RK 2009:1

Såväl TeliaSonera som PTS överklagade länsrättens dom till kammarrätten. Parterna bestred varandras överklaganden.

TeliaSonera anförde bl.a. följande.

De aktuella installationstjänsterna utförs av entreprenörer som efter upphandling i konkurrens fått TeliaSoneras uppdrag att utföra de tjänster som TeliaSonera i sin tur levererar till de operatörer som beställer kopparaccesser. Denna omständighet får till följd att det är relativt enkelt att bedöma och beräkna TeliaSoneras kostnader för installationstjänsterna eftersom TeliaSoneras kostnader i mycket stor utsträckning består i vad TeliaSonera betalar till entreprenörerna för själva inkopplingen och för den nedkoppling som förr eller senare kommer att ske, exempelvis till följd av att kunden flyttar eller säger upp sitt bredbandsabonnemang. Utöver kostnader för entreprenörernas tjänster har TeliaSonera även kostnader för operatörernas beställning av inkopplingen och nedkoppling, dvs. för sin orderhantering. Därutöver ska denna tjänst belastas med en andel av TeliaSoneras övergripande kostnader, s.k. overheadkostnader. TeliaSonera tillämpar av enkelhetsskäl enhetspriser för installation av hel respektive delad ledning, dvs. samma pris tillämpas oavsett om installationen sker i tätort eller landsbygd. Däremot har TeliaSonera enligt sina avtal med entreprenörerna att betala olika priser beroende på bl.a. vilken tjänst som utförs, var i landet olika tjänster utförs, om det är leverans på en viss exakt dag eller om entreprenören kan välja dag för installation under leveranstiden. Därutöver har TeliaSonera att betala entreprenören för resor till telestationer i landsbygd. Enhetspriset måste därför vara anpassat till och beräknat efter den genomsnittliga kostnaden som TeliaSonera har för de aktuella installationstjänsterna. Vad gäller inkoppling hel ledning ingavs till kammarrätten statistik för 2006 och 2007 av vilken framgår att den genomsnittliga andelen enkla installationer under dessa år klart har understigit 10 procent av den totala mängden levererade hela ledningar. TeliaSonera har kostnader för stödsystem avseende framtida nedkoppling som bolaget inte får täckning för. Styckkostnaderna kommer snarare att öka och inte minska som PTS anför. Vad gäller nedkoppling utanför tätort ska enligt det avtal som TeliaSonera har med sin entreprenör nedkoppling ske på den dag som nedkoppling beställs. PTS har inte visat att det arbetssätt som myndigheten beskrivit automatiskt skulle leda till lägre kostnader per nedkoppling i glesbygd.

PTS anförde bl.a. följande.

Saken i målet, kostnadsorienterad prissättning, avser de slutliga nivåerna och inte de enskilda antagandena. Länsrätten har därför inte varit förhindrad att fastställa antaganden till lägre belopp än i föreläggandet. PTS yrkande om 635 kr för installation av delad ledning och 1 166 kr för installation av hel ledning utgör inte en försämring för TeliaSonera i förhållande till den förelagda nivån om 605 kr respektive 959 kr. De tillkommande kostnaderna som TeliaSonera menar ska läggas till kostnaden för orderhantering ryms inom ramen för försäljningskostnader avseende grossistkunder vilka redan finns upptagna i hybridmodellen. Att priset reflekterar kostnaderna för en effektiv operatör blir extra viktigt när kostnaden i fråga inte belastar TeliaSonera utan vidarefaktureras till andra operatörer. TeliaSonera har valt att använda olika entreprenörer för de installationer som avser grossistkunder respektive TeliaSoneras egna kunder. Den kostnad som TeliaSonera refererar till belastar sålunda inte TeliaSonera. Ifall TeliaSonera underlåter att investera i moderna stödsystem eller införa effektiva processer för installation av hel ledning och istället låter en underentreprenör utföra resurskrävande arbete på fältet som vidarefaktureras grossistkunden, så ska inte merkostnaderna inkluderas i kostnadsunderlaget enligt LRIC-metoden. PTS har tagit in statistik från den största grossistkunden gällande beställningar av hel ledning avseende privat respektive företagskunder. Statistiken visar att 96 procent av alla beställningar under 2006 avsåg privatpersoner och att andelen privatkunder under 2007 snarare är ännu högre. PTS anser att statistiken stödjer myndighetens antagande om att ett kostnadsorienterat pris enligt LRIC-metoden ska baseras på att hälften av alla installationer kan utföras utan besök hos slutkund eller arbete i accessnätet.

