RH 2015:1

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Thomas Blomgren samt nämndemännen Eva-Lena Björk, Stig Larsson och Stina Engström) anförde i dom den 3 april 2013 följande.

DOMSKÄL

- - -

Sakkunniga vittnet, rättsläkaren J.L. har uppgett bl.a. följande.

Det utövas strypvåld mot målsägande A i åtalspunkt 1 som innebär medvetandeförlust. Den 4 september 2007 kom det till ett krampstadium. Det är ett livshotande tillstånd. Målsägande A har försatts i en potentiellt mycket farlig situation innebärande livshotande tillstånd vid fyra tillfällen. Hon ser på filmen att målsägande A är medvetslös vid alla tillfällena. Målsägande A tappar muskeltonus och börjar krampa. Musklerna slappnar av och målsägande A faller framåt och tappar medvetandet. Hon och A.L., överläkare och professor i rättsmedicin, är säkra på att medvetenhetsförlust inträder vid samtliga filmade tillfällen. Den 4 september tappade målsägande A muskeltonus och krampstadium inträde. Vid de andra tre tillfällena ser man att målsägande A förlorar muskeltonus men hon och A.L. är övertygade om att medvetslöshet inträtt.

När man utövar strypvåld är det inte skadorna i sig som är farliga. Det som är farligt är den situation som man försätts i. Framförallt att blodtillflödet stryps till hjärnan. I Sverige är definitionen att om det funnits en beaktansvärd risk för dödlig utgång har livsfara förelegat. I Sverige krävs att medvetslöshet ska ha uppträtt för att livsfara ska föreligga. Livshotande situation är uppfylld i det här fallet. Hjärnan reglerar om vi lever eller är döda enligt vårt dödsbegrepp. Så fort hjärnan inte får syrerikt blod kommer den att reagera med medvetslöshet. Om man skulle räkna på den tid det tar för hjärnan att oåterkalleligen falla bort behöver man hålla stoppet i tre till fem minuter under normal rumstemperatur. Det är inte det som är definitionen utan det räcker för beaktansvärd risk att man blivit medvetslös. Det finns en hjärtmässig komponent som gör att man kan få hjärtrytmrubbning osv. Även om man lättar på trycket kan personen inte vakna upp även då det ännu inte gått 3-5 minuter. Det går inte säkert svara på hur snabbt hjärnskada kan inträffa. Det är oklart när man kan backa och komma tillbaka i livet. Det är ingen som säkert vet när man ska släppa och vara säker på att personen inte dör. En gammal skör människa tål med stor sannolikhet mindre än en ung. Det beror på blodtryck m.m. Om man har ett bra tryck på pulsådrorna stänger man blodtillförseln uppåt i hjärnan. Man tappar medvetandet inom några sekunder. Trycket blir till slut så stort att man får blodstockning, kärlbristningar och man kan inte få blod till hjärnan. Kärl kan brista i ansiktet men inte i hjärnan. Om man är kärlsjuk och gör det här kan man få en stroke, blodpropp. Risken är högre för reflexdödsfall om andra belastande tillstånd som berusning, hög ålder m.m.

En film finns där medvetslöshet inträtt för målsägande B i åtalspunkt 2. Filmen är daterad 2008-07-12. Det är solklart att målsägande B blivit medvetslös. Om målsägande B tappar balansen spelar det ingen roll om händerna är bundna eller fria så kommer medvetslöshet inom en till tre sekunder. På bilderna där målsägande B är upphängd går det inte att avgöra om medvetslöshet inträtt. Man tappar muskeltonus fort och det går inte att ångra. Om den som hängt upp henne går iväg och den som tappar balansen finns det ingenting som gör att målsägande B själv kan komma ur det här. Ansiktet ser mera blårött ut än normalt. Det kan vara tecken på blodstockning. Om repet är fastbundet blir personen hängd.

