lagen.nu

NJA 1998 s. 86

Fråga i mål om ansvar för försök till mord om gärningsmannens uppsåt.

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å T.H., född 1958, för misshandel och försök till mord enligt följande gärningsbeskrivning:

"T.H. har natten till d 13 juli 1997 i S.H:s bostad i fastigheten Stjärnsundsgatan 11 i Bandhagen misshandlat S.H. genom att i lägenhetens sovrum tilldela henne ett kraftigt knytnävsslag i ansiktet i följd varav hon fallit omkull i en säng. Av slaget har S.H. känt smärta och efterföljande ömhet.

T.H. har kort därpå - i lägenhetens vardagsrum - knuffat S.H. till golvet. T.H. har därefter satt sig på S.H. som varit ryggliggandes, och - i avsikt att döda henne - fattat ett kraftigt strypgrepp med båda händerna runt hennes hals, vilket grepp förorsakat ett livshotande tillstånd av mekaniskt andningshinder med därtill hörande stark lufthunger och minnesluckor samt tunnelseende och blodutgjutningar i ögonens bindehinnor samt blårött missfärgade hudområden å halsregionen. I anslutning till strypgreppet har T.H. upprepade gånger dunkat S.H:s huvud i golvet. Fara för brottets fullbordan har icke varit ringa."

Åklagaren åberopade 3 kap 5 § samt 3 kap 1 och 11 §§ och 23 kap 1 § BrB.

S.H. yrkade skadestånd med 222 876 kr, varav för psykiskt lidande och kränkning 150 000 kr, för sveda och värk 20 000 kr för akut fysiskt och 50 000 kr för akut psykiskt lidande, samt för utebliven inkomst och utlägg 2 876 kr.

Åklagaren yrkade vidare ansvar å T.H. för tillgrepp av fortskaffningsmedel, rattfylleri och olovlig körning, grovt brott, natten till d 13 juli 1997 (ap 2, TR:ns domsbilaga 1) samt för grovt rattfylleri och olovlig körning, grovt brott, d 31 maj 1996, olovlig sprittillverkning, grovt brott, någon vecka fram till d 19 juni 1996, narkotikabrott d 8 sept 1996 och olovlig körning d 8 sept 1996 (åp 1-4, TR:ns domsbilaga 2).

TR:n (ordf rådmannen Espmark) anförde i dom d 1 sept 1997: Domskäl. Misshandel och försök till mord.

Ansvarsfrågan.

T.H. har bestritt ansvar för brott.

Bakgrund: S.H. och T.H. träffades sommaren 1996 och kom därefter att umgås alltmer. I september samma år flyttade T.H. hem till S.H. i den fyrarumslägenhet där hon bor med sina två barn och också tar emot dagbarn. I januari 1997 utsatte T.H. S.H. för våld i samband med ett gräl och blev i anledning av detta dömd för misshandel till fängelse tre månader. T.H. började avtjäna detta fängelsestraff d 8 april och frigavs villkorligt d 18 maj med en återstående strafftid av en månad. Prövotiden utgår d 18 maj 1998. Parterna återupptog kontakten och under T.H:s anstaltsvistelse hälsade S.H. på honom vid flera tillfällen. Hon hämtade honom vid fängelset när han blev frigiven. T.H. bodde mestadels i S.H:s lägenhet, trots att han så småningom skaffade sig en egen bostad. Han saknade arbete och var ekonomiskt beroende av S.H., vilket ledde till slitningar och uppträden.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör hållits med S.H.. Hon har lämnat en lång och detaljerad skildring av sitt och T.H:s förhållande och bl a berättat att hon skämdes för att hon inte hade kraft att avsluta förhållandet och göra sig fri. Beträffande händelserna d 13 juli har hon lämnat följande uppgifter. Under ungefär två veckor före de aktuella händelserna hade hon haft en känsla av att gå på glas, eftersom T. varit nervös och orolig. Hon anser inte att T. är frisk. På lördagkvällen d 12 ville hon egentligen helst stanna hemma och förbereda sig för den semesterresa hon och hennes barn skulle göra men gick ändå ut med T. för att inte behöva vara ensam med honom. De åkte till stan och besökte två olika restauranger. T. drack flera öl och en whisky och hon själv cider, öl och en Irish coffee. De blev osams och hon lämnade T. och satte sig i en taxi för att åka hem. Han hann emellertid ifatt henne och de följdes åt hem till henne. Hon gjorde sig i ordning för natten och klädde av sig allting utom bh och trosor och gick in i sovrummet. T. beskyllde henne för att träffat andra män. När hon sade att det var synd att hon inte träffat en riktig karl, blev han arg och slog till henne. Han sade att han skulle döda henne innan han slog. Detta hot upprepade han senare i vardagsrummet. Hon bad honom besinna sig och tänka på att han då gjorde hennes barn moderlösa. Hon kan inte säga om slaget var med knuten eller öppen hand men det tog över vänster kind uppåt tinningen. T. sparkade bl a ner telefonen och sade att den här gången skulle hon inte kunna ringa. Han krossade också glaset på ett foto av hennes äldste son. Hon har också ett diffust minne av att han sparkade henne i nacken, när hon låg i fosterställning i sängen. T. sade att han skulle slå sönder hennes lägenhet. Hon hörde att det brakade i vardagsrummet och steg upp. Eftersom hon var mycket yr höll hon sig i väggarna och sjönk ner i soffan i vardagsrummet. T. slängde då ner henne på golvet, så att hon kom att ligga på rygg, satte sig över henne och tog strypgrepp på henne med båda händer och dunkade hennes huvud i golvet. Hon fick ingen luft och blev varm i huvudet. Allting snurrade runt, innan det blev helt svart. Därefter tyckte hon sig vara uppe under taket och se händelsen utifrån: T:s rygg, axlar och armar och sitt eget hår utbrett över golvet. Just då hade hon inte ont och var inte rädd. Därefter blev allt svart på nytt. Hon har en förnimmelse av att hon efter det blev släpad i ena armen. När hon började återfå medvetandet befann hon sig på golvet innanför sovrumsdörren. Hon tog sig upp i sin säng, men eftersom hennes kropp kändes mycket tung var det som att bestiga ett berg. Hon hamnade på knä med armarna framsträckta. T. fanns bakom henne. Hon skrek "nej T., nej" och bad för sitt liv. Hennes nästa minne är att hon slängde sig ut i trapphuset och sprang ner mot ytterporten. Innan hon fick upp den, blev hon upphunnen av T. som tog tag i hennes axlar. Han började släpa upp henne och dunkade hennes huvud i väggen. Hon skrek och skrek och T., som antagligen blev rädd, släppte sitt grepp och sprang ut. Hon släpade sig upp, upptäckte att hon var helt naken men fann till sin lycka att lägenhetsdörren stod öppen och senare även att de nycklar hon givit T. tidigare under kvällen låg i köket. Hon fick se att bilen, som tillhör hennes far, var borta och ringde sina föräldrar och berättade om stölden. Hennes mor förstod att allt inte stod rätt till med henne och ringde polisen. Hon hade kontakt också med sin f d sambo, men berättade varken för honom eller föräldrarna om vad hon varit utsatt för och anmälde själv bara bilstölden, när hon ringde polisen. T. ringde henne tre gånger, var helt lugn och sade att han tänkt döda henne under natten men att han ångrat sig. Hon började städa sin lägenhet, där det rådde kaos. T. kom och kastade sten på ett fönster och ville ha sina kläder men gav sig iväg. Sedan polis kommit till platsen återvände T..