Kammarrätten i Stockholm (2009-03-02, Trägård, Råberg, Hammar, referent, samt de särskilda ledamöterna Fridolfsson och Wengström) yttrade.

Inledning

Enligt 4 kap. 11 § första stycket LEK får en operatör som avses i 4 § förpliktas att iaktta kostnadstäckning eller tillämpa kostnadsorienterad eller annan prissättning för specificerade typer av samtrafik och andra former av tillträde. Enligt andra stycket i samma paragraf kan en förpliktelse enligt första stycket även avse skyldighet för operatören att tillämpa en viss kostnadsredovisningsmetod.

Enligt lagakraftvunnet beslut den 24 november 2004 åligger TeliaSonera bl.a. att, för tillträde till konventionella abonnentledningar och tillhörande installationer, tillämpa kostnadsorienterad prissättning enligt kostnadsredovisningsmetoden LRIC, såsom den beskrivs i PTS föreskrifter 2004:5 och handbok Beräkningsmodeller enligt LRIC avseende bl.a. sådant tillträde.

Med LRIC-metoden avses i detta sammanhang enligt 1 § PTS föreskrifter (2004:5) om LRIC-metoden för beräkning av kostnadsorienterad prissättning en metod för beräkning av kostnadsorienterad prissättning som

- baserar sig på en långsiktig särkostnad för en effektiv operatör som använder sig av modern teknik, och

- inkluderar påslag för fördelade samkostnader som en effektiv operatör har under konkurrensmässiga förhållanden.

I förarbetena till LEK (prop. 2002/03:110 s. 197) anförs i frågan om kostnadsorienterad prissättning enligt LRIC-metoden bl.a. följande. LRIC-metoden innebär att man mäter kostnaden för att tillhandahålla ett inkrement, dvs. en ökning av verksamheten genom t.ex. en volymökning eller en tillkommande produkt eller tjänst. Utgångspunkten är vanligen nukostnader snarare än historiska kostnader. Med nukostnader avses kostnader som speglar de investeringsmöjligheter en operatör har när metoden tillämpas, dvs. kostnader för ett nät som bygger på modern teknik. Modern teknik behöver inte nödvändigtvis vara den på marknaden senast tillgängliga tekniken utan kan i stället vara den teknik som för tillfället anses vara mest vedertagen i t.ex. ett nät som används för telekommunikation. Med begreppet effektiv operatör avses en operatör som bedriver en viss typ av verksamhet, för vilken kostnader ska beräknas, utan effektivitetsförluster i form av t.ex. överkapacitet, övertalig personal och outnyttjade lokaler. En strikt tillämpning gav LRIC-metoden innebär att en operatör inte får ersättning för kostnader som delas med andra produkter eller tjänster, s.k. samkostnader. Detta skulle på sikt leda till för låga priser med finansiella förluster som följd. Förutom kostnader beräknade enligt LRIC-metoden bör därför operatören ha rätt att erhålla ersättning även för samkostnader genom ett påslag som täcker dessa. För att inte operatören genom ett sådant påslag ska erhålla kompensation för kostnader orsakade av ineffektivitet etc. ska detta påslag baseras på samkostnader som en effektiv operatör har under konkurrensmässiga förhållanden.

Enligt 4 kap 11 § tredje stycket LEK ska den som förpliktas att kostnadsorientera sin prissättning visa att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna.

