RH 2017:45

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Peder Bjursten samt nämndemännen Per Gunnermark, Rolf Ridby och Ewa Tempelman) anförde i dom den 12 augusti 2016 följande.

DOMSKÄL

Bakgrund

Gärningarna går in i varandra och har i en dryg månads tid utspelat sig i eskalerande takt från det att S.N. kommit tillbaka från sjukhuset med sin baby C. fram till kulmen dygnet kring den 21 juni 2016, då S.N. ringde till polisen.

Polismannen T.V., som var med den patrull som var först på plats, har hörts som vittne i målet. Hon har inte haft helt klara minnesbilder men har intygat riktigheten i de anteckningar som hon upprättade samma dag. Av promemorian och T.V:s uppgifter framkommer följande. Hon och kollegan visste att ett barn skulle vara inlåst. Väl framme vid adressen träffade de anmälaren, S.N., med ett spädbarn i famnen. S.N. berättade att hennes man, som inte är pappa till pojken E., hade låst in E. i ett gästrum på bottenvåningen i radhuset. Mannen brukade göra det i uppfostrande syfte. Mannen hade tagit med sig nyckeln till jobbet. T.V. och kollegan knackade på hos varsin granne för att kunna låna en innerdörrsnyckel. När de kom tillbaka hade S.N. hittat en nyckel som passade. Polismännen öppnade dörren och E. kunde komma ut. Pojken förklarade att hans pappa hade låst in honom. Han var inte gråtande eller skrikande utan var samlad och lugn.

Enligt promemorian var det otroligt varmt och stank avföring inne i rummet. Det stod en ren hink på golvet som S.N. hade fått lov av A.N. att tömma. Vidare har antecknats att S.N. ska ha uppgett att hon frågat A.N. var pojken skulle kissa och att denne hade svarat att pojken fick väl kissa på sig. Vidare ska E. inte ha fått något att äta sedan dagen innan. Enligt S.N. brukade mannen låsa in E. i uppfostringssyfte, vilket hade hänt flera gånger trots att S.N. hade bett honom att låta bli. S.N. hade inte vågat säga ifrån eftersom mannen kunde bli våldsam. Enligt S.N. fanns det kameror överallt i hemmet och A.N. hade en Teame Viewer i sin telefon så att han kunde se vad hon gjorde i realtid. Han ville bl.a. kontrollera att hon inte var för vek med E.

Vidare framgår att i rummet där E. var inlåst stod en säng, ett nattduksbord och en byrå. Det gick inte att se ut genom fönstret eftersom det var installerat folie med ett visst ljusgenomsläpp mellan fönsterrutorna. Fönsterlåsen i underkant gick inte att låsa upp. Taklampan saknade glödlampa. På nattduksbordet låg en hög med nedkissade barnkläder. En flaska vatten stod på golvet. Bredvid garderoben stod en ny oanvänd hink. Rummet var i övrigt tomt såsom på leksaker och böcker. Dessa uppgifter bekräftas av en film från husrannsakan som spelats upp. S.N:s uppgifter till polisen från den 21 juni har under de två dagar som huvudförhandling hållits modifierats på ett antal punkter och en delvis klarare och mer nyanserad bild av händelseförloppet har framkommit.

E:s uppgifter

Barnförhör med E, som är sju år, har hållits samma dag som anmälan, den 21 juni 2016 och ett ytterligare förhör har hållits ett par dagar senare. E. berättar under förhören bl.a. att pappan (styvpappan) har låst in honom i rummet och att han har varit inlåst sedan den 17 maj. Han kunde inte se ut genom fönstret på grund av att pappan satt plast över. Pappan hade även satt två lås på fönstret så att han inte kunde öppna. Han har försökt att öppna men det gick inte. Hans mamma har en nyckel men det är inte rätt nyckel. I rummet fanns bara en säng och en hink som man kunde kissa i. Han fick ingen mat på hela dagen utom två smörgåsar som pappa lämnade honom innan denne gick till jobbet. Mamma öppnade dörren och ringde polisen. Det fanns ingenting att göra i rummet förutom att sova. Det fanns ingenting därinne annat än en säng, ett bord och en byrå. Inga saker alls. Det fanns flera saker i rummet tidigare men pappan plockade bort allt. Han har kissat en gång i hinken.

Pappan sa ingenting när han tog E. till rummet. Pappan var arg och röd i ansiktet när han låste in honom och stängde dörren snabbt och låste. Det kändes "som hjärtat går sönder, som en blixt". På frågan hur många gånger pappan har låst dörren till rummet svarar E. 60 gånger och även jättemycket gånger. Det är pappan som har sagt till honom att gå in i rummet och pappan har låst dörren med nyckel.

En gång var han och mamman i rummet när dörren gick igen. Då fanns det inget handtag på dörrens insida och mamman kunde ta sig ut genom fönstret för att sedan gå in genom dörren. Efter detta satte pappa lås på fönstren.

E. har om misshandeln huvudsakligen berättat att pappan vid ett tillfälle tagit om E:s nacke när de skulle gå in i rummet. En gång ville han laga mat men pappan ville inte det för det var mammans uppgift. Pappan tog då honom hårt i armen så att det blev rivmärke och han fick gå in i rummet. Mamma fick också ett slag på kinden i köket.

S.N:s uppgifter

Hon och A.N. träffades på nätet. Han lovade att de skulle leva som en bra familj men hon har upplevt det som en nedbrytande relation. Han har varit mycket svartsjuk och bl.a. anklagat henne för att vara prostituerad. A.N. har varit hård och bestraffande och har inte trott på hennes förmåga att uppfostra barnen.

