RH 2018:46

Domskäl

Tingsrätten (chefsrådmannen Ulrika Carlehäll samt nämndemännen Bo Lindner, Mona Ryberg Nordgren och Ann-Katrin Säflund) anförde i dom den 28 februari 2018 följande.

DOMSKÄL

Bakgrund

A.R. och Y.M.S. bildade tillsammans med två andra personer bolaget B.B:s AB den 2 juni 2010. Bolaget bedrev konsultverksamhet inom IT-området. A.R. och Y.M.S. ägde 40 procent av aktierna vardera och de övriga två 10 procent var. Verksamheten gick bra och hade en stigande omsättning från 2010. A.R. satt i styrelsen och hade hand om bl.a. ekonomifrågor. Han uppbar en månadslön på cirka 36 000 kr. Under tiden från den 4 september 2014 till den 19 februari 2016 gjordes vid 230 tillfällen uttag från bolagets konton och pengarna överfördes till A.R:s privata konto i samma bank. Uttagen har skett i jämna tusental. Uttagen och överföringarna uppgick totalt till 6 438 000 kr under den aktuella perioden. Uttagen har benämnts "FB utlägg", "Julgalan FB", "Notar FB" m.m. Uttagen har bokförts som en fordran på A.R:s avräkningskonto. Verifikationerna utgörs av bokföringsordrar och det har inte angetts vad affärshändelsen avser eller vilken motpart som avses. När A.R. blev tillfrågad av de andra delägarna och den person som skötte bolagets bokföring om uttagen uppgav han bl.a. att de blivit dubbeldebiterade av Facebook. I februari 2016 berättade han för de övriga att han använt uttagen till olika spel på nätet. Bolaget försattes i konkurs den 18 mars 2016. Tillgångarna uppgick då till 293 000 kr och skulderna till 1 900 000 kr.

Utredningen

Åklagaren har åberopat den bevisning som angetts i stämningsansökningen och i anteckningarna från huvudförhandlingen. Vittnesförhören har dock återkallats. På A.R:s begäran har beroendeterapeuten F.S. uttalat sig i personaliadelen.

A.R. har berättat i huvudsak följande. Han har haft drog- och spelproblem sedan arton års ålder. Han har gått i behandling och är nykter sedan 2012. I samband med att det var stressigt på jobbet samtidigt som en relation tog slut började han under 2014 att spela på nätet igen. Med en liten insats vann han 350 000 kr varvid spelberoendet tog fart. Han tappade greppet över hur mycket han spelade bort. Han spelade bort egna besparingar och sålde sin lägenhet och spelade även upp dessa pengar. Därefter började han låna pengar till spel från bolagets konton. Han kunde förfoga över bolagets tillgångar och använde bl.a. ett av bolagets kreditkort. Kreditgränsen på detta kort blev helt utnyttjad. Han upprättade verifikationer för de aktuella uttagen, men upprättade inga falska fakturor. Under tiden som det pågick skötte han sitt arbete i bolaget. Han trodde att han skulle kunna betala tillbaka pengarna till bolaget. Han tänkte inte logiskt och befann sig i en bubbla. Eftersom han inledningsvis vunnit en stor summa pengar trodde han att han skulle kunna vinna ännu mer. Bolaget fick låna pengar så att löner kunde betalas ut. När de andra i bolaget allt oftare frågade efter underlag till uttagen berättade han till slut hur det låg till. Han skämdes och det var skönt att slippa ljuga. Han ville inte att de anställda eller deras familjer skulle drabbas av hans spelande. Han spelar inte längre och hjälper andra som är spelberoende.

Skuld

Det är klarlagt att A.R. under den aktuella perioden innehaft sådan förtroendeställning som förutsetts för straffansvar. Det är även utrett att A.R. under angiven tid missbrukat sin förtroendeställning och skadat bolaget. De objektiva förutsättningarna för ansvar är således för handen.

Trolöshet mot huvudman är ett uppsåtligt brott. För ansvar krävs att gärningsmannen har haft någon form av uppsåt som täcker de tre gärningsrekvisiten. Det är tillräckligt att uppsåtet omfattar de faktiska omständigheter på vilka rätten grundar bedömningen att missbruk föreligger eller de omständigheter som konstituerar skadan.

