NJA 2016 s. 332
Preskriptionsavbrott. Om borgenären har sänt två kravbrev till en adress där gäldenären har anledning att bevaka sin post, är detta normalt tillräckligt som bevis om att preskription har avbrutits.
Kronofogdemyndigheten
Nordea Bank AB ansökte i november 2014 hos Kronofogdemyndigheten om verkställighet av ett utslag i lagsökningsmål den 30 juni 1988 mot P.J. gällande en fordran på 60 096 kr jämte ränta.
P.J. invände att skulden var preskriberad.
Nordea gjorde gällande att preskriptionsavbrott hade skett dels genom en ansökan om verkställighet hos Kronofogdemyndigheten den 3 september 1990, dels genom flera kravbrev från Nordea till P.J.
Kronofogdemyndigheten (kronofogden Anna Matell Dageborn) fann i beslut den 12 mars 2015 att Nordea inte hade bevisat att preskriptionsavbrott hade skett genom handläggningen hos Kronofogdemyndigheten på grund av ansökningen den 3 september 1990. Myndigheten fann vidare att Nordea hade visat att tre kravbrev hade skickats till P.J. under preskriptionstiden, men detta antal ansågs inte tillräckligt. Med hänvisning till åberopade domstolsavgöranden anförde myndigheten att fyra försändelser borde krävas vid bedömningen av om preskriptionsavbrott hade skett.
Kronofogdemyndigheten biföll P.J:s invändning och förordnade att verkställighet inte fick ske.
Växjö tingsrätt
Nordea Bank AB överklagade i Växjö tingsrätt och yrkade att P.J:s invändning mot verkställighet skulle lämnas utan bifall.
Tingsrätten
Kronofogdemyndigheten överlämnade Nordeas överklagande till tingsrätten och förklarade sig inte ha något att tillägga utöver vad som framgick av det överklagade beslutet.
P.J. bereddes tillfälle att yttra sig men avhördes inte.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Anne Zeift) anförde i beslut den 20 juli 2015 bl.a. följande.
Skäl för beslutet
Har preskriptionsavbrott skett genom ansökan hos kronofogden?
Enligt 5 § tredje punkten preskriptionslagen (1981:130) kan preskription avbrytas genom att borgenären åberopar fordringen gentemot gäldenären hos kronofogden. För att preskriptionsavbrott enligt denna bestämmelse ska inträda krävs enligt 7 § andra stycket preskriptionslagen att gäldenären innan förfarandet avslutas har delgetts eller på annat sätt har underrättats om borgenärens framställning hos kronofogden. Av förarbetena framgår att det är tillräckligt att gäldenären har fått en underrättelse om framställningen exempelvis genom ett meddelande från kronofogden om att verkställighet har begärts (se NJA II 1981 s. 31). Om gäldenären däremot inte har delgetts eller på annat sätt underrättats om förfarandet hos kronofogden beräknas preskriptionstiden som om något avbrott inte har skett. Vid ett sådant fall preskriberas borgenärens fordran dock tidigast ett år efter att förfarandet hos kronofogden har avslutats. Detta har betydelse främst när preskriptionstiden håller på att löpa ut, men inte i fall som detta när ettårsfristen helt infaller under den ordinarie preskriptionstiden. I ärendet är det tvistigt om preskriptionsavbrott har skett genom ansökan om verkställighet hos kronofogden. Utslaget lämnades in till kronofogden för utmätning den 3 september 1990. Det finns enligt kronofogden ingen information om att P.J. har delgetts eller underrättats om skulden. Nordea har hävdat att genom den ingivna ansökan om verkställighet har preskriptionsavbrott skett. Vidare framgår det enligt Nordea av ett mejl från kronofogden att gäldenärskontakt har skett i det dåvarande målet om verkställighet. Det står i mejlet att målet avregistrerades den 24 november 1990, vilket enligt Nordea skulle innebära att preskription kan inträda tidigast tio år därefter, dvs. den 25 november 2000.
Tingsrättens bedömning
Tingsrätten konstaterar inledningsvis att den aktuella fordran grundar sig på ett löpande skuldebrev. En fordran som grundar sig på ett löpande skuldebrev preskriberas enligt 2 § preskriptionslagen tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan.
Det är ostridigt att ansökan om verkställighet hos kronofogden gjordes den 3 september 1990. Frågan är om P.J. delgavs eller underrättades om skulden hos kronofogden i det ärendet på ett sätt som medförde att preskriptionsavbrott ägde rum. Nordea har bevisbördan för det.
