lagen.nu

RH 2014:6

S.k. fri culpabedömning. Brandförsvar har inte ansetts vara försumligt vid släckning och eftersläckning av köksbrand i hyreshus, när köksbranden efter brandförsvarets insats spridit sig och övertänt hela huset.

BAKGRUND

Den 24 december 2008 kl. 16.24 fick brandförsvaret i Umeå larm om en brand i ett flerbostadshus på Geografigränd 2 i Umeå. Fastigheten bestod av tre huskroppar sammanbyggda till ett U, med tre-fyra våningsplan och totalt nio trapphus med 70 lägenheter. En kastrull med olja hade fattat eld i köket i en lägenhet på översta planet.

Brandförsvaret var på plats efter knappt tio minuter och släckte den synliga branden. Den totala tiden från brandstart till det att branden var släckt har beräknats till 15-20 minuter. Brandmännen sökte därefter av det eldhärjade området i lägenheten dels okulärt, dels med en så kallad värmekamera. Värmekameran indikerade bland annat förhöjd temperatur bakom köksskåpen, vilket föranledde att brandmännen bröt upp skåpen och vidtog ytterligare släckningsåtgärder tills dess sjunkande temperaturer kunde konstateras. Brandmännen undersökte då också temperaturen i imkanalen (ventilationskanalen från köksfläkten) upp till det att kanalen krökte. Mätningar i kanalen visade på låga och sjunkande temperaturer. Brandmännen undersökte inte krypvinden där imkanalen mynnade ut i en samlingslåda. Lägenheten vädrades ut. I syfte att eventuell brandspridning skulle kunna upptäckas installerade brandmännen ett mobilt larm med tre rökdetektorer i lägenheten. Kl. 17.50 avslutades räddningsinsatsen.

Cirka åtta timmar senare, kl. 00.45 den 25 december 2008, fick brandförsvaret ett nytt larm om rökutveckling i fastigheten. En brand hade brutit ut på husets krypvind. Cirka 10-15 minuter efter brandförsvarets ankomst skedde en övertändning av hela vinden. Branden blev omfattande och hela fastigheten totalförstördes. Den inledande branden i kastrullen hade spridit sig upp i lägenhetens imkanal och vidare upp till vinden till en samlingslåda för imkanaler och sedan vidare till ett ventilationsrör för frånluftskanalen. Frånluftsventilationsröret var beklätt med isolering, som bland annat hade en brandskyddande funktion. I anslutningen mellan ventilationskanalen och samlingslådan fanns det en springa eller glipa där isolerande material saknades. Ventilationsröret hade därför direktkontakt med den sågspånsisolering, som husets krypvind isolerats med. Träspånet antändes, varvid en glödbrand uppstod. Denna blossade dock inte upp förrän ca åtta timmar senare, vilket föranledde den andra räddningsinsatsen.

Skadorna på själva fastigheten uppgick till omkring 100 miljoner kronor eller mer. Vissa lägenhetsinnehavare hade försäkring hos Folksam ömsesidig sakförsäkring (Folksam). Folksam utbetalade, i egenskap av försäkringsgivare, försäkringsersättning för uppkomna skador. I och med detta övertog Folksam försäkringstagarnas rätt att kräva ersättning från skadevållare.

Umeå kommun ansvarade för brandförsvaret.

Umeå tingsrätt

Folksam yrkade att tingsrätten skulle förplikta Umeå kommun att till Folksam betala 5 290 391 kronor jämte ränta.

Umeå kommun (kommunen) bestred Folksams yrkanden.

Folksam anförde, såvitt nu är av intresse, följande som grund för talan. Personal anställd i kommunens brandförsvar har genom fel eller försummelse i tjänsten eller vid myndighetsutövning den 24 december 2008 vållat de skadelidande sakskada. Kommunen ansvarar för brandförsvarets personal i egenskap av principal. Enligt skadeståndslagen 3 kap. 1 § första stycket 1 eller 3 kap. 2 § första stycket 1 är kommunen därmed skyldig att utge ersättning för skadorna. Kostnaden för åtgärdandet av skadorna uppgår till yrkat belopp. Brandförsvarets fel eller försummelse har bestått i att brandförsvaret inte vidtagit tillräckliga åtgärder och kontroller vid släcknings- och eftersläckningsarbetet och inte tillförsäkrat sig om att adekvat efterbevakning av branden kom till stånd. Brandförsvaret borde ha företagit en mer noggrann kontroll av att lägenhetsbranden inte spridit sig via ventilationen. En kontroll av vinden eller utplacering av bevakningsutrustning eller personal på vinden borde ha skett.

Kommunen anförde, i nu aktuell del, följande som grund för dess inställning. Brandförsvaret agerade inte vårdslöst i tjänsten eller vid myndighetsutövning i samband med släcknings- och eftersläckningsarbetet vid lägenhetsbranden. Det förelåg ett monterings-/konstruktions-/funktionsfel i ventilationskanalen vilket medförde att ventilationssystemet inte upprätthöll det föreskrivna brandtekniska skyddet. Denna brist var orsaken till att branden spred sig till krypvinden. Om ventilationskanalen hade varit intakt och upprätthållit föreskrivet brandskydd skulle den totalförstörande branden aldrig ha uppstått.

Folksam anförde även som grund att brandförsvaret var försumlig vid överlämning av ansvaret för efterbevakningen av brandplatsen till fastighetsägaren.

UTVECKLING AV GRUNDER

Folksam

Den inledande branden i kastrullen antände fett i imkanalen , vilket ledde till att branden spred sig upp till samlingslådan på krypvinden. Mineralullsisoleringen slöt inte helt tätt mot samlingslådan, vilket möjliggjorde att branden kunde komma i kontakt med träspånet och sprida sig vidare. Antändningen skedde inte på något annat ställe än vid ”glipan”. Det är dock inte klarlagt att den totalförstörande branden aldrig skulle ha uppstått för det fall att ventilationskanalen hade varit intakt. En brandspridning hade kunnat ske till något annat ställe på grund av den höga temperaturen, ca 600 grader Celsius, i imkanalen. Antändningstemperaturen i homogent trä är 400 grader Celsius. Fett antänder redan vid 250 grader Celsius.

Det är välkänt att träspån kan bilda glödbränder som gör att brand kan blossa upp på nytt efter det att en initial släckning skett. Risken för spridning via ventilation och fett i imkanaler är också väl känd. Brandförsvaret borde därför ha kontrollerat vinden för att förvissa sig om att ingen spridning dit hade skett. Möjlighet att ta sig in på vinden fanns dels genom en uppstigningslucka högst upp i trapphuset i nästa portuppgång, dels genom att man kunnat resa en maskinstege mot taket för att sedan gå ner genom en taklucka och krypa fram till den aktuella samlingslådan.

Fram till början av 1950-talet var det allmänt vanligt med träspån som värmeisolering i flerbostadshus. Eftersom isolering med sågspån var starkt geografiskt betingat går det inte att ange ett specifikt år, utan det var mer vanligt under 1950-60-talen i de norra delarna av landet. Detta innebär att förekomst av träspån som isolering är någonting man måste beakta. Det finns ytterligare 35 hus i Umeå med 400 lägenheter med exakt likadan konstruktion som det branddrabbade huset.

Hade man öppnat en taklucka skulle man ha uppmärksammat att det var brännbar isolering och då borde man agerat annorlunda. Det är ett grovt fel eller försummelse i tjänsten att utifrån de förutsättningar som förelåg inte kontrollera vinden. Genom att undersöka brandrester med värmekamera kan man endast mäta temperaturen på ytan och man kan inte känna av temperaturen i en glödbrand som isoleras av det omkringliggande träspånet.

