NJA 2007 s. 337

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, rev.sekr. Joanna Gerholm, föreslog i betänkande följande beslut:

L.O.K., som är svensk medborgare och som tidigare varit bosatt här i riket, är sedan juni 1998 bosatt i Dubai, Förenade Arabemiraten. I maj 2001 genomförde han i eget namn och under år 2002 genom ett av honom kontrollerat bolag två större mobiltelefonaffärer, båda med Ericsson, vilka av skattemyndigheten beräknats generera en nettovinst på tillhopa knappa 17 miljoner kr. L.O.K. har inte avgivit några inkomst- respektive mervärdesskattedeklarationer i anledning av affärerna. Han anser sig inte vara skattskyldig i Sverige, eftersom han utflyttat till Dubai och har gjort gällande att han därefter inte har bedrivit någon näringsverksamhet i Sverige. Skatteverket har emellertid ansett att L.O.K. genom mobiltelefonaffären i maj 2001 började bedriva aktiv näringsverksamhet i Sverige och att detta tillsammans med vissa andra omständigheter innebar att han fick anses vara obegränsat skattskyldig i Sverige för alla sina inkomster. Skatteverket har vidare tillämpat s.k. genomsyn och ansett att L.O.K. personligen skall beskattas för vinsten som uppkommit i det av honom kontrollerade bolaget genom bolagets mobiltelefonaffär under år 2002.

Förundersökning mot L.O.K. inleddes under år 2004 och brottsmisstankarna avser de båda mobiltelefonaffärerna. Husrannsakan företogs den 30 mars 2004 i privatbostaden på en näringsfastighet i Bullerbo, Sverige, som L.O.K. tillsammans med sin hustru förvärvade under senare delen av år 2001. L.O.K. delgavs misstanke om brott och förhördes samma dag. Han har härefter återvänt till Dubai.

Länsrätten i Västernorrlands län har i mellandom den 10 juli 2006 funnit att L.O.K. är obegränsat skattskyldig för inkomster från Sverige och utlandet från och med maj månad 2001 till och med i vart fall 2002 års utgång. Målet i övrigt - avseende det av L.O.K. kontrollerade bolagets rättsstatus samt hans egen avdragsrätt för ingående mervärdesskatt - har förklarats vilande i avvaktan på att mellandomen vinner laga kraft. Länsrätten har i beslut samma dag av samma skäl också vilandeförklarat två mål angående mervärdesskatt för beskattningsåren 2001 och 2002. Mellandomen har inte vunnit laga kraft.

Kravet på att det skall föreligga sannolika skäl för brottsmisstankarna innebär att det skall till mer än den svaga misstanke om brott som skall föreligga då förundersökning inleds men att det å andra sidan för häktning inte krävs de tillräckliga skäl som åklagaren behöver prestera för att kunna väcka ett åtal. Frågan om beviskravet uppfyllts måste bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Brottsmisstankarna måste härvid vid en objektiv bedömning framstå som berättigade (se NJA II 1943 s. 320, Ekelöf m.fl., Rättegång III, 7:e uppl. 2006 s. 55 och Bylund, Tvångsmedel I, 1993 s. 66 f.).

Det finns inte någon generell skyldighet för en allmän domstol att i t.ex. skattebrottmål följa en allmän förvaltningsdomstols skatterättsliga bedömningar i ett skattemål utan den allmänna domstolen har att göra en egen prövning av de skatterättsliga frågor som aktualiseras. Betydelsen av ett skattebeslut för en person kan dock vara av stor betydelse i skattebrottmål, särskilt när det gäller den rent skatterättsliga bedömningen av skattskyldighet. Denna betydelse måste dock avgöras från fall till fall, och även med beaktande av var i instansordningen avgörandet träffats (se prop. 1982/ 83:134 s. 9 f., NJA 1979 s. 286 och NJA 2003 s. 207).