Kammarrätten i Stockholm har i dom den 4 december 2007 (mål nr 7493-06 m.fl.) i fråga om tillämpningen av detta lagrum anfört följande. Enligt kammarrättens mening innebär bestämmelsen i 4 kap. 11 § tredje stycket LEK att det är operatören som har att visa att prissättningen skett i enlighet med den LRIC-metod som bolaget genom skyldighetsbeslutet är ålagd att följa. De kostnader som enligt LRIC-metoden skall ligga till grund för prissättning bygger emellertid i viss utsträckning på antaganden som svårligen kan bevisas i verklig mening. Det är därför tillräckligt att operatören gör dessa antaganden rimliga. Om operatören inte visat att dess priser är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna i enlighet med LRIC-metoden, får PTS enligt samma stycke ålägga bolaget att justera sina priser. Fråga uppkommer då till vilken nivå priset ska justeras. Enligt kammarrättens mening är det PTS som har bevisbördan för de antaganden som myndigheten lagt till grund för att ålägga operatören att justera sina priser till en viss nivå, dvs. antagandena som föreläggandet bygger på ska vara rimliga.

TeliaSonera har således att visa - i den mån detta är tvistigt - att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till vad en effektiv operatör med modern teknik skulle ha för kostnader och i den utsträckning beräkningen av kostnaderna bygger på antaganden göra dessa rimliga. Med rimliga avses att antagandena sannolikt leder fram till kostnader som inte överstiger vad en sådan operatör skulle ha under rådande förhållanden.

Orderhantering hel ledning

PTS överklagande avser i denna del frågan om länsrätten på grund av förbudet mot reformatio in pejus varit förhindrad att ändra antagandet till nackdel för TeliaSonera och, för det fall något sådant hinder inte förelegat, om det sakligt sett är motiverat att anta lägre kostnader för orderhantering hel ledning än vad som antagits i föreläggandet.

Förbudet mot reformatio in pejus innebär i förevarande fall ett förbud för länsrätten att ändra PTS föreläggande till klagandens, dvs. TeliaSoneras, nackdel. PTS har i föreläggandet ålagt TeliaSonera att tillse att bolagets priser på installation av LLUB uppgår till högst 605 kr för delad ledning och 959 kr för hel ledning. Till grund för beslutet ligger bl.a. ett antal antaganden om kostnader i enlighet med kostnadsredovisningsmetoden LRIC. Saken i målet avser dock kostnadsorienterad prissättning och närmare bestämt vilket högsta pris TeliaSonera får ta för ifrågavarande tjänster.

Kammarrätten finner, liksom parterna, att länsrätten vid sin prövning inte var hindrad på grund av förbudet mot reformatio in pejus att, till följd av att vissa antagna kostnader som ligger till grund för priset bedöms vara högre än i föreläggandet bedöma vissa andra kostnader som lägre, så länge priset inte sänks i förhållande till vad som ålagts TeliaSonera genom föreläggandet. Det föreligger därför inte något hinder på grund av förbudet mot reformatio in pejus att vid bestämmande av högsta tillåtna pris för hel ledning anta att kostnaderna för orderhantering hel ledning är 66 kr, om den sammantagna bedömningen i målet inte resulterar i ett lägre maximalt pris än 959 kr för installation av sådan ledning.

Frågan är därefter om det vid en saklig prövning finns skäl att anta att kostnaden för orderhantering hel ledning är 66 kr, såsom PTS gör gällande, i stället för i föreläggandet och av TeliaSonera antagna 81 kr. Vad som är tvistigt är huruvida - förutom kostnader för förfrågningsfunktionen med 66 kr - även 15 kr för registrering, bekräftelse, leveransbekräftelse, bokning av kapacitet och klar-rapport ska beaktas, såsom TeliaSonera har yrkat.