Brandbilden talade för att en mer noggrann kontroll av spridning via ventilation borde ha genomförts. Detta hade kunnat ske genom att följa kanalen upp mot vinden.

Förekomsten av den aktuella glipan/otätheten i mineralullsisoleringen utgjorde inte ett monterings-, konstruktions- eller funktionsfel. Den aktuella konstruktionen är typgodkänd och förekommer i en mängd fastigheter. Konstruktionen uppfyller de tekniska brandkrav som gällde då huset byggdes. Brandisoleringen har monterats efter monteringsanvisningar som gällde vid installationen. Isoleringen har dock därefter, över ca 40 års tid, formförändrats. Konstruktionen är vanligt förekommande i hus av det aktuella slaget. Brandförsvarets felaktiga/försumliga agerande var en nödvändig betingelse för att skadan ska ha kunnat uppstå oavsett om ventilationskanalen hade varit intakt och upprätthållit föreskrivet brandskydd eller inte.

Brandklassning baseras på standardiserade provningsmetoder som givetvis aldrig på ett rättvisande sätt kan återspegla de oändliga antal situationer som kan uppstå i samband med verkliga bränder. Det är därför också av underordnad betydelse exakt hur länge en brand pågått. Brandförsvaret kan inte förutsättningslöst utgå ifrån att brandcellen är utförd enligt och uppfyller gällande regler och anvisningar för ingående byggnadsdelar. Bedömningen måste göras utifrån samtliga omständigheter och förhållanden som förelåg vid tidpunkten för räddningsinsatsen och som var iakttagbara. Brandklassningen utgör således endast en del av den mängd omständigheter som måste vägas in vid bedömningen av insatsen.

I det aktuella fallet var samtliga imkanaler rensade av sotaren med avslut den 15 december 2004 och ny rensning var beslutad att utföras i januari 2009. Syftet med kontrollen är inte att se till att systemet uppfyller brandskyddstekniska krav, utan att se till att ventilationssystemet säkerställer ett tillfredsställande inomhusklimat. Statens räddningsverks föreskrifter om rengöring (sotning) och brandskyddskontroll sedan år 2005 inte omfattar imkanaler i kök för enskilt bruk. Sistnämnda faktum måste kunna förutsättas vara känt för brandförsvarets personal och därmed en faktor för dem att ta i beaktande vid bedömningen om vilka åtgärder som är erforderliga vid ett släckningsarbete

Kommunen

Det är inte klarlagt att det var fett som brann i imkanalen, utan att det lika gärna kan ha varit heta brandgaser. Branden spred sig ut från ventilationssystemet via en glipa i den isolering som satt runt det aktuella ventilationsröret. Isoleringens syfte var att begränsa spridning av värme och brand och genom isoleringen upprätthöll ventilationsröret sitt byggnadstekniska brandskydd. Om isoleringen hade varit heltäckande, skulle den ha stått emot branden. Glipan gjorde att branden kunde sprida sig.

Förekomsten av den aktuella glipan eller springan i anslutning till samlingslådan utgjorde ett monterings-, konstruktions- eller funktionsfel. Ventilationssystemet upprätthöll därför inte det föreskrivna brandtekniska skyddet. Brandmännen behövde inte och kunde inte räkna med att glipan fanns där, utan hade att räkna med att brandskyddet var intakt och att spridningsrisk därmed inte förelåg.

Räddningsinsatsen som brandförsvaret genomförde vid lägenhetsbranden är att betrakta som mycket ordinär. Rökdykarledaren L.M. var den som gick in i lägenheten först. Efter att ha konstaterat att någon livräddningsåtgärd inte krävdes hämtade han en slang och släckte snabbt och utan komplikationer branden i lägenheten genom två snabba av- och påvridningar av brandslangen. Efter att branden släckts kontrollerade brandmännen det eldhärjade området okulärt. De noterade att det inte var en särskilt omfattande brand utan en ordinär köksbrand. De plockade bort brandskadat material, bröt upp vissa köksskåp och kände med händerna på brandhärjade området. Brandmännen använde även en värmekamera, vilken kan upptäcka brandspridning och undersökte dels temperaturen bakom köksskåpen, dels i imkanalen fram till dess att kanalen kröktes. Kameran visade efter vidtagna åtgärder på låga och sjunkande temperaturer, vilket indikerade att branden var släckt och att spridning inte förekom.

Som ett led i eftersläckningsarbetet ska brandmännen bedöma risken för brandspridning, vilket också gjordes. I den riskbedömning som gjordes av brandmännen på plats beaktades bl.a. brandens mindre omfattning, temperaturen, den korta brandtiden, resultaten från okulärbesiktningen, resultaten från kontroll med värmekamera och vad brandmännen kunde känna med händerna. Utifrån dessa omständigheter gjordes risk- bedömningen. Denna baserades helt på brandmännens genomgångna utbildning och praktiska erfarenhet. Den erfarenhet som byggts upp med tiden utgör en central grund för de riktlinjer och praxis som tillämpas inom olika kommuner och vilka kan skilja sig åt.

Brandförsvaret i Umeå hade varit med om liknande köksbränder innan 24 december 2008, men hade ingen tidigare erfarenhet av att antändning av överhettad matolja hade spridit sig via ventilationskanalen som skedde i det aktuella fallet. Att detta inte skett tidigare beror på att brandskyddet vid tidigare bränder har fungerat och upprätthållit föreskrivet brandskydd.

Enligt tillämplig praxis och rutin hade brandmännen att utgå från att byggnader och beståndsdelar är uppförda enligt gällande principer, följer aktuella regleringar och har förväntad funktion. Det fanns inte i det aktuella fallet någon indikation på brister. Den funktion som kan förväntas är att systemet ska tåla brand av aktuellt slag. Ansvaret för att fastigheten och dess ventilation upprätthåller av myndigheter föreskrivet brandskydd ligger hos fastighetsägaren.

Någon skyldighet att kontrollera kryputrymmen på vinden eller längre upp i ventilationskanalen för att söka efter brandhärdar fanns inte vid brand av den aktuella typen. Även om brandmännen hade gått upp på vinden är det mycket osäkert om de hade kunnat identifiera en brandspridning då ventilationskanalerna var täckta av sågspån. Även samlingslådorna var till stor del täckta av sågspån, bara översta delen var synlig. Det hade varit svårt att identifiera den aktuella samlingslådan och det hade sannolikt inte heller räckt med att bara titta på samlingslådan. Det är oklart vad en kontroll skulle ha omfattat.

Vid tidpunkten för branden fanns vissa rutiner som innebar att en larmväska med tre rökdetektorer rutinmässigt lämnades kvar vid brandplatser i syfte att upptäcka eventuell brandspridning. Skälet till att väskan lämnades kvar hade inte med riskbilden att göra. Det fanns inte heller rutiner eller praxis på att rökdetektorer skulle lämnas kvar på vinden eller i andra angränsande utrymmen vid bränder av förevarande slag.

Det är vidare mycket ovanligt att en byggnad av den här typen och åldern är isolerad med spån.

I Boverkets byggregler uppställs krav på att byggnader och konstruktioner av olika art upprätthåller en viss brandklass, El. Indelningen i olika brandklasser är direkt kopplad till hur lång tid det tar för en brand att sprida sig utanför en konstruktion eller en brandcell. Den aktuella ventilationskanalen skulle upprätthålla El 30, dvs. brandspridning till nästa brandcell skulle inte kunna ske förrän ventilationskanalen varit utsatt för brand under 30 minuters tid. Branden pågick högst 20 minuter och temperaturen var högst 600 grader, dvs. lägre än den temperatur om 950 grader som ligger till grund för klassningen. Mot bakgrund av detta fanns det god marginal för att brandskyddet skulle hålla. Definitionsmässigt rörde det sig därför om en mindre brand. För det fall att brandskyddet skulle ha varit intakt är det troligt att det skulle ha klarat en brand som varade längre än 30 minuter.

