RH 2018:13

Kronofogdemyndigheten

Sedan Kronofogdemyndigheten i ett utslag den 11 juni 1996 förpliktat C.L. att till G.G. AB (numera B.G. AB) betala 72 000 kr jämte ränta och kostnader, ansökte B.G. AB (genom I.J.) den 6 september 2017 om verkställighet av utslaget. C.L. invände att hinder mot verkställighet förelåg under åberopande av att fordran var preskriberad.

Kronofogdemyndigheten avslog på närmare angivna skäl C.L:s invändning om hinder mot verkställighet och förklarade att verkställigheten i det aktuella ärendet skulle fortsätta.

C.L. överklagade Kronofogdemyndighetens beslut och yrkade att tingsrätten skulle bifalla hans invändning om hinder mot verkställighet. B.G. AB (genom I.J) motsatte sig ändring.

Tingsrätten (lagmannen Lennart Johansson) avslog C.L:s överklagande samt anförde följande.

SKÄL

C.L. har åberopat både att han inte har någon skuld till I.J. och att fordran under alla omständigheter är preskriberad.

Enligt 3 kap. 21 § första stycket utsökningsbalken får verkställighet inte ske om gäldenären visar att gäldenären fullgjort förpliktelsen eller åberopar kvittningsgill fordran. Av paragrafens andra stycke framgår att verkställighet inte heller får ske om gäldenären gör gällande annat förhållande som rör parternas mellanhavanden och invändningen inte kan lämnas utan avseende. Tingsrätten kan dock inom ramen för en prövning av hinder mot verkställighet inte ompröva den underliggande exekutionstiteln.

C.L:s invändning om att han har betalat för skulden och att en fordran därför inte föreligger avser förhållanden innan exekutionstiteln meddelades. Vad han åberopat i den delen medför därför inte att det föreligger hinder mot verkställighet (jfr NJA 2006 s. 657).

C.L. har vidare anfört att fordran är preskriberad. En fordran av nu aktuellt slag preskriberas tio år efter uppkomsten, dvs. den 11 juni 2006 i nu aktuellt fall. En preskription kan enligt 5 § preskriptionslagen (1981:130) avbrytas genom bl.a. att gäldenären får ett skriftligt krav eller skriftlig erinran om fordringen från borgenären. B.G. AB har till Kronofogdemyndigheten gett in en förteckning som visar att under perioden den 11 juni 1996 till den 11 juni 2006 har sammanlagt sju brev skickats, varav det sista den 11 april 2003. Mellan den 11 april 2003 och den 11 april 2013 har tolv brev skickats, varav det sista den 8 juni 2012. I samtliga fall har breven skickats till C.L:s folkbokföringsadress.

Av handlingarna i ärendet framgår att brev har skickats på sådant sätt och i sådan omfattning att, om dessa har nått C.L., preskriptionsavbrott har skett enligt vad som gäller enligt nuvarande rättspraxis. C.L. har inte framfört någon omständighet som talar för att breven inte skulle ha kommit fram. Fordran är därmed inte preskriberad. Kronofogdemyndighetens avgörande ska följaktligen inte ändras.

C.L. överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans invändning om hinder mot verkställighet. B.G. AB motsatte sig ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Bob Nilsson Hjorth och Katarina Kölfors samt tf. hovrättsassessorn Emma Olofsson) ändrade tingsrättens beslut och förklarade att hinder mot verkställighet förelåg samt anförde följande.

SKÄL

C.L:s invändning om att han hade betalat skulden redan innan det aktuella utslaget meddelades den 11 juni 1996 och att någon fordran därför inte föreligger medför, på av tingsrätten anförda skäl, inte hinder mot verkställighet.

C.L. har även i hovrätten gjort gällande att fordran i vart fall är preskriberad.

Den fordran som verkställighet sökts för är alltså ett utslag från den 11 juni 1996. Som tingsrätten angett omfattas fordran av en tioårig preskriptionstid.

När svaranden gör en invändning om preskription har sökanden bevisbördan för att fordringen inte preskriberats. Om gäldenären inte erkänner att han eller hon har fått ett brev med krav eller påminnelse, har alltså sökanden bevisbördan för att så har skett. C.L. har hävdat att han inte fått något kravbrev. Frågan är därför om B.G. AB (nedan B.G.) har visat att preskriptionsavbrott har skett.