Skuld och rubriceringsfrågor

Vad är styrkt av respektive gärningsbeskrivning

När det först gäller åtalspunkt 1 så har N.L. och målsägande A varit ense om stora delar av händelseförloppet. Vad gäller händelsen på Hotell Aurum och ytterligare en i en bil så har båda parter varit osäkra på när i tiden det varit men åklagarens angivelse får anses innefatta en period då det kan vara utrett att det skett. De har därutöver varit överens om att vid ett av tillfällena som framgått av den åberopade filmen så har målsägande A strypts så hon svimmat. De rättsläkare som har granskat filmerna har dock gjort säkra bedömningar av att målsägande A har blivit medvetslös vid tre tillfällen. De har gjort bedömningarna på grund av iakttagelser av kramper och förlust av muskeltonus. Tingsrätten finner inte skäl att ifrågasätta de sakkunnigas bedömning, vilken utvecklats av J.L. vid huvudförhandlingen. På grund därav tillsammans med parternas uppgifter om de två första tillfällena, är det styrkt att N.L. strypt målsägande A vid sammanlagt fem tillfällen så att hon blivit medvetslös.

Såväl N.L. som målsägande A har vid huvudförhandlingen varit helt eniga om att hon samtyckt till att N.L. utfört nämnda gärningar mot henne och att hon i vissa delar även varit initiativtagare till det. Tingsrätten betvivlar inte dessa uppgifter utan anser det utrett att målsägande A har samtyckt till gärningarna och att dessa även innefattat att hon inträtt i medvetslöshet även om hon uttryckligen inte sagt det sistnämnda till N.L. Samtycket har förlegat vid samtliga gärningstillfällen.

Beträffande åtalspunkt 2 skiljer sig däremot N.L:s och målsägande B:s uppgifter åt i många delar. Generellt sett gäller i denna typ av mål att även om målsäganden framstår som trovärdig och till och med om målsäganden är mer trovärdig än den tilltalade, så krävs det att målsägandens uppgifter stöds av annan bevisning för att de ska kunna läggas till grund för bedömningen av vad som ska anses vara utrett. I detta fall kan inte sägas annat än att både målsägande B och N.L. har lämnat detaljerade berättelser och framstår som trovärdiga var för sig och så även deras respektive berättelser. Man måste dock vid bedömningen ta hänsyn till att de haft ett känslomässigt förhållande och att uppbrottet dem emellan inte varit konfliktfritt, vilket inte minst framgår av den korrespondens som N.L. åberopat. Dessa omständigheter kan ha påverkat hur parterna nu framställer händelseförloppet.

Vad gäller de av åklagaren påstådda gärningstillfällena har både N.L. och målsägande B varit överens om att det vid ett tillfälle före den 12 juli 2008 skedde att N.L. tog stryptag på målsägande B så att hon blev medvetslös. Den 12 juli finns ett tillfälle dokumenterat på film vilken gärning även vidgåtts av N.L. Därutöver menar målsägande B att även i köket, varav delar av händelseförloppet finns på film, skulle hon ha blivit strypt till svimning; för hennes påstående finns dock ingen stödbevisning och åtalet ska i den delen ogillas.

Närd det vidare gäller händelserna i slutet av november 2008 så har N.L. förnekat dem och menat att målsägande B tagit bilderna själv. Det finns inte heller här något stöd för målsägande B:s uppgifter om att N.L. skulle ha utfört gärningen utan N.L:s uppgifter bör godtas. Åtalet är inte styrkt i denna del.

Gällande parternas sista möte har målsägande B hävdat att hon har blivit strypt till medvetslöshet medan N.L. menat att så inte skett. Det finns bilder från tillfället där både tingsrätten och rättsläkarna kunnat iaktta att målsägande B haft en något förändrad ansiktsfärg. N.L. har menat att det kunnat bero på att hon själv pressat halsen mot bandet. De sakkunniga läkarna har med ledning av materialet inte kunnat bedöma att målsägande B varit medvetslös. I brist på stödbevisning har det således inte heller i detta kunnat styrkas att målsäganden blivit strypt så att medvetslöshet inträtt.

Samtycke från målsäganden i åtalspunkt 2

I frågan om samtycke från målsägande B har förelegat så har parterna utryckt skilda uppfattningar. När en invändning om samtycke till en gärning görs från en tilltalad är det åklagaren som har att bevisa att invändningen är obefogad och därför kan lämnas utan avseende.