I enlighet med vad som anförts ovan var de förhållanden som orsakade den förödande branden inte något som brandmännen borde ha beaktat vid sin räddningsinsats. Inte heller andra omständigheter talar för att brandmännen hade en skyldighet att agera på annat sätt än vad de gjorde.

Tingsrätten (lagmannen Agneta Ögren, f.d. hovrättsrådet Gunnar Sjöblom och Tingsfiskalen Emma Önneby , referent) anförde i dom den 4 juni 2012 såvitt är av intresse bl.a. följande.

DOMSKÄL

Det är i målet ostridigt att branden har spridit sig via imkanalen upp till en samlingslåda på vinden och att det har funnits en glipa i mineralullsisoleringen intill samlingslådan vid anslutningen till frånluftsventilationsröret samt att branden har spridit sig vidare genom glipan. Parterna är vidare ense om att vårdslöshetsbedömningen ska göras med utgångspunkt i de omständigheter och förhållanden som förelåg vid tidpunkten för räddningsinsatsen och som brandmännen då kunde bedöma risken för skada utifrån.

Frågan i målet är om kommunens brandförsvar har gjort sig skyldiga till fel eller försummelse i tjänsten i samband med den första räddningsinsatsen på Geografigränd. Tingsrätten ska pröva om kommunens brandförsvar har gjort sig skyldigt till fel eller försummelse i tjänsten alternativt vid myndighetsutövning vid släcknings- och eftersläckningsarbete.

Utgångspunkter för bedömningen

Skadeståndslagen

Enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen ska den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Det finns en motsvarande bestämmelse för kommuner beträffande skada vållad vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar i 2 § samma kapitel. Regeln i 1 § blir tillämplig också vid statlig och kommunal verksamhet, om inte skadan vållats vid myndighetsutövning. Tingsrätten bedömer att det i första hand är principalansvaret i 1 § som blir aktuellt i förevarande fall.

Vållande i skadeståndslagens mening är ett gemensamt uttryck för handlande eller underlåtenhet som kan föranleda skadeståndsansvar enligt lagen (se Bengtsson m.fl. , Skadeståndslagen, en kommentar (27 juni 2012, Zeteo), kommentaren till 2 kap. 1 §). Det är fråga om ett handlande som objektivt sett avviker från det riktiga, även om skadegöraren subjektivt sett har handlat ursäktligt. Rent subjektivt krävs dock, som konstaterats, för ansvar enligt 3 kap. 1 § att det har varit fråga om fel eller försummelse från arbetstagarens sida.

Liksom i övrigt i skadeståndslagen ligger bevisbördan för vållande enligt huvudregeln på den skadelidande, i detta fall Folksam. Det är Folksam som har att bevisa att fel eller försummelse har förekommit från någon arbetstagares sida. Det kan dock konstateras att vållandet är sammansatt av många faktorer och att beviskravet för dem kan växla.

Culpabedömning

Den grundläggande frågan vid culpabedömning är om den påstått oaktsamme borde ha handlat på annat sätt. Vid denna bedömning kan ett stort antal omständigheter beaktas. I många fall sker culpabedömningen i anslutning till specificerade normer som återfinns i någon författning eller i föreskrifter utfärdade av myndigheter, jfr t.ex. trafiklagstiftningen. Även prejudikat och sedvana kan ligga till grund för bedömningen. Fall där sedvanan tillmäts betydelse för avgörande av hur högt kravet på aktsamhet ska ställas är dock förhållandevis sällsynta. Från områden där en fast praxis kan utbilda sig som t.ex. sjukvård och industriellt arbete, finner man dock exempel på detta. Om inte författningar och andra föreskrifter, prejudikat eller sedvana ger tillräcklig ledning måste domstolen göra en fri bedömning av kraven på handlandet. (Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, åttonde upplagan 2010, sid. 128 ff.).

Den s.k. fria culpabedömningen bygger egentligen på fyra faktorer: risken för skada, den sannolika skadans storlek, möjligheterna att förekomma skadan och den handlandes möjlighet att inse risken för skada. Man gör en helhetsbedömning och väger de olika omständigheterna mot varandra och avgör sedan om dessa omständigheter krävde ett annat handlande än det som förekommit (sid. 134, a.a.).

Vilken typ av culpabedömning blir aktuell?

Folksam har påstått att det inte finns tillräcklig vägledning i lag och föreskrifter, praxis, sedvänja och förhållningssätt vad avser frågan om brandförsvaret borde handlat på ett annat sätt vid den initiala branden och att tingsrätten därför måste gå in och göra en s.k. fri culpabedömning. Kommunen har å sin sida anfört att det inte blir aktuellt för tingsrätten att göra en fri culpabedömning då det går att visa, vilket kommunen har gjort, en referenspunkt för hur brandmännen skulle agerat.

Tingsrätten konstaterar att den lag som framförallt reglerar räddningstjänstens skyldigheter i ett fall som det aktuella är lag (2003:778) om skydd mot olyckor. Lagen uppställer generella riktlinjer bl.a. avseende hur länge en räddningsinsats ska pågå, men ger ingen konkret ledning för hur brandförsvaret ska agera under släckning och eftersläckning av en brand. Tingsrätten har inte heller i några andra författningar eller förordningar funnit några bestämmelser som ger det stöd som behövs för att kunna göra en culpabedömning. Tingsrätten har vidare inte kunnat finna någon specifik rättspraxis, prejudikat, som ger ledning för hur brandförsvaret skulle ha agerat i den aktuella situationen.

Fall där sedvanan tillmäts betydelse är som konstaterats jämförelsevis ovanliga. Vad avser sedvana avseende brandförsvarets agerande i ett dylikt fall har det, genom de sakkunnigutlåtanden som avgetts samt de förhör som hållits med de i målet åberopade vittnena inte framkommit någon homogen praxis på området. Tingsrätten finner mot bakgrund härav att det inte finns tillräcklig ledning heller i sedvana för att kunna göra en bedömning av brandförsvarets agerande.

Tingsrätten finner sammanfattningsvis att vare sig författningar, föreskrifter, prejudikat eller sedvana ger tillräcklig ledning, varför tingsrätten måste göra en fri culpabedömning av kraven på handlandet.

Har brandförsvaret gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid släcknings- och eftersläckningsarbete?

Risken för skada

Enligt förarbetena till lag (2003:778) om skydd mot olyckor kan en räddningsinsats avslutas när riskerna för ytterligare skada inte kan motverkas genom ytterligare räddningsåtgärder eller när risken för ytterligare skada är så obetydlig att det inte är motiverat att fortsätta räddningsarbetet (prop. 2002/03:119 s. 110 f. med hänvisning till prop. 1985/86:170 s. 91).

