RK 2010:3

TeliaSonera och PTS överklagade länsrättens dom till kammarrätten.

PTS yrkade att länsrättens dom skulle upphävas och PTS föreläggande fastställas i de delar som avser installationsavgifter för hel och delad ledning.

TeliaSonera yrkade att länsrättens dom och PTS föreläggande skulle upphävas i de delar som avser kvartalsavgifter för hel och delad ledning.

PTS och TeliaSonera bestred bifall till varandras yrkanden.

PTS anförde bl.a. följande till stöd för sitt överklagande i fråga om installationsavgifter.

När PTS i den s.k. hybridmodellen tar ställning till vilka kostnader som TeliaSonera i enlighet med LRIC-metoden ska tillåtas lägga till grund för sin prissättning av respektive tjänst, ska PTS utgå från hur en tänkt effektiv operatör på en fullt konkurrensutsatt marknad skulle driva ett nät som liknar TeliaSoneras. Myndigheten har dels att bedöma vilken typ av kostnader som ska allokeras till och som är relevanta att låta belasta just den specifika tjänsten, dvs. vilken typ av kostnader den aktuella tjänsten genererar hos en effektiv operatör. Därutöver måste PTS göra en uppskattning av vad som kan anses vara en rimlig beloppsmässig nivå på den relevanta kostnadsposten.

PTS måste vara försiktig med att uteslutande lägga TeliaSoneras faktiska agerande till grund för bedömningen av installationspriserna för hel och delad ledning. Detta eftersom TeliaSonera tillhandahåller den aktuella tjänsten endast som en följd av PTS reglering och i konkurrens med bolagets egen slutkundsverksamhet och därför har bristande incitament att producera tjänsten på det mest rationella och effektiva sättet.

Orderhantering hel ledning

Det saknas skäl för att beräkna kostnaden för orderhantering hel ledning på annat sätt än vad PTS gjort i den aktuella versionen av hybridmodellen. Att på sätt som länsrätten har gjort basera TeliaSoneras prissättning på ett kostnadsunderlag som inkluderar ytterligare 15 kronor utöver vad som angivits i hybridmodellen leder till att TeliaSonera kompenseras för de aktuella arbetsmomenten två gånger.

Vanlig inkoppling hel ledning (andelen enkla installationer)

PTS beräkningar av kostnaden för inkoppling av hel ledning bygger, som framgått, på ett antagande om att en effektiv operatör som driver ett nät liknande TeliaSoneras kan och bör göra s.k. enkla installationer av hel ledning i åtminstone 50 procent av fallen.

Alldeles oavsett om TeliaSoneras uppgift om att endast 10 procent av alla installationer utförs som enkla stämmer med verkligheten eller inte kan inte den uppgiften ensam läggas till grund för bedömningen av vad som är ett med prisregleringen förenligt kostnadsunderlag. Detta inte minst eftersom bolaget har ekonomiska incitament att fördyra anslutningen av nya slutkunder för sina konkurrenter genom att låta utföra onödigt arbete. Det är bl.a. en sådan medveten fördyring som prisreglering enligt LRIC-metoden är avsedd att förhindra.

Av utredningen i länsrättens mål nr 7017-09 (som överklagats till kammarrätten och har mål nr 7993-09) framgår att TeliaSonera anser att en förutsättning för att en enkel installation ska kunna göras är att det finns ett förhandsuppkopplat kopparpar på adressen som är tillgängligt vid beställningen. Som ytterligare förutsättning anger TeliaSonera att kopparparet måste ha identifierats i TeliaSoneras beställningssystem.

Villkoret att kopparparet måste ha identifierats i TeliaSoneras beställningssystem är enligt PTS mening emellertid endast ett resultat av hur TeliaSonera valt att utforma sina beställningsrutiner och utgör således inte ett objektivt hinder för att utföra enkla installationer. I kravet på kostnadsorienterad prissättning enligt LRIC-metoden ligger att TeliaSonera måste ordna sina beställningssystem och rutiner på ett sådant sätt att endast objektivt motiverade och nödvändiga kostnader belastar de tjänster som bolaget är skyldigt att tillhandahålla. Att bolaget väljer att ha ineffektiva beställningssystem och rutiner kan inte beaktas vid bedömningen av ett kostnadsorienterat pris enligt LRIC-metoden.

Vad TeliaSonera åberopat i länsrätten i förevarande process - att för en viss operatör har endast 30 procent av installationerna debiterats som enkla - kan inte heller läggas till grund för vad kostnaden hos en effektiv operatör är, eftersom andelen enkla installationer hos den aktuella operatören sannolikt skulle vara högre om TeliaSonera tillämpade effektivare beställningssystem och rutiner.

Som framgår av de uppgifter TeliaSonera lämnat i länsrättens mål nr 7017-09 har TeliaSonera med utgångspunkt i att antalet enkla installationer för bolagets egen slutkundsverksamhet under 2008 uppgick till 70 procent, bedömt att andelen bostäder med förhandsuppkopplade kopparpar tillgängliga vid beställning uppgår till 70-80 procent. Av PTS rapport Svensk Telemarknad 2007, PTS-ER-2008:15, tabell 31 Internettjänster, framgår att drygt 90 procent av antalet aktiva kunder med xDSL (dvs. bredband genom det metallbaserade accessnätet) som accessform utgjordes av hushållskunder. Endast knappt 10 procent var företagskunder. Eftersom hushåll i normalfallet är anslutna med förhandsuppkopplade kopparpar skulle merparten av grossistoperatörernas installationer kunna utföras som enkla.

Resor utanför tätort för nedkoppling av hel och delad ledning

Vid beräkningen av ett LRIC-baserat pris för nedkoppling är det rimligt att utgå från att en effektiv operatör skulle samordna nedkopplingsarbetet med resor som föranleds av annat arbete, t.ex. i samband med ett operatörsbyte eller flyttning. Hybridmodellen beaktar att resor företas för sådant arbete under posten inkoppling.

TeliaSonera anförde bl.a. följande till stöd för sitt bestridande i fråga om installationsavgifter.