Nordea har som bevisning för att preskriptionsavbrott har skett ingivit bevisning i form av en mejlkonversation mellan sitt ombud och en anställd hos kronofogden där det framgår att gäldenärskontakt har skett med P.J. under handläggningen hos kronofogden. Det framgår dock inte av noteringen hur och på vilket sätt gäldenärskontakt har skett. Det har inte heller angetts vad som har framkommit under nämnda gäldenärskontakt. Att en anställd på kronofogden hänvisar till en kod som betyder att gäldenärskontakt har ägt rum är enligt tingsrättens mening inte tillräckligt för att det ska anses styrkt att P.J. har underrättats på det sätt som krävs för att preskriptionsavbrott ska anses ha skett. I flera rättsfall har domstolarna, vid beaktande av det utrymme för missförstånd som föreligger om vad som avhandlats i ett telefonsamtal, ansett att noteringar i datasystem om telefonsamtal inte är tillräckligt för att styrka att preskriptionsavbrott har skett (se NJA 2007 s. 157 och Göta hovrätts beslut 2010-04-06 i ÖÄ 557-10). Det finns inte heller några andra uppgifter som tyder på att P.J. exempelvis genom delgivningskvitto eller genom annat delgivningssätt har underrättats om Nordeas framställning.
Mot denna bakgrund finner tingsrätten att Nordea inte kan anses ha fullgjort den bevisbörda som åligger sökanden. Tingsrätten delar således kronofogdens bedömning att preskriptionsavbrott genom ansökan om verkställighet hos kronofogden inte har skett. Preskriptionstiden ska därför beräknas utan avbrott. Fordringen preskriberades därmed den 30 juni 1998 om inte preskriptionsavbrott skett på annat sätt.
Preskriptionsavbrott genom kravbrev?
Enligt 5 § andra punkten preskriptionslagen kan preskription avbrytas genom att gäldenären får ett skriftligt brev eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären. Av förarbetena till preskriptionslagen framgår att gäldenären ska ha fått del av borgenärens krav eller erinran för att preskriptionen ska anses som avbruten (NJA II 1981 s. 29). Lagtexten anger inte vem av parterna som har bevisbördan för att krav eller erinran kommer gäldenären tillhanda. Av praxis framgår att när ett krav skickas med brev är det borgenären som står för risken för att brevet inte kommer fram och att det ankommer på borgenären att styrka att brevet nått gäldenären (se NJA 1996 s. 809, 1998 s. 750 och NJA 2007 s. 157). Däremot behöver borgenären inte visa att gäldenären, efter att ha mottagit brevet, har tagit del av brevets innehåll (NJA 1998 s. 750 och 2007 s. 157). Lagtexten anger inte hur många krav eller erinringar som måste komma gäldenären tillhanda för att preskriptionen ska anses som avbruten. Beviskravet för att gäldenären har mottagit brev med preskriptionsbrytande verkan har i rättstillämpningen brukat ställas högt. Ett enstaka brev som ostridigt har avsänts till gäldenären har inte godtagits som tillräcklig bevisning för att brevet har kommit gäldenären tillhanda (se NJA 1996 s. 809). Är det i stället fråga om ett flertal försändelser kan bedömningen bli annorlunda eftersom möjligheten att inte åtminstone någon nått gäldenären anses vara närmast försumbar, förutsatt att ingen särskild omständighet till stöd för detta föreligger (se NJA 2007 s. 157).
Nordea har lämnat in ett utdrag ur sitt ärendehanteringssystem till styrkande av att kravbrev m.m. skickats. Av utdraget framgår att tre bevakningsbrev skickades till P.J. under den tioåriga preskriptionstiden, dvs. den 5 maj 1997, den 19 september 1997 och den 27 mars 1998. Nordea har även påstått att kravbrev skickats i tiden före detta, men bolaget har inte angett hur många brev som då skickades eller vid vilka tidpunkter. Någon bevisning avseende dessa brev föreligger inte heller. Nordea har således endast visat att tre kravbrev har skickats under preskriptionstiden. Kravbreven har skickats till P.J:s folkbokföringsadress. Det har inte framkommit någon omständighet som tyder på att P.J:s adressuppgift har varit felaktig.
