RH 2016:36

S.H. yrkade att tingsrätten skulle förordna om rätt för A att utöva umgänge med henne på visst sätt samt om interimistiskt umgänge i närvaro av umgängesstöd. Hon yrkade även att umgängesutredning enligt 6 kap. 19 § föräldrabalken skulle inhämtas.

T.B. bestred S.H:s yrkanden.

Som ombud för S.H. i målet uppträdde G.T.

Tingsrätten antecknade följande BAKGRUND i målet.

Parterna har tillsammans dottern A, född år 2002. Vårdnaden om henne, hennes boende och umgänge har varit föremål för två tidigare tvistemålsprocesser i tingsrätten. I anledning av dessa processer har A hörts i tre tidigare snabbupplysningar hos socialtjänsten. Detta var i augusti 2011, januari 2013 och oktober 2013. Även i detta mål har hon fått komma till tals genom snabbupplysningar. Den 30 oktober 2013 dömdes S.H. mot sitt nekande för grov fridskränkning av A. Tingsrätten uttalade att mycket starka skäl talade för en fängelsedom. Emellertid bestämdes påföljden till skyddstillsyn med samhällstjänst. Alternativstraffets längd sattes till fängelse sex månader. Den 19 februari 2014 meddelades tingsrättens senaste vårdnadsdom efter att parterna nått en överenskommelse. T.B. tillerkändes ensam vårdnad om A och något umgänge reglerades inte. Ombud i samtliga tre vårdnadstvister har varit G.T.

När ansökan om stämning kom in var A tolv år gammal och hon är numera tretton år. Hon har inte umgåtts med sin mor sedan senaste vårdnadsdomen. I ansökan om stämning yrkade S.H. att tingsrätten skulle reglera ett tämligen omfattande umgänge mellan henne och A. Vid den muntliga förberedelsen yrkade S.H. emellertid i stället att ett umgänge skulle genomföras med hjälp av umgängesstöd. T.B. har bestritt allt reglerat umgänge med motiveringen att A nu är så gammal att hennes egen vilja måste beaktas.

Tingsrätten har den 21 november 2014 interimistiskt beslutat att inte förordna om något umgänge mellan A och S.H. Av det av Spånga-Tensta Stadsdelsförvaltning den 5 november 2014 upprättade snabbyttrandet framgår att A motsätter sig att träffa sin mamma. Denna uppfattning beskrivs som väl förankrad. Av snabbyttrandet framgår även, att utredaren bedömer att befintligt underlag borde vara tillräckligt för ett beslut i målet, att A redan utsatts för ett stort antal myndighetskontakter och vid fyra tillfällen redogjort för sin inställning i umgängesfrågan, samt att det inte borde vara till A:s bästa att behöva medverka i ytterligare samtal med myndigheter.

Tingsrätten (rådmannen Charlotte Scheutz) avgjorde målet utan huvudförhandling och anförde i dom den 9 oktober 2015 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Tingsrätten finner fortfarande inte skäl att reglera något umgänge mellan S.H. och A. Motiveringen är densamma som tidigare.

Av 6 kap. 15 c § föräldrabalken framgår att rätten när den beslutar om umgänge med en förälder får förordna om s k umgängesstöd om barnet har behov av det. Barnets behov ska alltså vara styrande för om umgänge med umgängesstöd ska förordnas. Domstolen ska även besluta att eventuellt umgängesstöd ska gälla för viss tid, högst ett år. Enligt tingsrättens bedömning är det mot bakgrund av vad som framkommit i snabbyttrandet om att A motsätter sig umgänge i nuläget inte klarlagt varför A skulle ha ett behov av att träffa sin mamma i närvaro av umgängesstöd. A:s egen uppfattning bör tillmätas stor betydelse. Det är heller inte närmare klarlagt vad umgängesstödet skulle syfta till att förbättra. Mot denna bakgrund ska yrkandet om umgänge i närvaro av umgängesstöd avslås.

Talan har varit utsiktslös redan från början. A har relativt nyligen utsatts av ett förhållandevis allvarligt brott av sin mor. S.H. har fortfarande genom sitt ombud beskrivit den grova fridskränkningen av dottern som att de kunnat ”kivas” med varandra. På grund av detta, A:s ålder och bestämda vilja har tingsrätten inte förordnat om något umgänge och ett sådant umgänge skulle inte ens varit lämpligt även om A hade varit så pass ung att hennes vilja inte skulle beaktas. Det har därtill gått en mycket kort tid mellan den senaste vårdnadsdomen respektive brottmålsdomen. S.H. har således genom i vart fall försummelse föranlett onödig rättegång. Om hon ska kunna uppta kontakten med A någon gång får det göras utan tingsrättens inblandning.

G.T. måste - genom den inblick hon haft redan i de tidigare tingsrättsprocesserna - förstått att det var försumligt att föranleda denna onödiga rättegång. Hon ska därför svara solidariskt med sin huvudman för motpartens rättegångskostnader, vilka bedömts som skäliga av tingsrätten.

DOMSLUT

1. Tingsrätten förordnar inte om något umgängen mellan A och S.H.

2. Tingsrätten förpliktar S.H. att tillsammans med sitt ombud G.T. utge ersättning för T.B:s rättegångskostnader med 52 738 kr, varav 39 200 kr avser ombudsarvode, 2 390 kr avser tidsspillan, 600 kr avser utlägg och 10 548 kr avser mervärdesskatt. På rättegångskostnaderna löper ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

S.H. och G.T. överklagade tingsrättens beslut under punkten 2 och yrkade att hovrätten skulle förordna att parterna skulle stå sina egna rättegångskostnader vid tingsrätten.