Kammarrätten har i lagakraftvunnen dom den 2 mars 2009 i mål nr 3227-08 fastställt vilka högsta tillåtna priser TeliaSonera har rätt att ta ut för 2006. PTS överklagande avser endast de frågor kammarrätten för föregående år slutligt avgjort genom nämnda dom. PTS har inte åberopat nya omständigheter eller i övrigt visat att det finns skäl att frångå kammarrättens tidigare bedömning.

Orderhantering hel ledning

Det är ostridigt att TeliaSonera har rätt till ersättning för kostnader för orderhantering. PTS har inte visat att dessa kostnader ingår i modellen utan påstår endast att så är fallet. Det är därför inte heller visat att TeliaSonera kompenseras två gånger för de aktuella momenten.

Vanlig inkoppling hel ledning (andelen enkla installationer)

Bredbandsmarknaden är hårt konkurrensutsatt i Sverige. På marknaden verkar operatörer som producerar bredbandstjänster via flera olika tekniska plattformar utöver kopparnätet. TeliaSoneras slutkundsverksamhet möter därför konkurrens inte bara från operatörer som utnyttjar TeliaSoneras kopparnät utan även från operatörer som tillhandahåller bredbandstjänster via t.ex. kabel-TV-nät och mobilnäten. TeliaSonera har samma kostnader för anslutning internt som externt och de externa beställningssystemen är likvärdiga med de beställningssystem som används internt. Både TeliaSoneras grossistverksamhet och slutkundsverksamhet har således incitament att öka antalet enkla installationer.

TeliaSonera tillhandahåller olika sökverktyg, information och utbildning för att underlätta för tillträdande operatörer att identifiera förbindelser för att kunna få en enkel installation. Om operatören anger felaktiga eller otillräckliga uppgifter kan beställningssystemet inte identifiera någon ledig förhandsuppkopplad kopparförbindelse. Beställningssystemet antar då att det saknas en förhandsuppkopplad kopparförbindelse och erbjuder i stället alternativet framkoppling av en ny förbindelse med hjälp av tekniker. Operatörerna kan då välja att avbryta eller genomföra beställningen. Olika operatörer lyckas olika bra i att identifiera förbindelser.

Den vid sidan av TeliaSoneras slutkundsverksamhet ojämförligt största grossistkunden har enligt egen utsago under senare år haft en mycket låg andel enkla installationer för hushåll.

Resor utanför tätort för nedkoppling av hel och delad ledning

PTS har i frågan om resor utanför tätort för nedkoppling av hel och delad ledning inte angett något nytt i förhållande till vad som angavs i kammarrätten.

TeliaSonera anförde bl.a. följande till stöd för sitt överklagande i fråga om kvartalsavgifter.

Genom version 4.1 av hybridmodellen har PTS infört ett nytt antagande som kraftfullt ändrat modellens beräkningar av kostnader för accessnätet vilket PTS menar ska leda till ca 20 procent lägre priser på kopparaccesser. Antagandet innebär att i version 4.1 är kostnader för den sista delsträckan av accessnätet (från väg till huset) exkluderade från abonnemangskostnaden för LLUB, eftersom slutkunden själv får bekosta den biten av accessnätet.

Liknande affärsprinciper som de PTS hänvisat till tillämpades av TeliaSonera redan när den nu gällande handboken för hybridmodellen - Model Reference Paper (MRP) - togs fram, i synnerhet avseende nätanslutningar till fritidshus. Modellen ska utgå från en effektiv operatörs kostnader, inte hur TeliaSonera från tid till annan väljer att utforma sina prislistor gentemot sina slutkunder.

Hittills är det ca 0,2 procent som omfattas av den nya affärsregeln. Det är därför inte rimligt att tillämpa affärsregeln på resterande 99,8 procent av kundstocken. Ett sådant antagande som PTS nu infört påverkar i hög grad efterfrågan, vilket PTS också medger, och den efterfrågan som tidigare antagits i hybridmodellen måste följaktligen också modifieras. Trots detta har PTS inte utrett hur efterfrågan skulle påverkas som följd av PTS nya antagande. I den mån hänsyn ska tas till de ändrade principerna att ta betalt av slutkunder, så ska detta ske i förhållande till de ca 0,2 procent som de facto betalat installationsavgift.

Det är uteslutet att samtliga accesser som den ursprungliga hybridmodellen (och version 4.1) omfattar skulle ha byggts med PTS nya antagande. Det innebär att kostnaderna för de accesser som kan antas bli byggda med PTS nya antagande blir betydligt dyrare än den kostnad om 244 kr som PTS räknat fram.

PTS anförde bl.a. följande till stöd för sitt bestridande i fråga om kvartalsavgifter.

Tidigare utgick hybridmodellen vid beräkningen av kvartalsavgiften för grossistkunderna från att slutkunden betalade en förhållandevis låg engångsavgift för sin kundunika anslutning. Det medförde att en stor del av kostnaderna för den kundunika delsträckan i accessnätet i stället finansierades genom, och således ingick i kostnadsunderlaget för, kvartalsavgiften.

Numera förutsätts i modellen att en förändring har skett när det gäller hur kostnaderna för den kundunika anslutningen debiteras. PTS räknar i modellen med att en tänkt effektiv operatör kalkylerar med att kostnaderna för den kundunika anslutningen täcks av en högre engångsavgift som tas ut av slutanvändaren, vilken således får ta en större del av kostnaden än tidigare. Detta leder till att kostnadsunderlaget för beräkning av grossistpriset reduceras i motsvarande mån.

TeliaSonera tillämpar en affärsregel där den kundunika anslutningen betalas av slutkunden dels via en engångsavgift till TeliaSonera, dels genom att slutkunden förutsätts ombesörja och bekosta anläggningsarbeten på den egna fastigheten (gräva och lägga ner rör) så att TeliaSonera kan slutföra anslutningen av huset med sin fiberkabel. Det är vanligt, även inom andra infrastrukturer än telekommunikation, att tillämpa en engångsavgift som tas ut av slutkunden och som avser att helt eller i hög grad täcka kostnaden för kundanslutningen. Detta gäller t.ex. anslutning av elkabel, vatten och avlopp samt fjärrvärme till fastigheter.

