RH 2015:48
Fråga om en verklighetstrogen leksakspistol är att betrakta som ett skjutvapen i den mening som avses i l kap. 2 § vapenlagen (1996:67), alternativt ett föremål som är att jämställa med skjutvapen i enlighet med l kap. 3 § samma lag, eller om pistolen i stället är att betrakta som en uppenbart ofarlig leksak som därmed faller utanför vapenlagens tillämpningsområde.
Göteborgs tingsrätt
Åklagaren åtalade S.D.A.C. för vapenbrott, ringa brott, enligt 9 kap. 1 § 2 st. vapenlagen (1996:67) med följande gärningsbeskrivning.
S.D.A.C. har innehaft en soft air gun utan att ha rätt till det. Det var den 25 mars 2015 på Säterigatan, Göteborg, Göteborgs stad. Brottet bör bedömas som ringa. S.D.A.C. begick gärningen med uppsåt eller av oaktsamhet.
Åklagaren yrkade vidare förverkande av den soft air gun, som tagits i beslag.
S.D.A.C. erkände vad åklagaren lagt honom till last, men gjorde gällande att han skulle vara fri från ansvar på grund av att pistolen, till följd av sin låga anslagskraft, inte skulle anses som tillståndspliktig. Han medgav förverkandeyrkandet.
Tingsrätten (rådmannen Karl Glimnell samt nämndemännen Maria Blomqvist, Dan-Eve Johansson och Patrik Thordén) dömde S.D.A.C. för vapenbrott, ringa brott, enligt 9 kap. 1 § 2 st. vapenlagen (1996:67) till 30 dagsböter å 50 kr och biföll förverkandeyrkandet. I dom den 17 juni 2015 anförde tingsrätten bl. a. följande.
S.D.A.C. har bl.a. uppgivit att han köpte pistolen för 100 kr av en kompis, att han har skjutit med pistolen mot skyltar samt att pistolen är ”svag”, ungefär som en ärtbössa. Vad S.D.A.C erkänt stöds av utredningen. Pistolen kan inte anses vara en sådan leksakspistol, av uppenbart ofarlig natur, som faller utanför vapenlagens definition av begreppet skjutvapen. Eftersom det är fråga om ett skjutvapen var pistolen, oavsett anslagskraft, tillståndspliktig för S.D.A.C. (som var under 18 år). På grund av det anförda är åtalet styrkt. Gärningen är att bedöma på det sätt som åklagaren gjort.
Hovrätten
S.D.A.C. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.
Åklagaren motsatte sig ändring av tingsrättens dom och justerade gärningsbeskrivningen på så sätt att ”en soft air gun” ersattes med ”ett föremål som är att anse som skjutvapen enligt vapenlagen”.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Ann-Carin Glimstedt och Ola Zetterquist, referent, samt hovrättsassessorn Helena Bergstrand) anförde i dom den 27 augusti 2015 följande.
DOMSKÄL
Frågan hovrätten har att ta ställning till är om den pistol som S.D.A.C. innehade den 25 mars 2015 är att betrakta som ett skjutvapen i den mening som avses i 1 kap. 2 § vapenlagen (1996:67), alternativt ett föremål som är att jämställa med skjutvapen i enlighet med 1 kap. 3 § samma lag, eller om pistolen är att betrakta som en uppenbart ofarlig leksak som därmed faller utanför vapenlagens tillämpningsområde. Det är utrett att pistolen drivs av en fjäder och att den laddas med 6 mm plastkulor med en vikt av 0,11 gram. Pistolen har undersökts av kriminalteknikern E.G. och undersökningen visar att kulor som skjuts från pistolen har en anslagsenergi om 0,2 joule. Det framgår också att pistolen, som även förevisats av åklagaren vid huvudförhandlingen, är relativt verklighetstrogen och att den vid en ytlig anblick torde kunna misstas för en riktig pistol.
Avsikten med vapenlagens definition av skjutvapen är att den ska överensstämma med vad som enligt gängse språkbruk kan anses vara ett sådant vapen (se lagförarbetena i prop. 1990/91:130 s. 55). Ett föremål måste beträffande såväl verkan som ändamål vara jämförligt med ett skjutvapen för att falla under vapenlagens definition. Härav följer att föremål som i och för sig liknar vapen men som är leksaker eller attrapper av uppenbart ofarlig karaktär inte heller är att bedöma som skjutvapen (jfr lagförarbetena i prop. 1973:166 s. 99). Det saknar, enligt hovrättens mening, självständig betydelse om föremålet ifråga för en utomstående kan framstå som ett skjutvapen. En sådan bedömning hindrar inte att föremålet i och för sig kan användas för brottsliga syften som för att, exempelvis, hota någon som får intrycket att det rör sig om ett riktigt vapen. Enbart en likhet med ett vapen kan således inte leda till att föremålet klassas som skjutvapen i vapenlagens mening.
Det är samma ändamål med den aktuella pistolen som för ett skjutvapen, dvs. att skjuta ut projektiler. Detta ändamål är emellertid gemensamt med de i målet företedda leksakerna. Att klassa ärtrör, leksaksgevär och toalettpappersrulle med ballong som skjutvapen skulle enligt hovrättens mening inte stå i överensstämmelse med gängse språkbruk. Enbart ändamålet att skjuta ut projektiler kan med andra ord inte vara utslagsgivande för svaret på om föremålet är ett skjutvapen. Hovrätten övergår därför till frågan om pistolen med hänsyn till dess verkan ska anses utgöra ett skjutvapen.
