RH 2014:41

Med beaktande av likabehandlingsprincipen inom EU-rätten ansåg hovrätten att det inte fanns förutsättningar att häkta en EU-medborgare på grund av flyktfara, när denne blev dömd till fängelse tre månader för grovt rattfylleri.

Jönköpings tingsrätt

I dom den 27 februari 2014 dömde tingsrätten (tingsfiskalen Johan Rud samt nämndemännen Inga-May Klasson, Margareta Lundgren och Per-Ola Gustafsson) polske medborgaren E.J.W. för grovt rattfylleri till fängelse tre månader. Genom beslut i samband med domen förklarade tingsrätten på yrkande av åklagaren E.J.W. häktad och angav att denne skulle kvarbli i häkte tills domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom, dock längst till dag för villkorlig frigivning.

Som skäl för häktningsbeslutet angav tingsrätten att det fanns risk för att E.J.W. undandrog sig lagföring eller straff.

I anteckningarna från huvudförhandlingen hade noterats att E.J.W. uppgett följande om sina personliga förhållanden: Han har fast anställning och tjänar 4000-6000 sloty per månad. En sloty motsvarar omkring två svenska kronor. Han arbetar som lastbilschaufför. Han har körningar i bl.a. Tjeckien, Sverige och Ukraina. Han är i Sverige två till tre gånger i månaden, då han har körningar i Sverige. Han äger och bor själv i en bostadsrätt i Polen sedan 30 år tillbaka. Han är 64 år och ostraffad sedan tidigare. Han planerar att gå i pension inom det närmaste halvåret. Det tar tre till sex månader vilket är beroende på hur snabbt myndigheterna behandlar hans ansökan. För det fall han skulle häktas och därefter behöva avtjäna ett fängelsestraff, förlorar han sin anställning. Skulle han däremot få möjlighet att senare avtjäna ett fängelsestraff och inte bli häktad nu, skulle han få behålla sin anställning. Han kan tänka sig att komma tillbaka till Sverige för att avtjäna ett fängelsestraff.

Tingsfiskalen Johan Rud var skiljaktig i häktningsfrågan och anförde:

Det har framkommit att E.J.W:s uppgivna adress inte har kontrollerats av åklagaren, men det har inte framkommit att E.J.W. tidigare har uppmanats att ange sin adress. Det får därmed antas att E.J.W. har sin fasta bostad på den adress han har angivit. Vidare har det inte framkommit några uppgifter som talar mot att han skulle vara tillsvidareanställd i det företag som han har uppgivit. Till följd härav anser jag att E.J.W. inte ska kvarbli i häkte eftersom det inte har framkommit tillräckliga omständigheter som talar för att han i frihet skulle avvika eller på något annat sätt undandra sig lagföring eller straff. I övrigt är jag ense med majoriteten.

Göta hovrätt

E.J.W. överklagade tingsrättens häktningsbeslut och yrkade att hovrätten skulle upphäva häktningsbeslutet.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens beslut skulle upphävas.

E.J.W. anförde följande. Han har fast bostad och fast anställning i Polen, som är en del av Europeiska unionen. Det finns ingen anledning att anta att han i frihet skulle undandra sig lagföring eller straff. I vart fall uppväger skälen för häktning inte det intrång eller men i övrigt som en häktning innebär eftersom han riskerar att förlora såväl bostad som arbete om han blir kvar i häktet. Med anledning av förestående pensionering har han också möjlighet att verkställa påföljden vid en senare tidpunkt.

Åkagaren anförde följande. E.J.W. innehar ett polskt pass och hans egna uppgifter talar i och för sig för att han har en fast bostadsadress och anställning i sitt hemland. Hans bostadsadress är dock inte kontrollerad av polis eller åklagare och det är inte heller klarlagt vilken anställningsform han innehar. Vid förhandlingen i tingsrätten uppgav emellertid E.J.W. att han inte hade för avsikt att återvända till Sverige. Vidare framgår av hans uppgifter att han har vissa bekymmer i sitt hemland och att han verkar ha en viss alkoholproblematik. Med anledning av detta finns det stöd för att E.J.W:s situation är sådan att han, om han försätts på fri fot, kommer att avvika eller på annat sätt undandra sig straff. Sammanfattningsvis får E.J.W:s personliga beteende anses utgöra ett sådant verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse enligt artikel 27 i Europaparlamentets och Rådets direktiv 2004/38/EG att det föreligger tillräckliga skäl för att häkta honom på grund av flyktfara.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson och Andréa Erliden, referent, samt adjungerade ledamoten Jakob Heidbrink) anförde i beslut den 11 mars 2014 följande.

SKÄL

Hovrätten konstaterar inledningsvis att E.J.W. genom tingsrättens dom dömdes för grovt rattfylleri till fängelse tre månader och att domen inte överklagats vad gäller ansvarsfrågan.

Som grund för häktning har åklagaren åberopat flyktfara bestående i att det finns en risk för att E.J.W. undandrar sig straff.