Mot den här bakgrunden har PTS funnit att det är rimligt att anta att en tänkt effektiv operatör, numera och vid tidpunkten för föreläggandet, tillämpar en affärsregel där kostnaderna för den kundunika anslutningen finansieras av slutkunden och inte genom den abonnemangsavgift (kvartalsavgiften för hel och delad ledning) som debiteras de grossistkunder som köper LLUB.

När PTS i tidigare yttranden använt sig av begreppet efterfrågan har myndigheten inte avsett ett teoretiskt begrepp utan det verkliga antal anslutningar som finns i TeliaSoneras nät. Det verkliga antalet anslutningar kan variera och detta beaktar PTS i hybridmodellen på så sätt att modellen årligen uppdateras med nya volymsiffror.

När det gäller tillträde till TeliaSoneras accessnät är hybridmodellens kostnadsutfall högre än TeliaSoneras faktiska kostnader. Detta beror framförallt på att i modellen har PTS inkluderat anläggningstillgångar som är helt eller delvis avskrivna i TeliaSoneras faktiska kostnadsredovisning. Stora delar av accessnätet i modellen är alltså i verkligheten avskrivet och betalat av slutkundernas och grossistkundernas abonnemangsavgifter.

PTS gav på kammarrättens begäran in vissa beräkningar i fråga om belopp för installationsavgifter för hel ledning samt kvartalsavgifter för hel och delad ledning. TeliaSonera bereddes tillfälle att yttra sig över dessa beräkningar.

Kammarrätten i Stockholm (2010-06-29, Wahlqvist, Trägård och Aldestam, referent, samt de särskilda ledamöterna Jakobsson och Andersson) yttrade:

Frågan i målet är om PTS har haft fog för att förelägga TeliaSonera att sänka priset för installation av hel och delad ledning och kvartalsavgifterna för hel och delad ledning och vilket pris eller vilken avgift som i så fall ska gälla.

I 4 kap. 11 § tredje stycket LEK anges att den som har förpliktats att kostnadsorientera sin prissättning ska visa att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna och får åläggas skyldighet att justera sina priser.

Som framgått utgår emellertid PTS vid sin tillsyn av om operatörens priser är kostnadsorienterade enligt skyldighetsbeslutet från myndighetens hybridmodell, vilken i sin tur enligt LRIC-metoden syftar till att beskriva kostnaderna hos en tänkt operatör. Modellen bygger således på antaganden om hur en tänkt - teoretisk - effektiv operatörs nät och verksamhet ser ut. Antagandena i modellen kan innebära att beräkningen avviker från en verklig operatörs faktiska kostnader för vissa anläggningar, aktiviteter eller tjänster. Det är ofrånkomligt att sådana antaganden i viss utsträckning bygger på skälighetsbedömningar.

När det råder tvist om belopp i hybridmodellen beror det oftast på att parterna har olika uppfattning om vilka antaganden som ska läggas till grund för beräkningen av beloppen.

Bevisbörda och beviskrav

Innan kammarrätten kan ta ställning till frågorna i målet behöver kammarrätten överväga vad som närmare avses med regeln i 4 kap. 11 § tredje stycket LEK.

Av ordalydelsen i 4 kap. 11 § tredje stycket LEK framgår inte om lagstiftaren med uttrycket "visa" avsett att ställa krav på viss bevisstyrka eller om det därmed endast avses att peka ut på vem bevisbördan vilar. Vanligen avses med uttrycket "visa" ett förhållandevis högt beviskrav. Av förarbetena till LEK (prop. 2002/03:110 s. 381) framgår emellertid endast att lagstiftaren med uttrycket avsett att peka ut vem som har bevisbördan för att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna.

I sammanhanget beaktar kammarrätten även den unionsrättsliga principen om effektivt rättsskydd. EU-domstolen har i mål C-55/06, Arcor AG & Co. KG mot Tyskland, behandlat bl.a. bevisregler i frågor om kostnadsorienterad prissättning för tillträde till accessnät. EU-domstolen har uttalat bl.a. följande. Gemenskapsrätten innehåller inte några regler om vem som, vid en domstolsprövning, har bevisbördan för att principen att avgifterna för tillträde till accessnätet ska vara kostnadsorienterade har följts. Det ankommer därför på medlemsstaterna att, i enlighet med sina egna processrättsliga regler, fastställa de bevisregler som är tillämpliga, inbegripet hur bevisbördan ska fördelas mellan den nationella regleringsmyndigheten och den part som har angripit prissättningen. Medlemsstaterna får dock inte utöva denna behörighet utan att iaktta de gemenskapsrättsliga principerna om ett effektivt och likvärdigt domstolsskydd. Medlemsstaterna ska säkerställa att de bevisregler som tillämpas på en talan som rör en tvist avseende åsidosättande av gemenskapsrätten för det första inte är mindre förmånliga än dem som avser en liknande talan som grundar sig på nationell rätt och för det andra inte gör det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt för enskilda att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten. (Domen styckena 166 och 179-192.)

PTS utgår i sin tillsyn från myndighetens hybridmodell, vilken i sin tur bygger på en mängd antaganden om vilka kostnader en tänkt effektiv operatör skulle ha haft. Vid detta förhållande framstår ett krav på att den förpliktade operatören genom bevisföring skulle kunna vederlägga myndighetens antaganden med den styrka som vanligtvis avses med uttrycket "visat" ägnat att i praktiken göra det omöjligt eller orimligt svårt för enskilda att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten. Mot den bakgrunden är en sådan tolkning av uttrycket "visa" i 4 kap. 11 § tredje stycket LEK inte förenlig med unionsrättens princip om ett effektivt rättsskydd.

Bestämmelsen i 4 kap. 11 § tredje stycket LEK måste således antas ge uttryck endast för principen att bevisbördan för att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna åvilar den operatör som har förpliktats att kostnadsorientera sin prissättning. Denna tolkning står också, som framgår ovan, i överensstämmelse med bestämmelsens förarbeten.

Frågan är då vilka krav på bevisstyrka som bör ställas.

Såsom nämndes ovan beror en tvist om belopp i hybridmodellen oftast på att parterna har olika uppfattning om vilka antaganden som ska läggas till grund för beräkningen av beloppen i modellen.