Hörd över åtalet har T.H. berättat bl a följande. Under deras besök i stan drack han ungefär åtta starköl och en sexa whisky och kände sig lite lätt påverkad. Han har klara minnesbilder av vad som hände under natten. Under taxiresan från stan grälade de hela tiden, därför att han hade sagt att en flicka de sett var vacker. När de kommit till S:s lägenhet, bad S. honom att dra. Han accepterade inte detta genast utan ville övernatta - på soffan i vardagsrummet eller åtminstone på balkongen - eftersom han sagt upp sin lägenhet, inte skulle få någon ny förrän den första augusti och inte hade någonstans att ta vägen. Det gick inte att tala med S.. Han slog sönder porträttet av hennes son för att få henne att lyssna och knuffade omkull henne i sängen med en öppen hand. I vardagsrummet förekom inget våld, men när S. plötsligt hotade honom med tårgas slog han till henne på den hand som höll tårgasburken. Han tog bilen eftersom han inte visste vart han skulle ta vägen. Han kastade sten på hennes sovrumsfönster därför att han ville ha sina kläder. S. ville inte ge honom dem förrän hon fått tillbaka bilnycklarna och han inte henne nycklarna förrän han fått sina kläder. Han har aldrig velat döda S. och aldrig hotat henne. Han kan inte förklara, att hon lämnat sådana uppgifter som hon gjort på annat sätt än att det skett av hat.

Vittnesförhör har hållits med en väninna till S.H. som berättat att hon d 13 juli funnit S. chockad och rödgråten och iakttagit en svullnad på ena sidan av hennes hals och lagt märke till en mängd hårstrån i lägenheten och blivit uppmärksammad på en blodfläck på golvet.

En granne har vittnat om att hon under natten hört utdraget pratande, hjärtskärande kvinnoskrik - nej, nej - och snabba lätta steg i trappuppgången.

Överläkaren vid rättsmedicinalverkets rättsmedicinska avdelning Kari Ormstad har gjort en rättsmedicinsk besiktning av S.H. och avgivit ett utlåtande.

(I utlåtandet - som fogats som bilaga till TR:ns dom -, avgivet med stöd av iakttagelser vid rättsmedicinska besiktningen d 13 juli 1997, uttalas bl a att blodutgjutningarna i ögonens bindehinnor uppfattas som orsakade av någon form av tryck/ålklämning runt halsen, vilket väl skulle kunna förklaras av de påvisade underhudsblodutgjutningarna och överensstämma med S.H:s berättelse om det aktuella händelseförloppet, och att förekomsten av skador på halsen, blödningar i ögonen tillika med uppgifterna om stark lufthunger och minnesluckor starkt talar för att S.H. i samband med våldet mot halsen befunnit sig i livshotande tillstånd av mekaniskt andningshinder.)

