpunkten utgör någon särskild stabil grund för att genomföra det förslagna avskaffandet av övervakningsnämnderna.
Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Övre Norrland. länså- klagaren i Norrbottens län. Stockholms och Göteborgs tingsrätter, över- vakningsnämnden i Göteborg, TCO. SACO/SR och Sveriges domareför- bund. " _
Domstolsverket har gjort vissa beräkningar av de kostnadsökningar som kommitténs förslag enligt verkets mening skulle komma att belasta dom- stolarna.-Verket anför.
Förslagen innebär — — — att icke obetydliga delar av nämndernas upp- gifter överförs till i första hand tingsrätterna. Av den till betänkandet fogade bilaga 2 framgår att övervakningsnämnderna 1980 fattade _beslut om omhändertagande i drygt 1300 fall samt att nämnderna beslutade om förverkande av villkorligt medgiven frihet i 59 fall. Då förslaget även innebär en utvidgning av institutet omhändertagande torde antalet sådana ärenden komma att öka. Regionchefs. skyddskonsulents och riksanstalts- chefs beslut om villkorlig frigivning. prövotid, övervakare m.m. skall dessutom kunna föras till allmän domstol för prövning. De allmänna dom-
16 Riksdagen 1982/83. ] saml. Nr 85
Prop. 1982/83: 85 242
'stolarnas arbetsläge är emellertid nu sådant att det är befogat att säga att domstolarna inte kan klara av lier arbetsuppgifter med mindre de tillförs resursförstärkningar. Med ledning av de sifferuppgifter som kommittén redovisar i betänkandet har DV försökt göra en bedömning av det antal tjänster som behöver tillföras de allmänna domstolarna för att möta de nya måltyperna. DV har därvid utgått från att målen generellt sett är av tämligen okomplicerad karaktär. DV har funnit att det nödvändiga tillskot- tet av tjänster kan beräknas till tio. fördelade på tre domartjänster. tre tjänster för protokollförare/tingsnotarie samt fyra biträdestjänster. Dessa tjänster svarar i dagsläget mot en årlig lönekostnad av cirka 1500000 kr. DV vill erinra om att de allmänna domstolarna under senare år fått vidgade arbetsuppgifter i samband med rättshjälpsreformen och den nya utsök- ningslagstiftningen. Ett genomförande av kommitténs förslag förutsätter därför ett resurstillskott till tingsrätterna.
Beträffande kriminali'årds.5't_t-'ralswt.s' inställning hänvisas till avsnitt 5.2 . Öi'ariakningsvtämnden i Täby säger sig vara övertygad om att risken för ökning i äterfallsfrekvensen med därav följande kostnader som systemet med obligaton'sk frigivning medför på kort tid: kommer att äta upp den vinst som man tror sig göra med övervakningsnämndernas avskaffande.
5.2 Frivårdskommitténs förslag
Övert'akningsm'imnden i Malmö har principiella invändningar mot ett ekonomiskt betraktelsesätt på området. Nämnden anför.
Över huvud taget finner övervakningsnämnden att statsfinansiella hän- syn. vilka väl ej direkt uttalats men som ändå tydligt ligger bakom många av förslagen. erhållit en alldeles för stor betydelse för förslagens närmare utformning. Det är enligt nämndens mening väl riktigt'att kriminalpolitiken inte kan få kosta hur mycket som helst. Men att lägga kortsiktiga ekono- miska övervägandcn och förhoppningar om besparingar under nästkom- mande budgetår till grund för utformningen av samhällets kriminalpolitik" synes mindre välbetänkt. Vid fastläggandet av denna bör man rimligen arbeta på längre sikt än ett drygt budgetår framåt och bör lämpligen även andra synpunkter än rent ekonomiska kunna tas i beaktande. Även ur samhällsekonomisk synvinkel kan för övrigt ifrågasättas det kloka i kort- siktiga besparingar av statens utgifter vilka kan leda till betydligt större kostnader inom andra områden av samhället. Avgörande bör vara möjlig- heterna att förebygga och beivra brott samt hindra återfall i brottslighet. inte kostnaderna för att driva ett rättsväsen och en kriminalvård med en rimlig och lämplig struktur och omfattning.
Kriminaltfårclsstyrelsen har förklarat sig inte kunna på alla punkter godta frivårdskommitténs beräkningar av klientantalet. Styrelsen anför.
Framför allt måste man ta hänsyn till att klientantalet inom frivården det senaste året ökat från 15400 till 17000. Av ökningen är ca 1000 skyddstill- synsdömda. resten villkorligt frigivna. Frivårdskommittén beräknar vidare ' det antal klienter som vid förslagets genomförande skulle få ett års över—
Prop. 1982/83: 85 ' 243
vakning i stället för två till 2500. Styrelsen menar att 1250 är en mer realistisk siffra med hänsyn till att i gruppen 2500 ingår ett relativt stort antal som med nuvarande regler får konsumtionsdom år 2. Dessa skulle med de nya reglerna få ny skyddstillsyn. Styrelsen anser vidare att fri- vårdskommittén underskattat den grupp som kan komma att dömas till villkorligt fängelse och överskattat den grupp som skulle kunna få straff- varning i stället för skyddstillsyn — det senare med hänsyn till att domsto- larna redan nu dömer lier personer med något tveksam prognos till villkor- lig dom. Styrelsen anser också att det finns anledning befara att de ändrade reglerna på sociallagstiftningens område kan betyda en ökande inström- ning av ungdomar i kriminalvården. även i åldersgruppen 16— 18 år. Sam- mantaget ger ovanstående korrigeringar snittsiffran 15000 för antalet fri- vårdsklienter jämfört med kommitténs 12200. Styrelsen vill emellertid framhålla att genomströmningen av klienter per år ger ett bättre mått på arbetsbelastningen än en snittsiffra på antalet registrerade en viss dag. lnitialskedet i en övervakning är den arbetssammaste fasen och innehåller också ficst formella åtgärder. Enligt styrelsens beräkningar skulle antalet nytillkommandc ärenden,/år i frivården bli 12800 jämfört med 9650 enligt kommitténs beräkningsgrunder. [ styrelsens version antas då ett minskat antal villkorligt frigivna eftersom styrelsen föreslagit att villkorligt frigivna med strafftid upp till och med sex månader ej skall ställas under övervak- ning.
Fängelsestraffkommitténs uppskattning av de effekter på anstaltsklien- telets numerär som förslagen om ändrade regler beträffande villkorlig frigivning medför är enligt styrelsens uppfattning realistisk under förutsätt- ning att de allmänna domstolarna vid genomförande av förslagen inte dömer ut längre strafftider. Resultatet blir emellertid som kommittén påpe- kar inte några faktiska besparingar. Med hänsyn till den aktuella belägg- ningstrenden kan man endast hoppas att behovet av resurser för anstalts- byggande skall dämpas något. Samtidigt kan ett genomförande av tidigare lagda förslag om hårdare differentiering av klientelet påverka platstillgång- en i negativ riktning.
