RH 2022:44
Rättegångshinder. En prorogationsklausul i ett transportavtal ingånget mellan en konsument och ett flygbolag har ansetts oskälig och har lämnats utan avseende. Den tingsrätt inom vars domkrets avgångsorten för flygningen är belägen, och vid vilken konsumenten väckt talan mot flygbolaget, har därmed ansetts behörig att pröva tvisten.
Nyköpings tingsrätt
N.A. yrkade att tingsrätten skulle förplikta Ryanair Ltd att till henne betala 400 euro enligt flygpassagerarförordningen samt ränta och ersättning för rättegångskostnader. Som grund för yrkandet åberopade N.A. att en flygning som Ryanair skulle utföra hade försenats så att hon nådde sin slutdestination mer än tre timmar efter tidtabellsenlig ankomsttid.
Ryanair motsatte sig att betala kompensation och yrkade att tingsrätten skulle avvisa käromålet på grund av rättegångshinder. Till stöd för avvisningsyrkandet anförde Ryanair bl.a. följande. N.A. vände sig till tredje part för att rikta ersättningskrav mot Ryanair utan att dessförinnan ansöka om ersättning hos bolaget på egen hand. Hon hade därigenom agerat i strid med parternas avtalade anspråksprocess. Till följd av detta har irländsk domstol exklusiv behörighet att pröva fordringsanspråket enligt artikel 25 i Bryssel I-förordningen . Eftersom svensk domstol därmed saknade behörighet att pröva anspråket skulle talan enligt Ryanair avvisas.
N.A. motsatte sig avvisningsyrkandet. Hon gjorde gällande att standardavtalet i de delar som Ryanair åberopade var oskäligt med hänsyn till de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet samt till tvingande konsumentlagstiftning och grundläggande rättsprinciper. Villkoret skulle därför enligt N.A. lämnas utan avseende och Ryanair kunde inte med stöd av prorogationsklausulen göra gällande att hennes talan skulle avvisas.
Domskäl
Tingsrätten (chefsrådmannen Stefan Jansson) anförde i beslut den 6 juli 2021 följande.
SKÄL
– – –
Den aktuella prorogationsklausulen lyder på svenska enligt följande.
2.4 TILLÄMPLIG LAGSTIFTNING OCH JURISDIKTION
2.4.1 – Om inget annat anges i Konventionen eller i tillämplig lag, så ska ditt resekontrakt, dessa Allmänna Regler & Resevillkor samt våra Föreskrifter tolkas och regleras enligt irländsk lagstiftning.
2.4.2 – Du har rätt att rikta anspråk mot oss i din lokala domstol med den begränsningen att irländsk domstol har jurisdiktion över anspråk enligt EU-förordningen 261/2004 i de fall då du inte har efterföljt Artiklarna 15.2.1 till 15.2.7 i dessa Allmänna Regler & Resevillkor och i relation till anspråk rörande icke-konsumenter (i.e. näringsidkare mot näringsidkare).
Parterna är överens om att en prorogationsklausul i princip är giltig (art. 25 i Bryssel I-förordningen). Vidare är de överens om att frågan om prorogationsklausulen är oskälig eller inte ska avgöras med tillämpning av irländsk rätt eftersom parterna valt irländsk rätt som lagval. Relevant irländsk rätt är en rättsakt genom vilken de materiella bestämmelserna i Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal har införts i irländsk rätt, Statutory Instrument S.I. No 27/1995 Unfair Terms in Consumer Contracts (UTCC).
– – –
I relation till Rådets direktiv 93/13/EEG, och därmed UTCC, har N.A. påstått att prorogationsklausulen innebär ”betydande obalans” och är ”i strid med kravet på god sed”. Ryanair har bestritt detta.
Enligt artikel 3.1 i direktivet ska ett avtalsvillkor, som inte har varit föremål för individuell förhandling, anses vara oskäligt, om det, i strid med kravet på god sed, medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.
EU-domstolen konstaterade i dom den 18 november 2020 i mål C-519/19, som avsåg en tidigare formulering av den aktuella klausulen, att domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast att en prorogationsklausul, som ingår i ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare utan att ha varit föremål för individuell förhandling och som ger exklusiv behörighet åt den domstol inom vars domkrets näringsidkaren har sitt säte, ska anses oskälig i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet, eftersom klausulen, i strid med kravet på god sed, medför betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för den berörda konsumenten. Ett sådant villkor omfattas nämligen av den i punkt 1 q i bilagan till direktivet avsedda kategorin villkor, var mål eller konsekvens är att upphäva eller inskränka rätten att gå till domstol.