Kari Ormstad har även hörts som sakkunnigt vittne och berättat bl a följande. Hennes slutsatser grundar sig på de iakttagelser hon gjort av S.H. och på dennas egna uppgifter. Blodutgjutningar i ögonens bindehinnor uppträder ofta men inte alltid vid tryck/åtklämning runt halsen - och först vid en viss varaktighet av åtklämning. Det är inte möjligt att mäta livsfara objektivt. I detta fall saknas ett av de fenomen som brukar användas som ett kriterium: ofrivillig avgång av urin och avföring, vilket dock inte kan tillmätas avgörande betydelse, eftersom det kan bero på att blåsa och tarm varit tomma. S.H:s uppgift om sitt iakttagande av händelseförloppet utifrån är medvetanderubbning som inte är medicinskt klarlagd. En teori är att tillståndet kan bero på syrebrist. S.H:s uppgift om sin förnimmelse av att hennes kropp var oerhört tung kan också ha sin förklaring i syrebrist. Kari Ormstads uppfattning är att S.H. var långt på väg in i ett tillstånd av oåterkallelig syrebrist - dvs döden.

TR:ns bedömning

S.H. har lämnat en detaljrik berättelse som bär stark prägel av att vara självupplevd. Hon har varit försiktig i sina uppgifter angående de delar av skeendet som hon inte klart kommer ihåg. TR:n bedömer henne som trovärdig. Hennes version av händelseförloppet läggs därmed till grund för TR:ns bedömning av vad som hänt, särskilt som hennes uppgifter i vissa delar får stöd av de båda vittnesförhören och på avgörande punkter av den rättsmedicinska besiktningen. Härigenom är klarlagt att T.H. utfört de gärningar som anges i åklagarens gärningsbeskrivning.

En vanskligare bedömning är frågan om T.H. verkligen har haft uppsåt att bringa S.H. om livet. Denna har visserligen berättat att T.H. vid två tillfällen uttalat att han skulle döda henne och han har också tagit och med viss varaktighet hållit fast ett till sin art livsfarligt grepp om hennes hals. TR:n finner inte att dessa omständigheter ensamma utgör tillräcklig bevisning för att han faktiskt har haft uppsåt att begå ett så allvarligt brott som försök till mord. TR:n beaktar därvid särskilt att T.H., utan att S.H. på något sätt lyckats hejda honom och utan att någon utomstående ingripit, självmant avbrutit sig och släppt sitt grepp. TR:n bedömer mot denna bakgrund T.H:s brott som misshandel, vilken skall rubriceras som grov med hänsyn till att våldet varit livshotande. Den grova misshandeln innefattar samtliga moment i åklagarens gärningsbeskrivning.

Skadeståndet

T.H. har bestritt skadeståndsskyldighet med hänsyn till sin inställning i ansvarsfrågan.

Som skäligt belopp har han vitsordat 57 876 kr fördelat enligt följande: ersättning för kränkning 40 000 kr, sveda och värk i form av akut fysiskt lidande 5 000 kr och i form av psykiskt lidande 10 000 kr; beloppen för utebliven inkomst och utlägg vitsordas.

Om sitt tillstånd har S.H. berättat bl a följande. Hon befinner sig ännu i ett kristillstånd och är sjukskriven sedan d 13 juli fram till d 24 aug, då sjukskrivningen troligen förlängs. Hon har fortfarande mycket ont och har svårt att använda höger arm och att lyfta. Hon har ständig huvudvärk. Hennes personlighet har ändrats bl a på det sättet att hon har blivit rädd för obekanta män. Hon vågar inte gå ut ensam och måste få hjälp att gå och handla. Hon gråter mycket och äter smärtstillande och lugnande medel dagligen. Hon kan för närvarande varken ta hand om sina egna barn eller om dagbarnen och oroar sig för konsekvenserna av detta. Från att ha varit en levnadsglad person har hon numera slutit sig. Hennes röst har mörknat och blivit raspig.

Omfattande skriftlig bevisning i form av läkarintyg styrker S.H:s uppgifter i denna del.

Med hänsyn till utgången i ansvarsfrågan är T.H. skadeståndsskyldig. TR:n anser skäliga belopp för kränkning till följd av grov misshandel vara 50 000 kr och för sveda och värk i form av fysiskt och psykiskt lidande fram till dagen för domen 5 000 respektive 10 000 kr. Övriga belopp är vitsordade.

Tillgrepp av fortskaffningsmedel, rattfylleri och olovlig körning, bilaga 1. T.H. har erkänt samtliga brott. Hans erkännande stöds av utredningen i målet. Åtalet skall bifallas.

Grovt rattfylleri, olovlig körning, olovlig sprittillverkning grovt brott och narkotikabrott, bilaga 2, punkt 1-4. T.H. har erkänt samtliga brott, beträffande åtalspunkten 2 med den inskränkningen --.