I en tvist om prissättning och till vilka belopp kostnader ska uppgå i hybridmodellen ankommer det enligt bevisbörderegeln i första hand på den förpliktade operatören att åberopa grunder för de kostnadsantaganden på vilka operatörens inställning grundas. Med andra ord ska operatören, som gör gällande att operatörens egna kostnadsantaganden ska läggas till grund för prissättningen, kunna underbygga dessa antaganden med faktiska omständigheter eller vissa teorier.

Då operatören åberopar grunder för sina egna kostnadsantaganden i form av faktiska omständigheter eller vissa teorier har operatören således att - i den mån dessa inte är notoriska eller ostridiga, eller ändå framgår av utredningen - förebringa bevis till stöd för omständigheterna eller teorierna. Bevisningen syftar då till att påvisa att en faktisk omständighet föreligger eller att en effektiv operatör - enligt de teorier som LRIC-metoden bygger på - skulle utforma sitt nät eller sin verksamhet på ett visst sätt. I den utsträckning kostnadsberäkningarna bygger på antaganden och skälighetsbedömningar är det oundvikligt att den bevisning som företes i förhållande till bevistemat sällan kommer att ha sådan styrka att den motsvarar vad som benämns "visat" (eller "full bevisning", se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, s. 81 f.). Ett sådant högt beviskrav ställs heller vanligtvis inte i förvaltningsprocessrätten, utan det vanliga är ett krav på sannolikhet när det gäller bevisteman med inslag av sådana bedömningsfrågor.

Kammarrätten har i linje härmed i tidigare domar (se RK 2009:1 och dom den 4 december 2007 i mål nr 7493-06 m.fl.) när det gäller uppfyllandet av LRIC-metoden ställt ett sådant lägre krav på bevisstyrka. I fråga om de kostnader som enligt LRIC-metoden ska ligga till grund för prissättningen framgår det där bl.a. att det är tillräckligt att den förpliktade operatören gör de antaganden som operatören hävdar ska ligga till grund för prissättningen rimliga. Med rimliga avses att antagandena sannolikt leder fram till kostnader som inte överstiger vad en effektiv tänkt operatör med modern teknik skulle ha under rådande förhållanden (RK 2009:1). Av samma domar framgår det också att när operatören inte har fullgjort sin bevisbörda för att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna enligt LRIC-metoden och PTS får ålägga operatören att justera sina priser, samma beviskrav gäller för de kostnadsantaganden i modellen som ligger till grund för den av PTS påkallade justeringen av priserna. Därvid bör enligt kammarrättens mening på motsvarande sätt krävas att PTS antaganden sannolikt leder fram till kostnader som inte understiger vad en tänkt effektiv operatör med modern teknik skulle ha under rådande förhållanden.

För faktiska omständigheter som avses ligga till grund för ett antagande - eller åberopas för att motbevisa ett sådant - bör enligt kammarrättens mening dock i allmänhet ställas högre beviskrav, då det vanligtvis är oproblematiskt för parterna att förebringa utredning om sådana omständigheter. Detsamma gäller existensen av erfarenhetssatser, påståenden om tekniska förhållanden och ekonomiska eller tekniska teorier, som påstås leda till ett visst antagande.

Av det anförda framgår att exempelvis varken det faktum att en verklig operatör har faktiska kostnader och att dessa uppgår till bestämda belopp eller rena påståenden om att vissa omständigheter leder till prissättning som motsvarar en effektiv operatör är tillräckligt för att göra antaganden rimliga. I en tvist om prissättning och till vilka belopp kostnader ska uppgå i hybridmodellen ankommer det på såväl den förpliktade operatören som PTS att i förekommande fall underbygga sina respektive antaganden med faktiska omständigheter eller teorier.

För tydlighetens skull kan det påpekas att PTS genom att underbygga sin argumentation kan göra det svårare för den förpliktade operatören att göra sina kostnadsantaganden rimliga när bevisbördan åvilar den förpliktade operatören. På motsvarande sätt kan den förpliktade operatören genom underbyggd argumentation göra det svårare för PTS att göra myndighetens kostnadsantaganden för justerade priser rimliga när bevisbördan åvilar PTS.

Det kan inträffa att utredningen är sådan att parternas olika antaganden var för sig framstår som rimliga. I andra fall kan den situationen uppstå att ingendera partens antaganden beträffande en viss omständighet med ledning av utredningen framstår som rimliga, dvs. varken den förpliktade operatören eller PTS har uppfyllt sin respektive bevisbörda. Enligt kammarrättens mening vore det i en sådan situation inte skäligt att - i synnerhet inte till den förpliktade operatörens nackdel - tillämpa 4 kap. 11 § tredje stycket LEK så att PTS kostnadsantaganden i hybridmodellen alltid ska tas för goda om inte den förpliktade operatören visar att antagandena är felaktiga. En sådan ordning skulle leda till stora svårigheter för den förpliktade operatören att ta till vara sin rätt gentemot PTS i prissättningstvister. Även i detta sammanhang beaktar kammarrätten det som anförts ovan om den unionsrättsliga principen om effektivt rättsskydd.

I sådana fall får domstolen i stället väga parternas argumentation mot varandra. Domstolen ska då, utifrån tillgänglig utredning, göra en samlad bedömning av vilka antaganden som bäst motsvarar principen att kostnadsorienterad prissättning enligt LRIC-metoden ska grundas på de kostnader som en tänkt effektiv operatör med modern teknik har under konkurrensmässiga förhållanden.

Kammarrätten övergår nu till att bedöma om PTS har haft fog för att förelägga TeliaSonera att sänka priset för installation av hel och delad ledning och kvartalsavgifterna för hel och delad ledning och vilket pris eller vilken avgift som i så fall ska gälla.

Installation av hel och delad ledning

PTS yrkar att kammarrätten ska fastställa de priser myndigheten har angivit i föreläggandet. TeliaSonera anser att det inte finns skäl att ändra de priser länsrätten beräknat. Kammarrätten har därför att ta ställning till frågan om till vilka belopp de stridiga delposterna ska uppgå. Posterna behandlas en och en.

Orderhantering hel ledning

Länsrätten har i sin dom angivit att beloppet för kostnadsposten orderhantering hel ledning uppgår till 81 kr, vilket innebär en höjning med 15 kr jämfört med det belopp om 66 kr på vilket PTS, enligt länsrätten, har baserat sin beräkning av installationsavgiften för hel ledning.