PTS har inte ifrågasatt att TeliaSonera ska få beakta de ifrågavarande kostnaderna vid beräkning av priset för installation hel ledning men hävdat att dessa kostnader ingår redan i hybridmodellens beräkningar. PTS har därvid hänvisat till p. 4.4, "Specific IC and Access non-network costs" i avsnittet 4 "Consolidation Model, I FA Cost", vilket utifrån texten i modellen får anses avsett att betyda "Inputs, Funktional Area Costs". Under p. 4.4 anges såsom ingående kostnader "Customer oriented costs, Billing, Debitor handling" och "Other IC specific". Dessa benämningar är emellertid allmänt hållna och det kan inte utläsas - oavsett om kostnaderna är kvantifierade eller ej - att de anförda kostnaderna ingår. Kammarrätten finner därför att PTS inte gjort sannolikt att kostnader för registrering, bekräftelse m.m. redan är beaktade i hybridmodellen på ett sådant sätt att TeliaSonera genom sin prissättning får täckning även för dessa eller annars att TeliaSoneras kostnadsantagande i detta hänseende framstår som mindre rimligt. Den antagna kostnaden för orderhantering hel ledning ska därför fortsatt vara 81 kr och PTS överklagande i denna del ska avslås.

Inkoppling delad ledning

Kammarrätten finner inte anledning att frångå parternas samstämmiga uppfattning att kostnaden för inkoppling delad ledning rätteligen ska antas vara 342 kr i stället för 341 kr. Antagna kostnader för inkoppling delad ledning ska således höjas med 1 kr till 342 kr.

Inkoppling hel ledning

TeliaSoneras överklagande avser i denna del frågan om vilket antagande som ska göras beträffande andelen enkla installationer vid bedömningen av kostnaderna för vanlig inkoppling. Med enkla installationer avses ostridigt inte de fall där ledningen redan är aktiv och det bara är fråga om övergång från delad till hel ledning.

TeliaSonera har till stöd för sin talan i den delen bl.a. åberopat att entreprenörernas tjänster har upphandlats i konkurrens och att PTS inte visat att detta skulle vara oförenligt med hur en effektiv operatör arbetar. Det enhetspris som TeliaSonera avtalat med entreprenören har bestämts utifrån att en viss andel av installationerna är av enklare beskaffenhet medan andra är av mer omfattande karaktär. TeliaSonera har vidare gjort gällande att installationer av hel ledning i allt väsentligt är hänförligt till kopparaccesser till slutkunder som är företag och att antal enkla installationer, där slutkunden oftare är konsument än företag, klart understiger 10 procent av samtliga installationsarbeten. TeliaSonera har gett in och åberopat av bolaget framtagna statistiska data över andelen enkla installationer till stöd för sin talan i denna del.

PTS har häremot invänt att TeliaSonera vid tidpunkten i fråga använde skilda entreprenörer för sin egen slutkundsverksamhet och för grossistkundernas och därför saknade incitament att hålla nere kostnaderna, vilket förtar värdet av att entreprenadtjänsterna upphandlats. TeliaSoneras upphandlade process för att installera hel ledning för grossistkunder var heller inte effektiv, bl.a. åkte entreprenören alltid ut till slutkunden för att kontrollera ledningen vilket var onödigt. PTS har gett in och åberopat statistiska data som myndigheten uppger att den inhämtat från TeliaSoneras största grossistkund, enligt vilka 96 procent av alla beställningar från denna kund under 2006 avsett leverans av hel ledning till privatkunder. PTS har också anfört att TeliaSonera i målet uppgett att privatkunder ofta har en framkopplad förbindelse där installation av hel ledning inte kräver arbete i accessnät eller slutkundsbesök av entreprenören. Myndigheten menar att statistiken mot den bakgrunden stöder antagandet om att hälften av alla installationer kan utföras utan besök hos slutkunden eller arbete i accessnätet.

Kammarrätten gör i denna del av målet följande bedömning.