Styrelsen anför vidare att kommitténs resursberäkningar inte är realis- tiska och utvecklar sin närmare syn på kostnadsfrågorna enligt följande.
Antalet ärenden per handläggare måste som kommittén anger bli lägre för att kompensera det svårare klientelet och den ökade intensiteten i övervakningsarbetet. Inte minst kommer förstärkta insatser för rekryte— ring och handledning av lekmannaövervakare att krävas liksom under personundersökningstiden. Styrelsen anser sig kunna godta 30 ärenden per handläggare under förutsättning att styrelsens förslag i övrigt vinner gehör. Om övervakningsnämnderna avskaffas uppstår ytterligare resursbehov ge- nom skyddskonsulentens förändrade roll. Därvid bör ärendeantalet mins- 'kas till 25 för att frigöra även inspektören på ficrtalet distrikt från direkt klientarbete. Under alla förhållanden gör skyddskonsulentens utvidgade beslutsfunktioner en utvidgad delegation till inspektör nödvändig. På de allra största distrikten bör också övervägas att byta ut en tjänst som handläggande assistent mot ytterligare en inspektör för att vidga möjlighe- terna. för att handläggargrupper skäll få ansvariga behandlingslcdare med vissa beslutsfunktioner. 1 detta sammanhang vill styrelsen understryka att en första förutsättning för att frivården skall kunna motsvara kraven på
Prop. 1982/83: 85 244
effektivitet är en uppräkning av medel förvikarier och resor. En intensi- vare övervakning kan inte förenas med vakanser på tjänster eller bunden- het vid expeditionen. Redan idag är svårigheterna stora att fullgöra de - åligganden som frivårdsförordning och andra regler innebär. inte minst genom de årliga nedskärningar som drabbat frivårdens anslag de två senas- te åren. Ifråga om kostnader för lekmannaövervakarnas insatser vill styrel- sen peka på att en större andel lekmannaövervakare medför ökade kostna- der för övcrvakararvoden i förhållande till dagsläget. Om procenten lek- män höjs från exempelvis 70 till 80 betyder det att ersättning skall utgå i 1500 fier ärenden. Övervakningskostnaderna påverkas också av det högre antal klienter som styrelsen räknar med. av antalet biträdande övervakare och av nivån på ersättningen till dessa. Förtroendemän och andra frivilliga medarbetare skall också ersättas. Styrelsen antar att förtroendemän kan användas för _5000 blivande frivårdsklienter med i snitt 2 månader per ärende. — Ersättningen för övervakares särskilda insatser föreslås höjd till 30 kronor/tim. De verkställighetskostnader i övrigt som styrelsen räknar med bl. a. för att kombinera intensivövervakning med aktiverande innehåll gör en höjning av anslaget Behandlings- och stödåtgärder nödvändigt. Styrelsen har också beräknat medel för utbildning av personal och överva- kare samt för registeromläggning och datakostnader på styrelsen.
TCO understryker vikten av att frivårds- och anstaltsorganisationerna med hänsyn till den ökning av arbetsuppgifterna som kommittéernas för- slag innebär tilldelas erforderliga resurser. Även SACO/SR betonar detta behov.
6 Ikraftträdande
Krim[nah-'ära'sxtyrelsen anser att kommittéernas förslag till tidpunkt för genomförande av författningsändringar m.m. är orealistiskt. Styrelsen anför i denna del.
Även om en proposition skulle hinna behandlas av riksmötet före som- maruppehållet måste både frivårdsförordning och föreskrifter i anslutning till denna genomgå en genomgripande omarbetning. Anvisningar för över- vakare och personundersökare skall skrivas om. För dessa uppgifter kan extra personal behöva anlitas om tidsmarginalen blir snäv. En omfattande utbildning av främst personalen men även övervakare och personundersö- kare skall hinnas med. Administrativa utvecklingsbyrån på kriminalvårds- styrelsen har beräknat att det behövs minst 12 månader för att driftsätta datorsystemen för verkställighet i kriminalvård efter nödvändiga ändring- ar. inklusive förändringar i blanketter, rutiner och anvisningar. Med hän- syn till ovanstående är tidigast möjliga tidpunkt för genomförande av kommittéernas förslag 1983-07-01. Avslutningsvis vill styrelsen framhålla att förändrade regler och arbetsformer måste få en rejäl inkörningstid och därefter en möjlighet att tillämpas en längre tid i lugn och ro. Osäkerhet och om kommer annars hela tiden att prägla behandlingsklimatet. Det är ingen risk att ett reformstopp kommer att innebära stagnation. Tvärtom utvecklas nya idéer och behandlingsalternativ bäst i en tid då rutiner fungerar och personalen är kunnig och tämligen trygg i sin" roll.
Prop. 1982/83: 85 24;
Även övervakningsnämttden [ Malmö anser den föreslagna tidpunkten för lagändringarnas genomförande orealistisk. Nämnden anför.
Det kommer att krävas ett omfattande förberedelsearbete såväl inom frivårdsorganisationen som inom domstolsväsendet. Föreskrifter behöver arbetas fram. liksom nya rutiner varjämte tid kommer att krävas för frivårdspersonalen att sätta sig in i det nya påföljdssystemet. Den 1 januari 1984 framstår som ett mer realistiskt ikraftträdandedatum. Även om över- vakningsnämnderna skulle bibehållas torde det emellertid inte vara möj- ligt att låta de nya reglerna träda 1 kraft så tidigt som kommitten föreslar.
Övervakningsnämnden har inte att yttra sig över fängelsestraffkommit- téns förslag men vill påpeka att, om de bada förslagen skall genomföras. detta bör ske samtidigt.
Även statskontoret har i sitt' yttrande understrukit vikten av att tillräck- lig tid ges för förberedelser för genomförandet av de båda kommittéernas förslag, som kommer att innebära ändringar i berörda ADB-system. andra rutinändringar. konstruktion av nya blanketter och anvisningar. utbildning m.m.
17 "Riksdagen 1982/83. I saml. Nr 85
Prop. 1982/83: 85
1 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
246
719
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalkcn' '
dels att 28 kap. 6 a & skall upphöra att gälla.
dels att nuvarande 37 kap. 3 5 skall betecknas 37 kap. 4 ä.
dels att 26 kap. 6. 7. 9— 16. 18. 19.22 och 23 ss. 27 kap. 1 och 2 åå. 28 kap. 1—7 och 11 åå. 31 kap. 1 s. 34 kap. 5 och 6 ss. 37 kap. 1. 2. nya 4. 7. 8 och 10 åå samt 38 kap. 1. 3. 9 och 12 äs skall ha nedan angivna lydelse.
dels att i balken skall införas tre nya paragrafer. 37 kap. 3 & samt 38 kap. 13 och 14 ss. av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 KAP. 6 ål Den som undergår fängelse på viss tid får villkorligt friges sedan två tredjedelar av tiden eller. om delfinns särskilda skäl. halva tiden har avtjänats. Frigivning får dock inte ske förrän verkställigheten har pågått minst två månader. lnte hel- ler får villkorlig frigivning ske från fängelse som har ådömts enligt 28 kap. 3 :$ eller från ett förvandlings- straff för böter. '
Den som undergår fängelse på viss tid skall. om annat inte följer av andra stycket eller 7 s'. villkor- ligt friges sedan halva tiden har av- tjänats. Frigivning får dock inte ske förrän verkställigheten har pågått minst två månader. Inte heller får villkorlig frigivning ske från fängel- se som har ådömts enligt 28 kap. 3 si eller från ett förvandlingsstratf - för böter.
