RH 2021:25

Kalmar tingsrätt

Åklagaren åtalade K.K. för tre fall av grovt häleri samt för häleri och stöld. Enligt åklagarens gärningspåståenden i fråga om häleribrotten hade K.K. på fyra olika platser förvarat egendom på fyra olika platser som frånhänts annan genom stöldbrott. Enligt åklagaren kunde K.K:s åtgärd med godset förväntas göra det svårare för ägaren att få tillbaka stöldgodset. Förvaringen hade enligt åklagaren ägt rum enligt följande.

– Åtalspunkten 1 A–J (grovt häleri): Fram till den 13 oktober 2020.

– Åtalspunkten 2 A–E (grovt häleri): Fram till den 7 november 2020.

– Åtalspunkten 3 A–Q (grovt häleri): Fram till den 8 november 2020.

– Åtalspunkten 4 (häleri): Den 13 november 2020.

K.K. förnekade samtliga påståenden om häleri.

Tingsrätten (tingsfiskalen Lukas Norrsell samt nämndemännen Catarina Gustafsson, Lars Johansson och Berne Klysing) dömde i dom den 19 februari 2021 K.K. för tre fall av grovt häleri samt för häleri och stöld. Påföljden bestämdes till fängelse ett år.

K.K. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar för tre fall av grovt häleri och häleri samt, oavsett om så sker, bestämma en lindrigare påföljd än fängelse.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle skärpa straffet.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Ulrik Lönnmyr och Susanne Nilhammer, tf. hovrättsassessorn Robert Ingemarsson, referent, samt nämndemännen Birger Ackeby och Anders Vigortsson), anförde i dom den 29 april 2021 följande.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

– – –

Har K.K. gjort sig skyldig till häleri?

När det gäller åtalspunkt 1 F har målsäganden A.K. berättat att den aktuella väskan kan ha stulits vid något av två olika inbrott som han utsatts för. Åklagarens gärningsbeskrivning omfattar bara en stöld. Det föreligger därför en sådan osäkerhet att den delen av åtalet ska ogillas.

I övrigt värderar hovrätten bevisningen på samma sätt som tingsrätten. Det är alltså ställt utom rimligt tvivel att samtlig egendom frånhänts annan genom brott och att K.K tagit befattning med det ifrågavarande godset på ett sådant sätt att det typiskt sett försvårat ett återställande till respektive målsägande. Det är också klarlagt att K.K. agerat med uppsåt. Hovrätten ansluter sig alltså – med undantag för väskan under åtalspunkt 1 F – till tingsrättens bedömning att K.K. har gjort sig skyldig till häleri (åtalspunkterna 1–4 i tingsrättens domsbilaga 1).

Hur många häleribrott ska K.K. dömas för?

Åklagaren och tingsrätten har bedömt att K.K. ska dömas för fyra olika häleribrott, dvs. ett brott per plats och tillfälle. Försvaret har i hovrätten argumenterat för att antalet förbrott i stället ska vara avgörande för hur många brott som begåtts.

Frågan som hovrätten har att ta ställning till är om brottsligheten utgör en eller flera brottsenheter. Bedömningen kan få betydelse på flera sätt, bland annat för hur brottsligheten ska rubriceras. Om domstolen kommer fram till att det är flera brott kan det inte sällan leda till att brotten rubriceras som brott av normalgraden. Omvänt kan en sammanläggning till en brottsenhet medföra att brottet rubriceras som grovt. Bedömningen kan i sin tur påverka hur straffvärdet av den samlade brottsligheten ska bestämmas. I rättspraxis finns en viss restriktivitet när det gäller att bedöma gärningar som är utspridda över tid såsom en brottsenhet. Restriktiviteten beror framför allt på – som precis berörts – att bedömningen kan få konsekvenser för andra frågor som uppkommer i målet, såsom gradindelning, medverkan och preskription. (Se rättsfallen NJA 2018 s. 378 och NJA 2019 s. 747 med hänvisningar.)

Det går generellt sett inte att ange några allmänna kriterier för hur avgränsningen av en brottsenhet ska göras. Flera olika faktorer kan aktualiseras, bland annat tids- och rumssamband samt antalet brottsobjekt eller angreppsobjekt. Betydelsen kan skifta från brottstyp till brottstyp. Bedömningen av vad som är möjligt att samla under en brottsenhet måste göras utifrån handlingsbeskrivningen i den aktuella straffbestämmelsen. Detta innebär som huvudregel att så snart de i brottsbeskrivningen angivna rekvisiten är uppfyllda är det fråga om ett fullbordat brott och därmed också en färdig brottsenhet. (Se rättsfallet NJA 2019 s. 747.)