När entreprenörtjänster har upphandlats i konkurrens, får det antas att ersättningen till entreprenörerna rimligt återspeglar vad en effektiv operatör under rådande förhållanden skulle ha för kostnader. Så är dock inte fallet om det framkommer omständigheter som förtar eller i högre grad förringar upphandlingens betydelse som garant för marknadsmässighet. Det får ankomma på den som ifrågasätter marknadsmässigheten i upphandlingen att påvisa omständigheter som skulle kunna medföra sådana tvivel. Det torde också allmänt ligga i PTS tillsynsuppgift att granska för kostnadsbaserade priser relevanta upphandlingar och avtal samt påtala brister som är ägnade att göra de påstådda kostnaderna mindre rimliga. Det finns självfallet större anledning att vara uppmärksam på sådana brister om upphandlingen avser att tillgodose endast tillhandahållande av tjänster åt grossistkunder som på slutanvändarmarknaden konkurrerar med den leveransskyldige operatören, än om det upphandlade ska i beaktansvärd utsträckning användas även i dennes verksamhet. Det måste dock - även i sådana fall - krävas att PTS gör sannolikt att upphandlingen inte varit marknadsmässig eller på annat sätt varit ineffektiv så att det påverkat någon del av de för bedömningen relevanta kostnaderna. Att TeliaSonera, som PTS obestritt påstår, hade skilda entreprenörer för sin egen slutkundsverksamhet och för grossistkundernas, är således en sådan omständighet som inte i sig utgör skäl att betrakta avtalade priser som mindre rimliga som underlag för kostnadsberäkningen men som föranleder att det med större fog kan ifrågasättas om upphandlingen skett med sådan omsorg att kravet på marknadsmässighet är uppfyllt. Hur det förhåller sig med detta kan uppdagas genom en närmare granskning från tillsynsmyndighetens sida av upphandlingen och det avtal den resulterat i.

PTS har dock vad avser nu ifrågavarande kostnader inte på någon punkt ens pekat på någon skillnad i avtalen mellan TeliaSonera och de olika entreprenörerna. PTS har i stället gjort gällande att TeliaSoneras antagande om andelen enkla installationer - 10 procent - inte är rimligt som underlag för kostnadsberäkningen. PTS till stöd för detta åberopade statistikuppgifter saknar dock närmare detaljer om källan och den uppgivne entreprenörens marknad eller dennes avtal och affärsförhållande i övrigt till TeliaSonera. Den handling som ingivits saknar anknytning till något original. Av uppgifterna framgår inte heller något om andelen enkla installationer, även om myndigheten menar att det indirekt går att utläsa detta. De av TeliaSonera framtagna och åberopade statistikuppgifterna saknar också anknytning till någon form av originalhandling och det framgår inte i vilket sammanhang eller för vilket ändamål de framtagits. Bevisvärdet av även dessa uppgifter får därför betraktas som lågt. Kammarrätten finner dock inte skäl att ifrågasätta att uppgifterna utvisar vad bolaget i något sammanhang beräknat vara andelen enkla installationer. Vad PTS anfört och förebringat medför vid en avvägning mot TeliaSoneras talan inte att det måste anses mindre sannolikt att beräkningen av installationsavgiften för hel ledning ska grunda sig bl.a. på ett antagande om kostnader för inkoppling som utgår från att andelen enkla installationer, såsom TeliaSonera påstått, är 10 procent för att bolaget ska få täckning för kostnader med tillämpning av LRIC-metoden. Vad TeliaSonera i övrigt anfört till stöd för sin talan i denna del framstår inte heller på annat sätt som anmärkningsvärt. Kammarrätten finner därför att PTS inte har gjort någon omständighet sannolik som i anfört avseende förtar eller i högre grad förringar upphandlingens marknadsmässighet eller medför att denna resulterat i onödiga kostnader för TeliaSonera. Antagna kostnader för vanlig inkoppling hel ledning ska således med anledning därav höjas med 270 kr till 956 kr.

Vad gäller PTS överklagande finner kammarrätten, liksom PTS, att länsrätten gjort en felsummering vid beräkningen av totalkostnaderna för inkoppling hel ledning. Felsummeringen har inneburit att kostnaderna blivit 81 kr för höga. TeliaSonera har invänt att kostnaden för orderhantering, 81 kr, ska ingå i kostnaden för inkoppling och att någon felräkning därför inte föreligger. Av länsrättens dom framgår emellertid att domstolen har beaktat kostnaden för orderhantering separat och att kostnaden således skulle komma att räknats med två gånger i slutsumman för hel ledning om rättelse inte sker.