Om den dömde begär det. kan frigivningen [q)/)sky'm'us till senare
tidpunkt än som följer av första s [_W "ket .
Vid prövning ovfrågo om villkor- lig _/'rigivning skall särskilt beaktas verkningarna avftn'tsatt friltetsjfi'ir— Inst _för den dömde ('N'/I förutsätt- ningarna för hans anpassning i samhället med hänsyn till de jör- IIr'il/anden i vilka han skulle komma att_/i"irs('ittus efterfrigivningen. Av- f_l't'l'lllll' den dömdefängels'estrajj'jör särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller tned_/i"h't_/'ara
Om någon har dömts till fängelse i lägst två årför särskilt allvarlig brottslighet som har riktat sig mot eller medför/fara för liv eller hälsa och påtaglig risk bedöms föreligga för att han efter _/i'igivningen fört- sätter brottslighet av samma slag. får han inte villkorligtfriges förrän två tredjedelar av den i domen be- stämda strafftiden har avtjänats. Vid prövning av frågor om villkor-
' Senaste lydelse av 28 kap. 6 a s 1979: 680. : Senaste lydelse 1982: 363. " Senaste lydelse 1981: 21 1.
' - Nuvarande lydelse
Prop. 1982/83: 85
för liv eller hälsa. skall frågan om det finns påtaglig risk för att han efter frigivningen fortsätter brotts"- Iighet av samma slag ges större vikt vid prövningen än annars.
247 ['"tfireslagen lydelse ligfrigivning i sådana fall skallför- utom återfallsrisken beaktas verk- ningarna av förtsatt fi'iltetsjfi'irlust för den dömde oehförutsättningar- nu för hans anpassning i samhället med hänsyn till de förhållanden i vilka han skulle komma att försät- tas efterfrigivningen.
Vad som fi'ireskrivs i första styeket gäller även om domen avser oeksä annan brottslighet än som avses där. l-"erkstä/ls samtidigt ett annat fängelsestraff'. skall. vid prövning avfrägan om villkorlig/ri- givning från den sammanlagda strafftiden. 6 s* tillämpas med avse- ende pä det straffet.
%*
Fråga om villkorlig frigivning prövas av den övervakningsnämnd till vars i'erksamhetsområde an- stalten hör.
Beträffande den som har dömts till fängelse i lägst två är prövar kriminali'årdsru'imnden frågan om villkorlig frigivning frän straffet el- ler. orn annat strat/samtidigt verk- ställs. frän den sarnmanlagda strafftiden. ! annat fall fastställs tidpunkten för villkorlig frigivning av kriminali'ärdsstyrelsen eller tjänsteman som styrelsen bestäm- mer. . _
Beslut om villkorlig frigivning sorti inte har gått i verkstt'illighet kan ändras. om den dömde begär attfrigivningen skall uppskjutas el— ler det annarsföranleds av ändrade
förl t ål landen .
10 s*
I lies/ut om villkorlig frigivning skall fastställas en prövotid av minst ett och högst tre år eller. om den tid som vid frigivningen äter- stär av straffet ("iversliger tre år. högstfem är.
"* Senaste lydelse 1974: 205, 5 Senaste lydelse 1965: 620.
fastställas en
För den som villkorlig!friges gäl- ler en prövotid av ett år. I beslut om villkorlig frigivning som meddelas av kriminalt'ärt'lsru'imnden kan doek längre prövotid. högst tre är.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
248
Föreslagen lydelse
11.5
Under prövotiden skall den fri- givne stå under ("ivervakning
Finnes vid frigivningen eller se- nare att övervakning ej är erfwder- lig. mä beslutas att övervakning icke skall äga rum. Så länge prövo- tiden varar. mä den frigivne. när skäl äro därtill. ställas under över- vakning. Beslut som nu avses med- delas av öi'ervakningsnämnd.
] anslutning till att villkorlig fri- ' givning äger rum eller senare kan förordnas att den frigivne skall stå lorder övervakning, om det bedöms som påkallat. Sådant förordnande meddelas av skyddskonsulenten. Övervakningen skall utan något särskilt förordnande upphöra se- dan ett är av prövotiden har förflu- tit. om annat irtte följer av 18 9'.
12 &
Övervakningen handhaves av övervakningsnämnd. Övervakare _fi'irordnr'ts av nämnden. Skyddskon- sulerrt hos nämnden får dock för- ordna övervakare för tiden intill dess nämnden beslutat i frågan.
Har till övervakare förordnats annan än skyddskonsulent Itos över!-'akningsni'imnden. skall över- vakningen stå lorder överinseende av sådan konsulent.
Övervakningen oeh krimirutlvär- den ifrihet i övrigt bedrivs under ledning av en skyddskonsulent i kri- minali'ärdsverket. Konsulenten/ör- ordnar oekså övervakare och kan vid behov förordna en eller flera personer att biträda vid övervak- ningen.
135
Den frigivne skall hålla överva- karen underrättad om sin bostad och arbetsanställning. pä kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. .
Den frigivne skall. om han står under övervakning. hålla överva- karen underrättad om sin bostad. sin arbetlsanställning oeh andraför- hållanden av betydelse för över- vakningen. på kallelse inställa sig hos övervakaren och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla för- bindelse med honom. I den mån skyddskonsulenten har bestämt det. gäller vad som nyss har sagts om övervakaren även konsulenten eller annan person.
' 14 57 Den frigivne skall under prövotiden iakttaga skötsamhet. efter förmåga söka försörja sig samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad som åligger honom enligt denna balk eller enligt föreskrift eller anvisning som medde- lats med stöd därav. Har han förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada. skall han göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet.
(' Senaste lydelse 1973: 918. 7 Senaste lydelse 19732918.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
249 Föreslagen lydelse
När den frigivne stär lorder över- vakning. skall skyddskonsulenten genom tillsyn av den dömde oeh genom förmedling av stöd och hjälp verka för att denne inte äter- faller i brott oeh för att hans an- passning i samhället även i övrigt främjas. Skyddskonsulenten skall för detta ändamålförtlrfipande häl- la sig underrättad om den frigivnes livsföring oeh om hans fr'it'lrällan- den i övrigt.
Denfrigivne är skyldig att på kal- lelse inställa sig hos konsulenten.
15 53
När detfinnes skäl att antaga att den frigivne för sin anpassning i samhället behöver stöd av särskild föreskrift om vad han har att iakt- taga under prövotiden. mä sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift må avse
När detfinns skäl att anta att den frigivne för sin anpassning i samhäl- let behöver stöd av en särskild före- skrift om vad han har att iaktta un- der prövotiden. får en sådan före- skrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift fär avse
l. vistelseort eller bostad under viss tid. högst ett år åt gången.