T.H:s erkännande stöds av utredningen i målet. Han skall därför dömas i enlighet med åtalet - beträffande åtalspunkten 2 i enlighet med sitterkännande. Påföljden

T.H. förekommer under sexton avsnitt i kriminalregistret under perioden 1976-1997, dömd för bl a tillgreppsbrott, narkotikabrott och trafikbrott. Domen 1997 gällde misshandel mot S.H. och har redovisats under rubriken Bakgrund. Det brott T.H. gjort sig skyldig till mot S.H. har ett högt straffvärde och innebär återfall i våldsbrottslighet mot samma kvinna. Han skall för den samlade brottsligheten ådömas ett kännbart fängelsestraff.

Domslut.

TR:n dömde T.H. för grov misshandel enligt 3 kap 6 § BrB

samt för tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig körning, rattfylleri, grovt rattfylleri, olovlig sprittillverkning och narkotikabrott

och med åberopande även av 34 kap 4 § 1 BrB till fängelse 3 år 6 mån.

Villkorligt medgiven frihet från tidigare ådömt fängelsestraff förklarades till en tid av en månad förverkad.

T.H. förpliktades att utge skadestånd till S.H. med 67 876 kr jämte ränta.

Åklagaren, S.H. och T.H. överklagade TR:ns dom i Svea HovR.

Åklagaren yrkade att HovR:n skulle ändra TR:ns dom så att T.H. för de i första åtalspunkten angivna gärningarna fälldes till ansvar för misshandel och försök till mord samt att det av TR:n bestämda straffet i allt fall skulle skärpas.

S.H. yrkade fullt bifall till sina vid TR:n framställda skadeståndsanspråk.

T.H. bestred åklagarens och S.H:s ändringsyrkanden och yrkade för egen del att HovR:n skulle bedöma gärningen mot S.H. som misshandel av normalgraden samt i allt fall sätta ned det av TR:n bestämda straffet. Han yrkade vidare att skadeståndet till S.H. skulle sättas ned till det av honom vid TR:n vitsordade beloppet.

Åklagaren och S.H., som biträdde åtalet, bestred T.H:s ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättslagmannen Andre, hovrättsassessorn Löfroth och nämndemannen Carlson) anförde i dom d 5 rov 1997:

Utredningen i HovR:n. Målsäganden S.H. samt T.H. och vittnena Kari Ormstad och A-M.T., en väninna till S.H., har hörts på nytt i HovR:n. Vittnesmålet av S.H:s granne R.E. har förebringats genom uppspelning av TR:ns bandupptagning. På T.H:s begäran har såsom nytt vittne hörts T.L., som också är en granne till S.H.. HovR:n har tagit del av det av Kari Ormstad upprättade protokollet med utlåtande över rättsmedicinsk besiktning av S.H. samt av ett flertal läkarintyg avseende S.H.; ett par av intygen har åberopats först i HovR:n. Vidare har fotografier över S.H:s lägenhet förebringats i HovR:n. HovR:n har dessutom tagit del av en journalanteckning angående S.H. från Hagsätra kvartersmottagning och av diverse kontoutdrag, vilka handlingar T.H. åberopat som skriftlig bevisning i HovR:n.

Domskäl.

Åtalen enligt åtalspunkten 2 i TR:ns domsbilaga 1 och enligt TR:ns domsbilaga 2

HovR:n anförde att enligt TR:ns i rubricerade delar i skuldfrågorna ej överklagade dom var avgjort att T.H. i dessa delar skulle dömas för åtalade gärningar. TR:ns dom borde emellertid ändras så att T.H., som av TR:n dömts för olovlig körning, grovt brott, i tre fall, dömdes för två fall av grovt brott och ett fall som ej bedömdes som grovt.

Åtalet för misshandel och försök till mord

T.H., som vid TR:n helt bestred ansvar för brott enligt förevarande åtalspunkt, har här ändrat inställning och medgett ansvar för misshandel av, normalgraden. Han har uppgett att han förnekade under förundersökningen och vid TR:n enbart "för att kunna komma tillbaka i HovR:n". Närmare hörd har T.H. lämnat en mycket utförlig redogörelse för S.H:s och hans relation och därvid uppgett bl a att de vid olika tillfällen gemensamt inköpt och brukat amfetamin. För att söka styrka det har han också åberopat viss skriftlig bevisning. Han har också gjort gällande att S.H. brukat alkohol i inte oväsentlig omfattning. Genom sina uppgifter om S.H:s amfetamin- och alkoholbruk har han velat vederlägga trovärdigheten av hennes uppgifter om den med åtalet avsedda händelsen.