Sammantaget ska således de antagna kostnaderna för inkoppling hel ledning höjas med 189 kr till 1 216 (1027 + 270 - 81) kr.

Framtida nedkoppling delad och hel ledning

TeliaSoneras överklagande avser i denna del dels frågan om kostnader för stödsystem för nedkoppling, dels kostnader för resor utanför tätort i samband med nedkoppling.

Stödsystem: TeliaSonera har till stöd för sin talan i denna del anfört bl.a. att vid beställningen av nedkopplingen används motsvarande resurser i stödsystem m.m. som används vid en beställning om access och att TeliaSonera har kostnader för detta vilka kan antas motsvara den kostnad som PTS beräknat för förfrågningar i stödsystemet. PTS har invänt att denna kostnad är en systemkostnad vilken beräknas genom att dividera den årliga kostnaden med antal ärenden. TeliaSonera kommer därför att få samma kostnadstäckning oavsett om man lägger kostnaden på enbart beställningar av inkopplingar eller om man sprider ut den på både in- och nedkopplingar. TeliaSonera får enligt PTS därför redan kostnadstäckning för orderhantering.

Det pris TeliaSonera tar ut av grossistkunderna är ett enhetspris för installation av delad respektive hel ledning som inkluderar framtida nedkoppling. Kammarrätten instämmer i PTS bedömning, att det därvid är oväsentligt om kostnaden för stödsystemet läggs på endast inkoppling eller fördelas på inkoppling och nedkoppling. TeliaSonera har inte påvisat några kostnader avseende stödsystem för nedkoppling som inte redan ingår i den kostnad som är lagd på beställningar av inkopplingar. TeliaSoneras överklagande i denna del ska därför avslås.

Resor utanför tätort: TeliaSonera har - som kammarrätten inledningsvis anfört - att visa att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till vad en effektiv operatör med modern teknik skulle ha för kostnader och i den utsträckning det är fråga om antaganden göra dessa rimliga. När entreprenörstjänster upphandlats i konkurrens bör dock en viss presumtion gälla för att kostnaderna för dessa tjänster motsvarar vad en effektiv operatör skulle ha under rådanden förhållanden. Detta gäller dock inte om det framkommer omständigheter som förtar eller i högre grad förringar upphandlingens betydelse som garant för marknadsmässighet. Kammarrätten har under avsnittet Inkoppling hel ledning närmare angivit hur domstolen bedömer detta.

TeliaSonera har obestritt uppgett att bolagets avtal med entreprenören innebär att nedkoppling ska ske på den dag som nedkopplingen beställts. TeliaSonera har till stöd för sin talan i denna del bl.a. anfört att nedkopplingen kan vara tidskritisk för såväl den befintliga eller en ny användare av kopparaccessen som för TeliaSonera och att entreprenören inte kan lägga sina beställningar på hög och avvakta till ett senare tillfälle, såsom PTS antar.