2. utbildning eller
ställning.
arbetsan-
2. arbetsanställning. annan för- värvsverksamhet eller utbildning.
3. läkarvård," nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning.
Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, må meddelas föreskrifter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighe- tens fullgörande i den mån sådana föreskrifter ej med hänsyn till den frigivnes ekonomiska situation och övriga omständigheter kan antagas motverka hans anpassning i samhället.
Om den frigivne står under över- vakning, får särskild föreskrift meddelas om vad som skall gälla för denna. [ sådan föreskrift får anges på vilket sätt och i vilken om- fattning den frigivne skall hålla kontakt med övervakaren ell'er skyddskonsulenten. Vidare får fö- reskrivas skyldighet för den f'rigiwre att lämna underrättelse till överva- karen eller skyddskonsulenten om utevarofrän arbetsplats. skola eller annan i föreskriften angiven verk- samhet eller inrättning.
" Senaste lydelse 1973: 918.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16.5
Föreskrift enligt 15.5 meddelas av övervakningsnämnden.
Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigtför- atrleda därtill. må övervaknings- nämnden ändra meddelad före- skrift. så oek meddela ny föreskrift.
Föreskrift enligt 15 & meddelas av övervakningsnämnden. Skydds- konsulenten får också meddela sä- dan föreskrift för tiden intill dess nämnden Irar beslutat i frågan. Vi- dare fär krimina/vårdsnämnden meddela sädatr föreskrift i beslut om villkorlig frigivning.
Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i övrigtför- att/eder det. får övervaknings- nämnden ändra eller upphäva med- delad föreskrift eller meddela ny fö- reskrift.
18 &”
Iakttager den frigivne icke vad som åligger honom enligt denna balk eller enligt föreskrift eller an- visning som meddelats med stöd därav. äger övervakningsnämnden. utom att förordna om övervakning eller meddela föreskrift enligt 15 s. besluta att varning skall meddelas den frigivne.
Iakttar den frigivne icke vad som åligger honom enligt denna balk el- ler enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav.]år övervakningsnämnden. utom att meddela föreskrift enligt 15 5.
I. besluta att varning skall med- delas den frigivne.
2. besluta att den frigivne skall stå utrder övervakning under viss tid efter det att ett är av prövotiden Irarf'örflutit. doek längst till prövo- tidens utgång.
3. om den frigivne inte står un- der övervakning. förordna onr sä- dan för viss tid. dm'k längst till prö- votidens utgång.
19 glo
Har villkorligt frigiven allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antagas att han icke skall [äta sig rätta genom annan åtgärd som övervakningsnämnden äger vid- taga. mä nämnden förklara den villkorligt medgivna friheten eller del därav förverkad.
*” Senaste lydelse 1973: 918. '" Senaste lydelse 19791680.
Har denfrigivne allvarligt åsido- satt sina åligganden och kan det an- tas att han inte kommer att låta rät- ta sig genom någon annan åtgärd som övervakningsnämnden kan vidta. fär nämnden förklara den villkorligt medgivna friheten för- verkad till en tid av Irögst en månad varje gång.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
22
Uppkommer fråga om att förkla- ra villkorligt mcdgivcn frihet för- verkad eller att vidtaga åtgärd som 'avses i 18 :$. må övervaknings- nämnden. såframt omständigheter- na föranleda därtill. förordna att den frigivne skall på lämpligt sätt omhändertagas i avhidan på vidare förordnande.
Den som sålunda omhändertages tnå ej kvarhållas längre än en vec- ka. Om synnerliga skäl äro därtill. mä dock genom nytt beslut förord- nas att han skall kvarhållas ytterli- gare högst en vecka. Efter prövoti- dens utgång tnå den omhänder- tagne ej kvarhållas.
, 25l Föreslagen lydelse
ä
Uppkommer fråga om att förkla- ra villkorligt medgiven frihet för- verkad. att vidta åtgärd som avses i 18 & eller åtgärdför att denfrigivne skall underkasta sig vård eller be- handling eller ltar den frigivne un- dandragit sig övervakningen. får övervakningsnämnden. om om- ständigheterna _l'r'it'anleder till det. förordna att den frigivne skall på lämpligt sätt omhändertas i avvak- tan på vidare förordnande. Ett så- dant fi'irardnande skall (mtprövas så ofta anledning till detfi'ireligger.
Den som "sålunda omhändertas får inte kvarhållas längre än en vec- ka. Om synnerliga skäl fi'ireligger. får dock genom nytt beslut förord- nas att han skall kvarhållas ytterli- gare högst en vecka. Efter prövoti- dens utgångjl'ir den omhändertagne ej kvarhållas. '
23 &"
Förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad. skall med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning vad som förver- kats anses såsom nytt straff. Dömes icke den frigivne samtidigt till fängelse på ,viss tid. må dör-k villkorlig frigivning äga rum ändå att tid som i6 .Q' sägs ieke gått till ända.
Förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad. skall med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning vad som för- verkats anses såsom nytt straff.
27 KAP.
Villkorlig dom må meddelas för brott varå kan följa fängelse. om det med hänsynfrämst till den till- talades karaktär och personliga för- hållanden i övrigt finnes grundad anledning antaga att övervakning eller annan mera ingripande åtgärd ej erfördras för att avhålla honom från vidare brottslighet.
" Senaste lydelse l979:680.
Villkorlig dom får meddelas för ett brott. på vilketht'ngelse kanföl- ja. om det inte med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns grundad anledning anta att han kommer att göra sig skyldig till
förts-att brottslighet.
Prop. 1982/83: 85 Nuvarande lydelse
Villkorlig dom må ej meddelas. om på grund av brottets svårhet el- ler eljest hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brott av krigsman må villkorlig dom ej brukas. med mindre detfinnes kun- na ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.
Om det för den tilltalades tillrät- taförande eller av hänsyn till allmän laglydnadfinnes påkallat. måjämte villkorlig dom dömas till dagsböter, högst etthtmdratjugo. vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.
Föreslagen lydelse
Villkorlig dom får ej meddelas. om pågrund av brottets svårhet el- ler annars hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad. I fråga om brott av krigsmanj'år villkorlig dom brukas endast när det bedöms kun- na ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom förm'arsmak- 10".
2.5
Om det behövs för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad._/'årjämte villkor- lig dom dömas till dagsböter. högst etthundraåttio. vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.
28 KAP. ] gl! Skyddstillsyn må ådömas för brott varå katt följa fängelse. så- framt det prövas erforderligt att den tilltalade ställes under övervak- ning och mera ingripande påföljd än skvddstillsyn ejfinnes påkallad.
Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn. med mindre denna påföljdfinnes lämpli- gare än vård inom socialtjänsten.
Är det lindrigaste straff som är stadgat för brottet fängelse i ett år eller däröver. må dömas till skyddstillsyn allenast om särskilda skäl äro därtill.
Om det för den tilltalades tillrät- taförande eller av hänsyn till allmän laglydnadjinnes påkallat. måjämte skyddstillsyn dömas till dagsböter. högst etthundratjugo. vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.