Målsägande B har sagt att hon uttryckligen motsatt sig strypning så att hon skulle svimma medan N.L. menat att hon varit med på det och till och med varit pådrivande. Den 12 juli 2008 har N.L. sagt sig ha provat ett sätt att trycka på sidorna av halsen för att uppnå svimning. Efter att målsägande B vaknat upp hörs hon på filmen utrycka viss förvåning. Detta kan tolkas som att hon blivit överraskad och inte hade samtyckt till att hon skulle svimma. Detta uttalande är emellertid den enda yttre omständighet som skulle kunna tala till stöd för målsägande B:s mening att hon inte samtyckt. Vidare kan inte tingsrätten underlåta att beakta att målsägande B helt förnekat samtycke samtidigt som hon har sagt att N.L. besökt henne vid i vart fall 15 tillfällen och att det vid varje tillfälle förkommit strypning. Det har i sammanhanget inte påståtts att hon utsatts för något tvång eller annan påtryckning. Sammantaget har det inte visats att N.L:s invändning om samtycke är mindre sannolik eller rimlig än vad målsägande B uppgivit. Det har således inte lagts fram sådan bevisning så att invändningen framstår som obefogad. Samtycket har såvitt framkommit avgivits frivilligt och målsägande B har förstått innebörden av det. Inte heller i övrigt har framkommit något som skulle medföra att samtycket inte skulle vara giltigt.

Konsekvensen av att samtycke förelegat

Enligt 24 kap. 7 § brottsbalken är samtycke ansvarsbefriande endast om gärningen inte är oförsvarlig. Vilken verkan det medför att den som utsatts för misshandel har samtyckt till gärningen har behandlats i såväl lagförarbeten som viss rättspraxis. Det kan därav fastställas att samtycke har en ansvarsbefriande verkan om gärningen har bedömts som ringa misshandel eller som icke ringa misshandel som medfört endast lindrigare skador. Annars är den sålunda oförsvarlig.

I detta mål har åklagaren påstått att det varit fråga om grov misshandel, vilket brott alltid måste anses oförsvarligt oavsett samtycke. Om en gärning ska bedömas som grov misshandel ska särskilt beaktas om den bl.a. var livsfarlig eller om gärningsmannen annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

I rättsintygen gällande båda målsägandena har bedömts att tillstånden av medvetslöshet efter strypning har varit livshotande. Livshotande innebär i det sammanhanget en beaktansvärd risk för att personen skulle avlida. J.L. har i sitt vittnesmål utvecklat vad bedömningen i dessa fall närmare inneburit. Det har därvid framgått att det inte kan sägas hur länge blodtillförseln till hjärnan kan vara stoppad innan personen dör men det kan handla om några minuter. Från det personen blir medvetslös bedöms personen vara i ett livshotande tillstånd eftersom ingen säkert kan säga om personen går att väcka ur medvetslösheten eller om personen inte går att väcka tillbaka till livet. Var den gränsen går är individuell och går inte att känna till på förhand. Det är också beroende på allmänt hälsotillstånd och kondition hur bra man klarar en medvetslöshet. Det kan i vissa fall orsaka rubbningar av hjärtrytm eller -stillestånd och på så sätt vara livshotande.

Frågan om en gärning av detta slag ska anses ha varit livsfarlig i brottsbalkens mening har inte vad tingsrätten känner till behandlats i praxis eller andra rättskällor. På grundval av vad som framkommit av rättsintygen och av sakkunnigförhöret anser tingsrätten emellertid att gärningarna bör kunna betecknas som livsfarliga.

N.L. har inte vid tidpunkterna för gärningarna fullt ut känt till riskerna med dessa. Varken han eller målsägandena synes ha uppfattat dem som uppenbart livsfarliga. Hans efterforskningar härom kan inte sägas ha varit särskilt grundliga. Det måste emellertid ha varit klart för honom att det på ett eller annat sätt är förenat med livsfara att stoppa tillförseln av blod och därmed syre till hjärnan, även om han inte känt till exakt hur faran uppkommer eller vilka tidsperspektiv det handlar om. Tingsrätten anser därför inte att N.L:s brister i insikter om riskerna ska påverka bedömningen av om gärningen ska bedömas som grov eller inte.

Det syfte med gärningarna som har framkommit har inte varit att skada någon utan i stället tillfredsställelse såväl för sig själv som för målsäganden vilket måste beaktas i bedömningen av brottens grovhet. I bedömningen av om gärningarna ska ses som grov misshandel bör också hänsyn tas till att gärningarna trots allt inte har lett till några tillbud eller givit upphov till vare sig smärta eller några skador. I de flesta andra fall av misshandel som bedömts som grov på grund av livsfara, har misshandeln medfört även smärta och skador som ofta är allvarliga. Detta resonemang leder tingsrätten till att ensamt det förhållandet att det varit livsfarliga gärningar inte medför att de ska bedömas som grov misshandel. Enligt vad som anförts ovan ska N.L. inte anses ha handlat med särskild hänsynslöshet eller råhet. Misshandelsgärningarna är således inte att bedöma som grov misshandel.