Efter förlossningen var hon tvungen att stanna några dagar på sjukhuset. När hon kom hem från BB den 10 maj var E. tystlåten. A.N. var hemma med henne i cirka två veckor. Han var inte hemma hela tiden. Han började arbeta ungefär den 20 maj. E. gick i skolan fram till den 10 juni 2016 och har varit hemma sedan dess. Rummet började användas från den 10 maj när hon kom hem från BB. A.N. förklarade att E. skulle sova i gästrummet i fyra veckor eftersom denne hade varit jobbig under tiden hon var på sjukhuset. I början var rummet olåst. E. skulle emellertid stanna på rummet förutom när han gick på toaletten. Efter två veckor bestämde sig A.N. för att låsa dörren. När han inte hittade nyckeln till låset så monterade han i stället bort handtaget på insidan. Det gick inte att öppna från insidan under ett par veckor. Handtaget sattes tillbaka den 20 juni. Det var samma dag som A.N. köpte fönsterlås och film att sätta för fönstret. A.N. tog även ut glödlampan ur taklampan. E. sov i rummet natten den 21 juni. Dörren var då låst med nyckel, såsom hon förstår det. Efter att A.N. hade gått till jobbet den 21 juni ringde hon kvinnofridslinjen och sedan 112. På morgonen låstes E. in efter han hade varit på toaletten. E. fick vatten och två smörgåsar samt en hink. E. skulle vara instängd i rummet fram tills A.N. kom hem igen då E. skulle få mat.

Kvällen innan hade E. rymt genom fönstret. Han hade befunnit sig på en gräsmatta i närheten av bostaden. A.N. hotade över telefon att slå E. Väl hemma hotade A.N. att slå E. och henne. Han tog tag om E:s arm när hon lagade mat. Hon gick emellan och A.N. slog henne på kinden med öppen hand. Om hon inte hade haft barnet i famnen hade han slagit hårdare. När hon gick emellan sa A.N. åt henne att hålla sig borta annars skulle han slänga ut henne. När hon blev slagen så kände hon att det blev varmt och det gick över efter några minuter. Hon kände aldrig någon smärta. Hon blev främst chockad och förvånad. Hon trodde aldrig att A.N. skulle ta till våld.

Anledningen till att E. skulle flytta in i rummet var att han skulle bestraffas för att han var jobbig. I början fick E. ha leksaker och annat i rummet. Hon har aldrig velat att E. skulle hållas instängd. På en av de filmer som spelats upp under rättegången är E. i rummet när hon befinner sig utanför och pratar med honom. Hon släppte inte ut honom eftersom hon var rädd för att A.N. skulle bli arg på henne. Hon vågade inte säga ifrån och A.N:s makt var nedbrytande. Hon ville inte gå till socialnämnden då hennes familj redan var arg för att hon åkte tillbaka till Sverige. Hon fick även samtal från A.N. efter det att hon släppt ut E. från rummet.

Hon visste inte att det fanns kameror i huset. De har aldrig pratat om detta och hon har inte gett något tillstånd. Hon visste dock att han övervakade sina andra barn. Hon har känt sig övervakad och har därför letat efter kameror. Varje gång hon gjorde något så har A.N. ringt henne. De har haft mycket kontakt på telefon. Det fanns en kamera vid TV:n men den var inte inkopplad. Den kamera som stod i hallen har hon inte sett eller känt till.

E. fick gå i skolan men fick vara inne i rummet på helger och kvällar fram till lovet som började kring den 31 maj. Han var instängd förutom korta perioder då han fick göra annat. De nedkissade kläderna var nog från kvällen den 20 juni. E. fick tillräckligt att äta. E. grät ibland men inte varje gång som han låstes in. Hon tror emellertid att han var ledsen ofta och E. har haft svårt att äta efter händelsen. E. är en livlig men normal pojke. Han har vid ett tillfälle vaknat och gått till skolan tidigare. De visste inte var han var men man ringde från skolan och berättade att han var där. A.N. har berättat att E. ska ha klättrat på en balkong medan hon låg på sjukhuset. En gång när de var på IKEA har E. sprungit iväg. Strax efter det att hon kommit hem från BB hade gardinerna i rummet ramlat ner. Hon gick in varpå dörren slog igen och hon och E. blev inlåsta. Hon kunde öppna fönstret och komma ut den vägen. Den 20 juni gick E. ut genom fönstret och ner till en sjö. Han hade klättrat ut genom fönstret och sa senare att det var hon som hade visat att man kunde hoppa ut från fönstret. Hon var arg för att han tagit sig till sjön och samtidigt orolig för att han hade försatt sig i fara.

Hinken tror hon användes för att tejpa plast på fönstret. Hinken har inte använts för att kissa och bajsa i. E. tilläts att gå på toaletten vid 5-tiden på morgonen innan A.N. gick dit. Handtaget sattes tillbaka den 20 juni och i stället började nyckel användas och E. fick sova inlåst. A.N. låste på morgonen den 21 juni och tog nyckeln med sig till jobbet. Hon visste själv inte om att det fanns någon nyckel så hon letade inte innan polisen kom. Senare påträffade hon nyckeln bland hennes nycklar och nyckelknippa.

S.N. har beskrivit en vanlig dag enligt följande. E. var på rummet när A.N. kom hem. Efter maten fick han gå till sitt rum. Det var A.N. som bestämde. På morgonen var det hon som väckte E. och skickade honom till skolan. Det var bara för mat och toalettbesök som han fick komma ut ur rummet. När hon själv tog ut E. så ringde A.N. och frågade vad de höll på med.

Familjen var föremål för utredning år 2013. Hon har inget minne av att A.N. skulle ha uttalat att han igen ville anmäla E.s beteende och situation till socialnämnden. Hon var rädd för att ringa polisen eller till socialnämnden eftersom hon uppfattade utredningen 2013 som jobbig.