': Senaste lydelse 1981: 29.
Skyddstillsyn får ådömas för ett brott på vilket fängelse katt följa. attt det med hänsyn till den tillta- lades tidigare brottslighet eller att- nars finns anledning befara att han återfaller [ brott och skyddstillsyn i betraktande av hans personligaför- hållanden kan antas bidra till att han avhålls från detta. Är mera in- gripande påföljd påkallad. får skyddstillsyn dock inte ådömas.
Den som är under arton årfå'r ej dömas till skyddstillsyn. med mind- re denna påföljd är lämpligare än vård inom socialtjänsten.
Är det lindrigaste straff som är föreskrivet för brottet fängelse i ett år eller däröver. får dömas till skyddstillsyn endast om det finns särskilda skäl.
Om det behövs för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad.fårjämte skydds- tillsyn dömas till dagsböter, högst etthtmdraåttio, vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
('x) LI! Lu
Föreslagen lydelse
3 513
Om det av hänsyn till allmän laglydnad prövas oundgängligen erforder- ligt att skyddstillsyn förenas med frihetsberövande. måjämte skyddstillsyn dömas till fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader.
Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre år.
Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår på- följd för brottet genom nöjdförkla- ring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.
Om förhållandena påkallar det, får rätten förordna att dotnen på fängelse skall gå i verkställighet
utatt hinder av att den inte ltar vun- nit laga kraft.
4 $”
Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre år från den dag då påföljden börjar verkställas.
5 &”
Skyddstillsyn skall vara förenad med övervakning från prövotidens början.
Finnes övervakning icke längre vara erforderlig, skall förordnas om dess upphörande. När skäl äro därtill. må den dömde ånyo ställas under övervakning.
Övervakning skall upphöra utan särskilt förordnande. när två år av prövotiden har förflutit. Anses den dömde av särskilda skäl vara i be- hov av förlängd övervakning, må förordnas attt övervakning för tiden därefter. dock längst till prövoti- dens utgång.
Beslut enligt denna paragraf meddelas av övervakttingsttätnttd .
” Senaste lydelse 1981: 328. '4 Senaste lydelse 1979: 680. '5 Senaste lydelse 1973: 918.
18 Riksdagen 1982/83. ] saml. Nr 85
Skyddstillsyn skall vara förenad med övervakning från dagen för domen. Rätten får dock förordna att övervakningen skall anstå till dess domen har vunnit laga kraft tttot den dömde. Om dottten över— klagas. katt högre rättft't'rordna att vidare verkställighet inte får äga rum.
Övervakningen skall upphöra utan något särskilt förordnande när ett är av prövotiden har förflutit. om annat intefc't'ljer av 7 eller 9 35.
Har förordnande ett/igt första stycket tredje meningen meddelats och döms den tilltalade därefter till skyddstillsyn. skall den tid under vilken verkställighet ej ägt rum inte räkttas in iprövotiden eller den tid som anges i andra stycket.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
Vad i 26 kap. 12—17 ååå stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som dömts till skyddstillsyn. Övervakare må ock förordnas och föreskrift enligt 26 kap. 15 5 tneddelas av rätten vid ådömande av skyddstillsyn.
254
Föreslagen lydelse
Vad som föreskrivs i 26 kap. 12— 17 åå skall tillätnpas på motsvaran- de sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Överva- kare skall dock förordnas av rätten när den dömer till skyddstillsyn. om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får rätten vid ådö- mande av skyddstillsyn meddelafö- reskrifter enligt 26 kap. [5 äförsta och andra styckena.
7g16
Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av do- men å skyddstillsyn. äger övervak- ningsnämnden, utom att förordna om övervakning eller meddela före- skrift enligt 26 kap. 15 5 eller enligt 6 a 5 i detta kapitel. besluta att var- ning skall meddelas den dömde.
Iakttar den dömde inte vad som åligger honom till följd av domen på skyddstillsyn. får övervaknings- nämnden. utom att meddela före- skrift enligt 26 kap. 15 ä.
1. besluta att varning skall med- delas den dömde.
2. besluta att den dömde skall stå under övervakning under viss tid ef- ter det att ett år av prövotiden har
förflutit. dock längst till prövoti- dens utgång, 3. om övervakningen har upp- hört, förordna ottt sådan för viss
' tid. dock längst till prövotidens ut-
gång.
Atgärd som avses i denna paragraf må ej av övervakningsnämnden
beslutas efter prövotidens utgång.
11 å17
Uppkommer fråga om att undan- röja skyddstillsynen eller om åtgärd som avses i 7 &. må övervaknings- nämnden eller domstol vid vilken föres talan enligt 8 &. såframt om- ständigheterna föranleda därtill. förordna att den dömde skall på lämpligt sätt otnhändertagas i avbi- dan på vidare förordnande.
”) Senaste lydelse 1979: 680. ” Senaste lydelse 1979: 680.
Uppkommer fråga om att undan- röja skyddstillsynen. att vidta åt- gärd som avses i 7 & eller åtgärdjör att den dömde skall underkasta sig ' vård eller behandling eller har den
dömde undandragit sig övervak- ningen, får övervakningsnämnden eller domstol vid vilken föres talan enligt 8 5. om omständigheterna föranleder till det. förordna att den dömde skall på lämpligt sätt om- händertas i avvaktan på vidare för- ordnande. Ett sådant förordnande
Prop: 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
Den som sålunda omhändertages må ej kvarhållas längre än en vec- ka. Om synnerliga skäl äro därtill. må dock genom nytt beslut förord- nas att han skall kvarhållas ytterli- gare högst en vecka. Efter prövoti- dens utgång mä den omhänder- tagne ej kvarhållas.
Föreslagen lydelse
skall omprövas så ofta anledning till detföreligger.
Den som sålunda omhändertas får inte kvarhållas längre än en vec- ka. Om det finns synnerliga skäl. får dock genom nytt beslut förord- nas att han skall kvarhållas ytterli- gare högst en vecka. Efter prövoti- ' dens utgångfår den omhändertagne inte kvarhållas.
31 KAP. ] 518 Kan den som är under tjugo år och som begått brottslig gärning bliva föremål för vård med stöd av lagen ( 1980: 621) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller eljest enligt socialtjänstlagen(1980: 620). må rätten efter hörande av socialnämnd överlämna åt nämnden att föranstalta om
erforderlig vård inom socialtjänsten.
Om det för den dömdes tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnadfittnes påkallat. måjämte överlämnande till vård inom so- cialtjänsten dömas till dagsböter. högst etthundratjugo. vare sig böter är stadgade för brottet eller
ej. -
Om det behövs för den dömdes tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad. får jämte över- lämnande till vård inom socialtjäns- ten dömas till dagsböter. högst ett- hundraåttio, vare sig böter harfö- reskrivits för brottet eller'ej .
34 KAP. 5 åli) Är den tidigare ådömda påföljden villkorlig dom. må förordnande enligt 1 ä 1 meddelas allenast med avseende å brott som begåtts före prövotidens
början.