Även om misshandelsgärningarna avseende strypning inte bedöms som grova så kan de inte heller, då de inneburit livsfara, jämföras med gärningar som endast inneburit lindrigare skador. De ska därför bedömas som oförsvarliga. Tingsrätten finner därför inte att samtycke till gärningarna befriar N.L. från ansvar för dem.

Bortfallande av påföljd

Såsom konstaterats ovan ska misshandelsgärningarna inte i något fall bedömas som grov misshandel utan av den s.k. normalgraden. Påföljd kan då inte ådömas om den tilltalade inte fått del av åtalet inom fem år från gärningen, brotten blir med andra ord preskriberade.

I detta fall har N.L. delgivits åtalet genom stämningsansökan den 18 november 2012. Det innebär att han inte kan dömas till påföljd för brott före den 18 november 2007. Det innebär att vad som kvarstår att döma till påföljd för, är två fall av misshandel under åtalspunkt 2. Övriga misshandelsbrott är preskriberade.

Påföljd

N.L. är tidigare ostraffad och lever under ordnade förhållanden. Även om brotten som anförts tidigare i domskälen inte ska bedömas som grov misshandel har de, då det rört sig om försättande i livsfarligt tillstånd, ett relativt högt straffvärde. Av samma skäl finner tingsrätten även att misshandelsbrottens art i detta fall är sådan att någon annan påföljd än fängelse inte bör komma i fråga. Ett fängelsestraff mätt enligt straffvärdet skulle enligt tingsrättens mening stanna på drygt sex månader. Även sedan de gärningar N.L. nu döms för har det förflutit ovanligt lång tid vilket inte såvitt framkommit har berott på honom själv. Detta ska enligt 29 kap. 5 § brottsbalken beaktas i skälig omfattning. Tingsrätten bestämmer därför fängelsestraffets längd till tre månader.

Skadestånd

Eftersom tingsrätten i det föregående funnit att målsägande B har samtyckt till gärningarna så kan inte heller några skadeståndsyrkanden bifallas. Skadeståndstalan ogillas därför i dess helhet.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer N.L. för två fall av misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken, ogillar åtalet i övrigt och bestämmer påföljden till fängelse tre månader. Tingsrätten ogillar målsägande B:s skadeståndsyrkande.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Susanne Lundgren Jonasson och Olof Hellström, tf. hovrättsassessorn Anna Svedjevik, referent, samt nämndemännen Lars-Erik Johansson och Johan Marklund) anförde i dom den 22 augusti 2013 följande.

BAKGRUND

N.L. har haft en sexuell relation till målsägande A respektive målsägande B. De har alla tre berättat om att våld i viss omfattning har förekommit i samband med sex och bl.a. då i form av stryptag. Åklagaren har väckt åtal för ett antal tillfällen då det påstås att medvetslöshet inträtt under sådana förhållanden. Åklagaren har gjort gällande att N.L. vid samtliga dessa tillfällen gjort sig skyldig till grov misshandel. N.L. har medgivit att han vid de tillfällen som åklagaren vidhållit i hovrätten, tagit strypgrepp med svimning som följd. Han har dock förnekat att han har gjort sig skyldig till någon brottslig gärning, särskilt under invändning att målsägandenas samtycke har förelegat. Han har vidare, liksom vid tingsrätten, gjort gällande att strypgreppen varken varit av livsfarlig art eller livshotande och att han under alla förhållanden saknat uppsåt till brott. Målsägande A har medgett att hon samtyckt medan målsägande B har förnekat att samtycke till medvetslöshet förelegat från hennes sida.

DOMSKÄL

Har N.L. handlat på det sätt åklagaren gjort gällande och har målsägandena i sådant fall samtyckt till det?