EU-domstolen konstaterade avslutningsvis, avseende det fall att tredje man som inte är konsument inte inträtt i parts ställe, att i förekommande fall ska en sådan klausul som ingår i ett avtal som ingåtts mellan en konsument (flygpassageraren) och en näringsidkare (flygbolaget), utan att ha varit föremål för individuell förhandling och som ger exklusiv behörighet år den domstol inom vars domkrets näringsidkaren har sitt säte, anses vara oskälig i den mening som avses i artikel 3.1.
EU-domstolen underströk i samma dom även, vad gäller artikel 7 led 1 b i förordning nr 1215/2012, att enligt fast rättspraxis ska, när det är fråga om direktflyg, såväl avreseorten som ankomstorten på samma sätt betraktas som de orter där de tjänster som är föremål för ett lufttransportavtal huvudsakligen utförs. Den som önskar väcka talan om kompensation med stöd av förordning nr 261/2004 kan således välja att göra detta vid den domstol i vars domkrets avreseorten eller ankomstorten, såsom dessa orter överenskommits i avtalet.
Prorogationsklausulen har inte heller i det här målet varit föremål för individuell förhandling. Frågorna blir därmed, som också parterna har identifierat, för det första om klausulen medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten och för det andra om obalansen uppstod i strid med kravet på god sed.
Klausulen syftar till att utpeka den domstol inom vars domkrets Ryanair har sitt säte som behörig domstol i tvister avseende aktuell EU-förordning i de fall konsumenten inte har följt den anspråksprocess som framgår av klausulerna 15.2.1 till 15.2.7 i parternas avtal. Förordningen innehåller regler som ger viktiga rättigheter för flygpassagerare, bl.a. N.A. Inte heller klausulerna 15.2.1 till 15.2.7 har förhandlats individuellt.
Tingsrättens bedömning är att den aktuella prorogationsklausulen, även med beaktande av hänvisningen till den avtalade anspråksprocessen, omfattas av den i punkt 1 q i bilagan till direktivet avsedda kategorin villkor vars mål eller konsekvens är att upphäva eller inskränka konsumenternas rätt att gå till domstol (jfr EG-domstolens dom den 27 juni 2000 i de förenade målen C-240/98 – C-244/98 p. 22). En motsvarighet till punkt 1 q återfinns även i Schedule 3 i UTCC.
Klausulen medför att Ryanair kan välja att anföra rättegångshinder i vissa fall och avstå från att anföra rättegångshinder i andra fall. Den syftar till att utpeka den domstol inom vars domkrets Ryanair har sitt säte som behörig domstol i tvister avseende aktuell EU-förordning, som innehåller regler som ger viktiga rättigheter för flygpassagerare, bl.a. den aktuella konsumenten. Klausulen innebär att konsumenterna i de fall Ryanair avgör (när passageraren i anspråksprodessen nekas rätt till ersättning eller Ryanairs återkoppling dröjer längre än 28 dagar, eller annan tillämplig kortare frist) blir skyldiga att godta den exklusiva behörighet som tillkommer en domstol på Irland vilken befinner sig långt ifrån den domstol som konsumenterna har valt och som – klausulen förutan – skulle stå till buds i detta fall (dvs. Nyköpings tingsrätt). Normalt medför detta att det blir svårare för konsumenterna att processa. Den nya formuleringen av prorogationsklausulen försätter således inte flygpassageraren i ett bättre läge än den äldre formuleringen gjorde.
Med hänsyn till det nu angivna medför klausulen – till nackdel för N.A. – en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet. Tolkningen sker med beaktande av att – klausulen förutan – N.A. skulle ha valmöjlighet mellan avgångsortens och ankomstortens domstol (jfr EU-domstolens dom den 14 mars 2013 i mål C-415/11 p. 76).
En gentemot konsumenterna lojalt och rättvist handlande näringsidkare kunde inte rimligen utgå ifrån att konsumenterna – efter att dels de hade upplysts om den annars gällande valmöjligheten mellan avgångsortens och ankomstortens domstol, dels en individuell avtalsförhandling hade genomförts – skulle godta klausulen. Den betydande obalansen uppkom således i strid med kravet på god sed (jfr åter p. 76 i ovannämnda dom från EU-domstolen). En motsvarande slutsats uppnås vid en bedömning utifrån Schedule 2 i UTCC.