De ursprungliga reglerna om flyktfara som häktningsgrund utformades medan det var förenat med betydligt större svårigheter än nu att få till stånd straffverkställighet utomlands beträffande brott begångna i Sverige. Reglerna har sagts syfta till att garantera att straffverkställighet ska kunna ske i Sverige (se Fitger, Kommentar till rättegångsbalken under 24 kap. 1 §). Samarbetet i straffrättsliga frågor mellan medlemsstaterna i Europeiska Unionen (EU) bygger på ett ömsesidigt erkännande av domar och kännetecknas av en hög nivå på förtroende och solidaritet dem emellan. Beaktas bör att det enligt europeiska konventioner inom ramen för EU-samarbetet finns möjligheter till överlämnande för straffverkställighet mellan Sverige och Polen.

Ett enstaka fall av grovt rattfylleri är ett brott där en svensk medborgare med ordnade förhållanden i allmänhet inte blir häktad på grund av flyktfara. Frågan är om motsvarande gäller för EU-medborgare. Vid tillämpning av bestämmelserna om häktning på grund av flyktfara bör beaktas den allmänna målsättningen inom EU att en medborgare i ett annat EU-land inte ska behandlas annorlunda än en medborgare inom det egna landet. Principen om likabehandling ska även ses mot bakgrund av Europaparlamentets och Rådets direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. Av artiklarna 24 och 27 framgår att en EU-medborgares fria rörlighet får begränsas av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa, men endast om personen bedöms utgöra ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. - Ett enstaka fall av grovt rattfylleri utgör enligt hovrättens bedömning normalt inte ett brott som medför att gärningsmannen uppfyller de förutsättningar som finns i direktivet. Hovrätten finner mot den bakgrunden att det skulle strida mot EU:s likabehandlingsprincip att häkta en EU-medborgare för ett enstaka fall av grovt rattfylleri om en svensk medborgare under jämförbara förhållanden inte skulle häktas. Det förhållandet att det kan finnas hinder mot verkställighet inom EU av korta fängelsestraff ändrar inte denna bedömning.

Hovrätten har därefter att - med beaktande av likabehandlingsprincipen enligt det ovan anförda - göra en bedömning av huruvida det föreligger risk för flyktfara i nu aktuellt fall. Det kan därvid konstateras att annat inte framgår än att E.J.W. är medborgare i Polen och att han har en fast bostadsadress samt arbete där. Det kan inte ligga E.J.W. till last att de uppgifter han lämnat om sin bostadsadress och arbetsgivare inte kontrollerats av polis eller åklagare. Av tingsrättens anteckningar från huvudförhandlingen framgår också att E.J.W. har uppgett att han har fast anställning och att han kan tänka sig att komma tillbaka till Sverige för att avtjäna ett fängelsestraff. Mot denna bakgrund kan det enligt hovrättens mening inte anses ha framkommit sådana omständigheter som ger stöd för att det finns en konkret risk för att E.J.W. i frihet skulle avvika eller på något annat sätt undandra sig lagföring eller straff.

Häktningsbeslutet ska därför hävas.

AVGÖRANDE

Hovrätten upphäver häktningsbeslutet.

Hovrättens beslut meddelat: den 11 mars 2014

Mål nr: Ö 737-14

Lagrum: 24 kap.1 och 2 §§rättegångsbalken; Artiklarna 18, 20.2 och 21.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget); Artiklarna 24.1 och 27 i Rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier; Rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande, preambel nr 5.

Rättsfall: NJA 1979 s. 261; NJA 2007 s. 337; NJA 2009 s. 559; NJA 2014 s. 415; EU-domstolens dom den 17 februari 2005 i mål C-215-03, Salah Oulane, REG 2005 s. I-01215, p. 38, 40-42 och 44 samt punkt 3 i domslutet (förvar); EU-domstolens dom den 18 maj 1982 i mål C-115 och 116/81, Adoui och Cornuaille, REG 1982 s. 1665, p. 7, 8 och 9 (utvisning); Göta hovrätts beslut att inte häkta: den 14 mars 2006 i mål Ö 643-06, den 11 september 2007 i mål Ö 2335-07, den 31 mars 2009 i mål B 829-09, den 5 maj 2011 i mål B 1271-11, den 13 juli 2011 i mål B 1988-11 och den 21 mars 2013 i mål Ö 718-13; Göta hovrätts beslut att häkta: den 10 september 2008 i mål Ö 2416-08, den 23 februari 2012 i mål Ö 693-12, den 27 december 2012 i mål B 3624-12 och den 29 maj 2013 i mål Ö 1465-13.

Litteratur: Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, s. 24:10, supplementblad 56, augusti 2007, och 24:17 f, supplementblad 25, december 1997; NJA II 1943 s. 323 f; Prop. 1986/87:112 s. 32; Prop. 2005/06:77 s. 56; Prop. 2013/14:82 s. 55 f; JO 1996/97 s. 103 ff; JO 1997/98 s. 147 ff.