Även om A.R:s agerande kan framstå som irrationellt med hänsyn till hans spelproblematik, framgår redan av hans egen berättelse att han var medveten om vad han gjorde. Utredningen ger dock inte stöd för att A.R. handlat med avsikt att skada bolaget. Utredningen ger inte heller stöd för att han handlat i föreställningen att skadan var en säker eller praktiskt taget oundviklig följd av hans agerande. Detta medför att bedömningen av A.R:s uppsåt avser om han handlat med likgiltighetsuppsåt. För att detta ska anses föreligga krävs att gärningsmannen vid gärningstillfället var likgiltig inte endast till risken för effekten utan även till förverkligandet av effekten i den meningen att effekten inte utgjorde ett för honom relevant skäl att avstå från gärningen. Likgiltighetsuppsåt ska inte användas vid låga risknivåer utan det bör krävas att det funnits en avsevärd risk för att effekten ska inträffa.

Det kan konstateras att de aktuella uttagen uppgick till 230 stycken och att de gjordes under en period av drygt ett år och fem månader. Under denna tid arbetade A.R. vidare som bolagsledare och hade således full inblick i bolagets ekonomiska situation. Han kände till att bolaget vid flera tillfällen fick låna pengar av andra bolag för att kunna betala löner till de anställda. Bolaget försattes i konkurs med ett betydande underskott knappa fyra veckor efter det att uttagen slutade. Tingsrätten kan också konstatera att A.R. när medarbetare konfronterade honom, till slut och efter olika förklaringar, medgav att han gjort uttagen för egen del och spelat bort bolagets medel. Med beaktande av dessa omständigheter måste A.R. dels ha varit medveten om risken att bolaget skulle komma att skadas, dels varit likgiltig inför detta. Gärningarna har därför haft subjektiv täckning. A.R. kan vid sådant förhållande inte undgå ansvar för trolöshet mot huvudman.

Med hänsyn till att brotten skett systematiskt, avsett betydande belopp samt orsakat betydande skada ska A.R. dömas för trolöshet mot huvudman, grovt brott. Att A.R. själv innehaft aktier i bolaget förändrar inte denna bedömning.

Näringsförbud

Av 4 § lagen om näringsförbud följer att den som har grovt åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamheten och därvid har gjort sig skyldig till brottslighet som inte är ringa, ska meddelas näringsförbud, om ett sådant förbud är påkallat från allmän synpunkt. Enligt 8 § samma lag ska, om den som avses med talan har gjort sig skyldig till brott i näringsverksamhet och det för brottet inte är föreskrivit lindrigare straff än fängelse i sex månader, vid tillämpning av bestämmelsen i 4 § näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt, om inte särskilda skäl talar mot det. Tingsrätten har ovan funnit att A.R. ska dömas för trolöshet mot huvudman, grovt brott. För brottet är det inte föreskrivit lindrigare straff än fängelse i sex månader. Vid prövningen av frågan om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt ska beaktas bl.a. om åsidosättandet varit systematiskt eller om det medfört betydande skada. Den brottslighet som A.R. ska dömas för utgörs inte av någon enstaka oegentlighet, utan har pågått under lång tid och avsett betydande belopp. Några särskilda skäl som talar mot att näringsförbud ska anses påkallat från allmän synpunkt har inte framkommit. Tiden för näringsförbudet bör bestämmas till fem år, räknat från lagakraftvunnet avgörande i målet.

Påföljd

A.R. har berättat i huvudsak följande om sina personliga förhållanden. Frivården ansåg att han varit fri från sitt spelberoende så länge att han inte var aktuell för deras insatser. Han är helt beroende av sina fasta rutiner för att kunna avhålla sig från att börja spela igen. Spelberoende är numera klassat som en sjukdom. Han arbetar med försäljning och har en månadslön uppgående till 35 000 kr. Vidare har han startat en ideell verksamhet i vilken han hjälper andra med deras spelberoende. Verksamheten har fått positivt gensvar från olika kommuner.

F.S. har berättat att alla spelberoende vill betala tillbaka de pengar de lånat för att spela. De har en nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Spelberoende är klassat som en sjukdom. Spelberoende kan liknas vid att hjärnan blir kidnappad. Han har arbetat inom kriminalvården i 20 år. Spel är vanligt förekommande på anstalterna.