Meddelas förordnande enligt 1 & 1. må rätten. om det finnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglyd- nad. även döma' till dagsböter. högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.
Meddelas förordnande enligt l % [.får rätten. om det behövs för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad. även döma till dagsböter. högst etthund- raåttio, vare sig böter har föreskri- vits för brottet eller ej.
"Tillämpas 1 5 1 eller 2. må rätten besluta åtgärd som sägs i 27 kap. 6 & 1 eller 2 eller förlänga prövotiden till tre år. dock endast om fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.
” Senaste lydelse 1981: 29. '9 Senaste lydelse 1975: 1395.
Prop. 1982/83: 85
Nu varande lydelse
Föreslagen lydelse
Undanröjandc av villkorlig dom enligt l ä 3 må ej ske. med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal inom ett år från prövotidens utgång.
6 520
Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn. må rätten vid tillämpning av 1 & 1. om det finnes påkallat för den tilltalades tillrätta- förande eller av hänsyn till allmän laglydnad. även döma till dags- böter. högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej. Är fängelse stadgat för det nya brottet och prövas frihetsberö- vande oundgängligen erforderligt av hänsyn till allmän laglydnad. må rätten i stället för att döma till böter döma till fängelse enligt 28 kap. 3 &.
Är den tidigare ådömda påföljden skyddstillsyn. får rätten vid tillämpning av l 5 1. om det behövs för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglyd- nad. även döma till dagsböter. högst etthundraåttio. vare sig böter har föreskrivits för brottet eller ej. Är fängelse föreskrivet för det nya brottet och prövas frihetsberö- vande oundgängligen erforderligt av hänsyn-till allmän laglydnad.fär rätten i stället för att döma till böter döma till fängelse enligt 28 kap. 3 $.
Tillämpas 1 så 1 eller 2. må rätten besluta åtgärd som avses i 28 kap. 9 & eller förlänga prövotiden till högst fem år.
Dömcs med tillämpning av 1 5 3 till fängelse, skall vid straffets bestäm- mande skälig hänsyn tagas till vad den dömde undergått till följd av domen a skyddstillsyn och till vad han avtjänat av fängelse som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 3 5 ävensom till böter som ådömts enligt första stycket eller 28 kap. 2 5: och må fängelse ådömas på kortare tid än för brottet är stadgat. -
Fängelse enligt första stycket må ej ådömas och beslut enligt andra stycket eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn må ej meddelas. med mindre fråga därom uppkommer i mål vari den dömde häktats eller erhållit del av åtal före prövotidens utgång.
37 KAP. l 521
Öi'ervakningsnämnds verksam- hetsområde skall omfatta en eller flera allmänna underrätters dont- krets. om ej särskilda skä/förelig- ger till annan indelning. För hand- läggning av ärenden rörande per- soner sorn dömts till fängelse må tillsättas särskilda övervaknings- nämnder. Övervakningsnämnds i'erksamhetsområde bestätntnes av regeringen.
Övervakningsnämnd består av fem ledamöter. om ej regeringen
3" Senaste lydelse 19791680. 1' Senaste lydelse 1980: 211.
Regeringen bestämmer om lan- dets indelning i verksam/tetsområ- den för övervakningsnämnderna.
En övervakningsnämnd består av ordförande. vice ordförande och
Prop. 1982/83: 85 Nuvarande lydelse
förordnar att viss nämnd skall ha flera ledamöter. Nämnden är be- slutför med ordförande och två le- damöter. I brådskande fall och i ärenden av mindre vikt äger ordfö- randen ensam besluta å nämndens vägnar. Sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med nämn— den.
257 Föreslagen lydelse
tre andra ledamöter. om inte rege- ringen förordnar att en viss nämnd skall ha flera ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande eller vice ordförande och två ledamöter. 1 brådskande fall och i ärenden av mindre vikt får ordföranden ensam besluta på nämndens vägnar. Ett sådant beslut skall anmälas vid näs- ta sammanträde med nämnden.
Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdel- ningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stadgat.
2 522
Regeringen förordnar ordförande i övervakningsnämnd samt ersät- tare sottt vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe. Vid förfall för både ordföranden och hans er- sättare förordnas tillfällig ersättare av den hovrätt. inom vars domkrets nämnden ltar sitt huvudsakliga verksamhetsontråde. Ordföranden skall vara lagfarett och erfaren i do- marvärv; ersättaren skall vara la g- farett.
Övriga ledamöter och ersättare för dem utses av länsstyrelsen i det lätt. ittotn vilket nämnden ltar sitt huvudsakliga verksamhetsområde. De böra hava erfarenhet beträffan- de ungdomsvård eller arbetsför- medling eller eljest [ allmänna värv.
Ledamot och annan än tillfällig ersättare utses för fertt år. Avgår ledamot eller annan än tillfällig er-
3: Senaste lydelse 1974: 565.
Regeringen förordnar ordförande och vice ordförande i övervak- ningsttämnderna. Vid förfall för både ordföranden och vice ordfö- randen förordnas tillfällig ersättare av krintina/vårdsstyrelsett. Ordfö- randen, vice ordföranden och till- fällig ersättare skall vara lagfarna och lta erfarenhet av tjänstgöring sotn domare.
Övriga ledamöter och ersättare för dem utses genom val. Val för- rättas av kontttturthtlltttäktige, om övervakningsnämttdens verksam- ltetsorttråde omfattar endast en kommun, och annars av landsting- et. Ont det ittont nätttndens verk- samhetsområde även finns kom- mun som ej ingår i landstingskom- mun, förrättas valet av landstinget och kommunfullmäktige med den fördelning dent emellan som lätts- styrelsen bestämmer efter befolk- ningstalen. Ingår del av lätt i över- vaknittgsnt'imnds verksatnhetsom- råde. fastställer lättsstyrelsett anta- let ledamöter och ersättare för var- je sådan del.
Ledamot och annan än tillfällig ersättare utses för tre år. Avgår le- damot eller ersättare före tidens ut-
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
sättare före tidens utgång. utses ny ' ledamot eller ersättare för åter- stående tid. Tillfällig ersättare för- ordnas för högst sex månader.
3 523
För prövning. enligt vad ttedan stadgas. av ärenden angående vill-
” Senaste lydelse 1974: 565.
Föreslagen lydelse
gång. utses ny ledamot eller ersät- tare för återstående tid. Tillfällig er- sättare förordnas för högst sex må- nader.
Landstingets och kommunfull- tnäktiges val av ledamöter eller er- sättare skall vara proportionellt. om det begärs av minst så ntånga ledamöter i landstinget eller kont- munfulltnäktige som motsvarar den kvot, vilken erhålls om antalet när- varande ledamöter delas nted det antal personer sotn valet avser. ökat med ]. Om kvoten är ett brutet tal, skall den avrundas till närmast ltögre hela tal. Ottt förfarandet vid sådant proportionellt val fitttts be- stämmelser i lagen (I955.'l38) om proportionellt valsätt vid val inom landsting. kommunfullmäktige m.m. Om ersättarna inte väljs pro- portionellt. skall vid valet även den ordning bestämmas. i vilken de skall kallas till tjänstgöring.