T.B. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut och anförde bl.a. följande. S.H:s talan om umgänge var utsiktslös och hon borde i vart fall ha återkallat talan efter att A:s vilja blivit klarlagd. Vidare har S.H:s och G.T:s processföring varit försumlig genom att umgängesyrkandet ändrats på visst sätt vid den muntliga förberedelsen, bevistema inte angetts för åberopade bevis och förelägganden från tingsrätten inte följts. G.T. har varit väl förtrogen med A:s inställning och trots detta vid ett tillfälle uppmanat S.H. att söka upp A när umgänge inte skulle ske.

S.H. och G.T. förnekade att talan har väckts i onödan och att de agerat försumligt.

Hovrätten (hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Katarina Påhlsson och hovrättsrådet Claes Söderqvist, referent) avgjorde målet efter föredragning och anförde den 14 april 2016 bl.a. följande.

Enligt huvudregeln i 6 kap. 22 § andra stycket föräldrabalken ska parterna i mål om bl.a. umgänge stå sina egna rättegångskostnader. Om en part har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap.3 eller 6 §rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl kan dock rättegångskostnaderna fördelas annorlunda. I tredje stycket samma paragraf anges bl.a. att om en part ska ersätta motpartens rättegångskostnad och hans eller hennes ombud vållat kostnaden genom att förfara på sätt som avses i de nämnda bestämmelserna, kan ombudet förpliktas att ersätta kostnaden solidariskt med parten.

Den första frågan gäller om S.H. har föranlett onödig rättegång genom att väcka och vidhålla talan om umgänge. Eftersom 18 kap. 3 § rättegångsbalken gäller ersättningsskyldighet under vissa förutsättningar för vinnande part är det lagrummet inte tillämpligt (jfr RH 1998:99). Prövningen avser i stället om S.H:s talan i sig kan utgöra särskilda skäl enligt 6 kap. 22 § andra stycket föräldrabalken för att ålägga henne rättegångskostnadsansvar.

I förarbetena till den bestämmelsen anges att särskilda skäl föreligger till exempel då en förälder gång på gång ansöker om vårdnad utan framgång (prop. 1975/76:170 s. 183). Syftet i sådana fall måste anses vara att motverka att en förälder väcker talan upprepade gånger trots att utgången i målet framstår som given.

S.H. är dömd för brott i förhållande till A vid två tillfällen, senast den 30 oktober 2013 för grov fridskränkning under perioden september 2012 till augusti 2013. Dessförinnan dömdes hon den 16 oktober 2012 för misshandel, ringa brott, i mars 2012. Parterna har i två tidigare rättegångar tvistat om vårdnad, boende och umgänge avseende A. Båda rättegångarna inleddes av T.B. Det senaste målet avslutades i februari 2014 med en i dom intagen samförståndslösning om att T.B. skulle ha vårdnaden om A och att något umgänge mellan henne och S.H. inte skulle regleras. I överenskommelsen angavs bl.a. att T.B. ”ska, utifrån vad Barn- och ungdomspsykiatrin bedömer vara förenligt med [A:s] bästa, verka för att det kommer till stånd ett umgänge”. Något umgänge mellan A och S.H. har dock, såvitt framkommit, inte skett sedan augusti månad 2014.

Oavsett hur möjligheterna var för S.H. att vinna bifall till ett yrkande om omfattande umgänge konstaterar hovrätten att hon inte tidigare har inlett rättegång rörande A och att parterna i februari 2014 varit överens om det önskvärda i att umgänge mellan mor och dotter kommer till stånd. Mot denna bakgrund finner hovrätten att det inte på grund av att S.H. inlett rättegång om umgänge kan anses föreligga särskilda skäl att frångå huvudregeln om rättegångskostnadsansvar i 6 kap. 22 § andra stycket föräldrabalken. Mot bakgrund av att hon inskränkt sitt umgängesyrkande sedan A:s egen inställning blivit känd gäller samma bedömning för S.H:s talan efter den muntliga förberedelsen.

S.H:s inskränkning av sitt umgängesyrkande är inte ägnad att föranleda ersättnings-skyldighet enligt 18 kap. 6 § rättegångsbalken. Inte heller i övrigt har framkommit att hennes processföring varit försumlig på så sätt att den bestämmelsen ska tillämpas. Hovrätten konstaterar i det sammanhanget att vad som anförts om G.T:s uppmaning till S.H., att söka upp A utan rätt till umgänge, avser förhållanden före rättegången.

Sammanfattningsvis finner hovrätten att omständigheterna i målet inte motiverar annat än tillämpning av huvudregeln i 6 kap. 22 § andra stycket rättegångsbalken, dvs. att var part ska bära sin rättegångskostnad. Därmed faller också frågan om förpliktande för G.T. att med stöd av 6 kap. 22 § tredje stycket föräldrabalken ersätta T.B:s rättegångskostnader. Tingsrättens beslut ska ändras på detta sätt.

BESLUT

1. Med ändring av punkten 2 i tingsrättens dom befriar hovrätten S.H. och G.T. från skyldigheten att ersätta T.B:s rättegångskostnader vid tingsrätten och förordnar att vardera parten ska stå sin egen rättegångskostnad där.

2. T.B:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader i hovrätten lämnas utan bifall.

Hovrättens beslut meddelat: den 14 april 2016.

Mål nr: Ö 9618-15.

Lagrum: 6 kap. 22 § andra och tredje styckena föräldrabalken; 18 kap.3 och 6 §§rättegångsbalken.

Rättsfall: RH 1998:99.

Litteratur: prop. 1975/76:170 s. 183.