A.N:s uppgifter

Det är hans uppfattning att han och S.N. hade ett bra förhållande fram till den 20 juni kl. 18.00. Det stämmer att de pratar mycket med varandra under en dag men det är främst beroende på att de endast har varandra. De har vänner men de pratar egentligen bara med varandra. Han har två döttrar i Sverige. Han tror att S.N. är svartsjuk på hans tidigare fru här i Sverige. Han har bott i huset sedan 2012.

Han har spelat in filmer med övervakningsutrustningen sedan maj fram till juni 2016. Han började övervaka och filma när flickan föddes. Han köpte webkameror och installerade dessa. Det fanns möjlighet att ta bilder och filma med dem. Det fanns ett program som S.N. hade installerat som heter Team Viewer och det har han lärt sig att använda av henne. Hon har samma program i sin telefon. Han har inte använt det medan han arbetar men när han varit klar har han gjort det. Det fanns redan en babymonitor i E:s sovrum. Han installerade kamerorna för S.N:s skull så att hon skulle kunna hålla koll på E. eftersom hon själv ofta var upptagen med flickan. Han har pratat med S.N. om att han också skulle övervaka E. Det har inte hänt så ofta eftersom han jobbar mycket. Hans telefon kopplar upp automatiskt. Det går dock att se vad som skett inne i huset. Han har kunnat övervaka men vissa tider i åklagarens skriftliga bevisning stämmer inte. S.N. har känt till att det skett övervakningar i hallen där dörren går in till E:s rum. Det har S.N. känt till från första dagen. E. har i bland startat datorn och ibland har den startat av sig själv. Han sa till S.N. att starta om datorn. Hon formaterade om datorn och han installerade sedan bara kameran. Han vet inte när han berättade för S.N. att han spelade in men det var i vart fall i maj. Redan 2013 hade de ett företag som kom till dem för att installera ett övervakningssystem då de bl.a. diskuterade att installera övervakningskameror. Dessa var emellertid för dyra och S.N. var ändå oftast hemma. S.N. har känt till att hon har filmats. E. blev den 19 juni arg när denne fick reda på att han ljugit om kameror. Han sa då att han har kameror installerade överallt. Han ljög och sa att han även hade installerat kameror i skolan. Kameran som filmat hallen och ytterdörren har varit placerad där för att hålla koll på E:s dörr och om denne lämnar bostaden. Man kunde också se om E. gick in till köket för att hämta något som han kan skada sig med.

Han och E. har haft en bra relation men E. är en pojke med många problem. Om E. lämnas ensam så börjar han göra saker som att leka med el och springa på balkongräckena. Om E. är ensam med flickan slår han henne mot väggen. E. har bra sidor också och då kan man göra saker med honom. E. kan emellertid inte lämnas ensam.

E. skulle börja sova i rummet eftersom han hade gjort många dumheter under tiden S.N. var på sjukhuset. Han fortsatte med det även efter att hon hade kommit hem. Den 15 maj "grejade" E. med videoapparaterna och S.N. sa till honom att kontrollera vad denne hade gjort. Han förklarade att han inte ville det för att han hade fått nog. S.N. började gräla med E. som svarade emot. S.N. tog då med E. till hans verktygsbod som saknar fönster m.m. Efter en timme hade E. lugnat ned sig. Han pratade med S.N. om att ta E:s TV m.m. från dennes rum. S.N. föreslog att de i stället skulle sätta E. i gästrummet eftersom det inte fanns något att ha sönder där. Den 17 maj kom E. inte direkt hem från skolan utan gick någonstans. De sprang ut för att leta efter E. Det var i samband med den händelsen som S.N. bestämde att E. skulle placeras i det nya rummet och bli kvar där. Han gick med på det. De bestämde inte hur länge E. skulle vara i rummet. E. har sovit i rummet sedan den 17 maj.

Det stämmer att han tog bort handtaget från insidan på dörren. Det gjorde han den 19 maj; dagen innan han började arbeta igen. Handtaget sattes tillbaka efter en månad, den 20 juni. Under den tiden gick det inte att öppna dörren inifrån rummet. Han tog bort handtaget på morgonen den 19 maj eftersom han hörde entrédörren slå igen. Han öppnade sovrumsdörren och ropade efter E. Han sa till S.N. att leta rätt på E. Hon bad honom hitta en nyckel för att låsa dörren, eftersom hon hade den lilla flickan att ta hand om och inte kunde springa och leta efter E. Han förklarade att det inte fanns någon nyckel och prövade andra nycklar. Han fick då idén att ta bort handtaget. Det togs bort för att E. inte skulle kunna försvinna hemifrån.

Han arbetade den 20 juni när S.N. ringde till honom och berättade att E. hade rymt genom fönstret. Hon sa att hon skulle ta livet av sig och inte orkade längre. Han åkte då hem från jobbet. När han kom hem sa S.N. att hon skulle skicka E. till hennes föräldrar som skulle aga honom. Han erbjöd sig att aga honom. Han menade dock inte att han skulle göra det men sa det för att få pojken att lugna ner sig. Han sa att han skulle köpa lås. De hade redan den 18 juni tittat på lås till fönstret. Han hade då tyckt att de var för dyra och hittade inte heller samma slags lås som hyresvärden hade haft på fönstret tidigare, vilka hade gått sönder. Efter rymningen bestämde han sig för att köpa och installera nya lås. Han satte tillbaka handtaget. Han kände sig uppgiven och förklarade att alternativet skulle vara att skicka E. till morföräldrarna eller att få socialnämnden att ta hand om denne. E. kunde under natten ta sig ut genom att trycka ner dörrhandtaget.

På morgonen den 21 juni använde han nyckel. Det var inte en nyckel till just den aktuella dörren och den fungerade heller inte till låset. Precis som åklagarens film visar satte han nyckeln i låset men låste aldrig upp utan låtsades låsa upp och innan han gick till jobbet låtsades han låsa dörren så att E. skulle tro att dörren var låst. Han gick med smörgåsar och vatten till E. innan han gick till jobbet och sa till denne att vara kvar i sängen tills mamma kom.