I målet hörda vittnen är i huvudsak ense om att det är välkänt att brand kan spridas via fett i imkanaler . Det är vidare ostridigt att lägenhetsbranden spred sig genom imkanalen upp till vinden, däremot anser kommunen att det inte är klarlagt att det är fett som har brunnit, utan att det lika gärna kan ha varit heta brandgaser. Brandingenjören C.B., som är den som har upprättat spridningsutlåtandet och som har varit på brandplatsen i efterhand, har uppgett att de vid undersökningen efter branden inte hittade något fett i någon kanal och att han inte kan säga om fett har brunnit. Han har vidare uppgett att han inte tror att fettbranden är den stora branden utan att det mer är brandgaserna som sugits ut i imkanalen som har brunnit. Av spridningsutlåtandet framgår att han anser att brandspridning möjliggjordes av flera samverkande faktorer, däribland varma brandgaser och lågor som ventilerades ut via ventilationssystemet. Hur fläktsystemet fungerar är inget som C.B. anser att brandmännen har att ta ställning till vid räddningsinsatser eftersom de saknar utbildning för detta. Brandingenjören S-E. L.har också varit på brandplatsen och hans uppfattning är att branden har spridit sig i imkanalen genom att fettet har börjat brinna, vilket även brandingenjören M.L. anser är troligt. Varken P.A. eller brandingenjören J.G. har varit på brandplatsen utan har vid sina bedömningar tagit del av det skriftliga utredningsmaterial som har funnits i form av bl.a. förundersökningsprotokoll och spridningsutlåtande. I såväl P.A:s som J.G:s utlåtande uttrycks brandspridningen så att ”värmespridning” har skett via imkanalen till samlingslådan på taket. P.A. har vid huvudförhandlingen på direkt fråga uppgett att han tror att det är fettet som har brunnit vid den aktuella branden eftersom branden fått ett sådant häftigt förlopp. Tingsrätten anser mot bakgrund av de olika uppfattningar som redogjorts för att det inte är utrett om det är fett som har brunnit i kanalen eller om det har varit via heta brandgaser som branden spridit sig eller möjligen en kombination härav. Det som är visat är att träspånen har antänts genom värme, men det är oklart exakt hur värmen har uppstått.

Vad gäller själva räddningsinsatsen har rökdykarledaren L.M. berättat att lågorna hade klättrat från spisen och att han släckte branden med två ”duschar” från brandslangen. Han ansåg att det var fråga om en ”normal” köksbrand och att det inte var någon skillnad i brandbilden jämfört med de tidigare köksbränder han varit med om att släcka. Han och brandmannen P.G. har berättat att de, efter det att branden var släckt, tillsammans med brandmannen L.K., kontrollerade värmen i köket. Skåpet ovanför spisen var nedbrunnet. De bröt bort brännbart material. P.G. hade med sig en värmekamera och de upptäckte med hjälp av kameran att det var förhöjda temperaturer mot taket varför de tog bort skåpluckor och tömde skåpen på porslin. Under tiden gjorde P.G. temperaturkontroller och efter det att porslinet avlägsnats började temperaturen i skåpet att gå ned. I och med den konstruktion som fanns i lägenheten med betong bakom spisen och mot taket ansåg de att det inte förelåg någon större spridningsrisk och P.G. fick inte heller någon högre värmeindikation med kameran. De kontrollerade även kring imkanalen och i ingången till röret till imkanalen med värmekameran och fick en temperatur om 80 grader där, men ingen indikation på fortsatt brand. De mätte fram till kröken på röret då det inte är möjligt att mäta runt vinklar med värmekameran. De gjorde inte någon närmare okulär besiktning av imkanalen . Plastslangen mellan fläkten och ventilationsröret hade brunnit av, vilket är en slags säkerhet för att branden inte ska sprida sig vidare. Det kan konstateras att även om bl.a. P.A. har invänt att en värmekamera bara mäter temperaturen på ytan är det ingen av de personer som har hörts i målet som har ifrågasatt att värmekameran kan vara ett bra hjälpmedel i eftersläckningsarbetet om den används på rätt sätt. Tingsrätten menar att det inte finns något som talar för att värmekameran här har använts på ett felaktigt sätt utan man har använt den som ett hjälpmedel samtidigt som man även har gjort andra insatser som att avlägsna brännbart material.

Den totala tiden från det att den första branden startade till dess att den släcktes har i utredningen beräknats till 15-20 minuter, vilket har bekräftats som en rimlig tid av flertalet av de i målet hörda. Den aktuella ventilationskanalen hade en brandklassning motsvarande den nutida klassningen El 30, vilket alltså innebär att det normalt ska dröja 30 minuter innan branden sprider sig till intilliggande brandcell, även om andra faktorer kan inverka härpå (vilket bl.a. framgår av sakkunnige docenten S.S:s utlåtande).

Samtliga i målet hörda brandmän som deltog i räddningsinsatsen har uppgett att de ansåg att det var fråga om en ordinär spisbrand utifrån den brandbild de såg och de iakttagelser som de gjorde på plats. C. B. har i spridningsutlåtandet uppgett att han vid sin undersökning kommit fram till att det var en relativt kraftig brand som utvecklats bakom kryddskåpet, vilket bl.a. möjliggjordes av att tillgången på syre varit god p.g.a. ventilationssystemet. Han har även uppgett att hans uppfattning är att varken brandmän eller brandbefäl har samma utbildning som han har vad avser tolkning av brandbilder.

L.M. har uppgett att han uppskattningsvis har varit med och släckt en spisbrand i månaden under sina 15 år som brandman, vilket innebär ca 150 spisbränder. P.G. har uppskattat att han har deltagit i släckning av minst 20 spisbränder. Räddningsledare K.A., som var den som tog beslutet om att avsluta räddningsinsatsen, säger sig ha deltagit i släckning av minst 60 liknande spisbränder under 30 år, varav kanske 30 orsakats av att matolja antänts. Ingen av dessa tre och inte heller kommunens brandchef, L.T., eller brandingenjörerna M.L. eller C.B. har tidigare varit med om att eld eller brand har spridit sig via ventilationssystemet upp till vinden. C.B. har även uppgett att han inte har kännedom om att någon annan brand än denna spridit sig via ventilationen som brand, däremot har rökspridning förekommit vid några tillfällen. S.S. har uppgett att det enligt hans åsikt är ganska ovanligt eller väldigt ovanligt att spisbränder resulterar i spridning i ventilationssystemet och ut från systemet. Han känner själv inte till något fall utöver det aktuella. J.G. har uppgett att det är väldigt ovanligt att bränder sprider sig från en ventilationskanal till en intilliggande brandcell samt att man inom konsultbranschen idag pratar om att man kanske har ett för högt brandskydd vad avser ventilation i förhållande till spridningsrisken. Brandmännen har på fråga om de har hört att kollegor haft liknande erfarenheter svarat att de inte hört talas om någon annan brandkår som har varit med om en liknande brandspridning. S-E. L. är egentligen den ende som sagt att det är vanligt med brandspridning via ventilationskanal. Han har uppgett att han har varit med om ett antal bränder som har spridit sig till isoleringen på vinden, både genom gnistbildning och genom bränder i kök och i imkanaler som går från kök.

Parterna har sagt sig vara ense om att vårdslöshetsbedömningen ska göras med utgångspunkt i de omständigheter och förhållanden som förelåg vid tidpunkten för räddningsinsatsen och som brandmännen då kunde bedöma risken för skada utifrån. Det är därmed i huvudsak utifrån de iakttagelser som brandmännen gjort som tingsrätten ska göra sin bedömning. Brandmännen har bl.a. mätt temperaturen i lägenheten, även i imkanalen fram till kröken, vilket har visat på sjunkande värden. Brandbilden har enligt deras uppfattning inte skilt sig från brandbilder vid tidigare köksbränder, vilka samtliga har stor erfarenhet av. Tingsrätten finner vid en samlad bedömning av vad som anförts, särskilt mot bakgrund av det stora antalet liknande bränder där motsvarande åtgärder vidtagits men någon spridning inte skett, att risken för skada får anses ha varit relativt liten.