PTS har, likaledes obestritt, uppgett att TeliaSonera vid tidpunkten ifråga hade olika entreprenörer för sin egen slutkundsverksamhet och för grossistkundernas. PTS har dock inte heller vad avser nu ifrågavarande kostnader på någon punkt ens pekat på någon skillnad i avtalen mellan TeliaSonera och de olika entreprenörerna. PTS har däremot med avseende på TeliaSoneras upphandlade arbetsmetod för nedkoppling påstått att nedkoppling bör göras och vid de allra flesta fall görs i samband med ett operatörsbyte eller flyttning och att det är den aktivitet som orsakar resan i glesbygden som ska bära kostnaden. PTS anför som stöd för detta påstående bl.a. att myndigheten av TeliaSoneras entreprenör fått uppgift om att nedkopplingar i princip aldrig utförs annat än i samband med annat arbete. Det framgår emellertid inte av ingivna handlingar om det åberopade uttalandet från TelaSoneras entreprenör är skriftligt och någon dokumentation av uttalandet har inte ingivits. Utsagan innehåller heller inte någon uppgift om vari det uppgivna andra arbetet består eller ens om det utförs för TeliaSoneras räkning. Det är heller inte klart vad entreprenören avser med "i princip". På grund härav finner kammarrätten att PTS inte genom det anförda gjort sannolikt att nedkoppling utanför tätort kan ske utan att särskilda kostnader för resor uppstår. Det har heller inte framkommit något som stöder att den av PTS påtalade metoden för nedkoppling vid en bedömning enligt hybridmodellen för LRIC skulle leda till totalt lägre kostnader för TeliaSonera än den metod som upphandlats av bolaget. Kammarrätten finner således att PTS inte har gjort sannolikt att de på avtal efter upphandling grundade antaganden bolaget gjort om skäliga kostnader i denna del är mindre rimliga vid beräkning av kostader som grund för priserna enligt hybridmodellen. TeliaSoneras överklagande i denna del ska därför bifallas och kostnader för resor utanför tätort ska antas uppgå till 53 kr för delad ledning och 12 kr för hel ledning.

Vanlig nedkoppling: PTS överklagande avser i denna del frågan om länsrätten på grund av förbudet mot reformatio in pejus varit förhindrad att ändra antagandet om kostnader för vanlig nedkoppling till nackdel för TeliaSonera och, för det fall något sådant hinder inte förelegat, om en (sänkning) av antagna kostnader för vanlig nedkoppling sakligt sett är motiverad.

Såsom kammarrätten anfört ovan utgör förbudet mot reformatio in pejus inte hinder för att sänka antagna kostnader så länge priset för tjänsten inte blir lägre än i föreläggandet.

TeliaSonera har inte invänt mot att det finns skäl att sänka antagna kostnader för vanlig nedkoppling på sätt PTS yrkat, utan tvärtom i sina egna beräkningar beaktat den lägre kostnadsnivån. Kammarrätten finner inte heller skäl att göra en annan bedömning än den PTS gjort. På grund därav och då en sådan sänkning inte medför ett lägre pris än i det av PTS beslutade föreläggandet, ska den antagna kostnaden för vanlig nedkoppling sänkas till 291 kr för såväl delad som hel ledning.

Totalkostnaden för nedkoppling av delad ledning ska därmed efter nuvärdesberäkning höjas med 18 kr till 175 (291+53 x 0,51) kr. Kostnaden för nedkoppling av hel ledning ska sänkas med 2 kr till 155 (291+12 x 0,51) kr.

Fastställande av högsta tillåtna priser

Kammarrätten finner att det inte föreligger något hinder för domstolen att utifrån de antagna kostnaderna och med tillämpning av prismetoden fastställa de priser som TeliaSonera högst får ta för installation av LLUB.

Till kostnader för orderhantering, inkoppling och nedkoppling ska då läggas overheadkostnader.

Sammanfattningsvis ska kostnaderna (inklusive de delkostnader som inte har ifrågasatts i överklagandena) för delad ledning antas vara 571 (37+342+175+17) kr och kostnaderna för hel ledning 1496 (81+1216+155+44) kr.

Högsta tillåtna pris för delad ledning blir då 656 kr. Beträffande hel ledning medför de nya antaganden som kammarrätten lägger till grund för beräkningen att TeliaSonera får ta högst 1 392 kr i installationsavgift. TeliaSonera har oemotsagd uppgett att det pris bolaget vid tiden för föreläggandet tog var 1 370 kr. Bolaget har således i den delen inte brutit mot sina ålägganden enligt skyldighetsbeslutet varför det saknas skäl för att låta föreläggandet omfatta hel ledning.

Länsrättens dom och PTS föreläggande ska med anledning av det anförda ändras, dels på så sätt att TeliaSonera ska tillse att bolagets priser på installation av LLUB uppgår till högst 656 kr för delad ledning, dels på så sätt att föreläggandet inte ska gälla i den del som avser hel ledning.