Av 9 kap. 6 § första stycket 1 brottsbalken framgår att den som på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott döms för häleri. Häleri är alltså ett förmögenhetsbrott som innebär ett angrepp på någons förmögenhetssfär. Vid förmögenhetsbrott finns det generellt sett inte skäl att beakta antalet målsägande eller antalet ting som angreppet avser. I stället läggs fokus på tillfällets enhet. Enligt praxis bestäms brottsenheten vid häleri på samma sätt som vid stöld och andra förmögenhetsbrott. Ett häleribrott begås därmed som huvudregel vid varje ny befattning med viss egendom som har åtkommits vid ett tillfälle (se promemorian Straffrättsliga åtgärder mot tillgreppsbrott och vissa andra brott, Ds 2019:1, s. 46, samt Asp och Ulväng, Kriminalrättens grunder, uppl. 2, s. 472 f.).

Det inträffar naturligtvis att man på samma plats påträffar stöldgods som härrör från flera olika förbrott och att det i hälerimålet inte blir klarlagt om den tilltalade tagit befattning med stöldgodset vid ett eller flera skilda tillfällen. I en sådan situation ligger det närmast till hands att betrakta den samlade befattningen som en enda brottsenhet. Det förekommer också att en tilltalad vid ett och samma tillfälle förvarat stöldgods på olika platser. Beror detta på rena tillfälligheter och finns det även i övrigt ett tidsmässigt samband mellan gärningarna ter det sig många gånger naturligt att även här betrakta den samlade befattningen som en brottsenhet. Av de skäl som angetts i det föregående bör det dock i allmänhet inte komma i fråga att lägga samman flera i tid och rum avgränsade brottsenheter till ett brott och med hänsyn till systematiken eller den samlade häleribrottslighetens förmögenhetsvärde bedöma brottet som grovt. Frågan hur en brottslighet ska avgränsas måste – inte minst med hänsyn till bestämmelserna om preskription – avgöras innan bedömningen av hur brotten ska rubriceras.

På grund av att tillfällets enhet vid förmögenhetsbrott ska ges företräde framför antalet målsägande kan det antal brott som K.K. ska dömas för inte bestämmas utifrån antalet förbrott. K.K. har förvarat egendom på fyra olika platser. Polisen har också påträffat egendomen vid olika tillfällen, låt vara att tillslagen ägt rum relativt nära varandra. Detta talar för att det rör sig om fyra olika häleribrott. Egendom från samma förbrott har dock påträffats på flera av de platser där K.K. har förvarat egendom och det synes snarast ha berott på tillfälligheter att viss egendom förvarats på en viss plats. Detta tillsammans med att det inte förflutit särskilt lång tid mellan polisens olika tillslag skulle kunna tala för att bedöma gärningarna som ett enda brott. På grund av den restriktivitet som Högsta domstolen gett uttryck för när det gäller att utsträcka flera brott till en enda brottsenhet framstår emellertid denna lösning som mindre lämplig. I samma riktning talar den omständig-heten att flera av förbrotten ägt rum i tiden mellan hälerigärningarna. Hovrätten bedömer därför att K.K:s befattning med egendomen på var och en av de olika platserna ska utgöra olika brott. K.K. ska alltså, på samma sätt som tingsrätten har kommit fram till, dömas för fyra fall av häleri.

Hur ska brotten rubriceras?

Tingsrätten har dömt K.K. – i enlighet med åklagarens rubricering – för tre fall av grovt häleri och ett fall av häleri av den s.k. normalgraden.

Hovrätten ska tillämpa bestämmelsen i 9 kap. 6 § brottsbalken i sin lydelse före den 1 mars 2021. Av bestämmelsens tredje stycke framgår vissa kvalifikationsgrunder som särskilt ska beaktas vid bedömningen om ett brott är grovt, nämligen om gärningen avsett betydande värde eller varit av särskilt farlig art. I förarbetena nämns att häleribrott som bedrivs i stor omfattning, med internationell anknytning och som avser stora värden är särskilt allvarliga (se prop. 1992/93:141 s. 37 f.). Ett brott kan vara av stor omfattning därför att gärningsmannen vid ett och samma tillfälle haft ett stort antal objekt i sin besittning. I de fallen avser verksamheten ofta också ett betydande värde, vilket talar för att brottet bör bedömas som grovt. Gärningen kan vara av särskilt farlig art om den exempelvis föregåtts av planering eller bedrivits inom ramen för organiserad brottslighet (se prop. 2016/17:131 s. 63).

I rättsfallet NJA 2013 s. 654 har Högsta domstolen konstaterat att stöldbrott enligt fast praxis brukar bedömas som grovt om det tillgripnas värde motsvarar fem basbelopp och att samma princip bör gälla för häleribrottslighet. År 2020 motsvarade fem prisbasbelopp 241 500 kronor.