Sannolika skadans storlek

Att det vid en lägenhetsbrand sannolikt skulle bli fråga om en allvarlig skada om branden spred sig är ganska uppenbart då det har varit fråga om ett flerfamiljshus med många lägenheter. Inga människor blev skadade i den senare branden, men de materiella skadorna har beräknats till drygt 100 miljoner kr. Tingsrätten anser att det är visat att det fanns risk för omfattande skador på såväl människor som egendom.

Möjligheter att förekomma skadan

De i målet hörda vittnena och sakkunniga vittnena som har fått frågor om kontroll av vinden har varit eniga om att det hade varit relativt lätt, i vart fall möjligt, att kontrollera vinden. Det har framkommit att det dels fanns uppstigningsluckor i trapphusen att använda, dels luckor på taket som brandförsvaret hade kunnat använda om stegbilen rests. Ingen anser att det hade tagit särskilt långt tid, enligt P.A. uppskattningsvis kanske 30 minuter, att utföra dessa åtgärder och det hade inte medfört några stora kostnader. Såväl S-E.L. som P.A. menar att även om man vid kontroll av vinden inte hade kunnat lokalisera den aktuella samlingslådan eller upptäckt någon brand i första läget hade man upptäckt brännbar isolering i form av träspån på vinden och då agerat annorlunda och undersökt noggrannare, alternativt sett till att efterbevaka på ett annat sätt, vilket inte har motsagts av flertalet av de övriga som hörts i målet. K.A. har dock uppgett att han inte kan svara på om det hade påverkat hans beslut att avsluta räddningsinsatsen om han hade vetat att det fanns spånisolering på vinden.

Brandförsvaret i Umeå har vidare en larmväska, vilken lämnades kvar i lägenheten vid den aktuella branden, och som är kopplad direkt till räddningstjänsten. Inget annat är visat än att det hade varit enkelt att placera larmväskan på vinden istället, alternativt att ordna med någon som hade regelbunden tillsyn över vinden. Tingsrätten finner vid en samlad bedömning av den utredning som lagts fram i den delen att de åtgärder som redogjorts för ovan, mest troligt skulle ha lett till att brand nummer två, även om den inte helt hade kunnat undvikas, i vart fall skulle ha kunnat begränsas avsevärt och därigenom skulle även skadan ha begränsats. Folksam får härigenom anses ha styrkt att det hade varit relativt lätt för brandförsvaret att förekomma skadan och att det inte hade varit förenat med särskilt stora kostnader.

Den handlandes möjligheter att inse risken för skada

Folksam påstår att det fanns stora möjligheter för brandförsvaret att inse risken för skada vid den första utryckningen samt att brandförsvaret borde ha företagit en mer noggrann kontroll av att lägenhetsbranden inte spridit sig via ventilationen. Vidare borde en kontroll av vinden eller utplacering av bevakningsutrustning eller personal på vinden ha skett. Kommunen anser att glipan var ett monterings-, konstruktions- eller funktionsfel vilket inte har varit möjligt för brandförsvaret att förutse och att det därför också har varit omöjligt att förutse brandspridning samt inse risken för uppkomst av skada. Kommunen tillbakavisar vidare att det ålåg brandförsvaret att söka efter brandhärdar på vinden eller längre upp i ventilationskanalen.

Av ventilationsteknikern T.F:s utlåtande samt förhöret med honom framkommer att isoleringen runt ventilationsröret har monterats i enlighet med de regler som fanns när huset projekterades och byggdes, SBN67. T.F. anser att det i monteringsanvisningen inte fanns några krav på att isoleringen skulle fästas i andra delar i systemet, däremot skulle den ”sys ihop” i skarvar. Den glipa som har uppstått menar han kan ha berott på vibrationer i systemet. Även S-E. L. och P.A. har uppgett att det kan bildas springor med tiden på grund av bl.a. vibrationer i ventilationssystemet, vilket de anser inte innebär att systemet är behäftat med fel. Det har, enligt vad tingsrätten erfar , inte ifrågasatts att föreskrivna kontroller av imkanalerna har skett. I spridningsutlåtandet samt polisens förundersökningsprotokoll anges att kanalisoleringen inte slöt helt tätt mot samlingslådan, vilket kommunen har åberopat till styrkande av att ventilationssystemet varit behäftat med ett fel. I den delen har kommunen även åberopat bilder på brister i isoleringen vid samlingslådor i grannhusen.

Tingsrätten finner att det som utredningen har visat vad avser glipan i isoleringen egentligen endast är att branden har spridit sig genom glipan, vilket parterna redan är ense om. C.B. har anfört att han inte tror att branden hade spridit sig om glipan inte hade funnits. S-E. L. har uppgett att det är hypotetiskt om spridning skett eller ej om glipan inte funnits och att det räcker med ett eller ett par sågspån mot plåten så antänds det. Såvitt tingsrätten kan konstatera är det inte någon av de i målet hörda som har kunnat säkert uttala sig om huruvida branden skulle ha spridit sig vidare om inte glipan hade funnits och det finns inte heller någon övrig utredning utifrån vilken det går att säkert fastställa detta. Därmed kan det inte heller anses utrett huruvida branden skulle ha kunnat sprida sig på något annat ställe än vid glipan eller ej. Det är konstaterat att glipan inte var många millimeter och att isoleringen nästan låg emot samlingslådan. Mot bakgrund av husets ålder, då det inte framkommit att konstruktionen på något sätt avvikit från dåtida normer och då det är fullt möjligt att någon liten springa kan ha uppkommit över tid p.g.a. vibrationer eller liknande, är det inte heller visat att glipan har utgjort något fel.

Att det är välkänt att det kan bildas glödbränder i träspån är en uppfattning som delas av samtliga i målet hörda. Det har däremot uttryckts olika uppfattningar om förekomsten av träspån som isolering i flerfamiljshus byggda 1969. S-E.L. och P.A. menar att man inte kan utgå från att flerfamiljshus byggda år 1969 inte är isolerade med träspån, vilket även bekräftas av T.F., L.M., L.T. och S.S. K.A. och P.G. anser att det är vanligt med träspånsisolering i äldre hus, men inte i betonghyreshus. C.B. har uppgett att man från brandförsvarets sida blev överraskade av att det fanns träspån som isolering eftersom man inte hade väntat sig det i en byggnad i Umeå från den tiden. Sammanfattningsvis förefaller det som att majoriteten av de i målet hörda anser att det är mindre vanligt med träspån som isolering i ett hus som är 40 år gammalt, men att det inte helt går att utesluta. Att träspån eventuellt kunde förekomma som värmeisolering på vinden var alltså något som brandförsvaret inte helt kunde utesluta vid sin riskbedömning.