Av de beräkningar som PTS på kammarrättens begäran utfört framgår att PTS i stället har grundat sin beräkning av installationsavgiften för hel ledning i det överklagande föreläggandet på att kostnadsposten orderhantering hel ledning uppgår till 142 kr. Kammarrätten utgår i det följande från PTS beräkning av kostnadspostens belopp.

Länsrätten har funnit att beloppet för kostnadsposten orderhantering hel ledning ska höjas med en delpost om 15 kr för registrering, leveransbekräftelse och bokning m.m. PTS anser att denna delpost redan har tagits upp i hybridmodellen och att TeliaSonera, med länsrättens beräkning, därmed får ersättning två gånger för samma kostnad.

Kammarrätten fann i domen i målet RK 2009:1 rörande 2006 års prissättning att PTS inte har gjort sannolikt att kostnader för registrering, bekräftelse m.m. redan är beaktade i modellen på ett sådant sätt att TeliaSonera genom sin prissättning får täckning även för dessa eller annars att TeliaSoneras kostnadsantagande i detta hänseende framstår som mindre rimligt.

PTS har inte anfört några nya omständigheter i fråga om kostnadsposten orderhantering hel ledning utöver vad myndigheten anfört i målet RK 2009:1. PTS har inte gjort gällande att kostnadernas belopp är för höga i förhållande till vad som skulle ha gällt för en tänkt effektiv operatör. Det har inte heller i övrigt framkommit något nytt i denna del.

Kammarrätten gör följande bedömning.

Det är ostridigt att TeliaSonera har rätt att räkna in kostnader för registrering, leveransbekräftelse och bokning m.m. i sin kostnadsorienterade prissättning. TeliaSonera har i processen (med hänvisning till företagets yttranden i målet RK 2009:1) detaljerat redovisat de resurser och arbetsmoment som avser registrering, leveransbekräftelse och bokning m.m. och att detta ingår i företagets orderhantering utöver kostnaderna för övrig orderhantering om 142 kr.

Kammarrätten finner inte skäl att göra någon annan bedömning än den som gjordes i det ovannämnda målet. Det finns därför inte skäl att ändra länsrättens bedömning att beloppet för kostnadsposten orderhantering hel ledning ska höjas med 15 kr. Denna kostnadsposts belopp ska då uppgå till 157 kr.

Vanlig inkoppling av hel ledning

Det överklagade föreläggandet utgår från att priset för inkoppling av hel ledning är ett enhetspris, dvs. att TeliaSonera tar ut ett visst pris per inkoppling av den tillträdande operatören oavsett vilken mängd arbete som har utförts för inkopplingen.

TeliaSonera anser att beräkningen av delposten vanlig inkoppling av hel ledning ska grundas på antagandet att 90 procent av inkopplingarna utgör komplexa installationer och att endast 10 procent utgör enkla installationer. Med enkel installation avses en inkoppling som görs endast genom arbete i telestationen. Med komplex installation avses en inkoppling som också kräver arbete i accessnätet. Kostnaden för en enkel installation är avsevärt lägre än kostnaden för en komplex installation.

PTS har grundat sin beräkning av delposten vanlig inkoppling av hel ledning på antagandet att 50 procent av inkopplingarna utgör enkla installationer.

Kammarrätten fann i dom i målet RK 2009:1 rörande 2006 års prissättning bl.a. följande. TeliaSoneras kostnader för inkoppling av hel ledning återspeglar de kostnader företaget har för sina upphandlade entreprenörer. När entreprenörtjänster har upphandlats i konkurrens, får det antas att ersättningen till entreprenörerna rimligt återspeglar vad en effektiv operatör under rådande förhållanden skulle ha för kostnader. Så är dock inte fallet om det framkommer omständigheter som förtar eller i högre grad förringar upphandlingens betydelse som garant för marknadsmässighet. PTS har inte gjort någon omständighet sannolik som förtar eller i högre grad förringar upphandlingens marknadsmässighet. Kammarrätten fann vidare att PTS inte förmått göra sannolikt att beräkningen av installationsavgiften för hel ledning ska grunda sig på ett antagande om en högre andel enkla installationer än det som TeliaSonera påstått, nämligen 10 procent.

PTS har i detta mål åberopat nya omständigheter och ny bevisning till stöd för sin talan utöver vad som fanns tillgängligt i målet RK 2009:1. Den nya utredningen har tillförts målet i länsrätten och utgörs bl.a. av material i länsrättens mål nr 7017-09 (kammarrättens mål nr 7993-09).

Kammarrätten gör följande bedömning.

TeliaSonera har för sin prissättning lagt till grund ett antagande om att andelen enkla installationen uppgår till högst 10 procent. TeliaSonera har som förklaring till detta anfört att företagets grossistkunder inte framgångsrikt har identifierat sina slutkunders ledningar i beställningssystemet och att beställningarna av komplexa installationer därmed beror på omständigheter, över vilka TeliaSonera inte har haft kontroll.

Det kan i denna del anmärkas att det inte finns några uppgifter i målet om den verkliga andelen enkla installationer i TeliaSoneras grossistverksamhet under 2007. TeliaSoneras talan får därför uppfattas så att företaget menar att en tänkt effektiv operatör inte hade uppnått en högre andel enkla installationer än 10 procent, oavsett om TeliaSonera faktiskt haft en högre andel enkla installationer i sin grossistverksamhet.

Av den utredning som tillförts målet framgår det att TeliaSonera under 2008 nådde en andel om 30 procent enkla installationer i förhållande till de beställningar som utfördes av företagets största grossistkund. TeliaSonera har uppgivit att företaget mellan 2007 och 2008 har utvecklat rutiner och system för att underlätta för tillträdande operatörer att kunna beställa enkla installationer. Av detta följer emellertid, enligt kammarrättens mening, att en tänkt effektiv operatör redan under 2007 hade kunnat förbättra sina rutiner och system för att nå en högre andel enkla installationer än 10 procent.

På grund av det anförda finner kammarrätten att TeliaSonera inte har förmått göra sannolikt att en tänkt effektiv operatör skulle ha nått en andel enkla installationer om högst 10 procent vid vanlig inkoppling av hel ledning. Detta antagande framstår därför inte som rimligt och kan inte läggas till grund för beräkningen av det kostnadsorienterade priset enligt LRIC-metoden. PTS har därför haft fog för att förelägga TeliaSonera att ändra sitt pris i detta avseende.

