RH 2013:62

Domskäl

Tingsrätten (f.d. lagmannen Jan Rudberg samt nämndemännen Inger Karlsson, Andreas Hadmyr och Servan Bosarzlan) anförde i dom den 21 maj 2013 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Enligt uppgift i förundersökningen har J.I. erkänt gärningen. Genom J.I:s uppgifter är åtalet styrkt. Det är fråga om tillgrepp i butik avseende klart lägre värde än 1000 kr, vilket normalt utgör gräns för när en sådan gärning skall betecknas som stöld i stället för snatteri. Tingsrätten anser inte det förhållandet att J.I. medfört en tång, med vilken han avlägsnat larmbrickan, innebär att han visat sig så förslagen att gärningen på grund därav bör betecknas såsom stöld. J.I. skall därför fällas till ansvar för snatteri.

J.I. är såvitt känt tidigare ostraffad. Påföljden bör bestämmas till böter.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde J.I. för snatteri enligt 8 kap. 2 § brottsbalken till dagsböter 80 å 50 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Linda Hallstedt, Ingela Halvorsen, referent och skiljaktig, och Anna-Karin Winroth samt nämndemännen Raouf Ayoub och Yrsa Bringensparr) anförde i dom den 13 december 2013 följande.

DOMSKÄL

Genom tingsrättens dom är slutligt avgjort att J.I. på Stadium olovligen och med tillägnelseuppsåt tagit ett par skor värda 699 kr. Det är vidare utrett att tillgreppet skett sedan J. I. klippt bort larmet på skorna med en avbitartång.

Den fråga hovrätten har att ta ställning till är hur gärningen ska rubriceras.

Enligt 8 kap. 2 § brottsbalken ska den som begått ett brott som uppfyller rekvisiten för stöld dömas för snatteri om brottet är att anse som ringa med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet. Vid ett butikstillgrepp finns ofta inte några särskilda omständigheter att ta hänsyn till och det tillgripnas värde blir därför normalt ensamt avgörande för rubriceringsfrågan. Om värdet överstiger den s.k. snatterigränsen, vilken numera anses uppgå till 1 000 kr, döms således regelmässigt för stöld medan brottet annars rubriceras som snatteri. Enligt fast praxis bedöms däremot ett butikstillgrepp som stöld trots att värdet understiger nämnda gräns om tillgreppet präglats av särskild förslagenhet, exempelvis om ett för ändamålet speciellt utformat hjälpmedel såsom en sax i syfte att ta bort en larmanordning kommit till användning (se NJA 2006 s. 524, RH 1993:117, RH 1986:6 och RH 1996:127). I ett nyligen refererat avgörande från hovrätten för Västra Sverige (RH 2012:17) bedömdes dock ett försök till tillgrepp av en butiksvara värd 149 kr inte som ett försök till stöld trots att ett verktyg använts för att avlägsna varularmet. I avgörandet uttalade hovrätten bl.a. att det förhållandet att gärningsmannen, med eller utan verktyg, har avlägsnat eller försökt avlägsna varularm inte med automatik bör innebära att gärningen alltid anses särskilt förslagen och därmed - helt utan beaktande av varuvärdet - är att bedöma som stöld eller försök därtill.

I vårt fall understiger värdet på de tillgripna skorna klart de 1 000 kr som bör utgöra utgångspunkten i rubriceringsfrågan. J.I. har emellertid använt en medhavd avbitartång för att avlägsna det varularm som anbringats på skorna i syfte att skydda dem mot olovliga tillgrepp. Även om tillgreppet inte krävt någon särskild skicklighet talar tillvägagångssättet för att det varit förslaget och skett efter viss planering. Vid en samlad bedömning av omständigheterna vid brottet och med särskilt beaktande av att värdet på det tillgripna inte kan anses obetydligt, finner hovrätten att tillvägagångssättet varit så pass förslaget att gärningen ska rubriceras som stöld.

J. I. är tidigare ostraffad. Det saknas särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden kan därmed stanna vid villkorlig dom jämte dagsböter.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att J. I. döms enligt 8 kap. 1 § brottsbalken för stöld till villkorlig dom jämte dagsböter 40 å 50 kr.

Hovrättsrådet Ingela Halvorsen var skiljaktig och anförde följande.

J.I. har olovligen tagit ett par skor värda 699 kr i en butik i syfte att göra dem till sina. Innan tillgreppet skedde avlägsnade J.I. en larmbricka från skorna med en avbitartång, som han haft med sig in i affären.

Enligt 8 kap. 2 § brottsbalken ska den som begår ett brott som uppfyller rekvisiten för stöld dömas för det lindrigare brottet snatteri om brottet är att anse som ringa med hänsyn till det stulnas värde och övriga omständigheter.