S.S. har i sitt utlåtande bl.a. redogjort för byggnadstekniskt brandskydd, vilket är ett visst inbyggt skydd mot brand i byggnader, och hur ett sådant fungerar. Detta brandskydd bygger på att branden ska kunna begränsas till en brandcell, som är en begränsad del av en byggnad. Brandcellen har en viss brandklass. Av utlåtandet framkommer bl.a. att S.S. menar att de räddningsåtgärder brandförsvaret utför rimligtvis måste baseras på att byggnader och anläggningar är uppförda efter gängse principer, följer aktuella regleringar och har förväntad funktion, om omständigheterna inte tyder på något annat. Han har vid huvudförhandlingen uppgett att ett lägenhetshus i betong generellt sett har ett mycket gott brandskydd, även om det är 40 år gammalt. Den aktuella ventilationskanalen hade, som konstaterats ovan, en brandklassning motsvarande den nutida klassningen El 30, vilket alltså innebär att det normalt ska dröja 30 minuter innan branden sprider sig till intilliggande brandcell. Även om man inte har någon garanti för att så är fallet är det ändå en riktlinje. Flertalet av de som hörts i målet är eniga om att det är rimligt att anta att branden pågick i max 15-20 minuter, vilket stämmer med den brandbild som kunnat iakttas på plats. K.A. har uppgett att han visste att det aktuella ventilationssystemet hade brandklass El 30, vilket innebär att detta är något han bör ha beaktat som en del i sitt underlag för beslutet om att avsluta räddningsinsatsen. Det har i målet inte framkommit något som tyder på att brandmännen inte skulle kunna utgå från brandklassningen som en faktor vilken talade för att spridning faktiskt inte hade skett. Mot bakgrund av den iakttagbara brandbilden på plats och den uppskattade tid som branden pågick finner tingsrätten att brandklassningen var en faktor som talade mot risken för brandspridning och därmed även mot brandmännens möjligheter att inse risken för skada.

Vid en bedömning av vilka möjligheter brandmännen hade att inse risken för skada är det av avgörande betydelse vilken utbildning och erfarenhet som de hade. Vidare är det av betydelse om det, vid tillfället för branden, fanns nationell praxis eller rutiner för brandförsvaret samt om det fanns praxis eller rutiner man hade att följa vid Umeå brandförsvar vid denna typ av bränder.

De sakkunniga vittnena S-E.L., P.A., J.G. och S.S. har ingen direkt koppling till någon av parterna. Tingsrätten väljer därför att börja med att redogöra för vad dessa har för synpunkter på om det fanns eller finns någon uttalad praxis för hur brandförsvaret ska handla i en situation som den aktuella. Såväl P.A. som S-E.L. anser att man alltid måste kontrollera på andra sidan brandcellsgränsen om en brand har spridit sig. Av P.A:s utlåtande framgår bl.a. att han menar att det följer av praxis och vedertagen sedvänja att kontrollera en vind vid de förutsättningar som rådde vid denna brand och att inte göra detta är ett mycket stort misstag som han anser är att betrakta som ett grovt fel eller försummelse i tjänsten. Han är förvånad över att räddningsledaren K.A. mot bakgrund av dennes utbildning och erfarenhet inte beslöt att kontrollera vinden. Dessa ståndpunkter har inte delats till fullo av J.G. och S.S., vilken även tjänstgör som deltidsbrandman. Av S.S. utlåtande framgår bl.a. att han anser att det normalt inte är rimligt att kommunens organisation för räddningstjänst ska söka igenom samtliga utrymmen i en fastighet med syfte att identifiera eventuell brandspridning, om det inte finns något som indikerar att brandspridning skett. På fråga om vad som kan utgöra indikationer har han vid huvudförhandlingen uppgett att man får förlita sig på sina sinnen och känna med händerna, lukta och titta; om det då inte är något som är konstigt och det inte känns varmt finns det inte anledning att undersöka detta närmare. S.S. har vidare uppgett att det inte finns någon praxis att alltid undersöka intilliggande brandcell utan att det bygger på en rimlighetsbedömning. Denna uppfattning delas även av J.G. som menar att om man ska undersöka intilliggande brandcell eller ej beror på hur kraftig branden har varit och vilken spridningsrisk som finns. Han tror att det kan variera i riket hur man gör beroende på den erfarenhet man har och vilka ”smällar” man fått som räddningsledare. När han själv arbetade som räddningsledare tillämpade han inte någon generell praxis att undersöka vinden vid liknande typ av brand. Han anser att vid den aktuella branden har man inte behövt göra mer än vad som gjorts.

Det har framgått, bl.a. av utryckningsrapporten att de brandmän som var på plats hade lång erfarenhet, minst 11 år, av arbete inom brandförsvaret. Alla har genomgått sedvanlig brandmansutbildning och L.M. och K.A. har även genomgått brandförmans- och brandmästarutbildning. Det har även framgått att det finns viss utbildning avseende spridningsrisk och tolkning av brandbilder, men enligt L.T. är det högst ovanligt att insatsledare går sådan utbildning.

En viktig del i brandmännens uppdrag på plats är att utifrån brandbilden bedöma risken för spridning. Samtliga anställda inom kommunens brandförsvar har samstämmigt uppgett att det inte fanns någon praxis inom Umeå brandförsvar om att kontrollera vinden vid bränder som den aktuella. L.T. har uppgett att brandförsvaret har standardrutiner som säger att man ska agera på visst sätt vid en brand men att man utifrån aktuellt fall får bedöma från gång till annan vad dessa är. Bedömningen av risken för brandspridning baseras på hur man uppfattar situationen; utifrån hur man sett och uppfattat läget. C.B. har uppgett att det inte finns någon skriftlig praxis vid Umeå brandförsvar om att kontrollera vinden efter en spisbrand. I detta fall bedömde man att ingen risk förelåg och gjorde därför inte heller någon kontroll. Han anser inte att brandmännen har agerat i strid med praxis utifrån de förutsättningar och den utbildning de har haft. K.A. har uppgett att han fram till den aktuella branden aldrig, under sina 30 år vid brandkåren, har följt ventilationsröret till nästa brandcell. Till följd av branden är han dock ”sjukligt försiktig” numera. Han menar att detta är något som också diskuterats när de varit ute vid andra brandkårer, att det hade kunnat drabba vem som helst eftersom den rutinen helt enkelt inte finns. Han har på fråga uppgett att han är instruktör i ”heta arbeten” och de regler man lär ut inom ramen för detta är att kontroll ska göras av angränsande utrymmen vid behov. L.M. har uppgett att de inte brukar gå upp på vinden vid denna typ av brand, bl.a. beroende på att de litar på den brandtekniska konstruktionen, på att denna ska hålla. P.G. har uppgett att det inte fanns någon rutin om att gå upp på vinden vid en köksbrand av mindre omfattning när byggnaden hade en stomme med betongvägg och betongtak. De har inte heller som rutin att i en sådan byggnad leta efter andra genomföringar som t.ex. hål i betongen. Han har tidigare arbetat i Stockholm och inte heller där hade man som rutin att alltid gå upp på vinden.

Mot bakgrund av vad S.S. och J.G. har uppgett förefaller det inte heller i de kårer som de har erfarenhet av att finnas någon sådan praxis utan man utgår i sin riskbedömning hela tiden från omständigheterna i det specifika fallet. Inte heller förefaller det vara något man lär ut inom ramen för de utbildningar S.S. håller i. S-E. L. och P.A. säger sig grunda sina ställningstagande på den erfarenhet och den utbildning de har. De har båda brandingenjörsutbildning och arbetar som konsulter bl.a. med att utreda bränder, vilket innebär att de har en mer omfattande utbildning än en ordinarie brandman eller räddningsledare normalt har. Det kan konstateras att J.G., som har en liknande bakgrund och utbildning, har gjort en annan bedömning om vilka åtgärder som man kunde kräva från brandförsvarets sida.