T.H. har också lämnat detaljerade uppgifter om vad som skulle ha inträffat närmast före och efter den med åtalet avsedda händelsen. Vad gäller denna har han uppgett i huvudsak följande: När de kom till S:s lägenhet var S. förbannad och full. Han fick följa med in i lägenheten för att hämta en tröja. Han bad om ursäkt för sitt tidigare beteende men fick till svar att han "skulle ut". Det blev "tjafs" under 10-15 minuter. S. gick in på toaletten och kom sedan ut i hallen iklädd morgonrock. Hon gav honom hans jacka och han slog henne då med handflatan på vänstra tinningen så att hon "satte sig på ändan". När S. därefter satte sig i sovrummet och bläddrade i sin telefonbok frågade han om hon tänkte ringa polisen. När han inte fick något svar, sparkade han ner en sänglampa och ryckte av henne telefonluren. Därefter slängde han ner S. i sängen. Sedan sparkade han bort den andra sänglampan och då råkade även telefonen åka i golvet. S. hånflinade mot honom och sa "är du klar nu så kan du gå". Han blev förbannad och hoppade på henne. Han ville göra henne illa, för att avsluta förhållandet. Han satte tummarna under hennes haka och dunkade hennes huvud två gånger mot sänggaveln. Sedan flyttade han händerna och tog ett strupgrepp om hennes hals och klämde till under 5-10 sekunder; hon slängde då med huvudet. Därefter släppte han henne. S. var aldrig medvetslös. Hon sade att om han tänkte döda henne så skulle hennes barn bli moderlösa. Han tog ett fotografi av S:s son A. och slängde det i väggen och frågade "hur känns det nu då". Därefter gick han in i vardagsrummet och kastade ut en del böcker ur en bokhylla. Då kom S. in i vardagsrummet och bad honom att gå, varefter han lämnade lägenheten, slog igen dörren och sprang nedför trappan. - Hans misshandel av S. var "kontrollerad".

S.H. har i HovR:n lämnat en berättelse som i allt väsentligt överensstämmer med den som TR:n refererat i sin dom. Hon har dock lämnat vissa ytterligare uppgifter om saker som hon numera kunnat erinra sig. Dessa nya uppgifter avser emellertid främst förhållanden som inte omfattas av åklagarens gärningspåstående. Noteras bör dock att S.H., som vid TR:n sagt sig inte veta om T.H:s inledande slag utdelats med knuten eller öppen hand, här spontant sagt att det var fråga om ett knytnävsslag samt att hon därefter, särskilt tillfrågad, sagt att T.H. hade knuten näve när han strax före slaget uttalade sitt dödshot men att hon inte vet om slaget faktiskt också utdelades med knuten näve. Hon har också uppgett att hon, under den tid då T.H. höll ett strypgrepp om hennes hals, var övertygad om att hon skulle dö. Noteras kan också att S.H. här uppgett att T.H., när han släpade henne från vardagsrummet till sovrummet, inte bara höll i hennes ena arm utan också hade ett grepp om hennes hår. Hon har här också uppgett att det är möjligt att hon inte skrek - utan bara försökte skrika - när T.H. tog tag i henne i trapphuset och dunkade hennes huvud i väggen. S.H. har vidare uppgett att hon varken varit med om narkotikainköp eller intagit narkotika.

HovR:ns bedömning

S.H:s och T.H:s här lämnade uppgifter samt övrig utredning ger inte anledning att frångå TR:ns bedömning att S.H. framstår som trovärdig och att hennes version av händelseförloppet därför skall läggas till grund för bedömningen av vad som hänt och att det därigenom är klarlagt att T.H. utfört de gärningar som anges i åklagarens gärningsbeskrivning, dock att det inte kan anses styrkt att det i gärningsbeskrivningens första stycke angivna slaget utdelats med knuten näve.

Frågan är härefter om det är styrkt att T.H. haft uppsåt att försöka ta livet av S.H..

Det kan inledningsvis konstateras att strypgreppet - enligt vad som framgår av S.H:s berättelse sammanställd med Kari Ormstads utsaga och uppgifterna i hennes utlåtande - har varit livsfarligt och att S. 11 varit mycket nära döden. Rent objektivt har strypgreppet varit så allvarligt att redan denna omständighet talar för att T.H. måste ha insett att hans handlingssätt kunde få den effekten att S.H. berövades livet. Enligt vad S.H. uppgett har T.H. tidigare hotat att döda henne och han har också efter händelsen sagt till S.H. att han hade tänkt döda henne men ångrat sig. Även om dessa uttalanden inte i och för sig kan föranleda några säkra slutsatser vid uppsåtsbedömningen är omständigheterna sammantaget sådana att det kan hållas för visst att T.H. i det skede av händelseförloppet, när han tog strypgreppet på S.H., var helt likgiltig för om hon skulle dö eller inte. Den omständigheten att han avbrutit sitt förfarande, vilket för övrigt skett först sedan S.H. hamnat i medvetslöst tillstånd, föranleder ingen annan bedömning.

Det är således visat att T.H. försökt beröva S.H. livet i enlighet med gärningsbeskrivningens andra stycke. Denna gärning skall med hänsyn till att den riktats mot närstående och att S.H. befunnit sig i en hjälplös och utsatt situation, som föregåtts av hot och misshandel, bedömas som försök till mord.