När han själv var hemma har E. tillbringat tid även utanför rummet. De har lekt, lagat mat och pratat tillsammans. Tanken var att E. i förlängningen skulle flytta tillbaka till sitt rum. E. gick och la sig själv och stängde dörren som öppnades in mot honom. Om E. skulle gå på toaletten på natten var det tänkt att han skulle ropa eller knacka på dörren och säga att han behövde gå på toaletten.

Anledningen till att det inte fanns något i rummet att förströ sig med var att E. inte skulle skada sig själv. Det fanns ett bord med glasskiva och E. brukade stå på det och ta sig genom fönstret och hoppa i sängen. E. hade leksaker fram till kvällen den 20 juni då han tog ut dem. E. fick inte godis när han skulle straffas men det fanns frukt. Han vet inte när pojken var under bestraffning. Det var S.N. som bestämde. Under perioden den 17 maj till den 20 juni fick E. glass och annat. Han tror inte att E. var under bestraffning hela den perioden. Han tog bort leksakerna och gav inte tillbaka dem eftersom han skulle till jobbet och inte tänkte på att lämna tillbaka dem.

Innan rummet började användas hade han och S.N. övervakat och "dicplinerat" E. genom att använda monitorn i dennes rum. Han tog med E. till arbetet för att kunna ha bättre kontroll på honom. E. lydde honom och de kom bra överrens med varandra. När han började jobba på Skanska började E. att ge svar på tal och vara oförskämd. E. blev också lätt irriterad och sur om denne inte fick som han ville. Han fick anställningen på Skanska den 11 april 2016 och han kunde inte längre ta med E. till jobbet. Han tror att E. kan ha någon form av diagnos och han har tagit upp frågan om eventuell utredning med S.N. som bara blir irriterad. Han bedömer E. som intelligent men det finns stunder när denne gör dumheter. E. flyttades ut ur sitt rum för att han plockade sönder saker i rummet. S.N. tyckte inte att det fanns någon poäng med att plocka ut saker från rummet eftersom gästrummet ändå stod tomt. Syftet med att ha ett rum där E. inte kunde komma ut var att skydda honom från att skada sig själv. Rummet skulle användas som ett vanligt rum men det skulle inte finnas möjlighet att göra illa sig på något i rummet. S.N. hade babyn och kunde inte ta hand om E. Själv var han tvungen att arbeta och kunde inte heller ta hand om E. Därför låstes E. in. Medan han var på jobbet var det S.N. som bestämde om E. skulle vara inne i rummet eller inte. Det var hon som styrde när han inte var hemma. Insynsplasten installerade han för att E. inte skulle kunna ha sönder fönsterutan och skära sig. E. klättrade upp på fönsterbrädan för att se ut. Han hade inte satt upp plasten tidigare eftersom S.N. inte gick med på det. Men han gjorde det ändå efter att E. hade dragit ner gardinerna. Plasten skulle göra så att E. inte klättrade upp på fönsterbrädan för att se ut genom fönstret och då kanske ramla. Hinken fanns i rummet för att han hade glömt den kvällen den 20 juni. Det var en hink med vatten i för att klistra plasten på fönstret med. Hinken var inte avsedd att användas som toalett och den har inte heller använts som toalett. E. hade lekt med taklampan genom att stänga av och på den i ett kör. S.N. tyckte att det var okej att E. gjorde så. När glödlampan till slut blev trasig, på kvällen den 20 juni, skruvade han av den och satte aldrig dit någon ny. Det fanns inget annat ljus i rummet.

Han har inte slagit S.N. i ansiktet och inte slagit E. heller. Han blev nervös och tog tag i E:s arm men slog honom inte. Han har inte orsakat rivmärket.

På morgonen den 21 juni började S.N. anklaga honom för att ha varit otrogen. Hon hade sett en film där han skulle ha legat med någon annan.

Inledande reflektioner

Åklagarens muntliga bevisning består främst av medlemmarnas i familjen N. uppgifter, vilket i sig ger anledning till viss försiktighet vid värderingen av uppgifterna. De hördas berättelser kompletterar i stort varandra vad gäller tidsangivelser och rent faktiska omständigheter. Sålunda har A.N. varit mycket noggrann med att på detaljnivå ange tidpunkter för olika händelser, oftast t.o.m. med angivande av klockslag. Sammantaget har tingsrätten under de två dagar som huvudförhandlingen pågått fått en relativt tydlig bild av händelseförloppet. Uppgifterna skiljer sig emellertid åt betänkligt när det gäller A.N:s respektive S.N:s roller i stort och särskilt åtalen för ofredande där A.N:s hållning har varit att S.N. vetat om och samtyckt till övervakningen i hemmet. Det finns därför anledning att inledningsvis förmedla vissa genomgående intryck som tingsrätten fått av uppgiftslämnarna E. och S.N.

E. är en sjuårig pojke och barnförhören med honom har spelats upp under förhandlingen. Han framstår, som många barn i hans ålder, som livlig, ofta rastlös men också intelligent. Hans språk när han har svarat på förhörsledarens frågor har många gånger varit svårtolkat och det har ofta varit omöjligt att höra vad han säger. Ett exempel är när förhörsledaren i det första förhöret frågar honom hur många gånger pappa hade låst med nyckeln. E. svarar spontant 60 men fortsätter sedan ett svårtydbart resonemang om sammanblandning och avslutar med att säga jättemycket gånger. Som ofta vid barnförhör framstår E:s uppgiftslämnande som hastat och ogenomtänkt när förhöret har pågått för länge. I det andra förhöret blir E. otålig mot slutet och undrar om de är klara. På förhörsledarens uppmaning, att berätta när pappa slagit honom, svarar E. först alla dagar för att sen förklara bara lördag och söndag. Det finns anledning att värdera E:s uppgifter med viss försiktighet. Tingsrätten noterar också att frågorna till E. inte har innefattat frågan om övervakningen.