N.L. och målsägande A har varit ense om stora delar av händelseförloppet. Genom deras egna uppgifter är utrett att de under år 2005 har besökt Hotell Aurum i Skellefteå och att N.L. i samband med detta har tagit ett stryptag på målsägande A som medfört att hon blivit medvetslös. Genom deras uppgifter och förevisad film är även utrett att N.L. handlat på liknande sätt mot målsägande A den 4 september 2007 och att han även den gången har hållit kvar taget till dess att hon har blivit medvetslös. När det gäller tillfället den 6 september 2007 har de båda medgett att målsäganden blivit medvetslös vid ett tillfälle. Som tingsrätten anfört finns inte skäl att ifrågasätta de två rättsläkarnas säkra bedömning att målsägande A har blivit medvetslös vid tre tillfällen den 6 september 2007. Även hovrätten anser därmed utrett att N.L. har strypt målsägande A så att hon har blivit medvetslös vid sammanlagt fem tillfällen, dvs. ett tillfälle år 2005, ett tillfälle den 4 september 2007 och tre tillfällen den 6 september 2007. Hovrätten kan konstatera att det av parternas uppgifter och den förevisade filmen framgår att det den 6 september 2007 varit ett sammanhängande händelseförlopp och att det, även om medvetslöshet inträffat vid tre tillfällen, får ses som en sammanhängande gärning.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det genom N.L:s och målsägande B:s uppgifter samt den förevisade filmen är utrett att N.L. vid ett tillfälle före den 12 juli 2008 och vid ett tillfälle den 12 juli 2008 har tagit stryptag på målsägande B så att hon blivit medvetslös. Det är enligt hovrättens mening även styrkt att det orsakat målsägande B smärta i form av huvudvärk.

Av N.L:s egna uppgifter framgår att hans avsikt med handlandet mot målsägande A och målsägande B bland annat varit att orsaka dem medvetslöshet. Under alla förhållanden har han insett att handlandet inneburit stor risk för medvetslöshet samtidigt som han varit likgiltig inför om medvetslöshet faktiskt uppstått. Hovrätten anser att det därmed är visat att han haft uppsåt till misshandel.

N.L. har invänt att våldet har skett med samtycke från målsägandena. Som tingsrätten anfört ska en invändning från den tilltalade om samtycke, liksom t.ex. en invändning om nödvärn, läggas till grund för bedömningen om invändningen inte är så orimlig att den kan lämnas utan avseende eller åklagaren lägger fram så mycket motbevisning att invändningen framstår som obefogad.

När det gäller frågan om målsägande A och målsägande B samtyckt till att bli utsatta för det aktuella våldet av N.L. och frågan om det varit giltiga samtycken delar hovrätten tingsrättens bedömning. Detta med den noteringen beträffande målsägande B att de två aktuella gärningarna i inträffade i juli 2008, dvs. i ett tidigt skede av deras sedermera allt mer konfliktfyllda relation. Hovrätten återkommer senare till frågan om samtyckena kan vara ansvarsbefriande.

Hur ska gärningarna rubriceras?

Åklagaren har gjort gällande att gärningarna ska rubriceras som grov misshandel på den grunden att strypvåldet varit livsfarligt - eftersom målsägandena hamnat i ett livshotande tillstånd - och att N.L. visat särskild hänsynslöshet och råhet.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att N.L:s handlande inte kan betecknas som hänsynslöst eller rått. Även hovrätten anser att gärningarna har varit livshotande och att de kan betecknas som livsfarliga i brottsbalkens mening och därmed som grova brott (jfr NJA 1975 s. 230 och NJA 1998 s. 86). Enligt hovrättens mening är det däremot inte styrkt att gärningarna i handlingsögonblicken framstod som livsfarliga för N.L. Inte heller kan det hållas för visst att N.L. skulle ha tagit strypgreppen om han varit säker på att han därigenom utsatte målsägandena för livsfara. Det är därmed inte styrkt att den livsfara som målsägandena utsatts för har omfattats av N.L:s uppsåt. Gärningarna ska därför bedömas som misshandel av normalgraden.

Kan samtyckena vara ansvarsbefriande?

Ett handlande som annars skulle utgöra brott kan vara fritt från ansvar, dvs. inte brottsligt, om det sker med samtycke. Enligt 24 kap. 7 § brottsbalken utgör en sådan gärning ett brott endast om gärningen med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter är oförsvarlig. Vid misshandel dras gränsen för ansvarsbefriande verkan av samtycke vanligen på samma sätt som gränsen mellan ringa misshandel och normalgraden av misshandel. I allmänhet är det därmed inte möjligt att med ansvarsbefriande verkan samtycka till misshandel av normalgraden. Det finns dock situationer där gärningen bedömts som misshandel av normalgraden men omständigheterna ändå är sådana att samtycke bör medföra ansvarsfrihet. Vid sådana fall har det betydelse bl.a. om gärningen har ett godtagbart syfte och får anses falla inom reglerna för social adekvans, t.ex. lek och idrott.