Då ledamot eller ersättare skall utses skall övervakningsnämnden göra anmälan därom till den som skall utse ltottotn.
3.5
Valbar till ledamot eller ersättare i övervakttittgsnämnd är tttyttdig svensk tttedborgare, som är kyrko- bokförd inom nämndens verksam- hetsområde och som ej fyllt eller under mandatperioden fyller sjuttio år. Lagfaren dotnare, åklagare, po- lisman, kritninali'årdstjänsteman eller advokat eller den som eljest ltar till yrke att föra andras talan inför rätta får ej väljas till ledamot eller ersättare. Övervakningsnämn- den prövar självmant den valdes behörighet.
4 524
För prövning av ärenden om vill- korlig frigivning ettligt 26 kap. 9 5
” Förutvarande 4 s' upphävd genom 1981: 21 1.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
korlig frigivning skall finnas en sär- skild nämnd, kriminalvårdsnämn- den. Denna skall bestå av en leda- mot som är eller varit innehavare av domarämbete och som skall vara ordförande i nämnden samt ytterli- gare fyra ledamöter. Ersättare utses till det antal regeringen be- stämmer. Regeringen utser ordfö- rande. övriga ledamöter och ersät- tare. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av regeringen därtill utsedd ledamot eller ersät- tare som kunnat förordnas till ord- förande.
259
Föreslagen lydelse
första stycket första meningen och 7 $$ detta kapitel samt andra ären- den som anges i lag eller annan författning skall finnas en särskild nämnd. kriminalvårdsnämnden. Denna skall bestå av en ledamot som är eller varit innehavare av do- marämbete och som skall vara ord- förande i nämnden samt ytterligare fyra ledamöter. Ersättare utses till det antal regeringen bestämmer. Regeringen utser ordförande. övri- ga ledamöter och ersättare. Vid för- fall för ordföranden tjänstgör i hans ställe en av regeringen därtill ut- sedd ledamot eller en ersättare som kunnat förordnas till ordförande.
Ordförande. övriga ledamöter och ersättare utses för fem år. Avgår ledamöter eller ersättare före tidens utgång. utses ny ledamot eller ersät- tare för återstående tid.
7 525
Den som dömts till fängelse äger hos kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds beslut i ärende om villkorlig frigiv- ning.
Åtnöjes villkorligt frigiven icke med övervakningsnämnds beslut angående övervakning enligt 26 kap. 115. förordnande av överva- kare enligt 26 kap. 12 5. föreskrift enligt 26 kap. 15% eller åtgärd en- ligt 26 kap. 18. 19 eller 22 #. äger han hos kriminalvårdsnämnden på- kalla prövning av beslutet.
” Senaste lydelse 1973: 918.
Den som har dömts till fängelse för begära prövning av en skydds- konsulents beslut enligt 26 kap. 11 55. 12 55 andra meningen eller 13.5 andra meningen hos den övervak- ningsnämnd inom vars verksam- hetsområde skyddskonsulenten är verksam. Nämnden får också själv- mant ta upp ett sådant beslut till omprövning och i övrigt fatta be- slut i ett ärende, vars avgörande enligt någon av de bestämmelser som har angetts nu ankommer på skyddskmtsulenten. Konsulenten kan hänskjuta ett 'sådant ärende till nämnden för avgörande.
Om den som har dömts till fäng- else inte är nöjd med ett beslut av en övervakningsnämnd enligt 26 kap. 15. 18. 19 eller 22.6. får han hos kriminalvårdsnämnden begära prövning av beslutet.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
260
Föreslagen lydelse
Sålt)
Den som dömts till skyddstillsyn mä genom besvär hos hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds be- slut angående övervakning enligt 28 kap. 5 s. förordnandeav överva- kare enligt 28 kap. 65, föreskrift enligt 28 kap. 6a .é'. åtgärd enligt 28 kap. 7 eller 115 ellerjöreskrift som avses i 26 kap. 15 #. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.
Bestämmelserna i 7 5 första stycket tillämpas på motsvarande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn.
Den som har dömts till skydds- tillsyn får genom besvär hos hov- rätt föra talan mot övervaknings- nämnds beslut i frågor som avses i 26 kap. 15.6 eller 28 kap. 7 eller 119". Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del av beslutet.
10537
Övervakningsnämnds beslut som avses i 7 och 8 åå länder omedelbart till efterrättelse. såvida ej annorlun- da förordnas.
Den som ådömts villkorlig dom eller skyddstillsyn äger före full- följdstiden utgång avgiva förkla- ring. att han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda påföljden. Sådan förklaring skall avse jämväl böter, som ådömts-med stöd. av 27 kap. 2å eller 28 kap. 2.6. Förkla- ringen avgives i den ordning rege- ringen föreskriver.
Skyddskonsulents och övervak- ningsnämnds beslut som avses i 7 och Sää länder omedelbart till ef- terrättelse. såvida ej annorlunda förordnas.
Den som har dömts till villkorlig domfår före fullföljdstidens utgång avge förklaring. att han är nöjd med domen i vad gäller den ådömda på- följden. Sådan förklaring skall avse även böter, som ådömts med stöd av 27 kap. 2 &. Förklaringen avges i den ordning regeringen föreskriver.
Förklaring, som avgivits i föreskriven ordning. må icke återtagas. Har den dömde fullföljt talan mot domen skall hans talan i vad angår påföljd för brottet anses återkallad genom förklaringen.
Angående nöjdförklaring 1 fråga om "dom på fängelse är särskilt stadgat.
3 år)
Fråga om åtgärd enligt 27 kap. Så andra stycket eller 6.5 upptages av den rätt som först avgjort det mål vari meddelats villkorlig dom.
Talan enligt 28 kap. Sä väckes vid allmän underrätt. inom vars
"” Senaste lydelse 1979: 680. 37 Senaste lydelse l981:211. ”3 Senaste lydelse 1981: 211. 29 Senaste lydelse 1981: 211.
Talan enligt 28 kap. 8.5 väcks vid tingsrätt. inom vars område den
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
område den övervakningsnämnd som handhar övervakningen över den dömde är verksam.
Föreslagen lydelse
övervakningsnämnd som lzar gjort framställningi ärendet är verksam.
Mål som avses i denna paragraf må ock upptagas av domstol, där brottmål mot den dömde är anhängigt. eller av rätten i den 011, där den dömde mera varaktigt uppehåller sig. om rätten med hänsyn till utredning- en samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
9 1530
Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. Så andra stycket. 28 kap. ll s' eller 34 kap. 10% andra stycket eller lSå länder omedelbart till ef- terrättelse om ej annorlunda förord- nas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6.5, 28 kap. 95 eller 34 kap. 4, 5 eller 6.5 angående före- skrifter eller prövotid.
Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. Så andra stycket. 28 kap. 11 få eller 34 kap. 10% andra stycket eller 185 länder omedelbart till ef- terrättelse om ej annorlunda förord- nas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6å. 28 kap. 95 eller 34 kap. 4. 5 eller 65 angående före- skrifter. övervakning eller prövo- tid.