I nu aktuellt fall har flera förhörspersoner berättat om den stulna egendomens nypris eller uppskattat egendomens värde i begagnat skick. I några fall har också kvitton och liknande handlingar lagts fram. Det saknas dock, med något undantag, säkra uppgifter om värdet på föremålen vid tidpunkten för K.K:s hälerigärningar. Det är inte heller utrett att egendomens värde, varken för respektive gärning eller gemensamt, uppgår till den ovan nämnda beloppsgränsen. För att rubricera brotten som grova brott bör det därmed krävas att andra omständigheter på ett tydligt sätt talar för detta. K.K. har tagit befattning med många föremål. Det har dock inte, under någon åtalspunkt, varit fråga om ett så stort antal objekt att det ensamt kan medföra att respektive brott ska rubriceras som grovt. Åklagaren har lagt fram en anteckningsbok där K.K. gjort anteckningar om egendomen. Det går emellertid inte att dra några närmare slutsatser av anteckningarna. Det har därmed inte framkommit att brotten skulle ha varit ett led i en verksamhet som inneburit att K.K. sålt stulen egendom och på det sättet fått vinning av respektive brott. Sammantaget anser hovrätten inte att omständigheterna vid något av brotten är sådana att de ska bedömas som grova. I stället ska K.K. dömas för fyra fall av häleri. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med det detta.

Frågan om påföljd

K.K. döms nu för fyra fall av häleri och en stöld. Även om häleribrotten inte

rubriceras som grova brott har befattningen avsett många föremål under var och en av åtalspunkterna 1–3. Det ska också framhållas att brotten begåtts i nära anslutning till varandra, vilket talar för att det funnits en viss planering och systematik i K.K:s agerande. Detta är försvårande. I samma riktning talar den omständigheten att egendom från samma förbrott anträffats på olika platser. Sammantaget anser hovrätten att det samlade straffvärdet motsvarar tio månaders fängelse.

Vid val av påföljd ska rätten enligt 30 kap. 4 § brottsbalken fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott.

Straffvärdet är inte så högt att det talar för att påföljden ska bestämmas till fängelse. Häleribrott är inte heller brott av sådan art att det finns skäl för fängelse. K.K. har inte återfallit i brott på ett sådant sätt att det kan medföra att fängelse ska väljas som påföljd. Eftersom det inte finns något skäl för fängelse ska en icke frihetsberövande påföljd väljas.

Kriminalvården, Frivården – – –, har upplyst att K.K. har ett mångårigt missbruk av narkotika och att det därför finns risk för att han återfaller i brott. Hovrätten delar den bedömningen. Det är därför inte aktuellt att döma K.K. till villkorlig dom. En skyddstillsyn är utesluten som påföljd endast om det helt saknas anledning att anta att påföljden kan bidra till att den dömde avhåller sig från fortsatt brottslighet (se exempelvis rättsfallet NJA 2017 s. 45). Hovrätten anser att en skyddstillsyn kan bidra till att K.K. inte begår nya brott. Det föreligger därför förutsättningar att döma ut skyddstillsyn som påföljd. En skyddstillsyn kan förenas med olika föreskrifter. Kriminalvården har särskilt framhållit att K.K. är i behov av behandling för att komma ifrån sitt missbruk. Även hovrätten anser att K.K. behöver stöd och behandling för att hålla sig ifrån narkotika och ny brottslighet. Sammanfattningsvis ska påföljden alltså bestämmas till skyddstillsyn. Denna ska förenas med föreskrift om att K.K. ska genomgå den vård eller behandling som frivården bestämmer i samråd med socialförvaltningen eller läkare. K.K. ska också på frivårdens anmodan lämna prov för att påvisa drogfrihet. Tingsrättens dom ska alltså ändras i enlighet med detta.

– – –

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten, som tillämpar 9 kap. 6 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 mars 2021, ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten

– dömer K.K. för tre fall av häleri, 2020-10-13 -- 2020-11-08, enligt

9 kap. 6 § första stycket 1 brottsbalken, i stället för tre fall av grovt häleri, gällande åtalspunkterna 1–3 – – –,

– bestämmer påföljden till skyddstillsyn med särskild föreskrift för K.K. att dels genomgå den drogavvänjande vård eller behandling som frivården, i samråd med socialförvaltningen eller läkare, bestämmer och dels på frivårdens anmodan lämna prov för att påvisa drogfrihet. Kriminalvården, Frivården – – – ska ansvara för övervakningen av K.K. och utse övervakare.

– – –