RH 2020:31

J.J. och C.G.D. ansökte om stämning mot Deutsche Lufthansa AG och yrkade att tingsrätten skulle ålägga flygbolaget att betala ersättning till dem med 250 euro per person enligt förordning (EG) nr 261/2004 (flygpassagerarförordningen). Som grund för yrkandet anförde de att de drabbats av en försening vid en flygresa från Stockholm Arlanda till Luxemburg.

J.J. och C.G.D. betalade en ansökningsavgift på 900 kr. Tingsrätten lade upp två mål, ett för J.J. och ett annat för C.G.D. Tingsrätten hänförde betalningen av ansökningsavgiften till det mål som avsåg J.J. och förelade kärandena att betala ansökningsavgift avseende det andra målet. Kärandena anförde att full ansökningsavgift skulle anses ha betalats genom att de båda käromålen riktats mot en och samma svarande och då käromålen stödde sig på väsentligen samma grund.

Tingsrätten (rådmannen Johan Nordin) avvisade i beslut den 11 juni 2020 den stämningsansökan som avsåg C.G.D. och anförde följande.

SKÄL

– – –

Den som vill inleda en rättegång mot någon ska hos rätten skriftligen ansöka om stämning (42 kap. 1 § rättegångsbalken). Om samtidigt flera kärande väcker talan mot en svarande, ska målen handläggas i en rättegång om de stöder sig på väsentligen samma grund (14 kap. 2 § rättegångsbalken).

Av 2 § första stycket förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna (avgiftsförordningen) framgår att en ansökningsavgift ska betalas av den som inleder ett mål eller ett ärende. En ansökningsavgift ska betalas när ett mål eller ett ärende inleds (4 §). I rättspraxis har uttalats att för mål som inleds vid domstol ska principerna om vad som ska utgöra ett käromål och bestämmelserna om förening av mål i 14 kap.rättegångsbalken beaktas vid bedömningen när det gäller skyldigheten att betala avgift (NJA 2017 s. 68). Och det gäller särskilt s.k. obligatorisk kumulation (14 kap.1 och 2 §§rättegångsbalken). Målet i Högsta domstolen gällde frågan om en eller flera tilläggsavgifter ska betalas när ett mål om betalningsföreläggande har överlämnats till domstol. Högsta domstolen, som utgick från en tolkning av ordalydelsen i 4 a § i avgiftsförordningen, bedömde att det inte är möjligt att ta ut mer än en tilläggsavgift när ett mål om betalningsföreläggande har överlämnats till tingsrätt. Prejudikatets utsträckning för mål som inleds vid tingsrätten torde därför vara begränsad till de mer generella principer som redogjorts för.

Enligt flygpassagerarförordningen och praxis från EU-domstolen har en passagerare rätt till ekonomisk kompensation vid bl.a. kraftigt försenade flygningar. En stämningsansökan som innebär att flera passagerare begär ersättning är således att betrakta som att flera personer inleder mål vid tingsrätten – oaktat att anspråken anges i en stämningsansökan – som stöder sig på väsentligen samma grund, mot samma svarande. Det är alltså flera mål som kan handläggas var för sig om reglerna om kumulation inte skulle vara tillämpliga. I motsats till vad som gäller vid överlämnande av ett mål från Kronofogdemyndigheten, som kan innehålla flera käromål men som hanteras som ett mål (jfr 4 a § avgiftsförordningen), innebär inte en obligatorisk kumulation av två eller flera mål – när målen anhängiggörs vid tingsrätten – att dess karaktär som olika käromål upphör, utan endast att målen ska handläggas i en rättegång. Som utgångspunkt bör därför ansökningsavgift erläggas för varje mål i enlighet med ordalydelsen i 4 § avgiftsförordningen.

Enligt tingsrätten medför inte den omständigheten att målen kumuleras någon annan bedömning. Anspråk enligt reglerna i flygpassagerarförordningen innebär ofta att separata krav från ett stort antal passagerare från samma ”flight” blir föremål för prövning. Det är dock inte fråga om någon egentlig processgemenskap mellan dessa passagerare, utan normalt avgränsas den subjektiva gemenskapen, såsom i nu aktuellt fall, av resesällskapet. Rättegångskostnadsansvaret blir således som utgångspunkt fördelat efter huvudtalet och inte solidariskt och situationen skiljer sig från de fall där flera kärande har ett och samma anspråk mot svaranden eller exempelvis en talan mot huvudgäldenär respektive borgensman, där parterna på ena sidan betraktas som medparter, se 18 kap. 9 § rättegångsbalken, jfr RH 1996:38. En sådan ordning synes också upprätthållas i hovrättspraxis för den måltyp som nu är aktuell.

Enligt tingsrätten talar således sammanfattningsvis ordalydelsen i 4 § avgiftsförordningen samt principerna om vad som ska utgöra ett käromål och bestämmelserna om förening av mål i 14 kap.rättegångsbalken för att, i ett fall som detta, en ansökningsavgift per kärande ska utgå.

C.G.D. har, trots föreläggande, inte betalat föreskriven ansökningsavgift. Med tillämpning av 42 kap. 4 § rättegångsbalken ska stämningsansökan därför avvisas.

BESLUT

Tingsrätten avvisar stämningsansökningen.

C.G.D. överklagade tingsrättens beslut och begärde att hovrätten skulle undanröja beslutet och visa målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning. Till stöd för sitt överklagande vidhöll hon det hon hade anfört i tingsrätten.