Frågan är dock om tre utskickade kravbrev är tillräckligt för att beviskravet ska vara uppfyllt. Av NJA 1996 s. 809 framgår att det krävs att fler än ett kravbrev har skickats för att beviskravet ska vara uppfyllt. Av NJA 2007 s. 157 framgår att fem krav- och påminnelsebrev som skickats inom preskriptionstiden borde anses uppfylla beviskravet. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i ÖÄ 827-09 uttalat att det, med den praxis som utbildats på området, måste krävas att borgenären tillställt gäldenären fler än tre försändelser för att beviskravet ska vara uppfyllt. Mot bakgrund av utredningen i ärendet och den praxis som har utbildats på området finner tingsrätten, i enlighet med Kronofogdens bedömning, att endast tre kravbrev inte uppfyller beviskravet. Nordea har sålunda inte styrkt att preskriptionsavbrott har skett. Det föreligger därmed hinder mot verkställighet.
Slutligt beslut
Nordea Bank AB:s överklagande avslås.
Göta hovrätt
Nordea Bank AB överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle lämna P.J:s invändning om hinder mot verkställighet utan bifall.
Till stöd för sitt överklagande anförde Nordea i huvudsak följande. Tingsrätten har gjort en felaktig bedömning av gällande praxis. I ärendet är utrett att P.J. inom den initiala preskriptionstiden tillställts i vart fall tre preskriptionsavbrytande försändelser. Det ska vid en samlad bedömning anses visat att P.J. alltsedan fordringen fastställdes varit föremål för preskriptionsavbrytande åtgärder i sådan omfattning att preskription inte inträtt.
Hovrätten (hovrättslagmannen Charlotta Riberdahl, referent, hovrättsrådet Henrik Jonsson och tf. hovrättsassessorn Stina Melin), som förklarade sig inte göra någon annan bedömning än den som tingsrätten gjort, fastställde i beslut den 31 augusti 2015 tingsrättens beslut.
Högsta domstolen
Nordea Bank AB överklagade hovrättens beslut och yrkade att HD skulle bifalla bankens ansökan om verkställighet.
P.J. motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.
Betänkande
HD avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Ricardo Valenzuela, föreslog i betänkande följande beslut.
Domskäl
Skäl
Bakgrund och frågan i målet
Borås tingsrätt meddelade den 30 juni 1988 utslag i ett lagsökningsmål mot P.J. Nordea ansökte den 21 november 2014 om verkställighet hos P.J. för betalning av fordran. P.J. har invänt mot verkställighet och gjort gällande att fordran är preskriberad.
Kronofogdemyndigheten ansåg att fordran är preskriberad och förklarade därför att verkställighet inte får ske. Enligt tingsrätten hade Nordea visat att tre brev skickats till P.J:s folkbokföringsadress under preskriptionstiden. Tingsrätten bedömde att det inte uppfyller beviskravet för att preskriptionsavbrott skett och avslog därför Nordeas överklagande. Hovrätten har inte gjort någon annan bedömning än tingsrätten.
Nordea har gjort gällande att preskription av fordringen kontinuerligt avbrutits bl.a. genom att kravbrev skickats till P.J. Den övergripande frågan är om Nordea därigenom avbrutit preskription av fordran. Detta aktualiserar frågor om hur den bevisning som Nordea åberopat ska bedömas.
Den rättsliga regleringen
Om svaranden gör gällande att ett förhållande som rör parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet och invändningen inte kan lämnas utan avseende, får enligt 3 kap. 21 § andra stycket UB verkställighet inte äga rum. Hinder mot verkställighet föreligger t.ex. om anspråket har upphört på grund av preskription (se prop. 1980/81:8 s. 323).
Vad som krävs för att en invändning inte ska kunna lämnas utan avseende beror på invändningens innebörd och omständigheterna i övrigt. I fall gäldenären invänder att hinder mot verkställighet föreligger på grund av preskription anses borgenären ha bevisbördan för att preskription inte inträtt. (Se prop. 1980/81:8 s. 328 f. och 333.)
Borgenären har på det sättet bevisbördan för att preskriptionsavbrott skett. Vad som i enskilda fall krävs för att borgenären ska anses ha styrkt att preskriptionen avbrutits varierar naturligtvis alltefter vad som i det avseendet görs gällande och framkommer i målet.
Enligt 5 § 2 preskriptionslagen (1981:130) avbryts preskription genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären. Följden av ett sådant avbrott är att preskriptionstiden löper på nytt från dagen för avbrottet (se 6 §). Det som borgenären i fall som detta ska styrka är att brevet kommit gäldenären till handa (se t.ex. NJA 1996 s. 809).