PTS har till stöd för sitt antagande om att andelen enkla installationer ska uppgå till minst 50 procent anfört att TeliaSonera har ekonomiska drivkrafter att fördyra anslutningen av nya slutkunder för sina konkurrenter genom att låta utföra onödigt arbete. TeliaSonera har häremot invänt att accessnätet som accessform är utsatt för konkurrens från andra bredbandsplattformar, exempelvis kabel-tv-nät och mobila nät, och att företaget därför har intresse av att sänka kostnaderna i såväl grossist- som slutkundsverksamheten genom att öka andelen enkla installationer. TeliaSonera anför också att företagets beställningssystem och de entreprenörer företaget anlitar är desamma oavsett om beställningen gjorts av företagets egen slutkundsverksamhet eller av tillträdande operatörer.

Enligt kammarrättens mening kan omständigheten att TeliaSoneras grossistkunder också är konkurrenter till TeliaSonera på slutkundsmarknaden i och för sig ge stöd åt ett resonemang att TeliaSonera inte utför tjänster åt sina grossistkunder på ett sätt som en effektiv operatör skulle göra. Kammarrätten finner dock att det TeliaSonera anfört om intresset av att bibehålla accessnätets konkurrenskraft som bredbandsplattform talar mot att TeliaSonera skulle använda bristfälliga grossisttjänster i accessnätet som ett strategiskt medel mot konkurrenter på slutkundsmarknaden.

PTS har även åberopat att ca 90 procent av installationerna av hel ledning avser hushållskunder samt att merparten av dessa är anslutna med en förhandsuppkopplad ledning. Inkoppling av hel ledning till en sådan kund bör enligt PTS kunna utföras som en enkel installation. TeliaSonera har enligt egen uppgift i länsrättens mål nr 7017-09 i sin egen slutkundsverksamhet under 2008 nått en andel om 70 procent enkla installationer.

TeliaSonera har invänt att det inte räcker med att ledningen är förhandsuppkopplad, utan den ska också vara ledig vid beställningstillfället och kunna identifieras i TeliaSoneras beställningssystem för att inkopplingen ska kunna utföras som en enkel installation.

PTS har anfört att villkoret att ledningen måste ha identifierats i TeliaSoneras beställningssystem endast är ett resultat av hur företaget valt att utforma sina beställningsrutiner. Att TeliaSonera väljer att ha ineffektiva system och beställningsrutiner kan inte beaktas vid bedömningen av ett kostnadsorienterat pris enligt LRIC-metoden.

Av den utredning som finns tillgänglig i denna del framgår att det är TeliaSoneras system för beställning av inkoppling av hel ledning som skickar arbetsordrar för enkla eller komplexa installationer till entreprenörerna. Om den tillträdande operatören inte lyckas identifiera sin slutkunds ledning på ett sätt som beställningssystemet godtar blir arbetsordern en komplex installation. Vid tiden för det överklagade föreläggandet - och även efter det - förekom det svårigheter för tillträdande operatörer att utifrån för dem tillgängliga adressuppgifter till sina slutkunder identifiera slutkundens ledning.

Den omständigheten att TeliaSoneras beställningssystem kan vara mindre väl anpassat till de tillträdande operatörernas intressen leder, enligt kammarrättens mening, inte automatiskt till slutsatsen att systemet är ineffektivt och att kostnaderna därför inte ska räknas in i det kostnadsorienterade priset enligt LRIC-metoden. När PTS hävdar att den förpliktade operatörens kostnader för befintliga rutiner och system inte är förenliga med principen om en effektiv operatörs nät och verksamhet bör PTS, som anförts ovan, kunna underbygga detta antagande med konkreta omständigheter och teorier. Sådana omständigheter skulle exempelvis kunna vara en jämförelse med hur utländska operatörer utformat motsvarande system. PTS skulle också kunna göra en detaljerad genomgång av rutiner och system och påvisa möjliga åtgärder för att göra rutinerna och systemen mer effektiva. Någon utredning av detta slag finns emellertid inte tillgänglig i målet.

Uppgiften att TeliaSonera nått en andel enkla installationer om 70 procent i sin egen slutkundsverksamhet under 2008 är visserligen anmärkningsvärd men kan inte, utan ytterligare utredning, självständigt läggas till grund för att anse att PTS kostnadsantagande är rimligt. Kammarrätten finner sammanfattningsvis att PTS inte har förmått göra sannolikt att en effektiv operatör skulle ha nått en andel enkla installationer om minst 50 procent vid vanlig inkoppling av hel ledning. Detta antagande framstår därför inte som rimligt och kan därmed inte läggas till grund för beräkningen av det kostnadsorienterade priset enligt LRIC-metoden. En ändring av priset i den omfattning som föreläggandet avser kan därför inte anses ha varit befogad.

Eftersom varken PTS eller TeliaSonera i denna del av målet kan anses ha stöd i utredningen för att de har grundat sina beräkningar på rimliga antaganden om antalet enkla installationer kvarstår frågan om vad som kan vara ett rimligt antagande om detta. Kammarrätten har därför att göra en samlad bedömning med ledning av tillgänglig utredning i målet. Kammarrätten fäster då främst avseende vid TeliaSoneras uppgift att en andel om 30 procent enkla installationer vid vanlig inkoppling av hel ledning uppnåddes under 2008 i förhållande till företagets största grossistkund. Under dessa förhållanden och med beaktande av vad PTS i övrigt har framfört är det kammarrättens uppfattning att en tänkt effektiv operatör redan under 2007 sannolikt skulle ha kunnat uppnå denna andel. Ett antagande i modellen om att andelen enkla installationer uppgår till 30 procent framstår därför som rimligt. Enligt beräkningar som PTS på kammarrättens begäran utfört blir då kostnaden för inkoppling av hel ledning 979 kr.

