RH 2018:4

Södertörns tingsrätt

Åklagaren väckte åtal mot P.P. för olovlig förflyttning av punktskatte-pliktiga varor enligt följande gärningsbeskrivning.

P.P. har i strid med de villkor som gäller för införsel av punktskattepliktiga varor till Sverige, då han bl.a. inte medfört något förenklat ledsagardokument och ingen säkerhet för betalning av skatt ställts, fört in 62 800 cigaretter till Sverige från Polen, som tillhör Europeiska unionens punktskatteområde, och på så sätt gett upphov till fara för att en myndighets kontrollverksamhet med avseende på varuförflyttning allvarligt försvåras. Det hände den 18 oktober 2017 i Nynäshamn, Sverige. P.P. begick gärningen med uppsåt.

Tingsrätten (rådmannen Beatrice Blylod samt nämndemännen Göran Ahlin, Gudrun Edvardsson och Heidi Hildén Gershater) dömde P.P. i enlighet med åtalet och bestämde påföljden till fängelse två månader. I på-följdsdelen anförde tingsrätten följande.

SKÄL

P.P. är, såvitt känt, inte tidigare dömd för brott. Olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor är ett brott av sådan art att det finns en presumtion för fängelse. Styrkan av presumtionen kan dock variera beroende på brottslighetens karaktär i det enskilda fallet och omständigheterna vid brottet. Påföljden kan exempelvis i stället bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst om straffvärdet understiger fyra månaders fängelse (se Sterzel m.fl., Påföljdspraxis, 5 uppl., s. 1087). Enligt tingsrätten är gärningens straffvärde i det aktuella målet, med hänsyn till den undandragna skattens storlek, fängelse i två månader. Straffvärdet innebär att det i och för sig inte är uteslutet att välja villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst som påföljd.

P.P. har hemvist i Polen. Verkställigheten av en villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst kan inte överflyttas till ett annat land. Högsta domstolen har i NJA 2008 s. 503 angett att det inte finns något principiellt hinder mot att bestämma påföljden till villkorlig dom med samhällstjänst för en person som inte har sin hemvist i Sverige. Enligt 30 kap. 7 § andra stycket brottsbalken krävs dock att en föreskrift om samhällstjänst är lämplig, inte bara med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden, utan också till övriga omständigheter. Tingsrätten gör bedömningen att det i förevarande fall, med hänsyn till de bristande praktiska förutsättningarna att verkställa påföljden och att kontrollera dess fullgörande, inte föreligger sådana omständigheter som gör samhällstjänst till en lämplig påföljd. Påföljden bestäms därför till två månaders fängelse.

P.P. överklagade domen och yrkade bl.a. att hovrätten skulle frikänna honom från åtalet. Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom skulle ändras.

Hovrätten (hovrättslagmannen Cecilia Bergman, hovrättsråden Joakim Zetterstedt och Thomas Hedstrand, referent, samt nämndemännen Bertil Pierre och Örjan Herlitz) fastställde tingsrättens dom.

I påföljdsdelen anförde hovrätten följande.

SKÄL

Som tingsrätten har konstaterat är brottet i detta fall av sådan art att det finns en presumtion för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Vid påföljdsvalet ska dock rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse (se 30 kap. 4 § brottsbalken). Som särskilda skäl för villkorlig dom i stället för fängelse kan rätten beakta att den tilltalade samtycker till att domen förenas med en föreskrift om samhällstjänst. För att denna påföljd ska komma i fråga krävs vidare att det är lämpligt med hänsyn inte bara till den tilltalades person utan också till övriga omständigheter (se 30 kap. 7 § brottsbalken).

Hovrätten finner, i likhet med tingsrätten, att varken arten av den brottslighet som P.P. har gjort sig skyldig till eller straffvärdet utgör hinder mot att bestämma påföljden till villkorlig dom i förening med samhällstjänst. Det är emellertid inte korrekt som tingsrätten har anfört, att en villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst inte kan överflyttas till ett annat land (jfr NJA 2008 s. 503). Sedan den 1 januari 2016 är det möjligt att med stöd av lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen föra över bl.a. en sådan påföljd till ett annat EU-land. Lagen bygger på rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder. Möjligheten att föra över sådana påföljder ger uttryck för rätten för unionsmedborgare, som befinner sig i samma situation, att behandlas lika i rättsligt hänseende, oberoende av nationalitet, om det inte finns något uttryckligt undantag (se härom NJA 2016 s. 1024 särskilt p. 7-13). Enligt hovrätten borde därför tingsrätten inom ramen för en personutredning ha utrett de allmänna förutsättningarna att överflytta en eventuell samhällstjänst till Polen och i förekommande fall utrett frågan om P.P:s lämplighet för och samtycke till att utföra samhällstjänst (jfr 6 § tredje stycket och 6 a § förord-ningen, 1992:289, om särskild personutredning i brottmål, m.m. och det tidigare nämnda rambeslutet p. 18).

Mot den bakgrunden att P.P., med beaktande av reglerna om villkorlig frigivning, nu har avtjänat det fängelsestraff som tingsrätten har dömt ut skulle en ändring av påföljden till villkorlig dom i förening med samhällstjänst i praktiken innebära att han skulle bli tvungen att verkställa dubbla påföljder. Hovrätten noterar i detta sammanhang att ett frihetsberövande i regel inte ska beaktas vid beräkningen av antalet timmar samhällstjänst (jfr NJA 2012 s. 968). Hovrätten finner därför att omständigheterna numera är sådana att det inte skulle vara lämpligt att bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Tingsrättens dom i påföljdsdelen ska därför inte ändras.

Hovrättens dom meddelad: den 15 december 2017.

Mål nr: B 10347-17.

Lagrum: 6 § tredje stycket och 6 a § förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.; 1 kap. 4 § och 2 kap. 1 § lagen (2015:650) om erkännande och verkställighet av frivårdspåföljder inom Europeiska unionen samt rådets rambeslut 2008/947/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på domar och övervakningsbeslut i syfte att övervaka alternativa påföljder och övervakningsåtgärder.

Rättsfall: NJA 2008 s. 503; NJA 2016 s. 1024.