S.N. har lämnat sina uppgifter målmedvetet men har också ofta undvikit att svara på frågorna som ställts till henne, samtidigt som hon gett intrycket av att vara väl medveten om varför de ställs. Det är framför allt den eventuella vetskapen om övervakningen som hon inte har velat förtydliga trots flera frågor om just detta. Av polisanmälan och vittnesförhöret med polismannen T.V. framgår att S.N. då varit helt införstådd med att övervakning skedde, vilket hon kraftigt har velat tona ner under förhöret med henne vid förhandlingen. Hon har genomgående också velat förmedla en bild av stark rädsla för A.N. eftersom denne enligt henne var våldsam. Den bilden harmonierar dåligt med uttalandet att hon blev förvånad när hon fick en örfil av A.N. eftersom hon aldrig trodde att denne kunde göra så. Det finns således anledning att ställa sig något skeptisk till vissa av de uppgifter som S.N. lämnat.

_ _ _

Åtalet för olaga frihetsberövande

Bestämmelsen i 4 kap. 2 § brottsbalken kriminaliserar ett frihetsberövande som saknar grund i lag (se t.ex. Svea hovrätts dom 2016-03-03, mål B 749-15, där förhållandet mellan laglig rätt att gripa en person och olaga frihetsberövande behandlas). Lagtexten tar särskilt upp frihetsberövanden som innebär att föra bort eller spärra in någon men kan också avse andra frihetsberövanden som att ställa någon under bevakning. Det krävs inte viss varaktighet utan också den som för en helt kort tid berövar annan person rörelsefriheten kan straffas enligt stadgandet. Frihetsberövandets varaktighet kan emellertid få betydelse för om brottet bör anses var mer eller mindre grovt. Förutom tidsrymden ska även arten av intrånget i offrets frihet och omständigheterna i övrigt beaktas. Straffet för olaga frihetsberövande är fängelse, lägst ett år och högst tio år, om brottet är mindre grovt, böter eller fängelse i högst två år. Vid straffmätningen ska särskilt beaktas i vilken mån intrånget i offrets frihet för denne har inneburit ett fysiskt eller psykiskt lidande eller en kränkning (se närmare Nils-Olof Berggren m.fl: Kommentaren till 4 kap. 2 § brottsbalken, 8 uppl., 2016, Zeteo).

Redan av A.N:s egna uppgifter är det utrett att E. har sovit i det nedre rummet mellan den 17 maj och den 21 juni 2016, då polisen kom till platsen. A.N. har tagit bort handtaget från insidan på dörren den 19 maj och under tiden fram till den 20 juni har det inte gått att öppna dörren inifrån rummet. Sedan E. den 20 juni lämnat rummet via fönstret har A.N. samma dag satt lås och klistrat folie för fönstret, tömt rummet på leksaker och böcker, lämnat rummet utan belysning samt - i vart fall - lurat E. att tro att dörren låstes utifrån med nyckel.

A.N:s uppgifter stöds i stora drag av övrig utredning. E. har rent faktiskt varit berövad friheten under den i åtalet angivna tiden även om det inte har varit tal om ett fortlöpande inspärrande hela tiden. E gick som vanligt i skolan fram till den 10 juni 2016 och det har framkommit att E. även efter den 10 juni fick lämna rummet, bl.a. i anslutning till familjens måltider. E. har fram till den 20 juni varit beroende av A.N:s tillåtelse att få lämna rummet. Vid skollovets ingång den 10 juni har A.N. arbetat medan S.N. varit hemma hos barnen. Hennes uppgift att hon inte vågat släppa ut E. under dagarna på grund av rädsla för A.N. måste, som angetts ovan, bedömas med försiktighet.

Det sista dygnet har inspärrningen skett i närmast mardrömslika former, med nästan inget insläpp av ljus eller några saker i rummet att förströ sig med. Sådana förhållanden kan vara ångestframkallande redan för en vuxen person och den tiden måste ha varit en mycket tuff och obehaglig upplevelse för en livlig ung pojke som E. med stora behov till förströelse.

A.N. har inte anfört någon laglig grund för frihetsverövandet. Inte heller i övrigt har någon sådan grund framkommit. Åtalet för olaga frihetsberövande är styrkt och ska bifallas.

Krav på skadestånd

Yrkat belopp för ofredande är inbakat i samma anspråk som kränkningsersättningen för olaga frihetsberövande, sammanlagt 75 000 kr. Med viss smärre avräkning för det ogillade ofredandet finner tingsrätten omständigheterna i målet sammantaget vara sådana att A.N. bör förpliktas att betala kränkningsersättning till E. för det olaga frihetsberövande med skäliga 45 000 kr jämte ränta.

Påföljd

A.N. förekommer endast under ett avsnitt i belastningsregistret avseende ett ringare trafikbrott.

Av yttrande från frivården framgår att A.N. lever under ordnade förhållanden. Frivården har som riskfaktor identifierat en förnekande och förminskande attityd till den brottslighet han åtalats för och bedömer utifrån detta en förhöjd risk för återfall i liknande brottslighet. Mot bakgrund av A.N:s inställning har frivården inte ansett sig kunna föreslå något brottspreventivt innehåll inom ramen för en skyddstillsyn. Han uppfyller kriterierna för samhällstjänst.