Av S.H:s berättelse har vidare framkommit att T.H., i händelseförloppet före strypgreppet, tilldelat henne ett slag i ansiktet. Detta har T.H. vidgått samt, i överensstämmelse med vad S.H. berättat, uppgett att hon föll omkull av slaget. Med hänsyn härtill måste slaget ha varit kraftfullt. T.H. skall därför i enlighet med gärningsbeskrivningens första stycke dömas för misshandel av normalgraden.

Påföljdsfrågan

T.H. skall nu dömas bl a för försök till mord och den samlade brottsligheten har ett mycket högt straffvärde. Eftersom det inte finns några särskilda skäl som talar mot en frihetsberövande påföljd, skall T.H. därför nu ådömas ett kännbart fängelsestraff. HovR:n finner att straffet bör bestämmas till fängelse sex år. Såsom TR:n förordnat skall dessutom villkorligt medgiven frihet om en månad förklaras förverkad.

Skadeståndsfrågan

T.H:s brott mot S.H. har inneburit en sådan kränkning av hennes personliga integritet att den av TR:n bestämda kränkningsersättningen om 50 000 kr skäligen bör höjas till ett belopp om 75 000 kr. S.H:s yrkanden om ersättning för sveda och värk i form av akut fysiskt och psykiskt lidande avser tiden fram till dagen för TR:ns dom d 1 sept 1997. Utredningen i HovR:n ger inte anledning att frångå TR:ns bedömning att ersättningen för ifrågavarande fysiska och psykiska lidande bör bestämmas till 5 000 kr respektive 10 000 kr. Vad gäller S.H:s yrkande om ersättning med 2 876 kr för utebliven inkomst och utlägg råder numera ingen tvist. T.H. skall således förpliktas att utge skadestånd till S.H. med ett belopp om (75 000 + 5 000 + 10 000 + 2 876 =) 92 876 kr.

Domslut.

HovR:n ändrar TR:ns domslut i ansvarsdelen så att HovR:n

a) dömer T.H. inte för grov misshandel utan för misshandel enligt 3 kap 5 § BrB och för försök till mord enligt 3 kap 1 och 11 §§ samt 23 kap 1 § BrB,

b) dömer T.H. också för olovlig körning enligt 3 § 1 st 1 p trafikbrottslagen (1951:649),

c) med åberopande också av 34 kap 1 § 1 st 2 BrB bestämmer påföljden till fångelse 6 år.

TR:ns förordnande om förverkande av villkorligt medgiven frihet står fast.

HovR:n ändrar TR:ns domslut i skadeståndsdelen på så sätt att det skadestånd som T.H. skall utge till S.H. bestäms till 92 876 kr jämte ränta.

Referenten, hovrättsrådet Dahlgren, och nämndemannen Karlsson var av skiljaktig mening och anförde: Vad gäller åtalet för olovlig körning enligt åtalspunkten 4 i TR:ns domsbilaga 2 gör vi samma bedömning som övriga ledamöter. Vad gäller åtalet för misshandel och försök till mord i TR:ns domsbilaga 1 ansluter vi oss till majoritetens bedömning av i vad mån åklagarens gärningspåståenden kan anses vara styrkta. Vad gäller frågan huruvida T.H. haft uppsåt att bringa S. om livet. finner vi emellertid inte anledning att frångå TR:ns bedömning och lika med TR:n finner vi således att T.H. i denna del skall dömas för grov misshandel. Vi finner inte heller anledning att frångå TR:ns bedömning att påföljden för T.H:s samlade brottslighet skall vara fängelse tre år sex månader varjämte villkorligt medgiven frihet om en månad skall förklaras förverkad. Överröstade i ansvarsfrågan är vi ense med majoriteten vad gäller övriga frågor.

T.H. (offentlig försvarare advokaten P.A.) överklagade och yrkade att HD skulle befria honom från ansvar för försök till mord samt vid bifall till detta yrkande nedsätta skadeståndet till S.H. till 57 876 kr.

Riksåklagaren och S.H. (målsägandebiträde advokaten C.R.), som även i HD biträdde åtalet, bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Anne-Marie Nyholm).

HD (JustR:n Gregow, Danelius och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. Målet i HD gäller i första hand om T.H. skall dömas för att uppsåtligen ha försökt att döda S.H. genom det strupgrepp som han tagit på henne.

S.H. har vid huvudförhandlingen i HD i huvudsak berättat i överensstämmelse med vad som antecknats i underrätternas domar. Hon har uppgivit att T.H. innan han tog strupgreppet sagt att han skulle döda henne, att han satt grensle över henne när han tog strupgreppet, att han tog detta grepp med högra handen, att han dunkade hennes huvud mot golvet samtidigt som han tog greppet, att hon inte kan ange hur länge han höll strupgreppet, att det snabbt svartnade för ögonen för henne, att hon därefter tyckte sig se händelseförloppet från ovan och att hon hade mycket svårt att röra sig när hon vaknade till.

T.H. har i HD berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i HovR:ns dom. Han har sålunda medgivit att han tagit ett strupgrepp på S.H. men uppgivit att han inte hållit detta längre än 5-10 sekunder. Han har också bestritt att S.H. förlorade medvetandet i samband med strupgreppet. Han var "förbannad" och skrek att han hatade henne. Han var dock kontrollerad och tänkte aldrig döda S.H..

