RH 2019:3

Sundsvalls tingsrätt

Åklagaren yrkade att A.C. skulle dömas för bokföringsbrott enligt följande gärningsbeskrivning.

A.C. har bedrivit bokföringspliktig näringsverksamhet i Timrå, Timrå kommun med registrerade firman C.A.J.S.

A.C. har i verksamheten under tiden 2015-01-01--2015-12-31 uppsåtligen eller i andra hand av oaktsamhet åsidosatt bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen, genom att underlåta att löpande bokföra uppkomna affärshändelser (grund och huvudbok saknas) och bevara räkenskapsmaterial på betryggande sätt (Z-rapporter/dagsavslut har inte bevarats). Till följd härav har rörelsens förlopp inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen.

Åklagaren yrkade dessutom att A.C. skulle betala företagsbot med 100 000 kr.

A.C. förnekade brott och motsatte sig yrkandet om företagsbot.

Tingsrätten (rådmannen Hanna Hjort samt nämndemännen Sonja Lindberg, Britt-Marie Ståhl Olsson och Goran Garmiani) dömde i dom den 26 juni 2018 A.C. för bokföringsbrott till villkorlig dom. Tingsrätten beslutade även att A.C. skulle betala en företagsbot om 75 000 kr.

Tingsrätten anförde följande.

DOMSKÄL

Skuld

Av utredningen har framkommit att Skatteverket har gjort en anmälan om misstänkt brott till Ekobrottsmyndigheten sedan det enligt Skatteverket har uppdagats att det har saknats löpande bokföring i A.C:s enskilda firma, som består av restaurang/pizzeriaverksamhet. Misstankarna uppstod sedan den enskilda firman i mars 2016 hade skickat in en momsdeklaration avseende räkenskapsåret 2015 och Skatteverket därefter begärt underlag från firman. Till Skatteverket skickades endast bokföringsordrar in och grund- och huvudbok verkade således saknas. A.C. har förnekat brott och har gjort gällande att han har skött bokföringen så gott som han har kunnat. Han har uppgett att han dagligen har skrivit ned vilken försäljning som har förekommit och att han även har gjort månatliga rapporter avseende försäljningen. Verksamheten har enligt honom legat nere några månader under 2015 på grund av en vattenskada. Han har också haft kontroll på utgifter genom att nedteckna alla firmans utgifter. I ett kollegieblock har han antecknat kontant försäljning och försäljning med kort varje dag. Utifrån de noteringar som har gjorts och de verifikat som finns bevarade har det enligt hans uppfattning varit möjligt att ganska väl följa firmans resultat.

A.C. har hörd över åtalet bl.a. berättat att han öppnade sin verksamhet i januari 2015 och besökte vittnet T.L., som arbetar som redovisningskonsult, i februari samma år i syfte att få professionell hjälp med bokföringen. Han själv kan ingenting om bokföring. Av ekonomiska skäl kunde han inte anlita T.L. då. I stället rådfrågade han sin bror, som hjälper sin hustru med deklarationer. Brodern har ingen utbildning i bokföring eller ekonomi men har annan högre utbildning. I maj drabbades verksamheten av en vattenskada och restaurangen var stängd till slutet av augusti. I september var ekonomin bättre och han besökte T.L., som skulle hjälpa till med bokföringen för september och oktober. I mars 2016 efterfrågade Skatteverket en huvudbok. Han vet inte vad detta är. Han kontaktade T.L. som ordnade bokföringen för hela 2015.

Av förhören med A.C. och T.L. har framkommit att det inte har förekommit någon bokföring i egentlig mening i den enskilda firman. Det handskrivna material som A.C. har upprättat uppfyller inte kraven på bokföring och det är utrett att grund- och huvudbok saknas. Till följd av detta har rörelsens förlopp inte i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen. Åtalet är i denna del styrkt. Tingsrätten anser att det mot A.C:s bestridande och med beaktande av den bevisning som han har åberopat inte är styrkt att han inte har förvarat räkenskapsmaterial på ett betryggande sätt.

Av A.C:s egna uppgifter har framkommit att han varit medveten om att han har haft ett ansvar för att fullgöra den enskilda firmans bokföringsskyldighet. Han har varit medveten om att han har haft behov av professionell hjälp med detta men har avstått från att anlita bokföringsmedhjälpare av ekonomiska skäl. Han har visserligen rådfrågat sin bror om bokföringsfrågor, men brodern har inte haft sådan kompetens att A.C. har kunnat förlita sig på att han blivit rätt informerad. A.C. har mot denna bakgrund varit oaktsam. Med hänsyn till detta ska han dömas för att av oaktsamhet ha åsidosatt bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen på det sätt som anges ovan. Brottet är inte ringa.

Påföljd

A.C. förekommer inte tidigare i belastningsregistret på något sätt som nu är av intresse. Det saknas särskild anledning att befara fortsatt brottslighet. Det finns inget särskilt skäl att överväga fängelse som påföljd. Påföljden ska därför bestämmas till villkorlig dom.

Med beaktande av att den enskilda firman enligt vad som anges nedan åläggs företagsbot finns det anledning att låta bli att förena den villkorliga domen med böter.