A.N. ska dömas för olaga frihetsberövande. Vid bedömningen av straffvärdet ska särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som gärningsmannen haft. Även om E. rent faktiskt har varit berövad friheten under tiden den 17 maj till 21 juni 2016 är det först i samband med att skollovet började och handtaget togs bort som han har varit inspärrad längre tid även under dagtid. Det olaga frihetsberövandet har inte heller innefattat något bortförande eller andra våldsamma inslag förutom den högst anmärkningsvärda instängningen i ett mörkt, närmast tomt, rum den 20 juni. Gärningen kan inte bedömas som mindre grov. Straffvärdet motsvarar fängelse i cirka ett år och sex månader.

Såväl brottets art (jfr NJA 1983 s. 339) som brottets straffvärde utesluter annan påföljd än fängelse. Vid straffmätningen bör ändå i viss mån beaktas att S.N. måste ha haft betydligt fler möjligheter att underlätta E:s tillvaro dagtid än hon velat tillstå. Fängelsestraffets längd bestäms till ett år och två månader.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde A.N. för olaga frihetsberövande enligt 4 kap. 2 § första stycket brottsbalken under tiden den 17 maj - 21 juni 2016 och bestämde påföljden till fängelse i ett år och två månader. Tingsrätten förpliktade även A.N. att utge skadestånd till E. med 45 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 21 juni 2016 till dess betalning sker.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Christina Jacobsson och Göran Nilsson, referent, adjungerade ledamoten Nina Forsgren samt nämndemännen Maria Ahlsten och Pernilla Danielsson) anförde i dom den 3 november 2017 följande.

DOMSKÄL

I hovrätten har A.N. åberopat uppspelning jämte översättning av filmsekvenser från övervakningskameran i hallen, tagna den 10, 16, 17 och 20 juni 2016. Utredningen är i övrigt i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten.

Skuld och rubricering

A.N:s inställning i hovrätten

A.N. har även i hovrätten förnekat brott. Han har erkänt att han på morgonen den 21 juni 2016 stängt in och låtsats låsa in E i det lilla gästrummet på bottenvåningen i familjens bostad. Han har förnekat att han verkligen låst in E och bestritt straffrättsligt ansvar för den instängningen i första hand på grund av nöd alternativt putativ nöd i förhållande till E. och S.N., i andra hand enligt principen om social adekvans.

A.N. har vidare vidgått att han den 19 maj 2016 monterat bort handtaget på insidan av dörren till gästrummet och den 20 juni 2016 satt tillbaka handtaget. Han har också vidgått att han på kvällen den 20 juni 2016 återmonterat lås i fönstret eftersom de gamla låsen gått sönder och E. samma dag lämnat rummet genom fönstret. Vidare har han vidgått att han vid det tillfället också satte upp plastfilm på fönstret. Han har gjort gällande att han vidtagit samtliga åtgärder i syfte att hindra att E. skulle skada sig genom att rymma från bostaden, på annat sätt gå ut och hitta farliga föremål, klättra upp på fönsterbrädan eller ha sönder fönsterrutan. A.N. har haft ett visst föräldraansvar för E. som han inte kunnat utöva när han varit på arbetet och åtgärderna har varit befogade för att kontrollera E. Åtgärderna har också syftat till att skydda S.N. som sagt sig vilja ta sitt eget liv när E. rymt.

Enligt A.N. är det i övrigt S.N. som styrt över inlåsningarna av E. Hon har varit hemma under dagtid och bestämt vad som skedde, utan samtal med A.N. Tingsrättens slutsats att E. har varit beroende av A.N:s tillåtelse för att lämna rummet är således felaktig.

För det fall hovrätten skulle anse att någon av hans åtgärder i och för sig är brottslig, har han bestritt straffrättsligt ansvar på samma grund som för instängningen den 21 juni 2016.

Hovrättens bedömning

E. har varit frihetsberövad vid upprepade tillfällen under tiden den 19 maj-21 juni 2016

Genom A.N:s egna uppgifter, som stöds av S.N:s utsaga, har framkommit att A.N. den 19 maj 2016 tog bort handtaget på insidan av dörren till det gästrum där E. vistades så att det därefter inte var möjligt att öppna dörren inifrån. Ingenting har framkommit som talar för att E. dessförinnan var hindrad att lämna rummet. Något ansvar för olaga frihetsberövande för tiden före den 19 maj 2016 kan redan av det skälet inte komma i fråga.

Det är emellertid utrett att A.N. inte satte tillbaka handtaget förrän den 20 juni 2016. Utöver vad som redovisats i tingsrättens dom har också genom förhöret med A.N. framkommit att fönstren var försedda med lås till den 17 juni 2016 men att låsen då skadades när S.N. tvingades att bryta sig ut genom fönstret sedan hon och E. blivit inlåsta i rummet.

A.N. har berättat att E. sovit i gästrummet, och alltså inte i sitt eget rum på våningen ovanför, samtliga nätter som A.N. varit hemma. Det saknas anledning att ifrågasätta S.N:s uppgift att E. sovit där även när A.N. inte varit hemma. Följaktligen är det utrett att E. sovit i gästrummet, med dörren låst i den meningen att handtaget på insidan varit borttaget, samtliga nätter under tiden den 19 maj-20 juni 2016.

Det är också utrett att E. under den tidsperioden även varit instängd i rummet dagtid i inte obetydlig utsträckning när han inte varit i skolan. S.N. har berättat att det fanns en potta som E. kunde kissa och bajsa i. En sådan potta har också synts på övervakningsfilmerna, när E. fått tömma den själv i toaletten. Det har också framkommit att det funnits en s.k. babywatcher i gästrummet. E. har emellertid varit förhindrad att på egen hand ta sig ut ur gästrummet när dörren varit stängd. Visserligen har det gått att öppna fönstret sedan låsen på fönstret skadats den 17 juni 2016 och E. har också gjort detta och rymt den 20 juni 2016. För att det ska vara fråga om ett straffbart frihetsberövande krävs emellertid inte att det hinder som reses för att komma ut någonstans ifrån måste vara oöverstigligt utan det anses tillräckligt att hindret är väsentligt (se Jareborg - Friberg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015, s. 52). E. var vid tidpunkten för de åtalade gärningarna endast sju år gammal. Han har vid varje tillfälle som han varit instängd i gästrummet varit hindrad att lämna detta genom dörren. Under dessa förhållanden har han under tiden den 19 maj-20 juni 2016 varit berövad friheten på sätt som avses i straffbestämmelsen om olaga frihetsberövande när han varit instängd i gästrummet. Detta har varit fallet såväl när fönstret var låst som när låsen till fönstret var trasiga.