Såsom Högsta domstolen konstaterat i rättsfallet NJA 2006 s. 524 blir värdet av det stulna ofta avgörande för bedömningen av om brottet ska rubriceras som stöld eller snatteri. Överstiger värdet den s.k. snatterigränsen, som för närvarande är 1 000 kr, döms gärningsmanen regelmässigt för stöld medan brottet annars rubriceras som snatteri. En förutsättning för att döma för stöld trots att värdet understiger snatterigränsen är enligt Högsta domstolen att det vid tillgreppet förelegat särskilda försvårande omständigheter. Ett exempel på en sådan försvårande omständighet är att tillgreppet präglats av särskild förslagenhet genom användning av ett för ändamålet särskilt utformat hjälpmedel.

Det är enligt min uppfattning osäkert om vidare slutsatser kan dras av rättsfallet, eftersom de försvårande omständigheterna som där lades gärningsmännen till last avsåg varor, vilkas värde redan det låg över den då gällande snatterigränsen.

Underrättspraxis har därefter utvecklat sig så att det regelmässigt döms för stöld eller försök till stöld i de fall då gärningsmannen använt sig av en särskilt preparerad kasse eller väska för att undgå att utlösa något butikslarm vid sitt tillgrepp av varor.

När det gäller avlägsnande av larmbrickor i praxis kan följande noteras. En hovrätt har dömt en person för försök till stöld av en vara, vars värde låg under den då gällande snatterigränsen, med hänsyn till att han försökt avlägsna larmbrickan med hjälp av en sax i skydd av ett provrum, men blivit upptäckt innan brottet fullbordades (RH 1993:117). I det fallet låg varans värde cirka 75 % under snatterigränsen.

I ett annat hovrättsavgörande, som i sin tur hänvisar till två andra avgöranden från samma hovrätt, har hovrätten bedömt ett motsvarande tillgrepp, dvs. i butik med avlägsnande av larmbrickan med hjälp av en medförd sekatör, som försök till snatteri. Hovrätten uttalade där att den omständigheten att gärningsmannen med eller utan hjälpmedel avlägsnat ett larm inte med automatik borde medföra att gärningen anses som särskilt förslagen och därmed utan beaktande av varans värde bedömas som stöld eller försök till stöld. I det fallet ansåg hovrätten att det var fråga om ett straffritt försök till snatteri eftersom varans värde var avsevärt lägre än de 1 000 kr som borde utgöra utgångspunkten i rubriceringsfrågan (RH 2012:17).

I vårt fall har J.I. använt sig av en avbitartång, ett hjälpmedel som inte skiljer sig avsevärt från en sax eller en sekatör i det avseende vi har att bedöma. Enligt min mening har han inte därigenom visat en sådan särskild förslagenhet, som medför att han ska dömas för stöld. En sådan bedömning skulle också leda till att den fastlagda gränsen mellan snatteri och stöld i många fall sattes ur spel, eftersom så gott som alla mer värdefulla varor som kan larmas i en butik också förses med något slags larm som måste avlägsnas före ett tillgrepp. Därmed skulle många fall av ett brottsligt beteende, som är avsett att bedömas som snatteri att i stället rubriceras som stöld enbart beroende på att gärningsmannen har någon form av brottsverktyg med sig. Avgörande blir i dessa fall värdet av den tillgripna varan in casu och beloppsgränsen för snatteri blir en om gärningsmannen haft ett brottsverktyg med sig och en annan om han inte haft det. Detta kan inte ha varit lagstiftarens avsikt. Som jämförelse kan nämnas att den inbrottstjuv som medför en kofot eller motsvarande hjälpmedel för att bryta sig in exempelvis i en butik inte anses särskilt förslagen och inte döms för grov stöld utan för stöld.

Avgörande för om gärningen ska bedömas som stöld eller snatteri bör i stället vara användandet av särskilt preparerade hjälpmedel i förening med det tillgripas värde. Ju närmare detta värde är snatterigränsen desto större bör benägenheten bli att rubricera gärningen som stöld.

I vårt fall uppgick skornas värde till knappt 70 % av 1 000 kr. Värdet talar inte för att gärningen ska bedömas som stöld liksom inte heller J.I:s tillvägagångssätt. Med hänsyn till det jag nu redovisat anser jag att J.I. ska dömas för snatteri och jag vill fastställa tingsrättens dom. Jag finner mig överröstad i denna sak.

Hovrättens dom meddelad: den 13 december 2013.

Mål nr: B 5889-13.

Lagrum: 8 kap.1 och 2 §§brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2006 s. 524; RH 1986:6; RH 1993:117; RH 1996:127; RH 2012:17.