RH 2022:32

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen David Viktorsson Harrby) anförde följande i dom den 7 oktober 2020.

DOMSKÄL

Frågorna i målet rör i huvudsak huruvida gåvan och fullmakten är giltiga. Tingsrätten konstaterar att parterna är ense om att P.A. blev tvångsinlagd med stöd av LPT. P.A. har gjort gällande att ett kriterium för tvångsvård är att patienten lider av psykos. Psykos skulle medföra att gåvan och fullmakten, som båda skrevs under när han var inlagd med stöd av LPT, är ogiltiga eftersom han inte haft förmåga att inse vad han gjorde.

Av P.A:s egna uppgifter i förhör framgår att han vid tiden ansåg sig vara deprimerad. Av läkarintyget framgår diagnosen att han var i en svår depressiv period utan psykotiska symtom men med psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av skadligt bruk av alkohol. M.L. har också uppgett att det är hennes uppfattning att P.A. under tiden han var inlagd var medveten om vad han gjorde och att han gav henne bilen som ett sorts tack för förlorade år. Tingsrätten finner att enbart den omständigheten att P.A. vårdades med stöd av LPT inte utgör grund för att han saknat förmåga att medvetet genom gåva överlåta egendom. Inget annat som framkommit ger heller stöd för påståendet att gåvan skulle vara ogiltig med hänsyn till hans medicinska status.

P.A. har även gjort gällande att gåvan ska anses oskälig och att det skulle strida mot tro och heder att göra den gällande. Tingsrätten finner i denna del då parterna tidigare haft en långvarig relation, att M.L. hjälpt honom under hans sjukdomstid och då inget framkommit om att gåvan skulle ha ett oproportionerligt högt värde i sammanhanget, att det inte strider mot tro och heder att göra gåvan gällande. När det kommer till frågan om fullmakten har P.A. gjort gällande att den, som han får förstås, i första hand är ogiltig och i andra hand att M.L. inte lämnat honom redovisning för de transaktioner som hon utfört med stöd av fullmakten. Resultatet av respektive grund ska enligt honom medföra att M.L. ska förpliktas att till honom utge ersättning motsvarande värdet av vapnen och den tillhörande egendomen vid tidpunkten för överlåtelsen. M.L. har i denna del gjort gällande dels att fullmakten gavs av P.A. med full insikt om vad han gjorde. Tingsrätten finner inte att det framkommit något som motbevisar hennes påstående. Frågan blir då om hon har haft någon egendom att redovisa vilket skulle ge P.A. rätt till ersättning.

Av M.L:s uppgifter har framkommit att hon har skrivit över vapnen på sina bröder. Hon har emellertid uppgett att hon inte fått någon ersättning för vapnen utan att det enda skälet till hennes agerande var att P.A. inte kunde bestämma sig för vad han skulle göra med de vapen som polisen tagit i beslag och ville bli av med. M.L. har vidare uppgett att P.A. är välkommen att hämta vapnen hos hennes bröder när han så önskar. Eftersom P.A. blev av med sin licens kunde han ju inte få tillbaka dem och de har enligt honom själv inget värde för honom i dagsläget. Tingsrätten finner att P.A. inte motbevisat M.L:s uppgifter och hon har därmed redovisat för sina förehavanden med stöd av fullmakten. P.A:s talan kan därmed inte heller på denna grund vinna bifall. Vapnet av märket Beretta har parterna varit ense om registrerades på M.L. i samband med köpet. Då ingen annan bevisning än parternas motstridiga uppgifter presenterats i denna del kan P.A:s talan inte heller vinna bifall avseende det vapnet.

I fråga om övrigt lösöre finner tingsrätten att det av M.L:s uppgifter framkommit att hon under lång tid velat att P.A. skulle hämta sina saker. P.A. har, enligt uppgift från dem båda uppehållit sig i huset, klippt gräs m.m. men trots det inte hämtat de saker som M.L. velat att han skulle hämta. Såvitt avser lösöret råder också stor oklarhet om vilket lösöre som faktiskt avses med P.A:s talan. I de delar som M.L. bekräftat att den finns för avhämtning får uppgiften om dess existens anses bevisad. I övriga delar har P.A. uppgett att han inte kan bevisa dess existens eftersom han inte haft tillgång till huset men att yrkandet utgörs av egendom som vanligtvis finns i ett hushåll. Det må enligt tingsrätten mycket väl förhålla sig på det sättet men mot M.L:s bestridande räcker ett sådant påstående inte för att han ska kunna vinna bifall till sin talan. P.A:s talan ska därför ogillas i sin helhet.

– – –

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. – – –

3. P.A. förpliktas att ersätta M.L. för hennes rättegångskostnader med 55 575 kr, varav 44 460 för ombudsarvode, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

Domskäl

Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Magnus Göransson, hovrättsrådet Jens Wieslander och tf. hovrättsassessorn Gustaf Almkvist, referent) anförde i dom den 25 februari 2022 följande.