Företagsbot

För brott som är belagt med strängare straff än penningböter och som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet ska näringsidkaren åläggas företagsbot om han eller hon inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten (36 kap. 7 § brottsbalken). En företagsbot ska fastställas till lägst 5 000 kr och högst 10 miljoner kr (36 kap. 8 § brottsbalken).

Det aktuella brottet har begåtts i utövningen av näringsverksamhet och A.C., som är företrädare för den enskilda firman, har inte gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten. För brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter. Förutsättningarna i 36 kap. 7 § brottsbalken för att ålägga A.C. med enskild firma C.A.J.S. företagsbot är därmed uppfyllda.

När storleken av företagsbot bestäms ska, med beaktande av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten (36 kap. 9 § brottsbalken). Med beaktande av dessa omständigheter bör företagsbotens storlek vid tillämpning av 36 kap. 9 § brottsbalken bestämmas till 100 000 kr.

Företagsbot får enligt 36 kap. 10 § första stycket brottsbalken sättas lägre än vad som borde ha skett med tillämpning av 36 kap. 9 § samma balk om (1) brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild rättsverkan för näringsidkaren och den samlade reaktionen på brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng, (2) näringsidkaren efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet, 3) näringsidkaren frivilligt angett brottet, eller (4) det annars finns särskilda skäl för jämkning. Om det är särskilt påkallat med hänsyn till något förhållande som avses i första stycket får företagsbot efterges (36 kap. 10 § andra stycket brottsbalken).

Tingsrätten anser att vad som i målet har framkommit om A.C:s betalningsförmåga utgör skäl att jämka företagsboten till 75 000 kr med stöd av 36 kap. 10 § första stycket 4 brottsbalken.

A.C. överklagade tingsrättens dom och yrkade att han skulle frikännas från åtalet och att talan om företagsbot skulle lämnas utan bifall. Han yrkade i andra hand att företagsboten skulle efterges eller bestämmas till ett lägre belopp.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Marie Norberg och Per-Anders Svensson, referent, tf. hovrättsrådet Anna Bornelyck samt nämndemännen Elisabeth Gisslin Burman och Birgitta Liivlaid) ändrade tingsrättens dom på så sätt att företagsboten bestämdes till 25 000 kr.

Hovrätten anförde följande.

DOMSKÄL

Skuldfrågan

Hovrätten gör inte någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort och som innebär att A.C. inte har bokfört uppkomna affärshändelser under 2015 och därmed åsidosatt bokföringsskyldigheten, vilket lett till att rörelsens förlopp inte i huvudsak har kunnat bedömas med ledning av bokföringen. Hovrätten instämmer också i tingsrättens bedömning att det handlar om ett oaktsamhetsbrott. A.C. har därmed gjort sig skyldig till bokföringsbrott.

Frågan om påföljd och företagsbot

Tingsrätten har bestämt påföljden till villkorlig dom samt avstått från att kombinera den villkorliga domen med böter eftersom en företagsbot om 75 000 kr har dömts ut. Den princip som tingsrätten härigenom har tillämpat bygger på tanken att den samlade reaktionen på ett eller flera brott ska stå i proportion till den brottslighet det handlar om. I vissa fall kan därför en av sanktionerna, den straffrättsliga eller företagsboten, jämkas med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 8 eller 36 kap. 10 §brottsbalken.

Av rättsfallet NJA 2012 s. 826 följer att den straffrättsliga påföljden bör ges företräde och dömas ut framför en företagsbot när det gäller brott som har begåtts av en enskild näringsidkare och som leder till fängelse (punkten 53). Det är däremot oklart vad som närmare gäller för brottslighet som inte leder till fängelsestraff. Det går att argumentera för att samma princip bör gälla även i dessa fall (se rättsfallet RH 2016:69). Om den straffrättsliga påföljden skulle innehålla dagsböter är dessa dessutom konstruerade så att de är tänkta att belasta enskilda på ett likartat sätt eftersom hänsyn tas till var och ens ekonomiska situation. Företagsböter är inte konstruerade på detta sätt utan belastar i praktiken personer med sämre ekonomiska förhållanden hårdare än personer som har bra sådana förhållanden. Det är svårt att förstå skälen till att döma ut företagsböter i stället för dagsböter i dessa situationer. Hovrätten saknar dock i detta fall möjlighet att välja sanktion eftersom det inte går att döma till en strängare påföljd än den som tingsrätten har bestämt. Den strängaste påföljd som A.C. kan dömas till är således en villkorlig dom.