Resor utanför tätort för nedkoppling av hel och delad ledning

I beräkningen av kostnadsposterna nedkoppling av hel respektive delad ledning har länsrätten inkluderat delposter för kostnader för resor utanför tätort för nedkoppling. Dessa delposter uppgår till 12 kr för hel ledning och 53 kr för delad ledning. Kostnaderna för nedkoppling har i prisberäkningen diskonterats med en faktor om 0,51. Länsrätten har därmed höjt det kostnadsorienterade priset för installation av hel ledning med 6 kr och priset för delad ledning med 26 kr.

Kammarrätten fann i domen i målet RK 2009:1 rörande 2006 års prissättning att PTS inte har gjort sannolikt att nedkoppling utanför tätort kan ske utan att särskilda kostnader för resor uppstår, eller att den av PTS påtalade metoden för nedkoppling vid en bedömning enligt LRIC-metoden skulle leda till totalt lägre kostnader för TeliaSonera än den metod som upphandlats av bolaget.

PTS har inte anfört några nya omständigheter i fråga om kostnadsposten resor utanför tätort för nedkoppling utöver vad myndigheten anfört i det ovannämnda målet. Det har heller inte i övrigt framkommit något nytt i denna del.

Kammarrätten gör följande bedömning.

TeliaSoneras antagande är att TeliaSoneras entreprenörer utför nedkoppling utanför tätort när sådan beställs och att en extrakostnad därmed uppstår. TeliaSonera anför att nedkopplingen kan vara tidskritisk och att nedkopplingar som föranleder resor utanför tätort därmed inte kan "läggas på hög" för att utföras i samband med annat arbete.

PTS antagande är att en tänkt effektiv operatör inte skulle åsamkas tillkommande kostnader för resor utanför tätort för nedkoppling av hel och delad ledning. PTS anför att en effektiv operatör skulle samordna sitt arbete med nedkoppling utanför tätort med resor som föranleds av annat arbete, t.ex. i samband med ett operatörsbyte eller flyttning. Kostnadsposten inkoppling inkluderar kostnader för sådant arbete.

Kammarrätten finner att det som TeliaSonera har anfört utgör konkreta omständigheter till stöd för att företagets arbetssätt sannolikt är förenligt med hur en effektiv operatör skulle utföra nedkopplingar. PTS har å sin sida inte fört fram någon närmare utredning som stöder påståendet att det arbetssätt TeliaSonera och dess entreprenörer valt går att göra effektivare.

TeliaSoneras antagande om tillkommande kostnader för resor utanför tätort är därför rimligt och ska läggas till grund för beräkningen av kostnadsposten nedkoppling. Det finns därmed inte skäl att ändra det belopp om 155 kr för hel ledning och 175 kr för delad ledning som länsrätten har beräknat för kostnadsposten nedkoppling.

Prisberäkning och slutsatser

På grund av det som anförts ovan beräknar kammarrätten de kostnadsorienterade priserna för installation av hel och delad ledning i det överklagade föreläggandet enligt följande. (Beloppen har avrundats enligt de beräkningar som PTS har utfört.)

Hel ledning: Orderhantering 157 kr + inkoppling 979 kr + nedkoppling 156 kr + overhead 39 kr = 1 331 kr

Delad ledning: Orderhantering 37 kr + inkoppling 342 kr + nedkoppling 175 kr + overhead 17 kr = 571 kr

Denna beräkning innebär att det pris om 1 476 kr som TeliaSonera tog ut för installation av hel ledning vid tidpunkten för det överklagade beslutet inte var kostnadsorienterat. TeliaSonera har därför inte följt skyldighetsbeslutet i denna del och PTS har då haft grund för att förelägga TeliaSonera att sänka priset. PTS överklagande ska således delvis bifallas på så sätt att länsrättens dom ändras så att priset för installation av hel ledning i det överklagade föreläggandet bestäms till 1 331 kr.

Kammarrätten har beräknat priset för installation av delad ledning på samma sätt som länsrätten. PTS överklagande ska därför i övrigt avslås.

Kvartalsavgifter hel och delad ledning

PTS har i det överklagade beslutet förelagt TeliaSonera att sänka kvartalsavgifterna för hel och delad ledning med ca 20 procent.

PTS har grundat sin beräkning av kvartalsavgifterna på hybridmodellen version 4.1. I denna version av modellen gör PTS antagandet att den sista delsträckan i accessnätet (från väg till huset) betalas av slutkunden (abonnenten) själv och därför inte ska ingå i de kostnader som TeliaSonera genom prissättningen ska få ersättning för. PTS har motiverat sitt antagande med att TeliaSonera tillämpar en affärsprincip med innebörd att slutkunder som vill ha en accessnätsanslutning till sin bostad numera får betala den själv. Antagandet utgör en förändring i förhållande till modellen version 3.1, där kostnaderna för den sista delsträckan i accessnätet ingår i beräkningen av kvartalsavgifter.

TeliaSonera har invänt bl.a. att PTS borde ha övervägt hur det nya antagandet påverkar efterfrågan på accessnätet, eftersom det är uteslutet att samtliga ca 5,6 miljoner befintliga anslutningar till accessnätet skulle ha byggts under förutsättning att abonnenterna själva fått betala sin anslutning. Betydligt färre accessnätsanslutningar hade med PTS antagande byggts ut och kostnaderna för dessa blir då betydligt högre än vad PTS beräknat. TeliaSonera anför också att endast ca 0,2 procent av TeliaSoneras abonnenter har omfattats av den nya affärsregeln. För övriga 99,8 procent gäller enligt TeliaSonera att de inte själva har bekostat sin anslutning. Om det nya antagandet ska införas i modellen så bör det endast gälla de 0,2 procent av abonnenterna som faktiskt har betalat sin anslutning.

Kammarrätten gör följande bedömning.

Kammarrätten har i det föregående redogjort för hur rätten ser på frågor om bevisbörda och beviskrav när det gäller de antaganden som läggs till grund för kostnadsberäkning enligt PTS hybridmodell.

Av utredningen i målet framgår att hybridmodellen från sin första version och fram till och med version 3.1 har innehållit ett antagande om att kostnaderna för den sista delsträckan i accessnätet ska ingå i beräkningen av kvartalsavgifter för hel och delad ledning. PTS införande av ett nytt antagande på denna punkt i modellen version 4.1 ger därför upphov till frågan om PTS - som i och för sig självständigt har att besluta om modellen - kan ändra modellens utformning helt oinskränkt. Kammarrätten beaktar även i detta sammanhang den unionsrättsliga principen om effektivt rättsskydd som nämnts ovan.

