RH 2021:46

Kronofogdemyndigheten

Kronofogdemyndigheten utfärdade på ansökan av A-L.H. med firma Ten Hoeve & Van der Horst Incasso VOF ett europeiskt betalningsföreläggande avseende en fordran mot en svarande i Nederländerna. Kronofogdemyndigheten avvisade därefter ansökan med hänvisning till att A-L.H. inte hade betalat delgivningskostnaderna i mottagarlandet. Beslutet fick inte överklagas enligt vad som angavs i överklagandehänvisningen. Trots detta överklagade A-L.H. beslutet och yrkade att tingsrätten skulle upphäva beslutet och återförvisa ärendet till Kronofogdemyndigheten för delgivning av ansökan om betalningsföreläggande.

Stockholms tingsrätt

Tingsrätten (rådmannen Helga Hullman) avvisade i beslut den 27 oktober 2020 A-L.H:s överklagande med hänvisning till att Kronofogdemyndighetens beslut inte gick att överklaga.

A-L.H. överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle undanröja tingsrättens beslut och återförvisa målet till Kronofogdemyndigheten för fortsatt handläggning eller till tingsrätten för fortsatt handläggning av överklagandet.

Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Ihrfelt, Magnus Ulriksson och Ingeborg Simonsson, referent), anförde i beslut den 11 juni 2021 i huvudsak följande.

SKÄL

Överklagandeförbudet i 6 och 12 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande

Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (nedan förordning 1896/2006) infördes ett förfarande som syftar till att borgenärer ska kunna få obestridda krav fastställda i verkställbara avgöranden. Förfarandet varken ersätter eller harmoniserar motsvarande nationella förfaranden utan utgör ett alternativ till dessa i gränsöverskridande fall.

Lagen (2008:879) om europeiskt betalningsföreläggande innehåller bestämmelser som kompletterar förordning 1896/2006. En ansökan om europeiskt betalningsföreläggande som ska göras i Sverige ges in till Kronofogdemyndigheten.

Enligt 6 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande gäller att om det europeiska betalningsföreläggandet inte har kunnat delges, ska Kronofogdemyndigheten pröva om försöken till delgivning ska fortsätta eller om ansökan ska avvisas. Vid denna prövning ska hänsyn tas till det arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, förutsättningarna för att fortsatta försök ska lyckas samt omständigheterna i övrigt.

Enligt 12 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande får Kronofogdemyndighetens beslut inte överklagas.

Frågan som hovrätten måste ta ställning till är om överklagandeförbudet i 12 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande, i det fall det tillämpas vid misslyckad delgivning enligt 6 § samma lag, strider mot unionsrätten.

Överklagandeförbudets förhållande till i målet aktuell EU-förordning

Enligt artikel 11.1 i förordning 1896/2006 ska en ansökan om europeiskt betalningsföreläggande under vissa förutsättningar avvisas. Avvisning ska ske om det inte är fråga om ett gränsöverskridande fall, om behörighet saknas, om ansökan inte uppfyller kraven enligt det standardformulär som ska användas och inte kompletteras eller rättas inom angiven tidsfrist, eller om fordran är uppenbart ogrundad. Ett beslut om att avvisa en ansökan får enligt artikel 11.2 i förordning 1896/2006 inte överklagas.

Enligt den nationella summariska processen ska Kronofogdemyndigheten enligt 29 och 30 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, om delgivning av ansökan inte har kunnat ske, pröva om försöken till delgivning ska fortsätta eller om sökanden ska erbjudas att själv ombesörja delgivningen. Hänsyn ska tas till det arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på delgivningen, förutsättningarna för att fortsatta försök ska lyckas samt omständigheterna i övrigt. Om sökanden inte antar erbjudandet, ska ansökningen avvisas. Om sökanden antar erbjudandet men misslyckas med att delge svaranden, förfaller ansökan. Sökandena i ett mål om europeiskt betalningsföreläggande som handläggs i Sverige ansågs enligt motiven till lagen om europeiskt betalningsföreläggande med få undantag ha sitt hemvist i en annan medlemsstat, varför det bedömdes som mindre ändamålsenligt att låta sökanden själv ombesörja delgivningen. Det ansågs rimma mindre väl med strukturen och syftet med förordning 1896/2006 att lägga något delgivningsansvar på sökanden. Om Kronofogdemyndigheten inte lyckades delge svaranden skulle ansökan i stället avvisas. (Se prop. 2007/08:158 s. 19, 20 och 34.)

Det står alltså klart att varken möjligheten att avvisa en ansökan om europeiskt betalningsföreläggande vid misslyckad delgivning eller förbudet mot att överklaga ett sådant beslut följer av förordning 1896/2006. Det går inte att tolka överklagandeförbudet i artikel 11.2 i förordning 1896/2006 extensivt. Ett överklagandeförbud i unionslagstiftningen utgör en begränsning i den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel inför domstol och ska därför tolkas restriktivt (se EU-domstolens dom i mål C-662/17 E.G., EU:C:2018:847, punkt 49).

När ska ett överklagandeförbud åsidosättas?

Som framgått ovan utgör överklagandeförbudet i 12 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande en nationell kompletterande bestämmelse som inskränker rätten att överklaga i vidare mån än förordning 1896/2006 föreskriver.

Ett överklagandeförbud ska åsidosättas om det strider mot rätten till domstolsprövning enligt unionsrätten eller Europakonventionen (se NJA 2018 s. 936, punkt 27 med vidare hänvisningar).

Enligt artikel 19.1 andra stycket fördraget om Europeiska unionen ska medlemsstaterna fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten. EU-domstolen har i stor avdelning framhållit att möjligheten till en effektiv domstolsprövning i syfte att säkerställa iakttagandet av unionsrätten är en grundförutsättning för en rättsstat (mål C-64/16 Associação Sindical dos Juízes Portugueses, EU:C:2018:117, punkt 36).

Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna stadfäster principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd vilket bl.a. omfattar principen om rätten till domstolsprövning. Det följer emellertid av praxis från såväl EU-domstolen som Europadomstolen att tillgång till domstolsprövning inte är en absolut rättighet och att rättigheten kan bli föremål för proportionerliga inskränkningar som eftersträvar ett legitimt syfte och inte undergräver rättigheten i sig. (Mål C-205/15 Toma, EU:C:2016:499, punkterna 35, 42 och 44.)

I avsaknad av unionsbestämmelser ankommer det på varje medlemsstat att, enligt principen om processuell autonomi, ange vilka domstolar som är behöriga och fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten. Sådana regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundar sig på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller utformas på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som tillerkänns i unionens rättsordning (effektivitetsprincipen). (Se bl.a. Toma, punkterna 33 och 34.)

Hovrätten ska därför pröva om överklagandeförbudet i 12 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande, i det fall det tillämpas vid misslyckad delgivning enligt 6 § samma lag, strider mot likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

Frågan om överklagandeförbudet är förenligt med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen

Ett beslut om att avvisa en svensk ansökan om betalningsföreläggande är i motsvarande situation överklagbart enligt 30 och 56 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning.

En nationell ansökan om betalningsföreläggande kan grundas såväl på krav enligt unionsrätten som på krav enligt rent nationell lagstiftning. Den som har ett krav som grundas på unionsrätten kan således välja mellan det nationella förfarandet och det europeiska betalningsföreläggandet. Det bär därför för långt att dra slutsatsen att nationell processrätt alltid är strängare mot sökanden vid ett krav som grundas på unionsrätten jämfört med ett krav som grundas på nationell rätt, vad gäller rätten att överklaga ett avvisningsbeslut vid misslyckad delgivning. Inte desto mindre är de processuella reglerna i aktuellt avseende strängare vid de gränsöverskridande fall som avses att hanteras just genom det europeiska betalningsföreläggande. Även om förfarandet för nationellt betalningsföreläggande på olika sätt skiljer sig från förfarandet för europeiskt betalningsföreläggande har skillnaden när det gäller överklagbarhet i aktuellt hänseende inte närmare motiverats i förarbetena. Hovrätten bedömer därför att överklagandeförbudet strider mot likvärdighetsprincipen.

Överklagandeförbudet innebär dessutom enligt hovrätten att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för en sökande att utöva de rättigheter som tillerkänns i unionens rättsordning. Om Kronofogdemyndigheten skulle ha gjort en felaktig bedömning av förutsättningarna för tillämpningen av 6 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande kan sökanden inte få någon domstolsprövning, och frågor som kräver tolkning kan inte hänskjutas till EU-domstolen för förhandsavgörande.

Sammanfattningsvis strider överklagandeförbudet i 12 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande, i det fall det tillämpas vid misslyckad delgivning enligt 6 § samma lag, mot likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

Konsekvenserna av att överklagandeförbudet strider mot unionsrätten

Frågan om en nationell bestämmelse, för det fall att den strider mot unionsrätt som har direkt effekt, inte ska tillämpas uppstår endast om det inte är möjligt att tolka bestämmelsen på ett sätt som är förenligt med unionsrätten. (EU-domstolens dom i mål C-308/19 Whiteland Import Export, EU:C:2021:47, punkterna 58–63 med hänvisningar.)

Utöver överklagandeförbudet i 12 § saknas bestämmelser om överklagande i lagen om europeiskt betalningsföreläggande. Det är således inte möjligt att göra en tolkning som leder till en rätt att överklaga beslutet ifråga.

Vad som då återstår är att låta bli att tillämpa bestämmelsen och tillåta överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Här uppstår svårigheter i och med att det saknas ett reservforum, alltså någon form av allmänt tillämplig bestämmelse om behörig domstol att falla tillbaka på.

Överklagandeförbudet utesluter tillämpning av det förfarande för överklagande som annars gäller enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken.

Svensk praxis ger uttryck för att domstolen i en situation som den aktuella ska hitta ett reservforum genom en analog tillämpning av nationell processrätt, se NJA 2005 s. 3. Högsta domstolen kom där fram till att Kronofogdemyndighetens beslut ingått som ett led i myndighetens uppgifter som verkställighetsmyndighet (1 kap. 3 § utsökningsbalken) och att myndighetens beslut i utsökningsmål enligt 18 kap.utsökningsbalken skulle överklagas till allmän domstol.

Enligt hovrätten gör sig motsvarande överväganden gällande här. Svaranden i målet om europeiskt betalningsföreläggande har hemvist i Nederländerna. Vid en analog tillämpning av 17 kap. 1 § andra stycket utsökningsförordningen (1981:981) finner hovrätten att beslutet får överklagas till Nacka tingsrätt.

Målet ska hänvisas till tingsrätt för fortsatt handläggning

Eftersom Stockholms tingsrätt har tillämpat ett överklagandeförbud som strider mot EU-rätten, och det föreligger hinder mot att tillämpa förbudet i fråga, ska tingsrättens avvisningsbeslut upphävas.

Målet ska hänvisas till tingsrätt för fortsatt handläggning. En analog tillämpning av

18 kap. 1 § utsökningsbalken och 17 kap. 1 § utsökningsförordningen innebär att målet ska hänvisas till Nacka tingsrätt.

BESLUT

1. – – –

2. Hovrätten upphäver Stockholms tingsrätts beslut och hänvisar målet till Nacka tingsrätt för fortsatt handläggning.