I det aktuella fallet har risken för spridning bedömts som relativt liten och brandmännen har utifrån detta inte funnit behov av att kontrollera intilliggande utrymmen. Tingsrätten finner att det genom de olika ståndpunkter som framlagts genom vittnesmålen är klarlagt att det inte finns någon nationell praxis avseende skyldighet att kontrollera intilliggande brandcell. Vidare är genom de berättelser som har lämnats av dels brandmännen, dels brandchef och brandingenjörer vid Umeå brandförsvar utrett att det inte fanns någon generell praxis vid Umeå brandförsvar att kontrollera intilliggande brandcell, annat än om det bedömdes finnas behov av det, dvs. om man fått någon indikation på spridningsrisk. Att de utbildade brandingenjörerna M.L. och C.B. i den fördjupade olycksundersökningen, där syftet i huvudsak är att utvärdera och försöka lära inför framtiden, har funnit att det hade varit bra om vinden kontrollerats, är det inget som i efterhand ska läggas brandmännen till last. Det är inte visat att brandmännen utifrån den utbildning och erfarenhet de hade vid tiden för branden hade möjlighet och anledning att tolka brandbilden på annat sätt än som gjorts.

Som konstaterats ovan har tingsrätten funnit att den aktuella glipan inte är att anse som fel och att brandmännen inte helt kunde utesluta förekomsten av träspån på vinden, vilket i någon mån talar för att brandmännen borde haft vissa möjligheter att inse risken för skada. Tingsrätten finner trots detta, mot bakgrund av ventilationssystemets brandklassning, brandmännens erfarenhet och utbildning och förmåga att tolka befintlig brandbild samt avsaknaden av praxis och riktlinjer på såväl nationell som lokal nivå, vid en samlad bedömning att brandmännen inte hade möjligheter att inse risken för den omfattande skada som faktiskt uppstått.

Sammanfattande bedömning

Tingsrätten kan, med beaktande av risken för skada, den sannolika skadans storlek, de möjligheter som fanns att förekomma skadan samt möjligheterna att inse risken för skada, och mot bakgrund av den utredning som lagts fram i målet, inte finna att Folksam har styrkt att brandförsvarets insats vid släcknings- och eftersläckningsarbete har varit försumlig på ett sådant sätt att det föreligger skadeståndsskyldighet för kommunen.

DOMSLUT

Tingsrätten, som även prövade om brandförsvaret agerade försumligt vid överlämning av ansvar för efterbevakning till fastighetsägare, ogillade käromålet.

Hovrätten för Övre Norrland

Folksam överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla käromålet.

Kommunen motsatte sig ändring.

Folksam begränsade grunderna för sin talan i förhållande till vad man anförde vid tingsrätten genom att frånfalla åberopandet av att brandförsvarets personal vållade de aktuella skadorna genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning liksom åberopandet av att personalens agerande i samband med bevakningsöverlämnandet varit försumlig.

Beträffande den i hovrätten åberopade grunden utvecklade Folksam sin talan på samma sätt som vid tingsrätten. I fråga om den av Folksam i hovrätten åberopade grunden anförde kommunen samma invändningar som vid tingsrätten.

Hovrätten höll tilläggsförhör med S.S., S-L. E. och P.A.

Hovrätten (hovrättspresidenten Margareta Bergström, hovrättsrådet Tom Madell , adjungerade ledamoten, justitiesekreteraren Mattias Nordell och tf. hovrättsassessorn Christian Stamblewski , referent) anförde i dom den 3 oktober 2013 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Grunder

Folksam har i hovrätten som grund för talan sammanfattningsvis anfört följande. Umeå brandförsvars personal vållade den 24 december 2008, genom fel eller försummelse i tjänsten, dem som vid tillfället bodde på Geografigränd 2 i Umeå och hade hemförsäkring hos Folksam, sakskada uppgående 5 290 391 kr jämte ränta. Personalens fel eller försummelse bestod i att den inte vidtog tillräckliga kontroller vid släcknings- och eftersläckningsarbetet efter den initiala köksbranden. Kommunen ansvarar för brandförsvarets personal i egenskap av principal. Som de skadelidandes försäkringsgivare har Folksam till dessa utbetalat försäkringsersättning med belopp som sammanlagt motsvarar det yrkade. I och med utbetalningen av försäkringsersättningarna har Folksam övertagit de skadelidandes rätt att kräva skadestånd från kommunen.

Utgångspunkten för hovrättens bedömning

Eftersom parterna numera endast är oense i fråga om brandlagets eventuella oaktsamhet, ska hovrätten pröva om brandförsvarets personal var oaktsam genom att inte efter köksbranden vidta sådan åtgärd som hade avvärjt vindsbranden.

Vilken åtgärd hade kunnat hindra vindsbranden?

Folksam har påstått att den rätta åtgärden för att hindra vindsbranden hade varit att kontrollera vinden, eftersom brandförsvarets personal då hade upptäckt att det fanns lättantändlig isolering i form av sågspån på vinden. Om brandförsvarets personal hade insett att det fanns sågspån på vinden, skulle personalen, enligt Folksam, ha agerat annorlunda än vad den gjorde. Med vetskap om sågspån på vinden hade brandmännen kunnat avvärja vindsbranden genom att placera en vakt eller brandvarnare på vinden. Alternativt hade de kunnat lämpa bort glödande träspån innan de avslutade insatsen med anledning av köksbranden.

Kommunen har mot Folksams resonemang invänt att brandförsvarets personal inte hade kunnat hitta de glödande träspånen även om man hade kontrollerat vinden.

Av utredningen i målet står det klart att brandförsvarets personal hade kunnat upptäcka sågspånisoleringen, om den hade berett sig tillträde till vinden t.ex. genom någon befintlig taklucka och därifrån gjort en okulär besiktning.

Samtliga hörda personer har beskrivit att sågspånsisolering utgör en allvarlig riskfaktor ur brandsäkerhetssynpunkt. P.A., S-E. L., C.B. och J.G. har berättat att detta faktum är allmänt känt. Det får därför anses utrett att brandmän i allmänhet känner till riskerna med sågspånsisolering. Med beaktande av detta, samt att branden rasade på en plats i köket där det var synligt att det fanns en möjlighet för branden att sprida sig genom den brandcell som köket utgjorde till den cell som vinden utgjorde, kan hovrätten utgå från brandförsvarets personal hade vidtagit verksamma åtgärder mot spridning av köksbranden till vinden om någon av brandförsvarets personal hade upptäckt sågspånet som låg an mot ventilationssystemet. Detta gäller oavsett att den ansvarige räddningsledaren, K.A., själv har uppgett att han är osäker på om han hade agerat annorlunda även om han hade känt till att det fanns sågspånsisolering på vinden.

Genom P.A:s och S-E.L:s uppgifter är det utrett att brandmännen hade kunnat avvärja vindsbranden i ett tidigt skede om de bara hade fått kännedom om att det glödde i träspånsisoleringen, vilket de skulle ha fått om de t.ex. hade placerat vakt eller brandvarnare på vinden.

Folksam får härigenom anses ha visat att en åtgärd brandförsvarets personal kunde ha vidtagit för att förhindra vindsbranden var att gå upp på vinden för att kontrollera om det fanns brandfarlig isolering där uppe.

Var brandförsvarets personal oaktsam när den inte kontrollerade vinden?

Som tingsrätten har funnit - och som kommunen och de i målet hörda sakkunniga har påstått - saknas det specificerade handlingsnormer i t.ex. lagstiftning, praxis eller sedvana som anger hur brandmän ska gå tillväga när de släcker och eftersläcker en brand. Tvärtom har de i målet hörda beskrivit att varje brand utgör en unik situation och att det därför alltid krävs en individualiserad och situationsbaserad bedömning från brandmän när de utför en insats. S.S. har till och med uppgett att det är direkt skadligt att uppställa generella handlingsnormer för en släckningsinsats, eftersom brandmännen då riskerar att bli alltför bundna av normerna och att de på grund av detta tappar förmågan att agera mot oförutsedda händelser.