A.R. har sammanlagt tillgodogjort sig närmare 6,5 miljoner kronor från bolaget. Enbart det sammanlagda beloppets storlek medför att straffvärdet för gärningarna är högt. Tingsrätten finner att straffvärdet för gärningarna uppgår till fängelse i två år och sex månader. Brottsligheten innefattar varken några förmildrande eller försvårande omständigheter som bör påverka straffvärdet. Straffvärdet är så högt att någon annan påföljd än fängelse inte kan komma ifråga.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde A.R. för trolöshet mot huvudman, grovt brott, enligt 10 kap. 5 § första och andra styckena brottsbalken i dess lydelse före den 1 juli 2016 till fängelse 2 år 6 månader samt meddelade honom näringsförbud enligt lagen (2014:836) om näringsförbud för en tid av 5 år räknat från det att beslutet om näringsförbud vinner laga kraft.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Mats Walberg och Anita Glad, referent, tf. hovrättsassessorn Rebecka Olsson samt nämndemännen Solveig Fröberg och Alexander Björk) anförde i dom den 19 november 2018 följande.

DOMSKÄL

Hovrätten gör inte några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort vare sig i fråga om A.R. med uppsåt har begått den åtalade gärningen eller hur gärningen ska rubriceras. Tingsrättens dom i dessa delar ska därför inte ändras.

I fråga om påföljd gör hovrätten följande bedömning. Brottet avser ett belopp om drygt sex miljoner kronor och överstiger därmed betydligt den gräns om cirka arton prisbasbelopp som i praxis ansetts motsvara ett straffvärde om ett års fängelse vid grova förmögenhetsbrott (se NJA 2013 s. 654 p. 8). Enbart beloppets betydelse för straffvärdet avtar dock ju högre belopp det är fråga om och andra faktorer får i stället mer framträdande betydelse. A.R. har under en längre tid överfört pengar från bolagets konto till sitt eget. Han har också dolt syftet med överföringarna genom att i verifikationerna ange olika felaktiga anledningar. Hans handlande har medfört stor skada för huvudmannen, dvs. aktiebolaget, och påverkat rörelsen bl.a. på så sätt att anställda riskerat att inte få sina löner och att bolaget till sist gått i konkurs. Hovrätten delar tingsrättens bedömning att straffvärdet uppgår till två år och sex månader. Att A.R. innehaft en andel av aktierna påverkar inte bedömningen av detta.

A.R. har anfört att han på grund av sitt spelmissbruk haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande och att hänsyn ska tas till det vid straffmätningen. Av 29 kap. 3 § första stycket 2 brottsbalken följer att rätten som förmildrande omständighet vid straffmätningen särskilt kan beakta om den tilltalade till följd av bl.a. psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att vad som avses med "annan orsak" är bl.a. extrem trötthet eller fysisk utmattning och att det ska röra sig om mycket speciella situationer. Det krävs också normalt att gärningsmannen utan eget vållande hamnat i situationen i fråga (prop. 1987/88:120 s. 85 f.). Hovrättens bedömning är att någon sådan förmildrande situation inte föreligger i målet.

A.R. har anfört att för det fall han döms till ett längre fängelsestraff kommer de personer som han ger stöd och hjälp åt att drabbas hårt. A.R. har nu fått insikt om sitt missbruk och hovrätten ifrågasätter inte att A.R:s arbete med att aktivt hjälpa andra att komma till rätta med sitt spelmissbruk är betydelsefullt. S.k. tredjemansskäl kan visserligen beaktas vid straffmätning och påföljdsval men det rör sig i praxis om personer som är närstående till den tilltalade, främst små barn, som drabbas onödigt hårt.

A.R. ådöms nu näringsförbud. Frågan om förbudets inverkan på straffmätningen bör bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Av betydelse blir om förbudet innebär ett allvarligt hinder för A.R:s yrkesutövning och försörjningsmöjligheter. I målet har bl.a. framkommit att A.R. numera har en anställning på heltid. Hovrättens bedömning är att näringsförbudet saknar nämnvärd betydelse för straffmätningen.

Sammanfattningsvis bedömer hovrätten att det inte föreligger några förmildrande omständigheter och det finns därför, med beaktande av det höga straffvärdet, en stark presumtion för att välja fängelse som påföljd. Hovrättens bedömning är att det inte har framkommit särskilda skäl av sådant slag som gör att en annan påföljd ska väljas. Tingsrättens dom ska inte heller i denna del ändras.

DOMSLUT

Hovrätten fastställer tingsrättens dom.