Som generell utgångspunkt gäller att beviskravet bör vara förhållandevis högt när det gäller bevisning för att en gäldenär mottagit brev med preskriptionsavbrytande verkan (se NJA 2007 s. 157). Men kravet nyanseras bl.a. av att borgenären inte behöver visa att gäldenären också rent faktiskt läst eller på annat sätt tagit del av brevets innehåll (se NJA 1998 s. 750). Dessutom får gäldenären i regel anses ha anledning att bevaka posten på sin folkbokföringsadress och därför är det tillräckligt att brevet delats ut på adressen (jfr NJA 2012 s. 172).
HD har i rättsfallet NJA 2007 s. 157 uttalat att det förhållandet att ett enstaka brev skickats till gäldenären normalt inte har godtagits som tillräcklig bevisning om att gäldenären också mottagit brevet. HD har också i annat sammanhang uttryckt att risken för att en försändelse kommer bort under postbefordran bör beaktas (se NJA 2012 s. 435 p. 8).
Som HD framhöll i 2007 års fall är emellertid redan avsändandet av ett brev i sig ett starkt belägg för att en försändelse också nått adressaten. Risken för att flera försändelser ska komma bort under postbefordran får i allmänhet anses vara ytterst liten.
Trots detta kan det naturligtvis förekomma omständigheter som talar för att något brev likväl inte delats ut på adressen, t.ex. att brev returnerats till avsändaren. Andra förhållanden som med varierande styrka kan tala för att ett brev inte delats ut är t.ex. hur breven varit adresserade och vad som närmare kan ha framkommit om posthanteringen i området. En samlad bevisbedömning måste göras i varje enskilt fall. I det sammanhanget ska även den mer allmänna risken för att en försändelse kommer bort vägas in.
Bedömningen i detta fall
Det är utrett att Nordea har skickat tre kravbrev till P.J:s folkbokföringsadress under den inledande preskriptionstiden. Det är vidare utrett att Nordea därefter skickat fem kravbrev till P.J:s folkbokföringsadress. Beroende på starttidpunkten för den efterföljande preskriptionstiden har, efter den inledande perioden antingen två eller tre kravbrev skickats innan fordran hunnit preskriberas. Under den senare perioden har Nordea dessutom skickat åtminstone sju påminnelser om fordringen.
Det finns inga omständigheter som talar för att breven inte delats ut på P.J:s folkbokföringsadress. Mot den bakgrunden får risken för att inte något av breven också har delats ut under respektive preskriptionstid anses vara närmast obefintlig. Det leder sammantaget till slutsatsen att preskriptionen av Nordeas fordran avbrutits och att den således inte var preskriberad när ansökan om verkställighet gjordes. P.J:s invändning kan därför lämnas utan avseende. Därmed föreligger inte hinder mot verkställighet.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens beslut förklarar HD att verkställighet får äga rum för Nordea Bank AB:s fordran mot P.J.
Domskäl
HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Gudmund Toijer, referent, Göran Lambertz, Martin Borgeke och Dag Mattsson) meddelade den 29 april 2016 följande beslut.
Skäl
Bakgrund och frågan i HD
Nordea har begärt verkställighet av ett utslag i lagsökningsmål mot P.J. som avser en kapitalfordran på drygt 60 000 kr. Utslaget meddelades år 1988 och frågan är om det finns hinder mot verkställighet på grund av preskription.
Kronofogdemyndigheten ansåg att P.J:s invändning om preskription inte kunde lämnas utan avseende och beslutade därför att verkställighet inte fick ske. Tingsrätten och hovrätten har avslagit bankens överklagande.
Vad ärendet gäller är främst om Nordea har bevisat att preskriptionen avbrutits genom de tre bevakningsbrev som sändes till P.J:s folkbokföringsadress under tiden maj 1997-mars 1998.
Bevis för att preskriptionsavbrott har skett
Gör svaranden i ett utsökningsärende gällande att något förhållande som rör parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet och kan invändningen inte lämnas utan avseende, får verkställighet inte äga rum (3 kap. 21 § andra stycket UB).
När svaranden gör en invändning om preskription, har sökanden bevisbördan för att fordringen inte preskriberats (prop. 1980/81:8 s. 328 f.). Ofta tar bevisningen sikte på frågan om preskriptionen har avbrutits. Det kan ske bl.a. genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären (se 5 § 2 preskriptionslagen, 1981:130). Om gäldenären inte erkänner att han eller hon har fått ett brev med krav eller erinran (påminnelse), har alltså sökanden bevisbördan för att så har skett. Vad som ska bevisas är att gäldenären har tagit emot brevet eller åtminstone att brevet har kommit fram till en adress, där gäldenären har anledning att bevaka sin post. Däremot behöver det inte bevisas att gäldenären rent faktiskt har läst brevet eller på något annat sätt har tagit del av innehållet. (Se NJA 1998 s. 750, NJA 2007 s. 157 och NJA 2012 s. 172.)
När domstol prövar ett överklagat ärende om verkställighet gäller principerna om fri bevisprövning. Domstolen har sålunda att värdera all den utredning som läggs fram i det särskilda ärendet. (Se 18 kap. 1 § tredje stycket UB, 23-25 §§ lagen, 1996:242, om domstolsärenden och 35 kap. 1 § RB.)
HD:s rättstillämpning i fråga om preskriptionsavbrott innebär att en bevisverkan knyts till det förhållandet att borgenären har sänt brev med krav eller påminnelse till gäldenären, även om det inte har kunnat klarläggas att gäldenären rent faktiskt har nåtts av brevet. Utgångspunkten är att avsändandet med post i sig är ett starkt belägg för att försändelsen också har nått adressaten och att risken för fel vid posthanteringen är begränsad. Risken för att en enstaka postförsändelse kommer bort har dock ansetts värd att ta hänsyn till. Att ett enda brev sänts till gäldenären har därför normalt inte ansetts tillräckligt som bevis för att han eller hon har tagit emot brevet. När borgenären har sänt ett flertal brev har risken för att gäldenären inte fått åtminstone ett brev däremot bedömts vara försumbar.
I olika sammanhang har riskerna för att adressaten inte nås av ett brevledes sänt meddelande ansetts vara väsentligt lägre om det sänds inte bara ett brev utan två (prop. 1990/91:11 s. 23 och prop. 2009/10:237 s. 131 samt NJA 2007 s. 157 och NJA 2012 s. 435). Också i ett ärende om verkställighet finns det skäl att knyta bevisverkningar till det förhållandet att sökanden kan visa att det har sänts två brev med krav eller påminnelser om fordringen till gäldenären. Detta bör därför - under vissa förhållanden - räcka som bevis om preskriptionsavbrott. I sådana fall får preskriptionsavbrott anses ha skett senast genom det andra brevet.
För att det ska anses tillräckligt med två brev måste det dock krävas att sökanden kan visa att breven verkligen har sänts och att så skett till en adress där gäldenären har anledning att bevaka sin post. Det får inte heller finnas någon omständighet som i det särskilda fallet talar emot att gäldenären har fått åtminstone ett av breven. Om gäldenären sålunda kan ge en tänkbar förklaring till att båda breven har kommit bort vid postbefordran eller till att han eller hon av något annat skäl inte har fått dem, kan avsändande av två brev inte anses tillräckligt som bevis för preskriptionsavbrott. Det kan exempelvis ha varit problem med postgången i området eller med tillgrepp ur brevlådor vid den tid som är aktuell. Även andra omständigheter kan vägas in i en samlad bedömning, såsom att något av breven har returnerats till avsändaren.
Bedömningen i detta fall
Av betydelse i detta fall är om preskriptionen har avbrutits genom de bevakningsbrev som enligt utredningen sändes till P.J. den 5 maj och den 19 september 1997 samt den 27 mars 1998. Det framgår att breven har sänts till den adress där han var folkbokförd. P.J. har inte kunnat ge en tänkbar förklaring till att han inte skulle ha fått något av breven. Inte heller i övrigt finns det någon omständighet som talar emot att breven har kommit fram till honom. Redan två bevakningsbrev hade därför fått godtas som bevis för att preskriptionen har avbrutits. I detta fall har dessutom ett tredje brev sänts under den aktuella tiden.
Genom preskriptionsavbrott har ny preskriptionstid börjat löpa (se 6 § preskriptionslagen). Nordea har bevisat att preskription inte har inträtt därefter.
Nordeas fordran var alltså inte preskriberad, när banken sökte verkställighet. P.J:s invändning kan därmed lämnas utan avseende. Hovrättens beslut ska ändras i enlighet med detta.
Domslut
HD:s avgörande
HD ändrar hovrättens beslut och förklarar att P.J:s invändning om preskription ska lämnas utan avseende och därmed inte utgör hinder mot verkställighet av Nordea Bank AB:s fordran.
HD:s beslut meddelat: den 29 april 2016.
Mål nr: Ö 4436-15.
Lagrum: 5 § preskriptionslagen (1981:130), 3 kap. 21 § UB.
Rättsfall: NJA 1998 s. 750, NJA 2007 s. 157, NJA 2012 s. 172 och NJA 2012 s. 435.