Varken de rättsintyg av W.B., Barrister-at-law, som åberopats av Ryanair, eller domen från The High Court of Justice, Chancery Division, Storbritannien, medför någon annan bedömning. Tingsrätten delar inte heller Ryanairs uppfattning om att transportavtalets speciella karaktär gör att EU-domstolens praxis inte skulle vara tillämplig vid bedömningen av den aktuella klausulen. Vidare går det inte att generellt godta det hypotetiska prov Ryanair redogjort för i skriftväxlingen i fråga om vad en passagerare är beredd att godta med hänsyn till biljettprisnivån. Ett sådant resonemang är typiskt sett inte godtagbart utifrån ett konsumenträttsligt perspektiv. Inte heller vad Ryanair i övrigt anfört medför någon annan bedömning.
Ryanair har gjort gällande att det är oklart vem som är innehavare av fordringsanspråket. För att det ska få betydelse för bedömningen av rätten att åberopa prorogationsklausulen krävs att flygpassageraren som ursprunglig avtalspart har överlåtit samtliga sina rättigheter och skyldigheter till annan (jfr EU-domstolens dom den 18 november 2020 i mål C-519/19). Det som framkommit i målet ger inte för handen att så är fallet.
Klausulen är sammanfattningsvis oskälig enligt UTCC och den angivna artikeln i direktivet. Den är därmed inte bindande för N.A. Invändningen om rättegångshinder ska således ogillas. Parterna är överens om att avgångsorten eller ankomstorten därmed är behörig domstol. Nyköpings tingsrätt är således behörig domstol.
BESLUT
Ryanairs invändning om rättegångshinder ogillas.
Hovrätten
Ryanair överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle avvisa käromålet. Till stöd för sitt yrkande vidhöll bolaget vad det hade anfört i tingsrätten och tillade bl.a. följande.
Tingsrätten har valt att bortse från merparten av de omständigheter som ska ligga till grund för skälighetsbedömningen. Bl.a. har tingsrätten valt att bortse från att N.A. har hemvist i Italien varför det kan ifrågasättas att det skulle vara skäligare att hennes talan får väckas i Sverige, att det anspråksförfarande som prorogationsklausulen föreskriver är rekommenderat av bl.a. EU-kommissionen, att prorogationsklausulen möjliggör för konsumenten att väcka talan vid hemvistforum, att det är enkelt att genom ”clickwrap-teknologin” framställa ett anspråk mot Ryanair samt att prorogationsklausulen inte innebär att några materiella rättigheter enligt flygpassagerarförordningen försvinner.
– – –
I aktuellt fall är det oklart vad som görs gällande som oskäligt. Tingsrätten har gått på N.A:s linje att skäligheten ligger i valmöjligheten av domstol, dvs. att en passagerare kan välja mellan att väcka talan vid domstol på Irland eller vid domstol på ankomst- eller avgångsorten. Det är dock anmärkningsvärt att en oskälighet överhuvudtaget kan grunda sig i någons val eller inte val av domstol. Skälighetsbedömningen måste i stället grunda sig på något som är försvårande för konsumenten och som i strid med kravet på god sed leder till en betydande obalans mellan parterna till skada för konsumenten, vilket kan vara närheten till domstolen. Huvudregeln vid transportavtal är att en passagerare, även en konsument, kan väcka talan vid domstol antingen i ankomst- eller avgångsorten. Eftersom dessa orter inte nödvändigtvis sammanfaller med hemvistorten kan det inte bli fråga om en oskälighet på grund av närheten till domstol. Det kan således även i dessa fall vara så att en konsument kan behöva processa på annat än sitt hemspråk.