Det existerar således ingen uttrycklig handlingsnorm av något slag som skulle förplikta brandlaget att i den aktuella situationen kontrollera vinden för att se om det fanns brandfarlig isolering där. I avsaknad av en sådan norm måste hovrätten göra en fri bedömning av kraven på brandlagets handlande. Som även parterna i sin argumentation har utgått från ska bedömningen göras i enlighet med de grundläggande principer som tingsrätten har redogjort för och som Högsta domstolen sedan länge har accepterat (se t.ex. NJA 1981 s. 683). Hovrätten har alltså att avgöra om situationen krävde att brandmännen skulle ha undersökt vinden utifrån risken för sekundärbrand, den sannolika skadans storlek, möjligheterna att undvika sekundärbrand och brandlagets möjligheter att inse risken för sekundärbrand.

Ingen av de hörda har kunnat erinra sig om något tidigare fall med brandspridning som motsvarar den som är aktuell i målet, vilket inte kan tolkas på annat sätt än att risken för sekundärbrand av det aktuella slaget är typiskt sett mycket låg. I nu aktuellt fall kan risken ha varit något högre än normalt, eftersom branden utvecklades mycket nära ingången till ett - som det senare visade sig - bristfälligt ventilationssystem på en näraliggande vind. I målet finns emellertid inte någon entydig utredning om hur det generellt förhåller sig med spridningsrisk över ventilationssystem i samband med köksbränder. Hovrätten kan därför inte utgå från att risken för skada var särskilt stor just för den nu aktuella branden. Det finns tvärtom omständigheter i utredningen som talar för att risken för brandspridning inte var ovanligt stor. De sakkunniga i målet har t.ex. uppgett att det är vanligt att ventilationssystem har brister av det slag som det nu aktuella ventilationssystemet hade - vilket närmast antyder att risken för brandspridning eventuellt inte var förhöjd i förhållande till typfallet. Hovrätten gör bedömningen att risken för skada i detta fall inte varit högre än normalt.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att den sannolika skadans storlek var omfattande samt att det hade varit enkelt och billigt för brandlaget att undvika skadan.

Det som hovrätten slutligen ska värdera är brandlagets möjlighet att inse risken för skada. Med hänsyn till hur Folksam har utformat sin talan kan frågeställningen även uttryckas enligt följande: Vilka möjligheter hade brandlaget att förstå att det borde undersöka vinden? Vid denna bedömning ska hänsyn inte tas till det faktiska brandlagets individuella förtjänster och brister, utan utgångspunkten ska vara vad som kan krävas av ett normalskickligt brandlag (se bl.a. Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, åttonde upplagan, 2010, s. 140 ff). Bedömingen görs med utgångspunkt i de iakttagelser brandmännen i detta fall faktiskt gjorde och borde ha gjort om köksbrandens förlopp och den aktuella byggnadens beskaffenhet samt vilka slutsatser de kunde förväntas dra från sina iakttagelser.

Flerbostadshuset som det brann i var byggt i betong och tillhörde det kommunala bostadsbolaget. Det var några decennier gammalt. Det är utrett att brandmännen gjorde huvudsakligen följande iakttagelser i samband med sin insats. De såg att det brann i ett kök på den översta våningen och att branden rasade i köksskåpen. Vidare har brandmännen berättat att de såg att väggarna och taket var av betong samt att det brann i omedelbar närhet av köksfläkten. P.G. har uppgett att det inte gick att se särskilt långt in i ventilationsröret, som gick upp i taket från köksfläkten, eftersom det böjde sig i nittiograders vinkel efter en bit. Enligt vad de har berättat kunde brandmännen, efter branden genom värmekameramätning, notera sjunkande yttemperaturer överallt där det hade brunnit, även inne i ventilationsröret. Ingenstans kunde de, enligt vad de har berättat, iaktta högre temperaturer än åttio grader.

De slutsatser med betydelse för behovet av att undersöka vinden som brandmännen kunde ha gjort rör såväl ventilationssystemets motståndskraft mot brand och brandens allvarlighet som byggnadens konstruktion. Vilka slutsatser kan man då kräva att brandmännen borde ha dragit om behovet att undersöka vinden utifrån vad de kände till?

Omständigheten att huset var äldre och därmed också hade ett äldre ventilationssystem kunde ha lett brandmännen till slutsatsen att det fanns en viss risk för att det brandtekniska skyddet i ventilationssystemet inte var helt felfritt. Det är dock - som ovan konstaterats - vanligt att ventilationssystem generellt sett har brandtekniska brister. Brandmännen hade således inte anledning att räkna med annat än att ventilationssystemet varken var bättre eller sämre än normalt och att det borde ha kunnat motstå köksbranden lika bra som ventilationssystem i allmänhet brukar motstå liknande bränder.

De hörda brandmännen har berättat att de bedömde branden som en vanlig köksbrand - inte en torrkokning, men inte heller en omfattande brand. Det fanns således inget kring brandmännens iakttagelser av själva brandförloppet i sig och deras kunskaper om köksbränders generella förlopp som borde ha föranlett dem att dra slutsatsen att det fanns en förhöjd risk för spridning över brandcellsgränsen.

Omständigheten att branden ägde rum högst upp i huset medförde att brandmännen bör ha haft större anledning att överväga om isoleringen var av sågspån än om branden hade ägt rum någon eller några våningar under. Frågan blir då om det fanns något i byggnadens beskaffenhet i sig som indikerade att det fanns sågspånsisolering på vinden. Några av de sakkunniga har sagt att det var vanligare att isolera med sågspån norrut i landet och att sågspån som isoleringsmaterial förekom under femtio- och sextiotalet. De har dock inte närmare utvecklat sina ståndpunkter och det står inte klart om deras påståenden gäller alla slags hus - även flerfamiljshus i betong. Folksam har vidare åberopat en tidningsartikel ur vilken det framgår att 35 hus på Ålidshem i Umeå har liknande isolering och konstruktion som det branddrabbade huset. Det finns ingen anledning att ifrågasätta uppgiften. Det kan dock inte uteslutas att den beskrivna bebyggelsen utgör ett enstaka bestånd av flerfamiljshus i betong med träspånsisolering. Att sågspånsisolering är något som typiskt sett hör till gamla trähus är utrett. Detta har samtliga hörda i målet har beskrivit. Däremot är det oklart om det är vanligt eller ovanligt med sågspånsisolering i flerfamiljshus byggda i betong efter år 1960. Folksam har mot bakgrund av detta inte visat att det fanns något i byggnadens konstruktion i sig som indikerade förhöjd risk för skada.

Annat är alltså inte visat än att brandmännen - i den situation de var i - saknade indikationer på att de borde undersöka vinden med hänsyn till beaktansvärd brandspridningsrisk.

Allt sammanvägt konstaterar hovrätten att brandlagets möjligheter att förutse vindbranden måste beskrivas som små, varför dess bedömning att inte undersöka vinden var rimlig. Brandlaget kan därför inte anses ha varit oaktsamt när det inte undersökte vinden. Folksams talan kan således inte vinna bifall och tingsrättens dom ska fastställas.

DOMSLUT

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 3 oktober 2013.

Mål nr: T 620-12.

Lagrum: 2 kap. 1 § och 3 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Rättsfall: NJA 1981 s. 683.

Litteratur: Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, åttonde upplagan, 2010.

Metadata

Domstol
Hovrättenför Övre Norrland
Avgörandedatum
2013-10-03
Målnummer
T620-12
Lagrum
2 kap. 1 § och 3 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1981 s. 683
Litteratur
Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, åttonde upplagan, 2010
Sökord
Skadestånd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation