NJA 2012 s. 172
Preskriptionsavbrott. En borgenär har skickat ett flertal kravbrev till en gäldenär under dennes folkbokförings-adresser. Trots gäldenärens invändning att han inte har bott på adresserna och inte tagit del av kravbreven har det ansetts att preskriptionen har avbrutits.
Kronofogdemyndigheten
Den 27 april 1992 utfärdade Gävle tingsrätt ett slutbevis i ett mål om betalningsföreläggande avseende en fordran mot P.B. Kredit AB Marginalen ansökte den 20 augusti 2009 om verkställighet mot P.B. för betalning av fordringen. P.B. invände mot verkställigheten och gjorde gällande att fordringen var preskriberad. Han uppgav att han hade bott på tillfälliga platser under lång tid och inte mottagit någon post som kunde härledas till skulden.
I beslut den 10 juni 2010 biföll Kronofogdemyndigheten P.B:s invändning om preskription och verkställigheten skulle således genast avbrytas. Kronofogdemyndigheten gjorde följande bedömning.
Verkställighet får enligt 3 kap. 21 § 2 st. UB inte äga rum om svaranden gör gällande att förhållande som rör parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet och invändning inte kan lämnas utan avseende.
Preskriptionstiden för fordran utgör tio år då det är fråga om en fordran som är utställd på P.B. med uppgiven firma B:s Företagsserv. Fordran fastställdes genom ett utslag den 27 april 1992. För att den aktuella fordran inte ska vara preskriberad krävs således att preskriptionsavbrott har skett. Enligt 5 § preskriptionslagen avbryts preskription genom att gäldenären bekräftar skulden på något sätt t.ex. genom betalning, gäldenären får ett skriftligt krav eller att borgenären åberopar fordringen vid domstol eller hos Kronofogdemyndigheten.
I detta fall har sökanden uppgett att 27 st. försändelser har skickats till P.B. på hans folkbokföringsadresser. När påminnelser skickas med brev är det borgenären som står risken för att brevet inte kommer fram och det ankommer på borgenären att styrka att brevet nått gäldenären (NJA 1996 s. 809).
I NJA 2007 s. 157 kom HD fram till att om borgenären skickat ett flertal försändelser, som inte kommit i retur, till gäldenärens adress så får det hållas för visst att i vart fall någon av försändelserna nått gäldenären om inte denne anfört någon tänkbar förklaring till varför breven inte kommit fram.
I Göta hovrätts dom den 9 april 2010, mål nr T 224-10, åberopade gäldenären att han inte varit bosatt på de adresser dit sökanden skickat påminnelserna. Göta hovrätt kom då fram till att principen i NJA 2007 s. 157 inte kunde användas. Göta hovrätt angav även att det förhållandet att det är fråga om folkbokföringsadresser medför inte i sig att gäldenären ska anses ha bott på dessa adresser eller att han ska visa att så inte varit fallet. Borgenären ska då på annat sätt visa att preskriptionen avbrutits.
I detta fall har P.B. uppgett att han varit inhyst hos kamrater och i lånade husvagnar och att han inte fått någon post som kan härröras till denna skuld. Med hänsyn till Göta hovrätts avgörande kan inte principen i NJA 2007 s. 157 användas, utan borgenären ska på annat sätt visa att P.B. fått ett skriftligt krav eller en påminnelse om fordringen.
Kredit AB Marginalen har inte visat att P.B. erhållit något av de utskickade breven och har således inte lyckats visa att preskriptionsavbrott har ägt rum.
Gävle tingsrätt
Kredit AB Marginalen överklagade vid Gävle tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle upphäva Kronofogdemyndighetens beslut och att verkställighet skulle fortsätta.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Lars Holm) anförde följande i beslut den 23 juli 2010.
Vad Kredit AB Marginalen anfört föranleder inte annan bedömning än den som Kronofogdemyndigheten har gjort. Överklagandet lämnas därför utan bifall.
Hovrätten för Nedre Norrland
Kredit AB Marginalen överklagade i Hovrätten för Nedre Norrland. Sedan hovrätten beslutat att inte meddela prövningstillstånd, meddelade HD tillstånd till målets prövning i hovrätten och visade målet åter till hovrätten.
Kredit AB Marginalen yrkade att hovrätten skulle ändra tingsrättens beslut och att verkställigheten vid Kronofogdemyndigheten skulle få fortsätta. Bolaget anförde i huvudsak följande till stöd för sin talan.
Kravet riktar sig mot P.B. i dennes egenskap av näringsidkare. Preskriptionstiden är således 10 år och fordran har, med hänsyn till utslaget, tidigast preskriberats den 27 april 2002. Av utdrag från bolagets datasystem framgår att kravbrev skickats till P.B. under hans vid var tid gällande folkbokföringsadress vid 27 tillfällen under perioden den 2 augusti 1992 till den 13 februari 2009. Endast kravbrev skickade efter den 17 september 2002 har kunnat återskapas. Genom utdrag från bolagets datasystem tillsammans med de återskapade kravbreven är det styrkt att preskriptionsavbrott skett löpande under tidsperioden. Att merparten av dessa kravbrev inte skulle ha kommit P.B. till handa måste anses som helt orimligt.
P.B. motsatte sig ändring och anförde i huvudsak följande.
Fordran är preskriberad. Han har inte mottagit något av de brev bolaget säger sig ha sänt ut till hans tidigare eller nuvarande adress. Han har under flertalet år bott på tillfälliga platser, inhyst hos vänner eller i lånade husvagnar, och har således inte bott på sin folkbokföringsadress. Folkbokföringsadressen har han haft på bekantas adresser, såsom inneboende (c/o), när han fått tillstånd till det. Av de kopior på kravbrev som bolaget gett in i målet framgår att dessa inte är utställda på hans c/o-adresser utan till honom personligen. I ett flertal fall har hans f.d. företagsnamn angivits som hänvisning, vilket kan vara en möjlig förklaring till varför han inte fått breven.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsrådet Ola Pettersson och tf. hovrättsassessorn Malin Almgren, referent) anförde följande i beslut den 16 mars 2011.
Skäl för beslutet
I 5 § första stycket 1 preskriptionslagen (1981:130) anges att preskription avbryts genom att gäldenären erkänner skulden. Av första stycket 2 i bestämmelsen framgår att preskription också kan avbrytas genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordran från borgenären. Det innebär att kravet eller erinringen ska ha kommit gäldenären till handa för att preskriptionsavbrott ska anses ha ägt rum. När krav skickas med brev är det borgenären som står risken för att brevet inte kommer fram och det ankommer på borgenären att styrka att brevet nått gäldenären (se NJA 1996 s. 809). Däremot behöver borgenären inte visa att gäldenären, efter att ha mottagit brevet, också rent faktiskt har tagit del av dess innehåll.
När det gäller frågan om bevisning för att en gäldenär mottagit brev med en preskriptionsavbrytande verkan har beviskravet brukat ställas högt. Den omständigheten att det är utrett eller ostridigt att ett enstaka brev avsänts till gäldenären har normalt inte godtagits som tillräcklig bevisning om att gäldenären också mottagit brevet. Detta trots att avsändandet i sig är ett starkt belägg för att försändelsen också nått adressaten (se bl.a. NJA 1996 s. 809). I NJA 2007 s. 157 har emellertid HD uttalat att möjligheten att en gäldenär inte har mottagit någon försändelse, när ett flertal brev skickats, får anses närmast försumbar om ingen särskild omständighet talar mot det.
Det är i förevarande fall fråga om en fordran P.B. ådragit sig i sin egenskap av näringsidkare. Av 2 § preskriptionslagen (1981:130) följer att en fordran, som inte är en konsumentfordran, preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen dessförinnan avbryts. Eftersom fordran fastställts genom utslag den 27 april 1992 följer att den tidigast preskriberats den 27 april 2002.
Bolaget har åberopat att P.B. sedan den 27 april 1992, till sin vid varje tidpunkt gällande folkbokföringsadress, tillställts 27 stycken kravbrev. De handlingar bolaget har åberopat till stöd för att kravbreven skickats till P.B. får, trots att de är svårbegripliga, godtas (jfr NJA 2007 s. 157). Det bör noteras att endast 11 av dessa kravbrev har skickats till P.B. under den första preskriptionsfristen, dvs. fram till den 27 april 2002, samt att denne under samma period haft fyra olika folkbokföringsadresser, saknat adress under en period samt därtill varit boende på andra adresser (dvs. inte folkbokföringsadresserna). Vidare framgår av den skriftliga bevisning Kredit AB Marginalen åberopat att ett av de elva breven skickats till P.B. då han saknat folkbokföringsadress samt att ett av breven kommit i retur. Det framstår även vid en jämförelse mellan uppgifterna om var P.B. varit folkbokförd med de uppgifter om adressändring som finns antecknade i av bolaget åberopad datautskrift som oklart om flera av kravbreven verkligen sänts till den adress P.B. var folkbokförd på. P.B:s invändning om att bolaget inte adresserat breven på ett korrekt sätt kan inte heller, vid en jämförelse med de återskapade kravbreven, lämnas utan avseende.
Även om P.B. enligt hovrättens mening har en viss skyldighet att kontrollera posten på sin folkbokföringsadress (se exempelvis Ingemar Persson, Festskrift till Torgny Håstad, s. 683 ff.) kan Kredit AB Marginalen vid ovan angivna förhållanden inte anses ha visat att han fått del av något av de under den första preskriptionsfristen utskickade kravbreven. Överklagandet ska således avslås.
Hovrätten avslår överklagandet.
Hovrättsrådet Irja Öhrnell var skiljaktig och anförde.
P.B. har gjort gällande att han inte har fått del av några kravbrev för den aktuella fordran. Av rättsfallet NJA 2007 s. 157 framgår att när borgenären har skickat ett flertal försändelser får möjligheten att inte åtminstone någon nått gäldenären anses vara närmast försumbar om inte någon särskild omständighet till stöd för detta föreligger. Vad Kredit AB Marginalen har åberopat till stöd för att försändelser skickats till P.B:s vid var tid gällande folkbokföringsadress får godtas. Anteckningarna i det åberopade utdraget från noteringssidan om olika adressändringar föranleder ingen annan bedömning då det framgår av de återskapade kravbreven att dessa skickats till rätt folkbokföringsadress trots att det finns anteckningar om adressändring i noteringssidan som kan tolkas annorlunda. Frågan är då om den omständigheten att P.B. gör gällande att han inte har bott på den aktuella adressen gör att beviskravet för att försändelserna har kommit gäldenären tillhanda inte ska anses uppfyllt.
I bl.a. RB, förvaltningsprocesslagen och folkbokföringslagen återfinns föreskrifter om skyldighet att till myndighet anmäla adressändring. Såvitt gäller folkbokföringslagen är denna skyldighet t.o.m. straffsanktionerad. Det åligger alltså den enskilde att själv underrätta berörda myndigheter om vilken adress han kan nås på. Det är mot den bakgrunden rimligt att den sökte själv får stå risken om han inte uppger rätt adress. Det framstår vidare som rimligt att den enskilde begär eftersändning eller på annat sätt säkerställer att han får del av sin post (jfr prop. 1990/91:11 s. 18). Detta särskilt med hänsyn till att utgångspunkten ju är att gäldenären står i ett fordringsförhållande till borgenären och därför bör vara medveten om att borgenären kan vilja avbryta en pågående preskriptionsfrist.
Preskriptionsfristen för den aktuella fordran är tio år. Under den första preskriptionsfristen (fram till den 27 april 2002) har elva kravbrev skickats. För tiden därefter har sexton kravbrev skickats. För att preskriptionsavbrott ska anses ha skett och ny frist börja löpa är det tillräckligt att ett av dessa brev har kommit gäldenären tillhanda. Enligt min mening kan den omständigheten att P.B. under den aktuella tiden har haft olika folkbokföringsadresser och vid en period om ca fyra månader saknat sådan adress inte anses utgöra en sådan omständighet som gör att det kan antas att han inte har fått del av åtminstone några av breven. De omständigheter som P.B. anfört till stöd för att han inte tagit del av sin post är sådana som ligger helt och hållet inom hans egen kontroll. Vid sådana förhållanden bör utgångspunkten vara att gäldenären själv måste ha ett ansvar att ta hand om sin post (se även Ingemar Persson i Festskrift till Torgny Håstad, 2010, s. 683 ff.). Jag finner därför att preskriptionsavbrott ska anses ha skett och att verkställigheten ska fortsätta.
Högsta domstolen
Kredit AB Marginalen överklagade och yrkade bifall till sin ansökan om verkställighet.
P.B. motsatte sig att hovrättens beslut ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Anna-Karin Leo, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.
Domskäl
Skäl
Punkterna 1-5 överensstämmer i sak med punkterna 1-5 i HD:s beslut.
Av utdraget ur datasystemet kan utläsas att, förutom att ett av breven har returnerats, ett har sänts under den tid då P.B. saknat folkbokföringsadress. Vad Marginalen i övrigt angett om att breven skickats till P.B:s folkbokföringsadresser vid de tider som angetts får godtas (jfr NJA 1997 s. 157). Genom utredningen är det därmed visat att 25 brev skickats till P.B:s vid var tid gällande folkbokföringsadress utan att returneras, varav nio brev har skickats under den inledande preskriptionstiden.
I 25 § folkbokföringslagen (1991:481) stadgas att den som flyttar är skyldig att anmäla adressändring. Bestämmelsen är straffsanktionerad. Det kan därmed inte anses rimligt att 5 § 2 preskriptionslagen ges en innebörd som får till följd att borgenären får stå risken för att gäldenären underlåtit att anmäla adressändring. En gäldenär har ansvar för att sortera sin post och bör inte kunna undgå rättsverkningar genom att underlåta att ta del av en rättshandling (jfr Ingemar Persson, Som ett brev på posten - eller vad menas med ”försändelsefrekvens”? i Festskrift till Torgny Håstad 2010, s. 683 ff.). Oavsett om P.B. bott på de adresser där han varit folkbokförd får Marginalen anses ha fullgjort vad som ålegat bolaget i enlighet med vad som krävs för att preskriptionsavbrott ska anses ha skett.
Med hänsyn till det anförda och till det antal försändelser som skickats från Marginalen till P.B. får risken för att han inte har nåtts av någon av försändelserna anses vara i det närmaste försumbar (jfr NJA 2007 s. 157). Avbrott i preskriptionen av Marginalens fordran ska därmed anses ha skett.
Domslut
HD:s avgörande
HD avvisar P.B:s invändning om att de i målet aktuella kravbreven inte är identifierbara.
Med ändring av hovrättens beslut förordnar HD att verkställighet får äga rum för Kredit AB Marginalens fordran mot P.B.
Domskäl
HD (justitieråden Severin Blomstrand, referent, Ann-Christine Lindeblad, Gudmund Toijer, Ingemar Persson och Martin Borgeke) meddelade den 4 april 2012 följande beslut.
Skäl
Den 27 april 1992 utfärdade Gävle tingsrätt ett slutbevis i ett mål om betalningsföreläggande avseende en fordran mot P.B. Marginalen ansökte den 20 augusti 2009 om verkställighet mot P.B. för betalning av fordringen. För denna gäller tio års preskriptionstid. P.B. har invänt mot verkställigheten. Han har gjort gällande att han inte har fått del av något kravbrev avseende fordringen och att han inte har varit bosatt på de adresser där han har varit folkbokförd.
P.B. - som inte tidigare har ifrågasatt utformningen av de kravbrev som påstås ha skickats - har i HD invänt att det inte framgår klart av breven vilket fordringsanspråk som avses.
Detta mål har inletts i tingsrätten genom ett överklagande. Enligt 41 § lagen (1996:242) om domstolsärenden ska då sådana omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i HD beaktas endast om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen är, trots sin ordalydelse, tillämplig på båda parter i rättegången (jfr NJA 2007 s. 413). P.B. har anfört att tidigare oklarheter i målet har lyfts fram först sedan han anlitat ombud. Detta utgör inte ett sådant särskilt skäl som medför att den nya omständigheten ska beaktas. Den ska således avvisas.
Enligt 5 § 2 preskriptionslagen (1981:130) avbryts preskription genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären. Av bestämmelsen följer att borgenären står risken för att ett brev med ett krav eller en erinran inte når gäldenären och preskriptionen därmed inte avbryts. För att preskriptionsavbrott ska anses ha ägt rum måste kravet eller erinringen ha kommit gäldenären till handa. Borgenären behöver dock inte visa att gäldenären efter att ha tagit emot brevet också rent faktiskt har tagit del av dess innehåll. (Se NJA 1996 s. 809 och NJA 1998 s. 750.)
I målet är utrett att P.B. sedan år 1992 har varit folkbokförd på fem olika adresser och under en period om fyra månader har saknat folkbokföringsadress. Marginalen har uppgett att bolaget har skickat sammanlagt 27 kravbrev till P.B. under dennes vid var tid gällande folkbokföringsadress och att endast ett av breven har kommit i retur. Till stöd för sitt påstående har bolaget åberopat ett utdrag ur bolagets datasystem och kopior av 16 av de brev som ska ha skickats till P.B.
Av utdraget ur datasystemet kan utläsas - förutom att ett av breven har returnerats - att ett har sänts under den tid då P.B. saknade folkbokföringsadress. Vad Marginalen i övrigt har uppgett om att breven har skickats till P.B:s folkbokföringsadresser vid angivna tidpunkter får godtas. Genom utredningen är därmed visat att 25 brev har skickats till P.B:s vid var tid gällande folkbokföringsadress utan att ha returnerats och att nio av breven har skickats under den inledande preskriptionstiden. Risken för att ingen av dessa nio försändelser har kommit fram till adressen får anses vara försumbar. (Jfr NJA 2007 s. 157.)
Breven har skickats till P.B:s folkbokföringsadresser. Han har haft anledning att bevaka sin post där, oavsett om han har bott på adresserna eller inte. Även om han inte har bott på adresserna, ska en försändelse som har delats ut där anses ha kommit honom till handa. Marginalen behöver då inte visa att P.B. faktiskt har läst breven. (Jfr p. 4 ovan.)
Med hänsyn till det anförda ska preskriptionen av Marginalens fordran anses ha avbrutits.
Domslut
HD:s avgörande
HD avvisar P.B:s invändning om de åberopade kravbrevens utformning.
Med ändring av hovrättens beslut förordnar HD att verkställighet får äga rum för Kredit AB Marginalens fordran mot P.B.
HD:s beslut meddelat: den 4 april 2012.
Mål nr: Ö 1570-11.
Lagrum: 5 § preskriptionslagen (1981:130).
Rättsfall: NJA 1996 s. 809, NJA 1998 s. 750 och NJA 2007 s. 157.