EU-domstolens avgörande den 18 november 2020, DelayFix, C-519/19, EU:C:2020:933, är inte tillämpligt i förevarande fall. Målet avsåg Ryanairs äldre exklusiva prorogationsklausul. Av domskälen framgår att uttalandena enbart gäller exklusiva prorogationsklausuler och eftersom prorogationsklausulen i aktuellt fall inte är exklusiv kan det som förts fram i domen överhuvudtaget inte tillmätas betydelse i nu aktuellt fall. Oaktat detta framgår av domen att en prorogationsklausul inte är oskälig i alla fall utan enbart när det är lämpligt. Skäligheten av prorogationsklausulen måste avgöras utifrån de omständigheter som är för handen. I aktuellt mål är det inte en tredje part som har tagit över en passagerares rättigheter och skyldigheter utan det är passageraren själv som riktar anspråk mot Ryanair. EU-domstolen har således inte prövat prorogationsklausulens tillämplighet i förhållande till den ursprungliga avtalsparten till avtalet, dvs. passageraren. Domstolen har inte heller gjort en faktisk skälighetsbedömning av den exklusiva prorogationsklausulen som var aktuell i DelayFix.
N.A. motsatte sig Ryanairs ändringsyrkande och anförde huvudsakligen följande.
Tingsrätten har i detta fall ogillat Ryanairs yrkande om avvisning utifrån en klar och tydlig praxis från EU-domstolen, eftersom avvisningsyrkandet går stick i stäv med denna praxis. Utan prorogationsklausulen hade N.A. kunnat väcka talan vid Ryanairs hemvist eller vid domstol på flygresans avgångs- eller ankomstort. Detta är en viktig och grundläggande del i upprätthållandet av ett starkt konsumenträttsligt skydd. Avsteg från detta innebär både en inskränkning och en betydande obalans för konsumentens del. EU-domstolen har tidigare bedömt en forumklausul som oskälig enligt artikel 3 i Avtalsvillkorsdirektivet trots att näringsidkaren och konsumenten hade hemvist i samma land men däremot inte i samma stad. Domstolen drar således inte gränsen vid att behöva processa på ett främmande språk för att kravet på oskälighet ska vara uppfyllt. Avgörande för obalansen var således att konsumenten blev skyldig att godta den exklusiva behörighet som tillkommer en domstol som kan befinna sig långt från dennes hemvist vilket kan medföra att det blir svårare för konsumenten att inställa sig.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Thomas Kaevergaard och Carina Sjögren samt tf. hovrättsassessorn Emil von Schinkel, referent) anförde i beslut den 2 augusti 2022 följande.
SKÄL
– – –
En talan om kompensation enligt flygpassagerarförordningen ska, om inte annat har avtalats, väckas vid svarandens hemvistforum (se artikel 4 i Bryssel I-förordningen) eller vid uppfyllelseorten för flygresan, vilket enligt etablerad praxis är avgångs- eller ankomstorten (se t.ex. EU-domstolens avgörande den 9 juli 2009, Rehder, C-204/08, EU:C:2009:439). Eftersom en lufttransport av passagerare utgör ett transportavtal har inte konsumenten – till skillnad från vad som gäller vid andra konsumenttvister – rätt att väcka talan vid sitt hemvistforum enligt artikel 17.3 i Bryssel I-förordningen.
Avtalsvillkor som utpekar ett visst exklusivt forum för prövning av tvister mellan parterna i ett transportavtal är, som utgångspunkt, giltiga enligt Bryssel I-förordningen, även i de fall då ena parten är en konsument. Ett avtalsvillkor, som berör en domstols behörighet, kan ändå i ett enskilt fall vara oskäligt enligt Avtalsvillkorsdirektivet eller sådan nationell lagstiftning som har genomförts med stöd av direktivet. Detta framgår numera tydligt av EU-domstolens avgörande den 18 november 2020, DelayFix, som har berörts under Ryanairs argumentation ovan. Ryanairs invändning om att prorogationsklausulens skälighet redan är prövad genom Bryssel I-förordningen är med andra ord inte bärkraftig.
Den fråga hovrätten har att ta ställning till är härefter om prorogationsklausulen är giltig enligt de irländska bestämmelserna i UTCC. Av utredningen i målet framgår att reglerna i UTCC överensstämmer i relevant hänseende med bestämmelserna i Avtalsvillkorsdirektivet och dess bilaga.