Begreppet verkan avser i vapensammanhang rimligen den kraft som vapnet ifråga har.2 kap. 1 § andra stycket vapenlagen innehåller i detta hänseende särskilda bestämmelser om effektbegränsade vapen som är kolsyre-, luft- eller fjädervapen. Sådana vapen får innehas utan vapentillstånd av personer som är över 18 år medan personer som är under 18 år måste ha tillstånd för att ett inneha ett sådant vapen. Enligt 1 kap. 2 § vapenförordningen (1996:70) gäller att sådana vapen anses ha en begränsad effekt om projektilen har en anslagsenergi som är mindre än tio joule. Det saknas någon författningsreglerad nivå för lägsta verkan.
Den pistol som S.D.A.C. hade på sig hade en anslagsenergi om 0,2 joule. Detta kan jämföras med leksaksgevärets uppmätta anslagsenergi om 0,18 joule och toalettpappersrullens med ballong anslagsenergi om 1,06 joule. Det har också framkommit att ett salongsgevär och polisens tjänstepistol har en anslagsenergi om 197 joule respektive 493 joule. Hovrätten anser mot denna bakgrund att pistolens verkan måste anses vara mycket begränsad och i förhållande till toalettpappersrullen med ballong till och med blygsam.
Även ett vapen med blygsam verkan skulle formellt kunna omfattas av vapenlagens tillståndskrav eftersom det saknas någon författningsreglerad nedre gräns för tillåten anslagsenergi. Det saknas också i huvudsak vägledande rättspraxis i frågan om var denna gräns går. Icke desto mindre måste det finnas en gräns mellan de ofarliga leksaker som faller utanför vapenlagens definition av skjutvapen och sådana vapen som omfattas av tillståndskravet eller, med andra ord, hur långt det straffbara utrymmet för vapenbrott sträcker sig för denna typ av föremål.
Straffrätten ska användas med försiktighet och återhållsamhet och överkriminalisering ska i görligaste mån undvikas. Straffrättens tillämpningsområde styrs också i detta hänseende av principen om proportionalitet såväl i förhållande till gärningstypens mått av klandervärdighet i det konkreta fallet som i förhållande till det syfte som ska uppnås med straffbestämmelsen. (Om det nu sagda se tyska författningsdomstolens dom den 25 februari 1975, BVerfG 39, 1., Nils Jareborg Kriminalisering som ultima ratio legis? i Inkast i straffområdet, 2006, s. 34. samt Kaarlo Tuori, Ultima Ratio as a Constitutional Principle, Oñati Socio-Legal Series, Vol. 3, No. 1 2013, tillgänglig på http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=2200869)
Vapenlagen bygger på det uttalade behovet av en sträng kontroll av innehav och bruk av skjutvapen och ammunition. Huvudsyftet med en sådan kontroll är att motverka missbruk av skjutvapen och att i möjligaste mån förhindra olyckshändelser i samband med hanteringen av sådana vapen. Av särskild betydelse är självfallet strävan att förhindra att skjutvapen används i brottslig verksamhet. (Se lagförarbetena i prop. 1995/96:52 s. 26). Hovrätten anser inte att en kriminalisering av innehav av vapenliknande föremål som har en så begränsad verkan som 0,2 joule, vilket är helt jämförbart med den verkan en uppenbart ofarlig leksak har, är proportionerlig vare sig sett till gärningen i det konkreta fallet eller till de syften som vapenlagen vilar på. I den mån ett sådant leksaksvapen missbrukas för brottsliga syften torde ett sådant handlande täckas av andra mer adekvata straffbestämmelser än vapenbrott.
Vid en sammantagen bedömning av det ovan sagda anser hovrätten att den pistol som S.D.A.C. innehade är att bedöma som en uppenbart ofarlig leksak och således inte omfattas av vapenlagens krav på tillstånd. Åtalet ska därför ogillas.
Ersättning för kostnader för bevisning
Den offentlige försvararen har yrkat ersättning för utlägg om 559 kr avseende den bevisning som S.D.A.C. åberopat i hovrätten. Kostnader för bevisning i ett fall som detta är emellertid enligt huvudregeln att anse som den tilltalades egna kostnader och kan därför inte ersättas inom ramen för ersättningen till den offentlige försvararen (jfr rättsfallet NJA 1980 s. 468). Däremot har den tilltalade, i enlighet med bestämmelsen i 31 kap 2 § rättegångsbalken, vid frikännande dom möjlighet att begära ersättning av allmänna medel för bl.a. kostnader för bevisning. Den offentlige försvararens yrkande om ersättning för kostnader för bevisning får förstås som framställt för S.D.A.C:s räkning. Kostnaderna har varit skäligen motiverade för tillvaratagandet av S.D.A.C:s rätt i målet. Således ska S.D.A.C. tillerkännas ersättning av allmänna medel med 559 kr.
DOMSLUT
Med upphävande av tingsrättens dom, utom såvitt avser därigenom tillerkänd ersättning till försvararen, ogillar hovrätten åtalet och förverkandeyrkandet.
S.D.A.C. tillerkänns ersättning av allmänna medel med 559 kr avseende kostnader för bevisning i hovrätten.
Hovrättens dom meddelad: den 27 augusti 2015.
Mål nr: B 3403-15.
Lagrum: l kap. 2 § och 1 kap. 3 §vapenlagen (1996:67).
Rättsfall: Tyska författningsdomstolen 25 februari 1975, BVerfG 39, 1.
Litteratur: Nils Jareborg Kriminalisering somultima ratio legis? i Inkast i straffområdet, 2006, s. 34. Kaarlo Tuori, Ultima Ratio as a Constitutional Principle, Onati Socio-Legal Series, Vol. 3, No. l 2013, tillgänglig på http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=2200869.
Förarbeten: prop. 1990/91:130 s. 55, prop. 1973:166 s. 99.