DOMSKÄL

Utredningen i hovrätten är i överklagade delar densamma som i tingsrätten. Hovrätten konstaterar i likhet med tingsrätten att det är ostridigt mellan parterna att P.A. var föremål för rättspsykiatrisk tvångsvård såväl vid gåvan av bilen den 12 januari 2018 som vid undertecknandet av generalfullmakten till M.L. den 11 mars samma år. Frågan blir därmed om någon eller båda av dessa rättshandlingar till följd av P.A:s hälsotillstånd är ogiltig med stöd av 1924 års lag eller 33 § avtalslagen.

Med psykisk störning avses inte endast situationer då en rättshandlande person har haft nedsatt förmåga att förstå innebörden av sitt handlande. Även i andra situationer kan personen till följd av psykisk störning ha haft ett så grumlat omdöme eller befunnit sig i en så utsatt situation att han eller hon förtjänar rättsordningens skydd mot att bli bunden av sin rättshandling. Om en psykisk störning har förelegat förutsätter ogiltighet enligt 1924 års lag dessutom att det har funnits ett orsakssamband mellan störningen och rättshandlingen på så sätt att störningen åtminstone har medverkat till rättshandlingen. Centralt vid bedömningen av sådant samband är om rättshandlingen till sin art och beskaffenhet närmar sig det normala, eller om den till sitt innehåll snarare framstår som avvikande. Det bör i sammanhanget beaktas att det rör sig om en skyddslagstiftning. (Se och jfr NJA II 1924 s. 593 ff.; Adlercreutz m.fl., Avtalsrätt I, 14 uppl. 2016 s. 274 ff.; Fridström Montoya, Homo juridicus, 2017 s. 124 ff.)

Det framgår av utredningen att P.A. när rättshandlingarna företogs led av svår depression och uppvisade en konkret suicidrisk. Det har inte framkommit något skäl att frångå bedömningen som gjordes när P.A. blev föremål för vård att hans tillstånd utgjorde en allvarlig psykisk störning. Sammantaget anser därför hovrätten det visat att P.A. har vidtagit rättshandlingarna under psykisk störning. Frågan blir därmed om det har förelegat ett tillräckligt orsakssamband mellan detta tillstånd och rättshandlingarna.

Beträffande gåvan av bilen konstaterar hovrätten att det har rört sig om en ensidig och benefik rättshandling avseende ett förhållandevis högt värde, vidtagen endast en dryg vecka efter det att P.A. hade blivit tvångs-omhändertagen. Detta talar med viss styrka för ett orsakssamband. Att mottagaren av gåvan, hans tidigare sambo M.L., fick bilen ”för förlorade år” kan visserligen förstås på olika sätt. Oavsett förstärker uttalandet bilden av en person som har befunnit sig i en utsatt situation och som på ett uppgivet sätt har skänkt bort sin egendom. Att P.A. senare kom på andra tankar och själv, närmast skämtsamt, hänvisade till ”tillfällig sinnesförvirring”, förändrar inte bedömningen att rättshandlingen till sitt innehåll har påverkats av P.A:s psykiska störning. Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten därför att rättshandlingen är ogiltig enligt 1924 års lag. Det saknas bärande skäl som talar mot att tillämpa lagen även på ensidiga rättshandlingar.

När det däremot gäller generalfullmakten som P.A. utfärdade till M.L. är det tydligt att den kommit till efter övervägande och för att tillgodose ett praktiskt behov av hjälp. Innehållet måste betraktas som fullt normalt och har varit till P.A:s fördel. I likhet med tingsrätten anser hovrätten därför att det inte finns skäl att anse rättshandlingen ogiltig enligt vare sig 1924 års lag eller 33 § avtalslagen. Hovrätten instämmer också i tingsrättens bedömning i fråga om påståendet om bristande redovisning.

Det sagda innebär att gåvan av bilen ska gå åter. P.A. har i stället för bilen, som enligt uppgift har överlåtits vidare, yrkat ersättning för dess värde. Hans uppgifter om bilen och det schematiska värderingsintyg som han har åberopat är inte tillräckliga för att värdera bilen till ett högre belopp än det som M.L. har vitsordat, alltså 135 000 kr. Detta belopp ska M.L. följaktligen betala till P.A. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta. Till följd av målets utgång bör P.A. befrias från skyldigheten att ersätta M.L:s rättegångskostnad i tingsrätten och M.L. förpliktas att ersätta en tredjedel av hans rättegångskostnad där. M.L. bör även förpliktas att ersätta P.A. för hälften av hans rättegångskostnad i hovrätten.

DOMSLUT

1. Hovrätten ändrar tingsrättens dom på följande sätt. a. Hovrätten förpliktar M.L. att till P.A. betala 135 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 12 januari 2018 till dess betalning sker. b. Hovrätten befriar P.A. från skyldigheten att ersätta M.L:s rättegångskostnad i tingsrätten. c. Hovrätten förpliktar M.L. att ersätta P.A. för hans rättegångskostnad i tingsrätten med 38 433 kr, varav 37 500 kr avser ombudsarvode inklusive mervärdesskatt, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 7 oktober 2020 till dess betalning sker. 2. Hovrätten förpliktar M.L. att ersätta P.A:s rättegångskostnad i hovrätten med 13 163 kr, avseende ombudsarvode inklusive mervärdesskatt, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.