A.N. har när det gäller tiden därefter berättat att han, förutom att han den 20 juni 2016 satte tillbaka handtaget på insidan av dörren, samma dag även monterade nya lås på fönstret och satte en plastfilm på fönsterrutan. Av utredningen framgår att plastfilmen släppte igenom ljus men att det inte gick att se ut genom fönstret på vanligt sätt. Han har vidare uppgett att han tog bort glödlampan i taket på kvällen den 20 juni 2016 eftersom den gått sönder när E. släckt och tänt ljuset. Det är också utrett att E. sov i gästrummet även den natten och att A.N. på morgonen den 21 juni 2016 öppnade dörren, gav E. smörgåsar, stängde dörren och vred med nyckeln i låset innan han gick till sitt arbete. Det saknas anledning att ifrågasätta att förhållandena i rummet vid polisingripandet flera timmar senare var i enlighet med vad T.V. redovisat i tingsrätten och i den promemoria som hon upprättat.

A.N. har dock gjort gällande att dörren var olåst alltsedan kvällen den 20 juni 2016. Att A.N. bara skulle ha låtsats låsa dörren kan ifrågasättas redan på den grunden att han samtidigt som han satte tillbaka dörrhandtaget på kvällen den 20 juni vidtog andra åtgärder för att hindra E. från att lämna rummet. Vidare vore det anmärkningsvärt om inte S.N., som enligt vad som framgått på åberopade filmer från andra tillfällen själv har öppnat dörren utifrån, skulle ha försökt att öppna dörren även den 21 juni 2016 innan hon ringde polisen. Och det måste anses uteslutet att inte E. själv skulle ha försökt öppna dörren sedan handtaget på insidan väl satts tillbaka. Till det kommer att det som kan observeras på den åberopade filmen från morgonen den 21 juni 2016 i det närmaste utesluter att det rört sig om att A.N. bara låtsats låsa dörren. Hovrätten finner därför ställt utom rimligt tvivel att dörren var låst även den 20-21 juni 2016 tills polisingripandet skedde och att E. således varit berövad friheten även den 20-21 juni 2016.

A.N:s straffrättsliga ansvar för olaga frihetsberövande

Det är således utrett att E., vid upprepade tillfällen under tiden den 19 maj-21 juni 2016, varit frihetsberövad på ett sätt som kan föranleda ansvar för olaga frihetsberövande. Frågan är därför om och i så fall i vilken utsträckning A.N. är straffrättsligt ansvarig för frihetsberövandet.

A.N. har gjort gällande att det varit S.N. som bestämt över när E. skulle vara i rummet. Det är också utrett att S.N. haft möjlighet att släppa ut E. ur rummet när A.N. varit på arbetet. Det kan visserligen inte anses utrett att A.N. vid varje enskilt tillfälle kontrollerat att S.N. hållit E. inspärrad eller instruerat henne att göra det. Av de filmsekvenser som A.N. åberopat i hovrätten framgår dessutom att S.N. uppträtt otrevligt mot E. när hon släppt ut honom ur gästrummet och sedan stängt in honom igen. Av sekvenserna framgår vidare att S.N. vid dessa tillfällen inte tagit emot något samtal från A.N.

Den av åklagaren åberopade bevisningen ger emellertid ett betydande stöd för att A.N. genom övervakningskameran i hallen haft kontroll över S.N:s förehavanden i större utsträckning än han själv medgett. I samma riktning talar vad som framkommit om deras synnerligen frekventa telefonkontakter. Det har vidare varit A.N. som tagit bort handtaget på insidan av dörren till gästrummet. Han har själv berättat att han bestämde att göra så för att hindra att E., som lämnat hemmet på egen hand den 19 maj 2016, skulle lämna gästrummet. Frihetsberövandet av E. har följaktligen inletts på A.N:s initiativ och kommit till stånd genom dennes åtgärder. A.N. har inte gjort något för att hindra inlåsningen av E. när han själv inte var hemma. A.N. har alltså aktivt verkat för och också accepterat att E. skulle vara inlåst.

Som tingsrätten anfört måste S.N:s uppgifter om att hon inte vågat släppa ut E. under dagarna av rädsla för A.N. visserligen bedömas med försiktighet. Hovrätten har i stället att utgå från att hon haft större möjligheter att påverka E:s frihetsberövande än vad hon själv medgett. Av A.N:s egna uppgifter har dock framkommit att han hade ett betydligt starkare önskemål än S.N. om att E. skulle vara inlåst. Frihetsberövandet har också upphört sedan S.N. själv ringt polisen. Mot den bakgrunden saknas anledning att ifrågasätta S.N:s uppgifter att inlåsningen skett på A.N:s begäran, när denne varit på arbetet. Till detta kommer att E. dessutom varit inlåst i gästrummet i stor utsträckning när A.N. själv varit hemma, däribland nattetid. Vidare har A.N. köpt och monterat nya lås till fönstret sedan S.N. förstört de gamla låsen samt satt plastfilm för fönstret och i vart fall underlåtit att sätta i en ny fungerande glödlampa i taklampan. På sätt hovrätten funnit har han också låst in E. i gästrummet med nyckel den 20 juni 2016 samt hållit E. inspärrad där till nästa dag.