Det följer av EU-domstolens praxis att prorogationsklausuler som pekar ut domstolen i näringsidkarens hemvist som exklusivt behörig att pröva tvister mellan näringsidkaren och konsumenten, som utgångspunkt står i strid med Avtalsvillkorsdirektivet och således omfattas av punkten q i bilagan till direktivet (se EU-domstolens avgöranden den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores, C-240/98–C-244/98, EU:C:2000:346). Detta gäller även när näringsidkaren och konsumenten bor i samma land men har olika hemvistorter. Genom EU-domstolens avgörande den 18 november 2020, DelayFix, får det numera anses klarlagt att den nämnda utgångspunkten även gäller när en sådan klausul har tagits in i ett transportavtal mellan näringsidkare och konsument. Klausulen innebär nämligen att konsumenten inte längre kan väcka talan vid en domstol på ankomst- eller avgångsorten. Enligt hovrättens mening är det dessutom tydligt genom skälen i EU-domstolens avgörande att rättsregeln inte enbart träffar den situationen att en tredje man har förvärvat en passagerares rättigheter utan rättsregeln omfattar även den i nu aktuellt mål föreliggande situationen, dvs. förhållandet mellan de ursprungliga avtalsparterna. I förekommande fall (se angivandet av uttrycket under punkten 63 i EU-domstolens avgörande, jfr det engelska uttrycket ”where appropriate”) kan en föreliggande prorogationsklausul således anses som oskälig i den mening som avses i artikel 3.1 i Avtalsvillkorsdirektivet. En bedömning måste dock ske i varje enskilt fall.
Ryanair har fört fram att den prorogationsklausul som nu är föremål för hovrättens prövning ska bedömas som skälig enligt irländsk lagstiftning. Bolaget har även gjort gällande att prorogationsklausulen inte omfattas av punkten q i Schedule 3 i UTCC (jfr punkt q i bilagan till Avtalsvillkorsdirektivet). Till stöd för hur irländsk rätt ska tolkas har Ryanair hänvisat till rättsutlåtanden samt en dom från High Court of Justice för England och Wales och ett avgörande från Malta. Den engelska domen är dock beslutad i tiden före EU-domstolens ställningstagande i DelayFix-målet och det maltesiska avgörandet berör inte EU-domstolens avgörande. Av fastslagen praxis från EU-domstolen följer att nationella domstolar är skyldiga att tolka nationell lagstiftning som bygger på direktiv i enlighet med direktivets syfte, s.k. direktivkonform tolkning. Denna skyldighet har även irländska domstolar. Att Irland är ett s.k. common-law land påverkar inte detta. Det betyder att de nationella irländska reglerna i UTCC, och som dessutom är nära nog i ordagrann överensstämmelse med Avtalsvillkorsdirektivet och dess bilaga, kontinuerligt ska tolkas och tillämpas i enlighet med relevanta avgöranden från EU-domstolen.
Den aktuella prorogationsklausulen innebär att N.A. endast har möjlighet att väcka talan vid sitt hemvistforum under förutsättning att hon först följer vissa av Ryanair uppställda krav; i annat fall blir irländsk domstol exklusivt behörig att pröva tvisten. I detta fall har N.A. inte agerat i enlighet med de av Ryanair uppställda villkoren. Prorogationsklausulen innebär med anledning av det att irländsk domstol, där Ryanair har sin hemvist, är exklusivt behörig att pröva tvisten. N.A. hade – om klausulen inte hade funnits i avtalet – haft möjlighet att väcka talan vid en domstol på avrese- eller ankomstorten. Prorogationsklausulen medför en maktförskjutning mellan parterna och därmed, enligt hovrättens mening, en sådan obalans i parternas rättigheter och skyldigheter som enligt EU-domstolens avgörande i DelayFix innebär att prorogationsklausulen är oskälig. Till detta kommer att Ryanair inte heller rimligen har kunnat utgå ifrån att N.A. skulle ha godtagit villkoret om det hade varit föremål för en individuell förhandling.
Eftersom irländsk rätt ska tolkas i ljuset av EU-domstolens avgöranden ska prorogationsklausulen omfattas av punkten q i UTCC-regleringen (som är likalydande med punkten q i bilagan till Avtalsvillkorsdirektivet) och därför även med stöd av irländsk rätt bedömas som oskälig. Inte heller med beaktande av de omständigheter som Ryanair i övrigt har fört fram kan klausulen, enligt hovrättens uppfattning, bedömas som annat än oskälig. Eftersom oskäligheten grundar sig på att N.A. genom prorogationsklausulen inte längre har möjlighet att väcka talan vid en domstol i ankomst- eller avreseorten saknar det betydelse att hon har sin hemvist i Italien och nu har väckt talan vid Nyköpings tingsrätt.
På grund av det som nu har sagts ska Ryanairs överklagande alltså avslås.
– – –
BESLUT
1. Hovrätten avslår Ryanairs överklagande.