B.G. har gjort gällande att preskriptionsavbrott skett genom att brev med preskriptionsbrytande innehåll har tillsänts C.L. på hans folkbokföringsadress under åren 1998-2017. Av det material som B.G. lämnat in framgår att sex krav- eller påminnelsebrev skickats under år 1998, varav det senaste skickades den 18 november 1998, och att breven inte kommit i retur. Därefter skickades ett påminnelsebrev den 11 april 2003 vilket inte heller kom i retur. Brev som skickats därefter, under åren 2006-2008, har kommit i retur då C.L. enligt B.G. saknat känd folkbokföringsadress. Först den 8 september 2010 har brev sänts till C.L:s folkbokföringsadress utan att returneras.

Högsta domstolen har i fråga om preskriptionsavbrott knutit bevisverkan till det förhållandet att borgenären sänt brev med krav eller påminnelse till gäldenären - utan att dessa kommit i retur - även om det inte kunnat klarläggas att gäldenären rent faktiskt nåtts av brevet. Med hänsyn till risken för att en enstaka postförsändelse kan komma bort anses ett ensamt kravbrev normalt inte tillräckligt som bevis för att han eller hon har tagit emot brevet (se t.ex. rättsfallet NJA 1996 s. 809). Om borgenären däremot har sänt två kravbrev till en adress där gäldenären har anledning att bevaka sin post, är detta normalt tillräckligt för att preskriptionsavbrott ska anses ha skett. I sådana fall anses preskriptionsavbrott ha skett senast genom det andra brevet (se rättsfallet NJA 2016 s. 332).

Under den inledande preskriptionstiden i förevarande mål, dvs. den 11 juni 1996 till den 11 juni 2006, har sammanlagt sju krav- eller påminnelsebrev skickats till C.L. på hans vid var tid gällande folkbokförings-adress utan att komma i retur. Av dessa har sex brev skickats under 1998 och ett under 2003.

Högsta domstolen har i sitt ovan nämnda avgörande hänvisat till förarbetena till bestämmelserna om förenklad delgivning, enligt vilka meddelanden till adressaten ska skickas under två på varandra följande arbetsdagar och delgivning anses ha skett två veckor därefter (se även Persson, Ingemar, Festskrift till Torgny Håstad, 2010, s. 681 ff.) Tanken med förfarandet är att man måste beakta risken för att en av försändelserna kan komma på avvägar. I det mål som Högsta domstolen prövade hade under den inledande tioåriga preskriptionstiden bevakningsbrev skickats till gäldenären i maj och september under ett och samma år samt i mars månad året därefter.

Bevakningsbreven hade alltså i Högsta domstolens mål skickats i relativt nära anslutning till varandra. Hur mycket denna tid kan utsträckas framgår inte. Av det i övrigt sagda följer emellertid enligt hovrätten att preskriptionsavbrott inte kan anses ha skett om två försändelser har skickats till gäldenären när, som i nu aktuellt fall, breven har skickats med flera års mellanrum.

I förevarande fall kan preskriptionsavbrott anses ha skett vid flera tillfällen under 1998, senast den 18 november 1998. Därefter har en ny pre-skriptionstid om tio år börjat löpa (jfr 6 § preskriptionslagen och NJA 2016 s. 332, p. 11). Av utredningen framgår att borgenären under perioden den 18 november 1998 till utgången av år 2008 har skickat endast ett brev som inte kommit i retur, nämligen det påminnelsebrev som skickades den 11 april 2003. Någon bevisverkan kan inte knytas till detta enstaka påminnelsebrev. B.G. har således inte visat att preskriptionsavbrott skett i tiden mellan den 18 november 1998 och den 18 november 2008.

C.L:s invändning om preskription kan mot denna bakgrund inte lämnas utan avseende. Den utgör därmed hinder mot verkställighet av B.G:s fordran.

Hovrättens beslut meddelat: den 29 mars 2018.

Mål nr: ÖÄ 569-18.

Lagrum: 3 kap. 21 § UB; 6 § preskriptionslagen.

Rättsfall: NJA 1996 s. 809; NJA 2007 s. 157; NJA 2012 s. 172; NJA 2016 s. 332.

Litteratur: Persson, Ingemar, Festskrift till Torgny Håstad, 2010, s. 681 ff.