Utredningen ger inte något stöd för att A.N. eller S.N. använt fysiskt våld för att föra in E. i gästrummet. Varken den omständigheten eller att E. själv kan ha stängt dörren sedan han gått in i rummet hindrar dock, med beaktande av E:s ålder och förhållande till A.N., ett straffrättsligt ansvar för olaga frihetsberövande.

A.N:s handlande innebär enligt hovrätten att han uppsåtligen berövat E. friheten på sätt åklagaren påstått under tiden den 19 maj-den 21 juni 2016.

A.N. har dock gjort gällande att hans handlande inte är straffbart på grund av nöd alternativt putativ nöd eller i vart fall enligt principen om social adekvans.

Enligt hovrätten skulle ett fostransansvar i en enskild situation i och för sig kunna medföra att ett tillfälligt frihetsberövande anses straffritt på grund av nöd. Hovrätten ifrågasätter inte heller att det i viss mån varit en besvärlig situation för A.N. och S.N. att ta hand om E., när A.N. var på arbetet och S.N. hade hand om den nyfödda dottern. Situationen kan dock inte anses ha avvikit från vad som normalt är fallet för en familj med en sjuårig son. Den beskrivning som A.N. lämnat om hur frihetsberövandet inletts och utvecklats medför inte att det kan anses ha förelegat en nödsituation som utesluter straffrättsligt ansvar eller att han med hänsyn till omständigheterna haft fog för att uppfatta att någon sådan förelegat.

Ansvarsfrihet enligt principen om social adekvans kan aktualiseras beträffande situationer där det framstår som orimligt och oavsiktligt att ett straffrättsligt ingripande sker (Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 254 f, samt NJA 2014 s. 808 p. 24). Förhållandena i målet har inte varit sådana att gärningarna kan anses straffria enligt principen om social adekvans.

Någon annan grund för ansvarsfrihet har inte framkommit.

A.N. ska således dömas för olaga frihetsberövande under tiden den 19 maj-21 juni 2016. Även om frihetsberövandet inte skett fortlöpande bör det bedömas som ett enda brott.

Vid bedömningen av om ett olaga frihetsberövande är att anse som brott av normalgraden enligt första stycket i paragrafen eller som mindre grovt enligt andra stycket bör främst frihetsberövandets längd men också sättet på vilket frihetsberövandet skett och hur stort obehag det medfört beaktas. Som tingsrätten anfört har inspärrningen under det sista dygnet skett under närmast mardrömslika former. Även om brottet under åtalstiden i övrigt skett under mindre allvarliga former än så och utan något fysiskt våld har det dock varit upprepat och medfört att E. under långa sammanhängande perioder, bl.a. varje natt, varit helt förhindrad att själv lämna gästrummet. Brottsligheten kan under inga omständigheter anses som mindre grov.

Tingsrättens dom i fråga om skuld och rubricering ska därför ändras endast på så sätt att brottet inte ska anses påbörjat förrän den 19 maj 2016.

Påföljdsfrågan

Straffet för olaga frihetsberövande som inte är mindre grovt är fängelse i lägst ett och högst tio år. Redan frihetsberövandet den 20-21 juni 2016 har isolerat sett ett straffvärde som överstiger straffminimum. Till det kommer att frihetsberövandet pågått upprepat under mer än en månads tid. Det finns inte några förmildrande omständigheter. Även med beaktande av att S.N. under merparten av tiden haft möjlighet att släppa ut E. när han varit inlåst finner hovrätten att brottslighetens samlade straffvärde är högre än vad tingsrätten funnit och motsvarar fängelse i ett år och åtta månader.

A.N. har gjort gällande att han riskerar att förlora sitt arbete om han döms för brott. Hans arbetsgivare har i yttrande till hovrätten uppgett att det eventuellt kommer att kallas till en förhandling med facket för avsked på grund av personliga skäl. Det förhållandet att A.N:s arbetsgivare således kan komma att initiera ett förfarande för uppsägning av honom bör inte påverka straffmätningen.

Annan påföljd än fängelse är utesluten. A.N. ska därför dömas till fängelse i ett år och åtta månader. Tingsrättens dom i påföljdsdelen ska ändras på det sättet.

Skadestånd

Vid denna utgång är A.N. skadeståndsskyldig mot E. När det gäller kränkning saknas vägledande avgöranden för jämförbara fall av olaga frihetsberövande från domstolarna och Brottsoffermyndigheten. Enligt hovrätten är skälig ersättning för kränkning högre än vad tingsrätten funnit och motsvarar 60 000 kr.

Tingsrätten får anses ha ogillat E:s yrkande om ersättning för sveda och värk. Med hänsyn till att E. vid tillfället endast var sju år gammal och med beaktande av vad S.N. uppgett om hans mående efter juni månad 2016 anser hovrätten att E. visat att han har rätt till yrkat belopp.

Tingsrättens dom i fråga om skadestånd ska därför ändras på så sätt att det belopp som A.N. ska utge till E. ska bestämmas till 62 400 kr jämte yrkad ränta.

DOMSLUT

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten

a) dömde A.N. för olaga frihetsberövande endast under tiden 2016-05-19 - -2016-06-21,

b) bestämde fängelsestraffets längd till ett år och åtta månader, samt

c) bestämde det belopp som A.N. skulle utge i skadestånd till E. till 62 400 kr jämte ränta på det sätt som tingsrätten angett i sitt domslut.

Hovrättens dom meddelad: den 3 november 2017.

Mål nr: B 7776-16.

Lagrum: 4 kap. 2 § första stycket brottsbalken.

Rättsfall: NJA 2014 s. 808.

Litteratur: Jareborg - Friberg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2 uppl. 2015, s. 52; Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 254 f.