Med hänsyn till den livsfara som gärningarna har inneburit är det enligt hovrättens mening uppenbart att N.L:s handlande varit oförsvarligt. På grund härav och då det inte av något annat skäl kan anses tillåtet finner hovrätten, i likhet med tingsrätten, att målsägandenas samtycke till gärningarna inte kan befria N.L. från ansvar.

Hovrättens bedömning avseende preskription och påföljd

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att misshandelsbrotten mot målsägande A är preskriberade och att det endast kvarstår att döma till påföljd för två fall av misshandel mot målsägande B.

För fullbordad misshandel är stadgat fängelse i högst två år. Vid bedömningen av straffvärdet gör hovrätten följande överväganden.

De två misshandelsbrott som N.L. gjort sig skyldig till måste betraktas som allvarliga med hänsyn till den fara de inneburit för målsäganden. I motsatt riktning talar att N.L. faktiskt inte insett faran och att hans avsikter och motiv, såvitt framkommit, inte varit av försvårande karaktär. Gärningarna har heller inte inneburit någon allvarligare skada för målsäganden och i förmildrande riktning ska särskilt beaktas att målsäganden lämnat sitt samtycke. Vid en samlad bedömning av det anförda anser hovrätten att straffvärdet för gärningarna uppgår till fängelse tre månader.

Något underlag som styrkt N.L:s påstående om att han till följd av brotten kommer att avskedas från sitt arbete har inte lagts fram i målet. Det är därför inte en omständighet som kan beaktas vid straffmätningen.

Som tingsrätten anfört har det i förhållande till brottets art förflutit ovanligt lång tid sedan brotten begicks, drygt fem år, och det har inte framkommit något som tyder på att den långa tidsutdräkten skulle bero på N.L. Vidare bör beaktas att den långa handläggningstiden även innebär att N.L:s rätt till en rättvis rättegång inom skälig tid åsidosatts enligt artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt konventionen börjar den relevanta perioden för bedömningen av om denna rätt kränkts den dag personen kan sägas vara anklagad för brott och slutar den dag det föreligger slutlig dom. För N.L. har drygt fyra år förflutit sedan han delgavs misstanke om brott till tidpunkten för hovrättens dom. Tidsutdräkten kan beaktas vid påföljdsbestämningen, t.ex. genom att en annan påföljd än fängelse väljs eller genom att ett fängelsestraff bestäms till kortare tid än som annars hade varit fallet.

Misshandel är ett brott av sådan art att det föreligger en presumtion för att påföljden ska bestämmas till ett fängelsestraff. N.L. är tidigare ostraffad och han har samtyckt till att utföra samhällstjänst. Enligt hovrättens mening bör N.L. kompenseras för rättighetskränkningen och för det förhållandet att det förflutit lång tid sedan brotten begåtts genom att påföljden, i stället för fängelse, bestäms till villkorlig dom med samhällstjänst. Antalet timmar under vilka N.L. ska utföra samhällstjänst bör bestämmas till etthundra. För det fall påföljden hade bestämts till fängelse skulle fängelse tre månader ha dömts ut.

Skadeståndsfrågan

Med målets utgång är N.L. skyldig att utge skadestånd till målsägande B. Målsägande B har som skadelidande bevisbördan för hur stor skada som uppkommit. Med hänsyn till den utredning som har förebringats i målet anser hovrätten att hon inte har visat att skälig ersättning för sveda och värk uppgår till mer än 2 000 kr. Mot bakgrund av vad hovrätten ovan konstaterat ifråga om samtycke, får målsägande B i skadeståndsrättsligt hänseende anses ha medverkat till de skador som har uppkommit. Hennes rätt till skadestånd ska därför jämkas. Skadeståndet bör jämkas till 0 kr.

På grund av målsägande B:s samtycke till gärningen anser hovrätten att hon inte utsatts för en sådan allvarlig kränkning att kränkningsersättning ska utgå. Hennes yrkande i den delen ska därför avslås.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att hovrätten bestämmer påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst och fastställer tiden för samhällstjänsten till etthundra (100) timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till tre (3) månader.

Hovrättens dom meddelad: den 22 augusti 2013.

Mål nr: B 362-13.

Rättsfall: NJA 1975 s. 230; NJA 1998 s. 86.