]2å3l
Det åligger polismyndighet att lämna domstol, övervaknings- nämnd och kriminalvårdsnämnden handräckning för den dömdes in- ställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhän— dertagandejämlikt 26 kap. 22 & eller 28 kap. 1 l 5.
30 Senaste lydelse l981:211. _" Senaste lydelse l981:21l.
Det åligger polismyndighet att lämna domstol. övervaknings- nämnd. kriminalvårdsnämnden och skyddskonsulent handräckning för den dömdes inställande i mål eller ärende enligt denna balk eller för hans omhändertagande enligt 26 kap. 225 eller 28 kap. ll så.
13 så” Kriminalvårdsstyrelsen eller. ef- ter styrelsens bemyndigande. che- fen för kriminalvårdsregionen, kan
ändra vad en tjänsteman inom kri- minalvårdsverket har beslutat en— ligt denna balk. Styrelsens beslut i en sådan fråga kan inte överklagas.
Första stycket gäller inte beslut som avses 126 kap. 11.5. 12.6 andra meningen. 13.6 andra meningen el- ler 165 första stycket andra nte- ningen.
” Förutvarande l3 åupphävd genom 1974: 565.
Prop. 1982/83: 85
lx) ON lx)
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
145
Regeringen kan föreskriva att en skyddskonsulent får överlåta åt en annan tjänsteman attfullgöra upp- gifter som enligt denna balk åvilar konsulenten.
]. Denna lag träderi kraft den ljuli 1983.
2. Prövotid som har fastställts enligt 26 kap. 105 i dess äldre lydelse gäller fortfarande.
3. Bestämmelserna i 26 kap. 1115 och 28 kap. Så andra stycket i deras nya lydelse tillämpas även i fråga om den som står under övervakning vid ikraftträdandet.
4. Bestämmelsen i 26 kap. 23å i dess äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om fall då villkorligt medgiven frihet före ikraftträdandet har förkla- rats förverkad utan att fängelse på viss tid samtidigt ådömts.
5. Bestämmelserna i 37 kap. 1—3 så i deras nya lydelse tillämpas först vid förordnande och val av ledamöter och ersättare i övervaknings- nämnder för tid efter utgången av år 1983, då tjänstgöringsperioden för de enligt äldre bestämmelser utsedda ledamöterna och ersättarna i nämnderna upphör. Tjänstgöringsperioden för de ledamöter och ersättare som sålunda utses Upphör vid utgången av år 1985.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen ( 1964: 163) om införande av brottsbalken Härigenom föreskrivs att 15 och 16 5.5 lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken' skall upphöra att gälla vid utgången avjuni 1983.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m. m.
Härigenom föreskrivs att 20 5 lagen (1974: 202) om beräkning av strafftid m.m. skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 205'
För den som har börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminal- vårdsstyrelsen så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Overstiger strafftiden två månader.
' Senaste lydelse av 16 så 1965: 621. ' Senaste lydelse l982:364.
För den som har börjat undergå fängelse på viss tid skall kriminal- vårdsstyrelsen så snart det kan ske fastställa dagen för strafftidens slut. Överstigcr strafftiden två månader.
Prop. 1982/83: 85
Nuvarande lydelse
skall styrelsen även ange den eller de dagar, som är av betydelse för tillämpning av brottsbalkens be- stämmelser om villkorlig frigivning samt den strafftid som då återstår.
IQ en '.»
Föreslagen lydelse
skall styrelsen därvid även faststäl- la tidpunkten för _villkorlig frigiv- ning och för prövotidens utgång el- ler. om det är fråga om ett sådant fall som avses i 26 kap. 9 _5 första stycket första meningen brottsbal- ken. ange den eller de dagar. som är av betydelse för tillämpningen av bestämmelserna om sådan frigiv- ning samt den strafftid som då åter- står.
Kriminalvårdsstyrelsen får överlåta åt tjänstemän inom kriminalvården att meddela beslut enligt första stycket.
När omständigheterna ger anledning till det. får kriminalvårdsstyrelsen eller. enligt styrelsens bestämmande. tjänstemän inom kriminalvården ändra ett beslut enligt första stycket.
Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra vad en tjänsteman inom kriminalvår- den har beslutat med stöd av andra eller tredje stycket.
Denna lag träder i kraft den ljuli 1983 men får tillämpas även dessförin- nan i den mån det behövs för tillämpningen av 26 kap. 6 och 9 5.5 brottsbal- ken iden lydelse paragraferna erhåller genom lagen (1983: 000) om ändring i brottsbalken.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 33 och 54 55 lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 51
Till förberedande av frigivning kan intagen beviljas permission un- der viss längre tid (frigivningsper- mission).
Den som undergår fängelse på sådan tid att villkorlig frigivning icke kan komma ifråga får beviljas frigivningspermission endast om
' Senaste lydelse 1981: 213.
Till förberedande av frigivning kan en intagen som avses i 26 kap. 75 brottsbalken beviljas permis- sion under viss längre tid (frigiv- ningspermission). Sådan permis— sion får inte beviljas för tid före den dag då. två tredjedelar av straffet har avtjänats.
Prop. 1982/83: 85 Nuvarande lydelse
synnerliga skäl föreligger. Annan som undergärföngelse får ej bevil- jas _l'rigii'ningspermission före den dag då villkorlig frigivning tidigast kan ske.
264
Föreslagen lydelse
För frigivningspermission får ställas de villkor som kan anses erforder- liga beträffande vistelseort. anmälningsskyldighet eller annat.
54 51
1 frågor som avses i 33 och 34 5.5 beslutar den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde an- stalten hör. Kriminalvårdsnäntn- den beslutar dock i dessafrågor be- träffande intagen som omfattas av förordnande enligt 16 .5 lagen (1964:]63) om införande av brotts- balken.
Frågor som avses i 33 .5 prövas av kriminalvårdsnämnden. Det- samma gäller frågor som avses i 34 _5. om den intagne har dömts till
fängelse i lägst två år. Övriga frå- gor enligt 34 _5 prövas av den över- vakningsnämnd till vars verksam- hetsområde anstalten hör.
Denna lag träderi kraft den ljuli 1983.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister
Härigenom föreskrivs att 4 .5 lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregis- ter skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4.5'
Registret skall innehålla anteck- ning om verkställighetens början beträffande" den som dömts till fängelse och frigivning från sådant straff. med angivande vid villkorlig frigivning av prövotiden och den återstående strafftiden.
fande
Registret skall innehålla anteck- ning om
]. verkställighetens början be- träffande den som dömts till fängel- se och frigivning från sådant straff. med angivande vid villkorlig fri- givning av prövotiden och den åter- stående strafftiden; samt
2. förordnande om anstånd med övervakning eller om att vidare verkställighet eifår ä ga rum beträf- den som har dömts till skyddstillsyn.
Denna lag träderikraft den ljuli 1983.
2 Senaste lydelse 1981: 213. 1 Senaste lydelse l981:215.
Prop. 1982/83: 85