RH 2016:41

Sedan Skanskom Fastigheter AB hade ansökt om betalningsföreläggande mot M.L. och hon bestritt ansökan överlämnades målet till tingsrätten för vidare handläggning.

Skanskom Fastigheter AB yrkade att tingsrätten skulle förplikta M.L. att till bolaget betala ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen på beloppet 90 000 kr enligt följande

1. på 1 869 kr från den 17 april 2015 till den 17 juli 2015,

2. på 2 469 kr från den 17 april 2015 till den 18 augusti 2015,

3. på 1 645 kr från den 17 april 2015 till den 18 november 2015, och

4. på 84 017 kr från den 17 april 2015 till dess betalning sker.

Från yrkad ränta skulle M.L. ha rätt att avräkna 2 040 kr, som hon hade betalat den 22 september 2015. Skanskom Fastigheter AB yrkade även ersättning för rättegångskostnader.

Som grund för sin talan anförde Skanskom Fastigheter AB i huvudsak följande. Mellan parterna har förelegat tvist i tingsrättens mål nr T 6095-14. Tingsrätten har den 17 februari 2015 genom dom stadfäst en mellan parterna träffad förlikning enligt vilken M.L. senast den 17 april 2015 skulle betala i ett för allt 90 000 kr till bolaget. M.L. har inte betalat i enlighet med domen. Bolaget har därför rätt till ränta enligt 6 § räntelagen från den 17 april 2015.

M.L. bestred käromålet och gjorde bl.a. gällande att frågan redan hade avgjorts genom tingsrättens dom i mål nr T 6095-14.

Skanskom Fastigheter AB bestred att målet skulle avvisas och gjorde gällande att det inte var samma sak som skulle prövas.

Tingsrätten (rådmannen Leif Persson) avvisade i beslut den 23 februari 2016 Skanskom Fastigheter AB:s talan och angav följande skäl för beslutet.

En dom som har vunnit laga kraft får rättskraft med följd att en ny rättegång om samma sak inte är möjlig. Skanskom Fastigheter AB:s talan i mål T 6095-15 har avgjorts genom dom. Domen har vunnit laga kraft. Skanskom Fastigheter AB kan därför inte på nytt väcka talan om samma sak.

I den ursprungliga talan Skanskom Fastigheter AB förde i det tidigare målet yrkade bolaget ränta på yrkat belopp om 100 152 kr från respektive obetald hyras förfallodag tills betalning skedde. I den stadfästa förlikningen förpliktades M.L. att till bolaget i ett för allt betala 90 000 kr senast den 17 april 2015. Av överenskommelsen framgår inte att någon dröjsmålsränta ska erläggas. Bolagets nu förda talan om dröjsmålsränta avser samma sak som redan har avgjorts genom tingsrättens dom och omfattas av domens rättskraft. Käromålet ska därför avvisas.

Skanskom Fastigheter AB yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens avvisningsbeslut. M.L. motsatte sig ändring.

Hovrätten (hovrättslagmannen Cecilia Gilljam samt hovrättsråden Bob Nilsson Hjorth ,referent, och Lars Henriksson) meddelade den 17 juni 2016 följande beslut.

SKÄL FÖR BESLUTET

Parterna har vidhållit vad de vid tingsrätten anförde till stöd för sin syn på frågan om Skanskom Fastigheter AB:s talan ska avvisas.

Som tingsrätten angett yrkade Skanskom Fastigheter AB i det tidigare målet ursprungligen att M.L. skulle förpliktas att betala 100 152 kr för ett antal obetalda hyror jämte ränta enligt 6 § räntelagen från respektive hyras förfallodag till dess att betalning skedde. Enligt den stadfästa förlikningen skulle M.L. i stället betala i ett för allt 90 000 kr senast den 17 april 2015. Den stadfästa förlikningen reglerade därutöver vissa andra frågor, bl.a. att M.L. skulle flytta från den aktuella lokalen senast vid ett visst datum, och angav att med förlikningen var parternas samtliga mellanhavanden fullt och slutligt reglerade.

En förlikning måste i vart fall delvis omfatta tvisteföremålet. Förlikningen är en civilrättsligt giltig rättshandling, som är direkt bindande och kan frångås endast med stöd av avtalsrättsliga ogiltighetsregler. Det sistnämnda innebär bl.a. att en stadfäst förlikning i efterhand kan angripas på den grunden att förlikningsavtalet är ogiltigt. (Se t.ex. NJA 1975 s. 507, Nordh, Roberth, Spridda tankar, 2008, s. 175 och Ekelöf m.fl., Rättegång Femte häftet, 2011, s. 75 f.)

En förlikning konsumerar det rättsläge som rådde innan förlikningen träffades. En fordran på grund av ett förlikningsavtal ska därför anses ha uppkommit vid tidpunkten för förlikningen. (Se RH 2010:25, Lindell, Bengt, Civilprocessen, 2012, s. 338 och Larsson, Sven, Förlikning i tvistemål, 1958, s. 135 f.)

Den fordran som uppkommit genom den träffade förlikningen reglerar inte frågan om rätt till dröjsmålsränta och inte heller andra följder av att parterna i ett senare skede inte fullföljer sina åtaganden enligt förlikningen. Redan det nu anförda talar mot att Skanskom Fastigheter AB i en senare rättegång skulle vara förhindrad att väcka en talan på en grund som handlar om förhållanden som har inträffat efter det att förlikningen har träffats och stadfästs.

Därtill bör läggas vad som generellt sett gäller om krav på ränta. Den rådande meningen är att det, när talan har förts om kapitalbeloppet, inte finns något hinder mot att i en senare rättegång föra talan om utfäst ränta eller dröjsmålsränta (se t.ex. Ekelöf m.fl., Rättegång Tredje häftet, 2006, s. 217 med där anmärkta rättsfallet NJA 1929 s. 160 och Heuman, Lars, JT 1992-93, s. 926 f., jfr även NJA 1992 s. 55). Ett yrkande om ränta eller annan tilläggsförpliktelse kan, enligt bestämmelserna i 13 kap. 3 § första stycket 3 rättegångsbalken, för övrigt framställas senare i en rättegång, om det stöder sig på väsentligen samma grund. Av det sagda följer att ett sådant ränteyrkande också kan återkallas och därefter bli föremål för talan i en senare rättegång. Det nu aktuella kravet på dröjsmålsränta har, såvitt framkommit, inte varit föremål för diskussion och än mindre varit formellt framställt i det tidigare målet.

Sammanfattningsvis omfattar rättskraften av den stadfästa förlikningen inte det krav på dröjsmålsränta som Skanskom Fastigheter AB nu framställt. Tingsrättens avvisningsbeslut ska därför undanröjas och målet återförvisas dit för fortsatt behandling.

SLUT

Hovrätten undanröjer tingsrättens beslut och återförvisar målet till tingsrätten för fortsatt behandling.

Hovrättens beslut meddelat: den 17 juni 2016.

Mål nr: Ö 770-16.

Lagrum: 17 kap. 11 § rättegångsbalken.

Rättsfall: NJA 1929 s. 160; NJA 1975 s. 507; NJA 1992 s. 55; RH 2010:25.

Litteratur: Nordh, Roberth, Spridda tankar, 2008, s. 175; Ekelöf m.fl., Rättegång Femte häftet, 2011, s. 75 f; Lindell, Bengt, Civilprocessen, 2012, s. 338; Larsson, Sven, Förlikning i tvistemål, 1958, s. 135 f; Ekelöf m.fl., Rättegång Tredje häftet, 2006, s. 217; Heuman, Lars, JT 1992-93, s. 926 f.