Överläkaren Kari Ormstad genomförde en rättsmedicinsk besiktning av S.H. i nära anslutning till händelsen. Av den framgår bl a att S.H. hade missfärgade hudområden på halsen med ett mönster och läge som var förenliga med att de uppkommit till följd av grepp med annan persons hand. Vidare företedde båda ögonens bindhinnor tydliga kärlteckningar och spridda punktformiga utgjutningar som uppfattades som orsakade av någon form av tryck/åtklämning av halsen. I utlåtandet sägs att skadorna på halsen och blödningarna i ögonen tillika med de uppgifter som S.H. lämnade om stark lufthunger och minnesluckor "starkt talar för att H i samband med våldet mot halsen befunnit sig i livshotande tillstånd av mekaniskt andningshinder".

Vid förhör i HD har Kari Ormstad bl a sagt att bedömningen i utlåtandet om ett livshotande tillstånd endast gäller under förutsättning att det går att sätta tillit till S.H:s uppgifter om sinnesförändringar, att vad S.H. berättat om sådana väl stämmer överens med vad som är känt om effekten av syrebrist, att strupgrepp (bortsett från risken för påverkan av en särskilt känslig nervknut) medför risker till följd av påverkan av såväl lufttillförsel som blodcirkulation, att farligheten beror på en kombination av tid och kraft i greppet, att det är svårt att ange vilken tid som krävs för att döden skall inträda samt att det finns en undersökning enligt vilken medvetslöshet genomsnittligt skulle inträda efter 10 sekunder.

I likhet med underrätterna finner HD att S.H:s uppgifter vinner ett sådant stöd av utredningen i övrigt att de skall läggas till grund för bedömningen. Det får således anses utrett bl a att S.H. haft de sinnesförändringar som hon berättat om. Enligt Kari Ormstads bedömning har S.H. varit "ganska nära döden" och måste strupgreppet ha varit av en inte oväsentlig kraft och varaktighet.

En förutsättning för att T.H. skall kunna dömas för mordförsök är att han handlat med uppsåt att döda S.H.. Bedömningen av uppsåtsfrågor är ofta komplicerad. Särskilda svårigheter föreligger när gärningen inte är ett fullbordat brott och uppsåtet således påstås sträcka sig utöver det faktiska händelseförloppet. När det gäller angrepp på person är i många fall själva angreppssättet av avgörande betydelse för uppsåtsbedömningen. Är det fråga om ett medvetet handlande som typiskt sett är ägnat att orsaka en annan persons död talar detta starkt för att det också förelegat uppsåt att döda. Så kan exempelvis vara fallet vid användande av skjutvapen eller gift.

Ett strupgrepp kan, om greppet har viss kraft och varaktighet, anses tala för att uppsåt att döda föreligger eftersom ett sådant grepp inte är ägnat att endast tillfoga smärta eller skada utan alltid är förenat med livsfara.

Vid sidan av angreppet och omständigheterna kring detta kan exempelvis framställda hot och andra yttranden från gärningsmannen vara av betydelse för uppsåtsbedömningen. S.H. har berättat att T.H. i samband med att han angrep henne sagt att han skulle döda henne. Av utredningen framgår också att hon uppgivit för andra att T.H. tidigare hotat att döda henne. Hon har också berättat att T.H. under natten efter händelsen ringt och då sagt att han hade tänkt döda henne.

Även om det således finns omständigheter som kan anses tala för att T.H. haft uppsåt att döda S.H. finns det annat som talar i motsatt riktning. Efter det hot han uttalade mot henne och slaget i sovrummet har han lämnat henne och gått in i vardagsrummet där han bl a rivit ut böcker ur bokhyllan. Strupgreppet tog han först sedan S.H. kommit in i det rummet. Han tog greppet med bara en hand och höll det, enligt egen och ej vederlagd uppgift, i 5-10 sekunder, varefter han släppte henne utan att, såvitt visats, därefter gå till angrepp mot hennes liv. Sammantaget tillåter inte vad som framkommit någon säker slutsats om att T.H. verkligen haft avsikt att döda S.H. när han tog strupgreppet på henne. Det saknas också tillräckliga skäl för antagande att han skulle ha handlat som han gjort, om han föreställt sig att strupgreppet skulle orsaka hennes död.

Av det sagda följer att T.H. inte kan dömas för försök till mord eller dråp. Hans handlande skall i stället, som TR:n gjort, bedömas som grov misshandel.

För den grova misshandel och de övriga gärningar för vilka T.H. skall dömas bör påföljden bli den som TR:n bestämt.

Vad slutligen angår frågan om skadestånd står det klart att S.H. har utsatts för en mycket allvarlig kränkning. Hon har haft stark anledning att uppfatta T.H:s angrepp som direkt riktat mot hennes liv och hon har också befunnit sig i ett livshotande tillstånd. Ersättningen för kränkning bör bestämmas till 60 000 kr.