Som tingsrätten har angett finns det förutsättningar att döma ut företagsbot i A.C:s fall. När storleken på företagsboten bestäms ska straffskalan för brotten beaktas och särskild hänsyn tas till den skada eller fara som brottsligheten inneburit samt till brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten. Det ska också tas skälig hänsyn till om näringsidkaren tidigare ålagts att betala företagsbot (36 kap. 9 § brottsbalken). Högsta domstolen har i rättsfallen NJA 2014 s. 139 I-IV prövat bl.a. hur storleken på företagsboten ska bedömas. Enligt Högsta domstolen är det skadan och faran som ska vara grundläggande för företagsbotens nivå (se punkterna 15 och 16 i rättsfallet I). Dessa två faktorer, skadan och faran, har normalt också mycket stor betydelse vid bedömningen av vilket straffvärde en specifik gärning har (se 29 kap. 1 § andra stycket brottsbalken). Straffvärdet styrs dock i grunden av den straffskala som är tillämplig. Därför är det mycket sällsynt att brott med böter i straffskalan har högre straffvärde än brott med enbart fängelse i skalan även om skadan och faran kan vara väsentligt större för bötesbrotten. I förarbetena anges dessutom att subjektiva förhållanden, som att gärningen begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, bör ges en mindre framträdande betydelse till förmån för mer objektiva faktorer (se prop. 2005/06:59 s. 35 och 62).

Med hänsyn till att lagstiftaren och även Högsta domstolen har pekat ut skadan och faran som grundläggande för nivån på företagsboten delar hovrätten inte Ekobrottsmyndighetens bedömning i sin skrift Företagsbotens storlek i ekomål och vissa handläggningsråd (ARF 2014:4) där det sägs att gärningens straffvärde utgör grunden för beräkningen av företagsbotens storlek vid ekonomisk brottslighet. Den omständigheten att subjektiva faktorer enligt förarbetena har förhållandevis liten betydelse talar också med styrka mot att gärningens straffvärde ska vara avgörande för företagsboten. De subjektiva faktorerna har nämligen normalt mycket stor inverkan på gärningens straffvärde; exempelvis handlar det vanligen om helt andra straffvärden när en gärning har begåtts uppsåtligen i förhållande till motsvarande oaktsamhetsbrott.

Varken förarbeten, rättspraxis eller den juridiska litteraturen ger stöd för att andra faktorer än den skada eller fara som gärningen inneburit samt brottslighetens omfattning och förhållande till näringsverksamheten ska vara avgörande för företagsbotens storlek i de fall det handlar om ekonomisk brottslighet. Den metod som Ekobrottsmyndigheten förespråkar skulle dessutom leda till företagsböter på mycket höga nivåer för enskilda näringsidkare. Det finns därför skäl att jämföra företagsböter med straffvärdet för de olika brott som Högsta domstolen prövade i NJA 2014 s. 139. I samtliga mål motsvarade straffvärdet bötesnivå (se punkterna 53 i mål I, 7 i mål II, 8 i mål III och 10 i mål IV) och företagsböterna innan jämkning mot-svarade enligt Högsta domstolen 400 000 kr, 600 000 kr, 100 000 kr och 300 000 kr.

Bokföringsbrott som inte är ringa har ett straffvärde som ligger på fängelsenivå. Med utgångspunkt i straffvärdet skulle företagsböterna vid bokföringsbrott därför normalt vara högre än de som var aktuella i Högsta domstolens domar. Det kan knappast ha varit lagstiftarens avsikt att införa så omfattande sanktioner vid exempelvis bokföringsbrott. Hovrättens slut-sats är därför att skadan och faran, och inte straffvärdet, ska utgöra utgångspunkten för företagsboten även vid bokföringsbrott. Bokföringsbrott är ett borgenärsbrott och bokföringen har främst till syfte att skydda fordringsägarna och presumtiva fordringsägare. Den skada som kan uppstå vid bokföringsbrott omfattar naturligen den ekonomiska skada som kan bli följden av bristande bokföring. I målet har A.C. sagt att han fortfarande driver den enskilda firman. Det har inte kommit fram att någon fordringsägare har gått miste om betalningar eller liknande. Det finns alltså inget som tyder på att någon har drabbats av skada. Med hänsyn till att A.C. inte har fört någon egentlig bokföring har det dock funnits en fara för att fordringsägare skulle gå miste om betalning. Det är svårt att bedöma hur stor faran har varit men den kan inte ha varit alltför stor eftersom A.C. enligt egen uppgift under hand har fört vissa anteckningar om bolagets ställning.

A.C:s gärning har ett straffvärde som motsvarar en månads fängelse. Det har inte uppkommit några skador och faran för slutliga förluster har varit förhållandevis begränsad. Det har varit fråga om ett oaktsamhetsbrott men bristerna i bokföringen har varit omfattande. I målet har det också kommit fram att det handlade om en rörelse som omsatte drygt 300 000 kr. Det har inte kommit fram att A.C. tidigare har ålagts företagsbot. Med hänsyn till dessa förhållanden anser hovrätten att företagsboten bör bestämmas till 25 000 kr.

Det saknas i princip skäl för jämkning av företagsboten. Det enda skäl som kan finnas är att A.C. enligt egen uppgift har en bristande betalningsförmåga. Han har sagt att han tar ut cirka 8 000 kr efter skatt från rörelsen. Enligt förarbetena ska jämkning av detta skäl ske bara i rena undantagsfall (prop. 2005/06:59 s. 40). Även om A.C. har en låg inkomst är situationen enligt hovrättens uppfattning inte så ömmande att företagsboten ska jämkas.