Kammarrätten sätter inte i fråga att PTS kan ha skäl att införa nya eller ändrade antaganden i hybridmodellen. Det är naturligt - och förutsatt i PTS föreskrifter (PTSFS 2004:5) om LRIC-metoden för beräkning av kostnadsorienterad prissättning - att PTS uppdaterar hybridmodellen med förändringar i fråga om priser för utrustning och kostnader för personal. Det är även tänkbart att PTS kan göra mer omfattande ändringar i modellen i de fall myndigheten bedömer att en tänkt effektiv operatör exempelvis skulle införa ny teknik i sitt nät.

Då den ursprungliga versionen av hybridmodellen utformades gjorde PTS ett stort antal antaganden om en tänkt effektiv operatörs nät och verksamhet. Det är ofrånkomligt att flera av dessa antaganden bygger på skälighetsbedömningar och att myndigheten därvid kunnat komma till olika slutsatser utan att någon av dem självklart kan sägas vara felaktig eller orimlig.

När PTS gjort sådana val vid utformningen av hybridmodellen bör det emellertid, enligt kammarrättens mening, krävas noggrant övervägda skäl - och ett stöd i modellens grundtankar - för att myndigheten ska kunna ändra sina ställningstaganden över tiden. Modellen bör m.a.o., för att uppfylla minimikrav på rättssäkerhet, vara förutsebar på det sättet att det finns ett sammanhang mellan antaganden från år till år och att dessa nya antaganden stämmer överens med modellens konstruktion. I motsatt fall skulle PTS ha ett mycket stort utrymme att till den förpliktade operatörens nackdel kunna kräva oförutsebara förändringar i operatörens prissättning. Kammarrätten anser därför att det exempelvis inte är ett tillräckligt skäl för att göra ett nytt antagande att myndigheten i och för sig kunnat införa detta antagande vid det ursprungliga framtagandet av modellen.

LRIC-metoden är en metod för att fastställa teoretiska kostnader för vissa produkter och tjänster. Hur operatören väljer att - utanför de ramar som förpliktelsen att tillämpa metoden innebär - kompensera sig för dessa kostnader har vanligtvis inte beaktats och sådan hänsyn är heller inte som regel inbyggd i modellen. Det är exempelvis väl känt att accessnätet under lång tid byggts ut i Sverige av TeliaSonera och dess föregångare Televerket och att kostnaderna för utbyggnaden över tiden torde ha täckts flera gånger genom abonnemangsavgifter och andra intäkter från slutkunderna. Hur TeliaSonera väljer att utforma sin prissättning mot sina slutkunder behöver således inte nödvändigtvis påverka hur företagets kostnader beräknats enligt LRIC-metoden.

När det gäller det i målet omtvistade antagandet om den sista delsträckan i accessnätet konstaterar kammarrätten att en tänkt effektiv operatör i och för sig kanske inte skulle låta kostnaderna för den sista delsträckan i accessnätet ingå i beräkningen av kvartalsavgifter för hel och delad ledning. PTS har emellertid inte anfört några omständigheter - hänförliga till ny teknik eller annat - som förklarar varför en tänkt effektiv operatör skulle ha ändrat sig i fråga om täckning av kostnader för tillträde till accessnätet mellan 2006 och 2007 utan har motiverat sitt ställningstagande med att TeliaSonera ändrat sina principer för debitering för nyanlagda anslutningar till accessnätet. Inte heller har i utredningen berörts varför en operatör skulle göra detta utan att närmare utreda och ta hänsyn till konsekvenserna av en sådan förändring. Det skulle i och för sig kunna bedömas som rimligt att en effektiv operatör från början skulle ha valt TeliaSoneras nya sätt att ta betalt av slutkunderna - även om inte heller detta är belyst i utredningen. Det utgör emellertid inte tillräckliga skäl för att omedelbart införa ett isolerat antagande på det sätt som PTS gjort i fråga om den sista delsträckan i accessnätet.

En annan sak är att det kan finnas anledning att - genom en komplettering av hybridmodellen eller på annat sätt - beakta multipla ersättningar för samma kostnad vid kostnadsorienterad prissättning. Detta kräver dock enligt kammarrättens mening särskilda överväganden och en mer omfattande översyn med beaktande bl.a. av konsekvenserna för såväl den tänkte effektive operatören som för den förpliktade operatören i verkligheten. Sådana överväganden har inte ägt rum i den översyn av modellen som nu är under prövning.

Kammarrätten finner därför att PTS inte haft fog för att - endast på de grunder som myndigheten anfört - införa det nya antagandet i hybridmodellen version 4.1 i fråga om den sista delsträckan i accessnätet. De kostnadsorienterade kvartalsavgifterna för hel och delad ledning ska därmed beräknas utifrån antagandet att den sista delsträckan i accessnätet ingår i underlaget för avgifterna. Enligt beräkningar som PTS på kammarrättens begäran utfört blir då kvartalsavgiften för hel ledning 341 kr och för delad ledning 170 kr.

De kvartalsavgifter som TeliaSonera tillämpade vid tidpunkten för det överklagade beslutet översteg inte de av PTS beräknade beloppen. TeliaSonera har därför följt skyldighetsbeslutet i denna del. TeliaSoneras överklagande ska således bifallas och PTS beslut samt länsrättens dom upphävas i de delar som avser kvartalsavgifter för hel och delad ledning.

Kammarrättens avgörande. 1. Kammarrätten bifaller delvis PTS överklagande och beslutar, med ändring av länsrättens dom, att föreläggandets högsta pris för installation av hel ledning ska uppgå till 1 331 kr. - 2. Kammarrätten avslår PTS överklagande i övrigt. - 3. Kammarrätten bifaller TeliaSoneras överklagande och upphäver, med ändring av länsrättens dom, PTS föreläggande i de delar som avser kvartalsavgifter för hel och delad ledning.

(Kammarrätten avgjorde samma dag mål nr 7357-09 och 7358-09 om tvistlösning enligt 7 kap. 10 § LEK angående 2007 års prissättning av LLUB.)