De faktiska omständigheter som brottsmisstankarna grundas på har vidgåtts av L.O.K. och länsrätten har i mellandom fastslagit att L.O.K. är obegränsat skattskyldig för inkomster från Sverige och utlandet under den tidsperiod brottsmisstankarna avser. I målet har inte framkommit någon omständighet som medför att det vid prövning av häktningsfrågan finns anledning att frångå länsrättens bedömning av L.O.K:s skattskyldighet. Vid sådana förhållanden och vid en samlad bedömning av utredningen i målet får L.O.K. anses vara på sannolika skäl misstänkt för den påstådda brottsligheten.

Av 23 kap. 18 § första stycket RB följer att s.k. slutförhör måste hållas med den misstänkte innan en åklagare får besluta om åtal. En åklagare anses kunna eftersätta denna skyldighet endast vid omedelbar preskriptionsrisk (se NJA II 1969 s. 684 och Fitger s. 23:66 f. med däri gjorda hänvisningar). Någon sådan risk är det inte fråga om i detta mål. De nuvarande förhållandena är alltså sådana att en lagföring av L.O.K. förutsätter att åklagaren får till stånd slutförhör med denne. Av 23 kap. 16 § RB följer att åklagaren härvid kan tillgripa häktning.

Såvitt framgår av utredningen har åklagaren sedan år 2005 vid flera tillfällen kallat L.O.K. att inställa sig personligen till förhör. De närmare skälen för att åklagaren inte har föranstaltat om förhör på annat sätt än genom personlig inställelse har inte framkommit. L.O.K:s upprepade förslag om att han i stället skall tillställas frågor per telefon eller brevledes får emellertid anses bemötta av åklagaren genom att denne fortsatt att kalla honom att inställa sig personligen till förhör på samma sätt som tidigare. Av detta följer att åklagaren uppenbarligen ansett att L.O.K:s personliga inställelse är erforderlig. Det finns med hänsyn till brottsmisstankarnas art och omfattning och L.O.K:s inställning till dessa inte skäl att ifrågasätta åklagarens bedömning i denna fråga. L.O.K. har dessutom enligt vad utredningen visar vid åtminstone något tillfälle givits möjlighet att komma med egna förslag om när slutförhör inom ramen för en föreslagen tidsrymd skulle kunna passa honom.

Vid dessa förhållanden står det klart att åklagarens häktningsyrkande har framställts i syfte att möjliggöra för åklagaren att slutföra förundersökningen i enlighet med vad som åligger honom enligt 23 kap. 18 § första stycket RB för att härefter kunna fatta beslut i åtalsfrågan. Ett beslut att väcka åtal är i sin tur en förutsättning för lagföring. Häktningsyrkandet kan därför inte - vilket påståtts av L.O.K. - anses vara framställt i otillbörligt syfte.

En person med bostad och vistelseort i utlandet - som alltså inte avvikit - kan genom sitt faktiska förhållningssätt i och för sig anses undandra sig lagföring utan att han för den delen gjort sig oanträffbar. L.O.K:s upprepade vägran - utan närmare motivering - att inställa sig personligen till slutförhör och den omständigheten att han också härefter delgiven kallelse till häktningsförhandling förklarat sig inte ha några planer på att besöka Sverige medför att det får anses finnas en konkret och beaktansvärd risk för att L.O.K. undandrar sig lagföring.

Brottsmisstankarna rör bl.a. tre fall av grova skattebrott, innefattande påståenden om fara för skatteundandraganden uppgående till mångmiljonbelopp, vilket med styrka talar för att häktningsbeslutet bör bestå. Bedömningen av om en häktning av L.O.K. kan anses proportionell med hänsyn till den förväntade häktningstiden bör grundas på hur omständigheterna ter sig i nuläget. Åklagaren har uppgett att endast slutförhör med L.O.K. återstår innan förundersökningen kan färdigställas och slutdelges denne och beslut fattas i åtalsfrågan. Vid sådant förhållande, och då det inte heller har framkommit någon annan särskilt konkretiserad omständighet hänförlig till L.O.K:s personliga förhållanden som medför att häktning trots detta inte bör komma i fråga, får för närvarande skälen för häktning anses uppväga det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för honom eller för något annat motstående intresse. Överklagandet skall därför lämnas utan bifall.