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom i ansvarsdelen på så sätt att T.H. såvitt angår åtalet för misshandel och försök till mord döms för grov misshandel enligt 3 kap 6 § BrB och att påföljden bestäms till fängelse tre år sex månader.

Fängelsestraffet skall till en tid av 229 dagar anses vara verkställt i anstalt.

HD ändrar HovR:ns dom i skadeståndsdelen på så sätt att det skadestånd som T.H. skall utge till S.H. bestäms till 77 876 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 13 juli 1997 till dess betalning sker.

Referenten, JustR Victor, med vilken JustR Munck förenade sig, var av skiljaktig mening dels såvitt angår motiveringen i ansvarsfrågan, dels i själva saken beträffande skadeståndsfrågan på sätt framgår av följande yttrande: Jag är ense med majoriteten t o m sjätte stycket i domskälen. Därefter anför jag följande.

T.H. kan dömas för försök att döda S.H. endast under förutsättning att bestämmelsen i 23 kap 3 § BrB om s k frivilligt tillbakaträdande inte är tillämplig. Enligt den bestämmelsen skall den som påbörjat ett försöksbrott inte dömas till ansvar om han frivilligt genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes föranlett att brottet inte fullbordades.

I målet har det inte anförts några omständigheter som talar för annat än att T.H. i den mening som avses i bestämmelsen har släppt greppet om S.H:s hals frivilligt.

En förutsättning för att ett frivilligt avbrytande av gärningens utförande skall medföra ansvarsfrihet är emellertid att det inte varit fråga om ett s k avslutat eller fulländat försök.

Ett försök anses vara avslutat när gärningsmannen har gjort vad som ankommer på honom för att ett fullbordat brott skall komma till stånd och det således inte längre beror på gärningsmannen om brottet skall komma till fullbordan. Har ett på detta sätt avslutat försök slagit fel finns det inte därefter någon möjlighet att undgå ansvar genom att avbryta gärningens utförande. Detta gäller även om gärningsmannen eventuellt räknat med att inte lyckas omedelbart och därför planerat en serie handlingar (att skjuta fler skott etc). På motsvarande sätt går inte gärningsmannen fri om han avbrutit gärningens utförande därför att han tror att brottet har fullbordats.

Utredningen ger inte något stöd för att T.H. skulle ha släppt sitt strupgrepp därför att han trott att S.H. avlidit. Tvärtom talar de uppgifter som S.H. lämnat, om att T.H. vid telefonsamtal efter händelsen sagt att han tänkt döda henne men att han ändrat eller ångrat sig, för motsatsen. Något avslutat försök föreligger under sådana förhållanden inte även om det skulle ha funnits underlag för slutsatsen att ett strupgrepp av den kraft och varaktighet som T.H:s grepp haft normalt är tillräckligt för att döden skall inträda (jfr NJA II 1942 s 2550.

T.H. skall alltså, oberoende av uppsåtsbedömningen, inte dömas för försök till uppsåtligt dödande eftersom han i vart fall avbrutit försöket innan detta varit avslutat. Hans handlande skall i stället, på sätt som TR:n gjort, bedömas som grov misshandel.

Vad slutligen angår frågan om skadestånd står det klart att S.H. har utsatts för en mycket allvarlig kränkning. Hon har haft stark anledning att uppfatta T.H:s angrepp som direkt riktat mot hennes liv och hon har också svävat i omedelbar livsfara. Även med beaktande härav bör emellertid ersättningen för kränkning sättas lägre än vad som kunnat ske om gärningen bedömts som mordförsök. Då den av HovR:n bestämda ersättningen redan ligger klart under vad som numera får anses utgöra normalbelopp för kränkning vid mordförsök (jfr NJA 1997 s 315) finns det emellertid inte skäl att i det hänseendet göra någon ändring av HovR:ns dom. På grund av det anförda fastställer jag HovR:ns dom i skadeståndsdelen.

HD:s dom meddelades d 27 febr 1998 (mål nr B 4733/97).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1998-02-27
Målnummer
B4733-97
Lagrum
23 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
23 kap. 2 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1975 s. 231
Litteratur
Sökord
Mord
Uppsåt
Skadestånd
Kränkning
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (5)

NJA 1999 s. 441: Fråga om tillämpning av 2 kap 3 § skadeståndslagen på kränkningsersättning på grund av grov misshandel. Tillika fråga om nivån för kränkningsersättning enligt 1 kap 3 § vid sådant brott.
NJA 2004 s. 479: Fråga om uppsåt att döda förelegat hos en femtonåring.
NJA 2011 s. 563: Bestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken om självförvållat rus och liknande tillstånd har ansetts inte innebära att de krav på uppsåt som annars gäller för ansvar skaefterges. (Jfr NJA...
NJA 2011 s. 89: Synnerligen grov misshandel? Gradindelning ochstraffvärdebedömningvid misshandel.
RH 2015:1: En man har åtalats för grov misshandel efter att vid sexuellt umgänge med målsägandena tagit stryptag på dem, med följd att de blivit medvetslösa. Fråga om gärningarnas rubricering och om betydelsen...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation